Det gamla ordet/begreppet ”reformism” hör man inte så ofta numera. Men det dök nyligen upp som en vink från historien när den nybildade socialdemokratiska föreningen Reformisterna använde det klassiska begreppet som namn på sin förening. Finns det kanske anledning att fundera över begreppet igen, i vår tid? De gamla orden verkar ju inte ha samma betydelse längre?

Betydelsen av ordet reform idag

Om man läser i Wikipedia om ordet ”reform” så står det att det innebär att omforma och förändra samhället ”till ett nytt och bättre tillstånd”. Nu är ju frågan vad som är bättre och kanske framförallt: för vem? Länge tänkte nog många –  speciellt vi som utgick från arbetarrörelsens värderingar – att reformer just skulle innebära att det blev bättre för de flesta. Att genomföra en reform var just i sig själv, per definition, att genomföra förbättringar för folkflertalet. Och så var det också – i stort sett – i verkligheten, under hela den period då välfärdssamhället byggdes upp.

Nu är det ju inte så att några politiker någonsin säger att det som de genomför kommer innebära att det blir sämre för de många. Men alla typer av beslut i riksdagen kallas ju reformer även sådana som definitivt inte gör att tillståndet i samhället blir bättre för de flesta. För mig har detta sedan länge varit svårt att ta in. Men idag betyder reform tydligen helt enkelt bara någon sorts politiskt beslutad förändring. Om den leder ”till ett nytt och bättre tillstånd i samhället” är en annan sak.

men målet var socialism

Så länge reformer betydde förbättringar så fanns det egentligen två sorters ”reformism”. En som vi kan kalla borgerlig. Deras reformer syftade inte till att avskaffa kapitalismen, däremot till att dämpa och humanisera kapitalismen. Men inom arbetarrörelsen har begreppet ”reformism” inte bara handlat om en syn på metod, utan också på en riktning. För även om de som kom att kallas reformister avvisade tanken på revolution så var riktningen och målet, då för länge sedan, klar. Riktningen handlade om att, steg för steg (men utan revolution) bryta med kapitalismen och närma sig ett socialistiskt samhälle. Mycket har hänt sedan dess.

Sjöstedt om reform och revolution

I en mycket intressant artikel på Vänsterpartiets debattsida tar Jonas Sjöstedt upp bland annat detta med ”reformister och revolutionärer”. Han gör det i förhållande till den debatt som kommer inledas om Vänsterpartiets program. Han skriver bland annat:

….under 1900-talet, var arbetarrörelsen uppdelad i reformister och revolutionärer. Det är en uppdelning som inte längre är aktuell. Socialdemokraterna är inte längre reformister i ordets egentliga mening. De vill inte ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle, de har en kompakt ovilja att utmana kapitalismen. Deras reformer håller sig helt inom kapitalismens ram.

Även den klassiska revolutionära rörelsen är borta i vårt samhälle.

Idag är vi i Vänsterpartiet i praktiken socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling.

Jonas Sjöstedt anknyter alltså här till det klassiska sättet att använda begreppet reformism inom arbetarrörelsen som jag beskrev ovan. Som han mycket riktigt skriver så är Socialdemokraterna ”inte längre reformister i ordets egentliga mening”.

Rosa Luxemburg – en klassisk revolutionär?

De ”vill inte utmana kapitalismen”. Jag instämmer i den beskrivningen av socialdemokratins ledning och dess huvudfåra. Att dagens vänsterparti ”i praktiken (är) socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling”, stämmer väl också som beskrivning.

Jag instämmer också när Sjöstedt skriver att:

Det finns inte en väg till socialism, det finns många…….. Vi kan omöjligen idag förutse exakt hur det kommer att se ut eller vilka vägval som kommer att göras…..

Kanske borde jag nöja mig med detta och utgå från det vi ser och vet idag. Och då menar jag att den avgörande skiljelinjen idag går mellan dem som inte ser någon väg ut ur kapitalismen och dem som är beredda att utmana detta system oavsett vad de kallar sig och oavsett hur de tänker om vägen ut ur detta system.

Då handlar det om att ta fasta på detta med att vilja kämpa för olika krav här och nu oavsett om de utmanar det nuvarande ekonomiska systemet och dem som har den ekonomiska makten. Och att det är detta som borde förena en modern vänster, där vi tillsvidare kan strunta i etiketterna och lämna frågeställningen om reform eller revolution. Eller?

Du som håller med om detta och tycker att det räcker kanske kan sluta läsa här. Ändå tycker jag att det fattas en del som jag därför vill fundera lite kring. Så ändå några frågor och funderingar här.

Vad innebär det att hålla sig ”inom kapitalismens ram”?

Att kritisera dagens socialdemokratiska ledare för att de inte utmanar kapitalismen är egentligen en alldeles för snäll kritik. Dagens socialdemokratiska ledare har sedan en lång tid inte bara undvikit att utmana kapitalmakten utan dessutom bidragit till att stärka den på bekostnad av folkflertalet, bland annat genom att montera ner välfärden och genom att öka klyftorna i samhället. Denna utveckling har nu nått oanade höjder med den S/Mp-regering som regerar med det reaktionära januariavtalet som grund.

Fast när det däremot gäller att hålla sig ”inom kapitalismens ram” så gör väl å andra sidan egentligen alla det idag. Till exempel var de reformer som Vänsterpartiet fick igenom under den föregående regeringsperioden nog så viktiga. Men dessa reformer utmanade ju inte kapitalismen med dess grundläggande maktförhållanden och orättvisor. Detta är inte sagt som en kritik utan ett som ett konstaterande. Kapitalismen varken hotades eller ändrades. Samma sak gäller faktiskt även för de mycket större och grundläggande välfärdsreformer som genomfördes under decennierna efter kriget. De gjorde, på ett avgörande sätt, livet bättre för folkflertalet. Kapitalismen fick under en tid ett mänskligare ansikte. Det sattes fler gränser för kapitalmakten. Folkflertalet flyttade fram sina positioner. Men kapitalismen varken hotades eller avskaffades. Dit var det ännu långt kvar.

Att gå utanför ramen

Är det så det blivit idag?

Så frågan som bör ställas är kanske snarare vilka krav som inte håller sig inom ”kapitalismens ram”. Naturligtvis finns det krav som är uppenbart mer ”utmanande”. Ändå går det inte att i största allmänhet, bortsett från samhällssituation, slå fast några sådana krav. Om några krav utmanar och går utanför ”kapitalismens ram” beror på omständigheterna. Framförallt beror det på vilka krafter som kan mobiliseras för att driva kraven och hur de ekonomiska makthavarna då förhåller sig till dem.

Vilka krav som systemet tål är heller inte exakt samma sak som de krav som borgarklassens representanter säger att de inte tål. Kraven på att få bort vinstmöjligheterna inom skattefinansierad välfärd kanske är ett exempel på det. Kraven har stort folkligt stöd, men däremot svagt stöd vad gäller folklig mobilisering eller stöd bland andra partier än Vänsterpartiet. Men redan nu skriker de från Svenskt Näringsliv i högan sky om vilket hemskt samhälle vi skulle få ifall de inte fick exploatera detta lukrativa område. Så vad skulle hända ifall det blev massiva folkliga mobiliseringar kring detta? Naturligtvis skulle den borgerliga sidan trappa upp sina motkampanjer ytterligare. Men skulle en sådan strid innebära att systemet utmanades?

Som Sjöstedt riktigt skriver så kan vi inte förutse vägarna fram mot socialism. Men en sådan övergång kommer heller inte att vara möjlig förrän ett folkflertal samlas och mobiliseras kring krav eller reformer som i sin förlängning utmanar kapitalmakten som sådan, därför att den då står hindrande i vägen för att genomföra kraven. Det går att tänka sig sådana krav. Till exempel krav på att samhället ska ta över och demokratiskt styra över bankväsendet. Men om detta står det (konstigt nog) inte någon strid idag. Och det är i alla fall först när detta sker som vi kan veta om det är krav som överskrider systemet.

När slutade socialdemokratin att utmana kapitalismen?

Sjöstedt skriver att socialdemokratin slutat att utmana kapitalismen utan att närmare precisera när detta skedde. Jag skulle nog vilja hävda att det var mycket länge sedan som socialdemokratin, med Sjöstedts ord ville ”ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle”. Det är länge sedan de var ”socialistiska reformister”. Det har länge funnits (kvar) skrivningar i partiprogrammet om det socialistiska målet, även om de successivt bantats ner. Även i det senaste partiprogrammet från 2013 står att målet är ”ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader”, men detta har knappast haft någon större betydelse i praktiken. Jag tror att man kan säga att den sista gången som partiet (eller egentligen LO) utmanade kapitalägarklassen var när Rudolf Meidner och LO i mitten av 1970-talet la fram förslaget om löntagarfonder. Den socialdemokratiska ledningen gjorde allt för att urvattna och smussla undan detta förslag. Ändå möttes det av enorma protester från kapitalsidan. Och man mobiliserade även många människor på gatan i de s.k. 4 oktober-demonstrationerna. För mig var det t.ex. då 1983 första gången i mitt liv som jag såg så många människor ute på gatan till stöd för en borgerlig politik. Det var en ny erfarenhet.

Vad var det som gjorde reformpolitiken möjlig och varför upphörde den?

Välfärdssamhället innebar verkligen ett stort steg framåt för de flesta. Men detta samhälle var faktiskt ändå inte det ursprungliga målet för arbetarrörelsen. Det blev det mål som uppnåddes i vissa delar av världen. Men själva existensen av välfärdssamhället var uttryck för en ömsesidig kompromiss mellan arbetarrörelsen och kapitalsidan. Kapitalisterna och högern släppte fram den form av demokrati och de välfärdsreformer som vi fick för att undvika något som för dem var värre. Arbetarrörelsen fick dessa segrar men lovade i sin tur att inte gå vidare och ingripa mot den ekonomiska makten. Det var en sorts fredlig samexistens som varade fram till början av 1980-talet*. Då sa kapitalsidan upp samexistensen och startade (över hela världen) den motoffensiv som gått under namnet nyliberalism. Eftersom arbetarrörelsen då själv hade blivit en del av systemet och i allt mindre utsträckning var just en rörelse som kunde mobilisera och kämpa så vek de socialdemokratiska och fackliga ledarna ner sig inför denna offensiv. Många av dess ledare blev dessutom själva en del av denna högervåg.

Revolution?

”..störtas skall det gamla snart i gruset…”, så sjunger delar av arbetarrörelsen varje första maj. Orden finns med i den första versen av sången Internationalen. Som ofta med den här typen av symbolspråk är det kanske inte så klart vad som avses med att ”det gamla” ska ”störtas i gruset”. Det är ord från en helt annan tid och ett mycket annorlunda samhälle. En tid och ett samhälle då folkflertalet hade nästan ingenting varken materiellt eller vad gäller demokratiska rättigheter och arbetarrörelsen bara tagit sina första trevande steg mot att (med sångens ord) ”stiga mot ljuset”. Men idag har vi som levt i de skandinaviska välfärdssamhällena fått uppleva både först uppbyggnaden av välfärd och rättigheter och sedan det successiva grusandet av denna välfärd och dessa rättigheter. Jag fortsätter ändå precis som andra att sjunga sången på 1 maj. Men då det numera är andra (läs: högern och borgarklassen) som stått och står för grusandet så är det ju inte precis det symbolspråk som känns naturligt idag.

Sjöstedt skriver att ”den klassiska revolutionära rörelsen är borta i vårt samhälle”. Även om det är lite oklart vad som menas med detta och jag är säker på att det finns grupper som skulle invända (då de betraktar sig själva som revolutionärer) så går det att hålla med. När jag tänker på ”klassiska revolutionära rörelser” så tänker jag på de rörelser som på olika sätt försökte leda revolutionsförsök i den revolutionära perioden i Europa efter det första världskriget. Sedan dess har mycket hänt och utan att gå in på den fruktansvärda urartningen av både Sovjetstaten och de partier som slöt upp kring den så har jag två tankar här:

Dessa partier som alltså inte betraktade sig som reformister var aldrig motståndare till reformer. Frågan stod ju för dem i praktiken aldrig som ett antingen eller, antingen reform eller revolution. Tvärtom. När revolutionssituationerna ebbade ut och mer ”normala” förhållanden åter etablerades var de ofta i främsta ledet för att kämpa just för reformer.

Men var de – då revolutionen kändes alltmer avlägsen –  egentligen fortfarande revolutionärer? Kan man alls vara det utan att samhället befinner sig i en revolutionär situation? Jag vet inte? Men en skillnad måste det definitivt vara (och bli).

Ändå finns det kanske några saker som gör att ordet revolution inte ska kastas på skräphögen. Jag tycker att jag ofta ser ordet revolution användas i en mängd andra sammanhang där en stor och avgörande förändring ska beskrivas. När jag söker på ordet så hittar jag sådant som ”statsomvälvning” och ”genomgripande förändring”  eller ”fullständig omdaning”. Att försöka tänka sig omvandlingen av det nuvarande kapitalistiska samhället till ett socialistiskt som något annat än en revolution i denna mening är svårt, tycker jag. För visst handlar det om en fullständig omdaning. Vägen dit måste alltid börja med att erövra en majoritet och kunna ta makten. Men då tror jag inte att det räcker med själva regeringsmakten. För att åstadkomma denna enorma förändring krävs också andra typer av maktorgan som kontrolleras av folkflertalet på ett demokratiskt sätt. Detta är viktigt dels för att kunna försvara förändringen ute i samhället men också för att det inte bara krävs en annan typ av ekonomi utan också en annan typ av stat, en stat som inte styrs av överbetalda generaldirektörer utan kontrolleras nerifrån av alla som berörs av dess beslut.

 I brist på summering:

Rörelsen är inte ”allt” men ändå det helt avgörande både för att åstadkomma avgörande reformer och för att lyckas med den enorma och ännu inte genomförda uppgiften att avskaffa kapitalismen. Och då menar jag en rörelse som just rör sig, har tusentals aktivister och ett demokratiskt surr. Men en rörelse utan ett mål längre än den kommande mandatperioden lär idag varken uppnå några avgörande reformer eller föra oss ut ur det existerande samhället.

______________________________________________-

*Jag vill än en gång hänvisa till en bok som jag tycker förklarar dessa saker på ett mycket bra sätt:

Velferdsstatens vekst – og fall av Asbjörn Wahl.