Despoter, envåldshärskare och auktoritära ledare är sällan utan någon form av folkligt stöd. Det kan ta sig olika uttryck (i val eller på andra sätt) och stödet kan variera, men ofta har de också en folklig bas. Det gör inte dessa ledare till trovärdiga demokrater. Det gör inte heller att de politiska system som de härskar i blir mer legitima.
Vi vet nu att Erdoğan vann valet i Turkiet. Om det kan sägas många saker. Jag ser till exempel att redan innan rösträkningen kommit över 90 procent så gratuleras Erdoğan (enligt TT) av den auktoritära premiärministern Viktor Orbán i Ungern som skriver ”Gratulerar herr president till den odiskutabla segern”. Jag tänker på det gamla uttrycket att kaka söker maka…..
En vän med rötter i Turkiet och kännedom om det som händer där, skrev en kort men mycket bra kommentar till detta val. Med hans tillåtelse återger jag kommentaren här:
Tänk om
1) Jonas Sjöstedt satt fängslad och V blivit förbjudet som parti pga sitt engagemang för minoritetsrättigheter,
2) Magdalena Andersson inte tilläts ta över S från Stefan Löfven pga fabricerade rättsliga misstankar mot henne
3) M hade bildat en formell allians med SD för att säkra sin sinande majoritet i riksdagen
4) hundratusentals statliga anställda hade sparkats pga misstankar om att vara regimkritiska
5) universitetens rektorer tillsattes direkt av regeringen och deras regimvänlighet var det viktigaste kriteriet
6) domstolar pressades kontinuerligt av regeringen för att fatta politiskt motiverade beslut
7) DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, Sydsvenskan, Göteborgsposten och till och med Dalademokraten hade tagits över av regimvänliga ekonomiska krafter och sparkat alla sina fritänkande medarbetare
8) SVT och SR samt alla andra nationella kanaler på din TV bara sände regimvänliga nyheter och kommentarer
9) alla politiska och ekonomiska fördelar av regeringsställningen utnyttjades och användes för regeringens valkampanj
10) till och med TT och Valmyndigheten lydde under direkta order från regeringen vad gäller rapportering av valresultatet
SKULLE DU BEHANDLA OCH KALLA ETT VAL UNDER DESSA OMSTÄNDIGHETER I SVERIGE FÖR DEMOKRATISKT?
Om inte, så borde du heller inte betrakta det turkiska presidentvalet som demokratiskt och medierna borde inte rapportera om det som om allt hade gått rättvist till.
Memet Aktürk Drake
Jag instämmer till fullo i denna beskrivning och den berättigade frågan.
Om det svenska kryperiet för den odemokratiska regimen i Turkiet har jag skrivit tidigare. Och förutom att svenska medier ansluter till detta kryperi genom sitt sätt att rapportera så har de dessutom bara pratat om det som de kallar ”den svenska Nato-processen”, denna process som bara handlar om anpassning och när inträdet blir av, men inte ger utrymme för någon som helst diskussion om vart vi är på väg.
I fredags beräknade FN:s flyktingorgan UNHCR att närmare 2,5 miljoner personer flytt Ukraina efter den ryska invasionen. Villigheten att ta emot och hjälpa dessa flyktingar tycks stor i Europa, EU och i Sverige. Det är bra i allt detta elände.
Lite grann påminner det om den situation som var i Sverige år 2014 – 2015. Innan Sverige och Europa började förstärka sina murar mot flyende människor. Nu tycks alla de som varit med och byggt murarna åter ha medkänsla (öpnna hjärtan?) med människor på flykt. Bra, men ändå inte så vackert.
Kriget i Syrien startade 2011 och pågår fortfarande. Landet är raserat. Enligt FN:s människorättschef Michelle Bachelet så har minst 350 209 människor dödats i Syrien fram till mars förra året. Den siffran är ”statistisk korrekt” med identifierade kroppar enligt Bachelet. Men hon framhåller samtidigt att ”mörkertalet är stort” och att det verkliga antalet dödade är mycket större än så.
När många flyktingar – varav en stor del var från Syrien – började komma till Europa och Sverige var attityden också då välkomnande både från ledande politiker och från allmänheten. Reinfeldt höll sitt berömda tal om att vi skulle ”öppna våra hjärtan” år 2014. Och året därpå talade Löfven vid en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm om att ”mitt Europa bygger inte murar”.
Vi vet att den attityden klingade av från såväl socialdemokrater som moderater. De anpassade sig till sd det parti som ända fram till nu haft en konsekvent negativ linje i frågan. De har alltid varit emot att öppna landet för flyktingar oavsett varifrån flyktingarna kom, hur många de var eller hur vidriga förhållanden de flydde ifrån. Ända tills nu.
Vem som ska betraktas som flykting och därmed ha rätt till skydd finns reglerat i FN:s flyktingkonvention från 1951. Enligt den är en flykting en person:
som flytt sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet.”
Flyktingar är människor som flyr från väpnade konflikter eller förföljelse……De blir erkända flyktingar därför att det är för farligt för dem att återvända hem. De behöver en fristad i ett annat land.
I dessa formuleringar görs inte några skillnader på människor beroende på varifrån de flyr. Men det görs nu tyvärr bland svenska politiker.
Några uttalar det till och med rakt ut . Som Christian Sonesson, moderat och kommunalråd i Staffanstorp – en kommun som tidigare utmärkt sig genom att inte vilja ta emot flyktingar, men som nu svängt. Han säger i radio just att ”det är skillnad på folk och folk”. Tydligast blir det naturligtvis i det parti (sd) som aldrig tidigare velat ta emot flyktingar någonsin, någonstans. På radion intervjuasSD:s partisekreterare Richard Jomshof. Han säger nu att vi i Sverige både har ”förmåga(landet är alltså inte längre fullt?) och skyldighet” att hjälpa till och ta emot flyktingar. Men han tillägger att de bara ska få stanna tillfälligt. På en fråga om han gör skillnad på folk svarar han att det är klart att han gör det:
Det är klart jag hellre hjälper kvinnor, barn och gamla från vårt närområde än män från andra delar av världen.”
Jomshof har alltså två argument för att nu vara lite mer öppen gentemot människor som flyr från ett krig men samtidigt fortsätta att vara kallsinnig mot dem som flyr från andra krig. Det ena argumentet handlar om att det nu är kvinnor som flyr, medan det från Syrien var män. Varför män som flyr från krig inte skulle ha rätt till skydd säger inte Jomshof. Flyktingkonventionen gör inte något sådant undantag för män. Men stämmer det ens att det bara var män som kom 2015? Låt oss gå till statistiken hos SCB över hur många män respektive kvinnor som kom till Sverige från andra länder då kring 2015. Som vi kan se kom det fler män (som mest 85 000) men det kom också 65 000 kvinnor. Dessa kvinnor lyckas Jomshof då ”bortse” ifrån.
Det andra argumentet handlar bara om hur nära ifrån som de flyende kommer. Och det är väl konsekvent och i linje med sd:s sätt att tänka. Den gamla vanliga rasismen helt enkelt.
Rysslands pågående invasion av Ukraina har utlöst en mängd olika reaktioner i vårt land. Det finns det som är vackert, som humanitära insamlingar och hjälp till flyktingar, eller ”bara” olika manifestationer för att uttrycka avsky inför Rysslands krig. Men detta avskyvärda krig framkallar också annat. Företeelser som inte är så vackra.
Ett av dem är den ökande propagandan för och tilltron till Nato som ett fredsprojekt. Jag tror inte att det bidrar till en fredligare värld att inordna Sverige i ett militärblock underställt USA – som också bedrivit angreppskrig på samma sätt som Ryssland gör nu. Här kommer jag inte argumentera mera i denna fråga utan hänvisar till sådant jag skrivit tidigare om Nato. Vi kan (och ska) vara på det utsatta ukrainska folkets sida och mot Putin men utan att rätta in oss i USA:s ledband.
Jag ser nu sympatiska ”vänstersossar” som byter ståndpunkt och vill ansluta Sverige till Nato. Det gör mig bedrövad. Jag ser också människor i min närhet som på felaktiga grunder tror att vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk inte står bakom det ukrainska folket och är emot invasionen. Igår antogs nämligen en resolution i EU-parlamentet som fördömer Rysslands anfallskrig. Men resolutionen stannade inte vid detta. Den talade också för att hela Europas säkerhetsordning ska byggas kring Nato, och att EU och Nato i stort sett sammanflyter till en enhet. Resolutionen uppmanar till och med Sverige och Finland att gå med i Nato.
Den svenska borgerligheten drev för många decennier sedan på för att Sverige skulle skaffa kärnvapen. De förlorade tack och lov den striden. Men nu hörs åter dessa tongångar. En ledarskribent i Expressen skriver:
För små stater med hotfulla stormaktsgrannar står det klart: Antingen behöver man egna kärnvapen, eller så behöver man bindande överenskommelse om att man får skydd under andras kärnvapenparaply.
Nu ställs två diametralt olika synsätt mot varandra. De som tror att en värld med fler vapen, inklusive kärnvapen blir en tryggare plats och vi som strävar efter nedrustning och avveckling av kärnvapen. Jag tror inte att vi blir mer trygga för att vi tillhör en sida som kan vara med och utplåna mänskligheten i ett kollektivt självmord. Att vara med i denna ”självmordspakt” tror jag istället ökar risken för angrepp.
Naiva om Putin?
Jag ser nu en hel del personer med medie-utrymme som skriver om att ”vänstern” varit naiv om Putin och inte förstått det verkliga hotet från hans regim. Om det kan flera saker sägas.
Ja, det finns en mycket liten del bland dem som kallas vänster som har haft och har en antingen försonlig eller direkt positiv syn på agerandet från Putins Ryssland. Men den alldeles övervägande delen av vänstern har absolut inte stått för en sådan hållning.
Ja, Natos utvidgning och inringning av Ryssland (läs om detta i tidigare bloggar) kan och får inte till någon del alls användas som ett argument för att berättiga Rysslands angrepp på Ukraina. Men det är fortfarande sant att Natos utvidgning inte har bidragit till att göra världen fredligare eller Putin-regimen mindre aggressiv.
Jag skrev tidigare på denna blogg om den svenska krigsretoriken och ifrågasatte talet om att ett angrepp på Sverige ”inte kunde uteslutas”. Jag ångrar inte det jag skrev då. Och även om hela världsläget nu är mycket mer hotfullt så tror jag fortfarande inte att Ryssland planerar en invasion av Sverige. Jag skrev däremot inte något om ifall jag trodde att Ryssland skulle angripa Ukraina. Men i likhet med väldigt många andra så hoppades och trodde jag inte att detta skulle ske. Nu har det skett. Det är förfärligt och vi måste förhålla oss till det. Men fortfarande utan att ryckas med i en aggressiv krigsretorik där vi ska inordnas i ett av USA dominerat militärblock eller skaffa kärnvapen.
När det gäller synen på Putin så skulle jag dessutom snarare säga att det är borgerligheten i de s.k. västländerna som har ett stort ansvar. Putin är den våldsamma ledaren för det gäng av oligarker som omger honom. Nu när ”väst” sätter in sanktioner mot Ryssland så sägs dessa vara riktade mot oligarkerna. Jag hoppas det stämmer. USA:s finansdepartement beskriver oligarkerna så här:
Eliten nära Putin fortsätter att använda sin närhet till den ryske presidenten för att plundra den ryska staten, göra sig själva rika och höja sina familjemedlemmar till några av de högsta maktpositionerna i landet på bekostnad av det ryska folket”,
Det är en förvånansvärt sann beskrivning av denna maktgrupp. Den uppstod genom plundring av den statliga egendomen i det Sovjetunionen som upplöstes av Jeltsin. De gamla makthavarna (partitoppar och chefer inom det statliga näringslivet) såg till att gynna sig själva i den av västekonomer understödda privatiseringsvågen och behöll makten fast i nya former. Det är viktigt att minnas att ”väst” var aktivt pådrivande i den nyliberala chockterapi som var en del av denna omvandling. De såg, som Naomi Klein uttryckte det, ”Ryssland kollaps som en geopolitisk seger”*. De såg inte heller några problem med Jeltsins efterträdare Putin så länge han bara verkade utveckla Ryssland till ett kapitalistiskt land. Den svenska ekonomen Anders Åslund var en av dem som deltog i detta. Från 1991 till 1994 arbetade han som ekonomisk-politisk rådgivare åt Jeltsins regering.
Motståndet mot denna maktgrupp och protester mot kriget, framförallt från det ryska folket, hör till det allra mest avgörande för att stoppa detta krig och för att störta de nya tsarerna.
Vapenhjälp till Ukraina?
Principerna för export av vapen från Sverige regleras av ett flertal olika lagar. En princip som uttrycks är att inte exportera vapen till länder i krig. Om det kan man ha många tankar både vad gäller själva principen och vad gäller dess tillämpning. Att först bidra till att rusta ett land för krig för att sedan när dessa vapen kommer till användning plötsligt säga stopp kan ju framstå som hycklande. Och vad gäller tillämpningen så har det funnits många undantag. Väldigt många. Sverige levererade till exempel vapen till USA under Irakkriget. Och Saudiarabien har försetts med vapen till kriget i Jemen. Och nyligen har svensktillverkade pansarvärnsvapen av modellen Nlaw från Saab exporterats från Storbritannien till Ukraina. Lagarna om vapenexport har alltså stora brister. Men är det ett skäl för att överge dem eller för att förbättra dem? Och vad har varit tankarna bakom dessa lagar? Annie Reuterskiöldskrev i SvD för några dagar sedan att ”Vapenexportlagarna från 1956 handlade om att vi som land inte skulle riskera att dras in i krig”. Är det en bedömning som inte gäller längre?
Sverige har en tradition av att inte exportera vapen för att påverka det politiska skeendet i något annat land. Exporten har traditionellt setts som ett ”nödvändigt ont” för att behålla en vapenindustri i Sverige. Att tillåta vapenexport till Ukraina för att påverka konflikten skulle bryta med den politiken på ett sätt som kan få mycket allvarliga följder för Sveriges vapenexportpolitik även till andra konfliktregioner.
Men nu i veckan beslöt Sveriges riksdag att utöver annan hjälp till Ukraina även skicka 5000 pansarskott. Ett splittrat vänsterparti – där flera ledamöter inte närvarade vid omröstningen – röstade ensamt emot detta. Bland argumenten för att rösta mot vapenhjälp till Ukraina fanns dels det faktum att det står i partiprogrammet att ”Svensk vapenexport ska avvecklas” och i valplattformen att ”Vänsterpartiet anser att Sverige ska vara en röst för fred och rättvisa, inte för ökad militarisering.”
Efter en storm mot och inom partiet ändrades den principiella uppfattningen om vapenhjälp redan efter några dagar vid ett nytt partistyrelsemöte. Några partimedlemmar som var kritiska till att motsätta sig vapenhjälp skrev i Expressen bland annat så här:
Pansarskotten till Ukraina handlar inte om vapenexport utan om att solidariskt ställa upp för ett grannland som drabbats av en lagvidrig och våldsam militär aggression……..Det är viktigt att det inte råder något tvivel om att Vänsterpartiet går i första ledet för att Ryssland ska ut ur Ukraina. Därför är partistyrelsens ställningstagande olyckligt.
Ja, naturligtvis kommer många i den nuvarande situationen framställa det som att de som inte är för vapenlösningar också är fiender till Ukrainas oberoende och smyg-anhängare till Putin.
Är mer vapen lösningen nu?
Själv tycker jag inte att det här är någon lätt fråga. Jag har flera gånger i mitt liv deltagit i solidaritetsrörelser som samlat in pengar till olika befrielserörelser runt om i världen. I min ungdom var det till FNL i Vietnam. Vi har då alltid vetat att pengarna också kunde användas till vapen. Men jag har också speciellt under de senaste 20 åren varit med i rörelser som bara riktat sig mot krig eller mot förtryckarens våld utan att för den skull se stöd till våld som en del av lösningen. Jag deltog i fredsrörelsearbete vid USA:s angrepp mot Irak. Det var många människor i Sverige och runt om i världen som demonstrerade mot detta krig. Men vi såg inte stöd till väpnat motstånd mot USA:s ockupation som en möjlighet. Jag har deltagit i olika typer av solidaritet med det palestinska folket som lever under ockupation och folkfördrivning. Jag har ibland stött på frågan ifall jag stöder rätten till motstånd, även väpnat sådant, från det palestinska folket. Jag har svarat att jag anser att de har denna rätt, men att jag tror att våld från deras sida ofta är oklokt. Det leder bara till ett ännu större övervåld från den av USA uppbackade Israeliska statsledningen. Nu vet vi ju att den svenska staten, eller för den delen någon annan stat i Europa, inte skulle skicka vapenhjälp till palestinierna. Men (i teorin) om detta skulle hända så skulle jag inte vara för det. Under rådande omständigheter skulle inte mera våld lösa den orättvisa som det palestinska folket utsätts för.
Det finns alltså situationer när vapenhjälp och våld inte är lösningen. Kanske är även Ukraina nu en sådan situation. Nato har enligt egen uppgift varit på plats i Ukraina och ”hjälpt till att utbilda, finansiera och reformera Ukrainas väpnade styrkor och försvarsinstitutioner sedan 2014”. Nu berättar organisationen att ”tusentals pansarvärnsvapen, hundratals luftförsvarsmissiler och tusentals lager av handeldvapen och ammunition skickas till Ukraina”.
Och New York Times skriver: “Västerländska vapen har kommit in i Ukraina i relativt stora men okända mängder under de senaste dagarna. Om de kan distribueras snabbt kommer det att ha effekt”.
Det kanske inte är brist på vapen alltså. Och de 5000 svenska pansarskotten (som vi inte ens vet om de kommer komma fram) gör kanske inte så stor skillnad för krigsutvecklingen i Ukraina. Däremot som symboler för olika hållningar i Sverige.
Folket i Ukraina har all rätt att försvara sig. Och de olika uttryck för försvarsvilja som vi ser är mycket berörande. Men jag tror inte att de stridande i Ukraina kan militärt besegra den ryska övermakten. Å andra sidan tror jag inte heller att Ryssland kan segra och kunna styra över ett ockuperat Ukraina. Men hur mycket mänsklig och materiell förödelse kommer det kosta på vägen innan kriget upphör?
Därför tror jag inte på mer våld och mer vapen som en del av lösningen. Motstånd från en hel befolkning kan dessutom ta sig många former som inte innebär våld men som kräver den sorts mod och enighet som nu stora delar av det ukrainska folket visar.
Hur hopplöst det än kan se ut nu vad gäller den skrämda och – när det gäller vissa grupper – vilseledda ryska befolkningen så är det till dem vi framförallt måste sätta vårt hopp. Att de ska resa sig och störta sin nya Tsar.
Vi då?
Vi i Sverige måste fortsätta med folkliga protester, insamlingar och stöd till flyktingar. Vi måste också hitta alla sätt som finns för att försöka nå och påverka den ryska befolkningen.
Just nu är en miljon människor på flykt från Ukraina och på väg in i EU. Denna gång öppnar EU både sina gränser och sina hjärtan för flyktingarna. Det får vi vara glada över även om det går att fundera över skillnaden på behandling av folk från olika platser i världen och vi också nås av uppgifter om att studenter från Afrika inte får samma hjälp att fly ut ur landet. Vi får också vara glada över att inte SD:s Jimmie Åkesson reser till gränsen och säger åt flyktingarna (så som han gjorde vid den förra flyktingvågen) att ”det är fullt” och att inga är välkomna. Vi slipper nog också se en bister moderatledare som säger att vi måste hålla gränsen.
Ett för mig nytt ord har dykt upp i medierna den senaste tiden. Ordet är ”hybridattack”. En hybrid är ju en blandform och här betyder det enligt Sveriges Radio: ”attacker som kombinerar traditionella militära och civila metoder”.
Hybridattack?
Enligt vår utrikesminister, Natochefen Stoltenberg och EU-ledare är det statschefen i Vitryssland/Belarus som står för attacken. De menar att de några tusen flyktingar som nu befinner sig vid den polska gränsen utnyttjas av Lukasjenko. Det är alltså dessa flyktingar som är ”vapnet”. Säkert driver Lukasjenko sitt spel och säkert är hans militärmakt inblandad. Men den militära makt jag främst kunnat se på nyheterna har varit den polska militär som med 6000 soldater vaktar EU:s gräns. Och krigsretoriken och vapenskramlet tenderar att skymma att det handlar om människor som nu befinner sig i en fruktansvärd situation.
Jag tror att ord har betydelse och att ord som ”hybridattack” i detta fall bidrar till att ytterligare avhumanisera människor på flykt, bidrar till vi accepterar att våra ledare i EU kan se på medan Polen attackerar flyktingar med vattenkanoner och stoppar dem med taggtråd.
Antal människor i hela världen som befinner sig på flykt uppgår enligt UNHCR nu till 82,4 miljoner. Det är den högsta siffran sedan andra världskriget. De allra flesta (48 miljoner) är så kallade internflyktingar, det vill säga människor som har tvingats på flykt i sitt eget hemland, medan 26,4 miljoner har tvingats fly från sitt hemland.
Dessa länder har tagit emot flest flyktingar enligt UNHCR:
Jämfört med detta är antalet flyktingar som nu försökt ta sig in i Europa via Belarus/Vitryssland bara en liten rännil. En av de få sansade, förnuftiga och medmänskliga röster som jag uppfattat i detta är Jan Egeland, generalsekreterare för norska organisationen NRC.
Han säger till SvD att EU med sitt agerande ”signalerar till världen att det delade ansvaret för att skydda människor på flykt från elände, det ansvaret deltar inte Europa i”. Han föreslår att det istället ”organiseras kontroller på plats av vilka migranter som har rätt till asyl och vilka som behöver ansöka om uppehållstillstånd på andra grunder” med hjälp av internationella flyktingorganet IOM och FN:s flyktingkommissariat UNHCR. ”De personer som visar sig ha asylrätt bör sedan delas mellan länderna i Europa som för tillfället tar emot få migranter”. Han tillägger:
Kostnaden för vård, skydd, bistånd och ett system som kan hantera asylansökningar skulle utgöra en bråkdel av vad det kostat att skicka soldater och bygga murar.
I USA finns det en affärstidning som heter Forbes. Varje år sammanställer Forbes olika listor. Till exempel brukar de ha listor över de rikaste personerna i hela världen. Den tjeckiske bloggaren Jacub Marian har på grundval av dessa listor hos Forbes gjort en karta (bland många andra på hans blogg) som visar antalet miljardärer räknat i US-dollar per tio miljoner invånare i länderna i Europa år 2018.
Kartan är mycket intressant ur svensk synpunkt. Enligt den är nämligen Sverige det land i Europa som har den näst högsta andelen miljardärer i förhållande till befolkningen.
Som en jämförelse kan nämnas att i USA är det 18 stycken.
Här är kartan:
Kan ju vara bra rota lite mer i och att minnas nästa gång vi hör något om de rikas svårigheter i vårt land…..
Det är några sifferuppgifter när det gäller det brittiska valet som skaver i min skalle. Antingen är det så att det är något som jag inte förstår eller så har en hel del som skrivit om valet fel när det gäller detta.
På en mängd ställen återkommer uppgiften att valresultatet för Labour är det sämsta sedan 1935. Jag skrev om detta i den föregående bloggen. Om vi ser till totalt antal angivna röster för partiet eller procentuell andel av rösterna så finns det andra val närmare i tiden med sämre resultat. Jag nämnde valen 2015, 2010, 1987 och 1983. Men de som pratar om och upprepar detta med att vi måste gå till år 1935 för att hitta ett liknande resultat kanske avser antalet uppnådda mandat? Stämmer det då?
Storbritannien har ju ett system där bara en vinner i varje valkrets. Det innebär att det kan bli ganska stora skillnader mellan det procentuella valresultatet och andelen i parlamentet. År 1935 bestod underhuset i det brittiska parlamentet av 615 ledamöter istället för som nu av 650. Det året fick Labour 8,3 miljoner röster och 154 mandat (källa: Arbeidernes leksikon). De fick alltså ungefär 25% av ledamöterna. I valet nu 2019 fick Labour 203 av de 650 mandaten. Det är ungefär 31%. Även om 31% av mandaten i parlamentet är betydligt bättre än mandattilldelningen i valet 1935 så verkar det som om det stämmer att man inte fått så dålig utdelning i parlamentet sedan 1935, även om det var ungefär lika dåligt 1983. Men rent röstmässigt – mätt i antal röstande och deras andel av alla röstande – så är det inte riktigt att se valet som en katastrof. Och definitivt inte som ett historiskt dåligt resultat.
En graf från FourNews över skillnaden mellan Labours procent av alla röster och procent i parlamentet under en längre period, kan ni se här:
Tories överrepresenterade
Tories får nu 364 av parlamentets 650 platser. Det innebär att de får 56% av alla platser i parlamentet trots att de ”bara” fick 43,6% av alla röster. De gynnades av det brittiska systemet i detta val. Labour däremot fick ungefär 31% av platserna i parlamentet men 32,3% av alla röster. Jag ser att Birger Schlaug skriver om detta på sin blogg att:
Med demokratiskt valsystem, det vill säga proportionellt med utjämningsmandat som i Sverige, hade förmodligen Corbyn blivit premiärminister. Labour och Liberalerna fick nämligen fler röster än Johnson och därmed kunnat bilda regering.
Det stämmer rent siffermässigt men frågan är väl vilken politik som i så fall hade kommit ut av detta förutom en till folkomröstning. För efter det hade knappast Labours socialdemokratiska program för omställning kunnat genomföras tillsammans med Liberaldemokraterna.
Vilka röstade på vad?
Jag såg en intressant undersökning från valdagen av den brittiske val-forskaren Ashcroft (han kallar sig av någon anledning Lord Ashcroft). Han hade intervjuat 13 000 personer om deras röstande. Här är några saker från undersökningen ifall ni inte läser vidare i länken själva:
Labour hade ett större stöd bland kvinnor (36%) än totalt. Tories hade ett mindre stöd bland kvinnor (42%) än totalt.
Labour hade ett större stöd bland yngre väljare. I åldersgruppen 18 – 24 år stöddes de av 57%, i åldersgruppen 25 -34 år av 55 %. Även i gruppen 35 – 44 hade Labour ett större stöd än Tories: 45% jmf med 30%. Tories var däremot störst bland äldre. De hade 49% i gruppen 55 – 64 år och 62% bland 65+.
Så har då högern segrat igen. Det brittiska Torypartiet under ledning av Boris Johnsson får till och med egen majoritet i parlamentet. Förutom att Storbritannien nu enligt Johnsson kommer lämna EU under 2020 så kan vi vänta oss fem år av fortsatta attacker mot arbetares rättigheter, migranter, minoriteter, välfärdssystemen och miljön samt en Trumpvänlig utrikespolitik och andra jävligheter.
Uppenbarligen har Brexitfrågan fällt avgörandet. Här kommer många analyser och diskussioner ske. De är viktiga när det gäller vilka slutsatser som vi kan dra. Två typer av analyser som vi kan förvänta oss kommer vara: dels de som menar att Labour gått för långt till vänster och att det var därför de förlorade, dels de som menar att Labour förlorade för att de inte drivit utträdeskravet och förenat sig med de delar av den brittiska arbetarklassen som satte sitt hopp till detta.
Vänster eller höger?
När det gäller dem som menar att Labour – i likhet med de flesta andra europeiska socialdemokratiska partier borde närma sig det som kallas den ”politiska mitten” men egentligen är en kombination av fortsatt nyliberal politik och anpassning till högern – så kan man bortsett från politiska värderingar och egna önskningar ändå säga att inte mycket talar för att de har rätt. De socialdemokratiska partierna i Europa har ju backat till historiskt låga nivåer eller raderats som i Grekland. Det har ju skett med precis en sådan politik.
Det brittiska Labour gör en stor förlust. Det är sant. Jämfört med valet 2017 då de (också med Corbyn som partiledare) fick 12 877 918 röster, vilket var 40 procent av rösterna faller de i detta val tillbaka till 10 292 054 röster vilket är 32,3 procent. Men 32,3 procent är fortfarande ett resultat som jag tror alla övriga europeiska socialdemokratiska partier skulle vara glada över att nå. Därför tycker jag inte att det talar för att en högersväng skulle gett fler röster.
Jag förstår inte heller hur en statsvetare vid namn Nicholas Aylott kan säga till SVT att: ”Om vi ser resultatet i ett större perspektiv så är det en kollaps för socialdemokratin”. Ett hårt bakslag förvisso. Men kollaps? Inte heller förstår jag hur den reporter på SVT som gör intervjun kan säga att ”Labour gör sitt sämsta val sedan 1935”. Jag lyckas hitta sämre resultat för Labour betydligt närmare i tiden, till exempel:
1983: 25,4 procent
1987: 30,8 procent
2010: 29 procent
2015: 30,4 procent
Brexitfrågan
När det gäller Brexitfrågan så har den uppenbarligen fällt ett avgörande. Labours försök (som jag tror det handlade om) att hålla ihop både Brexit- och Remain- anhängarna lyckades inte. Jag känner mig inte övertygad om att en konsekvent Brexitlinje hade gett bättre resultat. Men här kommer jag fortsätta läsa och lyssna till vilka slutsatser som kan dras.
När det gäller EU så är jag övertygad om att det är så att en verklig socialistisk politik som utmanar samhällets ekonomiska makthavare automatiskt kommer i konflikt med EU. Jag tänker att det var vad vi kunde se i fallet Syriza och Grekland. En regering som vill föra en socialistisk politik kommer då att bli tvungen till att ta konflikt med och på sikt bryta med EU.
Men det betyder inte att det inte idag kan finnas det som är värre än att vara med i EU. Jag tror inte att arbetare, låginkomsttagare, fackliga kämpar, miljökämpar, immigranter, minoritetsgrupper eller över huvud taget människor som vill ha jämlikhet och social rättvisa kommer ha anledning att vara glada i Boris Johnssons förenade kungadöme utanför EU. Tvärtom! Det är vad jag tror. Men hur det blir med den saken kommer visa sig med tiden och då får vi dra våra slutsatser.
I mitt förra blogginlägg tog jag upp en argumentation från moderaternas EU-parlamentariker Christopher Fjellner. Han talade om att EU bara står för nio procent av världens utsläpp. Jag vände mig emot hans sätt att använda detta som ett argument för att inte göra mer (så mycket mera behöver ju göras!).
Men jag ifrågasatte också själva siffran. Jag tror inte att Fjellners siffra bygger på de konsumtionsbaserade utsläppen som jag anser också måste räknas in. Men jag använde en annan siffra från Chancel&Piketty: 19 procent. Men dessa 19 procent är inte utsläppen från hela EU, från alla dess medborgare.
Tack vare en uppmärksam läsare (Ulf Flodin) som undrade över procentsiffrorna i en kommentar, insåg jag mitt misstag och har nu rättat det i det föregående blogginlägget. Men för säkerhets skull förklarar jag det även här.
Global CO2e emissions remain highly concentrated to-day: top 10% emitters contribute to 45% of global emissions, while bottom 50% contribute to 13% of global emissions. Top 10% emitters live on all continents, with one third of them from emerging countries (Figure E.1).
Alltså de tio procenten (de allra rikaste) I hela världen står för 45 procent av de totala konsumtionsbaserade utsläppen. Medan de 50 procent fattigaste står för 13 procent och de i mitten för 42 procent.
Av de rikaste tio procenten och största utsläpparna kommer 19 procent från EU. Vilket framgår av denna bild från Chancel&Piketty s. 10
Jag tror alltså fortfarande att Fjellners siffra för EU är i underkant, men har inte ännu lyckats hitta några sådana siffror för hela EU som inberäknar de konsumtionsbaserade utsläppen som producerats utanför EU. Kanske någon annan läsare kan bidra med detta?
Det här är en text av Kees Geurtsen – född och uppvuxen i Nederländerna – om våldsdådet i Utrecht måndagen den 18 mars:
En måndagmorgon i mars
Det är morgon på landet och lunchen närmar sig. Jag river golvet på vinden för att hitta orsaken till en vattenläcka. Hustrun tittar upp och säger att radion rapporterar om skottlossning i Utrecht, min skolstad. Jag går direkt ner och knäpper in Utrecht i sökmotorn.
Båda kvällstidningarna har redan rapporter. Det talas om ett tiotal döda och sårade efter en skjutning på en spårvagn vid ett torg. Det talas om möjligt terrordåd, skottlossning på flera platser, stängning av universitetet, motorvägar, moskéer, centralstationen, och den lokala flygplatsen, som inte finns. Hotbilden och beredskapen är höjd till högsta nivå i staden, som Aftonbladet placerar i östra Nederländerna. Terrorforskare Hans Brun får också uttala sig. Det här har inte hänt i den staden tidigare, säger experten.
Jag går in på lokaltidningens direktrapportering, som man inte blir så mycket klokare av. TV-bilderna visar platsen, som jag direkt känner igen. 24 oktober platsen, namngiven efter datumet då FN bildades. En trafikplats, snarare än ett torg, där Förenade nationernas väg och Martin Luther King aveny strålar samman. Min första fundering är om denna plats är medvetet vald och min andra tanke är att det är bara tio minuter från min gamla skola. Här intill har både Folke Bernadotte och Olof Palme fått ge namn åt var sin aveny. Mitt på platsen står den nu tomma snabbspårvagnen omgiven av mängder av poliser, ambulanser, tv-team och surrande helikoptrar.
Jag håller mig uppkopplad och växlar mellan lokala ”Algemeen Dagblad” http://www.ad.nl och pålitliga ”De Volkskrant” http://www.vk.nl. Spänningen i Utrecht är nervös, men man verkar handlingskraftig. Det är ett par dagar efter terrorattacken i Christchurch och ett par dagar innan de nederländska regionvalen. Kungen och statsminister Rutte uttalar sig. Deras tankar går till de som dödades och sårades och deras familjer. Båda nämner ordet attack, vilket de senare kritiseras för. Rutte går längre och säger att ”vår rättstat och demokrati är starkare än fanatism och våld.
Polisen efterlyser en man och går ut med bild, namn och ålder. Snart tillägger pressen att han har turkiskt ursprung. Bilden finns direkt över hela världen. Allt kartläggs blixtsnabbt. Moderns lägenhet undersöks och bommas igen. Han finns i polisregistret sen många år tillbaka stölder, rättfylla, misshandel, våldtäkt och en skjutning från balkongen i stadsdelen Kanaleneiland 2013. Grannarna talar om en galenpanna, en drugdealer, coke- och heroinmissbrukare. Fadern var arbetskraftsinvandrare, skilde sig ett par gånger och återvände till Turkiet. Familjen stannade på Kanaleneiland intill 24 oktober platsen. En vän ringer, det är dålig mottagning på landet och jag har missat några meddelanden. Han följer också nyheterna. Tillsammans besökte vi Kanaleneiland för tretton år sen för att titta på deras nyrenoverade centrumanläggning. Stadsdelen byggdes ca tio år innan Gottsunda och hade då kommit långt med en upprustning. Han var ansvarig för förnyelsen av Gottsunda centrum och vi besökte flera centra bl. a Nieuwegein, slutstationen för snabbspårvagnen på 24 oktoberplatsen.
Även i bilen hem kan jag inte låta bli att följa händelserna. Samtliga partier har ställd in sina valmöten utom främlingsfientliga Forum för Demokrati. Den startade 2016 som en tankesmedja. Ombildades till parti strax innan parlamentsvalet 2017 och tog två av de 150 platser. De tror på nationalstaten, utträde ur EU och stopp för asyl invandring. På kvällen valmöte får ledaren Thierry Baudet applåder när han inleder med ”Om ni inte röstar för en kursändring kommer det som hände idag att hända allt oftare. Detta är en följd av den förda migrationspolitiken, som präglas av naivitet och slapphet”
Populisten Geert Wilders vill inte vara sämre och kräver att ”debattera attacken” med statsminister Rutte under tisdagens frågestund i riksdagen. Wilders bodde tio år på Kanaleneiland och var aktiv i VVD, moderaterna. 1996 kommer han in i fullmäktige i Utrecht och strax därefter i riksdagen för moderaterna. I parlamentet blir han mentor för en annan ny moderat, Mark Rutte, idag statsminister. I nuvarande fullmäktige i Utrecht har Wilders parti en plats. Groenlinks (V+Mp) är störst och har med D66 (L) knappt hälften av platserna.
Under kvällen lyckas polisen i Utrecht gripa den misstänkta mannen, genom att går igenom banktransaktioner som leder till en mobilbetalning. De spårar sedan mobilen till en bostad i en centralare stadsdel. Två andra personer tas också in för förhör. Det rapporteras också att mannen inte verkar känna sina offer och det ryktas att en bror till honom har visat sympatier för en radikal islamitisk rörelse i Turkiet.
Under tisdagen följer jag tidningarna lite mer sällan. Det internationella intresset avtar, när det inte verkar vara en terrorattack. Polisen och ambulanspersonal får mycket beröm. Sorgearbetet och berättelser om de döda och skadade får mycket plats. Varför förblir den stora frågan. På eftermiddagen står Wilders i riksdagen och talar om en islamitisk terrorist, som borde har fängslats för länge sedan. Skrikandes kräver han justitieministerns avgång. Imorgon, onsdag är det val i Nederländerna.
Inför folkomröstningen om Sveriges inträde i EU 1994 var jag aktiv på Nej-sidan. Jag trodde varken på Ja-sidans skräckpropaganda om hur illa det skulle bli att ”stå utanför” eller på deras locktoner om EU:s välsignelser. Jag tycker fortfarande att det var rätt att säga nej då 1994. Mycket har tyvärr besannats av det vi befarade. Men kanske var också en del av våra beskrivningar av det som skulle hända överdrivna. Eller åtminstone bortsåg de från att en del av ”EU-politiken” redan införts eller skulle införas av de regeringar vi sen fick, även utan ett EU-inträde.
Vänsterpartiet, som var på Nej-sidan 1994, har inte heller på många år aktivt drivit kravet på utträde, även om det funnits i partiprogrammet. I praktiken kan man säga att kravet varit ”pausat”. Den 8 november 2018 väckte partiledaren Jonas Sjöstedt uppmärksamhet genom en artikel i Dagens ETC. Han argumenterade där för att partiet inför EU-parlamentsvalet 2019 borde ”lägga kravet om EU-utträde åt sidan och markera att det inte är aktuellt i nuläget”. Sjöstedts rubrik var: ”dags att pausa kravet på EU-utträde”. Tyvärr hade någon på ETC istället satt rubriken: ”Jonas Sjöstedt: Därför ska Sverige stanna kvar i EU”, en rubrik som senare ändrades i nätupplagan. Att förorda ett ”pausande” av att driva kravet just nu och att säga att vi (för tid och evighet) ”ska stanna kvar” är ju inte riktigt samma sak. I det förslag till valplattform inför EU-valet som lagts fram av Vänsterpartiets partistyrelse står det: ”Vänsterpartiets grundläggande kritik av EU kvarstår men det är inte aktuellt för oss att driva frågan om EU-utträde nu.” Detta har väckt starka reaktioner både inom Vänsterpartiet och i en bredare vänster. Kanske bidrog rubriken om att ”stanna kvar” till att trigga debatten mer än nödvändigt. Men uppenbarligen är det tillräckligt provocerande för många på vänstersidan att ifrågasätta att vi ska driva kravet på utträde här och nu och i förhållande till det aktuella parlamentsvalet i maj. Därför några olika funderingar här. Är det viktigt (och överordnat) att driva utträdeskravet nu?
Handlar inte om utträde
Valet till EU-parlamentet handlar inte om ifall nationen Sverige ska vara medlem eller inte, det är en fråga som, om den ska resas, avgörs i landet och av den svenska riksdagen. Därför är det inte heller meningsfullt att lägga tonvikten vid att vi vill lämna i samband med en valkampanj till EU-parlamentet. Då är det viktigare att tala om för dem som vi vill ska rösta på vänsterns kandidater, vad vänstern vill åstadkomma i EU-parlamentet. Att förklara hur en EU-kritisk inställning tar sig uttryck i krav som reses. Hur vi anser att länderna inom EU tillsammans ska agera för att göra något åt den helt avgörande klimatfrågan eller hur antidemokratiska och nationalistiska krafter inom EU ska bekämpas.
Då och nu
Att från början vara mot att gå med i en union behöver inte med nödvändighet betyda att det nu (efter att ha varit med i 23 år) är det bästa alternativet att lämna. Att gå ur är en betydligt svårare process än att från början inte alls gå med. Det som skedde innan folkomröstningen om Brexit och det som sker nu i Storbritannien har påverkat mig. Nej-kampanjen dominerades av högerns olika delar och visade på många och skrämmande inslag av rasism. Mitt intryck är inte att vänstern eller några progressiva positioner har stärkts genom Brexit, tvärtom. Den svenska Folkrörelsen Nej till EU hade och har fortfarande en paragraf i sina stadgar som säger att organisationen är ”antirasistisk” och alltså inte öppen för rasister eller rasistiska organisationer. Det var en viktig och insiktsfull paragraf även om de EU-kritiska rasisterna var få då 1994. Ny Demokrati – det då största rasistpartiet i riksdagen – var inte mot EU.
Nu är ju inte en svensk folkomröstning aktuell idag. Men med Brexit som erfarenhet tycker jag att vi också måste fundera över hur vi ställer krav beroende på sammanhang. Hur använder andra rörelser kravet och vilka är styrkeförhållandena. Det finns frågor där den rasistiska ytterhögern har haft samma krav som vänstern. Kravet på stopp för vinster i välfärden var ett sådant (gemensamt) krav innan SD-ledningen ändrade sig efter några bättre middagar ihop med företrädare för den svenska kapitalistklassen. Det hindrade oss inte från att driva kravet och det var heller inte något problem. Men en folkomröstning och rörelse för att lämna EU i Sverige idag skulle också ha en stark slagsida åt rasism eller nationalism. Detta går inte att bortse ifrån när vi diskuterar hur och när kravet på utträde ska användas.
Vi vet också att många helt avgörande frågor kräver samordning över gränserna och internationell solidaritet oavsett EU. Situationen för vänstern i Europa ser mycket olika ut i olika länder. Men det är viktigt att stärka samarbetet med andra vänsterkrafter i Europa och driva gemensamma krav och strategier. Hur framtiden för EU eller vänstern i Europa kommer att se ut vet ingen. Kanske rasar EU ihop? Vårt långsiktiga mål måste i alla fall vara att tillsammans med vänstern i Europa och i EU skapa ett annat (rött) Europa. Sker det bäst genom att vänstern i varje land, och var för sig, nu driver kravet om att lämna? Jag tror inte det.
Kanske rasar EU ihop?
EU eller de egna borgarna, högern och ”kapitalförsvararna”
Kajsa Ekis Ekman har i två artiklar (en ledarartikel och en debattartikel i Dagens ETC) gått till storms mot tanken på att inte driva EU-utträdet nu. Hon skriver bland annat att ”många är förbannade på försämringar utan att veta att EU är orsaken”. Visst har EU lett till många försämringar. Men motsatsen är också sann, nämligen att många försämringar vi fått inte alls beror på EU utan på svenska makthavare. Systemet med vinster i välfärden eller det skattefinansierade och alltmer ojämlika friskolesystemet har till exempel genomförts av ”våra egna” politiker. De ökande klassklyftorna har också bland annat gjorts möjliga genom stora skattesänkningar för de rika och minskad kapitalbeskattning. För att nu bara hastigt nämna några exempel.
Ekis skriver också i samma artikel: ”På vilket sätt har Sverige fått mer jämlikhet än Norge och Island?” Det är en konstig fråga på två sätt. För det första har jag inte uppfattat att någon av dem som förordar ”pausande” anser att det blivit bättre inom EU. Men framförallt är väl den intressanta frågan ifall det har blivit bättre i Norge eller Island utanför EU? Jag tror inte att det är några avgörande skillnader till det bättre eller sämre. Samma reaktionära politik har drivits fram överallt. Om Sverige imorgon skulle lämna EU så skulle vi ju ha samma blåbruna riksdagsmajoritet som skulle stå för samma pådrivande av klassorättvisor, främlingsfientlighet och krigshets.
När Mikael Nyberg skriver i Aftonbladet att: ”EU är ingen räddning ur nationell inskränkthet” så är det naturligtvis sant. Men en kampanj för utträde räddar oss inte heller ur ”nationell inskränkthet”, rasism och främlingsfientlighet. Det är en egen kamp mot egna fiender. Och de fienderna finns i vårt eget land.
På detta sätt kan kravet på utträde ur EU faktiskt skymma istället för att belysa de viktiga politiska frågorna. Frågan om att stå utanför oavsett politiskt innehåll eller styrkeförhållanden i övrigt, ger sken av att utträdet i sig löser något.
Att driva eller tycka
Det är också skillnad på att tycka något eller att ha det inskrivet i ett partiprogram och att aktivt driva det. Vi lägger betoningen olika i olika situationer och perioder. Vänsterpartiet vill till exempel ”bryta kapitalets makt” och ”avskaffa kapitalismen”. Det är ett viktigt perspektiv och en utgångspunkt för en mängd krav som riktar sig mot kapitalismens olika yttringar. Hur mycket och på vilket sätt frågan om kapitalismens avskaffande ska behandlas i olika typer av kampanjer kan vi ha olika meningar om. Men det är knappast någon som menar att vi ska driva det som frågan här och nu att samla folk kring. Är det inte lite samma sak med EU? Vi är emot EU, men gör vad vi kan för att påverka när vi nu är med. Men kravet på utträde är ju i praktiken pausat inte bara av det faktum att det inte har stöd i riksdagen utan främst därför att det inte har något stort stöd bland befolkningen idag. Vi kan jämföra med stödet till kravet på att ta bort vinster inom välfärden som har ett brett stöd tvärs igenom många partier.
Inställningen till och synen på EU
En del av dem som kritiserat förslaget att Vänsterpartiet nu ska ”pausa/lägga åt sidan” kravet på EU-utträde menar att detta uttrycker en ändrad och felaktig syn på själva EU och dess grundvalar. Detta motsägs delvis av dessa meningar i förslaget till valplattform: ”EU-kritik är en förutsättning för att förändra dagens EU. Partier som har en slapphänt och naiv inställning till EU kommer inte att vara framgångsrika i att genomföra nödvändiga förändringar”.
Men i förslaget står det också att: ”Vänsterpartiet är en del av en bred vänster som vill förändra EU i grunden.” Frågan är ju då ifall detta är realistiskt eller över huvud taget möjligt. Willy Neumann – en debattör i den till Vänsterpartiet närstående tidningen Flamman – skriver till exempel att: ”Lagt EU-fördrag ligger och kan bara ändras i enighet mellan EU:s medlemsländer. När kommer vänstern att styra samtliga EU-länder samtidigt för att kunna skriva ett vänsterfördrag?” Flammans chefredaktör Per Björklund är också mycket kritisk till förslaget om att slopa kravet på utträde. Han menar att det ”inte gör det lättare att formulera en slagkraftig EU-kritik från vänster – tvärtom”. Han skriver dock också: ”EU är en politisk konstruktion och kan som sådan naturligtvis förändras. Men är ett mer progressivt och demokratiskt EU verkligen en mer realistisk idé än att lämna unionen och sträva efter andra former av mellanstatliga samarbeten?” Det ligger en del i det. Samtidigt tänker jag att vi aldrig vet något om framtiden och att varken ”svexit”, ett reformerat EU eller ”ett rött Europa” verkar realistiskt just nu. Vi måste tillsammans med andra vänsterkrafter kämpa där vi befinner oss (inne i EU) för alla de förändringar eller bromsningar som vi förmår. Vi måste göra det med ett anti-kapitalistiskt och starkt EU-kritiskt perspektiv. Men vi kanske inte ska utgå från att EU-bygget går att ändra ”i grunden”. Däremot ha ett perspektiv mot ett annat (rött) Europa och en annan (socialistisk) värld som bara kan skapas tillsammans med andra folk och med andra vänsterkrafter.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 
