Idag den 14 februari är det Valentin-dagen eller ”Alla hjärtans dag”. Den form som denna tradition numera tar sig i Sverige är i likhet med många andra traditioner ganska ny. Jag minns den inte från min ungdom, men inte heller när den började etableras.
Precis som andra traditioner är den, eller blir den, en viktig del av vårt ekonomiska system. Jag har skrivit om denna dag, detta samband och dess baksidor i en blogg för tio år sedan. Jag påminns om det när jag hör på radion att ”Svensk Handel” räknar med en tio-procentig minskning av ”kärleksgåvor” i år på grund av dyrtiden. Då dyker den gamla Beatles-låten från min barndom upp i huvudet.
Men visst kan det vara bra med en dag där vi funderar över kärlek. Kärlek kan ju betyda så mycket och yttra sig på många olika sätt. När vi tänker på kärlek så tänker vi i första hand på för oss bekanta och närstående personer. Och det är nog så viktigt. Men kan kärlek vara något större? Jag tror att de flesta religioner menar det. Men jag tänker att också den socialistiska ideologin måste innehålla någon sorts kärlek som är större. En kärlek som handlar om att kunna tro på mänskligheten. Därför ska jag avsluta med ett citat av den belgiska marxisten Ernest Mandel (från 1978) som jag tycker uttrycker en sådan optimistisk kärleksfullhet till mänskligheten:
I sista hand är jag marxist därför att bara marxismen gör det möjligt att fortsätta tro på mänskligheten och dess framtid utan självbedrägeri – trots alla de fruktansvärda erfarenheterna från det tjugonde århundradet, trots Auschwitz och Hiroshima, trots svälten i ”tredje världen” och hotet om kärnvapenförintelse. Marxismen lär oss att inta en positiv attityd gentemot livet och människorna och att tycka om dem utan falska illusioner, i fullt medvetande om de oändliga svårigheterna och oundvikliga bakslagen under de miljoner år som det tagit vår art att utvecklas från apliknande varelser till globala upptäckare och erövrare av rymden. Att erövra medveten kontroll över sin sociala existens har idag blivit en fråga om liv och död för dessa varelser. Till slut kommer de lyckas genomföra den finaste av alla målsättningar: skapandet av en human, klasslös, icke-våldsam världssocialism.”
Julen är en högtid präglad av traditioner. Trots att årets julhandel sker i en ekonomiskt turbulent tid förväntas få göra avkall på julbord och festligheter.
HUI mäter det som kallas julförsäljning. Med det menas ”all försäljning som sker under december månad inom dagligvaruhandeln och sällanköpsvaruhandeln”.
Trots dyrtiden räknar HUI med att ”julhandeln växer med 2 procent”. Då:
landar årets decemberhandel på drygt 91 miljarder kronor. Detta motsvarar cirka 18 800 kronor per hushåll. Försäljningen per person uppgår då till 8 700 kronor”.
Ja visst är julen en traditionstyngd tid. Men som med de flesta traditioner är de ofta inte så gamla eller ”rena” som konservativa av olika sorter önskar sig eller tror. Den märkliga jultomte som är en blandning av helgonet Sankt Nicolaus, den ”gamla” svenska tomten, Jenny Nyströms teckningar och ”Coca-cola-tomten” har varit med ett tag. Men ännu i slutet av 1800-talet var det en julbock som kom med paketen.
Att se Kalle Anka och kompani önska God Jul på TV har människor i Sverige betraktat som en speciell tradition. Det har vi kunnat göra sedan 1960. Men det har kanske minskat i ”streamandets” tid? Det ”traditionella julbordet” har hunnit förändras sedan några decennier, till exempel med tillkomsten av lax som julmat.
Men om traditionerna både förändras och förnyas och det kristna innehållet alltmer kommit i skymundan så försvinner inte kommersen. Ökad konsumtionen som ett sätt att fira jul ökar ständigt i betydelse.
Om HUI:s beräkningar vad gäller julhandeln stämmer och julhandeln alltså ökar även detta dyrtidsår, till 8 700 kr per person, så kan man fundera. Det är ett genomsnitt. Inom det ryms mycket. Förutom att det finns en hel del som har det väldigt gott ställt och knappast berörs av dyrtiden så finns det också många som känner trycket att konsumera som en del av traditionerna. Konsumera även om de kanske inte riktigt har råd. Det finns också alltfler människor som inte alls har möjlighet att delta i konsumtionen. I ett samhälle där det samtidigt konsumeras som aldrig förr måste det vara en dubbel börda, på ett sätt som nog inte fanns i det gamla fattigsamhället.
Så lyser detta samhälles motsättningar och vansinnigheter mot oss än mer i juletid. Överkonsumtion och resursslöseri som tär på vår jord samtidigt med dyrtid och ökad nöd.
Trots detta hoppas jag att du som läser detta får möjlighet att ha det så bra som möjligt de kommande dagarna, oavsett hur du väljer att förhålla dig till julen. Jag hoppas att du får möjlighet att uppleva så lite som möjligt av olika sorters ”tvång” och att du använder de traditioner som du tycker om på ett sätt som får dig att må bra. Jag tänker på några ord på väggen i Tensta tunnelbanestation i Stockholm – utformad av Helga Henschen:
Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus.
Det tycker jag att man kan göra, även i en adventsstake, utan att behöva tro på något annat än människornas förmågor och möjligheter att hitta bättre sätt att leva tillsammans.
Jag hoppas också att du vill återkomma till denna blogg.
Vi vet vad som behövs om vi ska klara klimatomställningen. Allt det fossila måste stanna under jorden. Enligt det internationella energirådet (IEA) måste all ny utvinning av olja, gas och kol upphöra för att begränsa den globala uppvärmningen i enlighet med Parisavtalets 1,5-gradersmål.
Ingenstans på jorden går klimatförändringarna snabbare än i Arktis. Men samtidigt som isarna smälter pågår en intensiv jakt efter ännu mer olja och gas just i detta område.
De svenska storbankerna är medskyldiga till denna utveckling. I Aftonbladet och på Supermiljöbloggen har vi kunnat läsa om detta. En granskning gjord av Fair Finance Guide, Naturskyddsföreningen och Greenpeace visar att SEB, Nordea och Swedbank under en tvåårsperiod lagt 43 miljarder kronor på att finansiera bolag som letar nya olje- och gasfyndigheter i norska delen av Arktis. Bankerna har bland annat finansierat Aker BP:s, Lundin Energys och Equinors sökande efter fyndigheter i området Wisting, kallat ”Norges lilla regnskog”. Av storbankerna har SEB gett mest stöd, drygt 22 miljarder kronor. Liksom många företag nuförtiden så är ledningen för banken SEB inte omedveten varken om problemen med klimatkrisen eller om vilken bild av företaget som det är viktigt att ge. Därför står det i SEB:s årsredovisning att: ”som finansiell institution spelar vi en viktig roll, både i att omfördela kapitalströmmar och genom att vara en engagerad samarbetspartner som driver på omställning och förändring” och vill därför vara ”en ledande katalysator i omställningen till ett hållbart samhälle”.
Men i den mån banken nu har denna strävan så krockar den mot en mycket starkare drivkraft för ett företag av SEB:s typ i den typ av samhälle som vi har. Det handlar om det här med att få “en konkurrenskraftig avkastning på kapitalet”, en formulering som också finns med i SEB:s årsredovisning.
Finansiella institutioner som banker spelar en viktig roll för att som – SEB själva uttrycker det – ”omfördela kapitalströmmar”. De har alltså en mycket stor makt i samhället. Kampen för en rättvis klimatomställning krockar med denna ekonomiska makt som styrs av en logik om kortsiktig vinst oavsett samhällsekonomiska förluster.
Detta är ett övertydligt exempel på hur kampen för klimatomställning i sin förlängning också måste vara – tvingas att vara – en kamp mot detta ekonomiska system. En demokratisk kontroll och styrning över bankväsendet är här en mycket viktig del.
Budskapet från högersidan i årets valrörelse handlar om att de är ”redo att ta över” och att det ska bli ”ordning”. Vi möts av olika utspel med en lika tydlig som obehaglig slagriktning. De talar om den misslyckade integrationen, men menar egentligen assimilationen (så som de gjort nu i flera år). De talar om ”lag och ordning” men menar egentligen bara hårdare tag.
Det är ganska konstigt att högern har lyckats få en sorts monopol på begreppet ”lag och ordning”. Det är ju inte precis så att de är mer laglydiga än andra. Det visar väl till exempel den senaste skandalen där deras partiföreträdare inte tvekade att bryta mot lagen om privata bidrag till partier. För att inte tala om alla kriminella skandaler inom SD. Sen är det ju också en fråga om hur vi tolkar lagen. Att det egentligen står en massa fina saker i grundlagen som samhället inte lever upp till har jag skrivit om förut. Men det problemet hör jag aldrig högern prata om.
Och ordning, vem är emot ordning? Vi som motsätter oss vinstuttag och marknadsstyrning inom välfärdssektorn gör ju det bland annat för att det skulle bli mer ordning. Är det något som kännetecknar den välfärdssektor som styrs av privata företag och marknadslogik så är det däremot kaos.
Våldet
Det har skett en upptrappning av skjutvapenvåldet i Sverige på senare år. Samtidigt som andra former för dödligt våld har minskat på längre sikt så har just detta våld ökat. Ett våld som ofta handlar om konflikter mellan olika kriminella, konflikter om marknadsandelar när det gäller narkotikaförsäljningen, men där ibland även människor som står utanför dessa konflikter drabbas.
Det ökande gängkriminella våldet på senare år har gjort att statistiken över dödligt våld blivit värre (se bild):
Enligt BRÅ konstaterades 113 fall av dödligt våld i Sverige år 2021, och:
Sedan 2002, då Brå började ta fram statistiken, har nivån på antalet konstaterade fall av dödligt våld varierat mellan 68 och 124 fall per år. Sedan 2015 har antalet fall av dödligt våld fluktuerat kring en högre nivå än tidigare år.
Hur hemskt det än är med detta våld så är det ändå ett faktum att de flesta människor egentligen inte själva drabbas av det. Det kan till exempel jämföras med bedrägeribrott:
Under 2021 anmäldes omkring 195 900 bedrägeribrott….. 5,5 procent av befolkningen uppger att de blivit utsatta för försäljningsbedrägeri under 2020, medan 4,1 procent uppger att de utsatts för kort- eller kreditbedrägeri.
år 2021 anmäldes totalt 57 600 fall av misshandel där den utsatta var bekant med gärningspersonen. För anmälda misshandelsbrott mot vuxna kvinnor 2021 begicks brottet av en bekant person i 81 procent av fallen”.
Det kan också jämföras med en annan typ av död som det inte talas så mycket om: år 2021 dog 48 människor i arbetsplatsolyckor.
Dessa jämförelser innebär inte att jag vill förminska det allvarliga med skjutvapenvåldet, bara att det finns en del annat våld och en del andra brott som det hörs mindre om bland de politiska slagorden.
Att motverka våldet med mer repression
Som Göran Greider klokt påpekat (i en kritik av den socialdemokrati som han tillhör) så kan vi som inte är höger aldrig ”vinna” över dem när det gäller olika typer av förslag som innebär hårdare tag mot brottslingarna. Högern kommer alltid trumfa över, när det gäller denna typ av lösningar. Lösningar som innebär att straffa de enskilda kriminella mer.
Naturligtvis kan det vara så att en del typer av straff borde skärpas. Men det kommer knappast minska antalet våldsbrott. När det gäller repressiva åtgärder från samhällets sida så tror jag att det i så fall är viktigare att komma åt pengarna och möjligheterna till penningtvätt. Den möjligheten har istället ökat som en följd av olika avregleringar av välfärdstjänster. Vi måste också komma åt vapnen: läs t.ex. här om boken Vapensmederna och de som tjänar på vapenhandeln i Sverige. Dessutom måste vi hitta sätt att strypa inflödet av narkotika, till exempel genom att skärpa gränsbevakningen.
Men även dessa åtgärder kommer att vara otillräckliga. Vi måste helt enkelt se och förändra de förhållanden i samhället som skapar och göder denna typ av kriminalitet.
En enkel jämförelse för att visa detta är att titta på ”föregångslandet” USA. Ett land med betydligt strängare straff och fler människor i fängelse än Sverige. I USA inträffade 21 570 mord och dråp under 2020. Det var 7,8 mord per 100 000 invånare. Att jämföra med Sverige där det var 1,2 fall per 100 000 invånare. Allt enligt BRÅ.
Problemet är att det samhälle som vi får om inte kapitalismen regleras eller begränsas, alltså det samhälle som högern vill ha, det är ett samhälle som orsakar kriminalitet och våld.
Samhällsförhållanden
Vad är det då för samhällsförhållanden som driver kriminalitet och våld? Det är naturligtvis en mängd olika förhållanden. Att förändra dem är tyvärr inte något som kommer gå snabbt. Men i grunden är det ändå den enda realistiska vägen. Låt mig försöka förklara med några olika områden.
Jämlikhetsanden
En viktig faktor vad gäller våld i ett samhälle är graden av ojämlikhet i samhället. Jag brukar ofta hänvisa till boken Jämlikhetsanden av Wilkinson och Picket som kom 2010. De visade på övertygande samband mellan olika missförhållanden och graden av ojämlikhet. Här en bild från boken när det gäller sambandet inkomstskillnad och antal mord per invånare:
En del av den ökande ojämlikheten i Sverige handlar om boendet. Vi bor mycket mer åtskilda nu än vi gjorde för 40 – 50 år sedan. Det beror bland annat på att staten inte alls har en lika aktiv roll när det gäller byggande och boende längre. Denna segregation är bara självvald när det gäller de som har mer ekonomiska resurser. Tydligast är den i områden som Danderyd i Djursholms kommun. Men den segregationen talas det inte om utan det är bara den som finns i de förortsområden som många journalister och politiker kallar ”utsatta”. Det vore sannare att kalla dessa områden eftersatta eller underordnade. Arbetslöshet är ett annat gissel som skapar risk för kriminalitet. Ännu mer gäller detta ifall du växer upp i ett fattigt underordnat område med många arbetslösa, där skolan dessutom har för lite resurser i förhållande till de behov som finns.
Men till samhällsförhållanden hör också de tankar och värderingar som styr. Här är det tydligt att en borgerlig livsstil har tagit över alltmer de senaste decennierna. En livsstil där de rika visar att det är dyra klockor och bilar som gäller har alltmer börjat sippra ner i samhället. Det har även kommit att prägla den kriminella världen.
hårding?
Ytterligare en viktig aspekt är det faktum att det nästan bara är unga män som dras in i den här typen av kriminalitet. Det finns helt enkelt problem som är kopplade till ”manligheten”. Jag tror inte att detta är något i huvudsak biologiskt utan framförallt format av mönster som präglar oss tidigt. Bland annat därför tror jag att det är jättedumt att som KD, SD och andra angripa de skolor och förskolor som arbetar med att försöka förändra dessa mönster och roller (genuspedagogik). Att i skolan och genom andra kanaler arbeta för jämställdhet och förändring av stereotypa ”manlighetsideal”, tror jag är jätteviktigt för att motverka att unga män dras till den kriminella livsstilen.
För att sammanfatta:
Högern och den oreglerade kapitalismen skapar ett samhälle med stora klyftor, boendesegregering, arbetslöshet och en alltmer ojämlik skola. Deras ideologi gynnar också en ytlig materialism och längtan efter en status som du inte kan få i och genom vanliga jobb, men däremot kan få genom kriminalitet. Den förvridna ”manligheten” hos de kriminella måste långsiktigt förändras genom en kamp både mot kvinnors underordning och mot det negativa i ”mansrollen”.
Högerns samhälle driver fram våld och kriminalitet. Samtidigt vill de ”lösa” dessa konsekvenser genom hårdare tag. Det kommer inte lyckas. Det kan långsiktigt bara ske genom att vi lyckas i kampen mot högerns samhälle.
Politiska etiketter är ofta inte särskilt klargörande när man vill veta vad de står för eller vad de innehåller. Så har ju till exempel många partier ordet ”demokrati” med i sitt partinamn, trots att det är ett begrepp som rymmer många former och tolkningar. Dessutom kan det i en del fall också finnas välgrundad anledning att undra ifall det inte handlar om falsk varudeklaration.
Ändå kommer vi inte undan etiketterna. De flesta som på något sätt identifierar sig med arbetarrörelsen har alltid kallat sig socialister, oavsett hur långtgående förhoppningar eller planer de hade vad gäller att förändra det nuvarande samhället. En del kallade sig, som till exempel Olof Palme, för demokratiska socialister. Eftersom jag anser att en socialism som inte är demokratisk knappast kan kallas socialism så har jag alltid haft lite svårt för det begreppet. Det är ju som att säga att de diktatursamhällen som fanns i öst förtjänade beteckningen ”socialism”. Men jag förstår det som en avgränsning mot dessa hemska erfarenheter.
Häromveckan lyssnade jag på ett radioprogram där två professorer pratade om vad som menas med ”socialism”. Det ingick i en serie som handlade om de olika ideologierna som konservatism och liberalism. Jag har nu glömt vad de sa. Men jag minns att jag tänkte att de punkter de tog upp inte var de som jag själv skulle ta upp. Så jag funderade vidare på varför jag (fortsätter att) kalla mig socialist.
Varför socialist?
När jag funderade på saken så kom jag på åtminstone tre anledningar till att jag kallar mig socialist. Det finns naturligtvis fler argument. Och andra kan ha andra vinklar. Det här är i alla fall det jag tänker:
Jag är socialist därför att jag vill se ett samhälle där inte jakten efter maximal vinst dominerar samhällsutvecklingen.
Jag är socialist därför att jag är mot klassamhället.
Jag är socialist därför att jag vill att demokratin ska utvidgas till områden som nu står utanför demokratisk kontroll.
Kritik av kapitalismen
Utgångspunkten för socialister är en kritik av det kapitalistiska samhället. Om detta samhälle finns det en mängd analyser och teorier ända sedan Karl Marx och fram till idag. Tanken har varit att ersätta kapitalismen med ett samhälle som man kallat socialistiskt. Det har i huvudsak lett till två olika ”spår”. Ett spår som började genomföras i delar av Västeuropa med välfärdssamhällen med en stark offentlig sektor och där kapitalismens värsta avarter tyglades. Ett annat spår som genomförts i Östeuropa eller i fattiga länder utanför Europa, till exempel Kina, där visserligen kapitalismen avskaffades men ersattes av nya makt- och privilegiestrukturer och förtryck av folkflertalet.
Båda dessa spår har misslyckats. Välfärdssamhällena i Västeuropa har misslyckats med sina ökade klassklyftor och kapitalintressenas inträngande i den offentliga sektorn. De odemokratiska och orättvisa planekonomierna brakade samman i Ryssland och öststaterna och ersattes av rövarkapitalism och oligarkmakt. I Kina ersattes systemet med ren kapitalism fast under någon sorts statlig kontroll och med kommunistpartiet kvar vid makten.
Det finns alltså skäl till att det inte är så enkelt eller självklart att säga vad som menas med socialism. Dels har vi dessa misslyckanden att förhålla oss till och dessutom är det alltid svårt att ”skriva recept för framtiden”.
Men har kritiken mot det kapitalistiska systemet blivit mindre giltig idag än t.ex. i arbetarrörelsens barndom? Nej, det anser inte jag. Och då vill jag återknyta till mina tre punkter ovan:
Idag är det kapitalistiska systemet mer dominerande på vår jord än någonsin tidigare. Grundläggande för alla kapitalister är att i konkurrens med andra öka den egna vinsten så mycket som möjligt oavsett vilka konsekvenser det får för anställda, det omgivande samhället eller miljön/naturen. Även om det finns motkrafter så är det detta som dominerar samhällsutvecklingen. Vinstjakten och behovet att ständigt öka kapitalet tvingar fram behovet av en ständig materiell tillväxt. En tillväxt som alltmer kolliderar med de begränsade resurser som finns, som driver klimatkrisen, överutnyttjandet av naturen och massförintelsen av arter på vår jord. En utveckling som hotar, inte jorden, men människans existens på denna jord. Istället för att reglera kapitalismen ser vi en alltmer oreglerad kapitalism som också har trängt in på områden som i välfärdssamhällena tidigare drevs utifrån behov istället för vinst.
Det kapitalistiska samhället är ett klassamhälle och utan mycket starka motkrafter eller politiska ingripanden ökar dessutom klyftorna. Detta är exakt vad som hänt i Sverige. Den utjämning som skedde i Sverige fram till 1980-talet har ersatts av skenande klyftor och ökande orättvisor, vilket lett till en mängd olika problem.
När rösträtten och andra demokratiska reformer genomfördes i strid med högern och kapitalägarna fick fler människor en möjlighet till inflytande via sina valda politiker. Men i de stora företagen genomfördes aldrig något inflytande för de anställda. Det gällde och gäller även de statliga företagen där inflytandet i bästa fall bara är indirekt via politiken. Inom de dominerande företagen inom finanssektorn (som påverkar hela samhället) finns inte heller något verkligt inflytande, varken från de anställda eller indirekt via politiken. En mycket liten grupp av superrika fattar ensamma avgörande beslut vad gäller investeringar, nedläggningar eller verksamheternas inriktning. Beslut som påverkar stora grupper av människor eller hela samhället. Att utvidga demokratin även till dessa områden skulle inte bara ha ett värde i sig utan också ge en möjlighet till att ta nödvändiga beslut i klimatomställningen och andra för människan avgörande frågor.
Hur långt vi bör gå i att avskaffa vinsten som drivkraft, hur långt vi kan komma när det gäller att avskaffa klassklyftor eller hur långt och på vilka olika sätt vi kan öka det demokratiska inflytandet i samhället, vet inte jag. Men jag är övertygad om att ifall vi ska lyckas så måste det ske genom massiva folkliga mobiliseringar – folkliga rörelser helt enkelt – och en ständig demokratisk diskussion och ett prövande vad gäller mål och medel. Framförallt måste riktningen vara klar: Minska vinsten som styrmedel, minska klassklyftorna, utvidga demokratin. Den riktningen är socialistisk. Därför tvekar jag inte att kalla mig socialist.
Sedan några år har jag, precis som många andra, märkt att om jag köper något på nätet så hamnar jag i de allra flesta fall hos ett företag som heter Klarna. Det blir så oavsett om jag vill det eller inte. Jag kan inte betala direkt till det företag jag köper av utan måste gå via Klarna. Företaget har snabbt blivit ett mycket stort företag. Klarna har enligt bolagets nätsida 147 miljoner aktiva konsumenter i 45 länder.
Därför var det nog fler än jag som reagerade på de stora uppsägningar på företaget som meddelades i förra veckan. Vd:n Sebastian Siemiatkowski sa i ett uttalande att 10 procent av personalstyrkan– eller 500 av de totalt 5 000 anställda – skulle sägas upp.
Det gick också att reagera på det sätt som detta meddelades till personalen och vad det säger om den låga nivån av rättigheter för de anställda.
Men jag reagerade också därför att jag nyss läst om detta företag i Andreas Cervenkas utmärkta bok: ”GIRIG-SVERIGE – Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”. I denna fakta-täta bok kan vi bland annat läsa om Klarnas snabba uppgång. En uppgång som handlar om ”snabb expansion enligt Silicon Valleys skolbok” nämligen genom ”planerade förluster”. Cervenka kallar det ”definitionen av en ohållbar affärsidé” där man i likhet med en hel del andra nyare företag hela tiden har större förluster än intäkter. Men eftersom investerare hel tiden skjuter till nya pengar så fungerade det. Och företagets börsvärde ökade hela tiden. Cervenka beskriver en ökning på tre år med 371 miljarder (från 19 till 390 miljarder). Men nu tog det stopp och värderingen har nu minskat till cirka 300 miljarder kronor enligt Wall Street Journal.
Naturligtvis har det gått mycket bra för grundarna av Klarna. Enligt Cervenka var deras förmögenheter 2021:
Jacobsson
Viktor Jacobsson: 33 miljarder
Siemiatkowski
Sebastian Siemiatkowski: 28 miljarder
Niklas Adelberth: 6 miljarder
Enligt uppgifter i nättidningen Breakit som citeras av Expressen har nu också Jacobsson sålt av drygt 211 000 av sina aktier i företaget i år. Det motsvarar cirka 0,9 procent av det totala antalet aktier i Klarna till ett värde av över 3 miljarder kronor.
Kort sagt: i detta företag med ”en ohållbar affärsidé” av uppblåst börsvärde, trots ständiga förluster, tycks inte ägarna gå lottlösa. Hur det går för 500 anställda är en annan sak.
Du behöver nog inte se alla de nio minuterna för att gripas av det vansinniga i det du ser. Filmen är från staden Kunming i södra Kina där 15 nybyggda, men ännu inte helt färdiga, höghus sprängs sönder.
Bakgrunden är den ”överhettade” bostadsmarknaden i Kina med fastighetsjätten Evergrande som nu har skulder på 2 600 miljarder kronor. I Kina står 90 miljoner lägenheter tomma. Ekonomin har tydligen både överproducerat och överbelånat. Därför förstörs nu en del av det som byggts upp, så som vi kan se på filmen.
Kritiker av kapitalismen har jämfört detta nu flera hundra år gamla system med tidigare produktionssätt. En skillnad mot tidigare system var och är att de kriser som uppstår inte beror på brist utan på överflöd. Detta då i förhållande till den efterfrågan som kan betalas med pengar.
För 173 år sedan skrev till exempel två ganska unga män om dessa överproduktionskriser:
Under kriserna utbryter en samhällelig epidemi, vilken skulle ha förefallit alla andra epoker som en orimlighet: överproduktionens epidemi……De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att rymma den av dem skapade rikedomen. Varigenom övervinner bourgeoisin* kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en massa produktivkrafter….
De som skrev om detta ”tillintetgörande” var Marx och Engels i en skrift som hette ”Kommunistiska Manifestet” och länge var en grundskrift för hela arbetarrörelsen innan de större splittringarna.
Idag händer detta i Kina där Evergrandes huvudägare heter Hui Ka Yan och både är Kinas rikaste person och definitivt en (stor)kapitalist. Men att detta land styrs av ett parti som heter Kinas KOMMUNISTISKA parti är väl däremot en stor historisk ironi. Läser partimedlemmarna där månne Manifestet?
….offentliga investeringar och internationellt samarbete gav oss Covid-19-vaccinerna.
(forskargruppen från Universities Allied for Essential Medicines UK)
I den förra bloggen citerade jag en fråga ur Läkare utan gränsers tidskrift Direkt:
…vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?
Att utvecklingen av läkemedel inte enbart bekostas av de stora läkemedelsföretagen själva är ju självklart. Men ungefär hur fördelar sig utgifterna?
Nu läser jag en intressant artikel i Guardian om hur kostnaderna för att ta fram Astra Zenecas covid-19-vaccin fördelat sig. En forskargrupp från Universities Allied for Essential Medicines har försökt få fram siffror om detta. Med hjälp av två olika undersökningsmetoder kunde forskarna identifiera källan till hundratals miljoner pund forskningsbidrag från år 2000 och framåt för publicerat arbete om vad som så småningom skulle bli den nya tekniken, liksom för finansieringen av slutprodukten. Att spåra pengarna var och är naturligtvis inte någon lätt sak och forskargruppen säger att ingen av de två metoder som de använt ger ”den fullständiga bilden”, men att det ändå går att slå fast att ”majoriteten av finansieringen för vaccinet kom från regeringar, universitet eller välgörenhetsorganisationer snarare än från industrin”:
Den överväldigande majoriteten av pengarna, särskilt i de tidiga stadierna av forskningen, kom från brittiska regeringsdepartement, brittiska och amerikanska vetenskapliga institut, Europeiska kommissionen och välgörenhetsorganisationer inklusive Wellcome Trust.
Enligt forskarna handlar det om att minst 97 % av finansieringen av Oxford / AstraZeneca Covid-19-vaccinet kommer från skattebetalare eller välgörenhetsfonder. Branschfinansieringen uppgick bara till 2,8 %.
Så här såg finansieringen ut:
Förstatliga läkemedelsindustrin
Denna undersökning handlar alltså om det brittisk-svenska Astra Zeneca. Siffrorna kan se mer eller mindre annorlunda ut för andra läkemedel och bolag. Ändå är det sannolikt så att skattebetalarna och andra finansiärer står för en väsentlig del av kostnaderna för att ta fram läkemedel. Att den slutliga kontrollen över läkemedel ligger hos dessa stora bolag är ett problem i sig genom att det står i motsättning till att fördela efter behov. Men att de dessutom tar hand om hela vinsten trots att de bara till en mindre del finansierat produkten pekar för mig i en tydlig riktning.
På 1970-talet krävde SSU att läkemedelsföretagen skulle förstatligas. Det är sällan jag hör det kravet nu. I en artikel i Aftonbladet för tre år sedan sa Peik Gustafsson, överläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Malmö, att:
Bäst vore om man kunde förstatliga läkemedelsindustrin. Men ett problem är att det är stora multinationella företag som dominerar marknaden.
I samma artikel invände Petra Jonvallen, projektledare på Riksrevisionen:
Om staten skulle tillverka medicin, då skulle hälsa styra tydligare när medicinen tas fram, inte vad man tjänar pengar på. Men frågan är vem som då skulle finansiera forskningen? Jag har svårt att se att det skulle var möjligt att förstatliga industrin, i dagens politiska klimat.
Projektledarens oro för bristande forskningsfinansiering verkar mot bakgrund av denna brittiska undersökning ganska överdriven. Däremot har hon ju rätt i att ”dagens politiska klimat” är ett problem.
Att sätta våra kunders intressen först är kärnan i vår kapitalförvaltningsfilosofi. Vi skräddarsyr också våra investeringsstrategier efter kundens specifika behov. Denna strategi har lett till hög kundnöjdhet.
Vi vet nu alltmer om Amazonas betydelse för alla människor på jorden. Vi vet också att Amazonas, trots detta, skövlas och brinner. Där äger det amerikanska företaget Blackstone bolag som bygger motorväg rakt genom regnskogen. ”Kunderna” är kanske nöjda. Men vi vet att alla andra betalar priset.
Blackstone har också sedan ganska länge funnits inom ”fastighetsbranschen”runt om i världen. Även i Sverige. Via dotterbolagaget Hembla äger de hyreshus i till exempel Valsätra här i Uppsala, Husby i Stockholm och ett flertal andra orter. På sin hemsida beskriver sig företaget så här: ”Hembla AB är ett fastighetsbolag inriktat på att äga och utveckla hyresbostäder i miljonprogrammen i Stockholmregionen”. Riktigare är att säga att företaget ingår i Blackstones ”affärsidé” om att förvärva fastigheter runt om i världen i fattigare områden med hus i sämre skick, varefter man gör kosmetiska ”renoveringar” och chockhöjer hyrorna.
I tidningen Fastighetsnytt kan man läsa glada artiklar om dessa förvärv – i samma anda som i det inledande citatet ovan:
Precis som när det gäller skövlingen av Amazonas så drar Blackstone till sig annat kapital. I Amazonas har till exempel Swedbank fingrarna med i förstörelsen. När det gäller nedtrampandet av hyresgästers rätt att bo bra/ha ett hem till rimligt pris är det samma sak. Visserligen äger Blackstone via Vega Holdco S.à r.l. 69,36 % av rösterna i företaget Hembla. Men där finns också en mängd mindre ägare. Bland de som sticker ut och får åtminstone mig att undra är till exempel Länsförsäkringar med 3,49% och Fjärde AP-fonden med 1,16%.
Varför skriver jag då om detta? Jo igår var jag på förhandsvisningen av Fredrik Gerttens film Push som på ett levande, berörande och begripligt sätt förklarar vad som händer i alla världens städer och de komplicerade sammanhang där några riktiga monster i det nuvarande ekonomiska systemet förvandlar människors hem till varor att spekulera i. Den skildrar en brutal och skrämmande verklighet. Men den avslutas också med ett visst hopp vad gäller motstånd och organisering i flera städer som Barcelona, Berlin och New York.
Om du också är utsatt för det som numera kallas renovräkning, att man tvingas från sitt hem efter renoveringar som höjer hyran utöver ens ekonomiska möjligheter, så vill jag också passa på att rekommendera en fin liten bok om motstånd: RENOVRÄKT – Hyresvärdars makt(spel) och hur du tar striden.
Under större delen av mitt vuxna liv har jag kämpat mot bolagskapitalism (corporate capitalism), konsumtionskapitalism (consumer capitalism) och skurkkapitalism (crony capitalism). Det tog mig lång tid att inse att problemet är själva grundsubstantivet. Medan vissa har förkastat kapitalismen snabbt och med glädje, har jag gjort det försiktigt och motvilligt. En anledning var att jag inte kunde se något tydligt alternativ.
Så skriver den brittiska skribenten och miljöaktivisten George Monbiot i en intressant artikel som översatts från Guardian och publicerades i Dagens ETC den 2 maj. Han tar där upp olika aspekter på problemen med det kapitalistiska systemet, främst den tvungna ekonomiska tillväxten som är en effekt av jakten efter att samla och föröka (ackumulera) kapital och maximera vinsten. Men också ”det bisarra antagandet att en person har rätt till en så stor bit av världens naturliga tillgångar som hen har råd att köpa”.
Monbiot har nu kommit fram till att vi inte ”behöver presentera ett komplett alternativ för att säga att kapitalismen fallerar”. Jag håller med om detta. Jag gör det trots att jag både är äldre än Monbiot och redan i min ungdom utan reservation (men med begränsad reflektion) tog ställning för socialismen. Jag gjorde det trots att jag varken trodde att det system som rådde i Sovjet eller Kina förtjänade att kallas socialism. Jag hade alltså länge en kritisk syn på den s.k. realsocialismen, något som t.ex. innebar att VPK inte var ett alternativ. Nu tänker jag ändå att jag och andra med liknande tankar, trots detta, hade en alldeles för enkel syn på socialismen. Det var alltför många frågor som varken besvarades eller ens ställdes.
Det finns många skäl till att inte ha en tvärsäker inställning till hur det system ska se ut som kan ersätta kapitalismen, oavsett om vi kallar det socialism eller något annat. Det främsta skälet är helt enkelt att vi ingenstans sett annat än (i bästa fall) påbörjade försök att skapa ett samhälle av icke-kapitalistisk och socialistisk typ. Men att ifrågasätta det kapitalistiska systemet med alla dess grundläggande problem är ändå fullt möjligt och rent av nödvändigt även utan att presentera ett komplett alternativ. Marx var redan på sin tid skeptisk till att ”skriva recept åt framtidens soppkök”, som han uttryckte det. Det var säkert klokt redan då. Men även om vi ifrågasätter olika skrivbordskonstruktioner idag så kan vi ändå försöka att dra lärdomar av de försök som gjorts. Det gäller till exempel det nödvändiga och oavvisliga kravet på demokrati. Att den ska utvidgas, inte minskas. Men också tankar om vad som behövs av makt och organisering för att börja bygga ett annat system. Jag har skrivit om det förut.
Tankar om kapitalismen
Förutom de som har som levebröd att försvara, försköna och förklara kapitalismen (borgerliga politiker, ledarskribenter, betalda opinionsbildare, ekonomiska ”experter” o.s.v.) så är det säkert många människor som känner olika grad av tvivel eller kritik mot systemet. Det handlar till exempel om alla vars insikt och oro ökar p.g.a. det vi nu vet om miljö- och klimatproblemen, om de som också ifrågasätter den materiella tillväxten som ett egenvärde eller de som ser de ökande klassklyftornas alla skadliga följder.
Men de flesta stannar ofta här. De ser gärna åtgärder som begränsar kapitalismen, men tror inte att det går att avskaffa den. Om de är äldre har de kanske också på olika sätt blivit avskräckta av de förfärliga system som avskaffade kapitalismen i öst och upprättade något som kallats socialism. Monbiot hörde själv till denna grupp. Han skriver att han ”aldrig varit entusiastisk inför statskommunism”.
Olika argument
Professor emeritus Staffan Laestadius har skrivit flera viktiga artiklar och böcker om miljö- och klimatfrågan. Den senaste heter Klimatet & omställningen. Det är en viktig och läsvärd bok som jag rekommenderar även om jag inte instämmer i allt. Ett exempel är just Laestadius sätt att ta upp sambandet mellan det kapitalistiska systemet och fossilsamhällets klimatpåverkan. Laestadius hör till dem som vill ingripa mot kapitalismen utan att avskaffa den. Han skriver:
Kapitalismen måste alltså tämjas om vi ska komma åt klimatförändringarna. (s. 136)
Men på frågan ”måste det nuvarande systemet avskaffas?” (s. 125) svarar han nekande. Han har ett flertal argument för denna syn. Jag kommer här att ta upp de tre första av fem argument.
Det första argumentet är att de system som existerat och kallats för socialistiska (den s.k. realsocialismen) inte var ett dugg bättre när det gäller frågorna om miljö eller klimatförändringar. Det stämmer ju. Men min invändning är att det ändå finns en skillnad. Medan kapitalismen som system står i vägen för och hindrar en omställning (se till exempel argumenten från Monbiot ovan) så kan ett system som inte måste följa den kapitalistiska vinst- och tillväxtlogiken göra andra val. Att de parasitära skikt som styrde i t.ex. Sovjet inte gjorde dessa val förändrar inte att det vore möjligt. Det hade varit politiskt möjligt utan att komma i konflikt med det ekonomiska systemet, däremot i konflikt med dess byråkrati.
Det andra argumentet från Laestadius är att kapitalismens avskaffande idag ”står mindre på den politiska dagordningen” än klimatfrågan. Även detta är sant, liksom att de hittillsvarande erfarenheterna ”gör bevisbördan tung för de demokratiskt sinnade som vill växla in på det socialistiska huvudspåret”. Men inte heller detta argument håller ifall man är överens med Monbiot om att det finns grundläggande problem med det kapitalistiska systemet i förhållande till omställningen och miljön. Laestadius menar att det inte är ”rationellt och effektivt att börja kampen mot klimatförändringarna i den ändan”, alltså med att argumentera för systembyte. Men även om åtgärderna och upplysningen kring klimatfrågan och omställningen så att säga kommer först kan jag inte se att det inte också går att resa frågan om det kapitalistiska systemet som ett hinder på vägen. Men där det ena handlar om omedelbara akuta åtgärder och det andra om att föra fram ett synsätt som innebär att vi inte låter åtgärderna begränsas av bara det som kan förenas med det kapitalistiska systemet.
Laestadius tredje argument mot att avskaffa kapitalismen är att vi inte har tid för en sådan omväg då ”klimatarbetet måste nå substantiella resultat före 2030”. Det sista är sant. Det är bråttom. Men jag tror att verkliga åtgärder för omställning kräver sådana ingrepp som innebär konfrontationer med de fåtaliga men mäktiga kapitalgrupper som upprätthåller kapitalismen och fossilsamhället. Därför är en verklig strid för en jord som går att leva på med nödvändighet samtidigt en strid mot det nuvarande systemet. Naturligtvis finns det motsättningar inom systemet, till exempel mellan det mäktiga fossilkapitalet och de som satsar på det förnybara. Men omställningen till det förnybara kommer inte räcka på den tid vi har på oss ifall vi fortsätter att förbruka lika mycket energi och ändliga resurser totalt sett. Vi måste helt enkelt också dra ner. Här har vi avgörande konfliktpunkter inom systemet. Dels konflikten med kapitalismens oförmåga att dra ner utom under kriser, dels klasskonflikterna kring rättvis fördelning av minskat uttag. Kapitalismen står i vägen på vägen mot en fossilfri värld.
Vi som menar att systemet måste avskaffas kommer slåss sida vid sida med dem som i likhet med Laestadius ”bara” vill tämja kapitalismen för att rädda klimatet. Hur långt vi kommer nå med både det ena och det andra kommer framtiden visa. Men jag tror att de som inte ifrågasätter systemet i högre utsträckning ändå riskerar att stanna upp i sina krav – trots att de är nödvändiga – ifall de innebär för omfattande konfrontationer med de ekonomiska makthavarna. Det har vi sett förut i historien. Ett perspektiv som vågar ifrågasätta systemet är och kommer att bli nödvändigt. Alternativet är annars mycket mörkt.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 