Alla inlägg i kategori Välfärden

Stöd de strejkande lokförarna!

Tänk dig att du är den enda ansvariga ombord på ett transportmedel som kan ha upp till 1800 passagerare. Jag pratar om pendeltågen i Stockholmsregionen. Där ska en ensam lokförare nu sköta allt, även vid olyckor eller då tåget står still mellan stationerna på grund av något av alla de fel eller brister som tågtrafiken numera dras med.

Tidigare hade lokföraren en arbetskamrat med på tåget: en tågvärd. En arbetskamrat som bland annat ansvarar för manövrering av vagnsdörrarna, informerar resenärer och hjälper dem tillrätta vid trafikstörningar. Men de behövs alltså inte. Det tycker inte de som beslutat om detta. Istället ska de ungefär 350 tågvärdarna ersättas med kameror.

Förutom att detta skapar stress och ökad arbetsbelastning för lokförarna så innebär det sämre förhållanden och minskad säkerhet för alla resenärer. Sådana försämringar som påpekats är:

  • Att resenärer kan klämmas i dörrarna eftersom kamerabilderna är dåliga.
  • Att det blir mer förseningar då lokföraren ensam ska åtgärda alla störningar eller vänta på hjälp som ska komma med bil.
  • Att det inte finns någon hjälp ombord och att informationen försämras när lokföraren har annat att prioritera.
  • Att resenärer med funktionsnedsättning inte kan resa spontant eftersom de nu måste förboka rampservice.

Beslutet om det här togs redan 2021 av Stockholmsregionens dåvarande blågröna styre. I samband med valet 2022 lovade socialdemokraterna att ha kvar tågvärdarna. Men när man nu styr regionen tillsammans med centern och miljöpartiet har man istället valt att gå ihop med borgerligheten och låta nedmonteringen fortgå. Ansvarigt trafikregionråd är miljöpartiets Anton Fendert. Han har inte sett någon anledning att ändra sig eller påverkas av den massiva kritiken från de anställda, sedan ”första beslutet fattades för två år sedan”. Han sa till SEKO-tidningen:

Federt

Vi ser att vi har en teknisk utveckling som möjliggör att vi kan ha personalen på andra platser i pendeltågstrafiken.

På ”andra platser” alltså, men inte på tåget, vilket ju är det som kritiken handlar om.

Presschefen Erik Söderberg på MTR, det företag som driver pendeltrafiken och kommer tjäna ekonomiskt på att ersätta människor med kameror, säger att han ”förstår” att ”förändringen i arbetssätt orsakar känslor hos en del av våra medarbetare”. ”Orsakar känslor”, alltså.

Så kan man också beskriva de stora protester som riktats mot beslutet.

Men den känslan handlar inte bara om en konservativ motvilja mot förändringar. Den handlar om en reaktion mot uppenbara försämringar av arbetsvillkor. En reaktion vi skulle behöva ha mer av i dagens Sverige. Den handlar också om yrkesstolthet och ansvarskänsla, en vilja att ta ansvar för allas säkerhet, inte bara personalens utan också resenärernas. Dessutom handlar den om solidaritet med en annan yrkesgrupp: tågvärdarna.

I fredags den 14/4 beslutade ett möte med över 150 lokförare på pendeltågen i Stockholm med stor majoritet att lokförarna på pendeln skulle gå ut i vild strejk från idag måndag den 17/4 klockan 03.00 (alltså i skrivande stund för ungefär 11 timmar sedan). Strejken kommer pågå i 3 dagar och avslutas onsdag 19/4 klockan 23:59. Deras krav är att få tillbaka tågvärdarna, för både lokförarnas och resenärernas säkerhet.

Mer om detta kan du läsa på de strejkandes blogg. De skriver där bland annat:

Vi är vanliga hederliga människor som går till arbetet, i ur och skur, dygnets alla timmar, men nu har vi fått nog.

De har också en sida på facebook: vild strejk på pendeln.

Nu är det samtidigt så att denna strejk är en så kallad vild strejk. Det beror på att fackförbundet Seko som organiserar lokförarna är bundna av fredsplikt. De som strejkar kan dömas till skadestånd. Därför har de strejkande upprättat en strejkkassa via Förbundet Arbetarsolidaritet. Vi kan stödja den och de strejkande genom att:

swisha till 123 699 29 52,

eller betala till bankgiro 418-6482,

märk insättningen med ”tågvärd”.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 17 april, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Fackligt, Rörelser och solidaritet, Välfärden
Märkt , , , ,

Publicerat av anders fraurud den 17 april, 2023

https://pepprat.org/2023/04/17/stod-de-strejkande-lokforarna/

Ett anförande att avsätta 12 minuter till

Trots att jag driver denna blogg som mest handlar om samhällsfrågor så har jag svårt för att lyssna till politiska debatter i TV. Det har dessutom blivit värre, tyvärr. Jag har svårt för den alltmer ovärdiga debattstilen, där det gäller att avbryta och överrösta, där ytlighet och rent ljugande passerar och där även de företrädare som jag står närmare dras med i detta.

Även att i radion lyssna till debatter från riksdagen gör mig mestadels irriterad och uttråkad. Men häromdagen kom jag att lyssna på ett anförande från riksdagen. Det handlade om regeringens budget och hölls av vänsterpartisten Ali Esbati.

Det är ett anförande som jag verkligen rekommenderar.

Det är skarpt, elakt och torrt roligt, elegant och pedagogiskt. Samtidigt går det att under den svala och korrekta ytan känna ett klappande hjärta. Det går att lära sig och förstå frågor om hur bördor kan fördelas och samtidigt uppskatta talekonst.

Det går att se och lyssna till på youtube. Avsätt 12 minuter till det.

1 kommentar
by anders fraurud on 16 december, 2022  •  Permalänk
Publicerad i Osorterat, Rikedomens fördelning, Välfärden, Vänsterpartiet
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 16 december, 2022

https://pepprat.org/2022/12/16/ett-anforande-att-avsatta-12-minuter-till/

Svikna vallöften till nytta för vänstern?

När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet.

Johan Pehrson, partiledare (L)

Funkar det inte så funkar det inte. Ibland är verkligheten och spökar.

 Oscar Sjöstedt, ekonomisk-politisk talesperson (SD)

Högerregeringen har ställts inför en svekdebatt. Aftonbladets Anders Lindberg skrev till exempel att: ”Frågan är om någon regering har ljugit så mycket som denna”.

Och även om det finns mer skamlöst skickliga sätt att blåneka och slingra sig ur angreppen för svek än hos herrarna ovan – se till exempel om du orkar 30 minuter med Ebba Busch – så tror jag de flesta ser den stora skillnaden mellan de fett tilltagna löftena och det verkliga utfallet.

Ändå bör vi nog tänka oss för lite grann innan vi deltar i kören av ”svek-kritiker”. Den samlade högern lovade till exempel stora sänkningar för bensin och diesel. SD lovade sänkning med 10 kr för diesel och 5 – 6 kr för bensin, KD 9 kr för diesel och 5 kr för bensin. Nu vet alla att det blev 40 öre för diesel och 14 öre för bensin vid pumpen. Det är uppenbart att de lurades. Men denna lilla sänkning vid pump kostar ändå staten 6,73 miljarder. Det är mer än de 6 miljarder som ges till välfärden (mer om det längre ner). Skulle vi som bryr oss om klimatet och miljön varit gladare ifall en generell satsning till alla typer av bilister hade kostat ännu mer? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Den här regeringen har ställt till det så det räcker på klimat- och miljöområdet ändå. Läs till exempel Naturskyddsföreningens analys av vad regeringens budget innebär för natur, klimat och miljö. De skriver inledningsvis att:

Regeringens och Sverigedemokraternas politik leder till stora utsläppsökningar. En tredjedel av reformutrymmet i budgeten läggs på subventioner till bensin, diesel och bilresor. Och pengar tas från järnväg till väg. Budgeten saknar effektiva åtgärder som ger resultat och som kompenserar för de stora utsläppsökningarna.

Att lägga kraft på att angripa ett sviket vallöfte som, om det infriats, hade gjort situationen ännu värre, tror jag alltså inte är rätt väg att gå. Vi måste ha en annan inriktning.

Det kommer framöver komma många tillfällen av nödvändig kamp mot försöken att omsätta Tidö-avtalet till lag och praktik. Om Tidö-avtalet skrev jag tidigare att:

Det är ett avtal som har en skarp högerkaraktär när det gäller välfärd, sociala klyftor, gynnande av de rikaste och en stor nedmontering av arbetet för klimatomställning och skydd av miljön. Slagriktningen är också övertydlig och direkt ondsint. Avtalet slår mot ”de andra”, flyktingar och ”utlänningar”. Det sparkar neråt.

När det gäller budgeten måste vi (som jag skrev ovan) påvisa dess katastrofala följder på miljöområdet, dess tydliga klasskaraktär (hur den gynnar de rika) och att den leder till nedskärningar inom välfärden.

Att gynna de rika

Då brytpunkten för att betala statlig skatt räknas upp med inflationen från 46 200 kr år 2022 till 51 200 kr år 2023 innebär det både att de som redan har det gott ställt gynnas och att staten förlorar inkomster. Skattesänkningen kostar staten 13 miljarder. Men den som har en månadslön på 50 000 kronor får en skattesänkning på 1 000 kronor i månaden. Bäst utslag får den som tjänar 70 000 eller mer, 1 400 kronor lägre skatt.

När det gäller elprisstödet så har ju mycket kritik riktats mot det faktum att högern även här lovade runt och höll tunt. Det som skulle vara på plats 1 november lovas nu komma i februari till exempel. Men det verkligt intressanta med stödet är att klasskaraktären visar sig även här. Näringslivets presschef Mia Widell skriver till GP att modellen ”bygger på att elkunderna, som har köpt mest el också får del av stödet i proportion till förbrukningen”. Det gynnar dem som har hög förbrukning och lever med ett stort fotavtryck, som miljardärer i stora villor med hög elförbrukning. GP ger en del exempel på sådana rika personer

Nedskärningar inom den gemensamma välfärden

Samtidigt som budgeten gynnar de rika leder den ofrånkomligen till nedskärningar inom den gemensamma välfärden. Sveriges kommuner och regioner (SKR) ” bedömer att kommuner och regioner totalt sett skulle få ett årligt underskott på cirka 20 – 30 miljarder kronor de kommande åren om kostnaderna ökar i takt med förväntade pris- och löneökningar”. Det ska jämföras med regeringens sex miljarder i ökade generella statsbidrag till kommuner och regioner, fördelade på 4,2 miljarder till kommunerna och 1,8 miljarder till de 21 regionerna. Här blir det stora hål i verksamheter som skola, vård och omsorg. SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog säger till SvD att hon ”har förståelse” för regeringen samtidigt som hon menar att det är ”klent utifrån de stora behov vi ser i kommunerna och framför allt i regionerna”.

Sämre tider mer orättvisa?

Vi går mot sämre tider sägs det. Orättvisorna kommer öka. Men att orättvisor ökar är inte en oundviklig följd av sämre tider. Bördorna kan fördelas på olika sätt. Det handlar om styrkeförhållanden mellan olika grupper (klasser) och vilken politik som styr. Sämre tider behöver varken betyda större orättvisor eller mindre gemensam välfärd. De enorma resurser som finns i ett land som Sverige går att omfördela så att den gemensamma välfärden inte slaktas. Men det kräver en annan politik. Framförallt kräver det aktivitet och motstånd på alla möjliga sätt. Kanske kommer stora grupper av människor här att göra nya erfarenheter.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 2 december, 2022  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Rikedomens fördelning, Välfärden
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 2 december, 2022

https://pepprat.org/2022/12/02/svikna-valloften-till-nytta-for-vanstern/

Socialist? – javisst!

Politiska etiketter är ofta inte särskilt klargörande när man vill veta vad de står för eller vad de innehåller. Så har ju till exempel många partier ordet ”demokrati” med i sitt partinamn, trots att det är ett begrepp som rymmer många former och tolkningar. Dessutom kan det i en del fall också finnas välgrundad anledning att undra ifall det inte handlar om falsk varudeklaration.

Ändå kommer vi inte undan etiketterna. De flesta som på något sätt identifierar sig med arbetarrörelsen har alltid kallat sig socialister, oavsett hur långtgående förhoppningar eller planer de hade vad gäller att förändra det nuvarande samhället. En del kallade sig, som till exempel Olof Palme, för demokratiska socialister. Eftersom jag anser att en socialism som inte är demokratisk knappast kan kallas socialism så har jag alltid haft lite svårt för det begreppet. Det är ju som att säga att de diktatursamhällen som fanns i öst förtjänade beteckningen ”socialism”. Men jag förstår det som en avgränsning mot dessa hemska erfarenheter.

Häromveckan lyssnade jag på ett radioprogram där två professorer pratade om vad som menas med ”socialism”. Det ingick i en serie som handlade om de olika ideologierna som konservatism och liberalism. Jag har nu glömt vad de sa. Men jag minns att jag tänkte att de punkter de tog upp inte var de som jag själv skulle ta upp. Så jag funderade vidare på varför jag (fortsätter att) kalla mig socialist.

Varför socialist?

När jag funderade på saken så kom jag på åtminstone tre anledningar till att jag kallar mig socialist. Det finns naturligtvis fler argument. Och andra kan ha andra vinklar. Det här är i alla fall det jag tänker:

  1. Jag är socialist därför att jag vill se ett samhälle där inte jakten efter maximal vinst dominerar samhällsutvecklingen.
  2. Jag är socialist därför att jag är mot klassamhället.
  3. Jag är socialist därför att jag vill att demokratin ska utvidgas till områden som nu står utanför demokratisk kontroll.

Kritik av kapitalismen

Utgångspunkten för socialister är en kritik av det kapitalistiska samhället. Om detta samhälle finns det en mängd analyser och teorier ända sedan Karl Marx och fram till idag. Tanken har varit att ersätta kapitalismen med ett samhälle som man kallat socialistiskt. Det har i huvudsak lett till två olika ”spår”. Ett spår som började genomföras i delar av Västeuropa med välfärdssamhällen med en stark offentlig sektor och där kapitalismens värsta avarter tyglades. Ett annat spår som genomförts i Östeuropa eller i fattiga länder utanför Europa, till exempel Kina, där visserligen kapitalismen avskaffades men ersattes av nya makt- och privilegiestrukturer och förtryck av folkflertalet.

Båda dessa spår har misslyckats. Välfärdssamhällena i Västeuropa har misslyckats med sina ökade klassklyftor och kapitalintressenas inträngande i den offentliga sektorn. De odemokratiska och orättvisa planekonomierna brakade samman i Ryssland och öststaterna och ersattes av rövarkapitalism och oligarkmakt. I Kina ersattes systemet med ren kapitalism fast under någon sorts statlig kontroll och med kommunistpartiet kvar vid makten.

Det finns alltså skäl till att det inte är så enkelt eller självklart att säga vad som menas med socialism. Dels har vi dessa misslyckanden att förhålla oss till och dessutom är det alltid svårt att ”skriva recept för framtiden”.

Men har kritiken mot det kapitalistiska systemet blivit mindre giltig idag än t.ex. i arbetarrörelsens barndom? Nej, det anser inte jag. Och då vill jag återknyta till mina tre punkter ovan:

  1. Idag är det kapitalistiska systemet mer dominerande på vår jord än någonsin tidigare. Grundläggande för alla kapitalister är att i konkurrens med andra öka den egna vinsten så mycket som möjligt oavsett vilka konsekvenser det får för anställda, det omgivande samhället eller miljön/naturen. Även om det finns motkrafter så är det detta som dominerar samhällsutvecklingen. Vinstjakten och behovet att ständigt öka kapitalet tvingar fram behovet av en ständig materiell tillväxt. En tillväxt som alltmer kolliderar med de begränsade resurser som finns, som driver klimatkrisen, överutnyttjandet av naturen och massförintelsen av arter på vår jord. En utveckling som hotar, inte jorden, men människans existens på denna jord. Istället för att reglera kapitalismen ser vi en alltmer oreglerad kapitalism som också har trängt in på områden som i välfärdssamhällena tidigare drevs utifrån behov istället för vinst.
  2. Det kapitalistiska samhället är ett klassamhälle och utan mycket starka motkrafter eller politiska ingripanden ökar dessutom klyftorna. Detta är exakt vad som hänt i Sverige. Den utjämning som skedde i Sverige fram till 1980-talet har ersatts av skenande klyftor och ökande orättvisor, vilket lett till en mängd olika problem.
  3. När rösträtten och andra demokratiska reformer genomfördes i strid med högern och kapitalägarna fick fler människor en möjlighet till inflytande via sina valda politiker. Men i de stora företagen genomfördes aldrig något inflytande för de anställda. Det gällde och gäller även de statliga företagen där inflytandet i bästa fall bara är indirekt via politiken. Inom de dominerande företagen inom finanssektorn (som påverkar hela samhället) finns inte heller något verkligt inflytande, varken från de anställda eller indirekt via politiken. En mycket liten grupp av superrika fattar ensamma avgörande beslut vad gäller investeringar, nedläggningar eller verksamheternas inriktning. Beslut som påverkar stora grupper av människor eller hela samhället. Att utvidga demokratin även till dessa områden skulle inte bara ha ett värde i sig utan också ge en möjlighet till att ta nödvändiga beslut i klimatomställningen och andra för människan avgörande frågor.
http://www.maxgustafson.se/

Hur långt vi bör gå i att avskaffa vinsten som drivkraft, hur långt vi kan komma när det gäller att avskaffa klassklyftor eller hur långt och på vilka olika sätt vi kan öka det demokratiska inflytandet i samhället, vet inte jag. Men jag är övertygad om att ifall vi ska lyckas så måste det ske genom massiva folkliga mobiliseringar – folkliga rörelser helt enkelt – och en ständig demokratisk diskussion och ett prövande vad gäller mål och medel. Framförallt måste riktningen vara klar: Minska vinsten som styrmedel, minska klassklyftorna, utvidga demokratin. Den riktningen är socialistisk. Därför tvekar jag inte att kalla mig socialist.

2 kommentarer
by anders fraurud on 28 juli, 2022  •  Permalänk
Publicerad i Ekosocialism, Kapitalism, Välfärden
Märkt

Publicerat av anders fraurud den 28 juli, 2022

https://pepprat.org/2022/07/28/socialist-javisst/

Det gamla vanliga ”utanförskaps”-gänget

Så har då journalistnätverket ICIJ (International Consortium of 

Investigative Journalists)

– som för några år sedan kom med de avslöjanden om skatteparadis som kom att kallas ”Panama Papers” –  kommit med en uppföljare: ”Pandora Papers”.

De delar sina avslöjanden med över 600 journalister i 117 länder, däribland SVT:s Uppdrag granskning. Denna gång handlar det enligt Guardian om ”100 miljardärer, 30 världsledare och 300 offentliga tjänstemän”. En av ”världsledarna” visar sig vara Tony Blair. Blev någon förvånad?

Blair

Bland de svenskar som finns med i avslöjandet ”finns bland annat en börs-vd och en av landets rikaste familjer, men också en misstänkt ekobrottsling, högerextremister och en medlem i Hells Angels”, skriver SVT. Precis som vid tidigare avslöjanden så framträder en grupp av människor som man mycket väl skulle kunna definiera som att de befinner sig i ”utanförskap”. De är illojala, vill inte bidra till samhället och lever efter helt andra värderingar än de allra flesta andra. Att betala skatt är ju nämligen något som är grundläggande för att vi ska ha ett fungerande samhälle och någon form av demokrati. Men det accepterar inte dessa ”utanförskapsmänniskor”.

Förra gången, för fem år sedan, var det ett liknande gäng som kom fram i ljuset. Då handlade det enligt SVT den gången bland annat om ”en medlem i den svenska kungafamiljen, en grevinna och jordägare som får skattefinansierade stöd” men också om svenskt näringslivs dåvarande ordförande Leif ”vad fan får jag för pengarna” Östling.

Enligt Taxjustice.net försvinner varje sekund motsvarande en sjuksköterskas årslön till skatteparadis. Det innebär att varje år förlorar världens stater 427 miljarder dollar i skatt till dessa skatteparadis. Omräknat till svenska kronor är det ungefär 3750 miljarder.

Hur mycket som på detta sätt försvinner från Sverige och därmed försämrar den svenska välfärden verkar vara svårt att få fram aktuella uppgifter om. Och det ligger ju också i sakens natur. Men år 2018 beräknade Skatteverket att det handlade om 130 miljarder kronor per år.

Om vi utgår från att det handlar om ungefär så mycket så kan man ju tycka att de som ständigt ryar om ”lag och ordning” på den högra sidan kunde lägga åtminstone en del av sin energi även på detta. Fast då skulle de ju å andra sidan bli tvungna att inte bara sparka neråt som de brukar. Här handlar det ju om folk av deras egen sort.

Gerard Ryle, direktören för journalistnätverkete ICIJ framhåller till Guardian att: ”Detta är pengar som går förlorade för statskassor runt om i världen och pengar som kan användas för att återhämta sig från Covid”. Samtidigt har han en pessimistisk syn på möjligheterna att komma åt dessa smitares pengar. Han motiverar det med  att eftersom så många av dem som har makt inom politik och ekonomi ägnar sig åt detta så kommer de inte vilja ändra på det heller.

Slutsatsen av det borde väl då vara  att vi måste ifrågasätta dessa människors maktinnehav, inte att ge upp.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 4 oktober, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Rikedomens fördelning, Välfärden
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 4 oktober, 2021

https://pepprat.org/2021/10/04/det-gamla-vanliga-utanforskaps-ganget/

En moderat möjlig att nå kompromisser med?

Vi lever i en tid när ledare på högersidan trampar allt djupare i farliga vatten. Till exempel när de utpekar stora grupper av människor som en ”belastning”, samtidigt som deras egna register är fyllda av skumma och belastande handlingar.

Vi har också en ledare för ett parti som säger sig tillhöra den ”breda mitten” som samtidigt positionerar sig som varande längst bort från vänsterpartiet (vilket väl innebär att man själv inte kan vara i ”mitten”?) och hårdast försvarar extrema marknadslösningar.

I detta läge kan det kännas lite bra med en moderat som i alla fall avlägsnar sig från den värsta extremismen.

Jag läser en intervju med Anne-Marie Pålsson i Dagens samhälle. Hon är docent i nationalekonomi och före detta riksdagsledamot för Moderaterna. En sak som ur min synvinkel belastar henne är att hon är en av dem som är ansvarig för att vi har RUT-avdrag. (Om Pålsson och RUT kan du läsa här, här och här.)

Men nu handlar det om skolan och friskolekoncernernas vinstuttag och där är Pålsson intressant. Lärarnas riksförbund har anlitat Pålsson för att utreda aktiebolagens lämplighet i den svenska skolan. Med anledning av detta intervjuas hon i Dagens samhälle. Nu ska det direkt sägas att Pålsson inte är emot s.k. friskolor, annars vore hon knappast moderat. Däremot säger hon att hon ser ”ordningen med rätt till fri etablering och rätt att ta ut obegränsade vinster ur en alltigenom skattefinansierad verksamhet som problematisk”. Hon vill inte helt ta bort möjligheten till vinst men tänker att det skulle behövas ”tillägg kring hur vinsten ska fördelas. Föra in en bestämmelse om att en del ska gå tillbaka till skolan, till exempel”. Hon vill också helt få bort vissa bolag från skolan.

Framförallt vänder sig Pålsson mot det som kallas publika aktiebolag. Det är bolag som obegränsat kan sälja aktier på öppna marknaden. Om de publika aktiebolagen säger Pålsson att de ”inte har i skolväsendet att göra”. Där är det ”bara vinstintresse som gäller” och ”där har vi ägare vi inte kan kontrollera”.

När det gäller vinstuttagen och dessa publika aktiebolag påpekar Pålsson att det finns två centrala lagparagrafer som säger ”dels att bolagsledningen ska vara lojal mot bolaget, inget annat, dels att bolagsledningen har ett enda uppdrag: att förse ägaren med vinst”.

Och när det gäller dessa vinstuttag talar Pålsson klarspråk:

Det här pratet om att man ska se till elevernas bästa, det allmännas bästa eller utbildningsuppdraget – ja, det kan man säga när journalisterna är i närheten. Men i skarpt läge är uppgiften att bereda ägaren vinst.

Dessutom menar Pålsson att de publika aktiebolagens strikta regler kring informationsspridning förhindrar insyn och kontroll. Det har fått den absurda konsekvensen att information om verksamheterna i alla skolor blivit sekretessbelagda – eftersom det ska vara lika för alla.

Men som Pålsson påpekar:

Insynen är ju ett krav för att få tillstånd! Det är ett krav som funnits ända sedan mitten av 1990-talet i skollagen. Och likväl har man gett aktiebolag tillstånd där man vet att insynen vägras. Hur har man tänkt?

Pålsson har också en mycket realistisk syn på vilka krafter vi har emot oss, alla vi som på olika sätt ifrågasätter dessa skolkoncerner inom skolan. Hon säger: ”Det handlar om mycket starka krafter och mycket pengar. Därför gäller det att hitta argument som tar udden ur den kritik som kommer”.

De stora bolagen inom svensk skola

Att kompromissa i mitten?

Nuförtiden är det svårt att se ifall det finns något i Sverige som egentligen kan kallas ”den politiska mitten” och ifall det är en plats där vi kan mötas. Det pratas om att det måste ske kompromisser i det knepiga parlamentariska läge vi har. Jag känner inte så stort hopp om den saken. Men på skolområdet tänker jag att ifall det fanns fler högermänniskor som tänkte som Pålsson om skolan så skulle det i alla fall vara möjligt att hitta kompromisser där. Numera går fyra av tio friskoleelever i en skola ägd av någon av de fyra största koncernerna. Att tränga undan dessa koncerner vore ett stort steg framåt. Pålssons tankar kanske skulle vara en bra kompromiss?

Ska bli intressant att ta del av utredningen och se vilket bemötande den får.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 12 juli, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Skola, Välfärden
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 12 juli, 2021

https://pepprat.org/2021/07/12/en-moderat-mojlig-att-na-kompromisser-med/

Vem tar kostnaderna och vem tar vinsten?

….offentliga investeringar och internationellt samarbete gav oss Covid-19-vaccinerna.

(forskargruppen från Universities Allied for Essential Medicines UK)

I den förra bloggen citerade jag en fråga ur Läkare utan gränsers tidskrift Direkt:

…vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?

Att utvecklingen av läkemedel inte enbart bekostas av de stora läkemedelsföretagen själva är ju självklart. Men ungefär hur fördelar sig utgifterna?

Nu läser jag en intressant artikel i Guardian om hur kostnaderna för att ta fram Astra Zenecas covid-19-vaccin fördelat sig. En forskargrupp från Universities Allied for Essential Medicines har försökt få fram siffror om detta. Med hjälp av två olika undersökningsmetoder kunde forskarna identifiera källan till hundratals miljoner pund forskningsbidrag från år 2000 och framåt för publicerat arbete om vad som så småningom skulle bli den nya tekniken, liksom för finansieringen av slutprodukten. Att spåra pengarna var och är naturligtvis inte någon lätt sak och forskargruppen säger att ingen av de två metoder som de använt ger ”den fullständiga bilden”, men att det ändå går att slå fast att ”majoriteten av finansieringen för vaccinet kom från regeringar, universitet eller välgörenhetsorganisationer snarare än från industrin”:

Den överväldigande majoriteten av pengarna, särskilt i de tidiga stadierna av forskningen, kom från brittiska regeringsdepartement, brittiska och amerikanska vetenskapliga institut, Europeiska kommissionen och välgörenhetsorganisationer inklusive Wellcome Trust.

Enligt forskarna handlar det om att minst 97 % av finansieringen av Oxford / AstraZeneca Covid-19-vaccinet kommer från skattebetalare eller välgörenhetsfonder. Branschfinansieringen uppgick bara till 2,8 %.

Så här såg finansieringen ut:

Förstatliga läkemedelsindustrin

Denna undersökning handlar alltså om det brittisk-svenska Astra Zeneca. Siffrorna kan se mer eller mindre annorlunda ut för andra läkemedel och bolag. Ändå är det sannolikt så att skattebetalarna och andra finansiärer står för en väsentlig del av kostnaderna för att ta fram läkemedel. Att den slutliga kontrollen över läkemedel ligger hos dessa stora bolag är ett problem i sig genom att det står i motsättning till att fördela efter behov. Men att de dessutom tar hand om hela vinsten trots att de bara till en mindre del finansierat produkten pekar för mig i en tydlig riktning.

På 1970-talet krävde SSU att läkemedelsföretagen skulle förstatligas. Det är sällan jag hör det kravet nu. I en artikel i Aftonbladet för tre år sedan sa Peik Gustafsson, överläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Malmö, att:

Bäst vore om man kunde förstatliga läkemedelsindustrin. Men ett problem är att det är stora multinationella företag som dominerar marknaden.

I samma artikel invände Petra Jonvallen, projektledare på Riksrevisionen:

Om staten skulle tillverka medicin, då skulle hälsa styra tydligare när medicinen tas fram, inte vad man tjänar pengar på. Men frågan är vem som då skulle finansiera forskningen? Jag har svårt att se att det skulle var möjligt att förstatliga industrin, i dagens politiska klimat.

Projektledarens oro för bristande forskningsfinansiering verkar mot bakgrund av denna brittiska undersökning ganska överdriven. Däremot har hon ju rätt i att ”dagens politiska klimat” är ett problem.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 22 april, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Kapitalism, Rikedomens fördelning, Välfärden
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 22 april, 2021

https://pepprat.org/2021/04/22/vem-tar-kostnaderna-och-vem-tar-vinsten/

Vaccin och solidaritet

Vi är nu många i Sverige som går och väntar på att få bli vaccinerade mot covid. Hur organiseringen av detta sköts, till exempel i region Stockholm, är vi många som undrar över. Ändå känner nog de flesta av oss en sorts förtröstan i att vi kommer bli vaccinerade inom en inte alltför lång tid. Men hur ser det ut i världen?

I februari skrev jag en blogg om ”det faktum att den rika delen av världen har kapat åt sig av vaccinerna.” och att det inte bara var omoraliskt utan också dumt ”eftersom pandemin är global och inte kommer stoppas förrän det sker globalt”. Eller som det uttrycks av Världshälso-organisationen WHO: ”With a fast-moving pandemic, no one is safe, unless everyone is safe”.

I en artikel i Läkare utan gränsers fina tidskrift ”Direkt” (nr 1/2021) går det att läsa mer om detta.

Där framgår bland annat att ”länder med totalt 16 procent av världens befolkning har köpt 60 procent av tillgängligt vaccin”. Och att ”priset på de vaccin som ställts till låginkomst-ländernas förfogande hittills varit betydligt högre än vad EU och andra rikare länder får betala”.

I artikeln citeras Matti Sällberg, professor på Karolinska institutet, som i SVT:s Ekonomibyrån i januari sagt att: ”Klart att några blir rika på vaccinet och jag hoppas verkligen det. Det är ju ett tecken på att det fungerar”.

Mot detta synsätt ställer artikelförfattaren frågan:

…vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?

Det är minst sagt rimliga frågor. Men det stora problemet med att privata kapitalägare kan bli så rika på medicin – trots att samhället och skattebetalarna varit med och gjort produkterna möjliga – är ändå inte främst deras vinster, utan vad vinstdriften leder till. Det finns en fördelningsmekanism inrättad av WHO som heter Covax. Enligt den skulle alla anslutna länder få tillgång till vaccin. Tillgången skulle ske efter behov inte efter resurser. Men det är ju uppenbart att när produktionen av medicin domineras av ett antal stora företag med maximal vinst som mål så sker inte tilldelningen efter behov.

Pieter-Jan van Eggermont som är humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser påpekar att bolagen blir rika för att de lyckas förhandla fram ”särskilt förmånliga avtal och privilegier”.

Kate Elder, vaccinexpert på Läkare Utan Gränser understryker också att ”den här pandemin är inte över innan den är över för alla, överallt”. Hon vädjar därför till läkemedelsbolagen:

För att säkerställa att alla får tillgång till vaccinen måste läkemedelsbolagen göra det rätta och inte sätta ett orimligt pris på sina produkter. De borde inte sko sig på den här pandemin. De borde inte heller ta patent på de verktyg som behövs i kampen mot covid-19 utan tillåta produktion av mer prisvärda varianter av vaccinen.

Tyvärr tror jag inte att de stora läkemedelsbolagen frivilligt bryter med sin egen vinstlogik. För detta krävs nog inget annat än att tillverkningen och kontrollen tas över av samhällena, socialiseras ”helt enkelt”.

Istället för vinst som överordnat mål

Det finns definitivt olika grader av egoism hos olika rika länder och EU är inte värst. Men själv känner jag bara till ett enda land i världen som bryter med den kapitalistiska logiken och utformar såväl sjukvård som medicinförsäljning utifrån solidariska principer. Det är Kuba. Om du är en sådan som direkt studsar till när du läser att jag framhåller Kuba så vill jag dels hänvisa till en blogg som jag skrev när Fidel Castro hade dött (Castro, demokratin och Kuba) som resonerar lite mer generellt om Kuba. Men jag vill också hänvisa till en nyutkommen bok skriven av Louise Österlin: Kubas läkare – ut till världens alla hörn. Den berättar ingående om alla delar av Kubas framgångar på sjukvårdsområdet framförallt om den solidariska internationalismen med läkar- och sjukvårdsbrigader som reser ut i världen. 2019 var antalet läkare i Kuba 97 202. Av dessa arbetade 28 729 läkare ute i tjänst i 59 andra länder.

I boken beskrivs bland mycket annat hur Kuba började utveckla sin bioteknologi på 1990-talet och att deras produktion av vaccin, mediciner och andra farmaceutiska produkter idag är en av de snabbast expanderande i hela världen. För kubanska medborgare innebär det att det finns mediciner som antingen är gratis eller mycket billiga. Och till fattiga länder säljer Kuba i solidarisk anda dessa produkter till mycket låga priser. När det gäller export till rika länder tar Kuba däremot betalt utifrån marknaden och får på detta vis in välbehövliga pengar till statskassan som kan användas inom den egna hälsovården. De gör alltså tvärtom mot de ”prismekanismer” som beskrevs ovan i tidskriften Direkt.

Som enda Latinamerikanska land har Kuba också utvecklat vaccin mot covid vilket du kan läsa om i en artikel av Helen Yaffe.

Beställ boken ”Kubas läkare – ut till världens alla hörn” från svensk-kubanska föreningens butik. Boken är på 248 sidor, rikt illustrerad med foton och kartor. Pris 120 kronor plus porto.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 10 april, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Internationellt, Latinamerika, Marknadsvansinnet, Välfärden
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 10 april, 2021

https://pepprat.org/2021/04/10/vaccin-och-solidaritet/

Ett program för att vända utvecklingen

Så börjar vi då på ett nytt år och tänker och hoppas att det måste bli bättre. De flesta tänker väl på att vi ska kunna tränga tillbaka pandemin med hjälp av omfattande vaccineringar. Och på många sätt känns det som en förutsättning för så mycket annat. För att vi ska kunna komma ut tillsammans och ta strid. Pandemin avslöjade ju de anhopade problemen med nedrustad välfärd. Och klimatkrisen blev inte mindre. Angreppen på fackliga rättigheter fortsatte….och så vidare.

Därför kändes det bra när jag dagen innan Nyårsafton nåddes av ett mejl med ett budskap från Välfärdsalliansen i Stockholm. Välfärdsalliansen är en sammanslutning av många olika organisationer. Förutom organisationen Gemensam Välfärd består alliansen av Hyresgästföreningen region Stockholm, olika fackliga organisationer som Seko Stockholm, Norra Järva stadsdelsråd, Klimataktion, Rädda hyresrätterna, m.fl.

De kallar sitt upprop för ”Nyårslöfte” men det är mer av ett program för handling som välformulerat ringar in de viktigaste frågorna att bygga rörelse och ta strid kring under kommande år.

Så här skriver de:

Klockan ringer ut för 2020 – ett riktigt ruggigt år med coronapandemi, klimatförsämring och trumpism plus hot mot anställningsskydd, rätten till en bostad och social trygghet här. Så låt oss göra det som väntar bakom hörnet till Vändpunkternas år. Här är Välfärdsalliansens nyårslöfte – låt oss bli många som avger det! För ett Godare Nytt 2021!

NYÅRSLÖFTET :

FÖR VÄLFÄRD, TRYGGHET OCH KLIMATRÄTTVISA

Den värsta faran heter inte pandemi, klimatkris eller högerfara – den stavas uppgivenhet. Vanmakt inför ett dödligt virus och en samhällsutveckling åt fel håll med ökade klyftor, minskad trygghet och klimatförsämring hotar med förlamning – och viljelös anpassning.

Men det är vi människor som själva och tillsammans avgör vårt öde. Så låt oss mitt i den mörkaste månaden avge ett gemensamt nyårslöfte:

Nej, vi tänker inte passivt acceptera, ge upp och foga oss! Tvärtom, de väldiga utmaningarna från pandemin, klimatförsämringen och välfärdskrisen sporrar oss att hålla hoppet och möjligheterna levande. Tillsammans kan vi hejda tillbakagången och bana andra vägar.

Välfärdsalliansen som bildades våren 2019 av hyresgäster, fackföreningsfolk, välfärdsförsvarare och klimataktivister vill göra 2021 till vändpunkternas år.

FÖRSVARA ANSTÄLLNINGSTRYGGHETEN

Vi försvarar anställningstryggheten trots januariavtal och eftergifter. Hur kan ett fullgott anställningsskydd försvagas när just osäkra timanställningar har bidragit till smittspridning på äldreboenden? Den statliga Coronakommissionen underströk i sin första rapport betydelsen av fasta anställningar och trygghet för personalen som en viktig förutsättning för smittsäkrare omsorg.

När permitteringar och varsel drabbar jobben på bred front i pandemins spår behöver vi stärkt anställningsskydd, inte försvagat.

Välfärdsalliansen står för det fackliga försvaret av anställningstryggheten mot Svenskt Näringslivs, borgerlighetens och januariavtalets strävan att försämra den.

FÖRSVARA RÄTTEN TILL BOSTAD MOT MARKNADSHYROR

Vi försvarar rätten till en bra bostad med rimlig hyra mot alla försök att införa marknadshyror. Trångboddhet, tillfällighetsboende, vräkningar och hemlöshet drabbar inte bara människor genom knapphet och sociala svårigheter. Pandemin har också visat på hälsoriskerna när rekommendationer om fysisk distans och skydd av äldre inte kan efterlevas.

Istället för att öppna upp för marknadshyror genom ”fri hyressättning” i nyproduktion och därmed hyreshöjningar för alla, krävs en motsatt politik.

Välfärdsalliansen står för hyresgäströrelsens försvar av rätten till ett gott hem med rimlig hyra mot fastighetskapitalets och januariavtalets strävan efter marknadshyror.

FÖRSVARA EN JÄMLIK VÄLFÄRD UTAN VINSTINTRESSEN

Sveriges svårigheter att skydda de äldre mot Coronasmittan handlar om långvarig försummelse av många regeringar, visar Coronakommissionen. Privatiseringar, uppsplittring, marknadsstyrning (NPM), avsaknad av smittskyddsutrustning, av läkare, sjuksköterskor och fasta personalstyrkor har bidragit. Liknande svagheter uppvisas från andra verksamheter, som på de vinstdrivna skolkoncernernas och den upphandlade spårtrafikens områden.

Istället för att gå vidare längs privatiseringar och marknadsutsättning krävs en motsatt politik.

Välfärdsalliansen står för välfärdsfackens, brukarnas och samhällets behov av en jämlik, gemensam och demokratiskt styrd välfärd för människors behov inte företagsvinsternas.

FÖRSVARA EN RÄTTVIS KLIMATOMSTÄLLNING

Pandemikrisen med dess följder för så många människors liv, behoven av att ta solidariskt ansvar mot smittspridningen plus de stora kraven på stat och myndigheter att stötta samhällsekonomin och enskilda, organisera smittskydd och massvaccinering säger något om vad som krävs inför den ännu större utmaningen, klimatkrisen. Behovet av snabb, grön omställning kräver hela samhällets förändringsarbete, från vardagens levnadssätt till det övergripande – produktion, transporter, teknikutveckling, infrastruktur, boenden.

Här finns inget utrymme för ”låt-gå”-politik och kortsynt jakt på fördelar eller vinster. Klimatomställning är vår gemensamma överlevnadsfråga.

Välfärdsalliansen gör gemensam sak med klimatrörelsens deklaration av Klimatnödläge och krav på omställning av samhället till balans med naturen. Tillsammans med klimataktivismen vill vi bidra till att återstarta samhället på en grund av jämlik gemenskap och ekologiskt ansvar.

LÅT OSS GÖRA 2021 TILL VÄNDPUNKTERNAS ÅR

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 1 januari, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Bostad, Fackligt, Klimat och miljö, Välfärden
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 1 januari, 2021

https://pepprat.org/2021/01/01/ett-program-for-att-vanda-utvecklingen/

RUT än en gång

Emellanåt känns det ganska svårt att kommentera det som händer i samhället. En anledning till det (förutom det deprimerande läget med corona-pandemin och dess begränsningar av det vanliga livet) är att politiken ibland känns som om den går på ”repeat”. Samma gamla lösningar, bara med mera av samma slag.

När liberalerna får sossarna och miljöpartiet att genomföra ytterligare skattesänkningar för de rika, eller bidrag som kallas avdrag för de som har mest, så känns det på något vis som om det inte går att säga något mer mot detta. Får de aldrig nog? Hur illa ska de ställa till det? Hjälper inga argument eller nödrop?

Trots det gör jag i alla fall ett försök till här när det gäller det senaste om RUT (Rengöring, underhåll och tvätt). Det här skatteavdraget för det som kallas ”hushållsnära tjänster” och som funnits i Sverige sedan 1 juli 2007.

Själva förslaget

Regeringen S+MP lägger alltså tillsammans med samarbetspartierna C+L ett förslag till ytterligare utvidgning av RUT. Det ska lämnas till Lagrådet för att kunna beslutas i budgeten för 2021. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2021.

Förslaget innebär att taket för avdraget ska höjas från 50 000 kronor till 75 000 kronor per år. Dessutom ska ännu fler saker ingå. Det handlar om:

  1. Möblering av bostad och montering av möbler.
  2. Transport av bohag till andrahandsbutiker, loppmarknader och liknande.
  3. Enklare tillsyn av bostad och fritidshus.
  4. Tvätt vid tvättinrättning.

Kritik mot förslaget

Att höja taket för rutavdraget till 75 000 kronor per år motsvarar köp av tjänster för 150 000 kronor. Av de nästan 800 000 hushåll som gjorde rutavdrag år 2017 (antalet har ökat sedan dess) gjorde enligt Riksrevisionen de allra flesta (65,1% av hushållen) – se tabell – avdrag för under 5000 kr per år. Bara 5,5% av alla hushåll gjorde avdrag som var större än 20 000 kr. Hur många personer som kommer att köpa tjänster för 150 000 kr per år och göra avdrag på 75 000 kr vet vi inte ännu. Men det handlar alltså om en mycket liten grupp. Det är denna lilla grupp av mycket högavlönade som gynnas av förslaget.

Som Riksrevisionen konstaterade i en rapport så finns köpare av RUT-tjänster ”i samtliga delar av inkomstfördelningen, men de är kraftigt koncentrerade till hushållen med de högsta inkomsterna. En fjärdedel av rut-köparna och 40 procent av det totala avdragsbeloppet finns bland den tiondel av hushållen som har de högsta inkomsterna. 55 procent av det totala avdragsbeloppet finns bland den femtedel av hushållen som har de högsta inkomsterna.”

Denna profil av ojämlikhet och gynnande av dem som har mest stärks nu med det senaste förslaget.

Därför har även sådana som är för idén med rut-avdrag reagerat mot förslaget. En som reagerat är till exempel den f.d. (?) folkpartisten numera skatteexperten på TCO Karin Pilsäter. Hon skriver i en artikel i UNT (Vi som verkligen gillar Rut måste värna dess legitimitet):

De utökningar som nu föreslås i en lagrådsremiss riskerar som bäst att bli helt perifera, som sämst att undergräva förtroendet, leda till fusk och glidningar och nya krav på utvidgning………..

Det är väldigt mycket pengar. Ingen familj med någorlunda normal inkomster kan lägga så mycket pengar på denna typ av tjänster…………

Man måste också utgå från hur det faktiskt ser ut. Endast några hundra personer slog i taket på 50 000 kronor.

Och Jämlikhetskommissionen (se tidigare blogg) som anser att rutavdraget bör bevaras menar också i sitt betänkande att ”taknivån för möjligheten till skattereduktion bör inte höjas och möjligheten bör inte heller utvidgas till att omfatta fler tjänster”.

Som vanligt säger partierna som står bakom det senaste förslaget att det handlar om ”att få livspusslet att gå ihop”. De skulle aldrig säga att de bara vill gynna några hundra mycket rika personer. Istället säger de som Per Åsling, skattepolitisk talesperson för centern att det handlar om att ”människor som har en svag position på arbetsmarknaden nu får möjlighet att få ett jobb”.

Hur många extra jobb som skapas av dessa bidrag till de rika, eller vilka som får jobben, finns det olika undersökningar av. Och det som går att säga är åtminstone att RUT-anhängarna kraftigt överdrivit de jobbskapande effekterna.

Men oavsett det så är ju det avgörande vad vi väljer att använda skattepengarna till. Vilken sorts jobb vill vi ha fler av och vilka sektorer vill vi stärka? Vi kan göra olika val och de påverkar samhällsutvecklingen.

Istället för dessa bidrag (ja skatteavdrag är ju ett bidrag från andra skattebetalare) för jobb i hemmet (främst till de som har mest) så skulle ju pengarna istället kunna användas till att anställa fler inom vård, skola och omsorg. Med bättre löner och bättre arbetsvillkor dessutom. Att använda skattepengarna så skulle definitivt ge fler jobb. Men dessa jobb skulle dessutom vara till nytta för så många fler människor och definitivt också för dem som idag inte har möjlighet att få hjälp med ”livspusslet”.

 

Det betalda hemarbetet ett mått på graden av jämlikhet?

I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare…..

Så skrev för några år sedan Patrik Engellau längtansfullt på bloggen ”Det goda samhället”. Han beskrev där hur det varit ”en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet”.

Den längtan efter ett svunnet klassamhälle som han där uttryckte återspeglar nog både stämningar inom hans samhällsklass och förklarar delvis framväxten av RUT-sektorn för de rikaste.

Däremot har han inte helt rätt i sin beskrivning. Långt in på 1900-talet var det fortfarande mycket vanligt med hembiträden även i de ”västerländska samhällena”, så också i Sverige.

På 1930-talet fanns det i Sverige fortfarande ungefär 50 000 hembiträden i städerna och tiotusentals pigor inom lantbruket. Dessa yrken försvann sedan alltmer efter 1945. Det blev allt ovanligare att städa andras hem och passa andras barn. Nu har utvecklingen vänt tillbaka till att alltmer likna denna tid. Men varför försvann dessa jobb i stort sett under många år?

Det brukar sägas att det berodde på de många nya hushållsmaskinerna som underlättade hushållsarbetet samt på utbyggnaden av den offentliga sektorn där alltfler kvinnor sökte jobb. Det stämmer väl. Men måste man inte också se det minskade antalet hembiträden som ett resultat av de minskade klyftorna i samhället? Både i form av lön och i form av vad vi (framförallt kvinnor) var beredda att acceptera av underordning och utsatthet. Ett samhälle där stora grupper säljer sin arbetskraft som arbetare i andras hem är också ett samhälle där klyftorna är stora. I ett mer jämlikt samhälle (som Sverige blev fram till 1980-talet) ville färre arbeta i andras hem samtidigt som färre också hade råd att köpa denna (nu dyrare) arbetskraft.

De ökade klyftorna är en del av en spontan utveckling i alla samhällen där inte folkrörelser och politiken ingriper för att göra något åt det. I Sverige har politiken nu alltför länge inte bara låtit bli att driva på för utjämning utan dessutom aktivt förstärkt klyftorna. Skattesubventioner för att arbeta i andras hem är bara en av många sådana åtgärder.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 31 augusti, 2020  •  Permalänk
Publicerad i Klass, Rikedomens fördelning, Välfärden
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 31 augusti, 2020

https://pepprat.org/2020/08/31/rut-an-en-gang/

« Äldre inlägg
%d bloggare gillar detta: