Våldets logik

USA är ett land som påverkat och påverkar Sverige på många sätt, ekonomiskt, kulturellt och politiskt. Samtidigt är det många saker i USA som framstår som mycket märkliga för de flesta svenskar. Olika typer av penninghungriga kristna kyrkor med en mycket gammaldags bokstavstro är ett sådant fenomen. Uppslutningen kring en motbjudande, lögnaktig och bisarr figur som Trump är ett annat. Svårförståelig för de flesta svenskar är också synen på rätten att beväpna sig.

I Sverige har skjutvapen blivit vanligare när det gäller dödligt våld. Ökningen av död genom skjutvapen ökade från 25 fall år 2013 till 63 fall år 2022. Det handlar här om uppgörelser mellan olika gängkriminella. Det är förfärligt och handlar naturligtvis också om tillgången till vapen. Men denna tillgång är olaglig. De kriminella har inre rätt att bära dessa vapen.

I USA är det – även om vapenlagarna ser lite olika ut i olika delstater – överallt tillåtet att utan speciellt tillstånd offentligt bära skjutvapen dolt eller (i 30 delstater) öppet. USA, där det finns fler skjutvapen än invånare, är också ett mycket våldsamt samhälle. Över 39 000 människor skjuts till döds i USA varje år, enligt Amnesty. Och i genomsnitt skjuts mer än 360 människor varje dag, men överlever ”i alla fall tillräckligt länge för att komma till sjukhus”.

”The Second Amendment”

Rätten att fritt bära vapen bygger på det andra tillägget till författningen från 1791, där det står:

En väl reglerad milis är nödvändig för säkerheten i en fri stat, därför skall folkets rätt att inneha och bära vapen inte inskränkas.

Denna lag uppstod alltså när USA ganska nyss (1776) krigat sig till självständighet från kolonialmakten Storbritannien. Centralmakten var svag och det fanns ett motstånd (redan då) mot den federala makten. Det handlade där om beväpnade hemvärnsmiliser. Det kan ju låta folkligt och ”demokratiskt” men den USA-baserade journalisten Karin Henriksson berättar i Access om historikern Roxanne Dunbar-Ortiz. Hon har studerat ursprungsbefolkningens öden och istället för ”några strävsamma, självförsörjande nybyggare” såg hon ”systematisk fördrivning av vad man kallade indianer och exploatering av slavarbetskraft”…..”Miliserna var själva verktygen när den vite mannen tog och behöll makten”.

USA idag

Jag lyssnade på USA-podden på radio häromveckan. De pratade om skolskjutningarna i USA och om National Rifle Association (NRA) den lobbyorganisation som ständigt motsätter sig alla inskränkningar i vapenlagarna. USA har genomlidit ett flertal mass- eller skolskjutningar under de senaste åren, till exempel 2017 i Las Vegas (59 döda) eller i Texas i maj 2022 (21 döda). Och nu senast i mars på den kristna privatskolan i Nashville (7 döda). Det finns också en opinion för att begränsa rätten att fritt bära vapen. Men NRA kämpar stenhårt emot detta.

Från en svensk synvinkel så framstår det som svårbegripligt att inte se ett samband mellan vapentillgången och det dödliga vapenvåldet. Även om våldet i sig har sina egna samhälleliga och psykologiska orsaker så ökar naturligtvis risken för skjutvapenvåld ifall dessa är rikligt förekommande.

Man kan tycka att det borde dras några slutsatser efter alla vidriga skjutningar. Men jag hör på USA-podden att NRA istället för regleringar och begränsningar av vapentillgången menar att skolvakter bör beväpnas för att skydda barnen. Ja, sådan är våldets logik. Men denna logik leder bara till en fortsatt upptrappning.

Världens länder

Jag funderar vidare på detta spår. Det talas mycket om ekonomisk kris i världen. Men en bransch känner inte alls av detta. Militärindustrin blomstrar, länder rustar upp sina krigsmakter och rustningskostnaderna når nya rekordnivåer.

skarpt läge

I Ukraina pågår Rysslands överfall. I Sudan slåss två generaler om makten. Men också de länder som inte är i krig spänner sina muskler och skramlar med sina vapen. I Sverige pågår en stor militärövning – kallad ”Aurora 23” – som är den största militärövningen i Sverige på många decennier. 26 000 svenska soldater deltar tillsammans med 700 marinkårssoldater från USA och militärer från 12 andra länder. Hur man kan döpa en militärövning efter den romerska gryningens gudinna är för mig svårt att förstå. Men viktigare är att fundera över om detta sätt att spänna och visa de militära musklerna gör oss tryggare. Innebär det inte istället att ytterligare trappa upp spänningarna mellan olika världsmakter? Att förstärka våldsspiralerna? På samma sätt som när en amerikansk B52 i mars flög i finskt luftrum mycket nära den ryska gränsen. Då tyckte en militärexpert att det var ett bra ”skrämselbudskap”. Övningsledaren för ”Aurora 23”, brigadgeneral Stefan Andersson tycks resonera på samma sätt. Han säger att han räknar ”med att Sverige genom övningen kommer att anklagas för att eskalera det säkerhetspolitiska läget och att markeringar till havs eller i luften kan vara att vänta”. Men säger Andersson:

Det är vi förberedda på och vi kan omedelbart växla om från övning till skarp verksamhet.

”Skarp verksamhet”?!

Det är så alla dessa militärer och militärexperter (och de flesta politiker) resonerar. Egentligen tänker de väl precis på samma sätt som lobbyorganisationen NRA i USA? Våldet och vapnen kan bara mötas med mera våld. Beväpna skolvakterna. Rusta upp krigsmakterna. Se mer hotfull och skrämmande ut.

Är det inte dags att börja tänka på ett annat sätt?

De, dem, dom och tiden som går

Almqvist

Är du tillräckligt gammal för att minnas den hurtfriska sången ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera…”? Den sjöng vi på lågstadiet när jag var barn. Jag gillade inte sången. Inte heller funderade jag över varför vi sjöng att ”vi gå” istället för ”vi går”. Men det berodde på att Sverige tidigare hade en pluralform för verb. Så att man skrev ”jag går” men (i plural) ”vi gå” och ”jag gick” men ”vi gingo”. Men talspråket förändrades så att de här pluralformerna började försvinna. En av de första som tyckte att det därför var dags att ändra skriftspråket och anpassa det till talspråket var författaren Carl Jonas Love Almqvist. Det var alltså redan på 1840-talet. Men förändringen tog tid. År 1885 skrev språkprofessorn Adolf Noreen:

Önskligt vore också, att t. ex. sådana konstruktioner som ’vi går’ o. d. snart erkändes såsom oklanderlig svenska; man blefve då befriad från det hos skolungdom ymnigast förekommande ’fel’, hvilket torde mer än något annat dylikt bidraga att förbittra en kriarättares redan därförutan nog mödosamma lif. Man har minsann tillräckligt att göra med att rätta lärjungarnas verkliga fel, utan att man företar sig att korrigera dem äfven i de punkter , där de utrycka sig bättre än sina lärare.

(Noreen: Om språkriktighet s. 39–40)

Under 1900-talet började allt fler författare använda den s.k. enhetsformen alltså den där verbet var likadant både i singular och plural.

Men enligt Språktidningen så var det Tidningarnas Telegrambyrå, TT, som 1945 bidrog till den stora förändringen då de slopade de svenska verbens pluralformer i sina texter.

Jag skriver detta dels för att jag tycker det är intressant och lite lustigt men också med anledning av den diskussion som varit i medier om ordet ”dom”. Debatten uppstod därför att det blev känt att Språkrådet skulle få en ny chef: Lena Lind Palicki och att hon var anhängare av en ”dom-reform”. De olika åsikterna från förr och nu liknar varandra när det gäller synen på språket. Och jag är på ”Almqvist-sidan” även i denna diskussion.

Ranelid

Som jag fattat det så skulle en ”dom-reform” innebära att det blir helt accepterat att använda dom också i formella texter som myndighetsinformation, läroböcker, akademiska uppsatser, tidningsledare eller liknande. Däremot skulle det inte bli förbjudet för oss gamla stötar att fortsätta använda de eller dem. Men vi skulle inte behöva störa oss på/göra oss roliga över alla yngre människor som inte kan skilja på de och dem. Och alla de som sliter med dessa former och ofta misslyckas skulle lugnt kunna börja skriva så som de talar. Precis som när verbens pluralformer ”gingo” ur tiden.

Jag såg på TV/Aktuellt när Lena Lind Palicki skulle diskutera ”dom-reformen” med Björn Ranelid. Det blev inte mycket till diskussion. Trots att Ranelid deltog via länk lyckades han totalt ockupera luftrummet så att Lind Palicki knappt fick en syl i vädret. Och jag påmindes om varför jag alltid haft svårt för den mannen. Ännu mer förstår jag varför när jag läser en ganska roande blogg av Birger Schlaug.

Ordet ”respekt”

När jag ändå är inne på språkspåret så har jag på sista tiden funderat över ordet ”respekt”. Då menar jag inte vad det betyder eller sådant som att unga tuffa män kan lägga en mer skräckfylld betydelse i ordet än vad de flesta andra gör.

Nej, jag funderar över hur människor i maktpositioner använder ordet. Vår statsminister till exempel. Som när Lagrådet kritiserade den nya terrorlagen. Då sa statsministern att han hade ”respekt” för deras synpunkter. Naturligtvis kunde han inte säga att ”vi skiter i” Lagrådets synpunkter, fast det var det som han gjorde. Men varför måste han ha det där onödiga tillägget om ”respekt”.

Och när statsministern får nobben till Nato-inträde av regimerna i Turkiet och Ungern då säger han också att han har ”respekt” för det. Varför? Det låter för mig som en helt tom och meningslös fras.

Balkow

När Axfoods vd Klas Balkow fick en bonus på 4,6 miljoner (vilket var 60% av grundlönen…) så kände sig till och med vår finansminister tvungen att säga att hon kände sig ”provocerad” av det, med tanke på prisstegringarna på mat. Vad svarar då Balkow? Jo: ”Jag förstår att det sticker i ögonen. Jag har respekt för det”. Respekt?! Vad menar karln? Samtidigt framhåller han att bonusen är ”marknadsmässigt satt”. Och det förklarar ju allt, eller hur? Så eftersom vi naturligtvis inte kan göra något åt sådant som blir till på ”marknadsmässigt sätt” så kostar det ju inget för Balkow att ha respekt för oss som tycker att 4,6 miljoner ”sticker i ögonen”.

När jag nu ändå håller på att glida över från språkspåret till mitt mer normala bloggspår så vill jag avsluta med att rekommendera en mycket bra text av Karin Pettersson i Aftonbladet. Hon skriver att

Det pratas om en ”dom”-reform, själv vill jag ha en granskning av krisdebattens språk och grundlösa antaganden. Det är inte en naturlag att de fattigaste ensamma ska bära bördorna.

Läs den, skarp och lärorik.

En uppgiven LO-pamp

Det är en rätt tråkig väg att gå….

LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson

Samtidigt som de flesta nu går back ekonomiskt så är det lika strålande tider för höjdarna i börsbolagen som det varit sedan många år. LO har publicerat sin årliga rapport om den skenande ojämlikheten där man sedan 1950 undersökt inkomstutvecklingen för vd:arna på 50 av Sveriges största bolag. Se tabellen som visar hur många industriarbetarlöner det går på en direktörslön:

LO:s avtals sekreterare säger till TT att detta ”är beklämmande” och att ”eliten tappat fotfästet”(?). Därför kräver också LO att ”näringslivstopparna ska hålla igen för att löntagarna inte ska kräva full kompensation..”

Men inför frågan vad LO ska göra ”mer än att prata och hota” säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson så här:

En variant är att facken ska börja kriga mer. Men det är väldigt destruktivt för samhället att de arbetande massorna ska behöva jävlas för att få en större andel av pengen. Det kostar ju rätt mycket för samhället, med produktionsbortfall och harmonin i samhället. Det blir rätt stökigt. Det är en rätt tråkig väg att gå.

Ack ja. Med sådana ledare kommer det inte att bli några förändringar till det bättre, annat än för dem själva. Det är ju just de ”tråkiga sätten” som är de som historiskt har fungerat för att minska klassklyftorna. Det är liksom hela idén med fackföreningar att de ska kunna ”kriga” för att använda avtalssekreterarens ord.

Om den unga arbetarrörelsen resonerat på det sättet och fruktat ”stök” så hade vi inte uppnått mycket varken i Sverige eller på andra håll. Det enda som biter på den ekonomiska elit som på alla sätt berikar sig och ökar sin makt är motmakt. Ett av de viktigaste maktmedel som alla lönarbetare har är strejkvapnet. Om det används.

Ett 90-årsminne

Det här är Paul von Hindenburg vid sitt skrivbord i rikspresidentpalatset i början av 1932. Bilden ser jag i en väggalmanacka ”BERLINER GESCHICHTE, som vi fått av en tysk vän och som hänger i vår hall.

Hindenburg kom från en preussisk adelssläkt och utbildade sig till militär. Under det första världskriget var han generalstabschef från1916. I presidentvalet 1925 segrade han som de konservativas kandidat med 14 639 000 röster. Den främste motståndaren var då socialdemokraternas kandidat som fick 13 740 000 röster. Hindenburg återvaldes för ytterligare en sjuårsperiod 1932 som kandidat för socialdemokraterna och den politiska mitten. Då var den främste motståndaren i presidentvalet Adolf Hitler.

I november 1932 var det val till riksdagen. Nationalsocialisterna (NSDAP) som i valet i september 1930 hade gått fram mycket backade 1932 med ungefär 2 miljoner röster och fick 196 mandat i riksdagen. Socialdemokraterna och kommunisterna fick tillsammans 221 mandat och var alltså fler än NSDAP. Men saken avgjordes av de borgerliga partierna.

Den 30 januari utsåg Hindenburg Hitler till Rikskansler.

Under bilden på Hindenburg i står det bland annat följande i vår väggalmanacka:

”Denna dag den 4 februari för 90 år sedan, år 1933, utfärdade Hindenburg ´Dekretet av Rikspresidenten till skydd för det tyska folket´, som gjorde det möjligt att upplösa politiska organisationer och konfiskera trycksaker så snart de äventyrade ”den allmänna säkerheten eller ordningen”.

Själva dekretet hade skrivits redan året innan av Franz Von Papen som blev Rikskansler 1 juni 1932 och var chef för det kortlivade och teknokratiska så kallade baronkabinettet. Nu drogs det enligt texten i väggalmanackan ”ur byrålådan för att inskränka mötes- och tryckfriheten avsevärt och gav nationalsocialisterna medel för att bekämpa sina politiska motståndare och konsolidera sin egen makt”.

Det som hände därefter är i sina avgörande stycken numera känd historia. Men lär vi något av historien? Eller upprepar den sig delvis men i nya former?

Midvintertid

Så har vi då passerat årets mörkaste dag och snart är det tid för den midvinterfest som i Sverige kallas jul.

Om detta läser jag på Handelns Utredningsinstituts (HUI) sida där de skriver:

Julen är en högtid präglad av traditioner. Trots att årets julhandel sker i en ekonomiskt turbulent tid förväntas få göra avkall på julbord och festligheter.

HUI mäter det som kallas julförsäljning. Med det menas all försäljning som sker under december månad inom dagligvaruhandeln och sällanköpsvaruhandeln”.

Trots dyrtiden räknar HUI med att ”julhandeln växer med 2 procent”. Då:

 landar årets decemberhandel på drygt 91 miljarder kronor. Detta motsvarar cirka 18 800 kronor per hushåll. Försäljningen per person uppgår då till 8 700 kronor”.

Ja visst är julen en traditionstyngd tid. Men som med de flesta traditioner är de ofta inte så gamla eller ”rena” som konservativa av olika sorter önskar sig eller tror. Den märkliga jultomte som är en blandning av helgonet Sankt Nicolaus, den ”gamla” svenska tomten, Jenny Nyströms teckningar och ”Coca-cola-tomten” har varit med ett tag. Men ännu i slutet av 1800-talet var det en julbock som kom med paketen.

Att se Kalle Anka och kompani önska God Jul på TV har människor i Sverige betraktat som en speciell tradition. Det har vi kunnat göra sedan 1960. Men det har kanske minskat i ”streamandets” tid? Det ”traditionella julbordet” har hunnit förändras sedan några decennier, till exempel med tillkomsten av lax som julmat.

Men om traditionerna både förändras och förnyas och det kristna innehållet alltmer kommit i skymundan så försvinner inte kommersen. Ökad konsumtionen som ett sätt att fira jul ökar ständigt i betydelse.

Om HUI:s beräkningar vad gäller julhandeln stämmer och julhandeln alltså ökar även detta dyrtidsår, till 8 700 kr per person, så kan man fundera. Det är ett genomsnitt. Inom det ryms mycket. Förutom att det finns en hel del som har det väldigt gott ställt och knappast berörs av dyrtiden så finns det också många som känner trycket att konsumera som en del av traditionerna. Konsumera även om de kanske inte riktigt har råd. Det finns också alltfler människor som inte alls har möjlighet att delta i konsumtionen. I ett samhälle där det samtidigt konsumeras som aldrig förr måste det vara en dubbel börda, på ett sätt som nog inte fanns i det gamla fattigsamhället.

Så lyser detta samhälles motsättningar och vansinnigheter mot oss än mer i juletid. Överkonsumtion och resursslöseri som tär på vår jord samtidigt med dyrtid och ökad nöd.

Trots detta hoppas jag att du som läser detta får möjlighet att ha det så bra som möjligt de kommande dagarna, oavsett hur du väljer att förhålla dig till julen. Jag hoppas att du får möjlighet att uppleva så lite som möjligt av olika sorters ”tvång” och att du använder de traditioner som du tycker om på ett sätt som får dig att må bra. Jag tänker på några ord på väggen i Tensta tunnelbanestation i Stockholm – utformad av Helga Henschen:

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus.

Det tycker jag att man kan göra, även i en adventsstake, utan att behöva tro på något annat än människornas förmågor och möjligheter att hitta bättre sätt att leva tillsammans.

Jag hoppas också att du vill återkomma till denna blogg.

Vi ses i så fall i början av nästa år.

Vill du ha det som i Sovjet, va´?

För oss som var politiskt aktiva på vänsterkanten under 1970- och 80-talet var det vanligt att mötas av frågan: ”Vill du ha det som i Sovjet va´?” Det ville vi ju inte. Åtminstone inte de flesta av oss. En ganska stor del av den svenska ”68-generationen” ville inte det för att de gjorde ett annat val. De hade istället valt ett annat land i öst att se upp till: Kina. De gjorde i stort sett om samma misstag som den äldre kommunist-generationen med att okritiskt följa ett odemokratiskt ledarskikt långt borta. Men de flesta av oss andra som inte var ”maoister” ville ju inte heller ”ha det som i Sovjet”. Och även om Vänsterpartiets föregångare hade problem med sin historiska anknytning till Sovjet så påbörjades en brytning under partiledaren C H Hermansson på 1960-talet. Han hade till exempel en hedervärd roll i förhållande till såväl Pragvåren 1968 som till Sovjets ockupation av dåvarande Tjeckoslovakien. Och de verkligt Sovjettrogna inom vänstern bröt sig också ur 1977, bildade APK (numera SKP) och påbörjade en ökenvandring. Men visst fanns det ändå band kvar i dåvarande VPK. När upproret med fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen pågick i början av 1980-talet fördömde visserligen partiledaren Lars Werner undantagstillståndet, men samtidigt upprätthölls förbindelserna med det styrande kommunistpartiet. Men de band som fanns fortsatte ändå att töjas och sprack efterhand ända tills det inte ens längre fanns något Sovjetimperium att ha några band till.

Idag den 26 december 2021 är det exakt 30 år sedan Sovjetunionen upplöstes 1991. Jag påminns om detta av en återpublicerad artikel i veckotidningen Internationalen skriven av journalisten Per Leander. Frågan om vi ”ville ha det som i Sovjet” var ju en fråga som alla vi som var på ”vänstersidan” var tvungna att förhålla oss till. Numera är den inte så vanlig av naturliga skäl, även om jag hört en del äldre stötar som ilsket skrikit om Ryssland även numera, då jag delat något blad på stan.

Det system som utvecklades i Sovjetunionen, framförallt under Stalin, var fruktansvärt. Det var inte bara diktatoriskt förtryckande och innebar döden för ofattbart många människor (även ett mycket stort antal medlemmar i kommunistpartiet) det var också ett system där en nytt privilegierat byråkratiskt skikt hade fördelar på ett sätt som var ett hån mot socialistiska rättvisetankar. Detta är sant och viktigt att inte glömma speciellt för alla som önskar alternativ till kapitalismen.

Men precis som med många andra saker så är det också en bitter erfarenhet att många saker som vi trodde var illa nog faktiskt kunde bli ännu värre. Eller som muntergöken Bob Dylan uttryckt det i en sång: ”When you think that you´ve lost everything, you find out you can always lose a little more”*. För att du ska förstå vad jag menar:

  • kunde vi tro att ett utträde ur EU (som vi var mot) skulle upplevas som något annat än en seger (tänk Brexit)?
  • Kunde vi föreställa oss att en typ som Trump skulle kunna bli president i USA?

Och frågan när det gäller det Sovjet (som vi alltså var emot) är då på samma sätt:

blev det inte faktiskt ännu värre i Sovjet efter dess upplösning?

Per Leander svarar i sin artikel definitivt ja på den frågan och kallar Sovjetunionens fall för en katastrof. Han påpekar att beslutet om att upplösa Sovjetunionen togs bakom ryggen på den dåvarande presidenten Gorbatjov. Att det togs av Jeltsin och ledarna för de ukrainska och vitryska sovjetrepublikerna i motsättning till en folkomröstning där 78 % av sovjetmedborgarna röstat FÖR  att bevara Sovjetunionen.

Gorbatjov och Jeltsin

Leander menar också att:

Den verkliga demokratiseringen av Sovjetunionen och Ryssland påbörjades under Gorbatjovs styre på 1980-talet och innebar en tidigare aldrig skådad frihet i debatt och framväxten av ett starkt civilsamhälle. Jeltsin satte stopp för denna utveckling med sin blodiga statskupp 1993, då han lät stridsvagnar spränga sönder parlamentet för att kunna driva igenom sin nyliberala chockterapi mot folkets vilja.

Leander visar på att varken demokrati eller levnadsförhållanden utvecklades i Ryssland eller de nya republikerna. Han beskriver också varför ryssar ser tillbaka med nostalgisk blick på Sovjet efter Stalin och ger en mer nyanserad bild av livet i 1960- och 70-talets Sovjetunionen.

Läs artikeln!

Tyvärr ligger inte artikeln i Internationalen på nätet (ännu?) men den skrevs ursprungligen av Leander tillsammans med Aleksej Sachnin för fem år sedan. Och den artikeln ligger på den utmärkta eFolket. Läs den.

______________________________________________

*Dylan: Tryin´To Get To Heaven (before they close the door) på Time Out Of Mind 1997

Utveckling genom förstörelse?

Titta på denna lilla youtube-film:

Du behöver nog inte se alla de nio minuterna för att gripas av det vansinniga i det du ser. Filmen är från staden Kunming i södra Kina där 15 nybyggda, men ännu inte helt färdiga, höghus sprängs sönder.

Bakgrunden är den ”överhettade” bostadsmarknaden i Kina med fastighetsjätten Evergrande som nu har skulder på 2 600 miljarder kronor. I Kina står 90 miljoner lägenheter tomma. Ekonomin har tydligen både överproducerat och överbelånat. Därför förstörs nu en del av det som byggts upp, så som vi kan se på filmen.

Kritiker av kapitalismen har jämfört detta nu flera hundra år gamla system med tidigare produktionssätt. En skillnad mot tidigare system var och är att de kriser som uppstår inte beror på brist utan på överflöd. Detta då i förhållande till den efterfrågan som kan betalas med pengar.

 För 173 år sedan skrev till exempel två ganska unga män om dessa överproduktionskriser:

Under kriserna utbryter en samhällelig epidemi, vilken skulle ha förefallit alla andra epoker som en orimlighet: överproduktionens epidemi……De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att rymma den av dem skapade rikedomen. Varigenom övervinner bourgeoisin* kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en massa produktivkrafter….

De som skrev om detta ”tillintetgörande” var Marx och Engels i en skrift som hette ”Kommunistiska Manifestet” och länge var en grundskrift för hela arbetarrörelsen innan de större splittringarna.

Idag händer detta i Kina där Evergrandes huvudägare heter Hui Ka Yan och både är Kinas rikaste person och definitivt en (stor)kapitalist. Men att detta land styrs av ett parti som heter Kinas KOMMUNISTISKA parti är väl däremot en stor historisk ironi. Läser partimedlemmarna där månne Manifestet?

*franska för borgarklassen (kapitalisterna)

Ung Vänster, Utvik och ”kommunismen”

I början av januari detta år, 2021, hade Ung Vänster kongress. Där antogs bland annat ett principprogram. En tid efter detta uppmärksammades några ord ur detta principprogram i ett kort nyhetsinslag på TV-nyheterna. I programmet står det nämligen att ”Vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle”. Det är detta ord: ”kommunism”, som det handlar om.

Såvitt jag kunnat se har det inte uppstått så mycket rabalder eller angrepp från högerkanten på grund av detta ord i Ung Vänsters principprogram. Men författaren Magnus Utvik gör sitt bästa för att bidra till det med en artikel i Expressen. Utvik var själv i sin ungdom med i KPS, en extrem stalinistisk grupp som såg Albanien som det stora föredömet. Senare gick han med i VPK. Där och då anklagade han VPK ”för att inte vara tillräckligt kommunistiskt”. Detta enligt en gammal f.d. kamrat till Utvik från KPS, som recenserar Utviks bok om KPS-tiden (”Med Stalin som gud”) på Clartébloggen”.

Men numera har Utvik avlägsnat sig från allt detta och kallar sig socialdemokrat. Han har ägnat en del skrivande till att angripa Vänsterpartiet för ”kommunism”, bland annat i en bok. I Expressenartikeln tycker Utvik till exempel att Vänsterpartiet ”kommit för lätt undan” kritisk granskning. Han menar att eftersom Vänsterpartiet visserligen inte använder ordet kommunist eller talar om kommunismen men säger sig vara för ”ett klasslöst samhälle” så är de också för ”kommunismen”. Det ju är samma sak enligt honom. Men läs i så fall denna mening:

Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo-och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.

Meningen är från socialdemokraternas nu gällande partiprogram, antaget 2013. Ett samhälle utan klasskillnader är väl ett ”klasslöst samhälle”? Är då även socialdemokraterna kommunister?

Jag har resonerat om den här typen av begrepp förut. Till exempel angående begreppet ”vänster” eller om visionen om det klasslösa samhället (där jag fick en del tänkvärda kommentar-synpunkter från en läsare) i en polemik för några år sedan mot den nu bortgångne liberala ledarskribenten Håkan Holmberg på UNT. Det går ju att hoppa över sådana resonemang ifall vi enkelt slår fast att ”kommunism” är detsamma som den typ av system som Utvik gillade i sin ungdom. System där olika typer av demokratiska rättigheter inte fanns/finns. Samhällen som styrdes av en stalinistisk byråkratkast. Såvitt jag vet är de inom vänstern som idag bekänner sig till den typen av samhällen ytterst få.

Kan man då anklaga Ung Vänster för att sträva efter ett sådant samhälle. Nej, de skriver ju också i sitt program att: ”Erövrade demokratiska fri- och rättigheter ska försvaras, utvecklas och fördjupas”. De skriver också att:

Vår rörelse avvisar sedan länge varje tanke på att en socialistisk samhällsomvandling skulle ske utan folk- majoritetens stöd, bekräftat i allmänna och fria val.

Utviks idoler i ungdomen

Jag tror alltså inte att medlemmarna i Ung Vänster är kommunister i den mening som Utvik var i sin ungdom. Detta är viktigt, men numera omöjligt att hinna förklara i en TV-soffa. De som numera använder ordet kommunist om sig själva, men inte tillhör någon av de små grupperingar som fortfarande hyllar Stalins Sovjet eller Maos Kina, har för att uttrycka sig milt, en rejäl pedagogisk uppförsbacke att kämpa i.

Jag kan därför förstå Vänsterpartiets nuvarande partiledare Nooshi Dadgostar när hon bara blankt ”tar avstånd” då hon får frågor om ”kommunismen”. Samtidigt tycker jag att det är synd att arbetarrörelsens historia på detta vis förenklas och fördunklas. Dels för att det nuvarande Vänsterpartiet har en historia och kommer från en kommunistisk/stalinistisk tradition som det är helt nödvändigt att hårt kritisera och ärligt analysera, även om det inte finns mycket kvar av historien idag. Men också för att det faktiskt funnits personer, rörelser och perioder i arbetarrörelsens historia då ordet kommunist och kommunism stått för något annat än de hemska regimer som uppstod i Sovjet och senare i dess lydstater. Pionjärerna Marx och Engels använde ju ordet kommunist. Och det lilla manifest med detta namn som de skrev redan 1848 var senare spritt i hela arbetarrörelsen även då arbetarpartierna började bli masspartier och i huvudsak kallade sig socialistiska eller socialdemokratiska. Men det är bara för reaktionärer och för stalinister som det går en rät och obruten linje från Marx till Stalin.

Kommunistiska manifestet 1848

Själv tycker jag att vi kan låta dem som inte vill ifrågasätta eller kritisera den förfärliga utvecklingen i Sovjetunionen få fortsätta att ha monopol på ordet kommunist eller kommunism. Därför kallar jag mig socialist, trots att även detta ord missbrukats och förknippas med så mycket elände. Att en annan (socialistisk) värld inte bara är önskvärd utan också nödvändig är självklart för mig. Däremot finns det all anledning att inte tvärsäkert måla upp hur ett sådant samhälle (en sådan värld) kan komma att se ut. Det mesta av det som funnits av samhällen som inte var kapitalistiska är inte sådant som vi vill upprepa. Vi har inte heller några som helst exempel eller erfarenheter från att bygga sådana samhällen i den ekonomiskt mest utvecklade delen av världen. De viktigaste lärdomarna tror jag handlar främst om att upprätthålla, utvidga och ständigt kämpa för demokratin och att motverka sådana byråkrati- och privilegiesystem som utvecklades både i öststaterna och lever och frodas inom våra egna fackföreningar eller partier.

Om vi ska kämpa mot klassklyftor så tror jag ändå att det även idag behövs en vision om ett samhälle utan klasskillnader. En sådan vision som hela arbetarrörelsen har haft på sitt program sedan begynnelsen. Jag hoppas också på ett samhälle där inte vinst är den avgörande drivkraften och där så mycket som möjligt av det vi behöver inte är varor utan något som möter våra behov. Där demokratin också handlar om att vara med och styra på sin arbetsplats och över avgörande delar av ekonomin. Socialism alltså.

”Trumpismen” och rasismen

Ingen vet ännu hur Trump-klanen och dess stormtrupper kommer agera framöver. Men det som kan kallas för ”Trumpismen” kommer sannolikt inte försvinna även om personen Trump skulle försvinna ut i kulisserna. Eftersom fenomenet med fascistliknande rörelser fått en ökad utbredning i hela världen och på grund av USA:s roll som supermakt med oöverträffade militära ”muskler”, så är det naturligtvis viktigt att försöka förstå vad som händer och vad det handlar om.

Bello

En mycket viktig faktor är rasismen som ser olika ut i olika länder men har en speciell bakgrund och historia i USA. Walden Bello skriver om detta i en artikel (America Has Entered the Weimar Era) i Foreign Policy in Focus (FPIF) att krisen i USA har byggts upp under årtionden och påskyndats av COVID-19, men att:

Centralt för att förklara denna kris är utvecklingen av den vita överhögheten, ett villkor som det republikanska partiet har utnyttjat framgångsrikt sedan slutet av sextiotalet….

Bello menar att det Republikanska partiet  har gjort sig till representant för en rasmässig majoritet som vill bevara överhöghet men känner sig hotad av ”den demografiska och kulturella expansionen i det icke-vita” USA.

Han tar upp det faktum att ”sådana viktiga amerikanska industrier som konsumentelektronik, apparater, verktygsmaskiner, bildelar, möbler, telekommunikationsutrustning och många andra som varit giganterna i det kapitalistiska globala produktionssystemet överförts till Kina”. Bello menar att det  har bidragit till en enorm ökning av klassklyftorna i USA och har kunnat utnyttjas av Trump.

Bello skriver:

Undertexten för den Trumpiska kontrarevolutionen har i själva verket återställt den amerikanska drömmen, de ljusa utsikterna för social uppstigning, till dess rättmätiga ägare – det vill säga till vita amerikaner och endast dem.

En bok jag rekommenderar

För att förstå olika fenomen är kunskap om historia alltid viktigt. För den som vill förstå rasismen i USA och dess historia från slaveriet och framåt vill jag rekommendera en bok som snart kommer ges ut. Den är skriven av min vän Peter Widén och jag har haft förmånen att läsa den innan den trycks. Därför kan och vill jag varmt rekommendera den.

I boken Svart historia. Slaveri – rekonstruktion – återförslavning beskrivs afroamerikanernas väg från inbördeskriget och slaveriets avskaffande, genom den korta perioden av frihet och politiskt inflytande och tillbaka till ett, för många, ännu värre förtryck och lidande.

Widén beskriver i bokens förord hur han som är född 1949 såg nyhetsinslagen på TV i början av 1960-talet:

…där rasande vita rasister (rashatare som vi sa på den tiden) kantade gatorna och försökte stoppa manifestationer och hindra svarta barn att komma in i segregerade skolor …… Vi såg hur vita sydstatspoliser släppte loss  besinningslöst våld på gatorna, vi såg offren för bomber och överfall. Jag minns hur jag inte kunde få ihop det. Hur kunde färgen på andra människors hud utlösa detta hat?

Denna text ska försöka besvara de frågor som jag som 11-åring ställde mej själv.”

Widéns bok beskriver hur afro-amerikanerna blev formellt fria 1863 (under inbördeskriget) och under en period efter 1867 och ett antal år framåt åtnjöt ”politiska rättigheter som de senare inte skulle få uppleva närheten av förrän genom medborgarrättsrörelsens kamp hundra år senare”. I boken beskrivs hur dessa rättigheter trampades ner så att afro-amerikanerna i slutet av 1890-talet inte längre hade några som helst demokratiska rättigheter utan återgick till ”semi-slaveri” eller rent slaveri. Widén synar både de krafter som låg bakom det som kallats ”The Radical Reconstruction” liksom hur den kontrarevolution gick till som innebar förstörelsen av den radikala rekonstruktionen.

Du kan redan nu förbeställa boken från Bokförläggarna Röda Rummet.

Sätt in 200 kronor på pg 78 19 17–0,
eller swisha till 123 478 3403.
Skriv ”Svart” och namn och adress i meddelandet,
så får du boken med posten så snart den är tryckt.

Moderaternas nya idéprogram – ett tecken i tiden.

Yngve Holmberg partiledare 1969

Det parti som kallar sig moderaterna  bildades 1904 som Allmänna valmansförbundet, senare högerpartiet. I 41 år (sedan 1979) har moderaterna varit det största av de borgerliga partierna med en höjdpunkt i valen 2006 och 2010 med Reinfeldt som partiledare. Men så har det inte alltid varit. Under den radikaliseringsvåg som pågick i Sverige och många andra länder från mitten av 1960-talet och ett decennium framåt låg partiet kring 11 – 15 %. Ett av uttrycken för hur radikaliseringsvågen påverkade även det gamla högerpartiet var att man år 1969 bytte namn till Moderata Samlingspartiet. Synonymer till moderat är: måttfull, sansad, hovsam, återhållsam, skälig, måttlig, försiktig. ”Måttfullt konservativ” var väl tanken då 1969.

Nu har partiet kommit ut med ett nytt idéprogram. Idéhistorikern Per Sundgren gör i ETC en mycket intressant och förtjänstfull genomgång av moderaternas olika partiprogram genom historien. Han jämför, analyserar och sätter in det senaste programmet i sitt sammanhang.

Sundgren inleder med att påpeka att moderaterna haft problem med sin historia som då de i 2011 års program lögnaktigt hävdade att de gått i spetsen och drivit på för kvinnlig rösträtt och motstånd mot apartheid.

Vissa propagandagrepp står sig

Partiets rötter går tillbaka till ett parti som representerade den rika minoriteten och såg den allmänna och lika rösträtten som ett hot och ville värna fosterlandet ”mot socialdemokraternas och den radikala vänsterns ständigt fortgående upplösningsarbete.” Sundgren visar hur partiet utifrån denna kärna sedan anpassat sig i de program som kom 1919 och 1934 och med en ”delvis ny ton 1946” då ”samhällssolidaritet” och ”reformpolitik” framhålls som positiva värden. 1969 märks ännu mer av förändring. Det var en tid då både centerpartiet och folkpartiet antog program som starkt betonade behovet av social och ekonomisk jämlikhet:

Utan att ordet jämlikhet uttalas i 1969 års program är det ändå tydligt att jämlikhetsfrågan inte kan förbigås. Således föreslås att medinflytandet på arbetsplatserna ska stärkas och att det personliga förmögenhetsägandet ska spridas, men detta självklart inom ramen för det befintliga ekonomiska systemet. Kravet på ökad jämlikhet, som nu är starkt inom arbetarrörelsen, möts med ett krav på egendomsspridning i form av vinstandelssystem.

Utvecklingen i mer liberal riktning och bort från och en del traditionellt konservativa positioner, fortgår med 1978 års idéprogram:

…..som har ”synen på varje människa som unik och likvärdig” och med frihet att välja som en viktig utgångspunkt. Det enskilda ägandet är grunden, men ägandet ska kunna förenas med välfärd och social rättvisa. Facklig organisering och medinflytande är viktiga delar i den socialt styrda marknadsekonomi som Moderaterna förespråkar.

Detta blir enligt Sundgren ”än tydligare i programmet från 2001 som tar sin utgångspunkt i den globalisering som förändrat världen. Den är inriktad på samarbete och mer solidarisk än ”den stängda och nationella världen”. I det moderata partiprogrammet riktas nu kritik mot den nationalism som länge utgjorde partiets ideologiska grund.

2011 års idéprogram skrevs i ett helt nytt politiskt läge. Och här kan vi verkligen tala om förvandlingsnummer:

Moderaterna är inte längre ett oppositionsparti utan ett regerande statsbärande parti. Partiet för dem som ägde har omvandlats till det ”enda arbetarpartiet”. I denna omvandling spelar språket en helt avgörande roll. Med begrepp och värdeord som arbetslinjen, frihet, trygghet, välfärd, rättvisa och solidaritet, sedan länge främst förknippade med arbetarrörelsen, vill man ge bilden av ett parti som ideologiskt förnyat sig. För att åstadkomma detta måste den moderata historien skrivas om. Partiet är inte längre ett historiskt konservativt parti som bildats för att organisera motståndet mot arbetarrörelsen utan ett parti som bildats för att sprida upplysningens idéer och bekämpa odemokratiska idéer. Grunden för det svenska välfärdssamhället utgörs helt enkelt av ett moderat idéarv med rötter i upplysningen. ”Våra starkaste traditioner och värderingar kommer från upplysningstidens uppbrott mot överheter och dogmer och den starka tilltron till människan och dennes förnuft.” Det var ju precis tvärtom, men att denna bild av partiets historia inte har något stöd i forskningen har uppenbarligen inte bekymrat de moderata historieskrivarna.  

Men nu har programmet från 2011 ”blivit en belastning”:

Historien är dock fortfarande ett problem, som man försöker lösa genom att skapa en ny historia, liberalkonservatismens. Detta relativt nya begrepp anses nu stå för en tradition och ett moderat idéarv. Det är ju riktigt att det i Högerpartiet och dagens Moderaterna finns en spänning mellan en konservativ och en liberal pol. Men det är också sant att dessa traditioner ursprungligen stod skarpt och uteslutande emot varandra. Att liberalkonservatismen finns som en etablerad tradition återstår att visa. Upplysningstänkandet är förvisso en viktig del av en liberal tradition, men att, som görs även i detta nya program, hävda att det är en viktig del av en moderat tradition har knappast stöd i den historiska forskningen.

Det är stora förändringar på nio år med det nya programmet:

Den välfärdsstat som hyllas i programmet från 2011 har nu åter främst blivit ett problem.”

Den ekonomi som 2011 var en ´social marknadsekonomi´ har nu blivit rätt och slätt ´marknadsekonomi´”.

2020 är det åter dags att hylla nationen. Det är nationalstaten som utgör ”grunden för vårt styrelseskick”.

Invandringen är ett problem. Den bör begränsas. Den är ”ogenomtänkt” och har skapat en ny etniskt baserad ”kollektivism”, med vilket avses de muslimer som invandrat eller flytt till Sverige. Här finns en mycket tydlig skillnad jämfört med 2011 års program, i vilket svenskheten är en identitet som invandraren kan tillägna sig genom att leva här. Mångfalden är rent av en konkurrensfördel. ”Integrationen bygger på ömsesidig nyfikenhet.” I direkt polemik mot denna ståndpunkt slår 2020 års program fast ”att integration inte är en dubbelriktad process.” Den som kommer till Sverige har ”en skyldighet att bli en del av vårt samhälle”, men det ska inte vara lätt att bli svensk medborgare.

2011 betonades vikten av ”att hellre fria än fälla”, att enbart straffen inte gör samhället tryggt och att strängare straff, fler lagar och poliser inte automatiskt gör samhället tryggare. 

Trygghet skapas genom att förebygga, och minska de faktorer som ligger till grund för brottslighet, värna brottsoffren och tillhandahålla rehabilitering”. Också 2020 framhålls att kriminella ska ges en möjlighet att komma tillbaka, men nu är det framför allt vikten av straff som betonas. ”Grova brott ska leda till stränga straff och kännbara skadestånd.”

Sundgren konstaterar att ”Denna förflyttning högerut innebär förstås att dagens Moderaterna kommer att ha mycket lättare att komma överens med Sverigedemokraterna. Något tydligt avståndstagande från den högerpopulism som Sverigedemokraterna står för finns inte heller i programmet.”

Sundgren avslutar:

I ett historiskt perspektiv talar det mesta för att idéprogrammet från 2011, antaget under de framgångsrika Reinfeldtåren, kommer att framstå som en avvikelse. Nu är ordningen återställd.

%d bloggare gillar detta: