Nu är Erdoğans regim ”en av de våra”

Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra.” (Groucho Marx)

Om vapen och (svensk) vapenexport har jag skrivit många bloggar under åren (se ”Kategorier”). För den som är intresserad av kritik mot Sveriges vapenexport så rekommenderar jag förutom tidigare bloggar i denna kategori även Svenska Freds argumentationssamling. Jag är alltså generellt kritisk mot svensk vapenexport. Men bortsett från det så finns det ändå vissa principer som reglerar svensk vapenexport. Eller gör det? Låt oss se.

I Sverige har regeringen delegerat beslut om vapenexport till Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Det är alltså ISP som beslutar om tillstånd för vapenexport. Men deras beslut ska regleras av bestämmelser som antas av Sveriges riksdag. Den 28 februari 2018 antog riksdagen ökade krav på de länder som Sverige exporterar krigsmateriel till. Så här:

För att landet ska få tillstånd att ta emot krigsmateriel ska landet ha respekt för mänskliga rättigheter, ha en hög demokratisk status och importen av krigsmateriel får inte motverka en rättvis och hållbar utveckling i landet.

Syftet med ändringarna var ”att se till att Sverige endast exporterar krigsmaterial till länder som är acceptabla”. 

Men idag skriver Inspektionen för strategiska produkter (ISP) i ett pressmeddelande att de åter har ”beviljat tillstånd för svensk export av produkter klassade som krigsmateriel till Turkiet”.

Så hur är det då med principerna? Har Turkiet blivit ”acceptabelt”? Är det ett land med ”hög demokratisk status” där mänskliga rättigheter respekteras? Kan man utesluta att export av vapen dit ”inte motverkar en rättvis och hållbar utveckling i landet”.

Alla som är någorlunda insatta i förhållandena i Turkiet vet att det inte är så. Den som är tveksam kan annars gå till en rapport från regeringskansliet från förra året som granskade ”Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer” i Turkiet. I rapporten skrev man bland annat:

Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande.

….rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts.

Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker.

Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.

Därför skriver naturligtvis inte heller ISP något om situationen för demokrati i Turkiet. Istället skriver man bara att ”beslutet att åter tillåta export till Turkiet är en direkt följd av Sveriges ansökan om medlemskap i Nato, där ju Turkiet är en av medlemmarna”.

Så var det med principerna. De gäller bara så länge de som är odemokratiska inte ingår i vårt läger. Men nu är inträdet i Nato överordnat och då behöver man tydligen inte ens kommentera någon av de tidigare principerna.

Inträdet i Nato som inte ger oss större trygghet och som motverkar avspänning leder också till en ökande cynism och att viktiga beslut genomförs utan att grundas i tydliga principer och nästan utan någon som helst demokratisk debatt.

När en bild säger mer än ord

Många har efter och i samband med valet pratat om en fördel högerpopulister har jämfört med vänstersidan. Jag tänker på det här med att det moderna media-samhället gynnar förenklade och snabba svar. Enkla svar på komplicerade problem tycks tyvärr gå hem bland alltför många. De som till exempel bjuder över varandra när det gäller hårda tag mot kriminella framstår som trovärdiga.  De som istället betonar att det inte finns några sådana snabba lösningar och att vi främst måste angripa orsakerna har svårare att nå ut.

Jag tycker inte att vänstern också ska börja servera enkla snabb-lösningar som inte finns. Däremot måste vi på vänstersidan bli bättre på att snabbt och kort kunna ge våra förklaringar, även på komplicerade frågor. Ett sådant sätt är med hjälp av bilder. Det brukar heta att en bild säger mer än ord. Det stämmer ofta. Och vi har faktiskt en del riktigt duktiga samhällskritiska tecknare i Sverige idag. En av mina absoluta favoriter är Max Gustafson, vars bilder jag ofta använder här på bloggen. Jag vill understryka att jag fått hans tillåtelse att göra det, vilket är väldigt schysst med tanke på att dessa bilder är hans levebröd.

Max Gustafson har precis kommit ut med en bok: VEM HAR TID MED POLITIK? på Placenta förlag. Jag rekommenderar den starkt. Det är inte bara bra att faktiskt få skratta åt en del av våra eländiga samhällsproblem. Det är också det här med att ”en bild säger mer än ord”. På ett lysande sätt visar Gustafson här på olika absurda, lögnaktiga eller djupt orättvisa saker i form av bilder som alla kan förstå. Boken innehåller olika avsnitt som till exempel: Den ”fria” marknaden, Skolan, Integration, Digital påverkan, Miljö, Säkerhetspolitik, Arbete och så vidare. Varje kapitel inleds med en kort text. Alla texterna är välskrivna och visar att författaren/tecknaren satt sig ordentligt in i olika ämnen. En del personer från högerkanten förekommer ganska ofta och får sina slängar. Som till exempel mannen som nu verkar bli vår nya statsminister. Men även personer eller fenomen på vänstersidan får sina (i mitt tycke befogade) slängar som till exempel när det gäller ytterligheterna elitism eller dumförklarande inställsamhet.

Gå och köp boken och sprid den!

Valanalyser och ”käpphästar”

Dagen efter valet för en vecka sedan skrev jag några funderingar om det som hänt. Jag skrev bara lite om Vänsterpartiet, bland annat detta:

Helt klart har många som tidigare röstat på V valt att denna gång ”stödrösta” på MP. Men personligen tror jag till exempel att partiledarens sätt att prata om livsstilsförändringar i förhållande till klimatfrågans betydelse har ökat antalet ”stödröstare” till MP.

Att ett antal människor som tidigare röstat på Vänsterpartiet nu valde att istället rösta på Miljöpartiet stämmer. Enligt valundersökningen var det 13 procent av dem som 2018 röstade på V som denna gånga röstade på MP. En del gjorde det för att helt enkelt hålla MP kvar i riksdagen (sådana kampanjer förekom t.ex. på nätet). Andra gjorde det kanske för att de var missnöjda med en förändrad betoning av klimatpolitiken från V:s ledning.

Men hela 22 procent som röstade på V i förra valet röstade denna gång på S. Det är inte helt lätt att ta in för någon som i likhet med mig uppfattat att socialdemokratin på många sätt gått åt höger. Det är alltså en ännu viktigare sak att fundera över för oss som hoppades på framgång för Vänsterpartiet.

Detta med valanalyser

Ofta verkar s.k. valanalyser i många partier mer fungera som ett vått finger i luften. Om det gick dåligt så ska politiken läggas om och anpassas. Det är ju för övrigt precis det som vi sett hos alla de partier som under de senaste åren alltmer anpassat sig till SD:s agenda.

Jag är därför motståndare till ett tänkande där kortsiktiga upp- eller nedgångar styr valanalysen, även för Vänstern. Ett parti måste stå för vissa saker – sitt program – oavsett om det ger framgång i det korta perspektivet.

När det gäller Vänsterpartiet så är ju inte bilden entydig. Partiet har under flera år haft en mycket stor medlemstillströmning och den fortsatte även efter valet. Det är fler medlemmar nu än på flera decennier. I flera städer och regioner går också partiet fram starkt röstmässigt. Det är utanför städerna som Vänsterpartiet backar, vilket ger ett försämrat resultat i riksdagsvalet.

Om detta skriver Vänsterpartiets partisekreterare Hanna Gedin i ETC:

….det går redan att konstatera att Vänsterpartiets resultat, trots en fin valrörelse, är en besvikelse. Nu behöver vi göra en ordentlig analys av vad som hänt, en analys baserad på fakta om varför människor röstat som de gjort…….Att istället snabbt lyfta fram just de käpphästar som man alltid lyfter fram, det tror jag är en mindre fruktbar form av debatt.

Jag tror jag förstår hur hon menar. Det är ju inte säkert att det som man själv ogillat i partiets valkampanj eller olika riksdagsbeslut är det som orsakat röstnedgången.

Men det är inte heller så att all politik som kan ge röstmässig framgång är den rätta på längre sikt. Ett vänsterparti bör ha ett längre perspektiv än en valperiod. Därför vill jag här rida ut till käpphästarnas försvar.

Några käpphästar

Ett vänsterparti måste vara systemkritiskt och inte ducka för frågor om socialismen. Det betyder inte att frågan om vad begreppet socialism står för idag är enkel. Jag har skrivit om den saken många gånger. Men utan en vision om ett samhälle som är något annat än det kapitalistiska så blir vi bara ett nytt socialdemokratiskt parti. Alltså ett parti som visserligen har skrivningar om detta i sitt program men aldrig lyfter fram visionen eller låter den prägla de krav som reses. Att i vision, krav, attityd och även valaffischer skilja sig från alla de andra partierna är kanske inte i alla lägen en väg till röstframgång. Men det är ändå viktigt ifall våra perspektiv sträcker sig längre än till en valrörelse. Det gäller också till exempel en sådan sak som valaffischer

Ett ekologiskt socialistiskt parti måste våga säga att även en rättvis klimatomställning kommer innebära stora livsförändringar vad gäller vår konsumtion, vårt resande och annat. Tyvärr vågade inte heller MP säga det. Förmodligen för att de trodde att det skulle minska antalet röster. Och kanske skulle det i det korta perspektivet vara ett problem att säga som det är även för Vänsterpartiet. Ändå anser jag att det är något vi både måste säga och agera efter. Vi måste förbereda oss alla, både på de konflikter som kommer ske i omställningen och de solidariska åtgärder som innebär att också avstå materiella fördelar.

Hillersberg om Mao-kulten, för dem som minns….

Ett socialistiskt parti som vill åstadkomma en stor demokratisering av hela samhället måste också hela tiden präglas av tanken på att det är de många som ska med och som är nödvändiga för förändring. Det måste genomsyra såväl organisationen som formen på de tankar och krav som förs ut. Ledare är viktiga, men det är bara ledare som vill bevara det bestående som tjänar på att de många är passiva, eller alternativt följer som en fårskock. Att genomföra en valkampanj som ibland liknade ett presidentval där partiledaren Nooshi fördes fram på kepsar, t-shirts, affischer och andra bilder tycker jag står i motsättning till en socialistisk folkrörelseinriktning. Även om det skulle vara så att Vänsterpartiet tjänade på det upplägget så tror jag att det är felaktigt ur det längre perspektivet. Vi fostras då i att (som vanligt) lita på ledare, på att andra ska fixa det, istället för att vi själva måste organisera oss och aktivera oss.

Jag vet alltså inte ifall de saker jag här kritiserar i Vänsterpartiets valkampanj orsakade bakslaget på riksplanet. Men oavsett det så anser jag att det innebar en riktning som leder oss fel.

Det var några käpphästar.

En gissning i valanalysdebatten

Men om vi då ska försöka fundera över det korta perspektivet, alltså varför Vänsterpartiet backade i riksdagsvalet, så är det en annan fråga än mina ”käpphäst-tankar”.

Bland de fakta vi vet (om vi ska lita på valundersökningen) så har, som jag skrev ovan, sannolikt 13 procent av de som förra gången röstade på V denna gång röstat på MP. Ännu fler, 22 procent lämnade för att istället stödja S.

Jag tycker fortfarande att det då verkar sannolikt att de som röstat på MP antingen gjort det för att rädda MP och/eller för att de var missnöjda med V. Kanske har det som uppfattats som en omsvängning av politiken hos V när det gäller miljö och klimat också spelat roll.

När det gäller de som lämnat för att stödja S finns det åtminstone två (kanske fler?) tänkbara förklaringar. Antingen valde de S denna gång för att de tyckte att V är för extrema i sina krav och åsikter eller så gjorde de det för att de hade svårt att se några stora och avgörande skillnader. Med tanke på den fortsatta högervridningen av S och den ganska utslätade kampanjen från V så tycker jag att det är en del som talar för den senare förklaringen.

Några första eftervalstankar

Alla röster är ännu inte räknade och vi vet inte det slutliga resultatet, framförallt när det gäller regeringskonstellationen. Men helt klart är SD den stora vinnaren. De går fram med 3,1 procent till 20,6 och blir näst största parti. Socialdemokraterna gick också fram. De ökade med 2,2 procent till 30,5 och behåller ställningen som största parti. Men då ska vi minnas att socialdemokraternas valresultat 2018 var det sämsta som partiet uppnått. Nu är man tillbaka till nivån från 2014 som även den var låg i ett historiskt perspektiv.

Miljöpartiet ökar med 0,6 procent sedan förra valet. Med tanke på att de i de flesta av de ständiga opinionsundersökningarna länge låg under fyraprocent-spärren så kan jag förstå att de är glada för egen del.

Alla övriga partier backar i detta val. Moderaterna som backade för tredje gången sedan valet 2010, backade denna gång med 0,7 procent. KD och L backade med vardera  0,9%. Ändå är kanske ledningarna för dessa partier lika nöjda som de låter på valvakan. De har ju nu chans att ta över regeringsmakten med hjälp av SD.

Att Centerpartiet backade med 1,9 procent känns sorgligt. De var ju faktiskt det enda anständiga icke-rasistiska alternativet för borgerliga väljare. 25 procent av deras väljare drogs istället till M,KD och L enligt VALU.

Ännu mer sorgligt är tillbakagången för Vänsterpartiet med 1,3 procent. Partiet går visserligen fram i storstäderna, framförallt i kommunal- och regionvalen där stödet ligger mellan 13 – 15 procent. Ja även riksdagsvalet går bättre i storstäderna. Men i landet som helhet landar Vänsterpartiet på blygsamma 6.7 procent. Vilken betydelse inriktningen och formen på valkampanjen haft för detta bakslag är en sak att fundera över. Helt klart har många som tidigare röstat på V valt att denna gång ”stödrösta” på MP. Men personligen tror jag till exempel att partiledarens sätt att prata om livsstilsförändringar i förhållande till klimatfrågans betydelse har ökat antalet ”stödröstare” till MP.

Att kratta manegen för SD

De borgerliga partierna har på olika sätt krattat manegen för SD. Inte bara för att de släppt in dem i sin gemenskap utan kanske framförallt för att de också drivit olika typer av populistiska utspel som riktar sig mot invandrare eller barn till invandrare. Moderatledaren har dessutom i Almedalen prisat SD för deras uthålliga och långvariga främlingsfientlighet. Eller som han uttryckte det:

Inget annat parti har som SD i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen,”

Men tyvärr har även socialdemokratin förfallit till samma typ av främlingsfientliga utspel som de SD-härmande borgerliga partierna. De både sympatiska socialdemokraterna Palm och Gustavsson skriver självkritiskt om detta i Rörelsen:

Socialdemokraterna måste bjuda motstånd mot hatet. Och vi måste visa en annan väg. För många väljare har intrycket av den socialdemokratiska kampanjen varit ett annat. Uttalanden har uppfattats som att Socialdemokraterna håller med om den falska koppling mellan bakgrund och brottslighet som de högerkonservativa försöker etablera.

Då alltför många alltså gjort rasismen rumsren så är det inte så förvånande att så många väljare sökt sig till det konsekvent rasistiska originalet.

Tydligen har också valdeltagandet gått ner från 87 procent 2018 till 83 procent detta val. Det är illa och vi vet dessutom att lägre valdeltagande brukar gynna högersidan. En valrörelse som präglats av hat och hemska valdebatter i TV har säkert bidragit till att öka uppgivenheten bland många människor.

Regeringsfrågan

Just nu ser det i rösträkningen ut som om högersidan har det övertag som innebär att de kan komma att bilda regering. Det är det som är allra mest nedslående med resultatet av detta val. Inte bara det att vi riskerar att få en högerregering. Det kommer då också vara en regering där SD är det största partiet. Jag skrev häromdagen att vi i stolthet och glädje skulle rösta men ”utan illusioner om att något förändras av sig självt”. Det var mitt vanliga tjat om att en förutsättning för parlamentariska framgångar är rörelserna utanför riksdagen. Om vi får en rasistisk högerregering i Sverige så är detta ännu viktigare. Vi kommer på område efter område behöva bemöta och strida mot dem när de påbörjar sitt nedrivnings-projekt.

Rösta i glädje, stolthet och ilska, men utan illusioner

Har du redan röstat (i förtid) eller går du idag till din vallokal för att rösta? Jag hoppas verkligen det. Rätten att få rösta är något som människor före oss kämpat för. Det är en erövring. En dag då vi alla tillfälligt verkar jämlika, då vi alla har just en röst var. För detta kan vi vara både glada och stolta. Vi bör också kämpa för att upprätthålla denna kunskap: Att rösträtten inte blev oss given utan att den krävde en lång och hård kamp, med enorma mobiliseringar av så kallade vanliga människor. Vi ska inte heller glömma vilka som kämpade mot detta: överklassen, kapitalägarna och högern. För övrigt just den höger som SD – när de försöker framställa sina rötter som annat än nazistiska – hänvisar till när de talar om sin nationalkonservativa ideologi.

Rätten att få rösta är en av flera rättigheter som ingår i det vi kallar demokrati. På den svenska riksdagens hemsida kan man läsa:

En annan demokratisk grundtanke är att alla människor är lika mycket värda och ska ha samma rättigheter. I en demokrati ska man få tänka och tycka vad man vill och ha möjlighet att uttrycka sina åsikter öppet i tal eller skrift.

Tyvärr är det mycket som återstår här. Vi är inte alla i praktiken ”lika mycket värda” när det gäller möjligheter att göra val i livet, att påverka samhällsutvecklingen och att bestämma. Dessutom har utvecklingen med alltmer ökande klyftor gjort att skillnaderna mellan hur vi ”värderas” i samhället blivit större under de senaste decennierna. Och även om vi på papperet har samma rätt att uttrycka våra åsikter ”i tal och skrift”, så vet vi att även här är skillnaderna stora mellan dem som har makt och stora kapital och de flesta av oss andra.

Demokratin skulle kunna vara större än den är helt enkelt. Den skulle vara större än den är nu ifall vi kunde minska eller bryta ner klasskillnaderna. Den skulle också vara större om den utvidgades till att gälla på våra arbetsplatser och inom ekonomin. Att stora beslut om arbetsmiljö, investeringar eller nedläggningar som nu tas av en mycket liten del av befolkningen verkligen var något som vi alla hade inflytande över.

Men nu har vi detta val idag. Många påpekar att det på många sätt är ett ovanligt viktigt och avgörande val. Det tycker jag också. Risken att få en regering där SD (i eller utanför regeringen) har ett avgörande inflytande är så skrämmande att det borde få alla människor som bryr sig om demokrati och vill leva i ett anständigt samhälle att rösta MOT det. Om inte det räcker så borde tanken på att få en myglare som Kristersson till statsminister få de flesta att önska något annat. Om Kristerssons alla ”lik i lasten”: läs Dick Sundevalls genomgång i Magasinet Paragraf.

Så detta val handlar för mig framförallt om vad vi helst måste undvika. Jag vet att det inte är ett speciellt entusiasmerande perspektiv. Jag skulle önska att jag verkligen kunde tro på att vi ska få ”en rödgrön regering som stärker välfärden, höjer pensionerna och genomför klimatomställningen”. Men tyvärr tycker jag inte när jag tittar på det socialdemokraterna säger eller inte säger att det ger mig något sådant hopp. Inte ens att de talar om problemen med marknadsskolan vågar jag lita på. De har ju varit med om att släppa fram den och de har inte gjort något för att försöka hejda den. Att de söker sitt samarbete med det extremt nyliberala Centerpartiet – vars enda positiva drag är att de inte vill samarbeta med rasister och högernationella – ger inte heller något hopp.

Det enda som i någon mån kan knuffa en styrande socialdemokratisk regering åt att genomföra en del bra saker, det  är en starkare vänster. Och då räcker det inte att den ”bara” blir starkare i riksdagen. På samma sätt som rösträtten och andra demokratiska rättigheter erövrades i strid av stora folkrörelser krävs det idag att rörelserna för förändring utanför riksdagen också stärks. Där är vi alla viktiga.

Ledare spelar roll och är viktiga. Men utan oss, de många, är de ingenting. Det förtjänar att påpekas efter en valrörelse som koncentrerat mer på partiernas ledare än jag någonsin tidigare kan minnas.

Så rösta i glädje och stolthet för rättigheten att få rösta, i ilska mot högerns vulgärpropaganda men utan illusioner om att något förändras av sig självt. Du behövs också om vi ska få någon verklig förändring.

PS: om du vill hitta argument från olika rörelser för att rösta på Vänsterpartiet så läs Samuel Skånbergs blogg om detta. Läs gärna också annat på hans intressanta och faktarika blogg.

Klimatet, valet och röstandet

I jättelandet Pakistan med 221 miljoner invånare ligger en tredjedel av landytan under vatten. Vägar och broar har spolats bort, odlingsmarker har utplånats och hela samhällen är översvämmade. 33 miljoner människor har tvingats lämna sina hem.

I Europa har vi istället uttorkade floder efter en sommar med extrem hetta och skogsbränder. Det är olika uttryck för extremväder som är en del av klimatkrisen.

I ett nyhetsbrev från AMNESTY INTERNATIONAL 26 augusti understryker man att ”klimatkrisen är här nu. Vi lever mitt i den”:

Samtidigt är den värmebölja vi just upplevt en västanfläkt jämfört med hur det kommer att bli framöver, om det är forskarna överens. Men vi drabbas inte alla lika hårt. Ny forskning visar inte bara att de mest sårbara samhällsgrupperna påverkas oproportionerligt hårt av klimatrelaterade värmeböljor och översvämningar, utan också att socioekonomiskt utsatta bostadsområden glöms bort när Sverige ställer om.

För som det också står i nyhetsbrevet: ”Hanteringen av klimatkrisen måste vara rättvis och rättighetsbaserad. Omställningen får inte förvärra redan existerande ojämlikheter.”

Det är en oerhört viktig sak att framhålla. Det handlar inte bara om moral. Det handlar också om att det är det enda tänkbara sättet att få med jordens befolkningsmajoritet, som minst har orsakat klimatkrisen genom sina utsläpp, men mest drabbas av dess konsekvenser. Det gäller i Sverige, men det gäller framförallt globalt.

Valet och klimatet

Trots detta är –  som AMNESTY skriver –  ”rättviseaspekten märkligt frånvarande i klimatdebatten inför valet den 11 september.”

Ännu skarpare är de 1 944 forskare och anställda från 45 svenska lärosäten och forskningsinstitut som skrev i Aftonbladet den 25 augusti (läs gärna hela artikeln sen):

Som forskare och medborgare är vi arga och förtvivlade över den senaste tidens utveckling. Vi ser hur en majoritet av våra politiska partier överger klimatpolitiken och i stället föreslår eller genomför politik som går stick i stäv med Parisavtalet och Sveriges klimat- och miljömål.

Forskarna hänvisar till forskarnätverket Researchers Desk som har räknat på partiernas klimatmål. De kom fram till att sex av åtta partier helt missar Parisavtalets 1,5-gradersmål där hänsyn tagits till avtalets rättviseaspekt. De sex partierna var (det skrev inte forskarna i artikeln): sverigedemokraterna, moderaterna, kristdemokraterna, liberalerna, centern och socialdemokraterna. De övriga två kan ni då räkna ut själva vilka de var…

Forskarna bakom artikeln framhåller också liksom Amnesty rättviseaspekten:

Resursutnyttjandet är dessutom extremt ojämlikt fördelat både mellan och inom världens länder. Forskare och internationella organisationer har påpekat att världens rikaste tiondel, där majoriteten av Sveriges befolkning ingår, och som står för cirka 50 procent av de globala utsläppen, behöver ändra sin livsstil och drastiskt minska sina utsläpp.

För det krävs en genomgripande omställning av hela vårt samhälle.

De skriver också:

Många politiker ser ny teknik som lösningen på samhällets omställning, men forskningen visar tydligt att en stor del av omställningen måste ske genom att vi ändrar våra beteenden: konsumerar mindre, flyger mindre, äter mindre kött. Det krävs både personliga och strukturella förändringar.

Att det är ”både och”, både personligt och strukturellt, inte bara det ena, är lika sant som viktigt. Men tyvärr är det något som även Vänsterpartiets nuvarande partiledare varit mycket ovillig att erkänna i  TV- eller radio-intervjuer. För visst är det så att omställningen måste vara rättvis inom Sverige och att de rikaste måste förändra sin livsstil mest. Men i ett globalt perspektiv tillhör (som forskarna skriver) även de flesta av oss som inte har de högsta inkomsterna i Sverige de stora utsläpparna i världen. Naturligtvis måste politiken gå före och göra det lättare att ”göra rätt”. Att till exempel underlätta möjligheterna att färdas med andra alternativ än bil, genom utbyggnad och billigare eller gratis kollektivtrafik. Men att som individer göra det vi kan redan nu är inte oviktigt. Det ska inte förringas. Det är dessutom en del i att förändra våra tänkesätt i den nödvändiga omställningen. Det uttrycks också bättre i Vänsterpartiets valplattform än av partiledaren i intervjuer:

Att som individ försöka minska sin klimat- och miljöpåverkan är bra, men det kommer aldrig att räcka. Vi måste ta oss an klimatkrisen som samhälle. Mycket av det vi konsumerar behöver vi för att leva bra liv – mat, kläder, boende och resor – men sättet sakerna och energin framställs på behöver ändras. För de flesta av oss sker en stor del av konsumtionen och resandet för att hållbara alternativ saknas. 

(s. 5 i Vänsterpartiets valplattform, antagen på kongress i februari 2022)

Politiker som är ärliga bör inte heller ge sken av att omställningen till ett rättvist och fossilfritt samhälle kan ske utan livsstilsförändringar för oss. Förändringar som innebär att vi avstår något. Men som inte nödvändigtvis behöver innebära att vi lever sämre liv. Kanske tvärtom. Mera liv, färre prylar.

Att rösta

Valet den 11 september handlar tyvärr väldigt lite om klimatkrisen och ännu mindre om rättvisa. Dessutom är det väl så att för många av oss handlar det mest om att det inte ska bli ännu värre. Då gäller frågan om ifall vi ska få en regering där SD har ett ännu större inflytande över rikspolitiken, eller inte. En situation med mer repression, minskad demokrati, ännu mer rasism och absolut inga som helst åtgärder mot klimatkrisen. Att rösta är därför viktigare än på mycket länge.

En del på vänstersidan. som till exempel Jan Guillou, har uttryckt att eftersom det finns risk för att Miljöpartiet inte skulle klara fyra-procent-spärren så borde vi ”stödrösta” för att säkra en majoritet mot det blåbruna gänget.

Jag känner också de som i likhet med mig blivit besvikna på Vänsterpartiets partiledning. Det gäller då både en sådan sak som ställningstagandet i bensinfrågan som sättet att formulerat sig kring omställningen, där det verkar som om det bara handlar om att massivt investera i fossilfritt och energibesparingar, men inte alls om förändring av konsumtionsmönster och livsstil.

En del har av detta också dragit slutsatsen att de nu ska rösta på Miljöpartiet. Jag håller inte med dem om den slutsatsen.

Jag  har liten förståelse för tanken på att ”stödrösta” för att hjälpa ett parti över spärren. Eftersom vi inte röstar i grupp så är det ju omöjligt att veta ifall ”stödrösten” kanske i alla fall är bortkastad, eftersom partiet ändå inte klarade spärren. Men om vi ska se till dessa ständiga opinionsmätningar som vi nås av varje dag så verkar beteendet att stödrösta fungera för Miljöpartiet som nu ligger över spärren i mätningarna. Det tycks alltså för närvarande inte ens ”behövas” fler stödröster till Miljöpartiet.

Men framförallt skulle jag inte rösta på Miljöpartiet av politiska skäl. Att kritik kan riktas mot Vänsterpartiets ledning – som uttrycker sig sämre i klimatfrågorna än de antagna programmen – innebär inte att Miljöpartiet plötsligt blir det perfekta partiet. När det gäller att inte konsekvent stå för klimat- och miljökamp så finns det en hel del att minnas när det gäller Miljöpartiet. Några exempel:

Vi kan minnas hur partiet talade för att Vattenfalls kolgruvor i Tyskland skulle stängas, för att sedan i regeringsställning istället vara med på sälja dem. Och i regeringsställning ställde sig Miljöpartiet också bakom de klimatskadliga motorvägsbyggena Förbifart Stockholm och Tvärförbindelse Södertörn liksom fossilgasterminalen i Göteborg. Man var också med och drev igenom 16 miljarder kronor i ökade subventioner till flygindustrin under pandemin.

Dessutom är det svårt att som socialist lita på Miljöpartiet. Då tänker jag inte bara på deras samarbeta med högern i Stockholms kommun som hör till det mer extrema, utan håller mig till rikspolitiken. Där räcker det att minnas den extrema högerpolitik som blev resultatet av det s.k. Januariavtalet som Miljöpartiet ingick med S+L+C. För oss som vill minska klyftorna och stärka välfärden så är helt enkelt inte Miljöpartiet ett parti att lita på.

PS: Till medlemmar, sympatisörer och intresserade av Vänsterpartiet vill jag påminna om det Ekologiskt ekonomiska program som antogs av kongressen 2016. Läs det. Det är bra även om det också skulle behöva uppdateras på en del punkter.

Redo för ordning?

Budskapet från högersidan i årets valrörelse handlar om att de är ”redo att ta över” och att det ska bli ”ordning”. Vi möts av olika utspel med en lika tydlig som obehaglig slagriktning. De talar om den misslyckade integrationen, men menar egentligen assimilationen (så som de gjort nu i flera år). De talar om ”lag och ordning” men menar egentligen bara hårdare tag.

Det är ganska konstigt att högern har lyckats få en sorts monopol på begreppet ”lag och ordning”. Det är ju inte precis så att de är mer laglydiga än andra. Det visar väl till exempel den senaste skandalen där deras partiföreträdare inte tvekade att bryta mot lagen om privata bidrag till partier. För att inte tala om alla kriminella skandaler inom SD. Sen är det ju också en fråga om hur vi tolkar lagen. Att det egentligen står en massa fina saker i grundlagen som samhället inte lever upp till har jag skrivit om förut. Men det problemet hör jag aldrig högern prata om.

Och ordning, vem är emot ordning? Vi som motsätter oss vinstuttag och marknadsstyrning inom välfärdssektorn gör ju det bland annat för att det skulle bli mer ordning. Är det något som kännetecknar den välfärdssektor som styrs av privata företag och marknadslogik så är det däremot kaos.

Våldet

Det har skett en upptrappning av skjutvapenvåldet i Sverige på senare år. Samtidigt som andra former för dödligt våld har minskat på längre sikt så har just detta våld ökat. Ett våld som ofta handlar om konflikter mellan olika kriminella, konflikter om marknadsandelar när det gäller narkotikaförsäljningen, men där ibland även människor som står utanför dessa konflikter drabbas.

Det ökande gängkriminella våldet på senare år har gjort att statistiken över dödligt våld blivit värre (se bild):

Enligt BRÅ konstaterades 113 fall av dödligt våld i Sverige år 2021, och:

Sedan 2002, då Brå började ta fram statistiken, har nivån på antalet konstaterade fall av dödligt våld varierat mellan 68 och 124 fall per år. Sedan 2015 har antalet fall av dödligt våld fluktuerat kring en högre nivå än tidigare år.

Hur hemskt det än är med detta våld så är det ändå ett faktum att de flesta människor egentligen inte själva drabbas av det. Det kan till exempel jämföras med bedrägeribrott:

Under 2021 anmäldes omkring 195 900 bedrägeribrott….. 5,5 procent av befolkningen uppger att de blivit utsatta för försäljningsbedrägeri under 2020, medan 4,1 procent uppger att de utsatts för kort- eller kreditbedrägeri.

Det kan också jämföras med statistiken över våld i nära relationer:

år 2021 anmäldes totalt 57 600 fall av misshandel där den utsatta var bekant med gärningspersonen. För anmälda misshandelsbrott mot vuxna kvinnor 2021 begicks brottet av en bekant person i 81 procent av fallen”.

Det kan också jämföras med en annan typ av död som det inte talas så mycket om: år 2021 dog 48 människor i arbetsplatsolyckor.

Dessa jämförelser innebär inte att jag vill förminska det allvarliga med skjutvapenvåldet, bara att det finns en del annat våld och en del andra brott som det hörs mindre om bland de politiska slagorden.

Att motverka våldet med mer repression

Som Göran Greider klokt påpekat (i en kritik av den socialdemokrati som han tillhör) så kan vi som inte är höger aldrig ”vinna” över dem när det gäller olika typer av förslag som innebär hårdare tag mot brottslingarna. Högern kommer alltid trumfa över, när det gäller denna typ av lösningar. Lösningar som innebär att straffa de enskilda kriminella mer.

Naturligtvis kan det vara så att en del typer av straff borde skärpas. Men det kommer knappast minska antalet våldsbrott. När det gäller repressiva åtgärder från samhällets sida så tror jag att det i så fall är viktigare att komma åt pengarna och möjligheterna till penningtvätt. Den möjligheten har istället ökat som en följd av olika avregleringar av välfärdstjänster. Vi måste också komma åt  vapnen: läs t.ex. här om boken Vapensmederna och de som tjänar på vapenhandeln i Sverige. Dessutom måste vi hitta sätt att strypa inflödet av narkotika, till exempel genom att skärpa gränsbevakningen.

Men även dessa åtgärder kommer att vara otillräckliga. Vi måste helt enkelt se och förändra de förhållanden i samhället som skapar och göder denna typ av kriminalitet.

En enkel jämförelse för att visa detta är att titta på ”föregångslandet” USA. Ett land med betydligt strängare straff och fler människor i fängelse än Sverige. I USA inträffade 21 570 mord och dråp under 2020. Det var 7,8 mord per 100 000 invånare. Att jämföra med Sverige där det var 1,2 fall per 100 000 invånare. Allt enligt BRÅ.

Problemet är att det samhälle som vi får om inte kapitalismen regleras eller begränsas, alltså det samhälle som högern vill ha, det är ett samhälle som orsakar kriminalitet och våld.

Samhällsförhållanden

Vad är det då för samhällsförhållanden som driver kriminalitet och våld? Det är naturligtvis en mängd olika förhållanden. Att förändra dem är tyvärr inte något som kommer gå snabbt. Men i grunden är det ändå den enda realistiska vägen. Låt mig försöka förklara med några olika områden.

Jämlikhetsanden

En viktig faktor vad gäller våld i ett samhälle är graden av ojämlikhet i samhället. Jag brukar ofta hänvisa till boken Jämlikhetsanden av Wilkinson och Picket som kom 2010. De visade på övertygande samband mellan olika missförhållanden och graden av ojämlikhet. Här en bild från boken när det gäller sambandet inkomstskillnad och antal mord per invånare:

En del av den ökande ojämlikheten i Sverige handlar om boendet. Vi bor mycket mer åtskilda nu än vi gjorde för 40 – 50 år sedan. Det beror bland annat på att staten inte alls har en lika aktiv roll när det gäller byggande och boende längre. Denna segregation är bara självvald när det gäller de som har mer ekonomiska resurser. Tydligast är den i områden som Danderyd i Djursholms kommun. Men den segregationen talas det inte om utan det är bara den som finns i de förortsområden som många journalister och politiker kallar ”utsatta”. Det vore sannare att kalla dessa områden eftersatta eller underordnade. Arbetslöshet är ett annat gissel som skapar risk för kriminalitet. Ännu mer gäller detta ifall du växer upp i ett fattigt underordnat område med många arbetslösa, där skolan dessutom har för lite resurser i förhållande till de behov som finns.

Men till samhällsförhållanden hör också de tankar och värderingar som styr. Här är det tydligt att en borgerlig livsstil har tagit över alltmer de senaste decennierna. En livsstil där de rika visar att det är dyra klockor och bilar som gäller har alltmer börjat sippra ner i samhället. Det har även kommit att prägla den kriminella världen.

hårding?

Ytterligare en viktig aspekt är det faktum att det nästan bara är unga män som dras in i den här typen av kriminalitet. Det finns helt enkelt problem som är kopplade till ”manligheten”. Jag tror inte att detta är något i huvudsak biologiskt utan framförallt format av mönster som präglar oss tidigt. Bland annat därför tror jag att det är jättedumt att som KD, SD och andra angripa de skolor och förskolor som arbetar med att försöka förändra dessa mönster och roller (genuspedagogik). Att i skolan och genom andra kanaler arbeta för jämställdhet och förändring av stereotypa ”manlighetsideal”, tror jag är jätteviktigt för att motverka att unga män dras till den kriminella livsstilen.

För att sammanfatta:

Högern och den oreglerade kapitalismen skapar ett samhälle med stora klyftor, boendesegregering, arbetslöshet och en alltmer ojämlik skola. Deras ideologi gynnar också en ytlig materialism och längtan efter en status som du inte kan få i och genom vanliga jobb, men däremot kan få genom kriminalitet. Den förvridna ”manligheten” hos de kriminella  måste långsiktigt förändras genom en kamp både mot kvinnors underordning och mot det negativa i ”mansrollen”.

Högerns samhälle driver fram våld och kriminalitet. Samtidigt vill de ”lösa” dessa konsekvenser genom hårdare tag. Det kommer inte lyckas. Det kan långsiktigt bara ske genom att vi lyckas i kampen mot högerns samhälle.

”Invandrarna” eller ”de rika”?

Jag lyssnade på P1-morgonens partiledarintervju med Liberalernas Johan Pehrson. Han fick frågor om deras (nya) relation till SD. Som vanligt bland s.k. liberaler så kan Pehrson inte prata om SD utan att blanda in V. Han använder då uttrycket ”ytterkantspartier” och säger att på ”den ena kanten anser man att det är invandrarnas fel medan man på den andra kanten (alltså V) anser att det är de rikas fel”. Jag funderar på den saken. Är det så? Stämmer jämförelsen?

SD

Naturligtvis kan man säga om SD att deras udd alltid på alla möjliga områden riktas mot människor som invandrat eller barn till dem som invandrat. Visserligen tog SD bort det mystiska begreppet ”nedärvd essens” ur partiprogrammet 2019. Men det är deras syn på nation och demokrati som är det utmärkande. De skriver till exempel i partiprogrammet att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. De delar upp oss och ställer oss emot varandra utifrån sin syn på vad folket är. Dessutom kan enligt partiprogrammet ”man även som infödd svensk upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Detta ”upphörande” handlar alltså även om synen på demokrati.

Men Vänstern då?

Anser Vänstern på samma sätt att ”de rika” ska upphöra att tillhöra nationen, att de ska fråntas sitt medborgarskap och sina demokratiska rättigheter? Nej det finns det ingen grund för att påstå. När Vänstern kritiserar orättvisor i samhället så handlar det inte om att göra några till syndabockar utan om att förändra strukturer.

”De rika”

Det finns stora skillnader när det gäller löner. Men de verkligt stora skillnaderna handlar om inkomster från kapital.

År 2020 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 342 miljarder. För att förstå storleken så kan det jämföras med de totala arbetsinkomsterna från vanlig lön som uppgick till drygt 2 000 miljarder kronor.

De tio procent rikaste tog hand om 95 procent av kapitalinkomsterna. Den allra rikaste procenten av befolkningen tog hand om 201 miljarder, alltså 59 procent.

Inom den här gruppen har 40 – 50 procent ärvt sina rikedomar. År 2017 ärvdes totalt 376 miljarder i Sverige. Och tydligen gäller bristen på ”social rörlighet” allra mest inom den allra rikaste promillen, den grupp som ensam tar hand om en fjärdedel av kapitalinkomsterna.

Är detta ett problem?

Jag tänker att det finns åtminstone två viktiga problem med dessa mycket ojämnt fördelade tillgångar. Det ena handlar om rättvisa och det andra handlar om demokrati.

När det gäller rättvisan så menar jag inte rättvisa för rättvisans skull. Naturligtvis är det upprörande med dessa orimliga ökande klyftor. Då kan jag tänka som miljardären Sverker Lerheden som sa: ”Vid finanskrisen 2008 gödslades det med pengar över oss bemedlade. Det är konstigt att det inte blivit revolution”.

argumentsamling

Men en rättvisare fördelning är framförallt förnuftigt. Dels för att många undersökningar visat att mer jämlika samhällen har färre typer av problem inom befolkningen, men också för att det blir allt tydligare att resurserna inte är oändliga.

Rättvis fördelning av resurser

Jag läser en intressant artikel om detta i Aftonbladet av forskarna Oksana Mont och Carl Dalhammar. De skriver bland annat (läs gärna hela deras artikel):

En hållbar konsumtionsnivå måste respektera de planetära gränserna och ligga i linje med uppsatta klimatmål, samtidigt som konsumtionen hos de fattigaste delarna av jordens befolkning behöver öka för att de ska kunna leva ett värdigt liv.

Klimatpåverkan från svensk konsumtion består dels av klimatpåverkan från aktiviteter i Sverige, dels av klimatpåverkan från svensk konsumtion som sker i utlandet, där många varor tillverkas.

De argumenterar för att det inte räcker med att konsumera mer effektivt eller annorlunda utan att det också behövs en ”absolut minskning i konsumtionsnivåer av varor och tjänster som leder till minskning i miljömässig och social påverkan…”

Eftersom det är så att de rikaste också står för den allra största konsumtionen och den som tär mest på våra resurser så blir slutsatsen att:

allt fler forskare framför budskapet att konsumtionen från de rikaste individerna måste minska så att fattiga kan få möjlighet att konsumera mer för att kunna nå en tillräcklig nivå.

Detta gäller såväl globalt som nationellt. Omställningen kräver att vi minskar de skyhöga klyftorna i Sverige såväl som i världen. Omställningen är inte heller möjlig om den inte upplevs som rättvis.

Makten och demokratin

Men det är också så att med stor rikedom följer stor makt. En stor makt som ofta står utanför demokratins inflytande eller som, ännu värre, har makt över demokratins beslutsfattare på ett sätt som de flesta väljare inte har. Det handlar om beslut när det gäller rikedomens användning: vad ska produceras och hur ska det produceras. En större del av medborgarna måste få bli delaktiga i den typen av beslut. Det kan ske både genom politiken och genom inflytande som anställd i olika företag.

Därför är det viktigt att på olika sätt minska klyftorna och demokratisera ägandet.

Men för att återvända till Johan Pehrson. Att bryta ner klassamhället och demokratisera ägandet handlar inte om att ”det är de rikas fel”. Jag har inte ens hört eller läst  några som pekar ut de rika i Danderyd (en del av Djursholms kommun med 9 300 invånare varav en mycket stor andel extremt rika) som ett problem, att de borde ”integreras” till exempel, trots att det är ett extremt segregerat område.

De rika handlar naturligtvis utifrån sina egna klassintressen, inom ett givet ekonomiskt system. Även de som i likhet med miljardären Sverker Lerheden ser problemen. En politik för minskade klyftor och ekonomisk demokrati hotar inte de rika varken till livet eller när det gäller deras medborgerliga rättigheter. Däremot skulle de naturligtvis förlora fördelar och privilegier på samma sätt som överheten gjorde då den allmänna rösträtten infördes.

Socialist? – javisst!

Politiska etiketter är ofta inte särskilt klargörande när man vill veta vad de står för eller vad de innehåller. Så har ju till exempel många partier ordet ”demokrati” med i sitt partinamn, trots att det är ett begrepp som rymmer många former och tolkningar. Dessutom kan det i en del fall också finnas välgrundad anledning att undra ifall det inte handlar om falsk varudeklaration.

Ändå kommer vi inte undan etiketterna. De flesta som på något sätt identifierar sig med arbetarrörelsen har alltid kallat sig socialister, oavsett hur långtgående förhoppningar eller planer de hade vad gäller att förändra det nuvarande samhället. En del kallade sig, som till exempel Olof Palme, för demokratiska socialister. Eftersom jag anser att en socialism som inte är demokratisk knappast kan kallas socialism så har jag alltid haft lite svårt för det begreppet. Det är ju som att säga att de diktatursamhällen som fanns i öst förtjänade beteckningen ”socialism”. Men jag förstår det som en avgränsning mot dessa hemska erfarenheter.

Häromveckan lyssnade jag på ett radioprogram där två professorer pratade om vad som menas med ”socialism”. Det ingick i en serie som handlade om de olika ideologierna som konservatism och liberalism. Jag har nu glömt vad de sa. Men jag minns att jag tänkte att de punkter de tog upp inte var de som jag själv skulle ta upp. Så jag funderade vidare på varför jag (fortsätter att) kalla mig socialist.

Varför socialist?

När jag funderade på saken så kom jag på åtminstone tre anledningar till att jag kallar mig socialist. Det finns naturligtvis fler argument. Och andra kan ha andra vinklar. Det här är i alla fall det jag tänker:

  1. Jag är socialist därför att jag vill se ett samhälle där inte jakten efter maximal vinst dominerar samhällsutvecklingen.
  2. Jag är socialist därför att jag är mot klassamhället.
  3. Jag är socialist därför att jag vill att demokratin ska utvidgas till områden som nu står utanför demokratisk kontroll.

Kritik av kapitalismen

Utgångspunkten för socialister är en kritik av det kapitalistiska samhället. Om detta samhälle finns det en mängd analyser och teorier ända sedan Karl Marx och fram till idag. Tanken har varit att ersätta kapitalismen med ett samhälle som man kallat socialistiskt. Det har i huvudsak lett till två olika ”spår”. Ett spår som började genomföras i delar av Västeuropa med välfärdssamhällen med en stark offentlig sektor och där kapitalismens värsta avarter tyglades. Ett annat spår som genomförts i Östeuropa eller i fattiga länder utanför Europa, till exempel Kina, där visserligen kapitalismen avskaffades men ersattes av nya makt- och privilegiestrukturer och förtryck av folkflertalet.

Båda dessa spår har misslyckats. Välfärdssamhällena i Västeuropa har misslyckats med sina ökade klassklyftor och kapitalintressenas inträngande i den offentliga sektorn. De odemokratiska och orättvisa planekonomierna brakade samman i Ryssland och öststaterna och ersattes av rövarkapitalism och oligarkmakt. I Kina ersattes systemet med ren kapitalism fast under någon sorts statlig kontroll och med kommunistpartiet kvar vid makten.

Det finns alltså skäl till att det inte är så enkelt eller självklart att säga vad som menas med socialism. Dels har vi dessa misslyckanden att förhålla oss till och dessutom är det alltid svårt att ”skriva recept för framtiden”.

Men har kritiken mot det kapitalistiska systemet blivit mindre giltig idag än t.ex. i arbetarrörelsens barndom? Nej, det anser inte jag. Och då vill jag återknyta till mina tre punkter ovan:

  1. Idag är det kapitalistiska systemet mer dominerande på vår jord än någonsin tidigare. Grundläggande för alla kapitalister är att i konkurrens med andra öka den egna vinsten så mycket som möjligt oavsett vilka konsekvenser det får för anställda, det omgivande samhället eller miljön/naturen. Även om det finns motkrafter så är det detta som dominerar samhällsutvecklingen. Vinstjakten och behovet att ständigt öka kapitalet tvingar fram behovet av en ständig materiell tillväxt. En tillväxt som alltmer kolliderar med de begränsade resurser som finns, som driver klimatkrisen, överutnyttjandet av naturen och massförintelsen av arter på vår jord. En utveckling som hotar, inte jorden, men människans existens på denna jord. Istället för att reglera kapitalismen ser vi en alltmer oreglerad kapitalism som också har trängt in på områden som i välfärdssamhällena tidigare drevs utifrån behov istället för vinst.
  2. Det kapitalistiska samhället är ett klassamhälle och utan mycket starka motkrafter eller politiska ingripanden ökar dessutom klyftorna. Detta är exakt vad som hänt i Sverige. Den utjämning som skedde i Sverige fram till 1980-talet har ersatts av skenande klyftor och ökande orättvisor, vilket lett till en mängd olika problem.
  3. När rösträtten och andra demokratiska reformer genomfördes i strid med högern och kapitalägarna fick fler människor en möjlighet till inflytande via sina valda politiker. Men i de stora företagen genomfördes aldrig något inflytande för de anställda. Det gällde och gäller även de statliga företagen där inflytandet i bästa fall bara är indirekt via politiken. Inom de dominerande företagen inom finanssektorn (som påverkar hela samhället) finns inte heller något verkligt inflytande, varken från de anställda eller indirekt via politiken. En mycket liten grupp av superrika fattar ensamma avgörande beslut vad gäller investeringar, nedläggningar eller verksamheternas inriktning. Beslut som påverkar stora grupper av människor eller hela samhället. Att utvidga demokratin även till dessa områden skulle inte bara ha ett värde i sig utan också ge en möjlighet till att ta nödvändiga beslut i klimatomställningen och andra för människan avgörande frågor.

Hur långt vi bör gå i att avskaffa vinsten som drivkraft, hur långt vi kan komma när det gäller att avskaffa klassklyftor eller hur långt och på vilka olika sätt vi kan öka det demokratiska inflytandet i samhället, vet inte jag. Men jag är övertygad om att ifall vi ska lyckas så måste det ske genom massiva folkliga mobiliseringar – folkliga rörelser helt enkelt – och en ständig demokratisk diskussion och ett prövande vad gäller mål och medel. Framförallt måste riktningen vara klar: Minska vinsten som styrmedel, minska klassklyftorna, utvidga demokratin. Den riktningen är socialistisk. Därför tvekar jag inte att kalla mig socialist.

Sverige ska delta i planering och understöd vid användande av kärnvapen

Den 6 augusti är det 77 år sedan USA släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. 212 000 människor dog och än idag behandlar sjukhus i Hiroshima strålskadade samtidigt som nya sjukdomar upptäcks hos överlevare och deras barn. Idag är dessa massförstörelsevapen både fler och värre än 1945. Av världens 15 000 nukleära stridsspetsar står 1800 redo att avfyras och deras sprängkraft motsvarar 50 000 Hiroshimabomber.

Tillsammans med den pågående klimat- och miljökrisen är hotet från kärnvapen det stora hotet mot hela mänskligheten.

I ett tal inför FN 1985 sa vår dåvarande statsminister Olof Palme bland annat:

Förenta Nationerna är samtida med atombomben. I fyrtio år har det varit vårt gemensamma öde att leva under kärnvapenhotet, med risk för total förintelse av civiliserat liv på jorden…..Det finns ingen mer brådskande uppgift än att försöka minska, och i sista hand undanröja, denna risk…….Vi bör överväga att i folkrätten förbjuda användning av kärnvapen.

I denna anda undertecknade Sverige i juli 2017, tillsammans med 121 andra länder i FN, ett avtal om förbud för kärnvapen. Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium.

Men redan här hade något börjat hända i Sverige. För sedan skulle avtalet också undertecknas. Detta utreddes av regeringen. Efter stark press från USA och den svenska högern blev avtalet aldrig underskrivet.

Och nu är Sverige på väg in i Nato. Och alla spärrar tycks ha släppts.

Den 5 juli undertecknade Natoländernas ambassadörer Sveriges och Finlands anslutningsprotokoll som innebär att länderna nu är ”officiellt inbjudna medlemmar”. Samtidigt  överlämnade Sveriges regering ett ”Letter of intent” till Nato, undertecknat av utrikesminister Ann Linde (S). Brevet är en avsiktsförklaring från Sverige. I detta kan vi bland annat läsa:

Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag”.

Sverige accepterar Natos användande av kärnvapen och ska fullt ut delta i både planering och uppdrag, säger alltså vår utrikesminister.

För SVT intervjuas William Alberque, som är direktör vid International Institute for Strategic Studies om vad ”Sveriges delaktighet i Nato:s kärnvapenhantering” innebär. Han säger att det bland annat innebär att ”erbjuda taktiskt stöd till kärnvapenuppdraget” och ”konventionellt luftstöd vid insatser med kärnvapen”.

Där är vi alltså idag. Är detta slutpunkten i det socialdemokratiska partiets urartning?

Nu behövs fredsrörelsen mer än någonsin tidigare.

%d bloggare gillar detta: