Vart tar pengarna vägen?

Vi är i slutet av det som allt oftare kallas för ”fattigmånaden”. Tidningarna är fulla av olika tips om hur vi ska klara dyrtiden. Ofta, när det talas om inflationen på TV och radio, låter det som om pengarna bara försvinner upp i luften, som om vi alla utan undantag förlorade och blev fattigare. Men någonstans i kedjan av prishöjningar måste det finnas några som också tjänar på dyrtiden.

En avgörande faktor bakom prishöjningarna är de höga energipriserna. Energi i form av el och bränsle ingår i alla varor och tjänster. De höga energipriserna är alltså inte bara ett problem i sig för enskilda konsumenter utan bidrar också till att höja priset på annat som vi konsumerar.

Hur är det då med priset på el och vem är det som vinner när de flesta förlorar?

Priset på el har blivit högt och det svänger på ett extremt sätt som känns allt annat än sunt. Fram till 1996 hade vi en reglerad elmarknad i Sverige, innan den ”konkurrensutsattes”. Att begripa hur priset på elen sätts idag är inte så lätt. Om man till exempel går in på Energiföretagen Sveriges hemsida så finns där en lång och krånglig förklaring (Energiföretagen är en branschorganisation som enligt dem själva ”fungerar som branschens röst i samhällsdebatten. Vi samlar nära 400 företag som producerar, distribuerar, säljer och lagrar energi”).

Enligt branschorganisationen bygger systemet på något som kallas ”marginalprissättning”. Priset sätts varje dag genom auktioner:

Ytterst förenklat föregås den dagliga auktionen genom att alla systemoperatörer över hela Europa, senast klockan 11:00 aviserar hur mycket överföringskapacitet som finns tillgänglig för handel mellan Europas 34 elområden för varje timme nästkommande dygn.

Efter en lång och mer komplicerad beskrivning av systemet illustrerat med diagram och pilar skriver man:

Det är inte ovanligt att marginalprissättning på elmarknaden beskrivs som att det är den sist producerade kilowattimmen som bestämmer priset för hela marknaden. Men det kan också uttryckas som att det är den sista köpta kilowattimmen som sätter priset.

Att ett system är svårbegripligt och komplicerat behöver ju inte betyda att det är vettigt. Det som vi kan ta fasta på är, så som jag fattat det, just det här med att ”det är den sista köpta kilowattimmen som sätter priset”.

Det här systemet innebär att de dyra kraftslagen styr priset. Eftersom Sverige är en del av en europeisk marknad så är det de höga priserna orsakade av fossil energi i Europa som gäller. Priset blir högt även i Sverige trots att den el som produceras här av vind och vatten är billig.  Och trots att det finns ett rekordstort överskott på el (läs denna artikel av Ribbing/Bryntze om myten/bluffen om elbrist).

Systemet leder enligt ekonomi-journalisten Cervenka till ”groteska övervinster”:

Det är inte ovanligt att vattenkraft som kostat några tioöringar per kWh att producera har sålts för tjugo gånger den summan. Resultatet är en förmögenhetsöverföring på hundratals miljarder kronor från medborgarna till elindustrin. En hel del av pengarna skeppas utomlands eftersom Fortum och Eon har finska respektive tyska ägare. 

Här har vi alltså några av vinnarna på dyrtiden. De som tjänar de pengar som tycks försvinna. Det är därför inte konstigt att deras branschorganisation Energiföretagen tycker att systemet är både det bästa och det enda möjliga. De skriver:

Enligt nationalekonomisk teori leder marginalprissättning till en effektiv resursanvändning då kostnaden för den sist producerade enheten på marknaden motsvarar den nytta som den tillför köparen av varan.

Om detta kan man säga att det som enligt ”teorin” framstår som ”effektiv resursanvändning” knappast framstår som resurseffektivt för de flesta konsumenter. Eller så kan man säga som Strindberg i sin ”Lilla katekes för underklassen”:

Men för Energiföretagen är detta system, det enda möjliga, för:

Alla alternativ till marginalprissättning innebär att någon i praktiken måste bestämma priset. Dessutom vem som ska få lov att köpa hur mycket av varan, vem som ska tillverka den, med vilken teknik och hur mycket som ska produceras.

Personligen tycker jag att det låter som ett mycket mer lockande system att få vara med och bestämma om elpriset (via politiska beslut) utifrån en bedömning av rättvisa, olika behov och med hänsyn till klimat och miljö. Men en sådan typ av demokratisering är naturligtvis en rent socialistisk tanke.

Annars finns det i nuet ett förslag som skulle kunna innebära mycket lägre elpriser. Det har utvecklats av energiveteranen Bengt Ekenstierna. I korthet handlar modellen om att den el som förbrukas i Sverige ska prissättas enligt vad den kostar att tillverka och den elen som vi exporterar ska få en egen prissättning. Den här idén har plockats upp av LO och Vänsterpartiet och då kallats för ”Sverigepriser”.

Men eftersom folk i Sverige ännu inte går ut på gatorna och protesterar mot dyrtiden – så som i många andra länder i Europa – och eftersom vi fått en regering som bluffar om elkris och luras om elstöd så lär vi tyvärr tillsvidare få finna oss i fortsatt dyrtid.

Men lösningar finns alltså. Det som behövs är samling kring kraven.

Ministrarnas kommentarer

Stats- och utrikesministern har känt sig tvungna att uttala sig i förhållande till några händelser den senaste tiden:

Exempel 1

Ål är en rödlistad fisk, akut hotad. Sedan 2007 har ålfiske varit förbjudet för fritidsfiskare.

Trots det har statsminister Ulf Kristerssons närmaste man – statssekreterare PM Nilsson – genom åren, gång på gång, berättat om sitt brottsliga ålfiske i sociala medier. Han skrev till exempel: ”Om man alltid har fiskat ål….då är ålfiske en självklar del av livet självt”.

När han togs på bar gärning ljög han två gånger – först för Havs- och vattenmyndigheten, sedan polisen.

Statsministerns kommentar: ”Det var dumt gjort”.

Exempel 2

Den notoriske koranbrännaren och högerextremisten Paludan brände lördag 21/1 en koran utanför den turkiska ambassaden.

Statsministerns kommentar: ”Yttrandefrihet är en fundamental del av demokratin. Men vad som är lagligt är inte nödvändigtvis passande. Att bränna böcker som är heliga för många är en djupt respektlös handling”.

Exempel 3

I protest mot Erdoganregimens förtryck, den svenska regeringens kryperi och Nato-processen hängde Rojava-kommitéerna en docka föreställande Erdogan upp och ner utanför stadshuset i Stockholm.

Statsministerns kommentar: ”Avskyvärt”.

Utrikesministerns kommentar: ”otroligt allvarligt” och ”farligt för svensk säkerhet”. ”Denna skamlösa handling riskerar nu att försvåra och försena den process där Sverige och vår blivande allierade Turkiet steg för steg byggt förtroende för varandra för att möjliggöra en turkisk ratificering av ett svenskt medlemskap i Nato.

Exempel 4

Regimen i Turkiet fortsätter att montera ner demokratin i namn av kamp mot terrorism, bland annat genom att hota och fängsla journalister och oppositionspolitiker, fortsätter sitt förtryck av den stora kurdiska befolkningsgruppen, angriper kurdiska områden i Syrien samt kräver att namngivna svenska medborgare ska utvisas till Turkiet, samtidigt som Turkiet vägrar att utelämna kriminella som organiserar verksamhet i Sverige (”Räven”)

Statsministerns kommentar: ”Turkiet är en demokrati med allmänna val – en demokrati som har många utmaningar”. 

Utrikesministerns kommentar 1: ”Turkiet är en demokrati”.

Utrikesministerns kommentar 2: ”En stat som har en folkvald regering och som har fria val måste betecknas som demokrati”.

Säger detta något om vår regering? Döm själv. Jag funderar på ifall ett gammalt talesätt är tillämpligt?

Erdoğan upp o ner

Medierna rapporterar om att en docka föreställande Turkiets diktatoriske president har hängt utanför Stadshuset i Stockholm.

Den turkiska regimen reagerade direkt genom att kalla upp Sveriges ambassadör. Regimens företrädare ansåg att det här var ”bevis för att svenska myndigheter inte har tagit de nödvändiga stegen mot terrorism”.

Innan jag går vidare vill jag bara (än en gång) påminna om vilken typ av regim det är som den här protesten riktades mot. Denna regim som pratar om terrorism samtidigt som den själv terroriserar både sin egen befolkning och befolkningen i Rojava-provinsen i Syrien.

År 2021, innan Nato-processen inleddes, kom en rapport från regeringskansliet om Turkiet ”grundad på Utrikesdepartementets bedömningar”. I rapporten beskrivs Erdoğans regim bland annat så här:

…mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande

Lagar mot terrorism ….. liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. 

Regimen utför frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.

Regimen utför inskränkningar av yttrande-, press- och informationsfriheten.

Såväl kvinnorättsdemonstrationer……som Prideparader är i praktiken förbjudna.

Eller läs en aktuell artikel av Peter Kadhammar i Aftonbladet om olika konkreta uttryck för förtrycket i Turkiet.

Det är denna typ av regim som protesten riktade sig mot. Att denna regim och dess företrädare reagerar mot alla protester och att de också vill styra över vad som händer i Sverige, vet vi redan. Att de ställer in talman Andreas Norléns besök i Ankara och det turkiska parlamentet nästa vecka förvånar inte alls. Men hur reagerar då vår egen regering? Enligt SVT säger utrikesminister Billström att han ”ser otroligt allvarligt på det som hänt”. Han tycker till och med att aktionen med denna hängande docka är ”farligt för svensk säkerhet”.

Billström säger också:

Denna skamlösa handling riskerar nu att försvåra och försena den process där Sverige och vår blivande allierade Turkiet steg för steg byggt förtroende för varandra för att möjliggöra en turkisk ratificering av ett svenskt medlemskap i Nato.

Dessutom betonar han att han ”är förstående till Turkiets reaktion”.

Ja uppfattningarna om vad som är skamligt kan verkligen skilja sig åt.

Själv tycker jag att utrikesministerns förståelse och kryperi för Erdoğan-regimens reaktion är skamlig. Att ”bygga upp förtroende” med en sådan regim ser jag som ett hot mot demokrati och rättvisa.

All heder åt Rojavakomittéernas aktion. Mer grus i Nato-maskineriet!

Att vara kompis med mobbaren

Att vara bra kompis med USA är inte fel när det handlar om krig

arméchef Karl Engelbrektson

För mig låter ovanstående uttalande av Sveriges arméchef ungefär som ett barn som på skolgården tycker det är bra att vara kompis med den värsta slagskämpen och mobbaren.

Sveriges regeringar har under hela efterkrigstiden varit ”smygkompis” med USA. Samtidigt som Sverige var neutralt och alliansfritt och åtminstone under Vietnamkriget kunde markera mot USA så fanns det ett samarbete i det fördolda.

Men nu är alla skrupler kastade över bord. I DN kan vi läsa om att militära styrkor från USA numera övar ”i stort sett varannan vecka” i Sverige. Än så länge är det i form av flyg, fartyg och marinkårsförband. Men enligt general Darryl Williams, chef för USA:s och Natos arméstyrkor i Europa, så kommer ”även USA:s armé att öva här”.

Denna tilltagande militära aktivitet från USA i Sverige har också reglerats i ett avtal som går under namnet Defence Cooperation Agreement (DCA). Detta avtal är en komplettering av tidigare uppgörelser. Det ska bland annat ”öppna dörrarna för att lagra amerikansk försvarsmateriel i Sverige i fred. I en kris eller i ett krig ska förstärkningar från USA snabbare kunna sättas in här”. Avtalet handlar också om USA-soldaters ”juridiska status i Sverige”, alltså ”vad som ska gälla om till exempel gästande amerikansk militär personal skulle göra sig skyldiga till brott på svensk mark”. Uppenbarligen ska andra lagar kunna gälla för dessa soldater än för svenska medborgare eller andra utlänningar som vistas i Sverige.

Ifall man tycker att allt detta är helt naturligt och jättebra, eller att det är dåligt, beror på hur vi ser på USA som politisk, ekonomisk och militär makt i världen. Den nuvarande regimen i Ryssland har förvisso imperieplaner, krigar mot grannlandet Ukraina och hotar andra grannar. Regimen i Kina har också ambitioner att bygga ett imperium och de arbetar också för att utvidga sin ekonomiska, politiska och militära makt utanför sina egna gränser. Men USA intar fortfarande ensamt (efter Sovjets sammanbrott) rollen som dominerande imperium i världen. USA gör det genom sin ekonomiska och militära makt. Denna dominerande ställning har USA haft efter andra världskriget. En mycket stor del av jordens folk, länder och rörelser för nationell eller social frigörelse har fått uppleva det. De som är glada för USA:s ökade militära roll i Sverige har alltid sett USA:s ingripanden runt om i världen som en kamp för demokrati. Men det är en grundfalsk bild. Den enda ”princip” som väglett USA:s alla ingripanden har varit att slå vakt om de stora USA-bolagens intressen och att bevara det egna imperiet. Givetvis har USA också varit och är i konflikt med olika mördar-regimer. Men oftare har man lierat sig med och stöttat de värsta mördar-regimer. För lite drygt ett år sedan återgav jag en sammanställning av siffror från det USA-baserade forskningsinstitutet Freedom House där det framgick att ”74 % av världens icke-demokratiska nationer stöds militärt av USA”. De resterande icke-demokratiska var de som var utsatta för sanktioner.

USA har en roll som ledande imperiemakt i världen. Men det är väl ändå en demokrati? Ja i vissa avseenden är USA det. Men förutom att landet med ”Trumpismen” gått i en allt mer auktoritär riktning så har det alltid funnits mycket allvarliga brister i den form av demokrati som finns.

Att liera sig med den starkaste mobbaren på skolgården kan framstå som ett sätt att komma undan. Men det leder till att du själv blir en del av mobbandet. Det gör inte heller skolgården till en säker och bra plats för de flesta. I princip tror jag det är samma sak med utrikespolitiken:

Vi blir inte säkrare för att vi lierar oss med supermakten USA.

Istället bidrar vi till att öka spänningarna både i världen och i vårt närområde.

Vi tvingas också bli delaktiga i sådant som bidrar till ett stärkande av supermakten och dess ingripanden.

Krig är någonting som USA verkligen ägnat sig åt. Men, sedan inbördeskriget, bara utanför sina egna gränser. Därför har arméchefen fel. Framförallt i krig ska vi inte vara kompis med USA.

Opinioner och val av livsstil

Lättlurad

Enligt opinionsundersökningar backar nu stödet för Tidö-regeringen ytterligare. Som jag skrev i en blogg från 2 december så tycker jag inte det är så lätt att känna sig glad för det. Dels är det nedslående att se den ganska stora gruppen lättlurade människor som trodde på Tidö-partiernas feta vallöften. Men det är också så att det inte alls skulle vara bra eller uppmuntrande ifall de faktiskt lyckades med att genomföra vissa vallöften. Jag tänker då på sådant som att sänka bensin och dieselkostnaderna för alla med 5 till 10 kronor. Med tanke på att den verkliga sänkningen med 40 respektive 14 öre ändå kostade 6,73 miljarder så är en sänkning till de utlovade nivåerna rätt skrämmande. För en miljard kan vi anställa 1600 sjuksköterskor enligt Vårdfokus. Men hur många vårdanställda skulle istället försvinna ifall en miljardrullning till alla bilägare skulle genomföras? Välfärden är ju redan underfinansierad.

Läs för övrigt en jättebra artikel av Petter Larsson i Aftonbladet om bensinpriset och klimatomställningen.

En annan undersökning

Men jag blev uppmärksammad på en annan opinionsundersökning som kom för några dagar sedan. Det är SVT Nyheter som genomfört den. Enligt undersökningen ser två tredjedelar ”mörkt eller mycket mörkt på framtiden”. Många oroar sig för kriget i Ukraina och för att det ska utvidgas och att kärnvapen ska användas. Däremot är det bara en tredjedel som tror att Ryssland ska angripa Sverige militärt.

Av de som är oroliga för klimatkrisen uppger 9 av 10 att de har ändrat sitt sätt att leva som en konsekvens av det. Det är faktiskt en mycket uppmuntrande uppgift.

Den som uppmärksammade mig på denna undersökning var vänsterpartisten Per Sundgren i Stockholm. Han skriver ständigt kloka funderingar på sin facebook-sida. Om den här undersökningen skrev han bland annat:

Därför ska vi alltid uppmuntra alla som gör något. När vi gör något kommer det också att leda till att vi ställer krav på att dem vi valt gör något. Det leder också till att vi organiserar oss. Så kan vi öka det nödvändiga trycket som krävs för en omställning och för att de kollektiva besluten ska fattas.

Jag håller verkligen med om det. Individuella livsstilsförändringar gör kanske inte i sig så stor skillnad. Och tyvärr brukar det framhållas även av en del människor på vänstersidan, som ett argument för att inte göra något själv. Men dessa individuella handlingar kan bli exempel och leda till något större. Vänsterpolitiker måste vara trovärdiga även med sitt exempel. Både genom att förorda åtgärder som gör det lättare att delta i den nödvändiga omställningen (som gör det lättare att leva hållbart) och genom att själva göra och förorda även sådana livsstilsförändringar som vi kan göra, här och nu.

Midvintertid

Så har vi då passerat årets mörkaste dag och snart är det tid för den midvinterfest som i Sverige kallas jul.

Om detta läser jag på Handelns Utredningsinstituts (HUI) sida där de skriver:

Julen är en högtid präglad av traditioner. Trots att årets julhandel sker i en ekonomiskt turbulent tid förväntas få göra avkall på julbord och festligheter.

HUI mäter det som kallas julförsäljning. Med det menas all försäljning som sker under december månad inom dagligvaruhandeln och sällanköpsvaruhandeln”.

Trots dyrtiden räknar HUI med att ”julhandeln växer med 2 procent”. Då:

 landar årets decemberhandel på drygt 91 miljarder kronor. Detta motsvarar cirka 18 800 kronor per hushåll. Försäljningen per person uppgår då till 8 700 kronor”.

Ja visst är julen en traditionstyngd tid. Men som med de flesta traditioner är de ofta inte så gamla eller ”rena” som konservativa av olika sorter önskar sig eller tror. Den märkliga jultomte som är en blandning av helgonet Sankt Nicolaus, den ”gamla” svenska tomten, Jenny Nyströms teckningar och ”Coca-cola-tomten” har varit med ett tag. Men ännu i slutet av 1800-talet var det en julbock som kom med paketen.

Att se Kalle Anka och kompani önska God Jul på TV har människor i Sverige betraktat som en speciell tradition. Det har vi kunnat göra sedan 1960. Men det har kanske minskat i ”streamandets” tid? Det ”traditionella julbordet” har hunnit förändras sedan några decennier, till exempel med tillkomsten av lax som julmat.

Men om traditionerna både förändras och förnyas och det kristna innehållet alltmer kommit i skymundan så försvinner inte kommersen. Ökad konsumtionen som ett sätt att fira jul ökar ständigt i betydelse.

Om HUI:s beräkningar vad gäller julhandeln stämmer och julhandeln alltså ökar även detta dyrtidsår, till 8 700 kr per person, så kan man fundera. Det är ett genomsnitt. Inom det ryms mycket. Förutom att det finns en hel del som har det väldigt gott ställt och knappast berörs av dyrtiden så finns det också många som känner trycket att konsumera som en del av traditionerna. Konsumera även om de kanske inte riktigt har råd. Det finns också alltfler människor som inte alls har möjlighet att delta i konsumtionen. I ett samhälle där det samtidigt konsumeras som aldrig förr måste det vara en dubbel börda, på ett sätt som nog inte fanns i det gamla fattigsamhället.

Så lyser detta samhälles motsättningar och vansinnigheter mot oss än mer i juletid. Överkonsumtion och resursslöseri som tär på vår jord samtidigt med dyrtid och ökad nöd.

Trots detta hoppas jag att du som läser detta får möjlighet att ha det så bra som möjligt de kommande dagarna, oavsett hur du väljer att förhålla dig till julen. Jag hoppas att du får möjlighet att uppleva så lite som möjligt av olika sorters ”tvång” och att du använder de traditioner som du tycker om på ett sätt som får dig att må bra. Jag tänker på några ord på väggen i Tensta tunnelbanestation i Stockholm – utformad av Helga Henschen:

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus.

Det tycker jag att man kan göra, även i en adventsstake, utan att behöva tro på något annat än människornas förmågor och möjligheter att hitta bättre sätt att leva tillsammans.

Jag hoppas också att du vill återkomma till denna blogg.

Vi ses i så fall i början av nästa år.

Någon annan stans

Jag ser att det statliga svenska Vattenfall bygger en av världens största vindkraftsparker till havs. Den beräknas bli klar om två år. Då kommer den att ha lika stor effekt som Sveriges största kärnkraftsreaktor, nämligen 1, 5 Gigawatt. Det låter bra. Men vindkraftsparken byggs inte i Sverige. Den byggs i havet utanför Nederländerna.

I Nederländerna går nu utbyggnaden av havsbaserad vindkraft mycket snabbt. Så är det inte i Sverige. För samtidigt som intresset, i form av ansökningar, är jättestort för att få starta anläggningar, så står det still. Enligt DI så fanns det i maj 2022 ansökningar som skulle motsvara en kapacitet på 125 Gigawatt installerad effekt. Trots detta byggs det inte något. ”Långa och ovissa tillståndsprocesser” gör att det står still enligt branschföreningen Svensk Vindenergi. Krigsmakten har här varit en mycket viktig bromskloss. I oktober låg det enligt DI ansökningar om havsbaserad vindkraft för uppemot 400 miljarder kr och väntade på ställningstagande från Tidölagets regering.

Men den nya regeringen vill styra över till kärnkraft. Det verkar vara ett rent ideologiskt ställningstagande som inte har stöd varken av faktiskt kunskap på området eller hos olika kommersiella aktörer. Busch säger att vindkraften kommer fortsätta vara ”en viktig del av energimixen”. Samtidigt tar man bort subventioner av anslutningarna av elnät till de havsbaserade vindkraftsbyggena. Däremot ger man särskilda statliga kreditgarantier på 400 miljarder kronor för investeringar i kärnkraft. Vindkraftsföretagens branschorganisation uttrycker sig försiktigt om detta:

En avgörande princip för att ta vara på industrins ökade elbehov är teknikneutralitet. Svensk Vindenergi ser dock inte att Tidöavtalet riktigt garanterar detta. 

När det gäller den landbaserade vindkraften så stoppades 78 procent av alla ansökta anläggningar av kommunerna under år 2021. Det gjordes genom det kommunala vetot. Motståndet från kommunerna har ökat och det är allra störst i södra Sverige.

Sverige är verkligen inte något föregångsland. Ett annat exempel på det ser jag i det avtal om handel med utsläppsrätter som Sverige slutit med Ghana. Det innebär att Sverige betalar för projekt som gör att klimatutsläppen minskar i Ghana. På papperet kommer det då att se ut som om utsläppen minskar i Sverige, fast de inte alls gör det. Sverige har slutit liknande avtal med Nepal och Dominikanska Republiken. Det är naturligtvis bra att stödja andra länders åtgärder mot klimatutsläpp. Men att då få räkna in det som en egen utsläppsminskning är ju en ren bluff. Det är att köpa sig fri från att göra det som är nödvändigt att göra överallt, men främst i länder av Sveriges typ.

Ett anförande att avsätta 12 minuter till

Trots att jag driver denna blogg som mest handlar om samhällsfrågor så har jag svårt för att lyssna till politiska debatter i TV. Det har dessutom blivit värre, tyvärr. Jag har svårt för den alltmer ovärdiga debattstilen, där det gäller att avbryta och överrösta, där ytlighet och rent ljugande passerar och där även de företrädare som jag står närmare dras med i detta.

Även att i radion lyssna till debatter från riksdagen gör mig mestadels irriterad och uttråkad. Men häromdagen kom jag att lyssna på ett anförande från riksdagen. Det handlade om regeringens budget och hölls av vänsterpartisten Ali Esbati.

Det är ett anförande som jag verkligen rekommenderar.

Det är skarpt, elakt och torrt roligt, elegant och pedagogiskt. Samtidigt går det att under den svala och korrekta ytan känna ett klappande hjärta. Det går att lära sig och förstå frågor om hur bördor kan fördelas och samtidigt uppskatta talekonst.

Det går att se och lyssna till på youtube. Avsätt 12 minuter till det.

Vad tjänar ”folk” egentligen?

Orkade du följa partiledardebatten på TV igår? Själv orkade jag en timme innan jag fick nog.

Två saker som fastnade i mitt huvud var vad som händer med välfärden och vad som faktiskt är vanliga löner.

Regeringen ger mindre i generella statsbidrag till kommuner och regioner än vad SKR anser att det skulle behövas för att de inte ska ”behöva vidta åtgärder för en budget i balans”, alltså skära i verksamheterna. Ändå sa Åkesson och kompani hela tiden att de inte alls ger för lite i förhållande till vad som behövs för att upprätthålla nuvarande (också otillfredsställande) nivå.

Framtiden lär visa vem som har rätt. Och jag tror inte vi kommer bli glada den här gången heller.

Ett sätt att få in mer pengar till staten och fördela dem till kommunerna och regionerna föreslogs från s, v och mp. Ifall man inte skulle räkna upp brytpunkten för att betala statlig skatt (de flesta av oss betalar ju bara kommunal skatt) till 51 200 kr/månad så skulle staten få in 13 miljarder.

Men detta förslag eller uppfattningen att regeringen istället prioriterar skattesänkningar för högavlönade gjorde alla på den brunblåa kanten mycket upprörda.

Johan Pehrson sa att förslaget om att inte räkna upp brytpunkten skulle drabba poliser, barnmorskor och lärare ”med lång tid i yrket” (jag återkommer till det lilla tillägget längre ner).

Kristersson sa i upprörd ton att ”det är en helt felaktig beskrivning, helt felaktig!” Istället menade han att poliser och barnmorskor med förslaget från s, v och mp skulle få 1000 kr mer i skatt varje månad. Och med darr på stämman tillade han: ”I tider av stigande priser så behöver människorna dom pengarna själva för att övervintra riktigt bistra tider”.

Därför funderade jag på vad ”vanligt folk” – sådana som Pehrson och Kristersson nämnde: poliser, barnmorskor och lärare –  egentligen tjänar. Ligger de verkligen på löner kring 50 000 i månaden?

Jag kollade hos statistiska centralbyrån (SCB).

Medellönen eller genomsnittslönen i Sverige är 37 100 kronor i månaden före skatt. Men intressantare är nog medianlönen, alltså den mittersta lönen om man sorterar från de lägsta till de högsta lönerna. Den är 33 200 kr i månaden.

Genomsnittslönen för poliser är 37 200. Men som du kan se på diagrammet från SCB så ligger inte någon i närheten av de nivåer som krävs för att betala statlig skatt:

När det gäller lärare så finns det olika kategorier. Lägst ligger förskollärare med en snittlön på 33 100 och ingen som ligger över 35 000. Gymnasielärare har en snittlön på 39 500 och de som tjänar mest ligger på 41 800. Alltså inte heller i närheten av att behöva betala statlig skatt.

Hur är det då med barnmorskor? Jo deras snittlön är 43 300. Och här finns det faktiskt några som kommer upp i löner kring 50 000. Det är kanske de som Pehrson avser med ”lång tid i yrket”? Men det är alltså inte de flesta, ens bland barnmorskorna.

De allra flesta kommer med Kristerssons ord få ”övervintra bistra tider” utan skattelättnader. Dessa går till en mindre grupp. Och det stöd till välfärden som de flesta av oss skulle behöva genom en skattemässig omfördelning, det uteblir.

Det här att skjuta fram några ”vanliga” yrkesgrupper som de flesta kan identifiera sig med är ett vanligt grepp i politiken, från såväl höger som vänster. När det används från högersidan så handlar det nästan alltid om att slippa betala skatt. Och sällan stämmer det med verkligheten. Men det är trots allt lite svårare även för högerfolk att försvara de riktigt rikas inkomster (som ju mest kommer från kapital) och deras undslippande av skatt. Därför kör man istället fram en lärare eller en barnmorska.

Då inställer sig nästa fråga. Är det så att Kristersson medvetet ljuger när han skjuter vissa yrkesgrupper framför sig för att till varje pris motverka skatteuttag? Eller lever han i den sorts okunnighet om skillnader som rika och gynnade människor ofta gör?

Men oavsett vilket: gå inte på bluffen.

Svikna vallöften till nytta för vänstern?

När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet.

Johan Pehrson, partiledare (L)

Funkar det inte så funkar det inte. Ibland är verkligheten och spökar.

 Oscar Sjöstedt, ekonomisk-politisk talesperson (SD)

Högerregeringen har ställts inför en svekdebatt. Aftonbladets Anders Lindberg skrev till exempel att: ”Frågan är om någon regering har ljugit så mycket som denna”.

Och även om det finns mer skamlöst skickliga sätt att blåneka och slingra sig ur angreppen för svek än hos herrarna ovan – se till exempel om du orkar 30 minuter med Ebba Busch – så tror jag de flesta ser den stora skillnaden mellan de fett tilltagna löftena och det verkliga utfallet.

Ändå bör vi nog tänka oss för lite grann innan vi deltar i kören av ”svek-kritiker”. Den samlade högern lovade till exempel stora sänkningar för bensin och diesel. SD lovade sänkning med 10 kr för diesel och 5 – 6 kr för bensin, KD 9 kr för diesel och 5 kr för bensin. Nu vet alla att det blev 40 öre för diesel och 14 öre för bensin vid pumpen. Det är uppenbart att de lurades. Men denna lilla sänkning vid pump kostar ändå staten 6,73 miljarder. Det är mer än de 6 miljarder som ges till välfärden (mer om det längre ner). Skulle vi som bryr oss om klimatet och miljön varit gladare ifall en generell satsning till alla typer av bilister hade kostat ännu mer? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Den här regeringen har ställt till det så det räcker på klimat- och miljöområdet ändå. Läs till exempel Naturskyddsföreningens analys av vad regeringens budget innebär för natur, klimat och miljö. De skriver inledningsvis att:

Regeringens och Sverigedemokraternas politik leder till stora utsläppsökningar. En tredjedel av reformutrymmet i budgeten läggs på subventioner till bensin, diesel och bilresor. Och pengar tas från järnväg till väg. Budgeten saknar effektiva åtgärder som ger resultat och som kompenserar för de stora utsläppsökningarna.

Att lägga kraft på att angripa ett sviket vallöfte som, om det infriats, hade gjort situationen ännu värre, tror jag alltså inte är rätt väg att gå. Vi måste ha en annan inriktning.

Det kommer framöver komma många tillfällen av nödvändig kamp mot försöken att omsätta Tidö-avtalet till lag och praktik. Om Tidö-avtalet skrev jag tidigare att:

Det är ett avtal som har en skarp högerkaraktär när det gäller välfärd, sociala klyftor, gynnande av de rikaste och en stor nedmontering av arbetet för klimatomställning och skydd av miljön. Slagriktningen är också övertydlig och direkt ondsint. Avtalet slår mot ”de andra”, flyktingar och ”utlänningar”. Det sparkar neråt.

När det gäller budgeten måste vi (som jag skrev ovan) påvisa dess katastrofala följder på miljöområdet, dess tydliga klasskaraktär (hur den gynnar de rika) och att den leder till nedskärningar inom välfärden.

Att gynna de rika

Då brytpunkten för att betala statlig skatt räknas upp med inflationen från 46 200 kr år 2022 till 51 200 kr år 2023 innebär det både att de som redan har det gott ställt gynnas och att staten förlorar inkomster. Skattesänkningen kostar staten 13 miljarder. Men den som har en månadslön på 50 000 kronor får en skattesänkning på 1 000 kronor i månaden. Bäst utslag får den som tjänar 70 000 eller mer, 1 400 kronor lägre skatt.

När det gäller elprisstödet så har ju mycket kritik riktats mot det faktum att högern även här lovade runt och höll tunt. Det som skulle vara på plats 1 november lovas nu komma i februari till exempel. Men det verkligt intressanta med stödet är att klasskaraktären visar sig även här. Näringslivets presschef Mia Widell skriver till GP att modellen ”bygger på att elkunderna, som har köpt mest el också får del av stödet i proportion till förbrukningen”. Det gynnar dem som har hög förbrukning och lever med ett stort fotavtryck, som miljardärer i stora villor med hög elförbrukning. GP ger en del exempel på sådana rika personer

Nedskärningar inom den gemensamma välfärden

Samtidigt som budgeten gynnar de rika leder den ofrånkomligen till nedskärningar inom den gemensamma välfärden. Sveriges kommuner och regioner (SKR) ” bedömer att kommuner och regioner totalt sett skulle få ett årligt underskott på cirka 20 – 30 miljarder kronor de kommande åren om kostnaderna ökar i takt med förväntade pris- och löneökningar”. Det ska jämföras med regeringens sex miljarder i ökade generella statsbidrag till kommuner och regioner, fördelade på 4,2 miljarder till kommunerna och 1,8 miljarder till de 21 regionerna. Här blir det stora hål i verksamheter som skola, vård och omsorg. SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog säger till SvD att hon ”har förståelse” för regeringen samtidigt som hon menar att det är ”klent utifrån de stora behov vi ser i kommunerna och framför allt i regionerna”.

Sämre tider mer orättvisa?

Vi går mot sämre tider sägs det. Orättvisorna kommer öka. Men att orättvisor ökar är inte en oundviklig följd av sämre tider. Bördorna kan fördelas på olika sätt. Det handlar om styrkeförhållanden mellan olika grupper (klasser) och vilken politik som styr. Sämre tider behöver varken betyda större orättvisor eller mindre gemensam välfärd. De enorma resurser som finns i ett land som Sverige går att omfördela så att den gemensamma välfärden inte slaktas. Men det kräver en annan politik. Framförallt kräver det aktivitet och motstånd på alla möjliga sätt. Kanske kommer stora grupper av människor här att göra nya erfarenheter.

%d bloggare gillar detta: