Oljan, bankerna och klimatkampen.

Vi vet vad som behövs om vi ska klara klimatomställningen. Allt det fossila måste stanna under jorden. Enligt det internationella energirådet (IEA) måste all ny utvinning av olja, gas och kol upphöra för att begränsa den globala uppvärmningen i enlighet med Parisavtalets 1,5-gradersmål. 

Ingenstans på jorden går klimatförändringarna snabbare än i Arktis. Men samtidigt som isarna smälter pågår en intensiv jakt efter ännu mer olja och gas just i detta område.

De svenska storbankerna är medskyldiga till denna utveckling. I Aftonbladet och på Supermiljöbloggen har vi kunnat läsa om detta. En granskning gjord av Fair Finance Guide, Naturskyddsföreningen och Greenpeace visar att SEB, Nordea och Swedbank under en tvåårsperiod lagt 43 miljarder kronor på att finansiera bolag som letar nya olje- och gasfyndigheter i norska delen av Arktis. Bankerna har bland annat finansierat Aker BP:s, Lundin Energys och Equinors sökande efter fyndigheter i området Wisting, kallat ”Norges lilla regnskog”. Av storbankerna har SEB gett mest stöd, drygt 22 miljarder kronor. Liksom många företag nuförtiden så är ledningen för banken SEB inte omedveten varken om problemen med klimatkrisen eller om vilken bild av företaget som det är viktigt att ge. Därför står det i SEB:s årsredovisning att: ”som finansiell institution spelar vi en viktig roll, både i att omfördela kapitalströmmar och genom att vara en engagerad samarbetspartner som driver på omställning och förändring” och vill därför vara ”en ledande katalysator i omställningen till ett hållbart samhälle”.

Men i den mån banken nu har denna strävan så krockar den mot en mycket starkare drivkraft för ett företag av SEB:s typ i den typ av samhälle som vi har. Det handlar om det här med att få “en konkurrenskraftig avkastning på kapitalet”, en formulering som också finns med i SEB:s årsredovisning.

Finansiella institutioner som banker spelar en viktig roll för att som –  SEB själva uttrycker det – ”omfördela kapitalströmmar”. De har alltså en mycket stor makt i samhället. Kampen för en rättvis klimatomställning krockar med denna ekonomiska makt som styrs av en logik om kortsiktig vinst oavsett samhällsekonomiska förluster.

Detta är ett övertydligt exempel på hur kampen för klimatomställning i sin förlängning också måste vara – tvingas att vara – en kamp mot detta ekonomiska system. En demokratisk kontroll och styrning över bankväsendet är här en mycket viktig del.

Redo för ordning?

Budskapet från högersidan i årets valrörelse handlar om att de är ”redo att ta över” och att det ska bli ”ordning”. Vi möts av olika utspel med en lika tydlig som obehaglig slagriktning. De talar om den misslyckade integrationen, men menar egentligen assimilationen (så som de gjort nu i flera år). De talar om ”lag och ordning” men menar egentligen bara hårdare tag.

Det är ganska konstigt att högern har lyckats få en sorts monopol på begreppet ”lag och ordning”. Det är ju inte precis så att de är mer laglydiga än andra. Det visar väl till exempel den senaste skandalen där deras partiföreträdare inte tvekade att bryta mot lagen om privata bidrag till partier. För att inte tala om alla kriminella skandaler inom SD. Sen är det ju också en fråga om hur vi tolkar lagen. Att det egentligen står en massa fina saker i grundlagen som samhället inte lever upp till har jag skrivit om förut. Men det problemet hör jag aldrig högern prata om.

Och ordning, vem är emot ordning? Vi som motsätter oss vinstuttag och marknadsstyrning inom välfärdssektorn gör ju det bland annat för att det skulle bli mer ordning. Är det något som kännetecknar den välfärdssektor som styrs av privata företag och marknadslogik så är det däremot kaos.

Våldet

Det har skett en upptrappning av skjutvapenvåldet i Sverige på senare år. Samtidigt som andra former för dödligt våld har minskat på längre sikt så har just detta våld ökat. Ett våld som ofta handlar om konflikter mellan olika kriminella, konflikter om marknadsandelar när det gäller narkotikaförsäljningen, men där ibland även människor som står utanför dessa konflikter drabbas.

Det ökande gängkriminella våldet på senare år har gjort att statistiken över dödligt våld blivit värre (se bild):

Enligt BRÅ konstaterades 113 fall av dödligt våld i Sverige år 2021, och:

Sedan 2002, då Brå började ta fram statistiken, har nivån på antalet konstaterade fall av dödligt våld varierat mellan 68 och 124 fall per år. Sedan 2015 har antalet fall av dödligt våld fluktuerat kring en högre nivå än tidigare år.

Hur hemskt det än är med detta våld så är det ändå ett faktum att de flesta människor egentligen inte själva drabbas av det. Det kan till exempel jämföras med bedrägeribrott:

Under 2021 anmäldes omkring 195 900 bedrägeribrott….. 5,5 procent av befolkningen uppger att de blivit utsatta för försäljningsbedrägeri under 2020, medan 4,1 procent uppger att de utsatts för kort- eller kreditbedrägeri.

Det kan också jämföras med statistiken över våld i nära relationer:

år 2021 anmäldes totalt 57 600 fall av misshandel där den utsatta var bekant med gärningspersonen. För anmälda misshandelsbrott mot vuxna kvinnor 2021 begicks brottet av en bekant person i 81 procent av fallen”.

Det kan också jämföras med en annan typ av död som det inte talas så mycket om: år 2021 dog 48 människor i arbetsplatsolyckor.

Dessa jämförelser innebär inte att jag vill förminska det allvarliga med skjutvapenvåldet, bara att det finns en del annat våld och en del andra brott som det hörs mindre om bland de politiska slagorden.

Att motverka våldet med mer repression

Som Göran Greider klokt påpekat (i en kritik av den socialdemokrati som han tillhör) så kan vi som inte är höger aldrig ”vinna” över dem när det gäller olika typer av förslag som innebär hårdare tag mot brottslingarna. Högern kommer alltid trumfa över, när det gäller denna typ av lösningar. Lösningar som innebär att straffa de enskilda kriminella mer.

Naturligtvis kan det vara så att en del typer av straff borde skärpas. Men det kommer knappast minska antalet våldsbrott. När det gäller repressiva åtgärder från samhällets sida så tror jag att det i så fall är viktigare att komma åt pengarna och möjligheterna till penningtvätt. Den möjligheten har istället ökat som en följd av olika avregleringar av välfärdstjänster. Vi måste också komma åt  vapnen: läs t.ex. här om boken Vapensmederna och de som tjänar på vapenhandeln i Sverige. Dessutom måste vi hitta sätt att strypa inflödet av narkotika, till exempel genom att skärpa gränsbevakningen.

Men även dessa åtgärder kommer att vara otillräckliga. Vi måste helt enkelt se och förändra de förhållanden i samhället som skapar och göder denna typ av kriminalitet.

En enkel jämförelse för att visa detta är att titta på ”föregångslandet” USA. Ett land med betydligt strängare straff och fler människor i fängelse än Sverige. I USA inträffade 21 570 mord och dråp under 2020. Det var 7,8 mord per 100 000 invånare. Att jämföra med Sverige där det var 1,2 fall per 100 000 invånare. Allt enligt BRÅ.

Problemet är att det samhälle som vi får om inte kapitalismen regleras eller begränsas, alltså det samhälle som högern vill ha, det är ett samhälle som orsakar kriminalitet och våld.

Samhällsförhållanden

Vad är det då för samhällsförhållanden som driver kriminalitet och våld? Det är naturligtvis en mängd olika förhållanden. Att förändra dem är tyvärr inte något som kommer gå snabbt. Men i grunden är det ändå den enda realistiska vägen. Låt mig försöka förklara med några olika områden.

Jämlikhetsanden

En viktig faktor vad gäller våld i ett samhälle är graden av ojämlikhet i samhället. Jag brukar ofta hänvisa till boken Jämlikhetsanden av Wilkinson och Picket som kom 2010. De visade på övertygande samband mellan olika missförhållanden och graden av ojämlikhet. Här en bild från boken när det gäller sambandet inkomstskillnad och antal mord per invånare:

En del av den ökande ojämlikheten i Sverige handlar om boendet. Vi bor mycket mer åtskilda nu än vi gjorde för 40 – 50 år sedan. Det beror bland annat på att staten inte alls har en lika aktiv roll när det gäller byggande och boende längre. Denna segregation är bara självvald när det gäller de som har mer ekonomiska resurser. Tydligast är den i områden som Danderyd i Djursholms kommun. Men den segregationen talas det inte om utan det är bara den som finns i de förortsområden som många journalister och politiker kallar ”utsatta”. Det vore sannare att kalla dessa områden eftersatta eller underordnade. Arbetslöshet är ett annat gissel som skapar risk för kriminalitet. Ännu mer gäller detta ifall du växer upp i ett fattigt underordnat område med många arbetslösa, där skolan dessutom har för lite resurser i förhållande till de behov som finns.

Men till samhällsförhållanden hör också de tankar och värderingar som styr. Här är det tydligt att en borgerlig livsstil har tagit över alltmer de senaste decennierna. En livsstil där de rika visar att det är dyra klockor och bilar som gäller har alltmer börjat sippra ner i samhället. Det har även kommit att prägla den kriminella världen.

hårding?

Ytterligare en viktig aspekt är det faktum att det nästan bara är unga män som dras in i den här typen av kriminalitet. Det finns helt enkelt problem som är kopplade till ”manligheten”. Jag tror inte att detta är något i huvudsak biologiskt utan framförallt format av mönster som präglar oss tidigt. Bland annat därför tror jag att det är jättedumt att som KD, SD och andra angripa de skolor och förskolor som arbetar med att försöka förändra dessa mönster och roller (genuspedagogik). Att i skolan och genom andra kanaler arbeta för jämställdhet och förändring av stereotypa ”manlighetsideal”, tror jag är jätteviktigt för att motverka att unga män dras till den kriminella livsstilen.

För att sammanfatta:

Högern och den oreglerade kapitalismen skapar ett samhälle med stora klyftor, boendesegregering, arbetslöshet och en alltmer ojämlik skola. Deras ideologi gynnar också en ytlig materialism och längtan efter en status som du inte kan få i och genom vanliga jobb, men däremot kan få genom kriminalitet. Den förvridna ”manligheten” hos de kriminella  måste långsiktigt förändras genom en kamp både mot kvinnors underordning och mot det negativa i ”mansrollen”.

Högerns samhälle driver fram våld och kriminalitet. Samtidigt vill de ”lösa” dessa konsekvenser genom hårdare tag. Det kommer inte lyckas. Det kan långsiktigt bara ske genom att vi lyckas i kampen mot högerns samhälle.

Socialist? – javisst!

Politiska etiketter är ofta inte särskilt klargörande när man vill veta vad de står för eller vad de innehåller. Så har ju till exempel många partier ordet ”demokrati” med i sitt partinamn, trots att det är ett begrepp som rymmer många former och tolkningar. Dessutom kan det i en del fall också finnas välgrundad anledning att undra ifall det inte handlar om falsk varudeklaration.

Ändå kommer vi inte undan etiketterna. De flesta som på något sätt identifierar sig med arbetarrörelsen har alltid kallat sig socialister, oavsett hur långtgående förhoppningar eller planer de hade vad gäller att förändra det nuvarande samhället. En del kallade sig, som till exempel Olof Palme, för demokratiska socialister. Eftersom jag anser att en socialism som inte är demokratisk knappast kan kallas socialism så har jag alltid haft lite svårt för det begreppet. Det är ju som att säga att de diktatursamhällen som fanns i öst förtjänade beteckningen ”socialism”. Men jag förstår det som en avgränsning mot dessa hemska erfarenheter.

Häromveckan lyssnade jag på ett radioprogram där två professorer pratade om vad som menas med ”socialism”. Det ingick i en serie som handlade om de olika ideologierna som konservatism och liberalism. Jag har nu glömt vad de sa. Men jag minns att jag tänkte att de punkter de tog upp inte var de som jag själv skulle ta upp. Så jag funderade vidare på varför jag (fortsätter att) kalla mig socialist.

Varför socialist?

När jag funderade på saken så kom jag på åtminstone tre anledningar till att jag kallar mig socialist. Det finns naturligtvis fler argument. Och andra kan ha andra vinklar. Det här är i alla fall det jag tänker:

  1. Jag är socialist därför att jag vill se ett samhälle där inte jakten efter maximal vinst dominerar samhällsutvecklingen.
  2. Jag är socialist därför att jag är mot klassamhället.
  3. Jag är socialist därför att jag vill att demokratin ska utvidgas till områden som nu står utanför demokratisk kontroll.

Kritik av kapitalismen

Utgångspunkten för socialister är en kritik av det kapitalistiska samhället. Om detta samhälle finns det en mängd analyser och teorier ända sedan Karl Marx och fram till idag. Tanken har varit att ersätta kapitalismen med ett samhälle som man kallat socialistiskt. Det har i huvudsak lett till två olika ”spår”. Ett spår som började genomföras i delar av Västeuropa med välfärdssamhällen med en stark offentlig sektor och där kapitalismens värsta avarter tyglades. Ett annat spår som genomförts i Östeuropa eller i fattiga länder utanför Europa, till exempel Kina, där visserligen kapitalismen avskaffades men ersattes av nya makt- och privilegiestrukturer och förtryck av folkflertalet.

Båda dessa spår har misslyckats. Välfärdssamhällena i Västeuropa har misslyckats med sina ökade klassklyftor och kapitalintressenas inträngande i den offentliga sektorn. De odemokratiska och orättvisa planekonomierna brakade samman i Ryssland och öststaterna och ersattes av rövarkapitalism och oligarkmakt. I Kina ersattes systemet med ren kapitalism fast under någon sorts statlig kontroll och med kommunistpartiet kvar vid makten.

Det finns alltså skäl till att det inte är så enkelt eller självklart att säga vad som menas med socialism. Dels har vi dessa misslyckanden att förhålla oss till och dessutom är det alltid svårt att ”skriva recept för framtiden”.

Men har kritiken mot det kapitalistiska systemet blivit mindre giltig idag än t.ex. i arbetarrörelsens barndom? Nej, det anser inte jag. Och då vill jag återknyta till mina tre punkter ovan:

  1. Idag är det kapitalistiska systemet mer dominerande på vår jord än någonsin tidigare. Grundläggande för alla kapitalister är att i konkurrens med andra öka den egna vinsten så mycket som möjligt oavsett vilka konsekvenser det får för anställda, det omgivande samhället eller miljön/naturen. Även om det finns motkrafter så är det detta som dominerar samhällsutvecklingen. Vinstjakten och behovet att ständigt öka kapitalet tvingar fram behovet av en ständig materiell tillväxt. En tillväxt som alltmer kolliderar med de begränsade resurser som finns, som driver klimatkrisen, överutnyttjandet av naturen och massförintelsen av arter på vår jord. En utveckling som hotar, inte jorden, men människans existens på denna jord. Istället för att reglera kapitalismen ser vi en alltmer oreglerad kapitalism som också har trängt in på områden som i välfärdssamhällena tidigare drevs utifrån behov istället för vinst.
  2. Det kapitalistiska samhället är ett klassamhälle och utan mycket starka motkrafter eller politiska ingripanden ökar dessutom klyftorna. Detta är exakt vad som hänt i Sverige. Den utjämning som skedde i Sverige fram till 1980-talet har ersatts av skenande klyftor och ökande orättvisor, vilket lett till en mängd olika problem.
  3. När rösträtten och andra demokratiska reformer genomfördes i strid med högern och kapitalägarna fick fler människor en möjlighet till inflytande via sina valda politiker. Men i de stora företagen genomfördes aldrig något inflytande för de anställda. Det gällde och gäller även de statliga företagen där inflytandet i bästa fall bara är indirekt via politiken. Inom de dominerande företagen inom finanssektorn (som påverkar hela samhället) finns inte heller något verkligt inflytande, varken från de anställda eller indirekt via politiken. En mycket liten grupp av superrika fattar ensamma avgörande beslut vad gäller investeringar, nedläggningar eller verksamheternas inriktning. Beslut som påverkar stora grupper av människor eller hela samhället. Att utvidga demokratin även till dessa områden skulle inte bara ha ett värde i sig utan också ge en möjlighet till att ta nödvändiga beslut i klimatomställningen och andra för människan avgörande frågor.

Hur långt vi bör gå i att avskaffa vinsten som drivkraft, hur långt vi kan komma när det gäller att avskaffa klassklyftor eller hur långt och på vilka olika sätt vi kan öka det demokratiska inflytandet i samhället, vet inte jag. Men jag är övertygad om att ifall vi ska lyckas så måste det ske genom massiva folkliga mobiliseringar – folkliga rörelser helt enkelt – och en ständig demokratisk diskussion och ett prövande vad gäller mål och medel. Framförallt måste riktningen vara klar: Minska vinsten som styrmedel, minska klassklyftorna, utvidga demokratin. Den riktningen är socialistisk. Därför tvekar jag inte att kalla mig socialist.

Klarna – ”en ohållbar affärsidé”

Sedan några år har jag, precis som många andra, märkt att om jag köper något på nätet så hamnar jag i de allra flesta fall hos ett företag som heter Klarna. Det blir så oavsett om jag vill det eller inte. Jag kan inte betala direkt till det företag jag köper av utan måste gå via Klarna. Företaget har snabbt blivit ett mycket stort företag. Klarna har enligt bolagets nätsida 147 miljoner aktiva konsumenter i 45 länder.

Därför var det nog fler än jag som reagerade på de stora uppsägningar på företaget som meddelades i förra veckan. Vd:n Sebastian Siemiatkowski sa i ett uttalande att 10 procent av personalstyrkan– eller 500 av de totalt 5 000 anställda – skulle sägas upp.

Det gick också att reagera på det sätt som detta meddelades till personalen och vad det säger om den låga nivån av rättigheter för de anställda.

Men jag reagerade också därför att jag nyss läst om detta företag i Andreas Cervenkas utmärkta bok: ”GIRIG-SVERIGE – Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”. I denna fakta-täta bok kan vi bland annat läsa om Klarnas snabba uppgång. En uppgång som handlar om ”snabb expansion enligt Silicon Valleys skolbok” nämligen genom ”planerade förluster”. Cervenka kallar det ”definitionen av en ohållbar affärsidé” där man i likhet med en hel del andra nyare företag hela tiden har större förluster än intäkter. Men eftersom investerare hel tiden skjuter till nya pengar så fungerade det. Och företagets börsvärde ökade hela tiden. Cervenka beskriver en ökning på tre år med 371 miljarder (från 19 till 390 miljarder). Men nu tog det stopp och värderingen har nu minskat till cirka 300 miljarder kronor enligt Wall Street Journal.

Naturligtvis har det gått mycket bra för grundarna av Klarna. Enligt Cervenka var deras förmögenheter 2021:

Jacobsson

Viktor Jacobsson: 33 miljarder

Siemiatkowski

Sebastian Siemiatkowski: 28 miljarder

Niklas Adelberth: 6 miljarder

Enligt uppgifter i nättidningen Breakit som citeras av Expressen har nu också Jacobsson sålt av drygt 211 000 av sina aktier i företaget i år. Det motsvarar cirka 0,9 procent av det totala antalet aktier i Klarna till ett värde av över 3 miljarder kronor.

Kort sagt: i detta företag med ”en ohållbar affärsidé” av uppblåst börsvärde, trots ständiga förluster, tycks inte ägarna gå lottlösa. Hur det går för 500 anställda är en annan sak.

Utveckling genom förstörelse?

Titta på denna lilla youtube-film:

Du behöver nog inte se alla de nio minuterna för att gripas av det vansinniga i det du ser. Filmen är från staden Kunming i södra Kina där 15 nybyggda, men ännu inte helt färdiga, höghus sprängs sönder.

Bakgrunden är den ”överhettade” bostadsmarknaden i Kina med fastighetsjätten Evergrande som nu har skulder på 2 600 miljarder kronor. I Kina står 90 miljoner lägenheter tomma. Ekonomin har tydligen både överproducerat och överbelånat. Därför förstörs nu en del av det som byggts upp, så som vi kan se på filmen.

Kritiker av kapitalismen har jämfört detta nu flera hundra år gamla system med tidigare produktionssätt. En skillnad mot tidigare system var och är att de kriser som uppstår inte beror på brist utan på överflöd. Detta då i förhållande till den efterfrågan som kan betalas med pengar.

 För 173 år sedan skrev till exempel två ganska unga män om dessa överproduktionskriser:

Under kriserna utbryter en samhällelig epidemi, vilken skulle ha förefallit alla andra epoker som en orimlighet: överproduktionens epidemi……De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att rymma den av dem skapade rikedomen. Varigenom övervinner bourgeoisin* kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en massa produktivkrafter….

De som skrev om detta ”tillintetgörande” var Marx och Engels i en skrift som hette ”Kommunistiska Manifestet” och länge var en grundskrift för hela arbetarrörelsen innan de större splittringarna.

Idag händer detta i Kina där Evergrandes huvudägare heter Hui Ka Yan och både är Kinas rikaste person och definitivt en (stor)kapitalist. Men att detta land styrs av ett parti som heter Kinas KOMMUNISTISKA parti är väl däremot en stor historisk ironi. Läser partimedlemmarna där månne Manifestet?

*franska för borgarklassen (kapitalisterna)

Vem tar kostnaderna och vem tar vinsten?

….offentliga investeringar och internationellt samarbete gav oss Covid-19-vaccinerna.

(forskargruppen från Universities Allied for Essential Medicines UK)

I den förra bloggen citerade jag en fråga ur Läkare utan gränsers tidskrift Direkt:

…vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?

Att utvecklingen av läkemedel inte enbart bekostas av de stora läkemedelsföretagen själva är ju självklart. Men ungefär hur fördelar sig utgifterna?

Nu läser jag en intressant artikel i Guardian om hur kostnaderna för att ta fram Astra Zenecas covid-19-vaccin fördelat sig. En forskargrupp från Universities Allied for Essential Medicines har försökt få fram siffror om detta. Med hjälp av två olika undersökningsmetoder kunde forskarna identifiera källan till hundratals miljoner pund forskningsbidrag från år 2000 och framåt för publicerat arbete om vad som så småningom skulle bli den nya tekniken, liksom för finansieringen av slutprodukten. Att spåra pengarna var och är naturligtvis inte någon lätt sak och forskargruppen säger att ingen av de två metoder som de använt ger ”den fullständiga bilden”, men att det ändå går att slå fast att ”majoriteten av finansieringen för vaccinet kom från regeringar, universitet eller välgörenhetsorganisationer snarare än från industrin”:

Den överväldigande majoriteten av pengarna, särskilt i de tidiga stadierna av forskningen, kom från brittiska regeringsdepartement, brittiska och amerikanska vetenskapliga institut, Europeiska kommissionen och välgörenhetsorganisationer inklusive Wellcome Trust.

Enligt forskarna handlar det om att minst 97 % av finansieringen av Oxford / AstraZeneca Covid-19-vaccinet kommer från skattebetalare eller välgörenhetsfonder. Branschfinansieringen uppgick bara till 2,8 %.

Så här såg finansieringen ut:

Förstatliga läkemedelsindustrin

Denna undersökning handlar alltså om det brittisk-svenska Astra Zeneca. Siffrorna kan se mer eller mindre annorlunda ut för andra läkemedel och bolag. Ändå är det sannolikt så att skattebetalarna och andra finansiärer står för en väsentlig del av kostnaderna för att ta fram läkemedel. Att den slutliga kontrollen över läkemedel ligger hos dessa stora bolag är ett problem i sig genom att det står i motsättning till att fördela efter behov. Men att de dessutom tar hand om hela vinsten trots att de bara till en mindre del finansierat produkten pekar för mig i en tydlig riktning.

På 1970-talet krävde SSU att läkemedelsföretagen skulle förstatligas. Det är sällan jag hör det kravet nu. I en artikel i Aftonbladet för tre år sedan sa Peik Gustafsson, överläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Malmö, att:

Bäst vore om man kunde förstatliga läkemedelsindustrin. Men ett problem är att det är stora multinationella företag som dominerar marknaden.

I samma artikel invände Petra Jonvallen, projektledare på Riksrevisionen:

Om staten skulle tillverka medicin, då skulle hälsa styra tydligare när medicinen tas fram, inte vad man tjänar pengar på. Men frågan är vem som då skulle finansiera forskningen? Jag har svårt att se att det skulle var möjligt att förstatliga industrin, i dagens politiska klimat.

Projektledarens oro för bristande forskningsfinansiering verkar mot bakgrund av denna brittiska undersökning ganska överdriven. Däremot har hon ju rätt i att ”dagens politiska klimat” är ett problem.

Push – en film att beröras och lära sig av

Att sätta våra kunders intressen först är kärnan i vår kapitalförvaltningsfilosofi. Vi skräddarsyr också våra investeringsstrategier efter kundens specifika behov. Denna strategi har lett till hög kundnöjdhet.

Presentation på riskkapitalbolaget Blackstones hemsida

Vi vet nu alltmer om Amazonas betydelse för alla människor på jorden. Vi vet också att Amazonas, trots detta, skövlas och brinner. Där äger det amerikanska företaget Blackstone bolag som bygger motorväg rakt genom regnskogen. ”Kunderna” är kanske nöjda. Men vi vet att alla andra betalar priset.

Blackstone har också sedan ganska länge funnits inom ”fastighetsbranschen”runt om i världen. Även i Sverige. Via dotterbolagaget Hembla äger de hyreshus i till exempel Valsätra här i Uppsala, Husby i Stockholm och ett flertal andra orter. På sin hemsida beskriver sig företaget så här: ”Hembla AB är ett fastighetsbolag inriktat på att äga och utveckla hyresbostäder i miljonprogrammen i Stockholmregionen”. Riktigare är att säga att företaget ingår i Blackstones ”affärsidé” om att förvärva fastigheter runt om i världen i fattigare områden med hus i sämre skick, varefter man gör kosmetiska ”renoveringar” och chockhöjer hyrorna.

I tidningen Fastighetsnytt kan man läsa glada artiklar om dessa förvärv – i samma anda som i det inledande citatet ovan:

Precis som när det gäller skövlingen av Amazonas så drar Blackstone till sig annat kapital. I Amazonas har till exempel Swedbank fingrarna med i förstörelsen. När det gäller nedtrampandet av hyresgästers rätt att bo bra/ha ett hem till rimligt pris är det samma sak. Visserligen äger Blackstone via Vega Holdco S.à r.l. 69,36 % av rösterna i företaget Hembla. Men där finns också en mängd mindre ägare. Bland de som sticker ut och får åtminstone mig att undra är till exempel Länsförsäkringar med 3,49% och Fjärde AP-fonden med 1,16%.

Varför skriver jag då om detta? Jo igår var jag på förhandsvisningen av Fredrik Gerttens film Push som på ett levande, berörande och begripligt sätt förklarar vad som händer i alla världens städer och de komplicerade sammanhang där några riktiga monster i det nuvarande ekonomiska systemet förvandlar människors hem till varor att spekulera i. Den skildrar en brutal och skrämmande verklighet. Men den avslutas också med ett visst hopp vad gäller motstånd och organisering i flera städer som Barcelona, Berlin och New York.

Andra har recenserat filmen, till exempel Daniel Suhonen i Aftonbladet. Läs den. Jag vill bara säga: se filmen!

Om du också är utsatt för det som numera kallas renovräkning, att man tvingas från sitt hem efter renoveringar som höjer hyran utöver ens ekonomiska möjligheter, så vill jag också passa på att rekommendera en fin liten bok om motstånd: RENOVRÄKT – Hyresvärdars makt(spel) och hur du tar striden.

Bevara, begränsa eller avskaffa?

Under större delen av mitt vuxna liv har jag kämpat mot bolagskapitalism (corporate capitalism), konsumtionskapitalism (consumer capitalism) och skurk­kapitalism (crony capitalism). Det tog mig lång tid att inse att problemet är själva grundsubstantivet. Medan vissa har förkastat kapitalismen snabbt och med glädje, har jag gjort det försiktigt och motvilligt. En anledning var att jag inte kunde se något tydligt alternativ.

Så skriver den brittiska skribenten och miljöaktivisten George Monbiot i en intressant artikel som översatts från Guardian och publicerades i Dagens ETC den 2 maj. Han tar där upp olika aspekter på problemen med det kapitalistiska systemet, främst den tvungna ekonomiska tillväxten som är en effekt av jakten efter att samla och föröka (ackumulera) kapital och maximera vinsten. Men också ”det bisarra antagandet att en person har rätt till en så stor bit av världens naturliga tillgångar som hen har råd att köpa”.

Monbiot har nu kommit fram till att vi inte ”behöver presentera ett komplett alternativ för att säga att kapitalismen fallerar”. Jag håller med om detta. Jag gör det trots att jag både är äldre än Monbiot och redan i min ungdom utan reservation (men med begränsad reflektion) tog ställning för socialismen. Jag gjorde det trots att jag varken trodde att det system som rådde i Sovjet eller Kina förtjänade att kallas socialism. Jag hade alltså länge en kritisk syn på den s.k. realsocialismen, något som t.ex. innebar att VPK inte var ett alternativ. Nu tänker jag ändå att jag och andra med liknande tankar, trots detta, hade en alldeles för enkel syn på socialismen. Det var alltför många frågor som varken besvarades eller ens ställdes.

Det finns många skäl till att inte ha en tvärsäker inställning till hur det system ska se ut som kan ersätta kapitalismen, oavsett om vi kallar det socialism eller något annat. Det främsta skälet är helt enkelt att vi ingenstans sett annat än (i bästa fall) påbörjade försök att skapa ett samhälle av icke-kapitalistisk och socialistisk typ. Men att ifrågasätta det kapitalistiska systemet med alla dess grundläggande problem är ändå fullt möjligt och rent av nödvändigt även utan att presentera ett komplett alternativ. Marx var redan på sin tid skeptisk till att ”skriva recept åt framtidens soppkök”, som han uttryckte det. Det var säkert klokt redan då. Men även om vi ifrågasätter olika skrivbordskonstruktioner idag så kan vi ändå försöka att dra lärdomar av de försök som gjorts. Det gäller till exempel det nödvändiga och oavvisliga kravet på demokrati. Att den ska utvidgas, inte minskas. Men också tankar om vad som behövs av makt och organisering för att börja bygga ett annat system. Jag har skrivit om det förut.

Tankar om kapitalismen

Förutom de som har som levebröd att försvara, försköna och förklara kapitalismen (borgerliga politiker, ledarskribenter, betalda opinionsbildare, ekonomiska ”experter” o.s.v.) så är det säkert många människor som känner olika grad av tvivel eller kritik mot systemet. Det handlar till exempel om alla vars insikt och oro ökar p.g.a. det vi nu vet om miljö- och klimatproblemen, om de som också ifrågasätter den materiella tillväxten som ett egenvärde eller de som ser de ökande klassklyftornas alla skadliga följder.

Men de flesta stannar ofta här. De ser gärna åtgärder som begränsar kapitalismen, men tror inte att det går att avskaffa den. Om de är äldre har de kanske också på olika sätt blivit avskräckta av de förfärliga system som avskaffade kapitalismen i öst och upprättade något som kallats socialism. Monbiot hörde själv till denna grupp. Han skriver att han ”aldrig varit entusiastisk inför statskommunism”.

Olika argument

Professor emeritus Staffan Laestadius har skrivit flera viktiga artiklar och böcker om miljö- och klimatfrågan. Den senaste heter Klimatet & omställningen. Det är en viktig och läsvärd bok som jag rekommenderar även om jag inte instämmer i allt. Ett exempel är just Laestadius sätt att ta upp sambandet mellan det kapitalistiska systemet och fossilsamhällets klimatpåverkan. Laestadius hör till dem som vill ingripa mot kapitalismen utan att avskaffa den. Han skriver:

Kapitalismen måste alltså tämjas om vi ska komma åt klimatförändringarna. (s. 136)

Men på frågan ”måste det nuvarande systemet avskaffas?” (s. 125) svarar han nekande. Han har ett flertal argument för denna syn. Jag kommer här att ta upp de tre första av fem argument.

Det första argumentet är att de system som existerat och kallats för socialistiska (den s.k. realsocialismen) inte var ett dugg bättre när det gäller frågorna om miljö eller klimatförändringar. Det stämmer ju. Men min invändning är att det ändå finns en skillnad. Medan kapitalismen som system står i vägen för och hindrar en omställning (se till exempel argumenten från Monbiot ovan) så kan ett system som inte måste följa den kapitalistiska vinst- och tillväxtlogiken göra andra val. Att de parasitära skikt som styrde i t.ex. Sovjet inte gjorde dessa val förändrar inte att det vore möjligt. Det hade varit politiskt möjligt utan att komma i konflikt med det ekonomiska systemet, däremot i konflikt med dess byråkrati.

Det andra argumentet från Laestadius är att kapitalismens avskaffande idag ”står mindre på den politiska dagordningen” än klimatfrågan. Även detta är sant, liksom att de hittillsvarande erfarenheterna ”gör bevisbördan tung för de demokratiskt sinnade som vill växla in på det socialistiska huvudspåret”. Men inte heller detta argument håller ifall man är överens med Monbiot om att det finns grundläggande problem med det kapitalistiska systemet i förhållande till omställningen och miljön. Laestadius menar att det inte är ”rationellt och effektivt att börja kampen mot klimatförändringarna i den ändan”, alltså med att argumentera för systembyte. Men även om åtgärderna och upplysningen kring klimatfrågan och omställningen så att säga kommer först kan jag inte se att det inte också går att resa frågan om det kapitalistiska systemet som ett hinder på vägen. Men där det ena handlar om omedelbara akuta åtgärder och det andra om att föra fram ett synsätt som innebär att vi inte låter åtgärderna begränsas av bara det som kan förenas med det kapitalistiska systemet.

Laestadius tredje argument mot att avskaffa kapitalismen är att vi inte har tid för en sådan omväg då ”klimatarbetet  måste nå substantiella resultat före 2030”. Det sista är sant. Det är bråttom. Men jag tror att verkliga åtgärder för omställning kräver sådana ingrepp som innebär konfrontationer med de fåtaliga men mäktiga kapitalgrupper som upprätthåller kapitalismen och fossilsamhället. Därför är en verklig strid för en jord som går att leva på med nödvändighet samtidigt en strid mot det nuvarande systemet. Naturligtvis finns det motsättningar inom systemet, till exempel mellan det mäktiga fossilkapitalet och de som satsar på det förnybara. Men omställningen till det förnybara kommer inte räcka på den tid vi har på oss ifall vi fortsätter att förbruka lika mycket energi och ändliga resurser totalt sett. Vi måste helt enkelt också dra ner. Här har vi avgörande konfliktpunkter inom systemet. Dels konflikten med kapitalismens oförmåga att dra ner utom under kriser, dels klasskonflikterna kring rättvis fördelning av minskat uttag. Kapitalismen står i vägen på vägen mot en fossilfri värld.

Vi som menar att systemet måste avskaffas kommer slåss sida vid sida med dem som i likhet med Laestadius ”bara” vill tämja kapitalismen för att rädda klimatet. Hur långt vi kommer nå med både det ena och det andra kommer framtiden visa. Men jag tror att de som inte ifrågasätter systemet i högre utsträckning ändå riskerar att stanna upp i sina krav – trots att de är nödvändiga – ifall de innebär för omfattande konfrontationer med de ekonomiska makthavarna. Det har vi sett förut i historien. Ett perspektiv som vågar ifrågasätta systemet är och kommer att bli nödvändigt. Alternativet är annars mycket mörkt.

 

Reformism, revolution och andra gamla begrepp

Det gamla ordet/begreppet ”reformism” hör man inte så ofta numera. Men det dök nyligen upp som en vink från historien när den nybildade socialdemokratiska föreningen Reformisterna använde det klassiska begreppet som namn på sin förening. Finns det kanske anledning att fundera över begreppet igen, i vår tid? De gamla orden verkar ju inte ha samma betydelse längre?

Betydelsen av ordet reform idag

Om man läser i Wikipedia om ordet ”reform” så står det att det innebär att omforma och förändra samhället ”till ett nytt och bättre tillstånd”. Nu är ju frågan vad som är bättre och kanske framförallt: för vem? Länge tänkte nog många –  speciellt vi som utgick från arbetarrörelsens värderingar – att reformer just skulle innebära att det blev bättre för de flesta. Att genomföra en reform var just i sig själv, per definition, att genomföra förbättringar för folkflertalet. Och så var det också – i stort sett – i verkligheten, under hela den period då välfärdssamhället byggdes upp.

Nu är det ju inte så att några politiker någonsin säger att det som de genomför kommer innebära att det blir sämre för de många. Men alla typer av beslut i riksdagen kallas ju reformer även sådana som definitivt inte gör att tillståndet i samhället blir bättre för de flesta. För mig har detta sedan länge varit svårt att ta in. Men idag betyder reform tydligen helt enkelt bara någon sorts politiskt beslutad förändring. Om den leder ”till ett nytt och bättre tillstånd i samhället” är en annan sak.

men målet var socialism

Så länge reformer betydde förbättringar så fanns det egentligen två sorters ”reformism”. En som vi kan kalla borgerlig. Deras reformer syftade inte till att avskaffa kapitalismen, däremot till att dämpa och humanisera kapitalismen. Men inom arbetarrörelsen har begreppet ”reformism” inte bara handlat om en syn på metod, utan också på en riktning. För även om de som kom att kallas reformister avvisade tanken på revolution så var riktningen och målet, då för länge sedan, klar. Riktningen handlade om att, steg för steg (men utan revolution) bryta med kapitalismen och närma sig ett socialistiskt samhälle. Mycket har hänt sedan dess.

Sjöstedt om reform och revolution

I en mycket intressant artikel på Vänsterpartiets debattsida tar Jonas Sjöstedt upp bland annat detta med ”reformister och revolutionärer”. Han gör det i förhållande till den debatt som kommer inledas om Vänsterpartiets program. Han skriver bland annat:

….under 1900-talet, var arbetarrörelsen uppdelad i reformister och revolutionärer. Det är en uppdelning som inte längre är aktuell. Socialdemokraterna är inte längre reformister i ordets egentliga mening. De vill inte ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle, de har en kompakt ovilja att utmana kapitalismen. Deras reformer håller sig helt inom kapitalismens ram.

Även den klassiska revolutionära rörelsen är borta i vårt samhälle.

Idag är vi i Vänsterpartiet i praktiken socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling.

Jonas Sjöstedt anknyter alltså här till det klassiska sättet att använda begreppet reformism inom arbetarrörelsen som jag beskrev ovan. Som han mycket riktigt skriver så är Socialdemokraterna ”inte längre reformister i ordets egentliga mening”.

Rosa Luxemburg – en klassisk revolutionär?

De ”vill inte utmana kapitalismen”. Jag instämmer i den beskrivningen av socialdemokratins ledning och dess huvudfåra. Att dagens vänsterparti ”i praktiken (är) socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling”, stämmer väl också som beskrivning.

Jag instämmer också när Sjöstedt skriver att:

Det finns inte en väg till socialism, det finns många…….. Vi kan omöjligen idag förutse exakt hur det kommer att se ut eller vilka vägval som kommer att göras…..

Kanske borde jag nöja mig med detta och utgå från det vi ser och vet idag. Och då menar jag att den avgörande skiljelinjen idag går mellan dem som inte ser någon väg ut ur kapitalismen och dem som är beredda att utmana detta system oavsett vad de kallar sig och oavsett hur de tänker om vägen ut ur detta system.

Då handlar det om att ta fasta på detta med att vilja kämpa för olika krav här och nu oavsett om de utmanar det nuvarande ekonomiska systemet och dem som har den ekonomiska makten. Och att det är detta som borde förena en modern vänster, där vi tillsvidare kan strunta i etiketterna och lämna frågeställningen om reform eller revolution. Eller?

Du som håller med om detta och tycker att det räcker kanske kan sluta läsa här. Ändå tycker jag att det fattas en del som jag därför vill fundera lite kring. Så ändå några frågor och funderingar här.

Vad innebär det att hålla sig ”inom kapitalismens ram”?

Att kritisera dagens socialdemokratiska ledare för att de inte utmanar kapitalismen är egentligen en alldeles för snäll kritik. Dagens socialdemokratiska ledare har sedan en lång tid inte bara undvikit att utmana kapitalmakten utan dessutom bidragit till att stärka den på bekostnad av folkflertalet, bland annat genom att montera ner välfärden och genom att öka klyftorna i samhället. Denna utveckling har nu nått oanade höjder med den S/Mp-regering som regerar med det reaktionära januariavtalet som grund.

Fast när det däremot gäller att hålla sig ”inom kapitalismens ram” så gör väl å andra sidan egentligen alla det idag. Till exempel var de reformer som Vänsterpartiet fick igenom under den föregående regeringsperioden nog så viktiga. Men dessa reformer utmanade ju inte kapitalismen med dess grundläggande maktförhållanden och orättvisor. Detta är inte sagt som en kritik utan ett som ett konstaterande. Kapitalismen varken hotades eller ändrades. Samma sak gäller faktiskt även för de mycket större och grundläggande välfärdsreformer som genomfördes under decennierna efter kriget. De gjorde, på ett avgörande sätt, livet bättre för folkflertalet. Kapitalismen fick under en tid ett mänskligare ansikte. Det sattes fler gränser för kapitalmakten. Folkflertalet flyttade fram sina positioner. Men kapitalismen varken hotades eller avskaffades. Dit var det ännu långt kvar.

Att gå utanför ramen

Är det så det blivit idag?

Så frågan som bör ställas är kanske snarare vilka krav som inte håller sig inom ”kapitalismens ram”. Naturligtvis finns det krav som är uppenbart mer ”utmanande”. Ändå går det inte att i största allmänhet, bortsett från samhällssituation, slå fast några sådana krav. Om några krav utmanar och går utanför ”kapitalismens ram” beror på omständigheterna. Framförallt beror det på vilka krafter som kan mobiliseras för att driva kraven och hur de ekonomiska makthavarna då förhåller sig till dem.

Vilka krav som systemet tål är heller inte exakt samma sak som de krav som borgarklassens representanter säger att de inte tål. Kraven på att få bort vinstmöjligheterna inom skattefinansierad välfärd kanske är ett exempel på det. Kraven har stort folkligt stöd, men däremot svagt stöd vad gäller folklig mobilisering eller stöd bland andra partier än Vänsterpartiet. Men redan nu skriker de från Svenskt Näringsliv i högan sky om vilket hemskt samhälle vi skulle få ifall de inte fick exploatera detta lukrativa område. Så vad skulle hända ifall det blev massiva folkliga mobiliseringar kring detta? Naturligtvis skulle den borgerliga sidan trappa upp sina motkampanjer ytterligare. Men skulle en sådan strid innebära att systemet utmanades?

Som Sjöstedt riktigt skriver så kan vi inte förutse vägarna fram mot socialism. Men en sådan övergång kommer heller inte att vara möjlig förrän ett folkflertal samlas och mobiliseras kring krav eller reformer som i sin förlängning utmanar kapitalmakten som sådan, därför att den då står hindrande i vägen för att genomföra kraven. Det går att tänka sig sådana krav. Till exempel krav på att samhället ska ta över och demokratiskt styra över bankväsendet. Men om detta står det (konstigt nog) inte någon strid idag. Och det är i alla fall först när detta sker som vi kan veta om det är krav som överskrider systemet.

När slutade socialdemokratin att utmana kapitalismen?

Sjöstedt skriver att socialdemokratin slutat att utmana kapitalismen utan att närmare precisera när detta skedde. Jag skulle nog vilja hävda att det var mycket länge sedan som socialdemokratin, med Sjöstedts ord ville ”ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle”. Det är länge sedan de var ”socialistiska reformister”. Det har länge funnits (kvar) skrivningar i partiprogrammet om det socialistiska målet, även om de successivt bantats ner. Även i det senaste partiprogrammet från 2013 står att målet ärett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader”, men detta har knappast haft någon större betydelse i praktiken. Jag tror att man kan säga att den sista gången som partiet (eller egentligen LO) utmanade kapitalägarklassen var när Rudolf Meidner och LO i mitten av 1970-talet la fram förslaget om löntagarfonder. Den socialdemokratiska ledningen gjorde allt för att urvattna och smussla undan detta förslag. Ändå möttes det av enorma protester från kapitalsidan. Och man mobiliserade även många människor på gatan i de s.k. 4 oktober-demonstrationerna. För mig var det t.ex. då 1983 första gången i mitt liv som jag såg så många människor ute på gatan till stöd för en borgerlig politik. Det var en ny erfarenhet.

Vad var det som gjorde reformpolitiken möjlig och varför upphörde den?

Välfärdssamhället innebar verkligen ett stort steg framåt för de flesta. Men detta samhälle var faktiskt ändå inte det ursprungliga målet för arbetarrörelsen. Det blev det mål som uppnåddes i vissa delar av världen. Men själva existensen av välfärdssamhället var uttryck för en ömsesidig kompromiss mellan arbetarrörelsen och kapitalsidan. Kapitalisterna och högern släppte fram den form av demokrati och de välfärdsreformer som vi fick för att undvika något som för dem var värre. Arbetarrörelsen fick dessa segrar men lovade i sin tur att inte gå vidare och ingripa mot den ekonomiska makten. Det var en sorts fredlig samexistens som varade fram till början av 1980-talet*. Då sa kapitalsidan upp samexistensen och startade (över hela världen) den motoffensiv som gått under namnet nyliberalism. Eftersom arbetarrörelsen då själv hade blivit en del av systemet och i allt mindre utsträckning var just en rörelse som kunde mobilisera och kämpa så vek de socialdemokratiska och fackliga ledarna ner sig inför denna offensiv. Många av dess ledare blev dessutom själva en del av denna högervåg.

Revolution?

”..störtas skall det gamla snart i gruset…”, så sjunger delar av arbetarrörelsen varje första maj. Orden finns med i den första versen av sången Internationalen. Som ofta med den här typen av symbolspråk är det kanske inte så klart vad som avses med att ”det gamla” ska ”störtas i gruset”. Det är ord från en helt annan tid och ett mycket annorlunda samhälle. En tid och ett samhälle då folkflertalet hade nästan ingenting varken materiellt eller vad gäller demokratiska rättigheter och arbetarrörelsen bara tagit sina första trevande steg mot att (med sångens ord) ”stiga mot ljuset”. Men idag har vi som levt i de skandinaviska välfärdssamhällena fått uppleva både först uppbyggnaden av välfärd och rättigheter och sedan det successiva grusandet av denna välfärd och dessa rättigheter. Jag fortsätter ändå precis som andra att sjunga sången på 1 maj. Men då det numera är andra (läs: högern och borgarklassen) som stått och står för grusandet så är det ju inte precis det symbolspråk som känns naturligt idag.

Sjöstedt skriver att ”den klassiska revolutionära rörelsen är borta i vårt samhälle”. Även om det är lite oklart vad som menas med detta och jag är säker på att det finns grupper som skulle invända (då de betraktar sig själva som revolutionärer) så går det att hålla med. När jag tänker på ”klassiska revolutionära rörelser” så tänker jag på de rörelser som på olika sätt försökte leda revolutionsförsök i den revolutionära perioden i Europa efter det första världskriget. Sedan dess har mycket hänt och utan att gå in på den fruktansvärda urartningen av både Sovjetstaten och de partier som slöt upp kring den så har jag två tankar här:

Dessa partier som alltså inte betraktade sig som reformister var aldrig motståndare till reformer. Frågan stod ju för dem i praktiken aldrig som ett antingen eller, antingen reform eller revolution. Tvärtom. När revolutionssituationerna ebbade ut och mer ”normala” förhållanden åter etablerades var de ofta i främsta ledet för att kämpa just för reformer.

Men var de – då revolutionen kändes alltmer avlägsen –  egentligen fortfarande revolutionärer? Kan man alls vara det utan att samhället befinner sig i en revolutionär situation? Jag vet inte? Men en skillnad måste det definitivt vara (och bli).

Ändå finns det kanske några saker som gör att ordet revolution inte ska kastas på skräphögen. Jag tycker att jag ofta ser ordet revolution användas i en mängd andra sammanhang där en stor och avgörande förändring ska beskrivas. När jag söker på ordet så hittar jag sådant som ”statsomvälvning” och ”genomgripande förändring”  eller ”fullständig omdaning”. Att försöka tänka sig omvandlingen av det nuvarande kapitalistiska samhället till ett socialistiskt som något annat än en revolution i denna mening är svårt, tycker jag. För visst handlar det om en fullständig omdaning. Vägen dit måste alltid börja med att erövra en majoritet och kunna ta makten. Men då tror jag inte att det räcker med själva regeringsmakten. För att åstadkomma denna enorma förändring krävs också andra typer av maktorgan som kontrolleras av folkflertalet på ett demokratiskt sätt. Detta är viktigt dels för att kunna försvara förändringen ute i samhället men också för att det inte bara krävs en annan typ av ekonomi utan också en annan typ av stat, en stat som inte styrs av överbetalda generaldirektörer utan kontrolleras nerifrån av alla som berörs av dess beslut.

 I brist på summering:

Rörelsen är inte ”allt” men ändå det helt avgörande både för att åstadkomma avgörande reformer och för att lyckas med den enorma och ännu inte genomförda uppgiften att avskaffa kapitalismen. Och då menar jag en rörelse som just rör sig, har tusentals aktivister och ett demokratiskt surr. Men en rörelse utan ett mål längre än den kommande mandatperioden lär idag varken uppnå några avgörande reformer eller föra oss ut ur det existerande samhället.

______________________________________________-

*Jag vill än en gång hänvisa till en bok som jag tycker förklarar dessa saker på ett mycket bra sätt:

Velferdsstatens vekst – og fall av Asbjörn Wahl.

Räcker marknaden för att lösa klimatfrågan?

Marknadsbaserade åtgärder kommer inte att räcka – inte ens höga priser på fossila bränslen. Det måste finnas en övergripande vision och nära samordnade planer. Annars är en snabb omvandling på systemnivå mot globala hållbarhetsmål otänkbar.

 

Detta är inte ord från någon radikal miljögrupp eller något vänsterparti. Det är ord hämtade ur en kommande rapport från FN: ”Global Sustainable Development Report 2019”. Rapporten omnämns i en artikel i Veckans Affärer (VA). Jag har däremot inte sett att den omnämnts i andra svenska medier. Den borde annars få många som intresserar sig för miljö, klimat och samhälle att höja på ögonbrynen. Artikeln i VA har rubriken: ”Marknadskrafterna dödar planeten – dags för nytt ekonomiskt system.” Åsikten att vi måste ”omvärdera det ekonomiska systemet för att hinna agera i tid” är väl inte något som normalt uppskattas av de typiska läsarna av Veckans Affärer?

De 15 forskarna bakom rapporten utsågs bland över 60 experter inom natur- och samhällsvetenskap som nominerats till FN:s generalsekreterare. I presentationen av rapporten skriver man att den ”utgör resultatet av en pågående dialog mellan forskare på alla relevanta områden om hållbar utveckling över hela världen.”

Rapporten slår alltså fast att vi redan har nått långt bortom den fysiska gränserna för vad vår planet klarar av. Men det är i kapitlet ”Transformation: The Economy” som forskarna även drar slutsatser om vilka ekonomiska och politiska förutsättningar som krävs i våra samhällen för att åstadkomma en verklig omställning. Man behandlar omställningar som behöver göras när det gäller transporter, mat, boende. Därefter menar rapporten att det tydligt framgår, av de åtgärder som de tar upp på dessa områden, ”att stark politisk styrning krävs” (”strong political governance is required to accomplish the key Transitions”).

Forskarna avvisar marknadsmetoden att prissätta och låta utsläpparna betala i förhållande till sina utsläpp av koldioxidutsläpp som en otillräcklig lösning:

Som ett politiskt verktyg saknar  prissättning på koldioxid det avgörande elementet att kunna samordna en mängd olika ekonomiska aktörer mot ett gemensamt mål. Enskilda aktörer skulle ha incitament att minska koldioxidutsläppen, men de skulle fortfarande konkurrera genom sin egen affärslogik, det skulle inte finnas något sätt för att säkerställa att någon affärslogik skulle stödja övergången till hållbarhet på en systemnivå.

Dessutom har det under de senaste åren varit extremt svårt att lösa nästan allting med så stor inverkan på internationell nivå.

Forskarna menar att den mest sannolika möjligheten till att initiera omställning till hållbarhet vore att ”en grupp av progressiva stater tog ledningen”. Det skulle då kräva ”ett ekonomiskt tänkande som möjliggör stora offentliga investeringsprogram å ena sidan och stark reglering och skydd för miljön å andra sidan.”

Det här är ju tankar som låter bra för en ekosocialist som jag. Det går att se – ja, jag tycker det är alltmer uppenbart –  att det nuvarande ekonomiska systemet står hindrande i vägen för en omställning….. Men den åsikten får inte misstolkas. Den betyder inte att vi ska vänta med de åtgärder som är nödvändiga nu i väntan på den stora systemförändringen. Det betyder att vi måste kämpa för alla typer av åtgärder, även de som kolliderar med kapitalismens logik. Det betyder att öka politikens inflytande över ekonomin. Och det betyder att åtgärderna visar framåt mot en annan typ av ekonomi.

%d bloggare gillar detta: