Alla inlägg i kategori Integration och mångfald eller rasism

Regeringen: klantig, skum och ond

Det händer så mycket med Sveriges nya regering och deras ”paradigmskifte” att det är svårt att hänga med i alla svängar. Att beteckna den som både ondsint, skum och klantig är inte någon överdrift. Här några nedslag:

Klantiga

I samband med att regeringen omedelbart svek sina vallöften om ett snabbt el-stöd framstod den inte bara som lögnaktig utan också klantig. Samma sak är det när det nu uppenbaras att EU:s energiministrar i september kom överens om att införa ett vinst-tak för elproducenter. Då skulle 90 procent av intäkter över 180 euro per megawattimme betalas till staten för att sedan omfördelas till elkunderna. Den här lagen började gälla i EU den 1 december 2022, men i Sverige kommer vinsttaket införas först den 1 mars. Det innebär enligt Svenska kraftnät och Energimarknadsinspektionens beräkningar att statskassan missat 6 miljarder under januari och februari.

När energi- och näringsminister Ebba Busch blir utfrågad om detta i SVT skyller hon direkt ifrån sig och säger: ”Jag vill lite strikt hänvisa frågan till finansministern”. Och: ”Det här ligger på finansdepartementets ansvar”. Det var nämligen så enligt Busch att:

Det underlag vi fått….gav vid handen att det bara skulle handla om några hundra miljoner… och där andra frågor har varit mer prioriterade…

Om det stämmer, och om vi bortser från att ”några hundra miljoner” inte låter som en summa att negligera, så blir det ändå knappast bättre av att det är finansministerkollegan som klantat till det. De sitter ju i samma regering.

Skumma

Att vi har ministrar som kommer från verksamheter som de har möjlighet att gynna genom sina nya positioner är skumt i sig. Så kommer till exempel försvarsminister Pål Jonson från vapenlobbyns organisation ”Säkerhets- och försvarsföretagen” (SOFF) och Skolminister Lotta Edholm värvades direkt från styrelserummet i en friskolekoncern och från ett jobb på en lobbyfirma som hjälper välfärdsföretag att bedöma förutsättningarna för att konkurrera framgångsrikt i valfrihetssystem.

När de nu börjar leverera blir det ännu skummare. Inom det offentliga skolväsendet gäller offentlighetsprincipen. Bland friskolorna tycker de icke vinstdrivna skolornas intresseorganisation (Idéburna skolors riksförbund) att det är en självklarhet att alla skolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. Men de aktiebolagsdrivna skolornas arbetsgivarorganisation Almega och deras intresseorganisation Friskolornas Riksförbund har drivit på för att deras medlemmar inte ska behöva dela med sig till journalister och medborgare av vad som sker i de aktiebolagsdrivna skolorna.

Nu levererar regeringen genom att slå fast att friskolorna ska undantas från offentlighetsprincipen. Läs gärna mer om detta och vikten av offentlighetsprincipen i en artikel i GP av Marcus Larsson och Åsa Plesner från Tankesmedjan Balans.

Och i det parti som i kulisserna styr över regeringen genom Tidö-avtal och kanslitjänster så fortsätter de skumma inslagen att välla ut som ur varbölder. Häromdagen var det 12 SD-politiker i Klippan som sparkades ut ur partiet. Några var öppna nazister. Uteslutningen innebar att inte bara föreningens ordförande utan hela den lokala styrelsen uteslöts. Till SVT säger den lokala före detta ordföranden: ”Är vi uteslutna? Det har jag inte fått veta” och fortsätter:  

Det här är djupt problematiskt för demokratin. Vem skulle våga bilda en majoritet med SD när de vet hur toppstyrt partiet är?

Ett i sig intressant yttrande att fundera över för de partier runt om i landet som bildar majoritet med hjälp av SD

Onda

Ondskan, den negativa människosynen och mobbingmentaliteten uttrycks tydligt i en 30-minuters-intervju med migrationsminister Malmer-Idegard. Läs gärna en genomgång och kritik av denna i en artikel på eFolket.

Ett av flera, bland alla mobbarbeslut som finns i Tidö-avtalet, är beslutet att utreda möjligheten att kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd. Det låter ju som en logisk motsägelse att kunna återkalla något som är permanent, men det är den sortens logik som den nuvarande regeringen håller sig med.

Det handlar om drygt 300 000 människor i Sverige som idag har permanent uppehållstillstånd. I en intervju för SVT uttrycker Migrationsverkets generaldirektör Ribbenvik förståelse för att dessa människor nu är oroliga. Han får nu inte heller förnyat förtroende som generaldirektör av regeringen och en av de mer uppriktiga SD:arna i riksdagen skriver på twitter: ”Dags att städa upp i Myndighetssverige. Bort med asylaktivister från Verket”,

En av alla falska och innehållslösa fraser som denna regering svänger sig med är att ”vi behöver göra någonting åt integrationsproblemen”. Ingen med minimal inlevelseförmåga kan inbilla sig att människor som kommit till Sverige och känt en trygghet genom att få  permanent uppehållstillstånd skulle bli bättre integrerade för att de nu riskerar att förlora denna trygghet retroaktivt. Men varken medkänsla, inlevelseförmåga, ärlighet eller tilltro till forskning är något som utmärker denna regering. Däremot är deras förmåga att fördjupa redan existerande klyftor mellan olika delar av befolkningen mycket stor.

Beslutet om att försöka införa möjligheten att retroaktivt återkalla permanent uppehållstillstånd påminner på ett otäckt sätt om den indragning av medborgarskap som skedde för judar i Tyskland 1935 genom de så kallade Nürnberglagarna.

2 kommentarer
by anders fraurud on 21 februari, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Höger, Integration och mångfald eller rasism
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 21 februari, 2023

https://pepprat.org/2023/02/21/regeringen-klantig-skum-och-ond/

Tidölagets avtal, ministrar och vandel

Så har då de fyra högerpartierna förhandlat färdigt. Det blev ett avtal på 62 sidor som kallas ”Tidöavtalet: Överenskommelse för Sverige”. Även regeringsbildningen är klar, med tre partier i regeringen och ett som kommer styra ifrån kulisserna.

En av flera saker som redan uppmärksammats i Tidöavtalet är återkomsten av det gamla ordet ”vandel”. Ordet betyder ungefär uppförande/levnadssätt och handlar om moralisk bedömning. Bedömningen av vandel handlar i avtalet om gruppen ”utlänningar” som det något oprecist uttrycks. Så här står det i avtalet:

En utredning ska därför uppdras att analysera förutsättningarna att återinföra möjligheten att utvisa utlänningar av bristande vandel*. (s. 37)

Vandeln hos SD och de nya ministrarna

Innan jag går in på detta och ett annat stycke i Tidöavtalet så kan jag inte låta bli att fundera över hur det är med vandeln bland dem som beslutat om detta avtal. Att höra det kraftigt kriminellt belastade SD tala om bristande vandel känns magstarkt.

Men även vandeln hos dem som nu blir ministrar från M, KD och L finns anledning att fundera över.

Hur är det till exempel med vandeln hos själva statsministern? Jag tycker nog att vi fått höra om en hel del som inte kan betraktas som ett bra och moraliskt uppförande. Bland liken i garderoben finns till exempel den centralt placerade lägenhet som han tillskansade sig då han var socialborgarråd i Stockholm. I denna lilla film från Utbildningsradion får vi reda på lite om det liksom Kristerssons minst sagt fega och ohederliga sätt att förhålla sig till frågor om denna affär. Om andra av statsministerns ”affärer” kan du läsa här.

Men ännu värre är det väl med hans löfte till förintelseöverlevanden Hédi Fried. Vid förra valet åkte Ulf Kristersson hem till Hédi Fried och lät sig fotograferas när han tog henne i hand. Fried berättade för DN att Kristersson ”bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande”. Vi vet hur mycket det löftet var värt. Att bryta allvarliga löften är väl också ett uttryck för ”bristande vandel”?

Vice statsminister och energi- och näringsminister blir Ebba Busch. Hon har erkänt och dömts för brottet grovt förtal. Det var inte när hon i en TV-debatt för två år sedan sa att regeringen med berått mod släppt lös coronaviruset i Sverige. Nej, det var i samband med en husaffär med en äldre man i Uppsala. Att bli dömd för brott är väl ett tecken på bristande vandel. Men ännu värre var väl att hon direkt sa att hon var oskyldig och att hon erkände bara för att slippa en ”uppslitande rättegång”….

Gunnar Strömmer, som varit moderaternas partisekreterare, ska nu bli justitieminister. För en person som ska styra över rättsväsendet borde väl vandeln när det gäller att följa gällande lagar vara extra prickfri. Ändå vet vi att det inte var längesedan som TV4:s Kalla fakta avslöjade att Strömmer inte tvekade att bryta mot lagen som reglerar bidrag till politiska partier. När han blev avslöjad sa han att det hade varit fel att fuska. Men hade han sagt det ifall han inte blivit avslöjad? Tveksam vandel även där alltså.

Ny skolminister ska Lotta Edholm bli. Hon var tidigare skolborgarråd i Stockholm. När hon slutade med det så gjorde hon som många andra politiker i Sverige nuförtiden. Hon gick direkt till ett jobb i den privata skolkoncernen Tellusgruppen, där hon också äger aktier. Redan detta att utnyttja sina kunskaper som politiker för vidare karriär inom en sektor som hennes politik har gynnat, tycker jag att det går att ha synpunkter på. Men än värre blir det när hon nu går tillbaka till politiken. En pikant detalj är att när det meddelades att Edholm skulle bli skolminister så steg aktievärdet kraftigt. Edholms aktier som på morgonen var värda 93 000 steg redan kl. 13 till 105 000. Här kan man verkligen snacka om ”särintressen”.

Lotta Edholm säger att hon nu ska sälja aktierna, men har enligt Expressen inte preciserat exakt när det ska ske. Enligt DN kunde hon inte göra det ”innan marknaden fick veta”. Visst finns det en del naturliga funderingar kring vandel även här?

Tobias Billström ska bli utrikesminister. När det gäller ”bristande vandel” så minns jag bara att han underlåtit att betala TV-avgift. Det kom fram i samband med att han utnämndes till migrationsminister den 6 oktober 2006. Däremot har han under åren skapat rubriker flera gånger med minst sagt tveksamma uttalanden. Han börjar direkt i den stilen när han säger till Aftonbladet att ”Turkiet är en demokrati där regeringen utsetts i fria val”. Detta visar antingen en stor okunskap om läget för demokratin i Turkiet eller en mycket inskränkt syn på vad som menas med demokrati. Han borde t.ex. läsa en rapport från Regeringskansliet från förra året. Förvisso har val hållits. Men då andra partier förtrycks och förbjuds att verka kan valen knappast kallas fria. Billströms uttalande ger en försmak av vad som kommer att komma, nämligen en ännu mer principlös inställning för att blidka Turkiet och komma in i Nato.

Det finns mer och det finns fler, men jag stannar här. Tror min poäng gått fram.

Formuleringar i Tidöavtalet

Det blir säkert anledning att återkomma till detta avtal och framförallt dess tillämpningar och konsekvenser. Det är ett avtal som har en skarp högerkaraktär när det gäller välfärd, sociala klyftor, gynnande av de rikaste och en stor nedmontering av arbetet för klimatomställning och skydd av miljön. Slagriktningen är också övertydlig och direkt ondsint. Avtalet slår mot ”de andra”, flyktingar och ”utlänningar”. Det sparkar neråt.

Jag ska här bara ta upp två stycken för att visa det senare.

Om asylsökandes rättigheter och villkor står det bland annat:

En utredning ska genom en genomlysning av svensk rätt i förhållande till EU-rätten ta fram förslag till författningsändringar och andra åtgärder som syftar till att så långt det är rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter.

Även materiella mottagningsvillkor ska villkoras eller begränsas i den mån det är möjligt enligt EU-rätten utan att entydigt försvåra möjligheten till integration .   (s. 34)

Så långt det är ”rättsligt möjligt” ska alltså rättigheterna för den som flyr och söker asyl begränsas. De preciserar inte hur långt de vill inskränka rättigheterna. Bara EU-rätten tycks hindra dem. Att det är SD:s människosyn som lyser igenom här är självklart. Men hur kan någon som kallar sig liberal ansluta till sådana onda tankar? Man kan också undra vad ordet ”entydigt” står för i stycket. Hur ska det tolkas vad som är uppenbara hinder för integration?

Stycket om vandel för alla de olika sorters människor som av olika anledningar befinner sig i Sverige utan att vara medborgare, de som kallas utlänningar, lyder så här:

Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svenska gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen. En utredning ska därför uppdras att analysera förutsättningarna att återinföra möjligheten att utvisa utlänningar av bristande vandel. Med bristande vandel avses förhållanden såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet.   (s. 37)

Här finns många saker att undra över, till exempel vad som menas med ”grundläggande svenska värderingar”, hur ”respekt ska uppvisas”, vad ”bristande regelefterlevnad” (alltså inte att bara följa lag) är för något, vilka miljöer det är som hotar eller vad som menas med ”otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet”?

Att betrakta människor som befinner sig i prostitution eller misshandel som exempel på dålig vandel är att förflytta oss tillbaka till synsätt som vi borde ha lämnat för länge sedan. Det är ju bland annat för att synsättet förändrats som det numera i Sverige är torskarna som döms och inte de prostituerade.

____________________________________________________________________________________________________________

*Du kanske liksom jag tänker att det borde stå ”för” istället för ”av”? Alltså att en person utvisas för ”bristande vandel”, inte av ….

Eller är det så att de menar att det är människor som ”är av dålig vandel”? Det blir kanske egentligen mer i SD:s stil. Det är då inte själva handlingen som uttrycker dålig vandel utan personen i sig själv är av dålig vandel som av en sorts ”medfödd essens”.

Stycket är i alla fall korrekt återgivet och eventuella problem med det språkliga är ett problem helt underordnat innehållet i texten.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 19 oktober, 2022  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Integration och mångfald eller rasism
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 19 oktober, 2022

https://pepprat.org/2022/10/19/tidolagets-avtal-ministrar-och-vandel/

Några första eftervalstankar

Alla röster är ännu inte räknade och vi vet inte det slutliga resultatet, framförallt när det gäller regeringskonstellationen. Men helt klart är SD den stora vinnaren. De går fram med 3,1 procent till 20,6 och blir näst största parti. Socialdemokraterna gick också fram. De ökade med 2,2 procent till 30,5 och behåller ställningen som största parti. Men då ska vi minnas att socialdemokraternas valresultat 2018 var det sämsta som partiet uppnått. Nu är man tillbaka till nivån från 2014 som även den var låg i ett historiskt perspektiv.

Miljöpartiet ökar med 0,6 procent sedan förra valet. Med tanke på att de i de flesta av de ständiga opinionsundersökningarna länge låg under fyraprocent-spärren så kan jag förstå att de är glada för egen del.

Alla övriga partier backar i detta val. Moderaterna som backade för tredje gången sedan valet 2010, backade denna gång med 0,7 procent. KD och L backade med vardera  0,9%. Ändå är kanske ledningarna för dessa partier lika nöjda som de låter på valvakan. De har ju nu chans att ta över regeringsmakten med hjälp av SD.

Att Centerpartiet backade med 1,9 procent känns sorgligt. De var ju faktiskt det enda anständiga icke-rasistiska alternativet för borgerliga väljare. 25 procent av deras väljare drogs istället till M,KD och L enligt VALU.

Ännu mer sorgligt är tillbakagången för Vänsterpartiet med 1,3 procent. Partiet går visserligen fram i storstäderna, framförallt i kommunal- och regionvalen där stödet ligger mellan 13 – 15 procent. Ja även riksdagsvalet går bättre i storstäderna. Men i landet som helhet landar Vänsterpartiet på blygsamma 6.7 procent. Vilken betydelse inriktningen och formen på valkampanjen haft för detta bakslag är en sak att fundera över. Helt klart har många som tidigare röstat på V valt att denna gång ”stödrösta” på MP. Men personligen tror jag till exempel att partiledarens sätt att prata om livsstilsförändringar i förhållande till klimatfrågans betydelse har ökat antalet ”stödröstare” till MP.

Att kratta manegen för SD

De borgerliga partierna har på olika sätt krattat manegen för SD. Inte bara för att de släppt in dem i sin gemenskap utan kanske framförallt för att de också drivit olika typer av populistiska utspel som riktar sig mot invandrare eller barn till invandrare. Moderatledaren har dessutom i Almedalen prisat SD för deras uthålliga och långvariga främlingsfientlighet. Eller som han uttryckte det:

Inget annat parti har som SD i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen,”

Men tyvärr har även socialdemokratin förfallit till samma typ av främlingsfientliga utspel som de SD-härmande borgerliga partierna. De både sympatiska socialdemokraterna Palm och Gustavsson skriver självkritiskt om detta i Rörelsen:

Socialdemokraterna måste bjuda motstånd mot hatet. Och vi måste visa en annan väg. För många väljare har intrycket av den socialdemokratiska kampanjen varit ett annat. Uttalanden har uppfattats som att Socialdemokraterna håller med om den falska koppling mellan bakgrund och brottslighet som de högerkonservativa försöker etablera.

Då alltför många alltså gjort rasismen rumsren så är det inte så förvånande att så många väljare sökt sig till det konsekvent rasistiska originalet.

Tydligen har också valdeltagandet gått ner från 87 procent 2018 till 83 procent detta val. Det är illa och vi vet dessutom att lägre valdeltagande brukar gynna högersidan. En valrörelse som präglats av hat och hemska valdebatter i TV har säkert bidragit till att öka uppgivenheten bland många människor.

Regeringsfrågan

Just nu ser det i rösträkningen ut som om högersidan har det övertag som innebär att de kan komma att bilda regering. Det är det som är allra mest nedslående med resultatet av detta val. Inte bara det att vi riskerar att få en högerregering. Det kommer då också vara en regering där SD är det största partiet. Jag skrev häromdagen att vi i stolthet och glädje skulle rösta men ”utan illusioner om att något förändras av sig självt”. Det var mitt vanliga tjat om att en förutsättning för parlamentariska framgångar är rörelserna utanför riksdagen. Om vi får en rasistisk högerregering i Sverige så är detta ännu viktigare. Vi kommer på område efter område behöva bemöta och strida mot dem när de påbörjar sitt nedrivnings-projekt.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 12 september, 2022  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Höger, Integration och mångfald eller rasism, Socialdemokratin, Vänsterpartiet

Publicerat av anders fraurud den 12 september, 2022

https://pepprat.org/2022/09/12/nagra-forsta-eftervalstankar/

Svenska värderingar, flaggan och nationaldagen igen…

Jag har inget emot att människor hissar flaggan och hejar på landslaget och är glada över att bo i Sverige. Jag är också glad över att bo i Sverige. Men det gäller att komma ihåg varifrån våra rättigheter och friheter kommer. Rättigheter på arbetsmarknaden kommer av arbetares kamp, inte av svenska flaggan. Jämställdhet kommer av kvinnokamp, inte av svenska flaggan. Rösträtt kom av rösträttskamp, inte av svenska flaggan. Det är kampen vi ska vara tacksamma för. Rättigheter och friheter som vi saknar eller håller på att förlora kommer inte tillbaka av att vi viftar med flaggan, de kommer bara om vi fortsätter och återupptar kampen.

(Frances Tuuloskorpi)

Jag har tidigare använt detta citat av den mångåriga fackliga aktivisten Frances Tuuloskorpi. Men jag tycker det är så bra och tänkvärt så det fick komma med igen.

Det passar bra på nationaldagen. Det passar också bra in i förhållande till det alltmer dominerande talet om svenska värderingar.

På morgonen lyssnade jag på P1 och statsvetaren Katarina Barrling som ofta hörs i radio. Hon har kommit ut med en bok som tydligen handlar om utvecklingen i Sverige och hur vi ser på den. Jag minns inte exakt hur hon uttryckte sig. Men hon sa ungefär att begreppet ”svenska värderingar” var mer ifrågasatt tidigare då hon, för fem år sedan, började skriva sin bok. Nu har det blivit alltmer etablerat. Barrling verkade tycka att detta är bra och naturligt. Hon gick inte in på att varken definiera begreppet eller fundera över för- och nackdelar med det. Det var synd, men kanske också ett tecken i tiden. För det finns stora problem med detta uttryck och hur det används. För vad är det som man tillför genom att kalla till exempel de värderingar om demokrati och jämställdhet – som förenar många människor oavsett bakgrund eller födelseort – för just ”svenska”? Jo, man tillför det nationalistiska gift som ställt människor mot varandra alltför många gånger genom historien.

Marie Demker, en professor i statsvetenskap som tyvärr inte förekommit lika ofta på radio som Katarina Barrling skrev mycket bra om detta i Göteborgsposten 2016 (alltså innan begreppet ”svenska värderingar” började bli totalt dominerande):

Varje gemenskap behöver en berättelse,…….. en del berättelser betonar utvaldhet och exklusivitet, andra betonar öppenhet och inkludering.

Att politiker nu diskuterar behovet av gemensamma värderingar, eller svenska värderingar, är ett tecken på svensk politiks grundläggande konfliktdimension – den som handlar om resursfördelning – utmanas av en ny konfliktdimension, den som handlar om kultur och livsstil.

Om du vill läsa lite om bakgrunden till nationaldagen liksom tankar om den kan du läsa ett blogginlägg från 2015.

Du kan också läsa ett mycket fint tal till nationaldagen av min vän Kees Geurtsen (om ”svenska krusbär” och ”nya möten”) som också publicerats tidigare här på bloggen med hans tillåtelse.

Nu ska jag träffa en äldre vän från Tyskland som tycker mycket om Sverige. Men då han skulle åka från Stockholm till Uppsala idag blev det problem. På grund av att banarbeten pågick gick det inte några tåg. Det visade sig dessutom omöjligt att köpa en biljett utan att ha en Smartphone. Det gjorde honom både ledsen och stressad. Det gick till slut att lösa genom att min fru köpte en biljett på nätet och sms:ade biljettnumret till hans mobil, varefter han med hjälp av en SJ-anställd kunde skriva ut den på en biljett-automat i Stockholm. Sverige är på många sätt ett mycket modernt land. Men att det inte alltid innebär inkludering (t.ex. av människor som vill betala med vanliga pengar och inte har appar och smartphone) är en annan sak.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 6 juni, 2022  •  Permalänk
Publicerad i Integration och mångfald eller rasism
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 6 juni, 2022

https://pepprat.org/2022/06/06/svenska-varderingar-flaggan-och-nationaldagen-igen/

Bokbränning, yttrandefrihet och upplopp

Heine

Där man bränner böcker bränner man till slut även människor.

(Heinrich Heine)

Nu på tisdag den 10 maj är det 89 år sedan de avskyvärda nazistiska bokbålen i Tyskland. Då 1933 eldades tiotusentals böcker från nationalsocialisternas svarta lista upp i 34 olika städer runtom i Tyskland. Enbart i Berlin eldades 25 000 böcker upp. Syftet var i enlighet med propagandaministern Goebbels mål om att ”rena” tysk kultur. De böcker som inte ”tillhörde” kulturen och rensades ut var av judiska, liberala eller vänsterorienterade författare. Som Heine redan på 1800-talet, med en närmast profetisk insikt uttryckte det, så ledde det också till bränning av människor….

Tyskland 1933
Chile 1973

Bokbål har inte varit unika för Nazi-Tyskland. De har skett vid olika tider och platser runtom i världen. Till exempel under ”kulturrevolutionen” i Kina (1966-1976), under militärjuntan i Chile (1973-1989), under de Röda Khmererna i Kampuchea/Kambodja (1975-1979) för att nämna några. Samma primitivt barbariska, kulturfientliga och odemokratiska tanke har legat bakom alla typer av offentliga bokbränningar.

Du förstår säkert att jag skriver detta med anledning av den högerextrema danska provokatören Paludan och hans koranbränningar. I september 2020 skrev jag så här på bloggen om den  (avskaffade) svenska hädelseparagrafen och de koranbränningar som Paludan då genomförde:

När rasister under den senaste tiden fått uppmärksamhet för att offentligt bränna olika exemplar av Koranen så är det något helt annat än då pionjärer inom den svenska arbetarrörelsen utmanade kyrkan som maktinstitution. De gör det inom ramen för en stor reaktionär rörelse som omfattar allt från partiledare eller kända skribenter till ”nätkrigare” eller öppna våldsverkare.

Min tanke var ungefär att det handlade om ett missbruk av yttrandefriheten i syfte att sparka nedåt och stärka islamofobin i samhället. Ungefär på samma sätt som det skulle vara ett tydligt uttryck för antisemitism att ställa sig utanför en synagoga och bränna exemplar av Torarullarna. I debatten efter de upplopp som Paludan denna gång lyckades med att provocera fram så har flera debattörer menat att koranbränningarna borde kunna stoppas med hänvisning till lagen om hets mot folkgrupp. Det är ett argument som jag tagit till mig. Men nu såg jag i Expressen en annan tanke utvecklad av Bo Rothstein som jag tycker var mycket bra. Han skrev och förordade en lagstiftning som skulle innebära:

…att inkludera alla tryckta böcker i ett förbud mot att som en politisk manifestation anordna bokbål. Argumentet skulle vara att den tryckta boken utgör en central manifestation av yttrandefriheten. De som, likt de tyska nazisterna 1933 eller Rasmus Paludan 2022, anordnar offentliga bokbål som en politisk manifestation gör sig därmed skyldiga till ett brott mot yttrandefriheten och detta ska vara straffbart. 

Jag instämmer i den tanken.

Men upploppen då?

Nu kanske du tycker att jag börjar i fel ände och försöker smita undan problemen med de våldsamma upplopp som uppstod på flera platser med Paludans koranbränning som förevändning. Våldet och förstörelsen som skedde till exempel i Örebro är fruktansvärd. Men just detta våld och denna förstörelse hade inte inträffat ifall inte Paludan getts laglig tillåtelse till sin koranbränning. Att konstatera det är inte att ge efter för ”islamister”. Det är ett faktum. Om det i enlighet med Rothsteins tanke ovan vore förbjudet att som politisk manifestation bränna böcker överhuvudtaget och polisens uppgift hade varit att hindra Paludan istället för att hjälpa honom så hade ingen förevändning för kravaller funnits. Det vore dessutom en mycket rimlig och demokratisk lag.

Men de kravaller som uppstod har naturligtvis rötter och aktörer av olika slag. För att en gnista som Paludans ska orsaka upplopp krävs det förhållanden som vi måste fundera över. Förhållanden som har att göra med det alltmer segregerade svenska klassamhällets utveckling. Det är inte några frågor som fixas lätt i en handvändning. Men som Leonidas Aretakis skrev i en klok text i Flamman så bränner inte människor med framtidstro bilar. Det måste vi fortsätta att ha som utgångspunkt. Oavsett hur sammansättningen var i Örebro mellan ”vanliga ortsbor”, ”islamister” och ”gängkriminella” (det har ju spekulerats en del här) så är det sorgligt att konstatera hur väl Paludan lyckades och hur de olika extrema spelar ihop för att ytterligare förstärka den bild som olika högerextrema redan har. Det är ju inte heller något nytt. Som bilden här bredvid (efter attentatet mot Charlie Hebdot) visar så förstärker vit rasistisk islamofobi och reaktionär politisk islam varandra. Händelserna har också gett trion m-kd-sd vatten på sina kvarnar. I några fall med den vanliga synen på ”kultur” som hos sd, i andra fall med skärpt våldsretorik (skjut!) som hos kd. Oavsett om dessa högerpolitiker vinner fler röster med sina förslag eller inte så är det en väg framåt med mera våld och ännu mer splittring mellan människor som de anvisar. Måtte de inte lyckas.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 7 maj, 2022  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Höger, Integration och mångfald eller rasism
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 7 maj, 2022

https://pepprat.org/2022/05/07/bokbranning-yttrandefrihet-och-upplopp/

Richard Jomshof och kvinnorna

I fredags beräknade FN:s flyktingorgan UNHCR att närmare 2,5 miljoner personer flytt Ukraina efter den ryska invasionen. Villigheten att ta emot och hjälpa dessa flyktingar tycks stor i Europa, EU och i Sverige. Det är bra i allt detta elände.

Lite grann påminner det om den situation som var i Sverige år 2014 – 2015. Innan Sverige och Europa började förstärka sina murar mot flyende människor. Nu tycks alla de som varit med och byggt murarna åter ha medkänsla (öpnna hjärtan?) med människor på flykt. Bra, men ändå inte så vackert.

Kriget i Syrien startade 2011 och pågår fortfarande. Landet är raserat. Enligt FN:s människorättschef Michelle Bachelet så har minst 350 209 människor dödats i Syrien fram till mars förra året. Den siffran är ”statistisk korrekt” med identifierade kroppar enligt Bachelet. Men hon framhåller samtidigt att ”mörkertalet är stort” och att det verkliga antalet dödade är mycket större än så.

När många flyktingar –  varav en stor del var från Syrien – började komma till Europa och Sverige var attityden också då välkomnande både från ledande politiker och från allmänheten. Reinfeldt höll sitt berömda tal om att vi skulle ”öppna våra hjärtan” år 2014. Och året därpå talade Löfven vid en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm om att ”mitt Europa bygger inte murar”.

Vi vet att den attityden klingade av från såväl socialdemokrater som moderater. De anpassade sig till sd det parti som ända fram till nu haft en konsekvent negativ linje i frågan. De har alltid varit emot att öppna landet för flyktingar oavsett varifrån flyktingarna kom, hur många de var eller hur vidriga förhållanden de flydde ifrån. Ända tills nu.

Vem som ska betraktas som flykting och därmed ha rätt till skydd finns reglerat i FN:s flyktingkonvention från 1951. Enligt den är en flykting en person:

som flytt sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet.”

Eller som det står på UNHCR:s hemsida:

Flyktingar är människor som flyr från väpnade konflikter eller förföljelse……De blir erkända flyktingar därför att det är för farligt för dem att återvända hem. De behöver en fristad i ett annat land.

I dessa formuleringar görs inte några skillnader på människor beroende på varifrån de flyr. Men det görs nu tyvärr bland svenska politiker.

Några uttalar det till och med rakt ut . Som Christian Sonesson, moderat och kommunalråd i Staffanstorp – en kommun som tidigare utmärkt sig genom att inte vilja ta emot flyktingar, men som nu svängt. Han säger i radio just att ”det är skillnad på folk och folk”. Tydligast blir det naturligtvis i det parti (sd) som aldrig tidigare velat ta emot flyktingar någonsin, någonstans. På radion intervjuas SD:s partisekreterare Richard Jomshof. Han säger nu att vi i Sverige både har ”förmåga (landet är alltså inte längre fullt?) och skyldighet” att hjälpa till och ta emot flyktingar. Men han tillägger att de bara ska få stanna tillfälligt. På en fråga om han gör skillnad på folk svarar han att det är klart att han gör det:

Det är klart jag hellre hjälper kvinnor, barn och gamla från vårt närområde än män från andra delar av världen.”

Jomshof har alltså två argument för att nu vara lite mer öppen gentemot människor som flyr från ett krig men samtidigt fortsätta att vara kallsinnig mot dem som flyr från andra krig. Det ena argumentet handlar om att det nu är kvinnor som flyr, medan det från Syrien var män. Varför män som flyr från krig inte skulle ha rätt till skydd säger inte Jomshof. Flyktingkonventionen gör inte något sådant undantag för män. Men stämmer det ens att det bara var män som kom 2015? Låt oss gå till statistiken hos SCB över hur många män respektive kvinnor som kom till Sverige från andra länder då kring 2015. Som vi kan se kom det fler män (som mest 85 000) men det kom också 65 000 kvinnor. Dessa kvinnor lyckas Jomshof då ”bortse” ifrån.

Det andra argumentet handlar bara om hur nära ifrån som de flyende kommer. Och det är väl konsekvent och i linje med sd:s sätt att tänka. Den gamla vanliga rasismen helt enkelt.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 15 mars, 2022  •  Permalänk
Publicerad i Europa, Integration och mångfald eller rasism, Internationellt, Vapen och krig
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 15 mars, 2022

https://pepprat.org/2022/03/15/richard-jomshof-och-kvinnorna/

SD är odemokratiskt och farligt på riktigt – och socialliberalismen död.

I december 2018 skrev den dåvarande politiska chefredaktören för UNT Håkan Holmberg i en ledarartikel att: ”När liberalismen trängts undan har följderna ofta blivit allvarliga för hela samhället”.

Karl Staaf, liberal ledare vid erövrandet av rösträtten

Efter helgens beslut på Liberalernas partiråd så kom den meningen i mitt huvud. Man kan väl helt klart säga att socialliberalismen trängts tillbaka. Kanske kan man även säga att själva liberalismen nu trängts undan i det liberala partiet. I alla fall är det ett avgörande vägval. Om partiet Liberalerna röstmässigt kommer vinna på det återstår ju att se.

När Stefan Löfven nyligen påpekade riskerna för demokratin när de borgerliga partierna börjar att samarbeta med SD blev tonläget från M och KD mycket högt. Det var ju förväntat. Men märkligare är den typen av analyser som görs av TV-orakel på Public Service som Mats Knutsson. Hans analys efter Löfvens uttalande var ungefär att det (bara) handlade om ett politiskt spel. Knutsson verkade däremot inte anse att det skulle finnas någon saklig grund för att ifrågasätta SD:s demokratiska trovärdighet. Det är feg eller okunnig journalistik. Att SD är ett hot mot den demokrati som vi har är ett faktum. Och det förändras inte av att SD idag har ett större röststöd än flera av de andra partierna i riksdagen.

SD klarar sig oftast undan väldigt lätt i debatter och utfrågningar. Tyvärr är det inte så många motdebattörer eller journalister som gör något vidare jobb vid dessa konfrontationer. Sannolikt är det nog också så att många journalister helt enkelt inte vågar konfrontera SD. När någon intervjuad konfronterat SD på TV eller i radio, utan att SD varit på plats, tycker jag mig alltför ofta ha hört den onödiga och förskrämda journalist-kommentaren att ”de (SD) håller nog inte med” eller ”de är ju inte här och kan svara”. Journalister och andras rädsla är tyvärr inte obefogad. Till SD:s hjälp – antingen det styrs direkt inifrån partimaskineriet eller om jobbet utförs av olika ”friryttare” – finns ju alla dessa nätkrigare  eller våldsmänniskor som hotar journalister och meningsmotståndare verbalt och fysiskt.

Hur SD ska drivas tillbaka är något som diskuterats en hel del inom vänstern och arbetarrörelsen. Den frågan har inte jag något svar på annat än att jag är övertygad om att mer nyliberal politik bara gör det ännu svårare att stoppa dem. Men vilka argument ska vi använda? Jag tror att vi inte ”bara” ska argumentera mot deras rasism och islamofobi utan framförallt visa att de är ett hot mot demokratin och alla oss andra. Här kommer en sådan liten genomgång.

Principprogrammet, demokratin och dess avskaffande för vissa.

Ett partis program talar om vad ett parti vill på lite längre sikt även om det ofta är formulerat så att det låter ”bättre än det är” och kan uppfattas som rimligt av många utanför partiet. Detta gäller i ovanligt hög grad när det gäller SD:s program. I det nuvarande programmet från 2019 tog SD dessutom bort det mystiska begreppet ”nedärvd essens” och i olika formuleringar försöker de framstå som fria från rasism. Ändå går det att se hur demokratin hotas ifall de får möjligheten att genomföra sina idéer.

Om demokrati skriver man ”att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Vilka är det då som SD själva ”räknar till folket”?

Enligt SD kan man bli ”medlem av den svenska nationen…genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den”. Man kan vara antingen ”infödd” eller ”assimilerad”. Men både ”infödda” och ”assimilerade” kan utestängas från nationen och demokratin. För här kommer det som SD kallar det ”problematiska”:

”Upphörande”

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Det tror jag är en av de viktigaste meningarna i detta program! Vi kan alltså ”upphöra” att ingå i nationen och därmed demokratin om vi inte uppfyller SD:s krav på lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det behövs inte alltför mycket fantasi för att föreställa sig vad detta ”upphörande” skulle  innebära för människor med andra typer av uppfattningar än SD:s. Historien är full av exempel.

SD:s kompisar säger något om dem själva.

Vilka vänner vi har säger rätt mycket om oss själva. Det gäller i livet såväl som inom politiken. I politiken är det ju extra intressant ifall dessa vänner dessutom nått makt och kunnat genomföra en del av sina idéer. Det blir då tydligare vad programmen står för.

SD ingår i en internationell trend av liknade partier, rörelser och ledartyper. Ett sätt att se vartåt det pekar ifall SD får mer makt är därför att titta på dessa och hur SD har förhållit sig till dem.

SD och Åkesson stödde och stöder Trump. Det ändrades inte ens efter stormningen av Kapitolium i Washington. Det borde vara uppenbart för alla människor som tror på någon typ av demokrati att det är farligt att låta ett sådant parti och dess ledare få mer makt.

Utvecklingen i Ungern är ett annat exempel som på ett skrämmande sätt visar vad vi har framför oss om dessa nationalkonservativa skendemokrater får makten. Banden mellan Orbáns auktoritära regim och SD har utvecklats sedan länge, inte minst sedan ledande företrädare flyttade dit. Ändå så förnekade både Åkesson och Jomshof nyligen dessa band efter att Löfven använt det argumentet i en TV-intervju. Men vi är många som minns dessa ord av Jomshof:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Det uttalandet är ju också en väldigt bra illustration till vad SD:s omvandling framförallt handlat om: ”anpassning av retoriken”.

Men vi kan också minnas när Åkesson efter ett tal i Almedalen 2018 fick en sådan här typisk journalistfråga  om ”vem han föredrar”: Viktor Orbán eller Angela Merkel? Han skulle ju kunnat svara att han inte föredrog någon av dem. Men han svarade att han valde Orbán.

Mats Wingborg har annars en bra genomgång i Dagens Arena om alla exempel på SD:s uppslutning bakom regimen i Ungern.

Ett ständigt städ- och tätningsjobb för att hålla fasaden.

Svårstädat

Ledningen i SD har talat en hel del om nolltolerans mot rasism, de har rensat ut och de har tagit avstånd. Men olika avskyvärda exempel på hat, hets, rasism och odemokratiska tankar fortsätter att välla ut från SD. Ibland är det sådant som är uttryck för partiledningens dubbelspel när de genom olika kanaler släpper fram sådant som de gillar men inte hävdar officiellt. Andra gånger är det sådant som partiledningen helst inte skulle vilja kom ut. Att det ändå gör det handlar om att det finns så mycket av sådant inom partiet och rörelsen att det helt enkelt inte går att dölja.  

Dessa exempel borde SD-ledningen konfronteras med mycket mer än vad som sker. Den som vill se exempel på en del av allt det som väller ut kan gå till den väldokumenterade sidan SD-citat där mycket finns dokumenterat.

SD:s rötter och Åkessons märkliga inträde

Att SD har nazistiska rötter är ju ett faktum. När SD bildades 1988 hade de dessa rötter och flera gamla nazister och till och med en gammal SS-veteran ingick. Ändå har det argumentet nästan blivit lite tröttsamt. Dels slingrar sig partiledningen alltid undan dessa kopplingar bakåt, dels är det ju sant att partiet på flera sätt förändrats sedan 1980- och 1990-talet. Framförallt till det yttre.

Men en sak som jag tycker att journalister istället borde fråga Åkesson om är det han själv skriver i sin ”självbiografi” Satis Polito, från 2013. Där säger han att han gick med i SD 1995. Men vad var då hans utgångspunkt när han gick med? jo:

Jag gick in i partiet med utgångspunkten att förändra det i grunden, och den som i dag påstår att jag inte lyckats med det är antingen oerhört trångsynt eller bara allmänt illvillig.

Partiinträde som renoveringsprojekt

Att påstå att Åkesson inte lyckats med att på sitt sätt förändra partiet vore dumt. Han är, tror jag, en viktig framgångsfaktor, inte minst när det gäller att undvika svåra frågor i TV eller med sin förmåga att snygga till partiets yttre. Men hur trovärdigt är det att han gick med i SD för att ”förändra det i grunden”? Inte bara därför att en sådan grundlig förändring inte skett utan för att det låter så otroligt osannolikt. Varför över huvud taget gå med i ett parti som man vill förändra i grunden?  Om han tyckte att det mesta var fel (i grunden), varför sökte han sig i så fall till just SD? Varför inte till något parti som inte behövde förändras lika grundligt? Jag menar det fanns ju ett antal andra partier att välja på. Och 1995 var SD dessutom ett mycket litet parti. I andra intervjuer har han istället gett intryck av att han inte visste vad det var för sorts parti han gick med i. Att han ”inte visste”(ett vanligt Åkesson-uttryck) eller märkte att det var ett rasistiskt parti med gamla nazister på ledande poster. Samtidigt ville han alltså ”förändra det i grunden”.

Alltså kan man liksom ofta annars anta att Åkesson inte talar sanning. Det leder i sin tur vidare till varför han behöver mörka om detta….

För att sammanfatta

SD är inte ”bara” ett rasistiskt, islamofobiskt, reaktionärt och fackföreningsfientligt parti som dessutom numera driver en ekonomisk politik som i huvudsak är nyliberal. De är också, och kanske framförallt, ett farligt odemokratiskt parti som inte bör ges ett lillfinger. Tyvärr verkar Liberalerna nu beredda att ge betydligt mer än så.

Något socialliberalt alternativ tycks inte längre finnas kvar bland riksdagspartierna. Centern håller visserligen fortfarande avstånd till SD men är knappast socialliberalt numera, kanske istället det mest nyliberala partiet. Vilka uppgifter ställer då detta läge arbetarrörelsen och vänstern inför? Jag tycker att Martin Klepke formulerar det bra i en artikel i Arbetet häromdagen, där han drar slutsatser från det hittillsvarande ”mittensamarbetet”:

En återgång till ett fruktbart samarbete mellan arbetarrörelsen och någon form av socialliberalism är därför i praktiken omöjlig, helt enkelt för att det inte längre finns någon socialliberalism i svensk politik. Försöken till mittensamarbete under den gemensamma devisen att ”vi säger i alla fall nej till extremhögern” har inte varit fruktbart.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 30 mars, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Höger, Integration och mångfald eller rasism
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 30 mars, 2021

https://pepprat.org/2021/03/30/sd-ar-odemokratiskt-och-farligt-pa-riktigt-och-socialliberalismen-dod/

”Trumpismen” och rasismen

Ingen vet ännu hur Trump-klanen och dess stormtrupper kommer agera framöver. Men det som kan kallas för ”Trumpismen” kommer sannolikt inte försvinna även om personen Trump skulle försvinna ut i kulisserna. Eftersom fenomenet med fascistliknande rörelser fått en ökad utbredning i hela världen och på grund av USA:s roll som supermakt med oöverträffade militära ”muskler”, så är det naturligtvis viktigt att försöka förstå vad som händer och vad det handlar om.

Bello

En mycket viktig faktor är rasismen som ser olika ut i olika länder men har en speciell bakgrund och historia i USA. Walden Bello skriver om detta i en artikel (America Has Entered the Weimar Era) i Foreign Policy in Focus (FPIF) att krisen i USA har byggts upp under årtionden och påskyndats av COVID-19, men att:

Centralt för att förklara denna kris är utvecklingen av den vita överhögheten, ett villkor som det republikanska partiet har utnyttjat framgångsrikt sedan slutet av sextiotalet….

Bello menar att det Republikanska partiet  har gjort sig till representant för en rasmässig majoritet som vill bevara överhöghet men känner sig hotad av ”den demografiska och kulturella expansionen i det icke-vita” USA.

Han tar upp det faktum att ”sådana viktiga amerikanska industrier som konsumentelektronik, apparater, verktygsmaskiner, bildelar, möbler, telekommunikationsutrustning och många andra som varit giganterna i det kapitalistiska globala produktionssystemet överförts till Kina”. Bello menar att det  har bidragit till en enorm ökning av klassklyftorna i USA och har kunnat utnyttjas av Trump.

Bello skriver:

Undertexten för den Trumpiska kontrarevolutionen har i själva verket återställt den amerikanska drömmen, de ljusa utsikterna för social uppstigning, till dess rättmätiga ägare – det vill säga till vita amerikaner och endast dem.

En bok jag rekommenderar

För att förstå olika fenomen är kunskap om historia alltid viktigt. För den som vill förstå rasismen i USA och dess historia från slaveriet och framåt vill jag rekommendera en bok som snart kommer ges ut. Den är skriven av min vän Peter Widén och jag har haft förmånen att läsa den innan den trycks. Därför kan och vill jag varmt rekommendera den.

I boken Svart historia. Slaveri – rekonstruktion – återförslavning beskrivs afroamerikanernas väg från inbördeskriget och slaveriets avskaffande, genom den korta perioden av frihet och politiskt inflytande och tillbaka till ett, för många, ännu värre förtryck och lidande.

Widén beskriver i bokens förord hur han som är född 1949 såg nyhetsinslagen på TV i början av 1960-talet:

…där rasande vita rasister (rashatare som vi sa på den tiden) kantade gatorna och försökte stoppa manifestationer och hindra svarta barn att komma in i segregerade skolor …… Vi såg hur vita sydstatspoliser släppte loss  besinningslöst våld på gatorna, vi såg offren för bomber och överfall. Jag minns hur jag inte kunde få ihop det. Hur kunde färgen på andra människors hud utlösa detta hat?

Denna text ska försöka besvara de frågor som jag som 11-åring ställde mej själv.”

Widéns bok beskriver hur afro-amerikanerna blev formellt fria 1863 (under inbördeskriget) och under en period efter 1867 och ett antal år framåt åtnjöt ”politiska rättigheter som de senare inte skulle få uppleva närheten av förrän genom medborgarrättsrörelsens kamp hundra år senare”. I boken beskrivs hur dessa rättigheter trampades ner så att afro-amerikanerna i slutet av 1890-talet inte längre hade några som helst demokratiska rättigheter utan återgick till ”semi-slaveri” eller rent slaveri. Widén synar både de krafter som låg bakom det som kallats ”The Radical Reconstruction” liksom hur den kontrarevolution gick till som innebar förstörelsen av den radikala rekonstruktionen.

Du kan redan nu förbeställa boken från Bokförläggarna Röda Rummet.

Sätt in 200 kronor på pg 78 19 17–0,
eller swisha till 123 478 3403.
Skriv ”Svart” och namn och adress i meddelandet,
så får du boken med posten så snart den är tryckt.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 11 januari, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Historia, Integration och mångfald eller rasism, Internationellt
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 11 januari, 2021

https://pepprat.org/2021/01/11/trumpismen-och-rasismen/

Antisemitism är ett dödligt gift, men inte det enda.

Det var 1984 som redaktionen på Rapport började med att utse någon som de kallade ”årets svensk”. Men de upphörde med det redan 1989. Utmärkelsen hade, som det står på Wikipedia, ”fått ett något dåligt rykte, eftersom det sedan gått illa för de flesta av dem som Rapport utnämnde.” Tidskriften Fokus som år 2006 tog upp ”traditionen” med att utse en ”årets svensk”, tycks ha en liknande otur. Nu är det Hamid Zafar, ”årets  svensk” 2018, känd skoldebattör, f.d rektor, sommarpratare och ledande moderat som faller.

Grävande journalister har dragit fram en mängd oerhört reaktionära åsikter som Zafar under pseudonym framfört på nätets mörkare sidor. Det är homofobiska och rasistiska yttranden som han skrivit under ett antal år. Om du vill se några ”smakprov” kan du läsa artiklar av Andreas Magnusson i Magasinet Para§raf eller Emanuel Karlsten i GP. Det som fått mest uppmärksamhet är antisemitismen. Men där finns också rasism mot andra grupper som till exempel kroater eller hazarer.

Jag lyssnade på radio när denna nyhet togs upp och Svante Weyler, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism och Paulina Neuding som kallas ”borgerlig skribent” diskuterar just rasismen riktad mot judar: antisemitismen. 

Neudings perspektiv här var att Sverige haft en stor invandring från länder där antisemitismen är stark. Hon menade att det därför var en oundviklig utveckling att antisemitismen ökat i Sverige. Hon sa: ”En enskild person kan ändra uppfattning men inte stora populationer”. Hon vände sig emot Sveriges ”migrationspolitik” och fortsatte: ”Man sviker en minoritet som funnits här sedan 1700-talet med denna migrationspolitik”. Jag kan inte låta bli att undra ifall Neuding tycker att rätten att slippa att utsättas för förtryck och hot är större för en minoritet som levt här länge.

Då var det skönt att höra Weyler som har en – som han själv uttrycker det – mer optimistisk syn på vad som kan ändras, på samma sätt som den antisemitism som fanns i Sverige fram till andra världskriget kunnat trängas tillbaka:

Vi måste tro på att det går att förmedla att detta är ett gift. Vi måste genom skolan rädda barnen från detta. Det är lätt att framstå som naiv när man tror på upplysning …och rättsstaten. Men vad ska vi göra istället?

Ja, det är ju den rimliga frågan. Vad kan vi göra annat än att på alla sätt sprida upplysning om hur all sorts rasism är ett hot mot demokratin? Att vara på vår vakt och se den överallt och var den än dyker upp, även i våra egna led.

För Neudings inställning är ju riktigt sorglig. Den löser inte några problem här och nu. Den minskar inte antisemitismen. Istället stärker den bara en annan form av rasism som idag är på frammarsch inom borgerligheten och drivs som huvudfråga av ett riksdagsparti: den rasism som riktas mot muslimer.

En av de ledande företrädarna för det riksdagsparti som gjort hatet mot muslimer till sin huvudfråga sa för övrigt för några år sedan att han inte hade några ”problem med den judiska gruppen”. Men anledningen till det, var inte några principer, utan att ”den judiska gruppen är så liten” och ”hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt det var ett problem heller”.

Vi bekämpar inte antisemitismen om vi accepterar att en del som kallar sig ”Palestinavänner” för fram, accepterar eller blundar för hat mot judar. Men vi gör det inte heller om vi buntar ihop alla muslimer, kallar dem antisemiter eller ser själva deras existens här i Sverige som ett olösligt problem.

Journalisten Per Björklund skrev för några år sedan en bra artikel om dessa olika typer av rasism i Fria tidningen. Han skrev bland annat:

Israelkritik är inte antisemitism och religionskritik är inte islamofobi. Men så länge den stundtals hårfina distinktionen inte erkänns kommer vänsterns problem med antisemitism ha en spegelbild i högerns problem med islamofobi. Palestinavänner och religionskritiker har ett tungt ansvar att hålla rent i de egna leden och vara vaksamma mot de som sprider hat mot judar eller muslimer under falsk flagg.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 18 oktober, 2020  •  Permalänk
Publicerad i Antisemitism, Integration och mångfald eller rasism
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 18 oktober, 2020

https://pepprat.org/2020/10/18/antisemitism-ar-ett-dodligt-gift-men-inte-det-enda/

Hädelser och hets

Det finns en känd affisch från 1967. Jag tänker på ett screentryck av konstnären Carl Johan De Geer. Där ser man en brinnande svensk flagga med ett könsord på och uppmaningen att ”skända flaggan”. Jag har aldrig gillat den. Inte för att jag har så mycket till övers för den svenska flaggan utan mer för att jag tyckte att affischen var rätt fånig. Dessutom tänker jag att den typen av provokationer knappast bidrar till att övertyga någon. Den är möjligen bara kul för dem som vill visa sin ”radikalism” på detta vis.

Däremot tycker jag att De Geer borde haft frihet att utan inskränkningar göra denna affisch. Det var fel av staten att beslagta och bränna affischerna liksom att döma De Geer till böter. Den lagstiftning som gjorde det förbjudet att ”skymfa den svenska flaggan” avskaffades också 1970. Det skedde genom samma riksdagsbeslut som upphävde strafflagens och tryckfrihetsförordningens förbud mot ”skymfandet av det heliga i religiös mening”. Det som kallas hädelse.

Jag har skrivit om religionsfrihet som både en rättighet till (att få utöva) och en rättighet från (alltså att få slippa) religion. Jag har också skrivit om rätten att få häda, till exempel i en kommentar till en konflikt i moderaterna för fyra år sedan. Jag ska inte upprepa det här.

Pionjären Axel Danielsson dömdes till 22 månaders fängelse för ”hädelse av Gud”.

I början av 1900-talet var den svenska kyrkan en både samhällsbevarande och mycket mäktig institution. De som hädade eller satte sig upp mot denna institution tog stora personliga risker. De sparkade nerifrån upp mot makten och fick betala för det.

Idag är mycket annorlunda. Det finns inte (sedan 1970) några förbud mot hädelse och den svenska kyrkan är varken statskyrka eller speciellt mäktig. Dessutom finns idag inom kyrkan många företrädare för en helt annan samhällssyn än i den gamla kyrkan.

En annan skillnad är att dagens hädare oftast, med några få undantag (kan just nu bara komma på Elisabeth Ohlsson Wallin), har en helt annan agenda, en annan slagriktning. Deras sätt att utnyttja friheten att yttra sig om, eller på andra sätt förhålla sig till religion, är helt annorlunda. De flesta av dem sparkar neråt mot dem som redan på olika sätt är misstänkliggjorda, hopklumpade (av andra) och utsatta för fördomar. Islamofobin är idag den moderna rasismens och nationalkonservatismens främsta uttryck. När rasister under den senaste tiden fått uppmärksamhet för att offentligt bränna olika exemplar av Koranen så är det något helt annat än då pionjärer inom den svenska arbetarrörelsen utmanade kyrkan som maktinstitution. De gör det inom ramen för en stor reaktionär rörelse som omfattar allt från partiledare eller kända skribenter till ”nätkrigare” eller öppna våldsverkare.

Tyska studenter bränner insamlade ”otyska” skrifter och böcker i Berlin 11 maj 1933

Jag håller därför med de kristna kyrkoledare som den 13 september i ett gemensamt uttalande skriver att ”bränna böcker är barbariskt”. Bokbål var ju något som praktiserades av de tyska nationalsocialisterna. Och deras moderna arvtagare följer även i detta avseende i deras fotspår.

Kyrkoledarna menar även att den här typen av  medvetna kränkningar ”innebär ett allvarligt hot mot människors rätt till tro och religionsutövning”. Om brännandet av en Koran hade varit en helt isolerad händelse tror jag inte att jag skulle hålla med kyrkoledarna om detta. Men som jag skrev ovan så måste den ses som en del i en reaktionär offensiv där islam som religion och muslimer som grupp pekas ut och angrips på en mängd olika sätt. För nationalsocialisterna var det judarna som var syndabockar. För deras moderna efterföljare är det muslimerna. Därför är koranbränningen avsedd att vara inte bara provocerande utan också hotfull. Även om den senaste (?) i Rinkeby hade något mer löjeväckande än hotfullt över sig, vilket beskrivs av Andreas Magnusson i en artikel i Magasinet Para§raf.

Hållningen hos Uppsala Nya Tidning

Dagstidningen UNT här i Uppsala är officiellt liberal men under den senaste tiden har man kunnat se samma typ av glidning högerut som tidigare skett på till exempel Göteborgsposten. Igår söndag skrev den relativt nya ledarskribenten Emma Jaenson om dessa frågor under rubriken: ”Tassa inte på tå kring religionskritiken”. Hon resonerar där om skillnaden mellan vad som är lagligt hån mot religion och det som är hot och våld. En del av hennes allmänna resonemang kan jag hålla med om. Men det är uppenbart att Jaenson har en helt annan bild av den svenska verkligheten. Hon kritiserar till exempel kyrkoledarnas uttalande och menar att koranbränningen visserligen kan fördömas, det är ”fritt fram i ett fritt samhälle”, men utan att tydligt själv fördöma detta. Och hon tycker inte att det är ett hot mot folks rätt att tro. Att Jaenson har en helt annan verklighetssyn där den tilltagande islamofobin och hetsen från höger blir osynlig märks när hon på ett annat ställe skriver: ”I dag tycks dessvärre Sverige och västvärlden bli alltmer nervösa kring ifrågasättanden av religiösa uttryck, framför allt vad gäller islam…”

Att i den samhällssituation som vi har kalla en koranbränning för ”ifrågasättande av religiösa uttryck” eller beskriva det som att några (Sverige/Västvärlden?) ”blir nervösa” av den typen av regisserade angrepp är bara möjligt för någon som inte ser hela hotbilden eller rent av själv accepterar hoten.

Förändringarna inom eller bort från liberalismen inom borgerligheten illustreras av ett citat från UNT i december 2013 av den tidigare ledarskribenten Maria Ripenberg. Hon skrev:

Det är ingen hemlighet att kampen mot rasism, islamofobi, antisemitism och antiziganism, för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde slukar mycket av mitt engagemang som liberal ledarskribent.

När det gäller Jaenson tror jag knappast att hon skulle använda ett ord som islamofobi. Hon ser helt enkelt inte det fenomenet.

1 kommentar
by anders fraurud on 28 september, 2020  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Integration och mångfald eller rasism, Media, religion och kyrkor
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 28 september, 2020

https://pepprat.org/2020/09/28/hadelser-och-hets/

« Äldre inlägg
%d bloggare gillar detta: