Irak då, Ukraina nu – likheter och skillnader

Det har i dagarna uppmärksammats av ett fåtal medie-röster att det är 20 år sedan USA och Storbritannien invaderade Irak. Som alla nu vet så motiverades invasionen med falska argument om massförstörelsevapen (som aldrig kunde påvisas varken då eller senare) och lika falska påståenden om Saddamregimens koppling till Al Qaida, det terroristnätverk som hade gjort sig världskänt den 11 september 2001.

Folket i Irak led inte bara under den hemska diktatorn Saddam Hussein. Man led också under de sanktioner som landet varit utsatt för i tio år. Det mänskliga lidande som sedan också kriget 2003, den påföljande ockupationen, samhällets sönderfall och de uppblossande motsättningarna mellan olika grupper i landet ledde till, är av ofantliga mått. Som Jan Guillou skriver i Aftonbladet så har irakierna ”fått betala den amerikanska krigföringen med ett fullständigt sönderslaget land och miljoner döda, inte ”hundratusentals” som det brukar stå i morgonpress, till följd av USA:s och Storbritanniens kemiska krigföring är stora delar av landet fortfarande förgiftat”. Om du vill repetera lite historia om Irak och USA:s krig där så läs gärna hela Guillous artikel.

USA som tidigare varit med och skapat terror-rörelser som Talibanerna (enligt principen stöd din fiendes fiende) bidrog nu dessutom genom kriget, ockupationen och krossandet av den existerande irakiska statsapparaten till framväxten av en ännu värre terror-sekt: IS.

Att minnas

Att minnas detta tror jag är viktigt för att kunna förstå dagens värld utan illusioner. Vi bör också minnas hur företrädare för den svenska borgerligheten öppet ställde sig på angriparens sida i detta krig. Min lokala dagstidning den liberala UNT (som ändå inte hörde till de värsta krigsförespråkarna) skrev till exempel den 17 november 2004 (ett och ett halvt år efter invasionen) på ledarplats att:

De som i dag urskillningslöst kritiserar den amerikanska krigsinsatsen bör påminna sig, och påminnas om, att de hade dömt Iraks folk till ytterligare ett okänt antal år av namnlöst lidande om de fått sin vilja igenom och invasionen av Irak uteblivit.

Liberalerna på UNT ville att vi skulle kritisera ”med urskillning” och ha förståelse för invasionen med tanke på lidandet under Saddam Hussein. När vi nu känner till det ”namnlösa lidande” som folket i Irak genomlevt sedan dess är det svårt att förstå uppmaningen till ”urskillning” som något annat än den normala liberala ”svårigheten” att kritisera storebror USA. En ”svårighet” som liknade den som sovjet-trogna kommunister en gång i tiden hade när det gällde att förhålla sig till Sovjetunionens övergrepp.

Vi som var mot USA:s krig den gången fick inte vår ”vilja igenom”, för att använda UNT-ledarens formulering. Och den starka rörelsen för fred sjönk också efterhand tillbaka alltmer när inte bara kriget utan även ockupationen var ett faktum.

Ukraina

För drygt ett år sedan startade Ryssland sitt imperialistiska anfallskrig mot Ukraina. Liksom USA:s angrepp på Irak motiverades också detta angrepp med lögner. Att fördöma denna invasion som orättfärdig och kräva att Ryssland lämnar Ukraina är därför självklart. Och till skillnad från vid USA:s angreppskrig för 20 år sedan är det en uppfattning som delas av nästan alla i Sverige. Det är en stor skillnad jämfört med vid USA:s angreppskrig för 20 år sedan. Inte bara folkflertalet utan också hela det etablerade Sverige inom politik, medier och näringsliv är mot Rysslands angreppskrig och för Ukrainas rätt till självständighet.

Men det finns också många andra skillnader. En mycket viktig skillnad är att motståndet mot detta krig inte (som 2003) är sammanbundet med en rörelse för fred utan tvärtom en mycket stark rörelse för svensk militär upprustning och anslutning till kärnvapenalliansen Nato (som f.ö. riksdagen med överväldigande majoritet röstade för igår).

För dem som dominerar denna opinion är det inte nog att vara mot Rysslands krig, att vara för Ukrainas rätt till självbestämmande, att vara för humanitär hjälp till folket i Ukraina genom organisationer som Läkare utan gränser, Röda korset eller privatpersoner eller att ge hjälp åt ukrainska flyktingar och kräva bättre villkor för dem. Nej vi måste alla ställa in oss i ledet, se hotet även mot Sverige och vara för upprustning och Nato. Vänsterpartiet har beroende på hur man ser saken anpassat sig till eller böjt sig för detta och är nu också för militär upprustning till två procent av Sveriges BNP. Men inte heller det räcker. Vänsterpartiet röstade ändå tillsammans med Miljöpartiet mot Nato-anslutning i riksdagen igår. Även detta är uttryck för svek och vekhet mot Putin om vi lyssnar på Ebba Busch och hennes Tidö-kompisar. Ett riktigt otäckt uttryck för detta krigshysteriska synsätt hittar jag på bloggen Cornucopia (av författaren och bloggaren Lars Wilderäng). Han skriver(de språkliga slarvfelen är hans):

Sveriges riksdag röstade idag genom de nödvändiga Natolagarna för att kunna gå med i de västerländska demokratiernas ömsesidiga defensiva försvarsallians Nato. Femtrekolonnarna i Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot att samarbeta defensivt med demokratierna och gick röstade därmed som Putin ville, vilket väcker frågor om hur infiltrerade partierna är av den ryska diktaturen och utrikesunderrättelsetjänsten SVR.

Wilderäng uttrycker sig mer aggressivt än andra, men han ger kanske en föraning om vad som är att vänta. Att både försvara Ukraina och fortsätta stå upp mot Nato och mot upprustning kommer inte att vara lätt. Inte heller att verka för asyl åt även ryska krigsmotståndare eller försöka bygga band till rysk fredsopposition. Vi måste ändå försöka. Även denna gång.

Jag anklagar inte regeringen….

Så verkar det då klart att Finland kommer gå med i Nato. Men inte Sverige. I alla fall inte nu och inte ”hand i hand” med Finland.

Jag ser att en hel del kommentatorer ser detta som ett sorts misslyckande. Ilmari Käihkö, en av alla dessa ”krigsvetare” som numera får mycket plats i medierna, menar till exempel att ”de politiska aspekterna” väger tyngre än ”säkerhetsaspekterna”:

Regeringen har sagt att det är dess viktigaste uppgift att föra Sverige in i Nato. Då ser inte det här särskilt bra ut.

Även socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson tycks instämma i detta.

För en gångs skull tycker jag att kritiken mot regeringen i detta fall är både orättvis och felaktig. De har verkligen gjort allt de kunnat. De har fjäskat och krupit för de vidriga regimerna i Turkiet och Ungern. De har i strid mot fakta hävdat att Turkiet är en demokrati. De har påbörjat införandet av lagar som kriminaliserar journalistik som kan ”skada Sveriges förhållande till andra länder” och deltagande i organisationer som på lösa grunder kallas ”terroristiska” (så lösa att anhängare till FNL eller ANC hade drabbats om de gällt då). Så regeringen kan verkligen inte anklagas för detta ”misslyckande”.

Som de som läst denna blogg tidigare vet så är jag motståndare till Nato och till svensk Nato-anslutning (läs till exempel denna). Jag ändrade inte heller uppfattning då Ryssland angrep Ukraina. Istället tyckte jag att utvecklingen där Ryssland har fullt upp med att ”klara av” detta krig visade att hotet mot Sverige inte var akut ens ifall vi accepterade tanken på det positiva med Nato som ett skydd. Och jag ställer mig samma fråga nu. Rysslands krig, upprustningen i världen och risken för eskalering är orsak till både sorg, ilska och oro. Men vad är det som är så oroande med att ”det dröjer” med Sveriges inträde i Nato? Vilka är argumenten?

Varför är det så bråttom in i Nato?

Magnus Christiansson, krigsvetare vid Försvarshögskolan, säger att ”vi kommer att hamna i en förhandlingssituation med turkarna ensamma. Det är ingen höjdare”. Men att förhandlingssituationen försämras innebär ju bara att processen in i Nato tar längre tid. Det säger inget om varför det är bråttom.

Men Christiansson framhåller också att ”Sverige blir den svaga länken i allianssystemet i norr”:

…tåget för att bygga upp Natos nya nordflank kommer att gå, Sverige kommer inte att kunna vara med och fatta beslut om det.

Det argumentet låter för mig inte heller så övertygande. Sverige har sedan en lång tid utvecklat ett allt närmare samarbete med Nato. Ingenting har här tytt på att de styrande i Sverige haft några som helst invändningar mot innehållet i de olika samarbeten som skett. För att argument om vikten av att vara med i beslutsfattandet ska ha någon tyngd så måste det finnas exempel på självständiga och från Nato avvikande ståndpunkter hos de svenska beslutsfattarna. Annars spelar det ingen roll. Sveriges regering kommer att både in- och underordna sig uppbygget av ”Natos nya nordflank” oavsett om de varit med och fattat några beslut om det.

Magdalena Andersson säger att en ”splittring mellan Sverige och Finland” gynnar Ryssland. Det skulle kunna öka risken för hot mot Sverige (från Ryssland) och ”öka vår utsatthet för påverkansoperationer”. Att Ryssland på olika sätt kommer försöka störa det alltmer uppenbart icke neutrala Sverige på dess väg in i Nato kan säkert stämma. Men det är väl i så fall lika mycket ett argument för att vi inte borde ha inlett denna process som för att det är problem att den tar tid.

Påverkansoperationer

Men sen är det då detta med ”påverkansoperationer”. Den typen av propaganda från olika stater sker ständigt och när det gäller rysk påverkan så har det till exempel visats på hur man försökt påverka valen i USA (stöd till Trump) eller Frankrike (stöd till Le Pen). Detta sker naturligtvis också i förhållande till Sverige. Tydliga band mellan Ryssland och olika företrädare för SD har också framkommit vid ett flertal tillfällen under åren.

Naturligtvis måste sådana kopplingar påvisas. Samtidigt finns det en risk och en blindhet i samband med detta.

Risken är att det räcker med att hänvisa till likheten i argument mellan svenska debattörer och ryska argument för att slå ned på dem utan att behöva diskutera i sak. Jag skrev t.ex. häromdagen och ifrågasatte att en B52 från USA flög nära den ryska gränsen för att ge ett ”skrämselbudskap” och att svenska ”analytiker” tyckte det var bra. Jag avslutade med att försöka vända på perspektivet för att se hur reaktionerna skulle bli ifall ett ryskt plan flög så nära USA. Dagen därpå skadas en amerikansk drönare som flög över Svarta havet av ryska stridsflygplan. När den ryska ambassadören tar emot protester från USA om detta, svarar han med att göra jämförelsen med ifall det varit tvärtom. Alltså liknande som min jämförelse. Jag försvarar alltså inte de ryska stridsflygplanen. Men inte heller den amerikanska drönaren som inte på något rimligt vis kan sägas försvara USA:s territorium. Men i den alltmer upphetsade krigsstämningen så kan även mitt argument stämplas som en del av ryska påverkansoperationer. Det gör att det demokratiska samtalet försvåras eller blir obefintligt.

Blindheten är kanske värre. Den är en del av att Sverige allt mer inlemmas i USA:s maktsfär. För samtidigt som det talas om olika typer av ryska påverkansoperationer så tycks de verkligt stora och avgörande påverkansoperationerna inte ens existera. Låt mig ta ett exempel.

Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen. Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Avtalet skulle sedan undertecknas av regeringen. Men det skedde aldrig. För däremellan kom en ”påverkansoperation”. Sverige hade i tre år haft det s.k. Värdlandsavtalet med Nato som innebar att Natoländer kunde stationera trupp på svensk mark. Bara en månad efter omröstningen i FN skrev USA:s försvarsminister James Mattis till Sveriges försvarsminister att Nato inte skulle förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skrev under den antagna FN-konventionen om kärnvapenstopp. Vår dåvarande utrikesminister Margot Wallström sa då i TV att: ”Nato ska ju avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”. För detta blev hon hårt angripen av högern och olika ”militärexperter” liksom av TV:s nyhetsuppläsare som felaktigt framställde det som att Wallström ”varnat” Nato (fast det var tvärtom). Hon fick inte heller något stöd av stats- eller försvarsministern. Och som alla nu vet så skrev Sverige aldrig på det avtal mot kärnvapen som våra företrädare röstat för i FN. Ännu ett hinder på vägen mot Nato hade röjts ur vägen.

Omröstning i riksdagen

Den 22 mars röstar riksdagen om Sveriges medlemskap i Nato. Det kan ju verka konstigt, och är väl också det, med tanke på att Sverige redan ansökt om medlemskap och att detta dominerat nyheterna nu i flera månader. Men så är det i alla fall. Vänsterpartiet och (om jag förstår rätt) även Miljöpartiet kommer att rösta emot detta.

Ett klokt ”skrämselbudskap”?

I lördags flög ett B-52-bombplan från USA:s flygvapen med bas i Polen över Finska viken. Bombplanet vände om strax före ön Hogland som hör till Ryssland.

B-52

Det är tydligen första gången som ett B-52-bombplan från USA flugit i finländskt luftrum. Över Sveriges luftrum har ju detta varit tillåtet sedan flera år av våra regeringar, trots att kanske inte alla svenskar känner till det. Att flyga nära den ryska gränsen är inte heller nytt enligt Peter Haldén docent i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan:

Att ett amerikanskt bombplan av typen B52 rör sig så här nära ryska gränsen har blivit något av det nya normala.

Jag läser vad en chef och en forskare vid utrikespolitiska institutet tänker om dessa gränsnära flygningar. Utrikespolitiska institutets chef Mika Aaltola säger så här enligt Yle:

Flygningen med USA:s B-52-plan över Finska viken (visar) en tydlig markering. Finska viken är ett av Europas strategiskt viktigaste sund där Ryssland ökat på sin aktivitet.

Och att:

Ryssland (har) ökat på sin provocerande verksamhet från Alaska till Arktis och att det är ett tydligt svar från USA mot ryskt håll att det amerikanska flygvapnets bombplan vänder om i närheten av Hogland i Finska viken.

Till SVT säger han:

Finska viken är ett av Europas strategiskt viktigaste smala sund där Ryssland ökat på sin aktivitet, till exempel på Hogland. Så här tar man de facto hand om sina allierade och skickar ett skrämselbudskap”.

Henri Vanhanen, forskare vid Utrikespolitiska institutet, säger till SVT att ”flygningen demonstrerar Natos engagemang för regionens säkerhet”:

Med flygningen demonstrerar man för Ryssland att här är vi, pigga och vakna.

Vanhanen bedömer också att ”den här typen av kraftuppvisningar kommer att bli mer framträdande under de närmaste åren på grund av det skärpta säkerhetsläget”.

Vanhanen säger också att Finland ”med stor sannolikhet tidigare erbjudits möjlighet till bombplanens närvaro” men att det då ”förmodligen setts som en provokation mot Ryssland”.

Jag funderar över detta. Tidigare har alltså detta avvisats för att man tänkte att det var provocerande mot Ryssland. Men nu är säkerhetsläget sämre och då bryr vi oss inte längre om ifall detta är provocerande. Det är väl samma tanke som Natos chef Stoltenberg uttryckte i SVT om att han kände sig ”trygg med att den styrka Nato visar utplånar alla tvivel i Moskva om vår försvarsförmåga”.

Det är naturligtvis det militära systemets logik. Vi vet att det inte alltid slutar bra. Fienden kanske blir mer provocerad än skrämd (eller både och).

Ukraina och risken för eskalering

Rysslands vedervärdiga angreppskrig mot Ukraina har förändrat så väldigt mycket. Eftersom det var Ryssland och inte USA eller någon annan västmakt eller västmakts-allierad som var angriparen den här gången, så har USA, Nato och närstående satsat på att ge militärt stöd till det angripna Ukraina (Detta till skillnad från till exempel under alla de år då det palestinska folket angripits av Israel eller under USA-kompisen Saudi-Arabiens krig mot Jemen eller under några av USA:s många krig.)  Ändå har det funnits en viss försiktighet vad gäller vapenleveranserna till Ukraina som efterhand trappats upp vad gäller både kvantitet och vapenslag. Det har helt enkelt funnits en tanke om att kriget i Ukraina riskerar att eskalera och att det då även skulle vara risk för att kärnvapen används.

Tupolev Tu-160

Men inget av detta ”försiktighets-tänk” kan jag se hos de två citerade analytikerna ovan. Där handlar det bara om att ”markera tydligt” och skicka ”skrämselbudskap”. Är det så klokt?

Jag vet att Putin är en hemsk despot. Utvecklingen i Ryssland är förfärlig och kriget måste stoppas. Men jag känner mig inte mera trygg av ett Nato som ska skicka ”skrämselbudskap”.

Vi kan dessutom fundera över hur reaktionerna skulle bli ifall Ryssland hade en militärbas i Venezuela (redan det svårtänkbart) och ett ryskt bombflygplan av typ Tupolev flög lika nära Florida som USA-planet flög nära Hogland.

Sveriges väg in i Nato, kryperi och svek

Sverige håller på att bli ett mycket annorlunda land mot vad det var. Det gäller både inrikespolitiken med en regering som delvis styrs som marionetter av ett högernationellt parti med bakgrund i nazismen, men också utrikespolitiken. Bilden av Sverige i världen håller på att förändras. Om vi backar några decennier så är förändringen enorm. Tänk till exempel på hur Olof Palme 1968 demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam. Som Pierre Schori påpekat så var det en ”lyx” som var möjlig tack vare det faktum att vi inte var medlemmar i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll nämligen tyst om USA:s krig.

Bild från tecknaruppropet i fredstidningen Pax

Länge var det också självklart att Sverige varken skulle vara med i Nato eller hysa några kärnvapen på vårt territorium. Förvisso har svenska regeringar många gånger under åren agerat i utrikespolitiken på ett sätt som freds- och vänsterrörelsen har kritiserat. Men den grad av kryperi för en reaktionär despot som det påbörjade inträdet Nato lett till, har vi nog inte upplevt någonsin i efterkrigstiden. Det är så långtgående att även socialdemokraten Morgan Johansson känt sig tvungen att höja rösten. På Facebook skrev han:

Med tanke på att kryperiet för Erdoğan-regimen började redan med den socialdemokratiska regeringen så tycker jag personligen att detta känns lite svårsmält. Men okej, Kristersson/Billström har ”överträffat” Andersson/Linde när det gäller kryperiet. Och hellre att socialdemokraterna kritiserar åtminstone detta och något än att de tiger.

Utvecklingen sedan 2014

Det finns anledning att försöka minnas de olika stegen bort från det som tidigare varit svensk utrikespolitik. Även om tempot accelererat det sista året så kan en startpunkt vara 2014. Det hade då redan påbörjats en smygande anpassning till Nato innan dess. Sverige hade t.ex. stridit under befäl av Nato i Afghanistan (även om detta förnekades i början). Men med undertecknandet av Värdlandsavtalet 2014 togs ett mycket viktigt steg. Detta avtal skulle enligt avtalstexten ”underlätta för Sverige att ta emot och ge militärt stöd i kristid och för att stå som värdland för Natoövningar”. Sedan dess har Natoövningar tillsammans med Nato-trupper på svenskt territorium skett helt öppet ett flertal gånger. Jag skriver ”öppet”, för som den liberala riksdagsmannen Widman påpekade i riksdagsdebatten i maj 2022 så visste Ryssland att vi spelade ihop med USA hela tiden:

De vet att vi har spelat under täcket med USA och Nato, och de har vetat det länge.

Att Widman och liberalerna drar helt andra slutsatser av det konstaterade dubbelspelet är en annan sak. De borgerliga partierna har alltid varit anhängare till Nato. Men länge var det bara Folkpartiet/Liberalerna som drev detta aktivt medan moderaterna hade en lägre profil i frågan. Och enligt en undersökning av Ipsos från 2016 så tyckte 50 procent av befolkningen då att vi inte skulle gå med i Nato medan 34 procent var för och 16 procent tveksamma. Men vid denna tid började hela det borgerliga lägret samt deras media-debattörer, ledarskribenter och ”militärexperter” driva frågan om att få med Sverige i Nato.

I juli 2017 hände något viktigt som för en stund ingav hopp bland fredsvänner och motståndare till kärnvapen. Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige för ett avtal om förbud för kärnvapen (”The treaty on the prohibition of nuclear weapons”).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Men glädjen blev kort. För nu började en kraftig motoffensiv inte bara från den svenska högern och Nato-anhängarna utan också från den ledande Nato-makten USA.

Avtalet skulle nämligen också undertecknas (ratificeras). Hela den svenska högern inklusive SD deklarerade att de skulle rösta emot detta och socialdemokratin visade sig vara splittrad i frågan. Utrikesminister Wallström utsattes för hård press bland annat från USA:s försvarsminister James Mattis. Han skrev till försvarsministern Hultqvist att Nato inte skulle förnya Värdlandsavtalet ifall den svenska regeringen skrev under FN-konventionen om kärnvapenstopp. Han skrev bland annat:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

När utrikesminister Wallström då mycket sakligt påpekade att Nato skulle ”avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”, så blev hon hårt angripen för detta självklara uttryck från ministern i en självständig nation. Liberaler, moderater, diverse s.k. experter och journalister sa att Wallström ”varnat” USA. Det var som uppochnedvända världen. Den ledande militärmakten i världen blandade sig öppet i svensk politik. När vår utrikesminister sa att de inte borde göra det kallade dessa krypande typer detta för en ”varning”.

Här är också viktigt att minnas James Mattis ord om att USA:s militär ”aldrig avslöjar beväpningen i sina vapensystem”. Fram till dess hade även Nato-anhängarna nämligen framhållit det som självklart att ett medlemskap i kärnvapenalliansen aldrig skulle innebära att kärnvapen fördes in i Sverige. Trots Mattis ”avslöjande” fortsatte de påstå det även efter detta.

Och något undertecknande blev det aldrig heller. Nato-anhängarna hade vunnit en viktig seger, inte minst med hjälp inifrån det socialdemokratiska partiet och från dess försvarsminister. Det som utmärkte Peter Hultqvists ministertid var nämligen, förutom den militära upprustningen, den allt starkare anknytningen till Nato och USA: ”Det fördjupade partnerskapet med Nato och den transatlantiska länken är viktiga för svensk försvars- och säkerhetspolitik” som han uttryckte det.

Så förberedde olika inflytelserika grupper Sverige för inträde i Nato under ett flertal år. Den 24 februari i år fick de en avgörande hjälp från Putin genom invasionen av Ukraina. Och nu började det gå väldigt fort. Tolv dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina – på Kvinnodagen den 8 mars – samlades riksdagens partiledare hos statsminister Magdalena Andersson för en genomgång av läget. Där och då sa statsminister Magdalena Andersson (fortfarande) att ett Nato-medlemskap inte var aktuellt och att en ansökan till och med skulle ”ytterligare destabilisera läget i Europa”.

Men på nio veckor ändrades detta. Efter att ha tigit och vägrat att uttala någon uppfattning drev partiledningen i socialdemokraterna hastigt igenom att Sverige nu skulle ansöka om medlemskap. Den inre ”partidialogen” som föregick beslutet i partistyrelsen bestod av ett antal hårt styrda digitala möten med några tusen deltagare.  Att låta folket (hela folket) vara med och besluta genom en folkomröstning var ”en dålig idé” enligt statsministern. Anledningen var ”att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet”.

Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, beskrev den brådstörtade processen kring inträdet i Nato som att ”något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022”.

Argumenten mot Nato har jag framfört i ett flertal tidigare bloggar (läs gärna). Men oavsett vad vi anser i sakfrågan så är det kuppliknande sättet att genomföra beslutet djupt odemokratiskt och omotiverat, annat än för dem som till varje pris, oavsett allt annat, ville genomföra detta. Ingen av dem som genomförde denna kupp har på ett begripligt sätt kunnat förklara varför det var så bråttom. Hotet mot Sverige var ju inte akut. Rysslands svårigheter och motgångar i kriget i Ukraina har dessutom övertydligt visat detta.

Ändå var Sverige nu nästan framme på vägen in i Nato. Men nu tillstötte ”ett litet problem”. Alla Natos medlemsstater måste godkänna inträdet. Den reaktionära Erdoğan-regimen insåg att det här gav den en möjlighet att manövrera för att stärka sina positioner och slå ner på oppositionen och de kurdiska organisationerna inom och utom landet. Snabbt träffades då ett avtal med den turkiska regimen. Syftet var att ”lugna” den turkiska statsledningen, sa Natos generalsekreterare Stoltenberg och vår dåvarande statsminister Andersson.

Det var här krypandet för Erdoğan och förräderiet mot kurderna påbörjades. Och precis som med Nato-processen i övrigt så förbereddes den av socialdemokraternas ledning. Den nuvarande högerregeringen har det bara så mycket lättare. De har alltid varit för Nato, aldrig kritiserat USA och aldrig stött några folkliga befrielserörelser under deras kamp. De kan därför så mycket lättare smöra för Erdoğan, bortse från all anständighet, förråda den kurdiska organisation (PYD/YPG) som besegrade IS och fortfarande håller farliga IS-fångar med svenskt medborgarskap. Högern kan snacka skit om terrorism på samma sätt som de gjorde om Mandela och ANC innan apartheid störtades i Sydafrika.

Samma sak är det med kärnvapnen. De som aldrig skulle få föras in på svensk mark. Även här påbörjades förändringen av den socialdemokratiska regeringen. Den 5 juli i år överlämnade Sveriges regering ett ”Letter of intent” till Nato, undertecknat av utrikesminister Ann Linde (S). Brevet är en avsiktsförklaring från Sverige. Där kunde vi läsa:

Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag.

Högerregeringens försvarsminister Pål Jonson har gått ett steg till även här. Han menar att Sverige inte ”inte bör ha några förbehåll mot att förvara kärnvapen på svensk mark”. Och Sveriges överbefälhavare Michael Bydén höll med om detta och fortsatte på detta vis att blanda sig i politiken.

Att göra

Idag ska statsminister Kristersson träffa Erdoğan i Turkiet. Kommer det leda till fler försök att utvisa kurder som haft en fristad i Sverige? Här är det mycket viktigt att vänstern och människorättsorganisationer är vaksamma. För några veckor sedan försökte man på Turkiets begäran utvisa Znar Bozkurt. Men aktivitet från bland annat Vänsterpartiet lyckades stoppa detta.

Håll också utkik efter manifestationer riktade mot Erdoğan-regimen och det svenska kryperiet och för solidaritet med kurdernas kamp. Om du bor i Stockholm eller har möjlighet att ta dig till Stockholm på

lördag den 12 november så ordnas en demonstration från Norra Bantorget kl. 13.00.

Paroller för demonstrationen är:

STOPPA DEN TURKISKA STATENS ANVÄNDNING AV KEMISKA VAPEN I KURDISTAN.

FÖRDÖM DEN SVENSKA REGERINGENS BESLUT ATT TA  AVSTÅND FRÅN PYD/YPG/YPJ

Du kan också som en liten motståndshandling hemma vid din dator svara på en promemoria om riksdagens godkännande av Sveriges Natomedlemskap. Hjälp med detta kan du få på Svenska Freds aktions-sida mot Nato. Gör det!

Sverige ska delta i planering och understöd vid användande av kärnvapen

Den 6 augusti är det 77 år sedan USA släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. 212 000 människor dog och än idag behandlar sjukhus i Hiroshima strålskadade samtidigt som nya sjukdomar upptäcks hos överlevare och deras barn. Idag är dessa massförstörelsevapen både fler och värre än 1945. Av världens 15 000 nukleära stridsspetsar står 1800 redo att avfyras och deras sprängkraft motsvarar 50 000 Hiroshimabomber.

Tillsammans med den pågående klimat- och miljökrisen är hotet från kärnvapen det stora hotet mot hela mänskligheten.

I ett tal inför FN 1985 sa vår dåvarande statsminister Olof Palme bland annat:

Förenta Nationerna är samtida med atombomben. I fyrtio år har det varit vårt gemensamma öde att leva under kärnvapenhotet, med risk för total förintelse av civiliserat liv på jorden…..Det finns ingen mer brådskande uppgift än att försöka minska, och i sista hand undanröja, denna risk…….Vi bör överväga att i folkrätten förbjuda användning av kärnvapen.

I denna anda undertecknade Sverige i juli 2017, tillsammans med 121 andra länder i FN, ett avtal om förbud för kärnvapen. Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium.

Men redan här hade något börjat hända i Sverige. För sedan skulle avtalet också undertecknas. Detta utreddes av regeringen. Efter stark press från USA och den svenska högern blev avtalet aldrig underskrivet.

Och nu är Sverige på väg in i Nato. Och alla spärrar tycks ha släppts.

Den 5 juli undertecknade Natoländernas ambassadörer Sveriges och Finlands anslutningsprotokoll som innebär att länderna nu är ”officiellt inbjudna medlemmar”. Samtidigt  överlämnade Sveriges regering ett ”Letter of intent” till Nato, undertecknat av utrikesminister Ann Linde (S). Brevet är en avsiktsförklaring från Sverige. I detta kan vi bland annat läsa:

Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag”.

Sverige accepterar Natos användande av kärnvapen och ska fullt ut delta i både planering och uppdrag, säger alltså vår utrikesminister.

För SVT intervjuas William Alberque, som är direktör vid International Institute for Strategic Studies om vad ”Sveriges delaktighet i Nato:s kärnvapenhantering” innebär. Han säger att det bland annat innebär att ”erbjuda taktiskt stöd till kärnvapenuppdraget” och ”konventionellt luftstöd vid insatser med kärnvapen”.

Där är vi alltså idag. Är detta slutpunkten i det socialdemokratiska partiets urartning?

Nu behövs fredsrörelsen mer än någonsin tidigare.

Att avtala om terrorism med en despot

Sverige (och Finland) går vidare mot medlemskap i Nato efter mötet i Madrid. Nu ska svenskt och finskt medlemskap ratificeras i alla medlemsstaters parlament. Det blev möjligt efter att Sverige, Finland och Turkiet skrivit ett avtal med tio punkter. Som alla nu vet så var det just Turkiet som motsatte sig svenskt och finskt medlemskap. Med avtalet skulle den turkiska statsledningen ”lugnas”. Så uttryckte sig både generalsekreterare Stoltenberg och vår statsminister Andersson. Det har nu skett.

Vad är då Turkiet för ett land och hurdan är den turkiska regimen? Låt mig citera några utdrag från en rapport grundad på Utrikesdepartementets bedömningar och publicerad av vår svenska regering för ett år sedan:

Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande.

….rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts.

Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. Detta gäller även oppositionspolitiker, särskilt från det prokurdiska Folkets demokratiska parti (HDP).

Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.

2021 frånträdde Turkiet Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen)

Strafflagen tillåter en bred tolkning av begrepp som terrorism, förtal av presidenten och förolämpning av nationen, vilket undergräver rättssäkerheten.

Turkiets omfattande terrorlagstiftning samt lagar om bland annat förtal av presidenten och förolämpning av nationen tillämpas godtyckligt och innebär inskränkningar av yttrande-, press- och informationsfriheten.

Såväl kvinnorättsdemonstrationer på den internationella kvinnodagen som Prideparader är i praktiken förbjudna i hela Turkiet sedan 2018 respektive 2015.

Grundlagen erkänner endast turkiska som nationellt språk, vilket påverkar den kurdiskspråkiga befolkningen negativt.

Med denna stat har vår egen regering alltså träffat ett avtal för att lugna den turkiska regimen och  kunna gå med i Nato. I detta avtal uttrycker Sverige och Finland ”sitt fulla stöd till Turkiet för hot mot landets säkerhet”. Sverige och Finland går med på att ”slå ned på PKK-aktiviteter” och ”inleda ett förstärkt samarbete med alla led i Turkiets regering, polis och säkerhetstjänst mot terrorism”. Det ska tecknas ett utlämningsavtal med Turkiet. Sverige och Finland går med på att motarbeta vad Turkiet ser som ”desinformation”.

Sverige och Finland ska alltså samarbeta ”mot terrorism” med ett land där ”lagar mot terrorism ….. används för att tysta oliktänkande och regimkritiker”, där ”en bred tolkning av begrepp som terrorism” tillåts och där ”terrorlagstiftning …….tillämpas godtyckligt”, enligt regeringen för ett år sedan.

En av de personer som Turkiet vill ha utlämnad är journalisten Levent Kenez som flydde till Sverige 2016. Men förra året avslog den svenska Högsta domstolen Turkiets ”begäran”. HD skrev då:

Gärningen som Levent Kenez misstänks för — journalistisk verksamhet som chefredaktör för en tidning — motsvarar inte brott enligt svensk lag”.

Att statsminister Andersson nu säger att ”ägnar man sig inte åt terroristverksamhet så behöver man inte vara orolig” känns inte speciellt lugnande för den som tänker efter lite. Sveriges regering vill ju få den turkiska presidenten att ”känna sig lugn” och visa att de tar ”hans oro på allvar”. Men ”oron” hos en förtryckarregim som använder ordet ”terror” om allt som de vill förtrycka kan bara lugnas genom att ge upp svensk lagstiftning.

Av rädsla för den skurkaktiga regimen i Ryssland inleder vi alltså ett samarbete med en regim som mycket liknar den ryska vad gäller att vara odemokratisk och reaktionär. Och faktiskt även när det gäller att föra krig mot sina grannar. Jag citerar åter ur rapporten från Utrikesdepartementet:

Turkiet har genomfört fyra större militära operationer i Syrien. Under operation ”Fredens källa” 2019 begick enligt Amnesty International den turkiska militären och turkietstödda väpnade syriska miliser krigsbrott samt allvarliga kränkningar och övergrepp.

Turkiet kontrollerar delar av norra Syrien genom stöd till ett antal syriska miliser, under the Syrian National Army (SNA).

Invasionen av Syrien 2019

Det har varit en anledning till att Sverige inte har exporterat vapen till Turkiet. Men som statsminister Andersson uttryckt det så är det ”naturligtvis” annorlunda om vi blir medlemmar i Nato. För nu bekräftar Sverige och Finland i avtalet att ”det inte råder något embargo på vapenexport till Turkiet och Sverige kommer anpassa reglerna för sin vapenexport till Nato-allierade”.

Ja, det följer inte bara rättigheter av att gå med i en allians – i detta fall den tveksamma rätten till att ingå under ett ”kärnvapenparaply”* och att få stöd vid ett militärt angrepp – det följer också skyldigheter som att bistå andra medlemmar i alliansen oavsett hur skurkaktiga de är. Därför måste ”naturligtvis” Sverige exportera vapen till Nato-landet Turkiet.

Sverige och det socialdemokratiska partiet har rört sig långt bort från arvet efter Palme. Och erfarna socialdemokrater som Lena Hjelm-Wallén eller Pierre Schori uttrycker sin avsky mot det skamliga sveket mot kurderna.

Linus Hagström professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan beskrev den brådstörtade processen kring inträdet i Nato så här i DN 28 juni:

Även om det inte klart uttalades, går det på basis av hur beslutet fattades att konstatera att något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022.

Ett ”undantagstillstånd”. Skulle man kanske rentav kunna tala om en kupp? Inom det socialdemokratiska partiet och genom regeringen med kraftigt understöd från militärer, militärindustri och dominerande medier.

Vart är du på väg?

……………………………………………………………………………………………………………………………………

*Om det tveksamma skyddet under kärnvapenparaplyet, läs tidigare bloggar under kategorin ”Vapen och krig”

På väg in i Nato – hur gick det till och vart leder det?

Tisdagen den 8 mars i år – tolv dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina – samlades riksdagens partiledare hos statsminister Magdalena Andersson för en genomgång av läget.

Enligt SVT ”stod det efteråt klart att den svenska regeringen inte var beredd att ompröva sin ståndpunkt när det gäller alliansfriheten”. Ett Nato-medlemskap var inte aktuellt, enligt statsminister Magdalena Andersson. Hon förtydligade det så här:

Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle vi ytterligare destabilisera läget i Europa.

Men det var ju för nio veckor sedan. Nu är vi på väg in i Nato. De ministrar och ledande socialdemokrater som under dessa veckor ända fram till det officiella beslutet vägrat att uttala sin uppfattning –  trots att alla begrep vad de egentligen tyckte – har nu hastigt drivit igenom ett beslut som innebär att Sverige ansluts till världens mäktigaste militär- och kärnvapenmakt. Den inre ”partidialogen” som föregick beslutet i partistyrelsen bestod av ett antal hårt styrda digitala möten med några tusen deltagare.  Att låta folket (hela folket) vara med och besluta genom en folkomröstning det var ”en dålig idé” sa statsministern. Anledningen till det var ”att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet”.

Nato-propagandan har haft medvind med stor hjälp av Putin-regimen. Men samtidigt är det enligt de senaste opinionsmätningarna från Ipsos, Novus och Sifo i maj bara lite mindre än hälften (48 %) av svenskarna som är för en Nato-anslutning. 28 procent är mot och 24 procent säger att de inte vet.

Att påpeka att det finns stora demokratiska problem kring den process som nu håller på att föra in Sverige i Nato är en klar underdrift i sammanhanget.

En glad liberal sanningssägare

Widman

På den borgerliga kanten är alla glada. De har ju alltid eftersträvat en anslutning. Gladast var kanske liberalen Allan Widman. Hans parti drev ju frågan även då moderaterna låg mer lågt i frågan. I riksdagsdebatten som föregick beslutet om att lämna in en ansökan sa Widman att han såg ”en svensk ansökan om medlemskap i Nato som de sista stegen vi tar in i den fria världen”. Det är hans beteckning på den militärallians som hyser en sådan som Erdogan och styrs av USA. När det gäller USA har ju liberaler ofta samma typ av blind fläck som gamla kommunister hade när det gällde Ryssland. Alla angrepp, interventioner, krig och statskupper ursäktades alltid av att de utfördes av ”världens ledande demokrati”.

Men Widman sa också en del intressant. Han berättade till exempel hur han för några år sedan stod:

….tillsammans med Hans Wallmark på en höjd ute på Österlen, vid Ravlunda skjutfält, och såg B52:or som flugit nonstop från USA simulera minutläggning i Hanöbukten. Därefter landsteg elva olika Natoländers militära förband på stranden. Det var inte något som bara vi såg. Det såg även Ryssland. De vet att vi har spelat under täcket med USA och Nato, och de har vetat det länge.

Det är intressant hur det som vi från vänstersidan sett som hyckleri och dubbelspel kan beskrivas så av en liberal. Intressant är också hur Widman ser på demokratiproblemet:

….det går inte att bortse från att vi när det gäller Nato kan få en motsvarande problematik med demokratiskt underskott som det som uppstod vid Sveriges snabba ingång i EU på 90-talet. Jag vill vara tydlig med att ansvaret för detta vilar helt på det socialdemokratiska partiet. De har aldrig tillåtit en diskussion i sak om Nato.

Tyvärr har han rätt i detta.

Lyssna till Rolf Ekéus

Ekéus

Den svenske diplomaten Rolf Ekéus har skrivit en mycket viktig artikel om Nato i DN: ”Ett Natomedlemskap kan bli en historisk tragedi för Sverige”. Ifall du inte har möjlighet att läsa den på nätet så återger jag några stycken här:

….alla Natomedlemmar (med viss reservation för Frankrike) är skyldiga att delta i organisationens planering av kärnvapenangrepp mot Ryssland, en verksamhet som äger rum i regelbundna och frekventa möten med ”The Nuclear Planning Group” i Natos högkvarter i Bryssel. Gruppens uppgift är att identifiera mål för Natos förintande kärnvapenangrepp mot större städer, befolkningscentra, produktionsanläggningar och naturkänsliga områden i Ryssland. Medverkan i detta planeringsarbete innebär givetvis inte att det skulle bli någon annan medlemsstat än USA, som slutligen skulle besluta om målen för Natos kärnvapenangrepp.

Som ett exempel på Natos status som kärnvapenorganisation kan nämnas att Natostaterna i princip var förbjudna att i FN:s generalförsamling 2020 stödja det internationella avtalet om förbud mot kärnvapen (Sverige röstade för avtalet

Ett svenskt Natomedlemsskap skulle också leda till att Sverige, som deltagare i planeringsgruppens beslut om målen i Ryssland, i sin tur kan bli mål för ryska kärnvapenangrepp.

Från den dagen Sverige inträder som medlem i kärnvapenalliansen Nato, öppnas det således för att Ryssland listar mål för kärnvapenanvändning mot det svenska territoriet. Därmed skulle Sveriges existens hotas radikalt, en möjlig historisk tragedi för vårt land.

När vi nu begrundar en eventuell medverkan i Natos militära operationer måste vi vara medvetna om att det är en amerikansk general som är organisationens högste (dock ytterst efter instruktioner från USA:s president). Alla prioriteringar, målsättningar och operationer beslutas sålunda exklusivt i Natohögkvarteret av den amerikanske överbefälhavaren (inte av den svenske ÖB i ett Nato-anslutet Sverige).

Kohandeln med Erdogan

Hur demokrati, principer om solidaritet och humanism direkt riskerar att säljas ut i samband med Nato-inträdet märks i de svenska reaktionerna på utspelen från Turkiets president Erdogan. Om detta kan du läsa i två utmärkta artiklar i eFolket:

Magdalena Andersson svajar…..

och

Svenska högern mobiliserar

Argument mot Nato-anslutning från oväntat håll

Det finns många tunga argument mot Nato och svensk Nato-anslutning. De handlar om sådant som synen på kärnvapen, vilken typ av organisation som Nato är, dess medlemmar, USA:s krigiska utrikespolitik och dominerande roll i Nato samt möjligheterna att vara en annan röst i världen. Tyngden i dessa argument har inte minskat på grund av Rysslands angrepp på Ukraina.

Många av dem som talar för svensk Nato-anslutning har alltid varit för det. De har också alltid slutit upp på bakom USA:s olika krigsinsatser. Folkpartiledaren Björklund ville även att vi skulle delta på USA:s sida i kriget mot Irak 2003. Flera av dem har också varit kärnvapenanhängare. De har nu fått stor hjälp av Putin.

De som nu säger att de ändrat sig talar inte så mycket om de tunga argument mot Nato som består. De talar om Ryssland angrepp. Som jag skrev tidigare så har Rysslands angrepp ”naturligtvis förändrat läget i världen, ökat tidigare existerande motsättningar och gjort förhållandet mellan olika grupper av stater mycket mer spända. MEN, har angreppet på Ukraina ökat Rysslands hot mot Sverige på ett sådant sätt att det är sannolikt att även vi kommer att bli angripna militärt?”

Jag skrev att jag bedömde ett militärt invasionsförsök från Ryssland mot Sverige som helt osannolikt inom överskådlig tid.

Härom kvällen fick jag och andra Nato-motståndare ett oväntat stöd i denna uppfattning. Eftersom det är en person som inte kan ”beskyllas” för att vara varken pacifist, ”USA-hatare” eller vänstervriden så tycker jag att vi ska ta och sprida hans uppfattning så gott vi kan.

Det handlar om den f.d. översten inom USA:s militär Daniel Davis. Han har varit militär inom USA:s armé i 21 år och bland annat deltagit i USA:s krig i Irak. Numera är han s.k. senior fellow & military expert.

Davis intervjuades i SVT:s Rapport igår fredag den 13 maj och kan ses på SVTplay. Inslaget börjar 15 minuter in i programmet.

Davis uppfattning

Davis säger att han tror att en svensk (och finsk) Nato-anslutning ”vore dåligt både för Sverige och USA”. När det gäller hotet – alltså det som numera är det främsta argumentet – säger han att han ”ser ingen orsak till att Ryssland skulle vilja invadera Sverige”.

Om Sverige däremot  ansluter till Nato ”skulle Ryssland nog se Sverige som en fiende vilket de inte gjorde förut”, enligt Davis.

”Ni (Sverige) skulle nog löpa större risk att dras in i krig – inte mindre risk.” Detta eftersom vi blir inblandade om vi är Nato-medlemmar om det blir en konflikt mellan Ryssland och Nato.

Finland och Sverige borde enligt honom ”förbli neutrala och fortsätta ha bilaterala relationer, för de är inte hotade”.

”Ryssland har ingen historisk, geografisk eller militär anledning att hota Sverige. Det finns ingen hotbild mot Sverige som kräver att Nato ingriper. Det är känslomässigt för att man tror att de ska komma och därför vill man ha skydd. Men priset är högt och fördelarna få”.

Låt oss minnas, sprida och använda oss av denne Davis i det sista flämtande motståndet mot svensk Nato-anslutning. Nato-anslutning är ”känslomässig” inte förnuftsbaserad.

En annan motståndare till svensk Nato-anslutning

Erdogan försöker…

Ett kanske (?) mer oväntat motstånd mot svensk Nato-anslutning – som vi däremot inte kan använda oss av – kommer från Turkiets president Erdogan. Han säger sig vara emot att Sverige får gå med i Nato då vårt land enligt honom är en fristad för kurdiska terrorister. Olika bedömare kallar detta för ett sorts förhandlings-utspel. Då kanske det handlar om att försämra situationen för de kurder i Sverige som flytt undan Erdogan-regimens förtryck. Det är en fråga som kan bli viktig att följa och kanske då som ett ytterligare argument mot Nato-anslutning.

Till sist..

…vill jag bara tipsa om en mycket bra artikel i Göteborgsposten av Pierre Schori (ordförande i Olof Palmes minnesfond och tidigare statsråd och FN-ambassadör).

Han argumenterar för att en ”ökad militarisering ökar vår osäkerhet och för oss närmare en hotande avgrund”. Han går tillbaka till den tid då som han uttrycker det Sverige hade ”en feministisk utrikespolitik värd namnet” och nämner kvinnor som Ulla Lindström, Inga Thorsson, Alva Myrdal och Maj-Britt Theorin.

Alva Myrdal
Ulla Lindström
Maj-Britt Theorin
Inga Thorsson

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx Han belyser hur ”kärnvapenhotet banaliseras” och tar upp Afghanistan-krigets fiasko där han menar att ”Det är oroande att det är samma politiker som år efter år röstade för fortsatt krig i Afghanistan under Nato -flagg nu ska bestämma Sveriges fortsatta säkerhetspolitiska kurs.”  Läs artikeln!

Hård Nato-vind, med dåliga argument

Putinregimens angreppskrig mot Ukraina överraskade många av oss, oavsett hur vi i övrigt betraktade det så kallade säkerhetspolitiska läget. Å andra sidan har kriget och dess följder knappast utvecklats sig som de(n) styrande i Ryssland tänkte sig. Invasionen –  i all sin avskyvärda brutalitet – verkar inte alls gå lätt för de ryska styrkorna. Och om syftet var att motverka Nato-inringning och splittra ”väst” så har det ju blivit precis tvärtom.

Finland tycks vara på väg in i Nato. Och även i Sverige går det nu mycket fort, trots att vår statsminister tills ganska nyligen sagt att ett beslut om Nato-anslutning inte får hastas fram. En ”ny säkerhetspolitisk analys för Sverige” ska vara klar redan den 13 maj och inom det socialdemokratiska partiet ska man genomföra en ”intern säkerhetspolitisk dialog” för att kunna ta ett beslut om Nato den 24 maj. Beslutet kommer att tas av partistyrelsen.

Och det är naturligtvis inom socialdemokratin som avgörandet sker. De borgerliga partierna har alltid varit anhängare av Nato-anslutning helt oavsett läget i världen. Och SD – det mest toppstyrda av riksdagens partier – har svängt även i denna fråga.

När det gäller den socialdemokratiska partiledningen så har jag svårt att tro att de inte redan bestämt sig. Och en intern dialog om frågan i partiet under några veckor känns inte precis som en möjlighet till lugn och eftertänksam debatt.

Läget och hoten

Många socialdemokrater och partilösa människor har nu svängt (enligt opinionsundersökningar och debattartiklar) till att vara för Nato-anslutning. Det avgörande för dem är det som kallas det säkerhetspolitiska läget. De som ändrat sig menar att det har förändrats så i grunden så att de ändrat uppfattning i denna fråga. Men hur är det med den saken?

Rysslands angrepp på Ukraina har naturligtvis förändrat läget i världen, ökat tidigare existerande motsättningar och gjort förhållandet mellan olika grupper av stater mycket mer spända. MEN, har angreppet på Ukraina ökat Rysslands hot mot Sverige på ett sådant sätt att det är sannolikt att även vi kommer att bli angripna militärt?

Ryssland är en aggressiv imperialistmakt, även om den är svagare och mer på dekis än USA. Den har angripit och ingripit i sina grannländer även innan det fullskaliga angreppet på Ukraina. Och att döma av Putins uttalanden så är det drömmar om det gamla ryska imperiet som det handlar om. Men jag har inte sett någon som på ett övertygande sätt kunnat visa att Ryssland skulle ha något intresse av eller planer på att invadera Sverige. Dessutom tänker jag att även ifall den ryska statsledningen hyste sådana planer eller önskningar så har sannolikheten inte ökat för detta efter den 24 februari, snarare tvärtom. Kriget i Ukraina går ju inte alls speciellt bra ur rysk synpunkt. Det blev ingen lätt invasion. Den ryska krigsmakten har inte alls visat sig speciellt stark eller effektiv. Kriget kostar Ryssland som nation väldigt mycket både ekonomiskt, vad gäller ökande sociala problem i landet och vad gäller isolering från andra länder. Att i detta läge, inom överskådlig tid, ge sig in i ytterligare krigande mot ett land som Sverige, verkar för mig helt osannolikt.

Det finns ju också andra argument mot Nato-anslutning som inte har med det aktuella läget att göra. Det är sådana argument som handlar om synen på Sveriges roll i världen, hur vi bäst bidrar till fred, vad Nato är för en typ av organisation och hur vi ser på kärnvapen.

Bidra till fred och avspänning som oberoende röst

Det är både slående och nedslående att se skillnaden i tänkande mellan en äldre generation av socialdemokrater och liberaler och våra nuvarande politiker i den här typen av frågor. Den f.d. biståndsministern Pierre Schori som arbetade tillsammans med Olof Palme skrev i DN:

…det finns alltid behov av oberoende individer och alliansfria stater i konflikttider. Vårt land har i årtionden visat hur sakkunnigt freds- och säker­hetsfrämjande arbete kan minska spänningar och leda till konstruktiva lösningar. Därför fick Alva Myrdal Nobels fredspris 1982. Hade vi varit inlåsta i en kärnvapenallians som Nato hade detta inte varit möjligt.

Hans Blix, tidigare folkpartistisk minister, chef för atomenergiorganet IAEA och för FN:s vapeninspektörer i Irak menar att ”Natoförespråkarna fokuserar för mycket på det militära” och vill också värna Sveriges roll med en möjlighet till oberoende röst:

Vi skulle ha väldigt lite att säga till om. Vi skulle bara ställa in oss i ledet. Nu kan vi fortfarande ha en egen röst, kanske inte så kraftfull men i alla fall en egen röst.

Den tidigare folkparti-politikern Harald Nordlund här i Uppsala skriver i UNT om:

…skillnaden mellan en säkerhetspolitik som söker fred genom avskräckning och en som söker fred genom avspänning.

Och:

Med svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle spänningen i Östersjöområdet troligen öka ytterligare och skulle ses som riktat mot Ryssland.

Liksom dessa äldre socialdemokrater och liberaler tror jag också att det i det nuvarande läget är ännu viktigare att inte alla stater befinner sig i olika mot varandra fientliga läger. Att det också finns de som står utanför dessa block med sina självförstärkande spiraler av upprustning och ökat hot.

USA den ledande nationen i Nato

USA har över 800 militärbaser med 138 000 soldater stationerade i 80 länder över hela världen. Det kan jämföras med att Ryssland och Kina tillsammans har kring 20 militärbaser.

Eftersom USA är den största och mäktigaste Natomedlemmen är det USA som i praktiken dikterar villkoren för alliansen. USA har som en dominerande imperialistmakt en lång historia av militära ingripanden runt om i världen.

Ett värn för demokratin?

De militära ingripanden som USA ensamt eller tillsammans med Nato utfört har inte främjat demokrati och social rättvisa även om det naturligtvis alltid var en del propagandan för varje enskilt ingripande. Det är inte heller så att alla medlemmar i Nato är eller varit demokratiskt trovärdiga. Portugal (medlem sedan 1949) och Grekland (medlem sedan 1952) var medlemmar under de perioder då de var diktaturer. Idag är både Nato-medlemmarna Turkiet, Ungern och Polen minst sagt tveksamma demokratier. USA som alltid haft stora demokratiska brister är idag ett land där det ena maktpartiet blivit alltmer extremt reaktionärt och auktoritärt. Risken för att deras ledare Trump kommer tillbaka och fortsätter sin nedmontering av demokratin efter nästa presidentval är stor.

Och som jag skrivit tidigare så är det så att ¾ av de stater som USA stöder militärt betraktas som odemokratiska av det USA-baserade forskningsinstitut Freedom House.

En försvarsallians?

Alla krigsmakter kallar sin organisation för försvar. Men det enda som med rätta kan kallas försvar är försvar av det egna landet. Nato har ägnat sig åt ett flertal offensiva militära operationer under ledning av USA och till gagn för USA. Nato och USA har angripit:

Serbien 1999 (en bomboffensiv från 24 mars och elva veckor framåt).

Afghanistan 2001 i ett 20 år långt krig med mer än 240 000 döda, civila och soldater, och totalt mer än 5 miljoner afghaner på flykt.

Irak 2003 ett ingripande som lett till 1,2 miljoner dödade irakier, 1,5 miljoner flyktingar, ett sönderslaget samhälle och stor tillväxt av religiös extremism (IS/AL Qaida).

Libyen 2011 med 30 000 döda och ett söndertrasat och splittrat land.

Sverige har på sitt sätt deltagit i dessa krig till exempel i Afghanistan och Libyen, trots att vi inte varit medlemmar i Nato. Det har varit en del av det allt närmare samarbetet med Nato och den allt fegare svenska utrikespolitiken sedan många år. Men med ett medlemskap skulle det bli ännu svårare att hålla Sverige utanför den här typen av imperialistiska militära angrepp.

En kärnvapenallians

Svenska Freds skriver:

Nato är en kärnvapenallians. Amerikanska kärnvapen utgör det så kallade kärnvapenparaplyet som Nato-medlemmarna ryms under. Det är därmed USA som dikterar alliansens kärnvapenpolitik. Storbritanniens kärnvapen utgör ett sekundärt stöd. Frankrikes kärnvapen är inte integrerade i Natos kommandostruktur men kan användas i försvar av alliansen om Frankrike vill. 

Detta är för mig ett av de starkaste skälen till att stå utanför Nato. Som det stod i Palmekommissionens slutrapport 1982 så ” finns inga segrare i ett kärnvapenkrig. Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam över­levnad i stället för på hot om ömsesidig förstörelse.”

År 2009 var första gången som en Nato-övning genomfördes på svensk mark. Sedan dess har ett flertal övningar genomförts tillsammans med Nato i Sverige. Om kärnvapen förts in i samband med detta är något som vi inte får veta. För som USA via sin försvarsminister James Mattis (enligt SvD) skrev i ett brev till Sveriges försvarsminister Hultqvist:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen. Men regeringen har sedan inte undertecknat avtalet. Trycket från Nato och dess anhängare i Sverige blev för stort och regeringen vek ner sig. (Läs om detta i en blogg från denna tid). Det var ett av flera steg mot en anpassning till Nato. Med ett fullt medlemskap blir möjligheten att avveckla kärnvapen än svårare.

Folkomröstning

Kriget i Ukraina har av naturliga skäl gjort människor arga, rädda och oroade. Men känslor kan leda åt olika håll. Nu finns en stor risk att särintressen inom det militär-industriella komplexet tillsammans med dominerande mediedebattörer och partiledare driver igenom ett medlemskap i Nato nästan helt utan eftertanke och diskussion och utan att folkets majoritet fått vara med och yttra sig. Det skulle kunna ske till exempel genom en folkomröstning i frågan. Men något sådant verkar inte alls finnas i tankarna hos dem som nu i all hast vill föra in Sverige Nato. Om du liksom jag tycker att vi borde få säga vad vi tycker i en folkomröstning i denna stora fråga så skriv på namninsamlingen hos Skiftet.

Tankar om kriget och vad det gör med oss

Rysslands pågående invasion av Ukraina har utlöst en mängd olika reaktioner i vårt land. Det finns det som är vackert, som humanitära insamlingar och hjälp till flyktingar, eller ”bara” olika manifestationer för att uttrycka avsky inför Rysslands krig. Men detta avskyvärda krig framkallar också annat. Företeelser som inte är så vackra.

Ett av dem är den ökande propagandan för och tilltron till Nato som ett fredsprojekt. Jag tror inte att det bidrar till en fredligare värld att inordna Sverige i ett militärblock underställt USA – som också bedrivit angreppskrig på samma sätt som Ryssland gör nu. Här kommer jag inte argumentera mera i denna fråga utan hänvisar till sådant jag skrivit tidigare om Nato. Vi kan (och ska) vara på det utsatta ukrainska folkets sida och mot Putin men utan att rätta in oss i USA:s ledband.

Jag ser nu sympatiska ”vänstersossar” som byter ståndpunkt och vill ansluta Sverige till Nato. Det gör mig bedrövad. Jag ser också människor i min närhet som på felaktiga grunder tror att vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk inte står bakom det ukrainska folket och är emot invasionen. Igår antogs nämligen en resolution i EU-parlamentet som fördömer Rysslands anfallskrig. Men resolutionen stannade inte vid detta. Den talade också för att hela Europas säkerhetsordning ska byggas kring Nato, och att EU och Nato i stort sett sammanflyter till en enhet. Resolutionen uppmanar till och med Sverige och Finland att gå med i Nato.

Läs Malin Björks förklaring om detta och varför hon inte kunde rösta för denna resolution.

Den svenska borgerligheten drev för många decennier sedan på för att Sverige skulle skaffa kärnvapen. De förlorade tack och lov den striden. Men nu hörs åter dessa tongångar. En ledarskribent i Expressen skriver:

För små stater med hotfulla stormaktsgrannar står det klart: Antingen behöver man egna kärnvapen, eller så behöver man bindande överenskommelse om att man får skydd under andras kärnvapenparaply.

Nu ställs två diametralt olika synsätt mot varandra. De som tror att en värld med fler vapen, inklusive kärnvapen blir en tryggare plats och vi som strävar efter nedrustning och avveckling av kärnvapen. Jag tror inte att vi blir mer trygga för att vi tillhör en sida som kan vara med och utplåna mänskligheten i ett kollektivt självmord. Att vara med i denna ”självmordspakt” tror jag istället ökar risken för angrepp.

Naiva om Putin?

Jag ser nu en hel del personer med medie-utrymme som skriver om att ”vänstern” varit naiv om Putin och inte förstått det verkliga hotet från hans regim. Om det kan flera saker sägas.

Ja, det finns en mycket liten del bland dem som kallas vänster som har haft och har en antingen försonlig eller direkt positiv syn på agerandet från Putins Ryssland. Men den alldeles övervägande delen av vänstern har absolut inte stått för en sådan hållning.

Ja, Natos utvidgning och inringning av Ryssland (läs om detta i tidigare bloggar) kan och får inte till någon del alls användas som ett argument för att berättiga Rysslands angrepp på Ukraina. Men det är fortfarande sant att Natos utvidgning inte har bidragit till att göra världen fredligare eller Putin-regimen mindre aggressiv.

Jag skrev tidigare på denna blogg om den svenska krigsretoriken och ifrågasatte talet om att ett angrepp på Sverige ”inte kunde uteslutas”. Jag ångrar inte det jag skrev då. Och även om hela världsläget nu är mycket mer hotfullt så tror jag fortfarande inte att Ryssland planerar en invasion av Sverige. Jag skrev däremot inte något om ifall jag trodde att Ryssland skulle angripa Ukraina. Men i likhet med väldigt många andra så hoppades och trodde jag inte att detta skulle ske. Nu har det skett. Det är förfärligt och vi måste förhålla oss till det. Men fortfarande utan att ryckas med i en aggressiv krigsretorik där vi ska inordnas i ett av USA dominerat militärblock eller skaffa kärnvapen.

När det gäller synen på Putin så skulle jag dessutom snarare säga att det är borgerligheten i de s.k. västländerna som har ett stort ansvar. Putin är den våldsamma ledaren för det gäng av oligarker som omger honom. Nu när ”väst” sätter in sanktioner mot Ryssland så sägs dessa vara riktade mot oligarkerna. Jag hoppas det stämmer. USA:s finansdepartement beskriver oligarkerna så här:

Eliten nära Putin fortsätter att använda sin närhet till den ryske presidenten för att plundra den ryska staten, göra sig själva rika och höja sina familjemedlemmar till några av de högsta maktpositionerna i landet på bekostnad av det ryska folket”,

Det är en förvånansvärt sann beskrivning av denna maktgrupp. Den uppstod genom plundring av den statliga egendomen i det Sovjetunionen som upplöstes av Jeltsin. De gamla makthavarna (partitoppar och chefer inom det statliga näringslivet) såg till att gynna sig själva i den av västekonomer understödda privatiseringsvågen och behöll makten fast i nya former. Det är viktigt att minnas att ”väst” var aktivt pådrivande i den nyliberala chockterapi som var en del av denna omvandling. De såg, som Naomi Klein uttryckte det, ”Ryssland kollaps som en geopolitisk seger”*. De såg inte heller några problem med Jeltsins efterträdare Putin så länge han bara verkade utveckla Ryssland till ett kapitalistiskt land. Den svenska ekonomen Anders Åslund var en av dem som deltog i detta. Från 1991 till 1994 arbetade han som ekonomisk-politisk rådgivare åt Jeltsins regering.

Motståndet mot denna maktgrupp och protester mot kriget, framförallt från det ryska folket, hör till det allra mest avgörande för att stoppa detta krig och för att störta de nya tsarerna.

Vapenhjälp till Ukraina?

Principerna för export av vapen från Sverige regleras av ett flertal olika lagar. En princip som uttrycks är att inte exportera vapen till länder i krig. Om det kan man ha många tankar både vad gäller själva principen och vad gäller dess tillämpning. Att först bidra till att rusta ett land för krig för att sedan när dessa vapen kommer till användning plötsligt säga stopp kan ju framstå som hycklande. Och vad gäller tillämpningen så har det funnits många undantag. Väldigt många. Sverige levererade till exempel vapen till USA under Irakkriget. Och Saudiarabien har försetts med vapen till kriget i Jemen. Och nyligen har svensktillverkade pansarvärnsvapen av modellen Nlaw från Saab exporterats från Storbritannien till Ukraina. Lagarna om vapenexport har alltså stora brister. Men är det ett skäl för att överge dem eller för att förbättra dem? Och vad har varit tankarna bakom dessa lagar? Annie Reuterskiöld  skrev i SvD för några dagar sedan att ”Vapenexportlagarna från 1956 handlade om att vi som land inte skulle riskera att dras in i krig”. Är det en bedömning som inte gäller längre?

Och Svenska Freds förklarar bakgrunden så här:

Sverige har en tradition av att inte exportera vapen för att påverka det politiska skeendet i något annat land. Exporten har traditionellt setts som ett ”nödvändigt ont” för att behålla en vapenindustri i Sverige. Att tillåta vapenexport till Ukraina för att påverka konflikten skulle bryta med den politiken på ett sätt som kan få mycket allvarliga följder för Sveriges vapenexportpolitik även till andra konfliktregioner. 

Men nu i veckan beslöt Sveriges riksdag att utöver annan hjälp till Ukraina även skicka 5000 pansarskott. Ett splittrat vänsterparti – där flera ledamöter inte närvarade vid omröstningen – röstade ensamt emot detta. Bland argumenten för att rösta mot vapenhjälp till Ukraina fanns dels det faktum att det står i partiprogrammet att ”Svensk vapenexport ska avvecklas” och i valplattformen att ”Vänsterpartiet anser att Sverige ska vara en röst för fred och rättvisa, inte för ökad militarisering.”

 Efter en storm mot och inom partiet ändrades den principiella uppfattningen om vapenhjälp redan efter några dagar vid ett nytt partistyrelsemöte. Några partimedlemmar som var kritiska till att motsätta sig vapenhjälp skrev i Expressen bland annat så här:

Pansarskotten till Ukraina handlar inte om vapenexport utan om att solidariskt ställa upp för ett grannland som drabbats av en lagvidrig och våldsam militär aggression……..Det är viktigt att det inte råder något tvivel om att Vänsterpartiet går i första ledet för att Ryssland ska ut ur Ukraina. Därför är partistyrelsens ställningstagande olyckligt.

Ja, naturligtvis kommer många i den nuvarande situationen framställa det som att de som inte är för vapenlösningar också är fiender till Ukrainas oberoende och smyg-anhängare till Putin.

Är mer vapen lösningen nu?

Själv tycker jag inte att det här är någon lätt fråga. Jag har flera gånger i mitt liv deltagit i solidaritetsrörelser som samlat in pengar till olika befrielserörelser runt om i världen. I min ungdom var det till FNL i Vietnam. Vi har då alltid vetat att pengarna också kunde användas till vapen. Men jag har också speciellt under de senaste 20 åren varit med i rörelser som bara riktat sig mot krig eller mot förtryckarens våld utan att för den skull se stöd till våld som en del av lösningen. Jag deltog i fredsrörelsearbete vid USA:s angrepp mot Irak. Det var många människor i Sverige och runt om i världen som demonstrerade mot detta krig. Men vi såg inte stöd till väpnat motstånd mot USA:s ockupation som en möjlighet. Jag har deltagit i olika typer av solidaritet med det palestinska folket som lever under ockupation och folkfördrivning. Jag har ibland stött på frågan ifall jag stöder rätten till motstånd, även väpnat sådant, från det palestinska folket. Jag har svarat att jag anser att de har denna rätt, men att jag tror att våld från deras sida ofta är oklokt. Det leder bara till ett ännu större övervåld från den av USA uppbackade Israeliska statsledningen. Nu vet vi ju att den svenska staten, eller för den delen någon annan stat i Europa, inte skulle skicka vapenhjälp till palestinierna. Men (i teorin) om detta skulle hända så skulle jag inte vara för det. Under rådande omständigheter skulle inte mera våld lösa den orättvisa som det palestinska folket utsätts för.

Det finns alltså situationer när vapenhjälp och våld inte är lösningen. Kanske är även Ukraina nu en sådan situation. Nato har enligt egen uppgift varit på plats i Ukraina och ”hjälpt till att utbilda, finansiera och reformera Ukrainas väpnade styrkor och försvarsinstitutioner sedan 2014”. Nu berättar organisationen att ”tusentals pansarvärnsvapen, hundratals luftförsvarsmissiler och tusentals lager av handeldvapen och ammunition skickas till Ukraina”.

Och New York Times skriver: “Västerländska vapen har kommit in i Ukraina i relativt stora men okända mängder under de senaste dagarna. Om de kan distribueras snabbt kommer det att ha effekt”.

Det kanske inte är brist på vapen alltså. Och de 5000 svenska pansarskotten (som vi inte ens vet om de kommer komma fram) gör kanske inte så stor skillnad för krigsutvecklingen i Ukraina. Däremot som symboler för olika hållningar i Sverige.

Folket i Ukraina har all rätt att försvara sig. Och de olika uttryck för försvarsvilja som vi ser är mycket berörande. Men jag tror inte att de stridande i Ukraina kan militärt besegra den ryska övermakten. Å andra sidan tror jag inte heller att Ryssland kan segra och kunna styra över ett ockuperat Ukraina. Men hur mycket mänsklig och materiell förödelse kommer det kosta på vägen innan kriget upphör?

Därför tror jag inte på mer våld och mer vapen som en del av lösningen. Motstånd från en hel befolkning kan dessutom ta sig många former som inte innebär våld men som kräver den sorts mod och enighet som nu stora delar av det ukrainska folket visar.

Hur hopplöst det än kan se ut nu vad gäller den skrämda och – när det gäller vissa grupper – vilseledda ryska befolkningen så är det till dem vi framförallt måste sätta vårt hopp. Att de ska resa sig och störta sin nya Tsar.

Vi då?

Vi i Sverige måste fortsätta med folkliga protester, insamlingar och stöd till flyktingar. Vi måste också hitta alla sätt som finns för att försöka nå och påverka den ryska befolkningen.

Just nu är en miljon människor på flykt från Ukraina och på väg in i EU. Denna gång öppnar EU både sina gränser och sina hjärtan för flyktingarna. Det får vi vara glada över även om det går att fundera över skillnaden på behandling av folk från olika platser i världen och vi också nås av uppgifter om att studenter från Afrika inte får samma hjälp att fly ut ur landet. Vi får också vara glada över att inte SD:s Jimmie Åkesson reser till gränsen och säger åt flyktingarna (så som han gjorde vid den förra flyktingvågen) att ”det är fullt” och att inga är välkomna. Vi slipper nog också se en bister moderatledare som säger att vi måste hålla gränsen.

*Klein: Chockdoktrinen s. 313

%d bloggare gillar detta: