Trots att jag driver denna blogg som mest handlar om samhällsfrågor så har jag svårt för att lyssna till politiska debatter i TV. Det har dessutom blivit värre, tyvärr. Jag har svårt för den alltmer ovärdiga debattstilen, där det gäller att avbryta och överrösta, där ytlighet och rent ljugande passerar och där även de företrädare som jag står närmare dras med i detta.
Även att i radion lyssna till debatter från riksdagen gör mig mestadels irriterad och uttråkad. Men häromdagen kom jag att lyssna på ett anförande från riksdagen. Det handlade om regeringens budget och hölls av vänsterpartisten Ali Esbati.
Det är ett anförande som jag verkligen rekommenderar.
Det är skarpt, elakt och torrt roligt, elegant och pedagogiskt. Samtidigt går det att under den svala och korrekta ytan känna ett klappande hjärta. Det går att lära sig och förstå frågor om hur bördor kan fördelas och samtidigt uppskatta talekonst.
Många har efter och i samband med valet pratat om en fördel högerpopulister har jämfört med vänstersidan. Jag tänker på det här med att det moderna media-samhället gynnar förenklade och snabba svar. Enkla svar på komplicerade problem tycks tyvärr gå hem bland alltför många. De som till exempel bjuder över varandra när det gäller hårda tag mot kriminella framstår som trovärdiga. De som istället betonar att det inte finns några sådana snabba lösningar och att vi främst måste angripa orsakerna har svårare att nå ut.
Jag tycker inte att vänstern också ska börja servera enkla snabb-lösningar som inte finns. Däremot måste vi på vänstersidan bli bättre på att snabbt och kort kunna ge våra förklaringar, även på komplicerade frågor. Ett sådant sätt är med hjälp av bilder. Det brukar heta att en bild säger mer än ord. Det stämmer ofta. Och vi har faktiskt en del riktigt duktiga samhällskritiska tecknare i Sverige idag. En av mina absoluta favoriter är Max Gustafson, vars bilder jag ofta använder här på bloggen. Jag vill understryka att jag fått hans tillåtelse att göra det, vilket är väldigt schysst med tanke på att dessa bilder är hans levebröd.
Max Gustafson har precis kommit ut med en bok: VEM HAR TID MED POLITIK? på Placenta förlag. Jag rekommenderar den starkt. Det är inte bara bra att faktiskt få skratta åt en del av våra eländiga samhällsproblem. Det är också det här med att ”en bild säger mer än ord”. På ett lysande sätt visar Gustafson här på olika absurda, lögnaktiga eller djupt orättvisa saker i form av bilder som alla kan förstå. Boken innehåller olika avsnitt som till exempel: Den ”fria” marknaden, Skolan, Integration, Digital påverkan, Miljö, Säkerhetspolitik, Arbete och så vidare. Varje kapitel inleds med en kort text. Alla texterna är välskrivna och visar att författaren/tecknaren satt sig ordentligt in i olika ämnen. En del personer från högerkanten förekommer ganska ofta och får sina slängar. Som till exempel mannen som nu verkar bli vår nya statsminister. Men även personer eller fenomen på vänstersidan får sina (i mitt tycke befogade) slängar som till exempel när det gäller ytterligheterna elitism eller dumförklarande inställsamhet.
Under Almedalsveckan i Visby höll några vänsterpartister häromdagen upp en PKK-flagga. Etablerade kommentatorer har tagit avstånd från det. Statsminister Magdalena Andersson sa att ”PKK är en terrorlistad organisation” och ”att stå med sådana flaggor är ytterst olämpligt”.
På vägen in i Nato gäller det att hålla den turkiska regimen på gott humör. Och då passar inte några djupare funderingar om vad som menas med terrorist och terrorism eller att den turkiska regimens definition kanske inte borde vara den svenska regeringens.
För begreppet som används är verkligen inte enkelt. Det är inte bara så att den turkiska strafflagen ”tillåter en bred tolkning av begrepp som terrorism”, som UD skrev för ett år sedan och jag kommenterade i det förra blogginlägget. Begreppet terrorism har inte en enkel och entydig betydelse. På Wikipedia kan man t.ex. läsa detta:
Det finns en rad olika definitioner för begreppet terrorism. Ingen definition har lyckats bli universell och accepterad av alla. Begreppet är starkt politiskt och känslomässigt laddat, vilket ökar svårigheten att ge begreppet en precis definition. Studier har visat att det finns över 100 definitioner med ett flertal olika element, liksom att begreppet är omstritt och politiskt kontroversiellt. Konceptet är kontroversiellt eftersom begreppet ofta används av stater för att avlegitimera politiska motståndare, ofta i syfte att legitimera den egna statens användande av våld mot dessa motståndare.
Då begreppet kan användas på många olika sätt tänker jag att det skulle underlätta om vi istället diskuterade olika typer av våldsaktioner mer konkret. Några saker att fundera på skulle då till exempel kunna vara:
Sammanhanget: vem riktar sig våldet mot? hur är situationen för dem som utför våldet? och vilka möjligheter har de att kämpa för sina rättigheter?
Vilka drabbas av våldet? Är det oskyldiga människor eller skurkar och förtryckare?
Vilka mål uppnåddes med våldet? Bidrog det till befrielse?
Olika exempel
Under andra världskriget då Norge var ockuperat av Nazityskland bedrevs ett motstånd som även inkluderade våld. En grupp som ägnade sig åt såväl sabotageaktioner som våld mot människor var till exempel Osvaldgruppen (ledd av Asbjörn Sunde/alias Osvald). Gruppen angrep industrier och järnvägar som var viktiga för den tyska krigsmakten samt tyska trupptransporter. Men det utfördes också likvideringar av ledande nazister. Att motståndet var legitimt är det knappast någon som ifrågasätter. Men ibland drabbades även oskyldiga civila. Och aktionerna möttes av ett ännu hårdare förtryck från ockupantmakten. Även inom motståndsrörelsens olika delar fanns det olika uppfattningar om såväl taktiken som enskilda handlingar. Men detta motstånd tillsammans med de illegala tidningarnas mot-propaganda, flyktingtransporter och annat bidrog till segern mot Nazi-Tyskland. Och är det någon som idag vågar kalla dessa norska motståndsmänniskor för terrorister?
Sydafrikanen Nelson Mandela blev nästan helgonförklarad under de senare åren av sitt liv. Det är då lätt att glömma att såväl Mandela själv som ANC (den organisation som han ledde) stämplades som terrorister när de kämpade mot apartheid-systemet. De som utdelade den stämpeln var inte bara den sydafrikanska rasistregimen utan också till exempel statsledningen i USA. Och för minnet kan tilläggas att de svenska moderaterna stödde denna uppfattning.
Hur framgångsrik ANC:s väpnade kamp var eller hur stor roll den spelade i att få bort apartheid-regimen vet jag inte. Men även här är det knappast någon som i efterhand talar om terrorism.
Dessa två exempel handlar om organiserat motstånd också med våld i en situation där inte många andra medel stod till buds. Och våldet riktade sig mot en tydlig skurkaktig förtryckare. Det betyder inte att metoderna alltid var de rätta eller utan problem. Men vi kan ha en förståelse för kampen och vi kallar inte kämparna lättvindigt för ”terrorister”. Samtidigt är det så att bland olika grupper och rörelser som med sådana metoder slagits för någon typ av befrielse finns det också en mängd mellanformer och tveksamma praktiker. Där målet förvisso var någon typ av befrielse men där metoderna slog mot alltför många oskyldiga eller inte ledde kampen framåt.
Tack!
Men vi har också den typen av rörelser som anser att de slåss mot en skurkaktig regim, men själva bara står för en annan typ av barbari. Al Qaida som stod bakom 11 september-attentatet 2001 i USA är ett sådant exempel. Aktionen riktades mot en massa helt oskyldiga människor, bidrog till att motivera USA för ännu fler krigiska expeditioner (Afghanistan, Irak och Libyen) och kunde inte i någon mening sägas bidra till någon typ av befrielse för någon grupp/något folk alls. Al Qaida har senare följts av andra liknande grupper som utfört olika typer av attentat mot oskyldiga människor i Europa (och andra delar av världen, men om det rapporteras det mindre). Förutom det avskyvärda dödandet av oskyldiga har aktionerna bidragit till att stärka de högerextrema och islamofoba grupperna. I dessa fall är begreppet terrorism passande.
Det gäller också för rasistiska och högerextrema individuella eller organiserade våldsverkare av norrmannen Breiviks typ. Deras våld utförs av människor som inte i någon mening är förtryckta, slår mot helt oskyldiga och har till syfte att uppnå ett samhälle med mindre frihet än det nuvarande.
Men PKK då?
Kurdistans Arbetarparti bildades 1978. Det var (och är) en organisation som kämpade för kurdernas rättigheter samtidigt med en sorts socialistisk vision. Säkert kan PKK kritiseras för många saker, men organisationen har förändrats mycket och man har själva kritiserat tidigare fel. Våld var tidigare en viktig del av praktiken. Men då måste vi samtidigt tänka på det våld och förtryck som utövats och utövas av den turkiska staten mot kurderna. Det var ett våld som innebar att militären brände ner flera tusen byar, och dödspatruller härjade i de kurdiska städerna. Återigen, tänk på och jämför med dåvarande ANC i Sydafrika. Att bortse från sammanhanget leder inte till en rättvis bedömning. PKK har också försökt att avveckla den väpnade kampen. Både 1993 och 1998 proklamerade PKK ensidiga eldupphör utan att något motsvarande skedde hos den turkiska regimen. Trots detta har den fängslade ledaren Öcalan radikalt omprövat den egna politiken. År 2008 skrev han om och kritiserade den egna organisationens tidigare praktik:
Krig sågs som en fortsättning på politiken med andra medel, och romantiserades som strategiskt instrument. Ett sådant synsätt står i motsättning till hur vi ser oss som en rörelse som kämpar för samhällets befrielse. Enligt vår ståndpunkt idag kan väpnat våld bara rättfärdigas som självförsvar….PKK trodde att väpnad kamp var tillräckligt för att vinna de rättigheter kurderna hade förnekats. En sådan idé var varken socialistisk eller demokratisk, trots det faktum att vi såg oss som ett demokratiskt parti.
(The political thought of Abdullah Öcalan. Pluto Press 2017.)
När det gäller att klassas som terrorister så har FN (till skillnad från EU) inte klassat PKK som terrorister. Nationellt centrum för terrorhotbedömning (NCT) skrev för några år sedan om PKK i Sverige:
PKK saknar sannolikt avsikt att utföra våldshandlingar som kan rubriceras som terrorattentat i Sverige. PKK i Sverige, liksom i övriga Europa, har ett strategiskt mål att avföras från EU:s lista över terrorgrupper. Därmed är det inte sannolikt att några attentatsplaner skulle initieras.
Jag tycker att ingenting talar för att ”klassa” PKK som terrorister. Den stämpeln borde tas bort och PKK erkännas som en legitim organisation. Och oavsett om vi stöder PKK:s kamp så borde det aldrig vara ”olämpligt” att uttala ett sådant stöd eller att uttrycka det genom organisationens flagga. Att statsministern uttrycker den tanken innebär att hon idag intar samma position till kampen mot Erdogan-regimen och förtrycket av kurderna som moderaterna gjorde till apartheid-regimen och Mandela/ANC.
Nedanstående text är skriven av Peter Widén och publicerad i eFolket i Eskilstuna men då jag fått tillåtelse att sprida den vidare så publicerar jag den här. Det är en analys som jag instämmer i. (eFolket)
Det är turbulent i svensk politik. De senaste dagarna har vi fått bevittna hur misstroendevotum mot inrikes och justitieminister Morgan Johansson vävts samman med Sveriges NATO-ansökan, Turkiets Erdoğans motstånd mot detsamma, uppgörelsen mellan den partilösa riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh och socialdemokraterna, och närmanden och avståndstaganden mellan olika partier i riksdagen.
Den som följde den allmänna riksdagsdebatten onsdagen den 8 juni kunde konstatera en hel del intressanta saker. Statsminister Magdalena Andersson (S) hade helt ändrat tonläge jämfört med det sammanbitna raseri som präglade hennes svar på borgarnas misstroendevotum mot Johansson dagarna innan. Nu var det en statsminister som i inledning och repliker betonade nödvändigheten av samarbete och gemenskap med de borgerliga. Dessa svarade dock med ohämmade rabiata pitbull-angrepp. Att de lidit nederlag i misstroendeomröstningen tack vare Amineh Kakabavehs röst var uppenbarligen ytterst svårsmält. Gång på gång kom de med haranger om att en marxist, en representant för den yttersta vänstern med en dagordning bestämd av politiken i Mellanöstern hade avgjort svensk inrikespolitik.
Det var också klart att de var rasande över att Kakabavehs agerande gjort den turkiska presidenten på dåligt humör och ovillig att ge klarsignal för Sveriges anslutning till krigsalliansen NATO. Lyssnade man till Ebba Busch stod det helt klart att Erdoğans förtryck och militära angrepp inte var något som intresserade henne. För Busch är det kritiken mot Erdoğan som äventyrar Sveriges NATO-anslutning som är problemet. Hon återkom gång på gång till sitt erbjudande att lova inga fler misstroendevotum och därmed oskadliggöra Kakabaveh om statsministern själv gjorde sej av med inrikesministern.
Borgerlighetens inställning till Erdoğan, bristen på demokrati i Turkiet, landets militära angrepp in i Syrien och kurdernas situation är ytterst anmärkningsvärd.
Samtidigt som M, SD, L och KD öser galla över Putin är deras försiktiga tassande runt Erdogans regim slående.
Likheten mellan Putins agerande och Erdoğans är ju faktiskt slående. Det handlar om auktoritära ledare som leder sina länder mot allt mer diktatur. Politiska motståndare i både Ryssland och Turkiet stämplas som “terrorister” och döms till långa och absurda fängelsestraff. Putin agerar militärt i grannländerna. Erdoğans agerande i kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien i form av vapenleveranser var avgörande. Han intervenerar i Libyen och framförallt i Syrien. I Syrien är det Rojava som upprör honom. Rojava är det kurdiska namnet på den del av norra Syrien som kurderna i samarbete med andra folkgrupper tagit kontrollen över. Ett demokratiskt ljus i en annars mörk del av världen präglad av militärdiktaturer, islamister och reaktionära shejker.
Det var det i Syrien verksamma kurdiska partiet PYD som med sina väpnade styrkor YPG och YPJ (en kvinno-bataljon) krossade Islamska Staten (I.S.) och befriade oss alla från denna terrorsekt. Det är dessa terrorbekämpare, som offrade 20 000 medlemmar i kampen mot I.S., som Erdogan stämplar som “terrorister” och kräver att Sverige utlämnar.
Den som lyssnade ordentligt på vad Ebba Busch sa i riksdagsdebatten kan inte annat än förskräckas. Det är inte det faktum att PYD/YPG/YPJ, det demokratiska hoppet, nu hotas av ytterligare ett militärt angrepp från Erdoğans sida som bekymrar henne. Inte heller oroas hon av det faktum att Rojava-regeringen fått ta ansvar för tusentals före detta I.S.-terrorister som de tillfångatagit, trots att de vädjat till omvärlden att ta hem dom som är medborgare i andra länder. När Rojavas PYD-regering vill ha fördjupat samarbete med Sverige så handlar det ju bl.a. om att Sverige ska hämta hem de I.S.-terrorister som är svenska medborgare.
Men Busch och hennes kamrater i borgerligheten som säger sig uppröras över Putinregimens agerande ser mellan fingrarna med Erdoğans militära angrepp och angreppsplaner och med hans fängslande av oppositionella. Det Kakabaveh insisterat på är ju ingenting annat än att denna dubbelmoral måste upphöra.
Men Busch föreslår skamlöst överenskommelser med Magdalena Andersson som gör det omöjligt för Kakabaveh att i riksdagen agera för försvar av Rojavas demokrati. Hon ger också en signal till Erdoğan med betydelsen att en borgerlig valseger i höst skulle innebära en regering som inte lägger sej i Erdoğans förtryck av kurder i Syrien eller Turkiet och inte kommer att protestera mot förtrycket av den demokratiska oppositionen i Turkiet.
Varje anständig betraktare av borgerlighetens agerande kan inte annat än må illa.
Och Magdalena Anderssons socialdemokrater? Ja dom hoppas på att USA , Storbritannien och andra stormakter ska sätta press på Erdoğan. Kommer det att ske? Vi får se, men en sak är säker: USA kastar längtande blickar på bland annat Gotland som de kallar “ett osänkbart hangarfartyg”.
Magdalena Anderssons socialdemokratiska regering fortsätter sin resa snabbt högerut med målet att integrera Sverige i den av USA-imperialismen ledda krigsmaskinen NATO. Vi måste fortsätta kampen för demokratisk socialistisk politik som förkastar såväl Putin som Erdogan och USA-imperialismen.
American troops cannot and should not be fighting in a war and dying in a war that Afghan forces are not willing to fight for themselves.
(President Biden 16 augusti 2021)
Så har då USA lämnat Afghanistan. I Svenska Dagbladet kallar man det för ”en snabb och smutsig reträtt när USA ska dra sig ur ett misslyckat och förlorat Afghanistan”. Själv undrar jag hur en ren och snygg reträtt från ett från början smutsigt och orättfärdigt krig skulle varit möjlig.
Att talibanerna nu tar över igen, efter att ha styrt landet mellan 1996 – 2001, är naturligtvis förfärligt. Det finns andra liknande förfärliga styren som till exempel den wahhabitiska kungaregimen i Saudiarabien. Men talibanerna har hittills framstått som ännu mer extrema. Tariq Ali beskrev 2003 Talibanismen som ”en variant av deobandisk islam som omfattas av en sekteristisk gren i Pakistan – i vissa avseenden mer extrem än wahhabismen..” (Fundamentalisternas kamp s. 288).
Det talas nu mycket om kvinnors och barns rättigheter – i Afghanistan. Som om detta krig hade startats och förts med tanke på dem. Men kriget och invasionen av Afghanistan – som innebar störtandet av det femåriga talibanstyret – startades inte för några mänskliga rättigheters skull. Kriget var en del i det ”krig mot terrorismen” som USA:s dåvarande president Bush deklarerade efter 11 september 2001. När USA i oktober invaderade Afghanistan försökte statsledningen framställa det som ”självförsvar” enligt FN-stadgan, men några ädla syften fanns varken då eller senare. När Biden häromdagen talade till folket i USA (och resten av världen) så var han också tydlig med detta. Han sa:
Vårt uppdrag i Afghanistan hade aldrig för avsikt att vara nationsbyggande. Det var aldrig tänkt att skapa en enhetlig, centraliserad demokrati.
Vårt enda viktiga nationella intresse i Afghanistan är det som det alltid har varit: att förhindra en terrorattack mot det amerikanska hemlandet”.
Detta ”förhindrande” har nu pågått i tjugo år till ofattbara mänskliga och materiella kostnader. Enligt en artikel i nättidningen eFolket har USA öst in 2226 miljarder dollar i Afghanistan. Det motsvarar 19 144 miljarder svenska kronor. Pengar som skulle kunnat bekosta grundläggande utbildning i hela världen. Och antalet döda var i april 2021: ”47 235 civila, 72 journalister, 444 hjälparbetare och 66 000 afghanska regeringssoldater”. USA har förlorat 2 442 i dödade soldater och 20 666 i skadade. Dessutom hade 3 800 anställda i privata säkerhetsbolag dödats. 1144 soldater från 40 länder som deltagit i kriget under Natos ledning har dött. ”Afghaner som flytt utomlands uppgår till 2.7 miljoner. Internflyktingarna räknar 4 miljoner”.
Talibanerna som Frankensteins monster
Vems monster?
Talibanregimen mellan 1996 och 2001 var monstruös. Men vems monster var den? Precis så som monstret i Mary Shelleys roman vände sig emot sin skapare doktor Frankenstein, kom talibanerna att vända sig mot dem som bidragit till deras framväxt, nämligen USA. Statsledningen i USA har historiskt bidragit till framväxten av olika reaktionära islamiska rörelser genom att hjälpa till att krossa vänstern och den radikala nationalismen i länder dominerade av islam. Men också genom direkt och indirekt materiellt stöd till de reaktionära islamska rörelserna. En som beskrivit detta ingående är den numera avlidne USA-journalisten John K. Cooley i boken ”Oheliga krig” (Ordfront 2003). Redan under 1950-talet fick grupper som Muslimska Brödraskapet stöd i kampen mot kommunister och vänsternationalister. Och när Sovjetunionen i december 1979 gick in i Afghanistan utvecklades detta stöd till olika extrema muslimska motståndsgrupper ytterligare. I samarbete med militär och underrättelsetjänst i Pakistan lyckades CIA med hjälp av Saudiarabien ”samla ihop, träna, utrusta, betala och sända in en legoarmé” till Afghanistan. De första talibanerna som av Cooley beskrivs som ”religiösa studenter beväpnade av Pakistans underrättelsetjänst” var ett av resultaten av USA:s stöd. År 1989 lämnade Sovjetunionens armé Afghanistan och 1996 tog talibanerna makten.
Rätten att gå i skola och lite historia
De som i likhet med vår utrikesminister fortfarande anser att detta tjugoåriga krigande varit berättigat, trots resultatet, framhåller rätten till utbildning, framförallt för flickor. Den rätten är naturligtvis oerhört viktig. Men jag har svårt att förstå hur det kan berättiga ett tjugoårigt förödande krig, som dessutom ändå resulterar i att kvinnors rättigheter ännu en gång trycks tillbaka.
Kampen om kvinnors rättigheter, rätten till utbildning och rätten för flickor att gå i skola, har böljat fram och tillbaka i landet Afghanistan. På ena sidan har (oavsett övrig politisk färg) stått en utbildad elit i städerna och på den andra sidan ett reaktionärt prästerskap och gubbvälde baserat på landsbygden.
Kung Amanullah
Efter det (så kallade) tredje engelsk-afghanska kriget 1919 regerades Afghanistan av kung Amanullah. Han var enligt Carl-Johan Charpentier (i boken ”Afghanistan mellan Mecca och Moskva”) en ”afghansk motsvarighet till Turkiets Atatürk”. Han lät bygga skolor och uppmuntrade flickor att börja studera. Men, skriver Charpentier: ”Det reaktionära prästerskapet vände sig mot Amanullah”. Och i januari 1929 fördrevs Amanullah från Kabul. Generalen Nadir blev kung. Nu stängdes alla flickskolor, den kvinnliga rösträtten avskaffades och slöjtvång infördes.
Efter att Nadir mördats 1933 blev en ung Mohammed Zahir kung. Under början av 1950-talet påbörjades åter en viss ”liberalisering”. Men den tog slut när kungens svåger prins Daoud blev premiärminister och landets ”verklige ledare”. Några år under 1960-talet skedde ändå en viss frigörelse, som sen också slogs tillbaka. År 1973 störtades så kung Zahir och Daoud utropade en republik. Men fem år senare, i april 1978, störtades Daoud av kommunisterna i Folkets Demokratiska Parti (PDPA) i ett uppror med bas i armén och flygvapnet, men utan någon egentlig social bas utanför Kabul och några andra städer (historien upprepar sig). Även denna ”kommunistiska” regim – som till slut inte kunde upprätthålla sitt styre utan stöd från den sovjetiska armén – påbörjade reformer som förbättrade situationen för kvinnor och flickor. Charpentier – som var i Afghanistan flera gånger under 1970-talet och den så kallade Saur-revolutionen – berättar i sin bok från 1980 att 1976 var obeslöjade kvinnor ett undantag på gatorna i Kabul, men att de ökade under det nya styret. Han berättade också i sin bok om alfabetiseringskampanjen (analfabetismen var skyhög 1978: bland män 90 %, bland kvinnor 98%, enligt Tariq Ali) och det utökade antalet utbildningsplatser för flickor.
Den regim som upprättades efter ”Saur-revolutionen” 1978 och som stöddes av Sovjetunionen förbättrade alltså situationen för kvinnor och barn. Men ingen av dem som nu fortsätter att försvara den av USA ledda invasionen och krigsinsatsen tyckte att det fanns något förmildrande med den Sovjetstödda regimen eller Sovjets nästa tioåriga krig för att den förbättrade situationen för kvinnor och flickor i Afghanistan.
Vapnens otillräcklighet
Varken USA eller det dåvarande Sovjetunionen krigade för mänskliga rättigheters skull. Ändå är det ju argumenten om mänskliga rättigheter som skjuts i förgrunden för militära ingripanden där svenska trupper ska inordna sig i USA:s målsättningar. Men om det vore kampen för dessa rättigheter som var det primära så tror jag inte att det då heller skulle uppnås främst med utifrån kommande vapenmakt. Uppenbarligen räcker inte vapen för att förändra förhållanden och mänskliga rättigheter om inte tillräckligt många av de som bor i landet själva organiserar sig för sådana förändringar. Jag vet inte hur stort stöd talibanerna skulle ha ifall alla skulle få uttala sig utan vapenhot. Men säkert har många drivits i armarna på talibanerna av en utländsk armé som fört ett krig där många civila drabbats. Över huvud taget tycks USA:s sätt att ingripa runt om i världen alltid underskatta allt annat än just vapenmakt. På något sätt tycker jag att också Biden instämmer i detta då han i sitt tal tal sa:
Vi gav dem alla verktyg de kunde behöva. Vi betalade deras löner, sörjde för underhåll av deras flygvapen – något talibanerna inte har. Talibanerna har inget flygvapen. Vi gav nära luftstöd. …… .Vad vi inte kunde ge dem var viljan att kämpa för den framtiden (oklart vilken framtid Biden menar, men ändå – min anm.)
Nej just det. De behövde något annat än det som ”flygunderstöd” kunde ge.
Den trista och falska svenska ”debatten”
I samband med den hastiga flykten från Afghanistan uppstod den bisarra situationen att de högernationella partierna i Sverige: M,KD och SD plötsligt ömmade för några utsatta människor i Afghanistan. Dessa partier som alltid varit helt kallsinniga till att hjälpa unga människor på flykt från Afghanistan och istället velat kasta ut dem från Sverige kritiserade nu plötsligt regeringen. När det handlade om de människor i Afghanistan som arbetat som tolkar åt den svenska krigsmakten var de plötsligt villiga att ”öppna sina hjärtan” som annars varit stängda sedan Reinfeldts tid.
Naturligtvis bör dessa tolkar hjälpas ut ur landet och välkomnas till Sverige. Men det borde också självklart gälla de unga människor med afghanskt ursprung som nu lever i en osäker tillvaro i Sverige. De borde få uppehållstillstånd så att de kan leva i trygghet och bygga upp en tillvaro här.
”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda…” (Bibeln: Matteus 7:1-2).
Ledaren för det parti som kallar sig kristet och demokratiskt har erkänt sig skyldig till brottet grovt förtal. Hon har accepterat något som kallas strafföreläggande och fungerar som en fällande dom. Hon döms till 60 dagsböter á 1 000 kronor men undviker samtidigt genom sitt ”erkännande” det som i Expressen kallas ”en uppslitande rättegång”. Enligt Expressen så rådde hennes advokat henne att erkänna ”eftersom han bedömde risken för en fällande dom som överhängande”.
Jag skriver ”erkänner” inom citationstecken, för omedelbart efter att hon ”erkänt” förklarar hon att: ”I själ och hjärta är jag oskyldig”. Hon förklarar att hon gör så här för att hon prioriterar och inte har tid med en rättegång.
Jag har ingen uppfattning när det gäller partiledarens husaffär och tvist med den gamle mannen som ägde huset. Jag tycker också ofta att juridiska frågor är svåra att begripa och jag kan inte bedöma det som domstolen kommit fram till. Men jag tänker ändå tre saker om detta:
I likhet med andra som påpekat det så anser jag också att det är något uppenbart falskt i att både erkänna sig skyldig för att slippa undan samtidigt som man direkt säger att man inte egentligen anser sig vara skyldig. Är det ett värdigt beteende hos en ledare som ofta talar om ”lag och ordning”? Den som anser sig oskyldig bör väl låta detta prövas i domstol.
Det som partiledaren döms för är något som hon skrivit på nätet. Jag håller därför också med dem som påpekat det inkonsekventa i att partiledaren ganska nyligen krävde hårdare straff för just sådant förtal. I Aftonbladet skrev hon:
”Att förolämpa, kränka, mobba eller hota någon över internet eller sms är lika allvarligt som att göra det i verkligheten. Därför behöver lagstiftningen förändras, dels för att anpassa lagstiftningen så att den träffar brott som begås på nätet, dels för att öka polisens möjligheter att beivra brott som begås där”.
3. För min egen del anser jag att det grövsta förtal jag hört partiledaren uttala var när hon den 7 juni 2020 under SVT:s partiledardebatt om corona-krisen uttalade att regeringen med “berått mod” ( alltså ”avsiktligt”, ”med flit” eller ”uppsåtligt”) hade tillåtit coronaviruset spridas i Sverige. Men mot ett sådant hårresande yttrande kanske det inte går att väcka åtal? Som sagt: juridik är knepigt. Men att begripa vilka ledare som är opålitliga kan vi nog göra ändå.
Så är det då snart slut detta ”skitår”. För de flesta har det på ett uppenbart sätt varit ett dåligt år på grund av corona-pandemin, även om det drabbat mycket olika beroende på vem man är och var man befinner sig i samhället. Precis som med klimatkrisen så har också corona-krisen visat samhällets extrema brister, tillkortakommanden och uppenbara motsägelser.
I december kom den s.k. Coronakommissionens första delbetänkande som redovisar ”vad den bedömer vara de viktigaste orsakerna till den stora smittspridningen och de höga dödstalen bland äldre i Sverige”. Den slår fast att:
…äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad när pandemin slog till. Detta bottnade i strukturella brister vilka varit kända före virusutbrottet. För dessa brister bär den sittande regeringen och tidigare regeringar det yttersta ansvaret.
Denna ansvarsfråga bör vi minnas för framtiden, när vissa oblygt tar sig ton. Bristerna handlade om:
en fragmenterad organisation,
ett behov av högre bemanning, ökad kompetens, och rimliga arbetsförhållanden,
ett otillräckligt regelverk,
hinder för kommunerna att anställa läkare och få tillgång till medicinsk utrustning, och
sena och ibland otillräckliga beslut och åtgärder.
Kommer vi få se väsentliga och långsiktiga resursförstärkningar på dessa områden det kommande året? Knappast så länge de som prioriterar sänkt skatt och förordar både privatiseringar och fortsatt ”effektivisering” inom välfärden får styra. Det behövs som många påpekat betydligt mer än applåder.
Svårt att kommentera
På många sätt har det ofta känts svårt att kommentera det som hänt år 2020 eftersom det fört oss så långt bort från sådant som tidigare betraktades som sant, rimligt eller värdefullt.
Att till exempel kommentera ett motbjudande fenomen som Trump där det till slut inte verkade finnas någon gräns för något alls (varken vett eller anständighet) kändes både alltmer hopplöst och kanske också dumt. Uppmärksamhet var ju vad denna ”moderna fascist” verkligen strävade efter och verkligen lyckades med, på bekostnad av så mycket annat.
Kryperiet för USA har i Sverige nu också blivit så öppet och motbjudande. När vi på TV får se USA-militär träna i svensk skärgård så har även där så mycket av sådant vi tidigare tog för givet passerats. Det är då svårt att veta var man ska börja för att förklara att detta varken gynnar fred, säkerhet eller oberoende.
Bergström
Eller ta det senaste om Internationella Engelska skolan (IES) där varje elev det senaste året genererade 10 000 kronor i vinst. Redan 2012 tjänade ägaren Barbara Bergström över 500 miljoner kronor när hon sålde delar av IES till amerikanska riskkapitalbolaget TA Associates. Detta företag har i sin tur tjänat drygt en miljard kronor på sitt ägande i Engelska skolan samtidigt som det sedan börsintroduktionen 2016 delats ut 92 miljoner kronor till aktieägarna. Trots detta har större delen av vinsten inte använts till utdelning utan till fortsatt expansion på ”skolmarknaden”. Nu i december köpte den Luxemburgregistrerade fonden Paradigm Capital (ett företag som bland annat ägnat sig åt biltvättar) ut Internationella Engelska skolan från börsen till ett värde av över tre miljarder kronor.
Ta in detta! Var börjar man? Hur kan det vara möjligt att en majoritet av svenska politiker fortfarande tycker att detta är rimligt? Den tidigare skolministern och liberala partiledaren Björklunds uttalande från 2013 tycks vara helt glömt. Då sa han:
Det kommer bli snudd på omöjligt för riskkapitalbolag att äga friskolor framöver, då de inte kommer att godkännas som ägare av staten.
Mycket har hänt. Eller kanske rättare: inget hände utan allt bara fortsatte.
De fortsatta snabba förflyttningarna högerut
Att det går fort, men åt fel håll, märks inte bara på de politiska besluten. Det märks också på förflyttningarna bland dem som har som levebröd att skriva, kommentera och torgföra åsikter.
På väg högerut
För några år sedan började jag notera och skriva om den förflyttning högerut som gick att se bland skribenter som betecknade sig själva som vänster, marxister eller liknande. Jag minns att det då fanns en del som tyckte att jag överdrev deras kopplingar till ytterhögern. Men den fortsatta utvecklingen har tyvärr bara ännu tydligare bekräftat denna tendens bland ett antal före detta ”vänsterskribenter”.
I februari detta år introducerades en ny ”tankesmedja” från SD. Där fanns en sådan person med. Och när folk från den samlade ytterhögern nu startar någon sorts tidskrift så ser jag även där personer som jag tidigare skrivit om i denna fåra.
I den lokala (och liberala) dagstidningen här i Uppsala (UNT) har vi också på ledarsidan kunnat se dessa tendenser till att förflytta positionerna. Här har vi kunnat läsa en ledarskribent som kallat nazisters koranbränning för ”ifrågasättande av religiösa uttryck” eller tyckt att folk ”känt sig nödgade att rösta SD i brist på annat.” Inte direkt liberala uppfattningar så som vi tidigare uppfattade saken i alla fall.
Och moderaterna har kommit ut med ett nytt idéprogram som också ingår i denna utveckling. För moderaternas del innebär det att Reinfeldt-epokens idéer avvecklas och att moderaterna återgått till att vara traditionell nationalistisk höger.
När m, kd och sd alltmer närmar sig varandra blir ju frågan under 2021 om de tillsammans kan flytta fram positionerna eller ifall de bara kommer vinna stöd från varandra. Möjligen intressant i detta sammanhang är också det svar som Nyamko Sabuni gav till TT häromdagen. Frågan var ifall det ”fortfarande var omöjligt för L att tänka sig ett borgerligt regeringssamarbete som stödjer sig på SD på något sätt?” Hennes svar på detta var: ”Det är frågor som vi också får återkomma till.”
Vi har två riksdagspartier i Sverige som gör anspråk på att vara Liberala. Det som även använder namnet liberal kommer om opinionssiffrorna står sig inte sitta i riksdagen efter nästa val. Jag vet inte om en ståndaktig Westerberg-attityd (se länk om du inte minns) som avvisar den odemokratiska ytterhögern eller en uppgiven Sabuni-attityd kommer vara till störst nytta för det Liberala partiets fortlevnad. Men som utomstående betraktare hoppas jag på det förra.
Ljusnar det?
Ja, det här var inte någon munter läsning, ser jag. Men det var inte heller något muntert år.
Ljuset?
Naturligtvis fanns det även detta år sådant som var positivt: människor och rörelser som kämpade på för välfärden (som Medborgarnas coronakommission), de som inom politiken slogs för en annan fördelning , individer och rörelser för fred och mot Nato-anslutning, fackliga företrädare för anständiga villkor på jobbet mot försämringarna av Las, klimatkämpar och rörelser för verkliga åtgärder mot klimatkrisen, individer och organisationer för en anständig asyl-politik och praktisk solidaritet med flyktingar och många andra frågor och rörelser.
Men i ärlighetens namn har segrarna varit få. Den seger som först kommer i mitt huvud är segern då oljebolaget Preem i slutet av september drog tillbaka sina planer på en gigantisk utbyggnad av oljeraffinaderiet i Lysekil. Oavsett vad olika makthavare sa då så tror jag att de stora folkliga protesterna var viktiga orsaker till denna seger. Att se ljuset an handlar därför för mig om att se den tid framöver när vaccinet gjort att vi åter kan samlas så här på gatorna:
Detta är en artikel av Peter Widén skriven för eFolket som jag fått tillåtelse att publicera. Widén är pensionerad metallarbetare som tidigare skrivit här på bloggen. Han arbetar för närvarande på en längre text (ebok) om USA:s historia och frågeställningen hur den svarta befolkningen efter slaveriet kunde gå ”från att ha rösträtt, rörelsefrihet och till och med politiskt inflytande i stater som South-Carolina och Mississippi i 20” år till att kastas ner i ”politisk maktlöshet och socialt i ett tillstånd av semi-slaveri och inom vissa områden rent slaveri?”
Här kommenterar Peter Widén läget i USA efter valet och vänsterns uppgifter:
Glädjescener utspelar sej nu på många ställen i USA. Människor, inte bara i USA, har all rätt att dra ett djupt andetag och känna att det faktiskt är lättare att andas efter utgången i det US-amerikanska valet. Trumps fall från makten är en framgång värd att fira.
Innan jag går in på vad vi har att vänta oss av det nya demokratiska ledarskapet, låt oss reflektera lite över republikanerna och Trump.
Det som hände i detta val kan inte entydigt beskrivas som ett nederlag för Trump och republikanerna. Antalet som röstade på Trump förra veckan jämfört med när han vann valet 2016 ökade med flera miljoner. Sanningen är att en enda presidentkandidat i USA:s historia har fått fler röster än de 71 miljoner Trump nu fick. Denne ende kandidat är Joe Biden som i förra veckan fick 5 miljoner fler röster än Trump. En stor del av USA:s befolkning röstade för den politik som Trump står för. Republikanerna ökade sin andel i representanthuset. De höll ställningarna i senaten (Vi väntar fortfarande på exakt resultat i senatsvalet i Georgia)
Trump påstod i sitt bittra tal efter valet inte bara att han fallit offer för valfusk. Han påstod också att Demokratiska partiet representerade media , techföretagen och de rika, medans han själv representerade den hårt arbetande amerikanen. Detta är bild han försöker sälja in. Och man måste säga att med tanke på hans bakgrund som krängare av fastigheter och född in i rikedom så har han lyckats bra med denna falska marknadsföring.
När Trump vann 2016 var det framförallt för att han lyckades mobilisera den traditionella republikanska väljarkåren. Småborgare och storkapitalister, religiösa fundamentalister och rasister.
Men han lyckades också göra inbrytningar i arbetarklassen. En del av dessa var de som drabbats hårdast av kapitalismens kris och av utflyttning av industrier.
Härom veckan hörde jag ett tragiskt inslag på radions P1. Inslaget handlade om Harlan County i Kentucky, ett kolgruvesamhälle i Alleghany-bergen. Området har en lång historia av klasskamp under 1900-talet. Barbara Kopplers dokumentärfilm ”Harlan County, USA” öppnade ögonen på många inom min generation för den US-amerikanska arbetarklassens hårda historia.
I radioprogrammet berättade en kvinna, dotter till en gruvarbetare att nästan alla i Harlan röstade på Trump och dessutom att nästan alla gick på droger. Själv arbetade hon nu på en hamburgerbar.
9363 hade röstat på Trump/Pence , 1491 på Biden/Harris.
Gruvdriften liksom befolkningsmängden har gått kraftigt tillbaka. 1950 var invånarantalet något över 71 000. År 2018 var man nere på strax över 26 000.
Liksom på många andra ställen i USA har Harlan county haft en historia av hård klasskamp, ofta våldsam. Men akilleshälen var och är den politiska nivån. Frånvaron av en vision om ett alternativt samhällssystem och frånvaron av en politisk rörelse som bär upp en sådan vision. Frånvaron av en socialistisk arbetarrörelse. När den fattas kan arbetares politiska förhoppningar gå i helt motsatt riktning. Hopp om att de företag man säljer sin arbetskraft till ska ha framgång. Ett hopp om en åter blomstrande kapitalism där utrymme för lönekrav åter kan finnas.
Harlan County 1930-talet
Och i en situation där det demokratiska partiets etablissemang så öppet vänt krisindustriernas arbetarklass ryggen kan till och med en fastighetskrämare från New York City få ett röststöd när han lovar kolindustrins återhämtning. I Harlan County röstade 72 procent på John McCain/Sara Pahlin mot 26 procent för Barrack Obama/Joe Biden 2009. Mitt Romney fick 71 procent mot Obamas 17 och Trump 85 procent mot Hillary Clintons 12.
Och det är inte bara i krisområden med hög arbetslöshet som Trump fått arbetarröster. Förhoppningen att denna ”Businessman” ska få ekonomin att rulla har hos många trängt undan det faktum att han står för en mot arbetarbefolkningen djupt fientlig politik. Det gäller sjukvården, sjukförsäkringar, arbetsmiljön, miljöskydd, klimat, skatter, utbildning, ekonomisk jämlikhet, jämställdhet för kvinnorna etc. Hans djupt auktoritära sätt att regera på liksom hans hat mot allt som luktar socialism och hans konsekventa sökande efter att splittra arbetarna utifrån rastillhörighet och födelseort borde göra honom totalt omöjlig. Men så är det alltså inte.
Donald Trump framställer sig som arbetarklassens försvarare. I själva verket är hans politik djupt skadlig för arbetarklassen. Hans verkliga bas är i själva verket borgarklassen, småborgare så väl som storkapitalister. De har fått de skattesänkningar de önskade och de uppskattar också hans motstånd mot offentlig sektor och reformer inom skolväsen och sjukförsäkringssystemet. Liksom hans invandrarfientlighet och rasism. De evangeliskt kristna, en stor grupp i USA, röstade till 90 procent på Trump 2016. De är fundamentalister, bokstavstroende, och därmed tränade i att okritiskt tro på vad överordnade påstår oavsett rim och reson. Och han har stöd bland det stora flertalet ”White supremacists”, anhängare av vit överhöghet. Dessa finns rikt representerade bland kristna fundamentalister och andra anti-intellektuella riktningar. Olika krafter som förnekar eller struntar i klimatförändringarna är också på hans sida. Liksom fullständigt galna konspirationsteoretiker. Mäktiga allierade är också den pro-israeliska lobbyn.
Bernie Sanders har gratulerat Joe Biden och Kamala Harris till att ha besegrat Donald Trump. Han betecknade det gångna valet som det viktigaste i modern US-amerikansk historia. Folkets demokratiska rättigheter stod på spel. Sanders sa också att miljoner gräsrotsaktivister hade gjort segern över Trump möjlig. Och han slog fast att det viktiga nu är att få alla att förstå att vi inte kan gå tillbaka till det som varit. Det måste vara slut på de stora företagens och lobbyisternas makt. Vi har ett stort arbete framför oss men låt oss nu glädjas åt det vi åstadkommit. Sanders menade att våra barn och barnbarn kommer att vara tacksamma för det vi gjort.
Sanders-Biden
Det steg som nu tagits har varit viktigt. Och visst var Bidens presskonferens en lättnad för alla som i fyra år fått stå ut med Donald Trumps egotrippade och aggressiva uppträden. Äntligen ett civiliserat samtal. Men Biden/Kamala kommer inte att vidta de åtgärder som Bernie Sanders pekade på. Att bryta upp och lämna det samhällssystem där giriga storföretag och Wall Streets spekulanter styr. Att etablera en hållbar miljö och klimatpolitik som kräver att ekonomin inte styrs av profitjakt. En värdig sjukvård och ett värdigt sjukförsäkringssystem som kräver att samhället tar över och ett slut på privat vinstjakt.
Den rörelse som måste skapas måste domineras av de radikala gräsrotsaktivister som idag har fått nog. När Melania Trump häromdagen anklagade Joe Biden för att vara socialist svarade han med den retoriska frågan: ”Ser jag ut som en radikal socialist”. Nej kanske inte det. Och varken Harris eller Biden har velat ta avstånd från fracking (en speciellt skadlig form av oljeutvinning ur skiffer genom hydraulisk sprängning). Inte heller har de ställt upp bakom de progressivas New Green Deal (ett radikalt miljöprogram) och de har också kritiserat Sanders sjukförsäkringsprogram och program för fri utbildning som varande allt för kostsamt och orealistiskt. Listan kan göras lång.
Bekymmersamt är också deras tal om enighet. ”Inga blå och röda stater utan Amerikas Förenta stater”. Om det betyder att man ska vinna över människor så är det okej. Men om det betyder att lägren ska finna varandra i en kompromiss är det inte det. Trumpismen och allt den står för måste besegras och begravas.
Så låt oss sammanfatta: Ett nödvändigt steg har tagits. Inga kompromisser med Trumplägret. Inga steg tillbaka. En rörelse måste ställas på fötter som leder långt bortom det demokratiska parti-etablissemangets horisont.
Du har knappast missat att det snart är presidentval i USA. Jag tror inte det finns något annat land vars val de svenska medierna ger lika mycket utrymme åt. Det kan ju verka rimligt med tanke på att denna supermakt påverkar resten av världen så mycket. Ändå stör det mig på minst två sätt. Det ena är att det tar nyhets-utrymme att lyssna till en mängd rent dravel (främst från den sittande presidenten). Ett utrymme som tas från många andra viktiga eller viktigare saker som det borde rapporteras om. Men också för att denna massiva rapportering bidrar till att hålla uppe en stor illusion; den om ”världens största demokrati”.
För bristerna i denna demokrati är så stora och uppenbara att själva etiketten är mycket tveksam.
Innan jag tar upp mina argument kring bristerna i denna demokrati så vill jag bara nämna att även en garanterat borgerlig och pro-kapitalistisk röst som den brittiska tidskriften The Economist numera riktar kritik mot USA-demokratin. Deras dotterföretag Economist Intelligence Unit mäter tillståndet för demokratin i 167 av världens länder. År 2019 hamnade USA på plats 25 på deras lista som en ”demokrati med anmärkningar”. Personligen tycker jag detta är en alldeles för snäll bedömning (men ändå intressant) så låt mig fortsätta. Det finns en mängd begränsningar av de demokratiska rättigheterna i USA. Jag ska nedan ta upp nägra.
Alla får inte alls rösta
Det är många som inte alls får rösta i USA. Om du inte har en fast adress och är hemlös så får du inte rösta. Enligt bostadsministeriet i USA hade landet i fjol över 560 000 hemlösa. De har alltså ingen rösträtt ens formellt.
För att alls få rösta måste USA-medborgare registrera sig långt i förväg. Ifall man gjort det så gäller det sedan att vara anställd på en arbetsplats där man får ledigt för att få gå och rösta. Valdagen är nämligen inte på en helgdag. Så förutom att ha registrerat sig och fått tillstånd av chefen så måste man dessutom vara i en sådan ekonomisk situation att man har tid och råd att ta ledigt flera timmar för att gå och rösta. För vallokalerna är få och det är ofta långa tidskrävande köer till dem. USA verkar på många sätt inte alls vara ett särskilt modernt land för även poströstning verkar vara ganska krångligt och inte alls något självklart. Ja Trump vill ju också till och med hindra poströstning.
Lågt valdeltagande
Med tanke på dessa begränsningar och svårigheter vad gäller möjligheten att rösta är det inte konstigt att valdeltagandet brukar vara lågt i USA jämfört med till exempel Sverige. Drygt 50 procent av de röstberättigade använde sin rätt vid det förra presidentvalet. Ungefär där brukar det ligga. Men i det nu mycket polariserade landet finns det ändå tecken som tyder på att fler kommer delta denna gång än på mycket länge.
Inte säkert att den som får flest röster vinner
År 2000 vann George W Bush valet trots att Al Gore fick drygt en halv miljon fler röster och 2016 vann Donald Trump trots att Hillary Clinton fick närmare 3 miljoner fler röster. Att det kan bli så beror på att presidenten inte väljs direkt av folket utan indirekt genom systemet med elektorer som utses av partierna på delstatsnivå.
Vilka kan man rösta på? Eller vem kan bli president?
Om man skabli president i USA får man inte vara en fattiglapp. Men förutom att själv vara rik så måste man ha stöd av andra rika. För varje nytt presidentval blir det allt dyrare att driva kampanj. Jag har inte lyckats hitta några siffror för detta val. Men det förra valet 2016 då Trump vann över Clinton var det enligt Svenska Dagbladet ”det dyraste hittills”:
Aspiranterna beräknas lägga ner totalt närmare 50 miljarder kronor – mer än dubbelt så mycket som presidentvalet 2012 kostade. Utslaget per invånare kostar valet i USA nära fyra gånger mer än det senaste svenska riksdagsvalet.
De penningstarka grupper som står för huvuddelen av bidragen gör naturligtvis inte detta utan att förvänta sig återbäring på pengarna. Eller som historikern Timothy Snyder uttrycker det i sin bok ”Om tyranni”*: ”Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna”
Det är alltså förutom att vara bristfälligt demokratiskt dessutom ett mycket korrupt system.
Politiskt efterblivet och isolerat
Ytterligare en sak att fundera över är hur det politiska klimatet ser ut i ett land där den sittande presidenten anklagar sin motståndare för att vilja införa ”socialism”. Här är ett citat av Noam Chomsky om detta från en aktuell artikel:
…vi bör komma ihåg att USA är ett mycket isolerat land, kulturellt och intellektuellt. Jag menar, i resten av världen är socialist ett normalt begrepp. Kommunist är ett vanligt ord. Folk kan vara kommunister, kommunistpartiet kan delta i val. Att vara socialist är bara att vara en sorts modern person. Här i USA är socialism en svordom – så att kalla någon för socialist är att säga att de måste vara ett fullständigt monster…
En uppgörelse inom eliten
Trots att det kan finnas och i detta val finns väsentliga skillnader mellan kandidaterna så är det som regel en uppgörelse mellan människor inom den ekonomiska och politiska eliten, landets överklass helt enkelt. Hur detta kan se ut tycker jag syns på den här bilden från 2005. Den är från Trumps bröllopsfest där herr och fru Clinton deltog eftersom Trump hade bidragit med stora summor till Bill Clintons valkampanj.
Därför är det också så som socialdemokraten Bernie Sanders (som försökt att bli presidentkandidat men motats bort av det Demokratiska partiets etablissemang) sa i ett tal 2015:
Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .
De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .
Steg mot öppen diktatur och imperialismen
Den nedmontering av den redan inskränkta demokratin och de steg mot öppen diktatur och öppet våldsanvändande som skett under Trump har jag inte tagit upp här. Jag har inte heller här tagit upp USA:s roll som imperialistisk supermakt med ingripanden runt om i världen som definitivt inte befrämjat demokrati eller social rättvisa. När det gäller det sista finns det ju mycket att läsa men jag hänvisar här bara till en artikel i nättidningen eFolket.
Men detta val då?
För en socialist inger inte någon av valkandidaterna någon entusiasm. Det betyder däremot inte att jag är likgiltig inför utgången av valet. Jag hoppas att Trump ska förlora, men jag kommer inte att vara glad och hoppfull ifall Biden vinner. Bara glad att en av de många ledare runtom i världen som ger hopp till nationellt konservativa** och fascister här och på andra platser åtminstone lämnat scenen (om han nu gör det frivilligt?).
Igår kväll plågade jag mig igenom en timme av SVT:s partiledardebatt om corona-krisen. Plågsam därför att den innehöll så mycket hycklande efterklokhet från några av talarna. Vi kunde till exempel höra Busch säga att regeringen med “berått mod” hade tillåtit coronaviruset att spridas i Sverige. Det är starka ord. ”Med berått mod” betyder ”avsiktlig”, ”med flit” eller ”uppsåtlig”. Den som tar till sådana starka ord och dessutom säger sig vara kristen borde tänka på Bibelordet: ”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda…” (Matt 7:1-2). Men att granska det egna partiets gärningar tycks inte ligga för Busch. Det finns ju som Sjöstedt påpekade en hel del att kritisera vad gäller hur KD har ansvarat för och skött äldreomsorgen i Stockholms stad.
Var det med ”berått mod” som KD i Stockholms stad bäddade för den situation som där gjorde att äldreomsorgen varken klarade av att skydda brukare eller anställda? Det skedde bland annat genom att man privatiserade sönder äldreomsorgen, prioriterade skattesänkningar och skar ned inom äldreomsorgen med över 165 miljoner kronor under de senaste två åren? En politik som till exempel inneburit att man till och med motsatt sig personalens rätt till arbetskläder och omklädningsrum. När Sjöstedt tog upp denna falskhet från KD:s sida blånekade Busch och sa bara (utan följdfrågor från programledaren) att det ”inte stämde”….(*)
Att minnas för nuet och framtiden
Att de enorma bristerna inom äldreomsorgen är orsaken till de höga dödstalen är idag uppenbart. Det verkar inte några vilja förneka nu. Nästan hälften av de som har dött i covid-19 bodde på äldreboenden, en fjärdedel hade hemtjänst. Men bakom dessa förhållanden ligger nedskärningar och politiska beslut som går tre decennier tillbaka.
Jag (och många andra, men inte tillräckligt många) har skrivit om det förut. I en blogg från 2016 kan du hitta lite siffror och statistik om hur utvecklingen sett ut mellan 1960 och 2005. Likaså i en blogg från 2018 som berättar om att nio av tio kommuner minskade resurserna till äldreomsorgen. Detta år fick äldreomsorgen 20 miljarder mindre än vad den skulle ha fått om andelen av totalkostnaden hade legat kvar på samma nivå som för 20 år sedan.
Ett avgörande beslut tycks redan ädelreformen från 1992 ha varit då ansvaret för all långvarig vård och omsorg för de äldre fördes över från landstingen till kommunerna samtidigt som privatiseringarna och nya ekonomitänk (NPM) började breda ut sig. Inom hemtjänsten har det nya ekonomitänket också slagit hårt. Vid mitten av 80-talet besökte en medarbetare i hemtjänsten i snitt fyra äldre per dag. Vid den senaste uppföljningen 2015 var samma siffra i genomsnitt 11,8.
Med ”berått mod” har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar genomfört en nyliberal politik som minskat resurserna och statusen för äldreomsorgen på ett sätt som är en avgörande orsak till den situation vi nu har under pandemin.
Desto viktigare då att lyssna till och minnas vad politiker idag säger om detta.
Jonas Sjöstedt tog på ett förtjänstfullt sätt upp dessa problem och framhöll att stora resurser måste tillföras för att få fler medarbetare, som är utbildade och med trygga anställningar.
Statsminister Löfven instämde i detta och sa:
”Äldreomsorgen behöver få rejält tillskott, behöver rustas upp, med trygga anställningar, med fler kollegor, med mer utbildning….det är en lärdom vi kan dra…”
Låt oss minnas det uttalandet!
Hur var det då på den borgerliga kanten? Där är otydligheten av begripliga skäl mer talande. Men låt oss ändå minnas.
Sabuni från Liberalerna sa:
”Om vi ska skydda de äldre kan man inte inom hemtjänsten ….låta dem möta 16 hemtjänstpersonal på en period av två veckor….”
Vad detta innebär i form av förslag till resurser för att öka antalet anställda, förbättra arbetsvillkor och anställningstrygghet framgick inte. Men låt oss ändå minnas.
Kristerson från Moderaterna sa på en direkt fråga angående bristerna inom äldreomsorgen:
”Jag skulle tro att medarbetarfrågan och rekryteringen är en orsak.” Och: ”Det här måste man i detalj gå igenom i den coronakommission som nu ska tillsättas.”
”Skulle tro” var ordet och ”detaljer” i en utredning känns ju inte speciellt betryggande. I sak lovar Kristersson ingenting trots alla stora ord som han svänger sig med under debatten.
Och KD:s Busch då åter. Vad sa hon? Jo:
”….självklart ska man ha ersättningar så att man har hållbara arbetssituationer och man ska ha mål där man ska ha ner antalet timanställda”.
Inte speciellt tydligt eller konkret det heller. Men låt oss minnas det också.
*Apropå Buschs förnekande av det som Sjöstedt tog upp om KD:s agerande i Stockholm såg jag följande klargörande inlägg av Clara Lindblom f.d. äldreborgarråd i Stockholms stad:
Gjorde en liten sakupplysning på Twitter, i all välmening:
Hej Ebba Busch!
I gårdagens partiledardebatt uppfattar jag det som att du i ett svar till Jonas Sjöstedt säger att det inte stämmer att Kristdemokraterna i Stockholm skulle ha motsatt sig krav på arbetskläder och omklädningsrum inom hemtjänsten.
Som vän av ordning och med en förkärlek för att läsa gamla protokoll skulle jag vilja tipsa dig om debatten i vårt kommunfullmäktige den 5 september 2016, som du enkelt hittar på stadens hemsida.
Kristdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet reserverade sig mot delar av förslaget, eftersom de tyckte att det var ”onödig detaljstyrning” av den privata hemtjänsten.
Som exempel på onödig detaljstyrning nämner Erik Slottner (KD) uttryckligen ”omklädningsrum”, vilket framgår av stenografernas återgivning av debatten. Ann-Katrin Åslund (L) gick ännu längre och motsatte sig krav på arbetskläder helt och hållet.
Men som du kanske vet är omklädningsrum en grundläggande förutsättning för fungerande basala hygienrutiner och hantering av arbetskläder, eftersom de bara får bäras under arbetspasset. Det framgår också av både Arbetsmiljöverkets och Socialstyrelsens föreskrifter på området.
Sedan kan det vara bra att veta att Jonas faktiskt hade rätt när det gäller timavlönade och nedskärningar i äldreomsorgen i Stockholm. I januari 2020 sänkte äldrenämnden kraven på privata aktörer inom hemtjänsten vad gäller fasta anställningar och de senaste två åren har äldreomsorgen fått besparingskrav på ungefär 170 miljoner kronor.
Men om vi numera håller med varandra om att de basala hygienrutinerna måste fungera i äldreomsorgen, att timanställningarna ska bort och äldreomsorgen få mer resurser istället för besparingskrav, så är ju allt fina fisken.
Trevlig sommar!
Clara Lindblom (V)
F.d. äldreborgarråd i Stockholms stad
PEPPRAT RÖDGRÖNT 