Alla inlägg märkta demokrati

Sverige, USA, ”länken” och demokratin

I den nya regeringen med Magdalena Andersson som statsminister fortsätter Peter Hultqvist som försvarsminister. Det som utmärkt hans ministertid hittills har förutom militär upprustning varit den allt starkare anknytningen till Nato och USA: ”Det fördjupade partnerskapet med Nato och den transatlantiska länken är viktiga för svensk försvars- och säkerhetspolitik” som han uttryckt det. Det handlar då om ”interoperabilitet, övning och utbildning, materielsamarbete, forskning och internationella operationer.”

Den som vill knyta Sverige starkare till USA i världen måste väl anse att denna anknytning är ett värn inte bara för fred utan också för demokrati. Som du som läst denna blogg ett tag vet, så tillhör jag dem som är minst sagt skeptisk till detta. Jag har flera gånger skrivit om hyckleriet när det gäller vilka som beskrivs som goda eller onda i världen. Men om vi bortser från en USA-kritisk syn och istället utgår från en USA-baserad, ”liberal” syn på världen, kan vi då se USA:s agerande i världen som ett värn för demokrati?

Samövning USA-Sverige

Matthew Hoh (bland annat medlem i Veterans For Peace) har gjort en intressant jämförelse mellan de stater som av Freedom House betraktas som odemokratiska och de stater som mottar vapen, utbildning och/eller pengar för sina militära och säkerhetstjänster från USA.

Freedom House är ett USA-baserat forskningsinstitut som varje år ger ut publikationen Freedom in the World. Uppgifterna om det militära stödet hämtade Matthew Hoh från Security Assistance Monitor som är ett program från Center for International Policy och enligt sin egen hemsida: ”spårar och analyserar den amerikanska säkerhetssektorns assistans och vapenförsäljningsprogram över hela världen”.

Vid jämförelsen visade det sig att:

…av de 57 länder som anses odemokratiska får 42 vapen, utbildning och/eller pengar för sina militära och säkerhetstjänster. Det betyder att 74 % av världens icke-demokratiska nationer stöds militärt av USA. Intressant nog är de återstående 15 nationerna nästan alla sanktionerade. Världens länder kan delas in i två delar: de som köper/tar emot vapen från USA och de som är sanktionerade.

Nu går det ju att ha kritiska synpunkter på Freedom House´s undersökningar, bland andra har Noam Chomsky uttryckt sådan kritik. Svagheten i deras undersökningar märks till exempel i att flera länder där mänskliga rättigheter kränks bedöms som mer eller mindre fria. Men som Matthew Hoh säger så kan i alla fall ingen anklaga Freedom House för att vara ”anti-amerikanska”, pacifistiska eller vänstervridna.

Så minns siffran:

¾ av de stater som USA stöder militärt betraktas av Freedom House som odemokratiska.

Den kan vara bra att ha när vi ska konfrontera den svenska högerns, ”liberalernas” och numera även socialdemokratins blinda fläck när det gäller USA.

2 kommentarer
by anders fraurud on 30 november, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Vapen och krig
Märkt , , , ,

Publicerat av anders fraurud den 30 november, 2021

https://pepprat.org/2021/11/30/sverige-usa-lanken-och-demokratin/

Bankerna, brottsligheten och makten över jordens ödesfrågor.

Den senaste tiden har vi varje dag kunnat ta del av nya turer i skandalerna kring Swedbanks kriminella penningtvättande. Alla över hela det politiska fältet tar avstånd och talar om vikten av förtroende. Men så värst många konkreta förslag som visar hur vi som samhälle skulle kunna hindra denna typ av kriminalitet har jag inte sett. Ändå är detta bara ett av många exempel på problemen med bankerna i dagens Sverige och dagens värld.

Tankesmedjan Katalys kom i mars ut med en mycket intressant rapport om bankerna. Den synar bland annat detta med att penningskapandet förändrats. Tidigare var det riksbanken som hade kontroll över detta. Men idag är det främst de privata bankerna som skapar pengar genom sin långivning. De har ett direkt intresse av detta eftersom deras vinster ökar ju mer pengar de skapar och lånar ut.

I rapporten beskrivs den enorma makt som detta ger bankerna:

Bankerna bestämmer vem som får låna och bestämmer därmed vem som får genomföra sina projekt eller inte. De styr därmed vilken riktning samhället ska utvecklas åt. Bankerna bestämmer om långsiktiga, ekologiska och sociala projekt får pengar eller inte. De styr till och med i viss mån om stater ska få genomföra viktiga sociala reformer eller inte. Allt står i skuggan av bankernas avkastningskrav.

Och:

Privata banker kan när som helst stänga ner hela Sveriges ekonomiska liv genom en tangenttryckning. Att överlämna skapandet, driften och kontrollen av en så central samhällelig infrastruktur som svenska kronor till vinstdrivande företag är oansvarigt och odemokratiskt. Den som har kontroll över pengaskapandet har också kontroll över samhället.

Ett exempel på detta, men i global skala, visas i en annan rapport (Banking on Climate Change – FOSSIL FUEL FINANCE REPORT CARD 2019 ) där flera olika miljögrupper granskar bankernas roll för att upprätthålla och till och med förstärka fossilsamhället. De har spårat finansieringen för 1800 företag ”som deltar i att extrahera, transportera, bränna eller lagra fossila bränslen eller fossilgenererad elektricitet”.

                           Klicka på bilden för att se större och tydligare.

Rapporten synar 33 globala banker och visar att de sedan Parisavtalet 2016 har bidragit till att finansiera fossila och negativt klimatförändrande projekt för 1,96 biljoner dollar.

Föga förvånande är de banker som investerat mest i fossila projekt alla baserade i USA: JPMorgan Chase, Wells Fargo, Citi och Bank of America. De följs av Royal Bank of Canada, Barclays i Europa, Japans MUFG , TD Bank, Scotiabank och Mizuho. Värst av dem alla är alltså JPMorgan Chase som ensamma står för 10 procent av fossilfinansieringen bland de 33 bankerna.

Rapporten konstaterar också att det finansiella stödet till fossilt bränsle har ökat, inte krympt varje år efter Parisavtalet. Med 612 miljarder dollar för fossila projekt 2016, 646 miljarder dollar 2017 och 654 miljarder dollar 2018.

Bankerna har en avgörande makt. De styrs av några få människor med en galet stor makt. Det snedvrider samhällsutvecklingen på en mängd olika sätt och bidrar till att stärka hotet om återkommande ekonomiska kriser som drabbar hela samhällen. När det gäller den ödesfråga som klimatfrågan är för hela mänskligheten blir denna makt hos bankerna ännu mer viktig att förhålla sig till. Vi måste ju som många organisationer redan kräver divestera, alltså avveckla stödet till klimatförstörande verksamhet, inte fortsätta att investera i användningen av fossil. Det räcker inte längre att stå utanför bankernas styrelserum och kräva bättring. Det är dags för demokratin att kliva in och ta över.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 30 mars, 2019  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Klimat och miljö
Märkt , , , ,

Publicerat av anders fraurud den 30 mars, 2019

https://pepprat.org/2019/03/30/bankerna-brottsligheten-och-makten-over-jordens-odesfragor/

SD och demokratins upphävande

Efter valet den 9 september 2018 kan mycket vara annorlunda i Sverige. Ett möjligt resultat av valet kan bli att SD får ett mycket stort inflytande över regeringspolitiken.

Men, vadå? säger många idag. ”Om de får många röster, så ska de så klart ha inflytande”. Det är ett sätt att resonera som i bästa fall är naivt. Att ge inflytande till detta parti ökar nämligen  inte bara riskerna för genomförandet av en mycket bakåtsträvande politik utan framförallt för att demokratin så som vi känner den kan monteras ned.

Den klassiska jämförelsen här är Tyskland då de borgerliga och deras partier hjälpte fram Hitler och nationalsocialisterna till makten. Det var efter valet i november 1932, det sista val som kunde betecknas som fritt, ett val där nationalsocialisterna för övrigt hade gått bakåt med ungefär 2 miljoner röster. Tillsammans med det Tysknationella Folkpartiet bildade nazisterna då en koalitionsregering med Hitler som kansler. Herbert Tingsten skrev i sina memoarer att ”Bland de borgerligt inställda grupper, främst medelklassen och bönderna, vilkas röster nazisterna vann, anade inte många vad den nya regimen skulle innebära.”(Mitt liv, del 2, s. 225). Men historien om hur demokratin därefter monterades ned och terrorn utvecklades borde idag tillhöra historiska fakta som alla ska ha kunskap om.

En del, inte minst de som kan tänka sig att rösta på SD, ser detta som en mycket grov och orättvis jämförelse. Men jämförelsen handlar inte om ifall SD fortfarande kan definieras som ett fascistiskt parti. Frågan om etiketterna är inte den viktiga frågan utan vad SD faktiskt vill. Frågan handlar dels om vad de faktiskt skriver i sitt eget program, men också om deras förebilder och att deras agenda är delvis dold.

 

Om förebilden och anpassning av retoriken

För att börja med det sista så finns det ett numera ganska känt och omtalat citat av SD:s partisekreterare Richard Jomshof på Facebook:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Att ”anpassa retoriken” är vad herrarna i SD:s partiledning sysslar med samtidigt som de ömsom döljer, åtgärdar/utesluter eller drar nytta av diverse nätkrigare, våldsverkare eller öppna fascister.

Fidesz ledare Orban

Att Jomshof nämner Ungern är inte en tillfällighet. Här kan vi få en vink om åt vilket håll SD vill vrida Sverige. Sedan partiet Fidesz kom till makten  i Ungern 2010 har det där skett en successiv sammansmältning mellan parti och statsapparat i landet. Man har omformat grundlagar, domstolar och medier som stått i vägen. Regimkritiska journalister inom public service har sparkats. Där styr partiet/staten över radio och tv med järnhand, och där förföljs människor som tänker på egen hand.

Några av de SD:are inom ledningen som gjort sig omöjliga i förhållande till partiets taktik att ”anpassa retoriken” har till och med valt att flytta till Ungern. Två ur ”järnrörstrion”: Erik Almqvist och Kent Ekeroth har gjort det. När Almqvist för fem år sedan flyttade dit sa han att det berodde på att “frihetlig socialkonservatism och nationalism är norm” där. Ekeroth sa att “till att börja med har de ingen invandring. Det är det viktigaste”. Varefter han la till: ”Jag flyttar temporärt till Ungern främst för att slippa de totala idiotierna i dårhuset Sverige”.

 

Principprogrammet

Hur behandlar då SD frågan om demokratin i sitt principprogram?

När de skildrar demokratins framväxt i Sverige finns inget med om vilka krafter som drev fram utvecklingen mot demokrati. Inte heller namnges de krafter som på alla sätt försökte bromsa utvecklingen. Det är knappast någon tillfällighet. Att berätta om arbetarrörelsen och liberalismen passar inte i deras beskrivning av det svenska nationsbygget. Inte heller att högern och de konservativa kämpade mot i det längsta. Efter att SD ändrat sig från sina ursprungliga nazistiska förebilder till att numera kalla sig nationella och socialkonservativa så blir ju även detta en ofördelaktig koppling i förhållande till demokratins utveckling.

Så här beskriver SD demokrati i principprogrammet:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket.

Detta är ett inlindat sätt att säga att alla medborgare i ett land inte kan vara en del av demokratin. Enligt SD tillhör inte alla människor som bor och är medborgare i ett land kategorin ”folket”. När SD:s partisekreterare, och riksdagens andra vice talman, Björn Söder 2014 intervjuades i DN av Niklas Orrenius underströk han också det som står i principprogrammet: ”För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket”. Därefter förtydligade han att till exempel ”samer, tornedalingar, judar, kurder och araber kan vara svenska medborgare” men ”tillhör inte den svenska nationen”. Orrenius frågade då specifikt ”Kan man inte vara både jude och svensk, samtidigt?” Varpå Söder svarade att ”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet”.

Som SD uttrycker det med sin ”anpassade retorik” så blir det ”i längden mycket problematiskt att upprätthålla” demokratin med alla dessa olika ”ickesvenska folk”. ”I längden”, i framtiden och med SD vid makten kan man alltså räkna med inskränkningar här.

Vem är då svensk ? – alltså en sådan person som kan få fortsätta att vara en del av demokratin. Jo enligt principprogrammet finns det två typer av svenskhet: infödd svensk eller assimilerad svensk.

Som ”infödd svensk” räknas ”den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”. Observera att det inte räcker att vara adopterad. Du måste dessutom vara adopterad i ”tidig ålder” och av föräldrar med ”nordisk identitet”. Annars är du alltså inte svensk.

Som ”assimilerad svensk” räknas den ”med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation”. Vad som är ”flytande svenska” definieras inte. Programmet accepterar inte att en person faktiskt kan uppfatta sig ha flera identiteter som till exempel både jude och svensk. Vad som är ”den svenska kulturen” som man ska leva efter eller vad det innebär att ”se den svenska historien som sin egen” definieras inte heller.  Under talet om ”lojalitet med den egna nationen” kan mycket rymmas. Det har det också gjort genom historien när auktoritära härskare använt det för att tilltvinga sig okritisk lojalitet. Det oklara och tänjbara lojalitetsbegreppet är ytterligare ett effektivt instrument i händerna på en auktoritär regim.

Helt klart är att det med SD:s definitioner är många människor som på ett tänjbart sätt kan definieras som ”problem för demokratin” och därmed exkluderas och motivera inskränkningar i demokratin.

När jag läser detta principprogram undrar jag naturligtvis över hur jag själv eller människor med liknande åsikter som jag passar in här, oavsett om vi är infödda eller assimilerade. Sådana som inte ser flera nationella eller andra identiteter som ett problem, sådana som inte funderar över ifall de lever efter ”den svenska kulturen”, sådana som tycker att kunskap om historien är viktig men inte nödvändigtvis ser den svenska historien som ”sin egen”, sådana som misstror begrepp som lojalitet mot nationen. Vi ligger illa till. Och naturligtvis avhandlas vi också i principprogrammet:

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Ja här finns instrumenten för att utestänga ytterligare människor med fel åsikter dolt under en slöja av ”lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Vi är nog helt enkelt ganska många som är sådana som gör att ”att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla” ifall SD får makten.

Så ge dem inte chansen. Det kan kosta mycket för många människor.

PS: Ett aktuellt exempel på en svensk variant av Fidesz odemokratiska kultursyn var Åkessons öppenhjärtiga åsikter om/angrepp på radions P3, som enligt SD-ledaren borde läggas ner.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 28 augusti, 2018  •  Permalänk
Publicerad i Antisemitism, Demokrati, Höger, Historia
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 28 augusti, 2018

https://pepprat.org/2018/08/28/sd-och-demokratins-upphavande/

Makten över språket

Enväldiga makthavare behöver lydiga ämbetsmän.

Timothy Snyder *

 

Makten över språket är en avgörande faktor för att upprätthålla eller nå makt. Att etablera vissa ord så att de används i medier är till exempel en viktig väg till framgång.

Regimer som utger sig för att representera folket eller majoriteten trots att de styr till nytta för en liten privilegierad elit måste naturligtvis på alla vis skapa ord och beskrivningar som upprätthåller den falska bilden. Eller som Snyder också uttrycker sig i sin bok*: ”Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna”

Regimer vars existens bygger på lögn och bedrägeri måste naturligtvis försöka få kontroll över språket även så att de får bort ord som beskriver en verklighet som regimen förnekar. Detta kan vi se under den nuvarande Trump-regimen i USA där man försöker få bort användningen av olika ord från myndigheter. Redan i mars i år uppmanades de anställda vid energimyndigheten, jordbruksverket och miljömyndigheten att sluta använda ord som till exempel ”klimatförändring” eller ”utsläppsminskning”. Har man inte ord för faktiskt existerande fenomen så är det naturligtvis lättare att förneka dem.

Nu är det folkhälsomyndigheten som av regimen uppmanas att sortera bort misshagliga ord som ”evidensbaserad”, ”foster”, ”utsatt”, ”vetenskapligt baserad” eller ”transsexualitet”. Trump-regimen har också sparkat olika vetenskapliga experter från myndigheter och departement.

 

(*OM TYRANNI – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet av Timothy Snyder, Albert Bonniers förlag 2017, citaten s. 21 och 49)

 

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, Trump

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 17 december, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Internationellt
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 17 december, 2017

https://pepprat.org/2017/12/17/makten-over-spraket/

Ingen kommer undan politiken – eller partierna.

”Jag tycker inte om politik”, minns jag att en vän sa till mig för några år sedan. Det är ju inte alls ett ovanligt sätt att tänka. Kanske snarare det mer typiska. ”Nationalskalden” Evert Taube uttrycker det till exempel i sången ”Här är den sköna sommaren” då han avslutar versraderna med att det är ”krig och politik som har förstört vår jord”.

I motsats till detta tänker jag på en låt från 1970-talet:ingen-kommer Ingen kommer undan politiken. Den svenska texten gjordes av Ola Magnell och framfördes av Marie Bergman. Själv tycker jag fortfarande att orginalet ”Complainte pour Ste-Catherine” av  Kate&Anna McGarrigle musikaliskt var den bättre versionen.

Men kan man komma undan politiken? Det beror ju på vad man menar med politik. När USA-feministen Carol Hanisch myntade begreppet ”det personliga är politiskt” 1968, så tror jag inte att hon menade att allt i livet är politik, men att vi ofta inte tänker på sådant som (gemensamt) berör våra liv som politiskt. Till exempel vet vi att det är ett faktum sedan många år att många kvinnor som jobbar i offentlig sektor går in i den s.k. väggen. Om de då tänker på detta enbart som ett personligt problem som bara beror på dem själva och utelämnar alla de beslut och förändringar inom arbetslivet som är en viktig orsak till att de mår så dåligt, då kommer ”politiken” undan. Istället är det ju nödvändigt att de förenas och ser det som är gemensamt både vad gäller problem, orsaker och lösningar.

Beslut utanför politiken

I ett samhälle av vår typ, alltså ett kapitalistiskt samhälle som de flesta på vår jord, så fattas en mängd beslut utanför den formella politiken. De flesta beslut om investeringar, nedläggningar, inriktning på produktionen och liknande är sådant som bestäms av en mycket liten del av befolkningen, nämligen de som har den ekonomiska makten. Av de tio största företagen i världen är fem oljebolag. De är ett mycket mäktigt hinder (utanför demokratin) på vägen mot den omställning till fossilfria samhällen som nu anses nödvändig av nästan alla forskare och politiker. Ett annat exempel är när det multinationella Nomad Foods beslutar att lägga ner Findus produktion i Bjuv. Det påverkar många människor. Om det handlar om politik eller inte beror däremot på hur vi ser på vad som borde göras. De som accepterar beslut av denna typ (främst de som inte själva drabbas naturligtvis) ser det som att det inte finns några alternativ, utvecklingen är ”ödesbunden” och det finns bara en väg att gå. Om man däremot inte accepterar beslut av denna typ så försöker man mobilisera människor i rörelse och vända sig till politiken på det ena eller andra sättet.

Välfärdsstaten

Innan demokratins genombrott i vårt land för ungefär 100 år sedan var möjligheterna för den stora majoriteten av folket att på något sätt påverka samhällsutvecklingen närmast obefintliga.torpare Demokratins genombrott handlade om att genom politiken ingripa i samhället. Uppbygget av den gemensamma välfärden är ett av uttrycken för det. När man idag monterar ned välfärden, privatiserar den och låter den styras av marknadsmässiga principer så innebär det samtidigt att politiken som en demokratisk möjlighet att ingripa monteras ner. Men det innebär ju inte att verksamheten blir politiskt neutral. Det som kallas ”ökad valfrihet” är inte heller neutralt. Valfriheten inom vård skola, skola och omsorg har ju ökat klyftorna och främst gynnat dem som redan var gynnade.

Jag  minns att den nuvarande KD-ledaren då hon var lokalpolitiker här i Uppsala sa att hon ville ”flytta makten ifrån politikerna till Uppsalaborna.” Och sant är att strävan från politiker inom både borgerligheten och delar av socialdemokratin handlat om att minska politikens inflytande i samhället. Bland beslut som Busch var med om att fatta minns jag t.ex. beslutet att ta ifrån läsintresserade människor på äldreboenden deras möjlighet att få hjälp med hantering av böcker och högläsning. I det fallet var det svårt att se att de fick mer makt.

Politikernas fel?

Ändå är det – som jag uppfattar det – allt vanligare nuförtiden att prata om att ”det är politikernas fel” eller att man tycker att alla partier bara är skit. Även bland folk med någon typ av vänsteråsikter hör jag ibland den typen av uttryck.

Att demokratin så som vi hittills känt den beskärs alltmer genom EU, TTIP, CETA, privatiseringar, new public management osv…är sant.

Att närheten och närmandet mellan flera av de olika politiska partierna gjort att det ofta är svårt att se skillnaderna, är sant.

Att politiker sviker sina löften är ständigt sant – idag mer än på länge.

Att det på många sätt – framförallt inom kommunalpolitiken – kan kännas som att det blir ungefär samma politik oavsett vilket block som styr, är också sant.

Ja, dessa saker är sanna. Men betyder det att det är vettigt att ställa sig utanför? Om man säger att allt är skit så är det som att säga att man tycker demokrati är ointressant. I en tid när demokratin redan på olika sätt monteras ner är en sådan attityd farligare än på mycket länge. Att ställa sig utanför innebär definitivt att låta andra bestämma. Att prata om alla politiker som skit utan undantag, utan att i så fall förorda eller söka nya alternativa partier eller rörelser, innebär att ställa sig utanför.

Den form för demokrati som vi har uttrycks bland annat genom politiska partier. Det är definitivt inte det enda sättet att bedriva politik. Folkrörelser och aktivistgrupper av olika slag har haft en stor betydelse för utvecklingen och kommer även i fortsättningen ha det. De är nödvändiga för att skapa ett tryck på partier och politiska institutioner. Inga progressiva förändringar kan ske utan dem.

Men på samma sätt som vi inte kommer undan politiken kommer vi inte heller undan de politiska partierna inom den form för demokrati som vi har. Naturligtvis kan man tänka sig andra former för demokrati. Men personligen tror jag att systemet med att sammansluta tankeriktningar i partier är bra. Att färre människor organiserar sig i politiska partier idag tror jag både är ett resultat av och en orsak till att demokratin minskar i samhället. Naturligtvis kan inte alla vara med i politiska partier. Men att ställa sig helt utanför till exempel genom att inte rösta innebär ju också att man låter andra bestämma. Tyvärr är detta att inte rösta vanligare i områden där det bor människor med låga inkomster än i områden med höginkomsttagare. De som gynnas av detta är även i detta fall de som redan är gynnade.

Att gå ur ett parti

Ibland ser eller hör jag utträdesdeklarationer. Ibland är det från sådana som har ett kort tålamod och mest varit inne och nosat ett tag. Men ibland är det sådana som både varit med länge och åstadkommit en hel del som enskilda individer. Att man kan bli ledsen och trött förstår jag mycket väl och att inte alltid orka är inget fel heller. Ändå känns det ofta ganska sorgligt att dessa människor som varit aktiva ibland nästan ett helt vuxet liv lämnar utan att kunna visa på något alternativ, inom eller utanför det parti som de lämnar. Deras beslut innebär ju att de personer och de beslut de ogillade blir kvar och att inget alternativ utanför heller utvecklas.

Själv har jag valt att arbeta i Vänsterpartiet. Naturligtvis är detta parti långt från drömmen om en stor och bred vänster som kan inkludera alla som anser att en annan värld är nödvändig, som klarar av att hysa en mängd olika tankar och perspektiv men samtidigt håller ihop om huvudriktningen utan att tappa eller ge upp den. Men dagens Vänsterparti är det som vi faktiskt har. Ett växande parti där idag majoriteten av dess medlemmar bara varit med i några år. Ett parti med både växtverk, möjligheter och problem. Där väljer jag att vara (kvar) och göra det jag kan som människa. Det är ett sätt att inte undkomma politiken.

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om Vänsterpartiet, demokrati, politik

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 27 september, 2016  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Välfärden, Vänsterpartiet
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 27 september, 2016

https://pepprat.org/2016/09/27/ingen-kommer-undan-politiken-eller-partierna/

Demokrati?

eliten

Om du missat den här bilden i medierna, titta då en gång till

Du ser från vänster till höger: Donald Trump, det republikanska partiets presidentkandidat, det demokratiska partiets presidentkandidat Hillary Rodham Clinton, hennes man expresidenten Bill Clinton och fru Melania Trump,

Bilden är tagen år 2005 på Trumps bröllopsfest. Där var makarna Clinton med eftersom Trump bidragit med stora summor till Clintons kampanj.

På sitt typiska språk kommenterade Trump i Daily Mail detta genom att säga att han inte vunnit något (”special government favors”) genom dessa bidrag men att Clintons ”they do kiss my ass”.

Aftonbladets ledarskribent Katrin Marcal, som numera inte brukar uttrycka speciellt radikala ståndpunkter (minns hur hon talade emot Corbyn som partiledare för Labour), ser bilden och utbrister:

”….den där bilden påminner om, detta  presidentval är en intern uppgörelse mellan två av USA:s rikaste familjer. En strid inom den yttersta eliten i en tid av populism”.

Valet står mellan vilken del av den härskande klassen som ska utöva det politiska styret. Hur får alla de liberaler (och socialdemokrater) som hårt kritiserar demokratiska brister i fattiga utvecklingsländer, men aldrig ser detta avgörande och grundläggande problem i USA, ihop det?

Demokrati måste vara något mer än detta. Och mer uppenbart kan det väl inte bli att verklig demokrati kräver ett annat ekonomiskt system.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, demokrati

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 9 augusti, 2016  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Kapitalism, Rikedomens fördelning
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 9 augusti, 2016

https://pepprat.org/2016/08/09/demokrati/

Saudiarabien – den fundamentalistiske vännen.

Tron hos sådana rörelser som Muslimska brödraskapet att islams läror och lagar kunde utgöra grunden för ett samhälle i den moderna världen stärktes genom skapandet av en stat som hade en sådan grund, Saudiarabien.

(Albert Hourani: ”De arabiska folkens historia” s. 276).

På samma sätt som kristendomen under historiens lopp delats i olika kyrkor, tankeriktningar och sekter, har också islam delats. Idag kan vi nästan varje dag läsa i tidningarnas nyheter om konflikterna mellan de två huvudriktningarna: Sunni och Shia. En riktning som det funnits allt större anledning att informera sig om är den riktning inom Sunni som kallas wahhabism efter den religiöse reformatorn Ibn ´Abd al-Wahhab (1703 – 1792). Det är den tolkning av islam som bland annat Al Qaida, den s.k. islamiska staten (IS)och staten Saudiarabien utgår från.

Kort historia

Saudiarabien är en ganska ung stat. Länge var det område som nu är Saudiarabien en del av det Osmanska imperiet. Under flera hundra år bredde detta imperium ut sig i en stor del av Asien, Afrika och Europa. Den centrala makten fanns då i Istanbul. Redan på 1500-talet erövrades Kairo, Damaskus, Jerusalem, Bagdad och delar av den arabiska halvön. Men i utkanterna av det osmanska väldet levde olika arabiska stammar delvis utanför imperiets kontroll. När Ibn ´Abd al-Wahhab år 1744 kom till Deraiya uppstod den förening av svärdet och religionen som så ofta genom historien visat sig vara ett framgångsrikt recept för att utöva makt. Ibn ´Abd al-Wahhab förenade sig med emiren Muhammad Ibn Saud i ett plundrings- och erövringskrigande mot de omgivande grannarna som pågick i flera decennier och fortsatte efter hans död. År 1802 intog saudierna den heliga staden Mekka. Men de lyckades då inte hålla den länge. Osmanerna under ledning av den egyptiske vicekungen Muhammed Ali krossade mellan 1811 och 1818 tillsvidare wahhabiterna och återerövrade Mekka till det Osmanska imperiet. Trots detta levde den saudiska staten snart upp igen fast i mindre skala. Men en dynasti under Ibn Rashid i centrala Arabien som stöddes av osmanerna lyckades under en period hålla nere saudierna. saudikartaMen 1914 – i samband med det första världskriget som innebar det definitiva sammanbrottet för det Osmanska riket – utmanades Ibn Rashid av saudiern ´Abd al – ´Aziz. Då påbörjades det som skulle leda till upprättandet av det nuvarande Saudiarabien 1932. Men detta hade inte gått utan hjälp av två andra makter som ersatte den osmanska, nämligen det med tiden sjunkande brittiska imperiet och det uppåtstigande USA-imperiet. Britterna hjälpte ´Abd al – ´Aziz till makten på samma sätt som de gjorde Feissal till kung av Irak och Abdullah till kung av Jordanien. Och USA-bolaget Standard Oil var på plats redan i början av 1930-talet. Här fanns nämligen världens största oljereserver. Utvinningen av olja började 1938.

Saudiarabien idag

Den nuvarande kungen Salman bin Abdull aziz

Fortfarande är wahhabismen statsreligion i Saudiarabien. Koranen och sharia ligger till grund för all lagstiftning.  Saudiarabien är utan tvekan den mest fundamentalistiska och totalitära  staten i världen. Den är också den mest förtryckande när det gäller den kvinnliga delen av befolkningen.

Ett sinnrikt sätt att bevara detta samhälle – förutom genom direkt förtryck av den egna befolkningen – är det faktum att arbetarklassen består av importerad och rättslös utländsk arbetskraft, samtidigt som en gynnad inhemsk medelklass har växt fram.

Västvärldens främste allierade

Jämsides med Israel har Saudiarabien sedan länge varit USA:s främsta allierade i den här delen av världen. Enkelt uttryckt har det handlat om byte av olja mot vapen, säkerhet och stöd. Och det handlar inte om lite vapen. År 2014 gick Saudiarabien förbi Indien som det land som importerar mest vapen (mätt i pengar) i hela världen. Och så som USA beter sig, så beter sig också alla de andra länder inom den del av världen som kallas väst. Alla gör det utifrån sina olika förutsättningar och speciella roller. Men alla har de denna mjukhet mot denna den värsta av diktaturer. Det gäller också i vårt land. Jag har skrivit om det förut.

När Sveriges skumma vapenaffärer med den saudiska diktaturen avslöjades för några år sedan visade det sig att både ledande borgerliga politiker,  Wallenbergfamiljen och kungahuset var i högsta grad inblandade. Svenska kapitalister gick till storms inte mot lögnerna och myglet utan mot risken att förlora pengar hos denna diktatur. Och en f.d. moderat utrikesminister tyckte att vi  inte skulle vara ”ovänliga”. Vi kunde också höra en dåvarande moderat försvarsminister och en f.d. krigsmaterielinspektör som inte tyckte att man kunde kalla Saudiarabien för en diktatur.

Samma principlösa fjäsk visades från både USA och Sveriges sida när envåldshärskaren kung Abdullah dog i början av år 2015.

Samma brist på demokratisk konsekvens ser vi också varje gång på de borgerliga ledarsidorna ifall det finns risk att vi ska förlora några affärer. Man missar aldrig heller ett tillfälle att angripa den nuvarande utrikesministern Wallström varje gång hon yppar den minsta kritik mot vår saudiska vän.

När för några dagar sedan 47 människor på en gång avrättades i Saudiarabien var det visserligen inte några som försvarade detta. Men reaktionerna var inte av den kaliber som man skulle kunna tycka vore rimliga. Låt oss t.ex. föreställa oss att något liknande hade hänt på Kuba eller i Ryssland. Då hade vi hört en orkan av fördömanden och önskemål om sanktioner utan någon rädsla för förlorade affärer.

Den s.k. västvärlden som vi tillhör är helt enkelt alltför insyltad med den saudiska diktaturen för att på allvar angripa eller ens ifrågasätta regimen i Saudiarabien. En regim som själv med direkt eller indirekt våld och understöd ingriper överallt för att främja sina egna intressen. Trots att regeringarna i EU och USA låtsas som om de vill ha demokrati i arabvärlden så kommer det bara vara en läpparnas bekännelse så länge man inte bryter banden med regimen i Riyadh. Men att verkligen stödja demokrati i arabvärlden skulle hota att skada regimen i Saudiarabien och det vill man inte.  Därför har västvärlden hittills  valt att ligga lågt när det gäller stödet till demokrati i arabvärlden och på alla sätt undvikit konfrontation med Saudiarabien.

Saudiarabien och dess härskande kungafamilj fungerar som en propp mot all progressiv utveckling i denna del av världen. Att bryta med och på alla sätt isolera och försvaga regimen i detta land borde därför vara en av de viktigaste utrikespolitiska åtgärderna om vi verkligen vill bidra till en utveckling mot någon form av demokrati.

(Läs också på Skiftet om hur vapenexporten till Saudiarabien fortsätter.)

Intressant?

Läs andra bloggar om arabvärlden, Saudiarabien, demokrati, vapenexport, religion

Läs också en artikel i ämnet av Jan Guillou i Aftonbladet från 2008 som bland annat behandlar Busch-familjens kopplingar till den saudiska monarkin.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 9 januari, 2016  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Mellanöstern/Nordafrika, religion och kyrkor, Vapen och krig
Märkt , , , , ,

Publicerat av anders fraurud den 9 januari, 2016

https://pepprat.org/2016/01/09/saudiarabien-den-fundamentalistiske-vannen/

Husbondens röst?

Häromdagen skrev jag om högerns ihåliga demokratisyn så som den framstår i förhållande till Saudiarabien. Jag tog då upp två exempel på personer från högersidan som hade ett mycket oklart sätt att förhålla sig till de reaktionära tyrannerna i Saudiarabien.

Men den mest typiska reaktionen på den borgerliga kanten har ändå inte varit detta. För att förneka det stenhårda förtrycket blir ändå väl magstarkt. Nej den mest typiska reaktionen även bland många s.k. liberala kommentatorer har istället varit att relationerna är så viktiga och att de inte får störas.

En representant för detta sätt att argumentera kan man läsa på ledarsidan i dagens UNT. Artikeln ”Inte lätt att göra rätt” har skrivits av professorn i statskunskap Li Bennich Björkman. Henne har jag skrivit om förut i samband med att Jonas Sjöstedt valdes till partiledare för Vänsterpartiet. Då tyckte hon att han borde avstå från ”klasskamspsretoriken” och föra en ”modern familjepolitik”.

Men här skriver hon om Margot Wallström och vikten av att ”kompromissa”. Kärnan i hennes ståndpunkt är denna:

Kan den ilska som nu artikuleras i arabvärlden lägga allvarliga hinder i vägen för det tysta och oglamorösa arbete för förändring som diplomater och organisationer varje dag ägnar sig åt? Halvsanningar och ibland lögner, de som utsägs för att inte stänga dörrar till dem som man hoppas kunna påverka, är det pris som den konsekvensetiske politikern måste betala. I detta ligger inget omoraliskt, snarare tvärtom.

Det är en mycket märklig ståndpunkt. Och den har inte dugg att göra med nödvändigheten av att kompromissa, något som ingen människa kommer undan.

Efter att det brutala förtrycket i Saudiarabien uppmärksammats, diskuterades det i olika media i förhållande till det faktum att Sverige säljer vapen till förtryckarna. Utrikesministern var inte alltför snabb att kasta sig in i dessa diskussioner. Men fakta är ju svåra att förneka. En del av dessa fakta hade utrikesministern velat ta upp i sitt tal inför Arabförbundet. Det skulle hon alltså inte ha gjort, enligt dessa liberaler.

Bennich-Björkman pratar om en ”ilska i Arabvärlden” som hindrar ”arbetet för förändring”. Men den ilskan finns ju hos de reaktionära tyrannerna. Tror professorn verkligen att de kommer påverkas av något annat än maktmedel? Det tror inte jag. Den viktigaste kraften för att störta dessa förtryckare är folket i dessa länder. En av de viktiga komponenterna i det som kallades ”den arabiska våren” var ju människors längtan efter frihet och rättvisa. Det är de människor som kämpar för detta som vi ska uppmuntra och ha dialog med, inte tyrannerna.

En sak som är märklig med dessa liberalers oro för störda relationer med regimerna i arabvärlden är att oron är så selektiv. Den visar sig alltid som mest när det gäller USA-lierade regimer öppna för västligt kapital. Men när det gäller regimer som uppfattas som fientliga mot kapitalismen eller regimer som är i konflikt med USA, då låter det alltid helt annorlunda. Inget av denna oro för störda relationer finns t.ex. när det gäller relationerna med Ryssland. Och då är det inte bara så att man tycker det är riktigt att både i våra medier och i vår utrikespolitik uttala hård kritik. Man vill dessutom att vi ska driva ekonomiska sanktioner. Men sanktioner mot Saudiarabien, nej det finns inte på deras karta. Då gäller en helt annan hållning.

Är det så enkelt att de helt enkelt följer husbonden USA? Eller finns det någon mer sofistikerad förklaring?

PS: Läs för övrigt detta om vad som verkligen händer med de svenska vapenaffärerna och denna artikel av Per Gahrton om det journalistiska misslyckandet med de bristfälliga rapporterna i samband med den s.k. Saudiaffären.

Uppsala

Intressant?

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 17 mars, 2015  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Internationellt, Vapen och krig
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 17 mars, 2015

https://pepprat.org/2015/03/17/husbondens-rost/

Hur kan SD:s inflytande minskas?

De senaste opinionsmätningarna tyder på att SD är det parti som ökar mest procentuellt av riksdagspartierna. Framväxten eller återkomsten och stärkandet av högerextrema grupper som angriper olika utvalda syndabockar som muslimer, judar, romer och så vidare är ju ett mönster som går igen i Europa som helhet. Det finns också oerhört mycket värre och mer skrämmande organisationer än det svenska SD i många andra länder.  Det parlamentariska genombrottet för extremhögern kom också senare i Sverige efter – eller kanske tack vare – Ny Demokratis misslyckande. Ändå är det illa nog som det är.

Ledningen för SD kring Jimmie Åkesson har sedan man etablerade sig arbetat hårt på att putsa fasaden och avlägsna sig från sina mer högerextrema och rasistiska rötter. Den motsättning som det ger upphov till inom partiet handlar nog både om denna process bort från den oborstade bushögern och en social motsättning inom partiet, mellan de mer folkliga gräsrötterna och ledningen av högavlönade broilerpolitiker i partistyrelsen.

Tidskriften Expo menar att det som händer inom SD ute i landet  ”nu är något annat än vanligt partikäbbel”. Man skriver:

Sverigedemokraterna faller isär för att människor hoppas på något annat än vad de får när de går med i partiet, för att de känner att det saknas insyn, att det är toppstyrt och framför allt. Att Sverigedemokraternas ledning inte klarar av att hantera situationen.
Sverigedemokraterna har ett komplext förhållande till sin roll i svensk politik. Man vill se sig som en folkrörelse, partiet på den lille mannens sida. Samtidigt tycks ledningen förakta flera av de människor som söker sig till partiet.

 Men att hoppas på att SD förgör sig själva, i likhet med Ny Demokrati, är nog att hoppas på för mycket. SD:s partiledning har både lärt av Ian Wachtmeister (som mentor) och själva blivit mer proffsiga i hantverket.

Men hur kan SD bemötas och hur kan deras inflytande minskas? Ett sätt att söka svar på den frågan kan kanske vara att studera deras väljarstöd.

På Newsmill har Karl Martin Sjöstrand en intressant artikel om SD. Sjöstrand är konsult specialiserad på statistiska bearbetningar kring framförallt arbetsmarknadsfrågor. Hans grundtes är att det finns ett samband mellan det som han kallar ”utsatta invånare” i en kommun och röststödet till SD.

Stockholms län var tillsammans med Gotland  och Västerbotten ett av de tre län där SD fick mindre än 4 procent av rösterna 2010. Men inom Stockholms 26 olika kommuner varierade andelen SD-röster starkt, från 1,7 till 7,3 procent

Sjöstrand undersöker här olika socioekonomiska förhållanden och hur de samverkar med större stöd till SD. Till exempel ser han då när det gäller lön för inrikes födda att:

Det finns uppenbarligen en mycket stark samvariation mellan inkomstnivå i kommunen och andel SD-röster. Ju lägre medianinkomsten bland inrikes födda är ju fler röstar på SD.

När han undersökte sambandet mellan längden på utbildningen för inrikes födda och stöd till SD var sambandet ännu starkare:

Vid beräkningar jag genomfört för samtliga län har utbildningsvariabeln visat sig vara den faktor som starkast påverkar utfallet för SD. Samvariationen mellan andelen förgymnasialt utbildade och andelen SD-röster är också i Stockholms län mycket uttalad.

Även när det gäller arbetslösheten fann Sjöstrand ett sådant starkt samband för inrikes födda:

I de åtta kommuner där arbetslösheten bland inrikes födda låg under fem procent fick SD i genomsnitt 3,4 procent av rösterna. I de elva kommuner där arbetslösheten låg över 6 procent fick SD 5 procent av rösterna.

Samma samband fanns vad gäller ohälsotal, dvs. det sammanräknade antalet dagar man uppbär någon form av ersättning vid sjukdom och ohälsa, liksom när det gäller utsatthet för brott.

Även vad gäller valdeltagandet fanns ett klart samband:

I de sex kommuner där mer än 88 procent av de röstberättigade röstade fick SD i genomsnitt 2,6 procent av rösterna. I de fem kommuner där valdeltagandet låg under 83 procent röstade 5,1 procent på SD.

När det däremot gällde sambandet mellan antalet människor som var födda utanför EU i de olika kommunerna och stödet till SD så var det ”svårare att urskilja någon samvariation än för de tidigare presenterade variablerna” enligt Sjöstrand

Han avslutar sin artikel:

Kanske skall vi se på genomslaget för SD som en febertermometer som visar oss var människors upplevelse av ekonomisk och social utsatthet närmar sig en kritisk gräns.

Så kan man kanske se på saken. Ett annat sätt att se på saken är att det är ett stort misslyckande för de partier som räknar sig som arbetarpartier – och då menar jag inte sådana moderna fusk-varianter som ”nya moderaterna”. Traditionellt har det varit så i Sverige att de fattiga och på olika sätt utsatta stött och litat på arbetarpartierna. För en socialist borde det också vara en självklarhet att partier som räknar sig som arbetarpartier förtjänar förtroendet från samhällets fattigaste medborgare. Men idag är det inte så. Det är ett problem, eller borde åtminstone vara det, framförallt för socialdemokratin som tappat många till SD. Men tyvärr tycks inte många inom s-ledningen se det problemet. Partiet har dessutom varit med och drivit igenom ett samhälle med ökade orättvisor redan innan Moderaterna med Alliansen gjorde det hela ännu värre. Och samtidigt som denna ledning pratar om valfriheten för den s.k. medelklassen i storstäderna (en ganska obestämd social kategori som sällan definieras eller analyseras på ett seriöst sätt) så ökar den andel av medborgarna som inte ser någon mening i att gå och rösta i de fattigaste och mest utsatta områdena. I samma områden ökar tydligen också stödet till SD. Istället för lösningar som handlar om solidaritet och att vi ska stå tillsammans mot de rika så har istället syndabockstänkandet börjat gå framåt.

Sist extremhögern hade verklig makt i Europa försökte de ju också se trevliga ut…

Jag såg en stund på partiledardebatten på TV. Mats Knutsson gav ju – som påtalats även av många liberala debattörer – gratis hjälp till SD genom att ställa den märkliga frågan: hur mycket invandring tål Sverige? I den debatt som uppstod tycktes för en kort stund alla partiledarna vara överens mot Åkesson. Men alla använde de bara, om jag minns rätt, argument av ”moralisk natur”. Att framhålla det omoraliska och omänskligt ogina i SD:s politik är inte fel. Att seriöst bemöta deras ovetenskapliga kultursyn eller fuskande med statistik är inte heller fel eller oviktigt. Men en slutsats som jag tycker man kan dra av de fakta som kommer fram i Sjöstrands artikel är att denna typ av argument aldrig kommer att räcka så länge vårt samhälle håller på att slitas sönder och allt fler halkar efter i inkomster, saknar arbete eller tillräcklig utbildning och känner sig otrygga i sin vardag. Det enda som i grunden kan bryta framgångarna för all typ av extremhöger är en politik som organiserar människor i arbete utifrån våra behov, en politik för ökad rättvisa som känns trovärdig för de flesta utsatta och som ger resultat i deras liv. SD står inte för en sådan politik som måste våga ta från de rika och omfördela. De står för ett högeralternativ, ett bestående klassamhälle, men ett klassamhälle där syndabockar bland andra fattiga och utsatta pekas ut som orsaken till problemen istället för våra vänner i kampen för ett mer rättvist samhälle. Att visa på ett trovärdigt alternativ och bryta SD:s framgångar, det är en utmaning för vänstern inom arbetarrörelsen!

Media: SvD, DN, Expressen

Bloggat: Abe Bergegårdh

Röda Malmö

Aftonbladet

Intressant?

Läs andra bloggar om sverigedemokraterna

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 20 oktober, 2012  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Integration och mångfald eller rasism, Klass, Läsvärt
Märkt , , , ,

Publicerat av anders fraurud den 20 oktober, 2012

https://pepprat.org/2012/10/20/hur-kan-sds-inflytande-minskas/

Dörröppnarna inom s.

Daniel Suhonen och Felix Antman Debels, bägge från tidskriften Tidens redaktion, skrev häromdagen en debattartikel i DN om det som man kallar politikens dubbelagenter. Det är en mycket intressant och läsvärd artikel som bland annat handlar om detta att tidigare socialdemokratiska politiker fungerar som dörröppnare åt näringslivet. Inför den socialdemokratiska kongressen i vår är den stora uppgiften för dessa personer att hindra att det blir ett beslut om nej till vinster inom välfärden.

Suhonens/Debels skriver att den statliga Maktutredningen (1990) ”slog fast att Sverige präglades av två eliter – en demokratisk och en ekonomisk.” Den fråga man ställer är:

Vad händer med demokratin om eliterna i allt större grad smälter samman till en elit?

Man beskriver hur en mängd f.d. socialdemokratiska statsråd köpts upp med jobb inom olika PR-byråer eller bolagsstyrelser. Man hänvisar till den brittiske sociologen Colin Crouch som i boken ”Postdemokrati” visar hur dagens ideologiska ”möte i mitten” tagit död på det som är kärnan i en verkligt livaktig demokrati, att den ska fungera som en arena för politiska intressekonflikter.

Man menar att en orsak till att det blivit så här ”är att dagens höga politikerlöner hänvisar toppolitiker att gå till näringslivet. Bara där finns liknande lönenivåer.” Samtidigt understryker man att ”grundproblemet är strukturellt och har drivits fram av näringslivets intresse av att tränga in och göra marknad av offentlig sektor. ”

Det är en intressant beskrivning som jag i mycket kan instämma i. Om jag ska ha någon kritisk anmärkning så tycker jag kanske att Suhonens/Debels tidsperspektiv är alltför kort bakåt i tiden.

För personligen tror jag att dessa fenomen, som numera syns så övertydligt, är uttryck för processer som pågått mycket länge. Ett uttryck för detta är väl det faktum att de s.k. dubbelagenterna tycks vara de som styr och styrt socialdemokratin sedan lång tid tillbaka och att skillnaden i åsikter mellan dem och den nuvarande partiledningen är svåra att upptäcka.

Inom ”bloggvärlden” har artikeln gett upphov till en hel del inlägg (se nedan). Många mer eller mindre instämmande och en del kritiska från den borgerliga kanten, men också några försök till kritik från andra socialdemokrater. Dessa försök är minst sagt svaga.

S-bloggaren Martin Moberg ogillar artikeln men bemöter inte själv Suhonens/Debels inlägg utan hänvisar till ett inlägg av Johan Westerholm.

Westerholm är tydligen medlem i socialdemokratin. Han kallar sig själv ”vänsterliberal” och är f.d. yrkesofficer, exportsäljare och VD. Westerholm ”reagerar över är att Suhonen et Debels ser de höga arvodena som ett problem.” Han menar att de inte ser ”kopplingen mellan kompetens och lön”. Den kopplingen är det nog ganska många som har svårt att se. Men det som Westerholm inte tycks se är kopplingen mellan höga inkomster och frånvaro av socialistiska åsikter och praktik. I övrigt kör han med det gamla vanliga greppet att kritik av den här typen hjälper de andra, att man genom denna kritik blir ”Alliansen och moderaternas bästa valarbetare”.

S-bloggaren Högberg slår an en liknande militaristisk ton med ett inlägg med titeln : ”Partivänstern har aldrig gått i takt”. Han har heller inte mycket sakpolitiskt att komma med, vilket också påpekas av de tre personer som kommenterat hans inlägg. Istället beskriver han sin egen utveckling från en ganska extrem och naiv socialist till den pragmatiker han är idag. När jag läser detta kan jag inte låta bli att undra hur många gånger  jag har hört den här sortens berättelser förut. Högberg som alltså inte argumenterar mot någonting alls i Suhonens/Debels artikel pratar istället om att den ”pragmatiska ideologi” som han kom fram till när han blev äldre varit ”en lyckad ide som förverkligades i byggandet av välfärdsstaten och folkhemmet”. När det gäller denna ”historieskrivning” så gör som jag ofta gör. Jag hänvisar istället till en bok av norrmannen Asbjörn Wahl: Velferdsstatens vekst – og fall? som jag tycker ger en bra förklaring både till framväxten av välfärdsstaten och de problem vi nu har. I korthet:  en klasskompromiss grundad på arbetarrörelsens och demokratins framväxt. En kompromiss som var möjlig utifrån styrkeförhållanden som byggts upp genom kamp och organisering, internationellt och i varje land. Denna sak tycks de flesta socialliberala socialdemokrater vilja bortse från. De ser bara kompromissen inte den kamp som föregick den.

Bloggat:Pyttiminpanna, Henrik-Alexandersson, BEGRUNDAT OCH PLITAT, francesblogg, Martin Mobergs betraktelser, Högbergs tankar, Jinge/Romelsjö, Annarkia, Jag kallar mig vänster, Johan Westerholm, Approximation

Media: Arbetet, DN1, DN2, Aftonbladet,

Dalademokraten

Andra bloggares åsikter om välfärden

Intressant?

2 kommentarer
by anders fraurud on 3 oktober, 2012  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Klass, Läsvärt, Socialdemokratin, Välfärden
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 3 oktober, 2012

https://pepprat.org/2012/10/03/dorroppnarna-inom-s/

« Äldre inlägg
%d bloggare gillar detta: