Svikna vallöften till nytta för vänstern?

När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet.

Johan Pehrson, partiledare (L)

Funkar det inte så funkar det inte. Ibland är verkligheten och spökar.

 Oscar Sjöstedt, ekonomisk-politisk talesperson (SD)

Högerregeringen har ställts inför en svekdebatt. Aftonbladets Anders Lindberg skrev till exempel att: ”Frågan är om någon regering har ljugit så mycket som denna”.

Och även om det finns mer skamlöst skickliga sätt att blåneka och slingra sig ur angreppen för svek än hos herrarna ovan – se till exempel om du orkar 30 minuter med Ebba Busch – så tror jag de flesta ser den stora skillnaden mellan de fett tilltagna löftena och det verkliga utfallet.

Ändå bör vi nog tänka oss för lite grann innan vi deltar i kören av ”svek-kritiker”. Den samlade högern lovade till exempel stora sänkningar för bensin och diesel. SD lovade sänkning med 10 kr för diesel och 5 – 6 kr för bensin, KD 9 kr för diesel och 5 kr för bensin. Nu vet alla att det blev 40 öre för diesel och 14 öre för bensin vid pumpen. Det är uppenbart att de lurades. Men denna lilla sänkning vid pump kostar ändå staten 6,73 miljarder. Det är mer än de 6 miljarder som ges till välfärden (mer om det längre ner). Skulle vi som bryr oss om klimatet och miljön varit gladare ifall en generell satsning till alla typer av bilister hade kostat ännu mer? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Den här regeringen har ställt till det så det räcker på klimat- och miljöområdet ändå. Läs till exempel Naturskyddsföreningens analys av vad regeringens budget innebär för natur, klimat och miljö. De skriver inledningsvis att:

Regeringens och Sverigedemokraternas politik leder till stora utsläppsökningar. En tredjedel av reformutrymmet i budgeten läggs på subventioner till bensin, diesel och bilresor. Och pengar tas från järnväg till väg. Budgeten saknar effektiva åtgärder som ger resultat och som kompenserar för de stora utsläppsökningarna.

Att lägga kraft på att angripa ett sviket vallöfte som, om det infriats, hade gjort situationen ännu värre, tror jag alltså inte är rätt väg att gå. Vi måste ha en annan inriktning.

Det kommer framöver komma många tillfällen av nödvändig kamp mot försöken att omsätta Tidö-avtalet till lag och praktik. Om Tidö-avtalet skrev jag tidigare att:

Det är ett avtal som har en skarp högerkaraktär när det gäller välfärd, sociala klyftor, gynnande av de rikaste och en stor nedmontering av arbetet för klimatomställning och skydd av miljön. Slagriktningen är också övertydlig och direkt ondsint. Avtalet slår mot ”de andra”, flyktingar och ”utlänningar”. Det sparkar neråt.

När det gäller budgeten måste vi (som jag skrev ovan) påvisa dess katastrofala följder på miljöområdet, dess tydliga klasskaraktär (hur den gynnar de rika) och att den leder till nedskärningar inom välfärden.

Att gynna de rika

Då brytpunkten för att betala statlig skatt räknas upp med inflationen från 46 200 kr år 2022 till 51 200 kr år 2023 innebär det både att de som redan har det gott ställt gynnas och att staten förlorar inkomster. Skattesänkningen kostar staten 13 miljarder. Men den som har en månadslön på 50 000 kronor får en skattesänkning på 1 000 kronor i månaden. Bäst utslag får den som tjänar 70 000 eller mer, 1 400 kronor lägre skatt.

När det gäller elprisstödet så har ju mycket kritik riktats mot det faktum att högern även här lovade runt och höll tunt. Det som skulle vara på plats 1 november lovas nu komma i februari till exempel. Men det verkligt intressanta med stödet är att klasskaraktären visar sig även här. Näringslivets presschef Mia Widell skriver till GP att modellen ”bygger på att elkunderna, som har köpt mest el också får del av stödet i proportion till förbrukningen”. Det gynnar dem som har hög förbrukning och lever med ett stort fotavtryck, som miljardärer i stora villor med hög elförbrukning. GP ger en del exempel på sådana rika personer

Nedskärningar inom den gemensamma välfärden

Samtidigt som budgeten gynnar de rika leder den ofrånkomligen till nedskärningar inom den gemensamma välfärden. Sveriges kommuner och regioner (SKR) ” bedömer att kommuner och regioner totalt sett skulle få ett årligt underskott på cirka 20 – 30 miljarder kronor de kommande åren om kostnaderna ökar i takt med förväntade pris- och löneökningar”. Det ska jämföras med regeringens sex miljarder i generella statsbidrag till kommuner och regioner, fördelade på 4,2 miljarder till kommunerna och 1,8 miljarder till de 21 regionerna. Här blir det stora hål i verksamheter som skola, vård och omsorg. SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog säger till SvD att hon ”har förståelse” för regeringen samtidigt som hon menar att det är ”klent utifrån de stora behov vi ser i kommunerna och framför allt i regionerna”.

Sämre tider mer orättvisa?

Vi går mot sämre tider sägs det. Orättvisorna kommer öka. Men att orättvisor ökar är inte en oundviklig följd av sämre tider. Bördorna kan fördelas på olika sätt. Det handlar om styrkeförhållanden mellan olika grupper (klasser) och vilken politik som styr. Sämre tider behöver varken betyda större orättvisor eller mindre gemensam välfärd. De enorma resurser som finns i ett land som Sverige går att omfördela så att den gemensamma välfärden inte slaktas. Men det kräver en annan politik. Framförallt kräver det aktivitet och motstånd på alla möjliga sätt. Kanske kommer stora grupper av människor här att göra nya erfarenheter.

Johan Pehrsons vånda

Johan Pehrson har sedan i våras varit det som kallas ”tillförordnad” partiledare för Liberalerna. Detta efter att föregångaren hastigt hoppat av det sjunkande partiet. I helgen blev han formellt vald till partiledare.

På en intern partisamling har Pehrson nyligen uttryckt sig om SD. Enligt en närvarande journalist från Expressen sa han bland annat att SD var ”extrempopulistiskt” och att:

SD har samma organisationsnummer idag som de hade när de bildades och även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja.

”….det är en brun sörja”.

Notera att han uttryckte sig om något som ”är” och inte om något som varit.

SD reagerade på detta och krävde en ursäkt. Något som de sedan säger sig ha fått ”på alla nivåer”.

Men Pehrson har blivit ansatt av journalister om vad han egentligen menar och menade.

Han intervjuades till exempel i Agenda igår och fick frågan om han bett om ursäkt. Pehrson svarar inte direkt på detta men säger att han ”beklagar effekterna” och anser att ord och meningar ”ryckts ur sitt sammanhang”. Han menar nu att det han beskrev var hur SD var när de bildades. Inte hur de är nu alltså. Trots att det var det som han sa.

Frågan är hur Pehrson ska tolkas. Var talet inför partikamraterna ett försök att inåt visa på styrka mot SD, samtidigt som han inte vågar stå för det utåt? Frågan om vad Pehrson själv egentligen tycker, eller om han tycker något, återstår ju då.

Utvecklingen (eller avvecklingen) går nu fort inom Liberalerna. Av ”allianspartierna” var KD redan 2015 beredda att fungera som vägröjare för SD och i retoriken närmade de sig dem alltmer. Moderaterna var något senare att haka på medan Liberalerna tills helt nyligen hade någon sorts demokratisk spärr. Men därefter har det gått desto fortare.

Liberalernas klimat- och miljöminister, Romina Pourmokhtari, illustrerar också detta tydligt. Under valrörelsen yttrade hon sig så här:

Men regeringssamarbete och Tidö-avtal kräver väl ändå en sorts samsyn?

Uppenbarligen smakar makten godare än några gamla principer för dessa liberaler.

I helgen var jag till Stockholm och lyssnade på olika föredrag och debatter på Socialistiskt forum på ABF-huset. Bland annat lyssnade jag till Isobel Hadley Kamptz – ledarskribent på Dagens Nyheter – som samtalade med Mats Wingborg om synen på jämlikhet inom liberalism och socialism. Hadley Kamptz som själv betraktar sig som liberal ansåg bland annat att det idag inte finns något liberalt parti i Sverige, däremot liberala inslag i C, MP och även V.

Kanske är det så. Och sammanbrottet för liberalismen återspeglar högernationalismens framgångar inom borgerligheten.

I Agendaintervjun sa Pehrson också att några av SD:s grundare:

…var till och med påstått nazister. Jag var ju inte med så jag har ingen aning. 

Läs historikern Mikael Nilssons kritik av detta i GP.

Våldet mot kvinnor

Idag, den 25 november, är det den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Den instiftades av FN:s generalförsamling år 1999.

Roks – Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige – har tillsammans med Örebro universitet kommit ut med en studie som heter ”Kvinnors trygghet – ett jämställt samhälle fyllt av våld”. Material till studien samlades in under 2021. 15 000 slumpmässigt utvalda svenska kvinnor mellan 18 och 86 år blev tillfrågade om att medverka i undersökningen ”Kvinnors trygghet”. 44 procent av de tillfrågade svarade.

Den bild som presenteras är både sorglig och skrämmande. Jämfört med en studie för 20 år sedan (Slagen dam) har våldet inte minskat. Några skrämmande siffror:

55% av de svarande kvinnorna hade utsatts för våld av en man efter sin 15-årsdag.

45% har utsatts för våld av en man som de inte haft en relation med.

80% av alla kvinnor mellan 18 och 24 år i undersökningen har blivit sexuellt trakasserade av en man.

När det gäller våld i relationer har:

10% utsatts för våld av en man de lever ihop med.

37% utsatts av en tidigare make eller sambo.

30% utsatts av en ”pojkvän” som de inte bodde ihop med.

Det är upprörande siffror som visar att mycket är kvar i kampen för verklig jämställdhet. Naturligtvis behövs det mer ingripanden från samhället med konsekvenser för förövarna. Det finns också sociala förhållanden som gör våldet mer sannolikt och som vi måste kämpa mot. Men inga aldrig så hårda straff kommer lösa dessa frågor. För i grunden handlar det ändå om det som jag här kallar ”mansrollen”. Vi ska inte lyssna på dem som förlöjligar ”genus-pedagogik”. Tvärtom behövs det mycket mer sådant som befriar barnen från könsroller. Allt som stärker kvinnor på alla platser i samhället och i hemmet kommer också motverka våldet.

Fotbolls-VM i Qatar och resurserna i världen

Mycket kan sägas och har också sagts – och dokumenterats – om det på alla sätt hemska med fotbolls-VM i Qatar.

Jag ska här bara ta upp detta med resurser. Jag har fastnat för två sifferuppgifter.

Precis innan Fotbolls-VM så avslutades klimattoppmötet COP27 i Sharm el-Sheick, Egypten. Alla rapporter därifrån tyder på att mötet inte kan betecknas som annat än en katastrof i förhållande till de gigantiska uppgifter som måste lösas i klimatkrisen. Ett av flera misslyckanden handlar om att de rika länderna inte betalat de 2000 miljarder som de lovat. Pengar som i klimaträttvisans namn skulle gå till omställning i de fattiga länder som minst orsakat, men mest drabbas av klimatkrisen.

Nu råkar 2000 miljarder kronor samtidigt vara ungefär lika mycket som regimen i Qatar har spenderat på att ordna Fotbolls-VM i sitt land, nämligen 1 781 miljarder kronor. Detta enligt BBC. SVT:s journalist Erika Bjerström kommenterar detta:

Om ett enda land kan lägga 2000 miljarder kronor på att bygga fotbollsarenor och hotell till ett VM förstår man att det inte vore omöjligt för FNs medlemsländer att skaka fram samma belopp. Men den politiska viljan saknas. Det står klart efter COP27 i Sharm el-Sheick. 

Kanske är kostnaderna för detta VM ännu högre. Enligt Fotbollsjournalisten Erik Niva så är en siffra ”som oftast nämns åtminstone 2,5 biljoner kronor” eller annorlunda uttryckt 2 500 miljarder kronor.

Oavsett de exakta beloppen så visar de på den sjuka fördelningen av resurser i världen. Resurser finns verkligen men de används på vansinniga sätt. De skulle kunna användas på andra sätt och ge möjligheter till en annan och bättre värld. Men det som hindrar är de som nu har makt och ett ekonomiskt system som driver vansinnet.

Något mer ska jag inte säga om själva fotbolls-VM. Däremot vill jag hänvisa till två bra artiklar i Aftonbladet. Den ena av Erik Niva. Han skriver bland annat:

Allt följer på vartannat och allt hänger samman. Från de oåtkomligt slutna styrelserummen i PSG, Man City och Newcastle till de sweatshops i Sydostasien där vi låter tillverka våra bollar, tröjor och skor. Från vår egen svenska handelskammare här i Dohas vräkiga West Point till alla de europeiska regeringar som nu står i kö till Qatars råvarukranar innan vintern verkligen slår till.

Någon gång är allt över, och aldrig tidigare under mitt liv med fotbollen har brytpunktskänslan varit lika stark. Måhända visar sig VM i Qatar vara början till slutet på fotbollens tidsålder, möjligen är vi så många som är på väg att tappa lusten att någon form av recession stundar.

Den andra är skriven av Simon Bank. Han skriver bland annat:

Det finns ingen anledning – det vore skamligt – att relativisera själva kritiken mot en antidemokrati som förtrycker, men det finns all anledning att ställa frågorna som kostar något även för väst: Är det systemen vi vill protestera mot? Eller är det bara Qatar?

Våldsdådet i Istanbul

Igår – söndag eftermiddag – detonerade en bomb på gågatan Istiklal Caddesi, nära Taksimtorget i Istanbul. Hittills har 6 personer bekräftats döda och 81 skadade. Ett på alla sätt vidrigt och oförsvarligt våldsdåd mot oskyldiga människor.

Ingen organisation har tagit på sig dådet. Men Erdoğan-regimen var snabb med att peka ut både PKK och PYD (den kurdiska organisation som verkar i Syrien). Lika snabb var regimen med att stänga ner sociala medier som Facebook, Twitter, Youtube eller Instagram, för att etablera sin egen version.

Extra sorgligt med detta våldsdåd är att det i sin vidrighet är mycket användbart för den turkiska regimen. De vill använda det för att etablera sin bild av de kurdiska organisationerna som terrorister. Framförallt gäller det att stämpla de syriska kurderna som spelade en avgörande roll i kampen mot IS och inte är terrorstämplade av västmakterna. President Erdoğans kommunikationschef säger att ”det internationella samfundet måste vakna”:

Terrorattacker mot vår civilbefolkning är direkta och indirekta konsekvenser av vissa länders stöd för terrorgrupper. Dessa länder måste omedelbart upphöra med sitt direkta och indirekta stöd om de vill vara vänner med Turkiet.

Turkiets inrikesminister markerade ytterligare i en tv-sänd intervju genom att säga att de ”inte accepterar USA:s kondoleanser”

Men är PKK och/eller PYD skyldiga? Allt talar emot det faktiskt.

Partiledaren för det syrisk-kurdiska PYD, Salih Muslim säger till Ekot att de inte har något med dådet att göra:

Vi fördömer alla attacker som angriper civila och ser det som terrorism, vi tar avstånd från alla våldsdåd mot civila och vi har ingenting med det här terrordådet att göra.

Även PKK förnekar all inblandning i dådet. De skriver så här på sin hemsida (tyvärr i Google-översättning, men synsättet framgår):

Denna syn bekräftas också av Michael Sahlin, före detta ambassadör i Turkiet. Han påpekar till SVT att:

IS genomförde terrordåd med syfte att skada civila – medan PKK:s attacker hade profilen att ge sig på militära mål.

Han tillägger att det är ”taktiskt väldigt lämpligt att peka ut PKK i det här läget – nästan oavsett vad man vet” och att ”man måste se anklagelserna bland annat i ljuset av de pågående förhandlingarna mellan Turkiet, Sverige och Finland om Natomedlemskap, och vad som påstås om olika kurdiska grupperingar”.

Den tjänstvillige Kristersson

I tisdags var Sveriges statsminister Kristersson i Turkiet och mötte president Erdoğan. Vi kunde se honom i TV där han glatt marscherade framför av regimen uppställda uniformspersoner.

I talarstolen hörde vi honom säga (Rapport 8 november):

Sverige inser att Turkiet har varit inbegripet i en lång och blodig strid mot PKK-terrorister och att tusentals turkar drabbats av dessa strider. President Erdogan har förklarat den nuvarande situationen och jag har föreslagit hur Sverige kan hjälpa Turkiet i kampen mot terrorism.

På samma sätt som högern tog avstånd från det sydafrikanska ANC:s ”terroristiska” kamp mot apartheid utan att vilja fundera över varför förtryck föder motstånd så ”inser” nu Sveriges statsminister att ”Turkiet har varit inbegripet i en lång och blodig strid” utan att vilja se det förtryck som utövats och utövas mot det kurdiska folk som bor i Turkiet. Ett förtryck som är inskrivet i grundlagen genom att helt förneka detta folks existens och genom att förbjuda det kurdiska språket, den kurdiska identiteten, kurdiska namn på berg, dalar, slätter, byar m.m.

Men Kristerssons tankar går till de ”tusentals turkar (som) drabbats av dessa strider”. Var det inga andra som dog eller drabbades? År 2008 till exempel, uppgav den turkiska regimen att de ”neutraliserat 32 000 terrorister”. Under perioden 1984 – 1999 förstörde den turkiska armén över 7 000 kurdiska byar. Under striderna i och kring städer i den kurdiska delen av Turkiet mellan juli 2015 och december 2016 – i något som Amnesty International betecknade som ”kollektiv bestraffning” – dödades enligt FN ungefär 2000 personer och 350 000 – 500 000 människor tvingades lämna sina hem,. Men Kristerssons tankar går inte till dessa människor. Han lyssnar istället till den turkiske despotens ”förklaringar”. Själv säger Kristersson att han kommit med förslag till ”hur Sverige kan hjälpa Turkiet i kampen mot terrorism”. Mycket tjänstvilligt av honom! Vilka dessa ”förslag” är sägs inte. Men de kurder som flytt till Sverige undan den turkiska regimens förtryck har all anledning att känna oro.

I denna situation är det därför viktigt att på olika sätt uttrycka solidaritet med kurdernas krav på erkännande och motstånd mot Erdoğan-regimen förtryck och den svenska regeringens kryperi. Gör det till exempel genom att demonstrera i Stockholm eller Göteborg på lördag:

DEMONSTRATIONER LÖRDAGEN DEN 12 NOVEMBER

I STOCKHOLM, NORRA BANTORGET, KL. 13:00

I GÖTEBORG, BRUNNSPARKEN, KL. 14:00

STOPPA DEN TURKISKA STATENS ANVÄNDNING AV KEMISKA VAPEN I KURDISTAN.

FÖRDÖM DEN SVENSKA REGERINGENS BESLUT ATT TA AVSTÅND FRÅN PYD/YPG/YPJ

Låt oss stå upp tillsammans för att sätta stopp för plundring, ockupation och kemiska attacker mot det kurdiska folket i Kurdistan. 

Arrangörer: De kurdiska organisationerna NCDK, PJAK och Kurdiska Kvinnorådet AMARA.

Sveriges väg in i Nato, kryperi och svek

Sverige håller på att bli ett mycket annorlunda land mot vad det var. Det gäller både inrikespolitiken med en regering som delvis styrs som marionetter av ett högernationellt parti med bakgrund i nazismen, men också utrikespolitiken. Bilden av Sverige i världen håller på att förändras. Om vi backar några decennier så är förändringen enorm. Tänk till exempel på hur Olof Palme 1968 demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam. Som Pierre Schori påpekat så var det en ”lyx” som var möjlig tack vare det faktum att vi inte var medlemmar i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll nämligen tyst om USA:s krig.

Bild från tecknaruppropet i fredstidningen Pax

Länge var det också självklart att Sverige varken skulle vara med i Nato eller hysa några kärnvapen på vårt territorium. Förvisso har svenska regeringar många gånger under åren agerat i utrikespolitiken på ett sätt som freds- och vänsterrörelsen har kritiserat. Men den grad av kryperi för en reaktionär despot som det påbörjade inträdet Nato lett till, har vi nog inte upplevt någonsin i efterkrigstiden. Det är så långtgående att även socialdemokraten Morgan Johansson känt sig tvungen att höja rösten. På Facebook skrev han:

Med tanke på att kryperiet för Erdoğan-regimen började redan med den socialdemokratiska regeringen så tycker jag personligen att detta känns lite svårsmält. Men okej, Kristersson/Billström har ”överträffat” Andersson/Linde när det gäller kryperiet. Och hellre att socialdemokraterna kritiserar åtminstone detta och något än att de tiger.

Utvecklingen sedan 2014

Det finns anledning att försöka minnas de olika stegen bort från det som tidigare varit svensk utrikespolitik. Även om tempot accelererat det sista året så kan en startpunkt vara 2014. Det hade då redan påbörjats en smygande anpassning till Nato innan dess. Sverige hade t.ex. stridit under befäl av Nato i Afghanistan (även om detta förnekades i början). Men med undertecknandet av Värdlandsavtalet 2014 togs ett mycket viktigt steg. Detta avtal skulle enligt avtalstexten ”underlätta för Sverige att ta emot och ge militärt stöd i kristid och för att stå som värdland för Natoövningar”. Sedan dess har Natoövningar tillsammans med Nato-trupper på svenskt territorium skett helt öppet ett flertal gånger. Jag skriver ”öppet”, för som den liberala riksdagsmannen Widman påpekade i riksdagsdebatten i maj 2022 så visste Ryssland att vi spelade ihop med USA hela tiden:

De vet att vi har spelat under täcket med USA och Nato, och de har vetat det länge.

Att Widman och liberalerna drar helt andra slutsatser av det konstaterade dubbelspelet är en annan sak. De borgerliga partierna har alltid varit anhängare till Nato. Men länge var det bara Folkpartiet/Liberalerna som drev detta aktivt medan moderaterna hade en lägre profil i frågan. Och enligt en undersökning av Ipsos från 2016 så tyckte 50 procent av befolkningen då att vi inte skulle gå med i Nato medan 34 procent var för och 16 procent tveksamma. Men vid denna tid började hela det borgerliga lägret samt deras media-debattörer, ledarskribenter och ”militärexperter” driva frågan om att få med Sverige i Nato.

I juli 2017 hände något viktigt som för en stund ingav hopp bland fredsvänner och motståndare till kärnvapen. Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige för ett avtal om förbud för kärnvapen (”The treaty on the prohibition of nuclear weapons”).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Men glädjen blev kort. För nu började en kraftig motoffensiv inte bara från den svenska högern och Nato-anhängarna utan också från den ledande Nato-makten USA.

Avtalet skulle nämligen också undertecknas (ratificeras). Hela den svenska högern inklusive SD deklarerade att de skulle rösta emot detta och socialdemokratin visade sig vara splittrad i frågan. Utrikesminister Wallström utsattes för hård press bland annat från USA:s försvarsminister James Mattis. Han skrev till försvarsministern Hultqvist att Nato inte skulle förnya Värdlandsavtalet ifall den svenska regeringen skrev under FN-konventionen om kärnvapenstopp. Han skrev bland annat:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

När utrikesminister Wallström då mycket sakligt påpekade att Nato skulle ”avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”, så blev hon hårt angripen för detta självklara uttryck från ministern i en självständig nation. Liberaler, moderater, diverse s.k. experter och journalister sa att Wallström ”varnat” USA. Det var som uppochnedvända världen. Den ledande militärmakten i världen blandade sig öppet i svensk politik. När vår utrikesminister sa att de inte borde göra det kallade dessa krypande typer detta för en ”varning”.

Här är också viktigt att minnas James Mattis ord om att USA:s militär ”aldrig avslöjar beväpningen i sina vapensystem”. Fram till dess hade även Nato-anhängarna nämligen framhållit det som självklart att ett medlemskap i kärnvapenalliansen aldrig skulle innebära att kärnvapen fördes in i Sverige. Trots Mattis ”avslöjande” fortsatte de påstå det även efter detta.

Och något undertecknande blev det aldrig heller. Nato-anhängarna hade vunnit en viktig seger, inte minst med hjälp inifrån det socialdemokratiska partiet och från dess försvarsminister. Det som utmärkte Peter Hultqvists ministertid var nämligen, förutom den militära upprustningen, den allt starkare anknytningen till Nato och USA: ”Det fördjupade partnerskapet med Nato och den transatlantiska länken är viktiga för svensk försvars- och säkerhetspolitik” som han uttryckte det.

Så förberedde olika inflytelserika grupper Sverige för inträde i Nato under ett flertal år. Den 24 februari i år fick de en avgörande hjälp från Putin genom invasionen av Ukraina. Och nu började det gå väldigt fort. Tolv dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina – på Kvinnodagen den 8 mars – samlades riksdagens partiledare hos statsminister Magdalena Andersson för en genomgång av läget. Där och då sa statsminister Magdalena Andersson (fortfarande) att ett Nato-medlemskap inte var aktuellt och att en ansökan till och med skulle ”ytterligare destabilisera läget i Europa”.

Men på nio veckor ändrades detta. Efter att ha tigit och vägrat att uttala någon uppfattning drev partiledningen i socialdemokraterna hastigt igenom att Sverige nu skulle ansöka om medlemskap. Den inre ”partidialogen” som föregick beslutet i partistyrelsen bestod av ett antal hårt styrda digitala möten med några tusen deltagare.  Att låta folket (hela folket) vara med och besluta genom en folkomröstning var ”en dålig idé” enligt statsministern. Anledningen var ”att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet”.

Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, beskrev den brådstörtade processen kring inträdet i Nato som att ”något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022”.

Argumenten mot Nato har jag framfört i ett flertal tidigare bloggar (läs gärna). Men oavsett vad vi anser i sakfrågan så är det kuppliknande sättet att genomföra beslutet djupt odemokratiskt och omotiverat, annat än för dem som till varje pris, oavsett allt annat, ville genomföra detta. Ingen av dem som genomförde denna kupp har på ett begripligt sätt kunnat förklara varför det var så bråttom. Hotet mot Sverige var ju inte akut. Rysslands svårigheter och motgångar i kriget i Ukraina har dessutom övertydligt visat detta.

Ändå var Sverige nu nästan framme på vägen in i Nato. Men nu tillstötte ”ett litet problem”. Alla Natos medlemsstater måste godkänna inträdet. Den reaktionära Erdoğan-regimen insåg att det här gav den en möjlighet att manövrera för att stärka sina positioner och slå ner på oppositionen och de kurdiska organisationerna inom och utom landet. Snabbt träffades då ett avtal med den turkiska regimen. Syftet var att ”lugna” den turkiska statsledningen, sa Natos generalsekreterare Stoltenberg och vår dåvarande statsminister Andersson.

Det var här krypandet för Erdoğan och förräderiet mot kurderna påbörjades. Och precis som med Nato-processen i övrigt så förbereddes den av socialdemokraternas ledning. Den nuvarande högerregeringen har det bara så mycket lättare. De har alltid varit för Nato, aldrig kritiserat USA och aldrig stött några folkliga befrielserörelser under deras kamp. De kan därför så mycket lättare smöra för Erdoğan, bortse från all anständighet, förråda den kurdiska organisation (PYD/YPG) som besegrade IS och fortfarande håller farliga IS-fångar med svenskt medborgarskap. Högern kan snacka skit om terrorism på samma sätt som de gjorde om Mandela och ANC innan apartheid störtades i Sydafrika.

Samma sak är det med kärnvapnen. De som aldrig skulle få föras in på svensk mark. Även här påbörjades förändringen av den socialdemokratiska regeringen. Den 5 juli i år överlämnade Sveriges regering ett ”Letter of intent” till Nato, undertecknat av utrikesminister Ann Linde (S). Brevet är en avsiktsförklaring från Sverige. Där kunde vi läsa:

Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag.

Högerregeringens försvarsminister Pål Jonson har gått ett steg till även här. Han menar att Sverige inte ”inte bör ha några förbehåll mot att förvara kärnvapen på svensk mark”. Och Sveriges överbefälhavare Michael Bydén höll med om detta och fortsatte på detta vis att blanda sig i politiken.

Att göra

Idag ska statsminister Kristersson träffa Erdoğan i Turkiet. Kommer det leda till fler försök att utvisa kurder som haft en fristad i Sverige? Här är det mycket viktigt att vänstern och människorättsorganisationer är vaksamma. För några veckor sedan försökte man på Turkiets begäran utvisa Znar Bozkurt. Men aktivitet från bland annat Vänsterpartiet lyckades stoppa detta.

Håll också utkik efter manifestationer riktade mot Erdoğan-regimen och det svenska kryperiet och för solidaritet med kurdernas kamp. Om du bor i Stockholm eller har möjlighet att ta dig till Stockholm på

lördag den 12 november så ordnas en demonstration från Norra Bantorget kl. 13.00.

Paroller för demonstrationen är:

STOPPA DEN TURKISKA STATENS ANVÄNDNING AV KEMISKA VAPEN I KURDISTAN.

FÖRDÖM DEN SVENSKA REGERINGENS BESLUT ATT TA  AVSTÅND FRÅN PYD/YPG/YPJ

Du kan också som en liten motståndshandling hemma vid din dator svara på en promemoria om riksdagens godkännande av Sveriges Natomedlemskap. Hjälp med detta kan du få på Svenska Freds aktions-sida mot Nato. Gör det!

När ondska och dumhet väller fram

Att kommentera den politiska utvecklingen i vårt land känns just nu svårare än på länge. Inte för att det fattas saker att reagera över utan snarare tvärtom. Det känns som om vi översköljs av dumhet, ondska, falskhet och ”dålig vandel” (se föregående blogginlägg) i en så strid ström att det knappt finns tid att hämta andan.

Vi kan se det på kommunnivå som till exempel i Sölvesborg eller Norrtälje.

I Sölvesborg valde moderaterna att avsluta sitt samarbete med SD. Det innebar att SD förlorade makten i kommunen och många drog säkert en lättnadens suck. Men genast mobiliserade SD:s stormtrupper mot moderaternas gruppledare i Sölvesborg genom telefonsamtal, mejl och angrepp på sociala medier. Det ledde till att hon fick ”hålla sig hemma med stresspåslag”. Att må dåligt på grund av kränkande och grova verbala påhopp är inte konstigt. Dessutom är det ju så att de verbala mobbarna också triggar dem som inte tvekar att använda fysiska medel. I somras avslöjade nazisten Theodor Engström (som mördade Ing-Marie Wieselgren) att han haft ett ”högre mål”, nämligen att mörda C-ledaren Annie Lööf. Sambandet mellan detta och den kampanj som bedrivits av SD:s kommunikationsenhet via progandakanalen Riks går inte att bortse från. Kanalen har gjort mer än 120 klipp om Annie Lööf där hon attackerats, hånats och förlöjligats. I det våldsamma språkets förlängning finns alltid från dessa grupper hotet om rent fysiskt våld.

Vi bör även notera hur partiledaren Åkesson kommenterade det som hände i Sölvesborg:

Många är, med all rätt, förbannade, och självklart har var och en rätt att – inom lagens och anständighetens ramar – ge uttryck för det. Det ingår i det politiska uppdraget att tåla tuff kritik.”

Man kan inte direkt säga att han tyglar sina stormtrupper….

I Norrtälje kommun samarbetar däremot moderaterna med SD. Där ska kommunen nu efter valet styras av M, SD, L och KD. Genast såg man då till att räkna om beräkningsgrunderna för kommunstyrelse-ordförandens lön. Tidigare hade den beräknats som 60 procent av en statsrådslön. Nu skulle det istället vara 60 procent av statsministerns lön. Kommunstyrelsen ordförande Bino Drummond skulle därmed öka sin lön med 23 000. Det blev tack och lov en hel del ståhej om detta i medierna. Inte minst kanske på grund av den 27 sekunder långa tysta tankeperiod som Staffan Tjörnhammar, kommunstyrelsens vice ordförande tog i TV. Det var efter frågan om det inte fanns andra grupper som kunde förtjäna dessa pengar. Hans svar att de ”måste prioritera” kändes nog för de flesta och med tanke på ”eftertanken” inte så övertygande. Men efter stormen i medierna har nu Drummond meddelat att han backar från beslutet om sin lönehöjning. Han säger nu att beslutet ”gick för fort”. Men hade han tyckt det ifall det inte blivit en ”storm” kring beslutet? Det betvivlar jag.

Eftertanke?

Vi ska inte heller glömma att SD som nu sitter i styret i Norrtälje var med på detta beslut. Det kanske inte rimmar så bra med formuleringarna i deras lokala valmanifest om att ”minska kostnaderna för politiken” eller att ”förbättra kommunikationen med kommuninvånarna innan beslut fattas”. Bryr sig deras väljare om detta?

På riksnivå

På riksnivå har regeringen och dess Tidö-avtal mötts av kritik från många håll. En organisation som riktat kritik mot Tidö-avtalet från perspektivet mänskliga rättigheter är Civil Rights Defenders. Organisationen hette tidigare Helsingforskommittén och arbetar på fyra kontinenter med att bevaka mänskliga rättigheter. Det är en organisation som uppbär statsunderstöd. CRD har tidigare krockat med SD:s Björn Söder då man kritiserade regimen Orban i Ungern. Det borde man inte ha gjort enligt Söder då man har statsbidrag för sin verksamhet. Nu när CRD även kritiserar Tidö-avtalet från samma utgångspunkter återkommer samma synpunkter från Söder och partistyrelsekollegan Kinnunen. De borde inte ha statsbidrag menar de. Åkesson som alltid är lite mer slipad än sina kollegor sa i riksdagen om detta att han inte förstod varför staten ska skicka pengar till ”olika vänsterliberala organisationer” för att upprätthålla vårt demokratiska system. Han instämmer alltså också i kollegornas åsikter. Politiken ska inte granskas av några som får bidrag för sin verksamhet.

Även Naturskyddsföreningen har kritiserat Tidö-avtalet. Det ”kommer inte ens i närheten av att leverera på miljö- och klimatområdet”, skrev organisationen bland annat i sin granskning. Då dröjde det inte länge innan Naturskyddsföreningen fick ett mejl från SD:s kansli där man ville få reda på vilka privatpersoner som gett pengar till organisationen. I detta fall är det inte lika tydligt vad SD är ute efter. Men sambandet mellan kritik av SD och granskande av bidrag finns även här.

Högerstyret och vad som väntar

Det här var bara fyra exempel. Men de visar, tror jag, på en del av det som vi har framför oss.

Angreppen på allt som står i deras väg från SD:s politiker, stormtrupper av ”nätkrigare” och våldsverkare kommer inte att avta. Liberalerna har inte tämjt dem utan istället gett dem ännu större självförtroende och makthunger.

Angreppen kommer ske både mot misshagliga individer och mot institutioner, organisationer eller medier som på olika sätt får stöd av samhället. Angreppen kommer ske både via politiken och med hjälp av stormtrupperna. Vi som vill skydda den form av demokrati som vi uppnått måste gå samman med en mängd olika grupper i försvar av olika organisationer, institutioner och medier.

En viktig fråga blir om SD kommer kunna fortsätta att spela rollen som folklig underdog. Kommer fler människor se att de både luras och ljuger eller att de inte alls är ovilliga att roffa åt sig av skattepengar för egen del? Kommer fler se att de inte alls skyddar fattiga pensionärer, sjukskrivna eller arbetslösa? Att de inte ens infriar sina klimatfientliga löften om enorma sänkningar av bensin- och dieselpriserna kanske gör en och annan besviken. Men att omvandla den besvikelsen till något vettigt är däremot svårt. Oavsett det så måste vi avslöja dem på alla områden där vi kan. Och exemplen kommer att bli fler och fler.

Tidölagets avtal, ministrar och vandel

Så har då de fyra högerpartierna förhandlat färdigt. Det blev ett avtal på 62 sidor som kallas ”Tidöavtalet: Överenskommelse för Sverige”. Även regeringsbildningen är klar, med tre partier i regeringen och ett som kommer styra ifrån kulisserna.

En av flera saker som redan uppmärksammats i Tidöavtalet är återkomsten av det gamla ordet ”vandel”. Ordet betyder ungefär uppförande/levnadssätt och handlar om moralisk bedömning. Bedömningen av vandel handlar i avtalet om gruppen ”utlänningar” som det något oprecist uttrycks. Så här står det i avtalet:

En utredning ska därför uppdras att analysera förutsättningarna att återinföra möjligheten att utvisa utlänningar av bristande vandel*. (s. 37)

Vandeln hos SD och de nya ministrarna

Innan jag går in på detta och ett annat stycke i Tidöavtalet så kan jag inte låta bli att fundera över hur det är med vandeln bland dem som beslutat om detta avtal. Att höra det kraftigt kriminellt belastade SD tala om bristande vandel känns magstarkt.

Men även vandeln hos dem som nu blir ministrar från M, KD och L finns anledning att fundera över.

Hur är det till exempel med vandeln hos själva statsministern? Jag tycker nog att vi fått höra om en hel del som inte kan betraktas som ett bra och moraliskt uppförande. Bland liken i garderoben finns till exempel den centralt placerade lägenhet som han tillskansade sig då han var socialborgarråd i Stockholm. I denna lilla film från Utbildningsradion får vi reda på lite om det liksom Kristerssons minst sagt fega och ohederliga sätt att förhålla sig till frågor om denna affär. Om andra av statsministerns ”affärer” kan du läsa här.

Men ännu värre är det väl med hans löfte till förintelseöverlevanden Hédi Fried. Vid förra valet åkte Ulf Kristersson hem till Hédi Fried och lät sig fotograferas när han tog henne i hand. Fried berättade för DN att Kristersson ”bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande”. Vi vet hur mycket det löftet var värt. Att bryta allvarliga löften är väl också ett uttryck för ”bristande vandel”?

Vice statsminister och energi- och näringsminister blir Ebba Busch. Hon har erkänt och dömts för brottet grovt förtal. Det var inte när hon i en TV-debatt för två år sedan sa att regeringen med berått mod släppt lös coronaviruset i Sverige. Nej, det var i samband med en husaffär med en äldre man i Uppsala. Att bli dömd för brott är väl ett tecken på bristande vandel. Men ännu värre var väl att hon direkt sa att hon var oskyldig och att hon erkände bara för att slippa en ”uppslitande rättegång”….

Gunnar Strömmer, som varit moderaternas partisekreterare, ska nu bli justitieminister. För en person som ska styra över rättsväsendet borde väl vandeln när det gäller att följa gällande lagar vara extra prickfri. Ändå vet vi att det inte var längesedan som TV4:s Kalla fakta avslöjade att Strömmer inte tvekade att bryta mot lagen som reglerar bidrag till politiska partier. När han blev avslöjad sa han att det hade varit fel att fuska. Men hade han sagt det ifall han inte blivit avslöjad? Tveksam vandel även där alltså.

Ny skolminister ska Lotta Edholm bli. Hon var tidigare skolborgarråd i Stockholm. När hon slutade med det så gjorde hon som många andra politiker i Sverige nuförtiden. Hon gick direkt till ett jobb i den privata skolkoncernen Tellusgruppen, där hon också äger aktier. Redan detta att utnyttja sina kunskaper som politiker för vidare karriär inom en sektor som hennes politik har gynnat, tycker jag att det går att ha synpunkter på. Men än värre blir det när hon nu går tillbaka till politiken. En pikant detalj är att när det meddelades att Edholm skulle bli skolminister så steg aktievärdet kraftigt. Edholms aktier som på morgonen var värda 93 000 steg redan kl. 13 till 105 000. Här kan man verkligen snacka om ”särintressen”.

Lotta Edholm säger att hon nu ska sälja aktierna, men har enligt Expressen inte preciserat exakt när det ska ske. Enligt DN kunde hon inte göra det ”innan marknaden fick veta”. Visst finns det en del naturliga funderingar kring vandel även här?

Tobias Billström ska bli utrikesminister. När det gäller ”bristande vandel” så minns jag bara att han underlåtit att betala TV-avgift. Det kom fram i samband med att han utnämndes till migrationsminister den 6 oktober 2006. Däremot har han under åren skapat rubriker flera gånger med minst sagt tveksamma uttalanden. Han börjar direkt i den stilen när han säger till Aftonbladet att ”Turkiet är en demokrati där regeringen utsetts i fria val”. Detta visar antingen en stor okunskap om läget för demokratin i Turkiet eller en mycket inskränkt syn på vad som menas med demokrati. Han borde t.ex. läsa en rapport från Regeringskansliet från förra året. Förvisso har val hållits. Men då andra partier förtrycks och förbjuds att verka kan valen knappast kallas fria. Billströms uttalande ger en försmak av vad som kommer att komma, nämligen en ännu mer principlös inställning för att blidka Turkiet och komma in i Nato.

Det finns mer och det finns fler, men jag stannar här. Tror min poäng gått fram.

Formuleringar i Tidöavtalet

Det blir säkert anledning att återkomma till detta avtal och framförallt dess tillämpningar och konsekvenser. Det är ett avtal som har en skarp högerkaraktär när det gäller välfärd, sociala klyftor, gynnande av de rikaste och en stor nedmontering av arbetet för klimatomställning och skydd av miljön. Slagriktningen är också övertydlig och direkt ondsint. Avtalet slår mot ”de andra”, flyktingar och ”utlänningar”. Det sparkar neråt.

Jag ska här bara ta upp två stycken för att visa det senare.

Om asylsökandes rättigheter och villkor står det bland annat:

En utredning ska genom en genomlysning av svensk rätt i förhållande till EU-rätten ta fram förslag till författningsändringar och andra åtgärder som syftar till att så långt det är rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter.

Även materiella mottagningsvillkor ska villkoras eller begränsas i den mån det är möjligt enligt EU-rätten utan att entydigt försvåra möjligheten till integration .   (s. 34)

Så långt det är ”rättsligt möjligt” ska alltså rättigheterna för den som flyr och söker asyl begränsas. De preciserar inte hur långt de vill inskränka rättigheterna. Bara EU-rätten tycks hindra dem. Att det är SD:s människosyn som lyser igenom här är självklart. Men hur kan någon som kallar sig liberal ansluta till sådana onda tankar? Man kan också undra vad ordet ”entydigt” står för i stycket. Hur ska det tolkas vad som är uppenbara hinder för integration?

Stycket om vandel för alla de olika sorters människor som av olika anledningar befinner sig i Sverige utan att vara medborgare, de som kallas utlänningar, lyder så här:

Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svenska gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen. En utredning ska därför uppdras att analysera förutsättningarna att återinföra möjligheten att utvisa utlänningar av bristande vandel. Med bristande vandel avses förhållanden såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet.   (s. 37)

Här finns många saker att undra över, till exempel vad som menas med ”grundläggande svenska värderingar”, hur ”respekt ska uppvisas”, vad ”bristande regelefterlevnad” (alltså inte att bara följa lag) är för något, vilka miljöer det är som hotar eller vad som menas med ”otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet”?

Att betrakta människor som befinner sig i prostitution eller misshandel som exempel på dålig vandel är att förflytta oss tillbaka till synsätt som vi borde ha lämnat för länge sedan. Det är ju bland annat för att synsättet förändrats som det numera i Sverige är torskarna som döms och inte de prostituerade.

____________________________________________________________________________________________________________

*Du kanske liksom jag tänker att det borde stå ”för” istället för ”av”? Alltså att en person utvisas för ”bristande vandel”, inte av ….

Eller är det så att de menar att det är människor som ”är av dålig vandel”? Det blir kanske egentligen mer i SD:s stil. Det är då inte själva handlingen som uttrycker dålig vandel utan personen i sig själv är av dålig vandel som av en sorts ”medfödd essens”.

Stycket är i alla fall korrekt återgivet och eventuella problem med det språkliga är ett problem helt underordnat innehållet i texten.

Rädda journalister på SVT?

Har du hört högerdebattörer på TV angripa vänstern, till exempel för att vara ”odemokratisk”, ”kommunistisk”, ”diktaturanhängare” eller liknande? Har det skett även då ingen representant för vänstern varit närvarande i studion? Det tror jag nog att du har.

Men har du då samtidigt hört programledaren säga att ”vänstern håller nog inte med” eller ”vänstern är ju inte här och kan försvara sig”? Nej, det tror jag inte. Jag kan i alla fall inte minnas att jag någonsin hört någonting sådant.

Men med SD är det något som har hänt och blivit alltmer frekvent ju mer partiet växt. Om du inte redan noterat detta så var uppmärksam i fortsättningen och jag är säker att du kommer se mönstret. Programledare och journalister på vår public service-TV har börjat inta en alltmer hukande och försiktig attityd. Som häromkvällen under en debatt mellan Helle Klein och Vidar Andersson då programledaren avbryter genom att säga: ”…SD ser sig nog inte som anti-fackliga…haha…”

Varför en programledare känner att den behöver påpeka att SD inte håller med och korrigera en debattör är något att fundera över. Varför får inte ett yttrande (i detta fall från Helle Klein) bara stå för debattören utan någon sorts hastig recension eller korrigering från journalisten?

Så varför denna nya stil?

Jag undrar om det har att göra med att allt fler journalister är rädda för hat, hot och angrepp. Angrepp som kommer från de grupper inom och runt SD som ägnar sig åt detta på nätet eller rent fysiskt.

Reportrar utan gränser har visat att fler svenska journalister utsattes för hot och hat under förra året. Samtidigt visar en undersökning att 40 procent av de svenska journalisterna ägnar sig åt självcensur på sociala medier. Och på frågan: ”Finns det några särskilda frågor som lockar fram trollen?” svarar Erik Halkjaer (som är ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige”: ”Det är ju främst flykting- och migrationsfrågorna”.  Alltså de frågor som är SD:s huvudfrågor. 

Vi ser för övrigt en liknande utveckling i övriga Europa enligt Erik Halkjaer:

Den holländska journalisten Peter de Vries och den grekiska journalisten Giorgos Karaivaz sköts ihjäl förra året i samband med att de grävde i olika korruptionshärvor. Våld och attacker på journalister har tidigare främst varit ett problem i Italien där många journalister numer lever med skyddad identitet, men problemet har spritts till flera länder.

Tidningen Expressen har visat på hur hoten mot deras journalister ser ut. Hatet och hoten domineras av rasistiska och kvinnofientliga angrepp.

I en undersökning från Lunds Universitet konstateras också att ”För att undvika påhopp anpassar eller avstår en del från att rapportera om ämnesområdena migration, diskriminering, kriminalitet och jämställdhet, som upplevs generera mest hot och hat”. 

Men kanske är journalister på Public Service också helt enkelt rädda för att förlora sitt jobb ifall SD och den övriga högern får mer makt. Enligt Reportrar utan gränser har man kunnat observera ”att den politiska kontrollen av journalister och av public service-bolagen skruvades åt i flera länder”. Det hotet finns nu även i Sverige och den journalistiska inställsamheten på SVT/SR har kanske sin grund även i detta hot?

PS: läs även denna artikel om hot mot journalister i Magasinet Para§raf.

%d bloggare gillar detta: