Nu är Erdoğans regim ”en av de våra”

Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra.” (Groucho Marx)

Om vapen och (svensk) vapenexport har jag skrivit många bloggar under åren (se ”Kategorier”). För den som är intresserad av kritik mot Sveriges vapenexport så rekommenderar jag förutom tidigare bloggar i denna kategori även Svenska Freds argumentationssamling. Jag är alltså generellt kritisk mot svensk vapenexport. Men bortsett från det så finns det ändå vissa principer som reglerar svensk vapenexport. Eller gör det? Låt oss se.

I Sverige har regeringen delegerat beslut om vapenexport till Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Det är alltså ISP som beslutar om tillstånd för vapenexport. Men deras beslut ska regleras av bestämmelser som antas av Sveriges riksdag. Den 28 februari 2018 antog riksdagen ökade krav på de länder som Sverige exporterar krigsmateriel till. Så här:

För att landet ska få tillstånd att ta emot krigsmateriel ska landet ha respekt för mänskliga rättigheter, ha en hög demokratisk status och importen av krigsmateriel får inte motverka en rättvis och hållbar utveckling i landet.

Syftet med ändringarna var ”att se till att Sverige endast exporterar krigsmaterial till länder som är acceptabla”. 

Men idag skriver Inspektionen för strategiska produkter (ISP) i ett pressmeddelande att de åter har ”beviljat tillstånd för svensk export av produkter klassade som krigsmateriel till Turkiet”.

Så hur är det då med principerna? Har Turkiet blivit ”acceptabelt”? Är det ett land med ”hög demokratisk status” där mänskliga rättigheter respekteras? Kan man utesluta att export av vapen dit ”inte motverkar en rättvis och hållbar utveckling i landet”.

Alla som är någorlunda insatta i förhållandena i Turkiet vet att det inte är så. Den som är tveksam kan annars gå till en rapport från regeringskansliet från förra året som granskade ”Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer” i Turkiet. I rapporten skrev man bland annat:

Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande.

….rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts.

Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker.

Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.

Därför skriver naturligtvis inte heller ISP något om situationen för demokrati i Turkiet. Istället skriver man bara att ”beslutet att åter tillåta export till Turkiet är en direkt följd av Sveriges ansökan om medlemskap i Nato, där ju Turkiet är en av medlemmarna”.

Så var det med principerna. De gäller bara så länge de som är odemokratiska inte ingår i vårt läger. Men nu är inträdet i Nato överordnat och då behöver man tydligen inte ens kommentera någon av de tidigare principerna.

Inträdet i Nato som inte ger oss större trygghet och som motverkar avspänning leder också till en ökande cynism och att viktiga beslut genomförs utan att grundas i tydliga principer och nästan utan någon som helst demokratisk debatt.

Sverige ska delta i planering och understöd vid användande av kärnvapen

Den 6 augusti är det 77 år sedan USA släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. 212 000 människor dog och än idag behandlar sjukhus i Hiroshima strålskadade samtidigt som nya sjukdomar upptäcks hos överlevare och deras barn. Idag är dessa massförstörelsevapen både fler och värre än 1945. Av världens 15 000 nukleära stridsspetsar står 1800 redo att avfyras och deras sprängkraft motsvarar 50 000 Hiroshimabomber.

Tillsammans med den pågående klimat- och miljökrisen är hotet från kärnvapen det stora hotet mot hela mänskligheten.

I ett tal inför FN 1985 sa vår dåvarande statsminister Olof Palme bland annat:

Förenta Nationerna är samtida med atombomben. I fyrtio år har det varit vårt gemensamma öde att leva under kärnvapenhotet, med risk för total förintelse av civiliserat liv på jorden…..Det finns ingen mer brådskande uppgift än att försöka minska, och i sista hand undanröja, denna risk…….Vi bör överväga att i folkrätten förbjuda användning av kärnvapen.

I denna anda undertecknade Sverige i juli 2017, tillsammans med 121 andra länder i FN, ett avtal om förbud för kärnvapen. Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium.

Men redan här hade något börjat hända i Sverige. För sedan skulle avtalet också undertecknas. Detta utreddes av regeringen. Efter stark press från USA och den svenska högern blev avtalet aldrig underskrivet.

Och nu är Sverige på väg in i Nato. Och alla spärrar tycks ha släppts.

Den 5 juli undertecknade Natoländernas ambassadörer Sveriges och Finlands anslutningsprotokoll som innebär att länderna nu är ”officiellt inbjudna medlemmar”. Samtidigt  överlämnade Sveriges regering ett ”Letter of intent” till Nato, undertecknat av utrikesminister Ann Linde (S). Brevet är en avsiktsförklaring från Sverige. I detta kan vi bland annat läsa:

Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag”.

Sverige accepterar Natos användande av kärnvapen och ska fullt ut delta i både planering och uppdrag, säger alltså vår utrikesminister.

För SVT intervjuas William Alberque, som är direktör vid International Institute for Strategic Studies om vad ”Sveriges delaktighet i Nato:s kärnvapenhantering” innebär. Han säger att det bland annat innebär att ”erbjuda taktiskt stöd till kärnvapenuppdraget” och ”konventionellt luftstöd vid insatser med kärnvapen”.

Där är vi alltså idag. Är detta slutpunkten i det socialdemokratiska partiets urartning?

Nu behövs fredsrörelsen mer än någonsin tidigare.

Att avtala om terrorism med en despot

Sverige (och Finland) går vidare mot medlemskap i Nato efter mötet i Madrid. Nu ska svenskt och finskt medlemskap ratificeras i alla medlemsstaters parlament. Det blev möjligt efter att Sverige, Finland och Turkiet skrivit ett avtal med tio punkter. Som alla nu vet så var det just Turkiet som motsatte sig svenskt och finskt medlemskap. Med avtalet skulle den turkiska statsledningen ”lugnas”. Så uttryckte sig både generalsekreterare Stoltenberg och vår statsminister Andersson. Det har nu skett.

Vad är då Turkiet för ett land och hurdan är den turkiska regimen? Låt mig citera några utdrag från en rapport grundad på Utrikesdepartementets bedömningar och publicerad av vår svenska regering för ett år sedan:

Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande.

….rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts.

Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. Detta gäller även oppositionspolitiker, särskilt från det prokurdiska Folkets demokratiska parti (HDP).

Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.

2021 frånträdde Turkiet Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen)

Strafflagen tillåter en bred tolkning av begrepp som terrorism, förtal av presidenten och förolämpning av nationen, vilket undergräver rättssäkerheten.

Turkiets omfattande terrorlagstiftning samt lagar om bland annat förtal av presidenten och förolämpning av nationen tillämpas godtyckligt och innebär inskränkningar av yttrande-, press- och informationsfriheten.

Såväl kvinnorättsdemonstrationer på den internationella kvinnodagen som Prideparader är i praktiken förbjudna i hela Turkiet sedan 2018 respektive 2015.

Grundlagen erkänner endast turkiska som nationellt språk, vilket påverkar den kurdiskspråkiga befolkningen negativt.

Med denna stat har vår egen regering alltså träffat ett avtal för att lugna den turkiska regimen och  kunna gå med i Nato. I detta avtal uttrycker Sverige och Finland ”sitt fulla stöd till Turkiet för hot mot landets säkerhet”. Sverige och Finland går med på att ”slå ned på PKK-aktiviteter” och ”inleda ett förstärkt samarbete med alla led i Turkiets regering, polis och säkerhetstjänst mot terrorism”. Det ska tecknas ett utlämningsavtal med Turkiet. Sverige och Finland går med på att motarbeta vad Turkiet ser som ”desinformation”.

Sverige och Finland ska alltså samarbeta ”mot terrorism” med ett land där ”lagar mot terrorism ….. används för att tysta oliktänkande och regimkritiker”, där ”en bred tolkning av begrepp som terrorism” tillåts och där ”terrorlagstiftning …….tillämpas godtyckligt”, enligt regeringen för ett år sedan.

En av de personer som Turkiet vill ha utlämnad är journalisten Levent Kenez som flydde till Sverige 2016. Men förra året avslog den svenska Högsta domstolen Turkiets ”begäran”. HD skrev då:

Gärningen som Levent Kenez misstänks för — journalistisk verksamhet som chefredaktör för en tidning — motsvarar inte brott enligt svensk lag”.

Att statsminister Andersson nu säger att ”ägnar man sig inte åt terroristverksamhet så behöver man inte vara orolig” känns inte speciellt lugnande för den som tänker efter lite. Sveriges regering vill ju få den turkiska presidenten att ”känna sig lugn” och visa att de tar ”hans oro på allvar”. Men ”oron” hos en förtryckarregim som använder ordet ”terror” om allt som de vill förtrycka kan bara lugnas genom att ge upp svensk lagstiftning.

Av rädsla för den skurkaktiga regimen i Ryssland inleder vi alltså ett samarbete med en regim som mycket liknar den ryska vad gäller att vara odemokratisk och reaktionär. Och faktiskt även när det gäller att föra krig mot sina grannar. Jag citerar åter ur rapporten från Utrikesdepartementet:

Turkiet har genomfört fyra större militära operationer i Syrien. Under operation ”Fredens källa” 2019 begick enligt Amnesty International den turkiska militären och turkietstödda väpnade syriska miliser krigsbrott samt allvarliga kränkningar och övergrepp.

Turkiet kontrollerar delar av norra Syrien genom stöd till ett antal syriska miliser, under the Syrian National Army (SNA).

Invasionen av Syrien 2019

Det har varit en anledning till att Sverige inte har exporterat vapen till Turkiet. Men som statsminister Andersson uttryckt det så är det ”naturligtvis” annorlunda om vi blir medlemmar i Nato. För nu bekräftar Sverige och Finland i avtalet att ”det inte råder något embargo på vapenexport till Turkiet och Sverige kommer anpassa reglerna för sin vapenexport till Nato-allierade”.

Ja, det följer inte bara rättigheter av att gå med i en allians – i detta fall den tveksamma rätten till att ingå under ett ”kärnvapenparaply”* och att få stöd vid ett militärt angrepp – det följer också skyldigheter som att bistå andra medlemmar i alliansen oavsett hur skurkaktiga de är. Därför måste ”naturligtvis” Sverige exportera vapen till Nato-landet Turkiet.

Sverige och det socialdemokratiska partiet har rört sig långt bort från arvet efter Palme. Och erfarna socialdemokrater som Lena Hjelm-Wallén eller Pierre Schori uttrycker sin avsky mot det skamliga sveket mot kurderna.

Linus Hagström professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan beskrev den brådstörtade processen kring inträdet i Nato så här i DN 28 juni:

Även om det inte klart uttalades, går det på basis av hur beslutet fattades att konstatera att något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022.

Ett ”undantagstillstånd”. Skulle man kanske rentav kunna tala om en kupp? Inom det socialdemokratiska partiet och genom regeringen med kraftigt understöd från militärer, militärindustri och dominerande medier.

Vart är du på väg?

……………………………………………………………………………………………………………………………………

*Om det tveksamma skyddet under kärnvapenparaplyet, läs tidigare bloggar under kategorin ”Vapen och krig”

På väg in i Nato – hur gick det till och vart leder det?

Tisdagen den 8 mars i år – tolv dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina – samlades riksdagens partiledare hos statsminister Magdalena Andersson för en genomgång av läget.

Enligt SVT ”stod det efteråt klart att den svenska regeringen inte var beredd att ompröva sin ståndpunkt när det gäller alliansfriheten”. Ett Nato-medlemskap var inte aktuellt, enligt statsminister Magdalena Andersson. Hon förtydligade det så här:

Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle vi ytterligare destabilisera läget i Europa.

Men det var ju för nio veckor sedan. Nu är vi på väg in i Nato. De ministrar och ledande socialdemokrater som under dessa veckor ända fram till det officiella beslutet vägrat att uttala sin uppfattning –  trots att alla begrep vad de egentligen tyckte – har nu hastigt drivit igenom ett beslut som innebär att Sverige ansluts till världens mäktigaste militär- och kärnvapenmakt. Den inre ”partidialogen” som föregick beslutet i partistyrelsen bestod av ett antal hårt styrda digitala möten med några tusen deltagare.  Att låta folket (hela folket) vara med och besluta genom en folkomröstning det var ”en dålig idé” sa statsministern. Anledningen till det var ”att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet”.

Nato-propagandan har haft medvind med stor hjälp av Putin-regimen. Men samtidigt är det enligt de senaste opinionsmätningarna från Ipsos, Novus och Sifo i maj bara lite mindre än hälften (48 %) av svenskarna som är för en Nato-anslutning. 28 procent är mot och 24 procent säger att de inte vet.

Att påpeka att det finns stora demokratiska problem kring den process som nu håller på att föra in Sverige i Nato är en klar underdrift i sammanhanget.

En glad liberal sanningssägare

Widman

På den borgerliga kanten är alla glada. De har ju alltid eftersträvat en anslutning. Gladast var kanske liberalen Allan Widman. Hans parti drev ju frågan även då moderaterna låg mer lågt i frågan. I riksdagsdebatten som föregick beslutet om att lämna in en ansökan sa Widman att han såg ”en svensk ansökan om medlemskap i Nato som de sista stegen vi tar in i den fria världen”. Det är hans beteckning på den militärallians som hyser en sådan som Erdogan och styrs av USA. När det gäller USA har ju liberaler ofta samma typ av blind fläck som gamla kommunister hade när det gällde Ryssland. Alla angrepp, interventioner, krig och statskupper ursäktades alltid av att de utfördes av ”världens ledande demokrati”.

Men Widman sa också en del intressant. Han berättade till exempel hur han för några år sedan stod:

….tillsammans med Hans Wallmark på en höjd ute på Österlen, vid Ravlunda skjutfält, och såg B52:or som flugit nonstop från USA simulera minutläggning i Hanöbukten. Därefter landsteg elva olika Natoländers militära förband på stranden. Det var inte något som bara vi såg. Det såg även Ryssland. De vet att vi har spelat under täcket med USA och Nato, och de har vetat det länge.

Det är intressant hur det som vi från vänstersidan sett som hyckleri och dubbelspel kan beskrivas så av en liberal. Intressant är också hur Widman ser på demokratiproblemet:

….det går inte att bortse från att vi när det gäller Nato kan få en motsvarande problematik med demokratiskt underskott som det som uppstod vid Sveriges snabba ingång i EU på 90-talet. Jag vill vara tydlig med att ansvaret för detta vilar helt på det socialdemokratiska partiet. De har aldrig tillåtit en diskussion i sak om Nato.

Tyvärr har han rätt i detta.

Lyssna till Rolf Ekéus

Ekéus

Den svenske diplomaten Rolf Ekéus har skrivit en mycket viktig artikel om Nato i DN: ”Ett Natomedlemskap kan bli en historisk tragedi för Sverige”. Ifall du inte har möjlighet att läsa den på nätet så återger jag några stycken här:

….alla Natomedlemmar (med viss reservation för Frankrike) är skyldiga att delta i organisationens planering av kärnvapenangrepp mot Ryssland, en verksamhet som äger rum i regelbundna och frekventa möten med ”The Nuclear Planning Group” i Natos högkvarter i Bryssel. Gruppens uppgift är att identifiera mål för Natos förintande kärnvapenangrepp mot större städer, befolkningscentra, produktionsanläggningar och naturkänsliga områden i Ryssland. Medverkan i detta planeringsarbete innebär givetvis inte att det skulle bli någon annan medlemsstat än USA, som slutligen skulle besluta om målen för Natos kärnvapenangrepp.

Som ett exempel på Natos status som kärnvapenorganisation kan nämnas att Natostaterna i princip var förbjudna att i FN:s generalförsamling 2020 stödja det internationella avtalet om förbud mot kärnvapen (Sverige röstade för avtalet

Ett svenskt Natomedlemsskap skulle också leda till att Sverige, som deltagare i planeringsgruppens beslut om målen i Ryssland, i sin tur kan bli mål för ryska kärnvapenangrepp.

Från den dagen Sverige inträder som medlem i kärnvapenalliansen Nato, öppnas det således för att Ryssland listar mål för kärnvapenanvändning mot det svenska territoriet. Därmed skulle Sveriges existens hotas radikalt, en möjlig historisk tragedi för vårt land.

När vi nu begrundar en eventuell medverkan i Natos militära operationer måste vi vara medvetna om att det är en amerikansk general som är organisationens högste (dock ytterst efter instruktioner från USA:s president). Alla prioriteringar, målsättningar och operationer beslutas sålunda exklusivt i Natohögkvarteret av den amerikanske överbefälhavaren (inte av den svenske ÖB i ett Nato-anslutet Sverige).

Kohandeln med Erdogan

Hur demokrati, principer om solidaritet och humanism direkt riskerar att säljas ut i samband med Nato-inträdet märks i de svenska reaktionerna på utspelen från Turkiets president Erdogan. Om detta kan du läsa i två utmärkta artiklar i eFolket:

Magdalena Andersson svajar…..

och

Svenska högern mobiliserar

Argument mot Nato-anslutning från oväntat håll

Det finns många tunga argument mot Nato och svensk Nato-anslutning. De handlar om sådant som synen på kärnvapen, vilken typ av organisation som Nato är, dess medlemmar, USA:s krigiska utrikespolitik och dominerande roll i Nato samt möjligheterna att vara en annan röst i världen. Tyngden i dessa argument har inte minskat på grund av Rysslands angrepp på Ukraina.

Många av dem som talar för svensk Nato-anslutning har alltid varit för det. De har också alltid slutit upp på bakom USA:s olika krigsinsatser. Folkpartiledaren Björklund ville även att vi skulle delta på USA:s sida i kriget mot Irak 2003. Flera av dem har också varit kärnvapenanhängare. De har nu fått stor hjälp av Putin.

De som nu säger att de ändrat sig talar inte så mycket om de tunga argument mot Nato som består. De talar om Ryssland angrepp. Som jag skrev tidigare så har Rysslands angrepp ”naturligtvis förändrat läget i världen, ökat tidigare existerande motsättningar och gjort förhållandet mellan olika grupper av stater mycket mer spända. MEN, har angreppet på Ukraina ökat Rysslands hot mot Sverige på ett sådant sätt att det är sannolikt att även vi kommer att bli angripna militärt?”

Jag skrev att jag bedömde ett militärt invasionsförsök från Ryssland mot Sverige som helt osannolikt inom överskådlig tid.

Härom kvällen fick jag och andra Nato-motståndare ett oväntat stöd i denna uppfattning. Eftersom det är en person som inte kan ”beskyllas” för att vara varken pacifist, ”USA-hatare” eller vänstervriden så tycker jag att vi ska ta och sprida hans uppfattning så gott vi kan.

Det handlar om den f.d. översten inom USA:s militär Daniel Davis. Han har varit militär inom USA:s armé i 21 år och bland annat deltagit i USA:s krig i Irak. Numera är han s.k. senior fellow & military expert.

Davis intervjuades i SVT:s Rapport igår fredag den 13 maj och kan ses på SVTplay. Inslaget börjar 15 minuter in i programmet.

Davis uppfattning

Davis säger att han tror att en svensk (och finsk) Nato-anslutning ”vore dåligt både för Sverige och USA”. När det gäller hotet – alltså det som numera är det främsta argumentet – säger han att han ”ser ingen orsak till att Ryssland skulle vilja invadera Sverige”.

Om Sverige däremot  ansluter till Nato ”skulle Ryssland nog se Sverige som en fiende vilket de inte gjorde förut”, enligt Davis.

”Ni (Sverige) skulle nog löpa större risk att dras in i krig – inte mindre risk.” Detta eftersom vi blir inblandade om vi är Nato-medlemmar om det blir en konflikt mellan Ryssland och Nato.

Finland och Sverige borde enligt honom ”förbli neutrala och fortsätta ha bilaterala relationer, för de är inte hotade”.

”Ryssland har ingen historisk, geografisk eller militär anledning att hota Sverige. Det finns ingen hotbild mot Sverige som kräver att Nato ingriper. Det är känslomässigt för att man tror att de ska komma och därför vill man ha skydd. Men priset är högt och fördelarna få”.

Låt oss minnas, sprida och använda oss av denne Davis i det sista flämtande motståndet mot svensk Nato-anslutning. Nato-anslutning är ”känslomässig” inte förnuftsbaserad.

En annan motståndare till svensk Nato-anslutning

Erdogan försöker…

Ett kanske (?) mer oväntat motstånd mot svensk Nato-anslutning – som vi däremot inte kan använda oss av – kommer från Turkiets president Erdogan. Han säger sig vara emot att Sverige får gå med i Nato då vårt land enligt honom är en fristad för kurdiska terrorister. Olika bedömare kallar detta för ett sorts förhandlings-utspel. Då kanske det handlar om att försämra situationen för de kurder i Sverige som flytt undan Erdogan-regimens förtryck. Det är en fråga som kan bli viktig att följa och kanske då som ett ytterligare argument mot Nato-anslutning.

Till sist..

…vill jag bara tipsa om en mycket bra artikel i Göteborgsposten av Pierre Schori (ordförande i Olof Palmes minnesfond och tidigare statsråd och FN-ambassadör).

Han argumenterar för att en ”ökad militarisering ökar vår osäkerhet och för oss närmare en hotande avgrund”. Han går tillbaka till den tid då som han uttrycker det Sverige hade ”en feministisk utrikespolitik värd namnet” och nämner kvinnor som Ulla Lindström, Inga Thorsson, Alva Myrdal och Maj-Britt Theorin.

Alva Myrdal
Ulla Lindström
Maj-Britt Theorin
Inga Thorsson

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx Han belyser hur ”kärnvapenhotet banaliseras” och tar upp Afghanistan-krigets fiasko där han menar att ”Det är oroande att det är samma politiker som år efter år röstade för fortsatt krig i Afghanistan under Nato -flagg nu ska bestämma Sveriges fortsatta säkerhetspolitiska kurs.”  Läs artikeln!

Hård Nato-vind, med dåliga argument

Putinregimens angreppskrig mot Ukraina överraskade många av oss, oavsett hur vi i övrigt betraktade det så kallade säkerhetspolitiska läget. Å andra sidan har kriget och dess följder knappast utvecklats sig som de(n) styrande i Ryssland tänkte sig. Invasionen –  i all sin avskyvärda brutalitet – verkar inte alls gå lätt för de ryska styrkorna. Och om syftet var att motverka Nato-inringning och splittra ”väst” så har det ju blivit precis tvärtom.

Finland tycks vara på väg in i Nato. Och även i Sverige går det nu mycket fort, trots att vår statsminister tills ganska nyligen sagt att ett beslut om Nato-anslutning inte får hastas fram. En ”ny säkerhetspolitisk analys för Sverige” ska vara klar redan den 13 maj och inom det socialdemokratiska partiet ska man genomföra en ”intern säkerhetspolitisk dialog” för att kunna ta ett beslut om Nato den 24 maj. Beslutet kommer att tas av partistyrelsen.

Och det är naturligtvis inom socialdemokratin som avgörandet sker. De borgerliga partierna har alltid varit anhängare av Nato-anslutning helt oavsett läget i världen. Och SD – det mest toppstyrda av riksdagens partier – har svängt även i denna fråga.

När det gäller den socialdemokratiska partiledningen så har jag svårt att tro att de inte redan bestämt sig. Och en intern dialog om frågan i partiet under några veckor känns inte precis som en möjlighet till lugn och eftertänksam debatt.

Läget och hoten

Många socialdemokrater och partilösa människor har nu svängt (enligt opinionsundersökningar och debattartiklar) till att vara för Nato-anslutning. Det avgörande för dem är det som kallas det säkerhetspolitiska läget. De som ändrat sig menar att det har förändrats så i grunden så att de ändrat uppfattning i denna fråga. Men hur är det med den saken?

Rysslands angrepp på Ukraina har naturligtvis förändrat läget i världen, ökat tidigare existerande motsättningar och gjort förhållandet mellan olika grupper av stater mycket mer spända. MEN, har angreppet på Ukraina ökat Rysslands hot mot Sverige på ett sådant sätt att det är sannolikt att även vi kommer att bli angripna militärt?

Ryssland är en aggressiv imperialistmakt, även om den är svagare och mer på dekis än USA. Den har angripit och ingripit i sina grannländer även innan det fullskaliga angreppet på Ukraina. Och att döma av Putins uttalanden så är det drömmar om det gamla ryska imperiet som det handlar om. Men jag har inte sett någon som på ett övertygande sätt kunnat visa att Ryssland skulle ha något intresse av eller planer på att invadera Sverige. Dessutom tänker jag att även ifall den ryska statsledningen hyste sådana planer eller önskningar så har sannolikheten inte ökat för detta efter den 24 februari, snarare tvärtom. Kriget i Ukraina går ju inte alls speciellt bra ur rysk synpunkt. Det blev ingen lätt invasion. Den ryska krigsmakten har inte alls visat sig speciellt stark eller effektiv. Kriget kostar Ryssland som nation väldigt mycket både ekonomiskt, vad gäller ökande sociala problem i landet och vad gäller isolering från andra länder. Att i detta läge, inom överskådlig tid, ge sig in i ytterligare krigande mot ett land som Sverige, verkar för mig helt osannolikt.

Det finns ju också andra argument mot Nato-anslutning som inte har med det aktuella läget att göra. Det är sådana argument som handlar om synen på Sveriges roll i världen, hur vi bäst bidrar till fred, vad Nato är för en typ av organisation och hur vi ser på kärnvapen.

Bidra till fred och avspänning som oberoende röst

Det är både slående och nedslående att se skillnaden i tänkande mellan en äldre generation av socialdemokrater och liberaler och våra nuvarande politiker i den här typen av frågor. Den f.d. biståndsministern Pierre Schori som arbetade tillsammans med Olof Palme skrev i DN:

…det finns alltid behov av oberoende individer och alliansfria stater i konflikttider. Vårt land har i årtionden visat hur sakkunnigt freds- och säker­hetsfrämjande arbete kan minska spänningar och leda till konstruktiva lösningar. Därför fick Alva Myrdal Nobels fredspris 1982. Hade vi varit inlåsta i en kärnvapenallians som Nato hade detta inte varit möjligt.

Hans Blix, tidigare folkpartistisk minister, chef för atomenergiorganet IAEA och för FN:s vapeninspektörer i Irak menar att ”Natoförespråkarna fokuserar för mycket på det militära” och vill också värna Sveriges roll med en möjlighet till oberoende röst:

Vi skulle ha väldigt lite att säga till om. Vi skulle bara ställa in oss i ledet. Nu kan vi fortfarande ha en egen röst, kanske inte så kraftfull men i alla fall en egen röst.

Den tidigare folkparti-politikern Harald Nordlund här i Uppsala skriver i UNT om:

…skillnaden mellan en säkerhetspolitik som söker fred genom avskräckning och en som söker fred genom avspänning.

Och:

Med svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle spänningen i Östersjöområdet troligen öka ytterligare och skulle ses som riktat mot Ryssland.

Liksom dessa äldre socialdemokrater och liberaler tror jag också att det i det nuvarande läget är ännu viktigare att inte alla stater befinner sig i olika mot varandra fientliga läger. Att det också finns de som står utanför dessa block med sina självförstärkande spiraler av upprustning och ökat hot.

USA den ledande nationen i Nato

USA har över 800 militärbaser med 138 000 soldater stationerade i 80 länder över hela världen. Det kan jämföras med att Ryssland och Kina tillsammans har kring 20 militärbaser.

Eftersom USA är den största och mäktigaste Natomedlemmen är det USA som i praktiken dikterar villkoren för alliansen. USA har som en dominerande imperialistmakt en lång historia av militära ingripanden runt om i världen.

Ett värn för demokratin?

De militära ingripanden som USA ensamt eller tillsammans med Nato utfört har inte främjat demokrati och social rättvisa även om det naturligtvis alltid var en del propagandan för varje enskilt ingripande. Det är inte heller så att alla medlemmar i Nato är eller varit demokratiskt trovärdiga. Portugal (medlem sedan 1949) och Grekland (medlem sedan 1952) var medlemmar under de perioder då de var diktaturer. Idag är både Nato-medlemmarna Turkiet, Ungern och Polen minst sagt tveksamma demokratier. USA som alltid haft stora demokratiska brister är idag ett land där det ena maktpartiet blivit alltmer extremt reaktionärt och auktoritärt. Risken för att deras ledare Trump kommer tillbaka och fortsätter sin nedmontering av demokratin efter nästa presidentval är stor.

Och som jag skrivit tidigare så är det så att ¾ av de stater som USA stöder militärt betraktas som odemokratiska av det USA-baserade forskningsinstitut Freedom House.

En försvarsallians?

Alla krigsmakter kallar sin organisation för försvar. Men det enda som med rätta kan kallas försvar är försvar av det egna landet. Nato har ägnat sig åt ett flertal offensiva militära operationer under ledning av USA och till gagn för USA. Nato och USA har angripit:

Serbien 1999 (en bomboffensiv från 24 mars och elva veckor framåt).

Afghanistan 2001 i ett 20 år långt krig med mer än 240 000 döda, civila och soldater, och totalt mer än 5 miljoner afghaner på flykt.

Irak 2003 ett ingripande som lett till 1,2 miljoner dödade irakier, 1,5 miljoner flyktingar, ett sönderslaget samhälle och stor tillväxt av religiös extremism (IS/AL Qaida).

Libyen 2011 med 30 000 döda och ett söndertrasat och splittrat land.

Sverige har på sitt sätt deltagit i dessa krig till exempel i Afghanistan och Libyen, trots att vi inte varit medlemmar i Nato. Det har varit en del av det allt närmare samarbetet med Nato och den allt fegare svenska utrikespolitiken sedan många år. Men med ett medlemskap skulle det bli ännu svårare att hålla Sverige utanför den här typen av imperialistiska militära angrepp.

En kärnvapenallians

Svenska Freds skriver:

Nato är en kärnvapenallians. Amerikanska kärnvapen utgör det så kallade kärnvapenparaplyet som Nato-medlemmarna ryms under. Det är därmed USA som dikterar alliansens kärnvapenpolitik. Storbritanniens kärnvapen utgör ett sekundärt stöd. Frankrikes kärnvapen är inte integrerade i Natos kommandostruktur men kan användas i försvar av alliansen om Frankrike vill. 

Detta är för mig ett av de starkaste skälen till att stå utanför Nato. Som det stod i Palmekommissionens slutrapport 1982 så ” finns inga segrare i ett kärnvapenkrig. Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam över­levnad i stället för på hot om ömsesidig förstörelse.”

År 2009 var första gången som en Nato-övning genomfördes på svensk mark. Sedan dess har ett flertal övningar genomförts tillsammans med Nato i Sverige. Om kärnvapen förts in i samband med detta är något som vi inte får veta. För som USA via sin försvarsminister James Mattis (enligt SvD) skrev i ett brev till Sveriges försvarsminister Hultqvist:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen. Men regeringen har sedan inte undertecknat avtalet. Trycket från Nato och dess anhängare i Sverige blev för stort och regeringen vek ner sig. (Läs om detta i en blogg från denna tid). Det var ett av flera steg mot en anpassning till Nato. Med ett fullt medlemskap blir möjligheten att avveckla kärnvapen än svårare.

Folkomröstning

Kriget i Ukraina har av naturliga skäl gjort människor arga, rädda och oroade. Men känslor kan leda åt olika håll. Nu finns en stor risk att särintressen inom det militär-industriella komplexet tillsammans med dominerande mediedebattörer och partiledare driver igenom ett medlemskap i Nato nästan helt utan eftertanke och diskussion och utan att folkets majoritet fått vara med och yttra sig. Det skulle kunna ske till exempel genom en folkomröstning i frågan. Men något sådant verkar inte alls finnas i tankarna hos dem som nu i all hast vill föra in Sverige Nato. Om du liksom jag tycker att vi borde få säga vad vi tycker i en folkomröstning i denna stora fråga så skriv på namninsamlingen hos Skiftet.

Fossilenergin och kriget

Att bränna olja, gas och kol orsakar uppvärmning och effekter som vi måste anpassa oss till. Och Ryssland säljer dessa resurser och använder pengarna för att köpa vapen. Andra länder är beroende av dessa fossila bränslen, de gör sig inte fria från dem. Detta är ett krig med fossila bränslen. Det är uppenbart att vi inte kan fortsätta att leva på det här sättet, det kommer att förstöra vår civilisation.”

(Svitlana Krakovska)

Ibland blir vissa samband övertydliga. Och en del personer illustrerar detta. Svitlana Krakovska  är en ukrainsk klimatforskare och medlem i Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC). Hon deltog i slutskedet av att godkänna IPPC:s senaste stora rapport när Rysslands invasion gjorde det omöjligt för henne att fortsätta sitt arbete.

Krakovska påpekar det som många andra nu också framhållit: kampen mot kriget och klimatkatastrofen sammanfaller då det handlar om de fossila bränslena. ”Jag började fundera på parallellerna mellan klimatförändringarna och det här kriget och det är uppenbart att rötterna till båda dessa hot mot mänskligheten finns i fossila bränslen” säger hon.

Olja och fossilgas till Europa

En fjärdedel (27 procent) av EU:s import av råolja och två femtedelar (41 procent) av fossilgasen kom 2019 från Ryssland enligt siffror från statistikmyndigheten Eurostat.

Enligt den europeiska tankesmedjan Think Thank Bruegel har värdet på den ryska naturgasexporten till EU nu skjutit i höjden till cirka 500 miljoner euro (545 miljoner dollar) varje dag. Det är en ökning från cirka 200 miljoner euro (220 miljoner dollar) i februari.

Enligt Wijkman/Kåberger är värdet av Rysslands totala energiexport med dagens priser, i storleksordningen en miljard euro – per dag!

Då fossila bränslen utgör mer än hälften av Rysslands export så är det naturligtvis även en viktig källa till att kunna hålla igång ett kostsamt krig.

Folk och regeringar i Europa uttrycker avsky för Rysslands krig och solidaritet med de angripna människorna i Ukraina. Men beroendet av rysk fossil energi gör samtidigt att denna konsumtion bidrar till att upprätthålla den ryska krigsmakten.

Några länder i Europa är mycket beroende av denna import. Sverige hör till de länder där beroendet är mindre och där en strypning av den ryska fossilenergin skulle orsaka mindre problem än i en del andra länder. Av Sveriges import av råolja kom 5 procent från Ryssland 2020. Av fossilgasimporten kom ungefär hälften från Ryssland.

En viktig insats mot kriget

Om man ser till dessa siffror så kan man tycka att en strypning av importen av den ryska fossilenergin vore ett viktigt bidrag både mot detta krig och mot klimatkatastrofen.

EU-kommissionen har också sagt att den vill reducera importen så att den vid årets slut ska ha minskat med 70 procent. De båda miljödebattörerna Kåberger och Wijkman kritiserar detta i DN den 10/3. De menar att ”även om det skulle innebära påfrestningar är det denna typ av sanktion som verkligen skulle kunna påverka Putin i dagsläget. Om gasimporten ströps – eller reducerades kraftigt – skulle Putin förlora en stor del av de pengar som i dag finansierar anfallskriget”.

De menar att det skulle vara fullt möjligt i det korta perspektivet (och kriget är nu!) genom att det finns betydande lager av gas och uranbränsle på EU-nivå och att det går att importera från andra länder. Men också genom effektiviseringar och neddragning av energianvändning t.ex. genom att sänka temperaturen i bostäder uppvärmda med gas, minska resandet och andra åtgärder.

De framhåller också något som är viktigt ur det svenska perspektivet:

Eftersom konsekvenserna av ett beslut som detta skulle variera mellan länder och hushåll i Europa skulle en förutsättning vara en solidarisk omfördelning av både energi och andra resurser mellan medlemsländerna.

De ställer också frågan om inte dessa uppoffringar kan kosta mindre än kostnaderna för militär upprustning.

Jag tycker det ligger mycket i deras resonemang.

Tyvärr verkar inte vår regering gå på denna linje. På sin hemsida skriver man att Sverige inte är så beroende av rysk olja och naturgas samtidigt som man konstaterar att ”energileveranser från Ryssland fungerar enligt uppgifter normalt, vilket gör att det i just nu inte finns några indikationer på en hastigt förestående bristsituation”.

Den stridbara fackföreningen Svenska Hamnarbetarförbundet har däremot tagit denna solidaritetshandling på allvar och meddelar att de ”enhälligt beslutat att varsla om blockad mot ryskt gods och fartyg på väg till och från Ryssland i svenska hamnar. Blockaden träder i kraft den 28e mars”.

En ny Sifo-undersökning som Naturskyddsföreningen har låtit göra visar också att 91 procent i Sverige är positiva till ett importstopp av olja, kol och gas från Ryssland.

Priset på bensin och diesel

Som en följd av kriget har även priserna på bensin och diesel gått upp. Det drabbar olika grupper i samhället hårt som till exempel de som driver jordbruk eller transporter och de med låga inkomster som bor i delar av landet där bilen är nödvändig för att ta sig fram. För att möta detta har både regeringen och samtliga partier i den svenska riksdagen föreslagit olika åtgärder som innebär sänkt skatt på bensin och diesel.

Här krockar uppenbarligen behovet av att minska på användningen av fossil energi – både som en motståndshandling mot Rysslands krig och för att ställa om till ett fossilfritt samhälle – och värnandet av de svenska konsumenterna. Det har också kritiserats av såväl miljöexperter som ekonomer.

Cecilia Hermansson, forskare i finansiell ekonomi vid KTH och vice ordförande i Klimatpolitiska rådet, skriver:

Man ska vara ganska noga med att satsa på stöd som ges till hushåll som till exempel har brist på resurser, och inte jobba med skatter och priser som gör att vi efterfrågar ännu mer fossila bränslen. Man kan utforma det här på ett sätt som gör att vi inte vill köpa ännu mer rysk olja.

Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet, skriver:

Sänkt skatt ökar efterfrågan på bensin och diesel, vilket gör att priserna drivs upp. Det i sin tur innebär mer pengar till oljeexportörer som Ryssland.

Och nationalekonomen Lars Calmfors skriver:

Ett problem med sänkningar av bensin- och dieselskatterna är att de bidrar till att hålla uppe efterfrågan på olja. Därigenom blir det möjligt för oljeproducenter att ta ut högre priser än de annars skulle kunna. Det ökar Rysslands oljeinkomster och bidrar på så sätt till att finansiera Putins krig. Sveriges agerande har förstås liten effekt på världsmarknadspriserna, men om många länder gör som vi blir påverkan stor……..Sammanfattningsvis vore det bra om den ekonomiska diskussionen i Sverige kunde handla om mer än hur vi ska kompenseras för att kriget i Ukraina höjer våra levnadskostnader.

Även här håller jag med dessa debattörer. Det måste finnas sätt att ge riktat stöd till drabbade grupper i samhället istället för att generellt stödja fortsatt konsumtion av det som göder både krig och klimatkatastrof.

Läs också vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk: Fokusera på eldupphör, flyktinghjälp och hårdare sanktioner på Europaportalen

Richard Jomshof och kvinnorna

I fredags beräknade FN:s flyktingorgan UNHCR att närmare 2,5 miljoner personer flytt Ukraina efter den ryska invasionen. Villigheten att ta emot och hjälpa dessa flyktingar tycks stor i Europa, EU och i Sverige. Det är bra i allt detta elände.

Lite grann påminner det om den situation som var i Sverige år 2014 – 2015. Innan Sverige och Europa började förstärka sina murar mot flyende människor. Nu tycks alla de som varit med och byggt murarna åter ha medkänsla (öpnna hjärtan?) med människor på flykt. Bra, men ändå inte så vackert.

Kriget i Syrien startade 2011 och pågår fortfarande. Landet är raserat. Enligt FN:s människorättschef Michelle Bachelet så har minst 350 209 människor dödats i Syrien fram till mars förra året. Den siffran är ”statistisk korrekt” med identifierade kroppar enligt Bachelet. Men hon framhåller samtidigt att ”mörkertalet är stort” och att det verkliga antalet dödade är mycket större än så.

När många flyktingar –  varav en stor del var från Syrien – började komma till Europa och Sverige var attityden också då välkomnande både från ledande politiker och från allmänheten. Reinfeldt höll sitt berömda tal om att vi skulle ”öppna våra hjärtan” år 2014. Och året därpå talade Löfven vid en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm om att ”mitt Europa bygger inte murar”.

Vi vet att den attityden klingade av från såväl socialdemokrater som moderater. De anpassade sig till sd det parti som ända fram till nu haft en konsekvent negativ linje i frågan. De har alltid varit emot att öppna landet för flyktingar oavsett varifrån flyktingarna kom, hur många de var eller hur vidriga förhållanden de flydde ifrån. Ända tills nu.

Vem som ska betraktas som flykting och därmed ha rätt till skydd finns reglerat i FN:s flyktingkonvention från 1951. Enligt den är en flykting en person:

som flytt sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet.”

Eller som det står på UNHCR:s hemsida:

Flyktingar är människor som flyr från väpnade konflikter eller förföljelse……De blir erkända flyktingar därför att det är för farligt för dem att återvända hem. De behöver en fristad i ett annat land.

I dessa formuleringar görs inte några skillnader på människor beroende på varifrån de flyr. Men det görs nu tyvärr bland svenska politiker.

Några uttalar det till och med rakt ut . Som Christian Sonesson, moderat och kommunalråd i Staffanstorp – en kommun som tidigare utmärkt sig genom att inte vilja ta emot flyktingar, men som nu svängt. Han säger i radio just att ”det är skillnad på folk och folk”. Tydligast blir det naturligtvis i det parti (sd) som aldrig tidigare velat ta emot flyktingar någonsin, någonstans. På radion intervjuas SD:s partisekreterare Richard Jomshof. Han säger nu att vi i Sverige både har ”förmåga (landet är alltså inte längre fullt?) och skyldighet” att hjälpa till och ta emot flyktingar. Men han tillägger att de bara ska få stanna tillfälligt. På en fråga om han gör skillnad på folk svarar han att det är klart att han gör det:

Det är klart jag hellre hjälper kvinnor, barn och gamla från vårt närområde än män från andra delar av världen.”

Jomshof har alltså två argument för att nu vara lite mer öppen gentemot människor som flyr från ett krig men samtidigt fortsätta att vara kallsinnig mot dem som flyr från andra krig. Det ena argumentet handlar om att det nu är kvinnor som flyr, medan det från Syrien var män. Varför män som flyr från krig inte skulle ha rätt till skydd säger inte Jomshof. Flyktingkonventionen gör inte något sådant undantag för män. Men stämmer det ens att det bara var män som kom 2015? Låt oss gå till statistiken hos SCB över hur många män respektive kvinnor som kom till Sverige från andra länder då kring 2015. Som vi kan se kom det fler män (som mest 85 000) men det kom också 65 000 kvinnor. Dessa kvinnor lyckas Jomshof då ”bortse” ifrån.

Det andra argumentet handlar bara om hur nära ifrån som de flyende kommer. Och det är väl konsekvent och i linje med sd:s sätt att tänka. Den gamla vanliga rasismen helt enkelt.

Ryska feminister mot kriget

Idag är det den 8 mars – den internationella kvinnodagen. Här i Uppsala har det bland annat manifesterats mot bristerna i den svenska förlossningsvården, till stöd för barnmorskorna men också till stöd för mödra- och förlossningsvården i Ukraina genom UNFPA, FN:s befolkningsfond. För även om vi måste fortsätta våra vanliga liv med både strider och glädjeämnen så överskuggas allt just nu av Rysslands pågående krig i Ukraina.

Jag har skrivit att jag tror att krigsmotståndet hos folket i Ryssland är oerhört viktigt för att få stopp på detta krig. Därför är det hoppingivande att nås av ett protestuttalande från ryska feminister. Nedanstående text har publicerats på JACOBIN MAGAZINE och International Viewoint. Den har översatts till svenska på den utmärkta Marxistarkiv. Här är texten:

Den 24 februari omkring 05.30 Moskvatid, tillkännagav den ryske presidenten Vladimir Putin en ”specialoperation” på ukrainskt territorium för att ”avnazifiera” och ”demilitarisera” denna suveräna stat. Operationen hade förberetts sedan länge. I flera månader har ryska trupper förflyttats till gränsen mot Ukraina. Samtidigt förnekade vårt lands ledning varje möjlighet till ett militärt angrepp. Nu ser vi att det var en lögn.
Ryssland har förklarat krig mot sin granne. Det tillät inte Ukraina rätten till varken självbestämmande eller hopp om ett fredligt liv. Vi förklarar – och inte för första gången – att det under de senaste 8 åren har förts krig på den ryska regeringens initiativ. Kriget i Donetsbäckenet är ett resultat av den olagliga annekteringen av Krim. Vi anser att Ryssland och dess president inte bryr sig om och aldrig har brytt sig om ödet för folken i Luhansk och Donetsk, och erkännandet av republikerna efter 8 år var bara en förevändning för att invadera Ukraina under täckmantel av en befrielse.
Som ryska medborgare och feminister fördömer vi detta krig. Feminismen som politisk kraft kan inte sluta upp bakom ett angreppskrig och en militär ockupation. Den feministiska rörelsen i Ryssland kämpar för sårbara grupper och för att utveckla ett rättvist samhälle med lika möjligheter och framtidsutsikter, där det inte kan finnas plats för våld och militära konflikter.
Krig innebär våld, fattigdom, tvångsförflyttningar, förstörda liv, osäkerhet och avsaknad av framtid. Det är oförenligt med den feministiska rörelsens grundläggande värderingar och mål. Krig förstärker ojämlikheten mellan könen och kastar tillbaka framstegen för mänskliga rättigheter med flera år.
Krig för inte bara med sig våld från bomber och kulor utan också sexuellt våld: som historien visar, så mångdubblas under krig risken för att våldtas för alla kvinnor. Av dessa och många andra skäl, måste ryska feminister och de som delar feministiska värderingar vara starkt mot det krig som vårt lands ledning har släppt loss.
Som Putins tal visar, utkämpas det nuvarande kriget också under de ”traditionella värderingarnas” fana, så som de förkunnas av regeringens ideologer – värderingar som Ryssland påstås ha bestämt sig för att främja över hela världen som missionär, och använda våld mot de som vägrar godta dem eller har andra åsikter. Alla som har förmåga till kritiskt tänkande inser fullständigt att dessa ”traditionella värderingar” innefattar ojämlikhet mellan könen, exploatering av kvinnor och statligt förtryck mot dem vars livsstil, självbild och handlingar inte överensstämmer med inskränkta patriarkala normer. Att rättfärdiga ockupationen av en grannstat med önskan att främja sådana förvrängda normer, och bedriva en demagogisk ”befrielse”, är ännu en orsak till varför feminister i hela Ryssland måste gå mot detta krig med all kraft.
Idag är feminister en av få aktiva politiska krafter i Ryssland. Under lång tid uppfattade de ryska myndigheterna inte oss som någon farlig politisk rörelse, och därför har vi tillfälligt varit mindre påverkade av det statliga förtrycket än andra politiska grupper. För närvarande verkar mer än 45 olika feministiska organisationer i hela landet, från Kaliningrad till Vladivostok, från Rostov-vid-Don till Ulan-Ude och Murmansk. Vi uppmanar ryska feministiska grupper och enskilda feminister att ansluta sig till Feministiska Antikrigsmotståndet och förena sina krafter för att aktivt gå mot kriget och regeringen som inledde det. Vi uppmanar också feminister i hela världen att ansluta sig till vårt motstånd. Vi är många, och tillsammans kan vi göra mycket: under de senaste 10 åren har den feministiska rörelsen fått en enorm medial och kulturell makt. Det är dags att förvandla det till politisk makt. Vi är mot krig, patriarkat, diktatur och militarism. Vi är framtiden som kommer att segra.
Vi uppmanar feminister i hela världen:
• Anslut er till fredliga demonstrationer och lansera kampanjer mot kriget i Ukraina och
Putins diktatur på och utanför Internet, organisera era egna aktioner. Ni är fria att använda Feministiska Antikrigsmotståndets symbol i era material och publikationer, liksom hashtaggarna #FeministAntiWarResistance och #FeministsAgainstWar.
• Sprid information om kriget i Ukraina och Putins aggression. Hela världen behöver stöda Ukraina nu, och vägra att hjälpa Putins regim på något sätt.
• Dela detta manifest med andra. Vi måste visa att feminister är mot detta krig – och alla sorters krig. Det är också viktigt att visa att det fortfarande finns ryska aktivister som är beredda att enas i motstånd mot Putins regim. Vi riskerar alla nu att förföljas av staten och behöver ert stöd.

Feministiska Antikrigsmotståndet har en Telegramkanal med ytterligare information (på ryska).
Medlemmar i initiativet är anonyma av säkerhetsskäl. Deras representant i London är Ella Rossman

Tankar om kriget och vad det gör med oss

Rysslands pågående invasion av Ukraina har utlöst en mängd olika reaktioner i vårt land. Det finns det som är vackert, som humanitära insamlingar och hjälp till flyktingar, eller ”bara” olika manifestationer för att uttrycka avsky inför Rysslands krig. Men detta avskyvärda krig framkallar också annat. Företeelser som inte är så vackra.

Ett av dem är den ökande propagandan för och tilltron till Nato som ett fredsprojekt. Jag tror inte att det bidrar till en fredligare värld att inordna Sverige i ett militärblock underställt USA – som också bedrivit angreppskrig på samma sätt som Ryssland gör nu. Här kommer jag inte argumentera mera i denna fråga utan hänvisar till sådant jag skrivit tidigare om Nato. Vi kan (och ska) vara på det utsatta ukrainska folkets sida och mot Putin men utan att rätta in oss i USA:s ledband.

Jag ser nu sympatiska ”vänstersossar” som byter ståndpunkt och vill ansluta Sverige till Nato. Det gör mig bedrövad. Jag ser också människor i min närhet som på felaktiga grunder tror att vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk inte står bakom det ukrainska folket och är emot invasionen. Igår antogs nämligen en resolution i EU-parlamentet som fördömer Rysslands anfallskrig. Men resolutionen stannade inte vid detta. Den talade också för att hela Europas säkerhetsordning ska byggas kring Nato, och att EU och Nato i stort sett sammanflyter till en enhet. Resolutionen uppmanar till och med Sverige och Finland att gå med i Nato.

Läs Malin Björks förklaring om detta och varför hon inte kunde rösta för denna resolution.

Den svenska borgerligheten drev för många decennier sedan på för att Sverige skulle skaffa kärnvapen. De förlorade tack och lov den striden. Men nu hörs åter dessa tongångar. En ledarskribent i Expressen skriver:

För små stater med hotfulla stormaktsgrannar står det klart: Antingen behöver man egna kärnvapen, eller så behöver man bindande överenskommelse om att man får skydd under andras kärnvapenparaply.

Nu ställs två diametralt olika synsätt mot varandra. De som tror att en värld med fler vapen, inklusive kärnvapen blir en tryggare plats och vi som strävar efter nedrustning och avveckling av kärnvapen. Jag tror inte att vi blir mer trygga för att vi tillhör en sida som kan vara med och utplåna mänskligheten i ett kollektivt självmord. Att vara med i denna ”självmordspakt” tror jag istället ökar risken för angrepp.

Naiva om Putin?

Jag ser nu en hel del personer med medie-utrymme som skriver om att ”vänstern” varit naiv om Putin och inte förstått det verkliga hotet från hans regim. Om det kan flera saker sägas.

Ja, det finns en mycket liten del bland dem som kallas vänster som har haft och har en antingen försonlig eller direkt positiv syn på agerandet från Putins Ryssland. Men den alldeles övervägande delen av vänstern har absolut inte stått för en sådan hållning.

Ja, Natos utvidgning och inringning av Ryssland (läs om detta i tidigare bloggar) kan och får inte till någon del alls användas som ett argument för att berättiga Rysslands angrepp på Ukraina. Men det är fortfarande sant att Natos utvidgning inte har bidragit till att göra världen fredligare eller Putin-regimen mindre aggressiv.

Jag skrev tidigare på denna blogg om den svenska krigsretoriken och ifrågasatte talet om att ett angrepp på Sverige ”inte kunde uteslutas”. Jag ångrar inte det jag skrev då. Och även om hela världsläget nu är mycket mer hotfullt så tror jag fortfarande inte att Ryssland planerar en invasion av Sverige. Jag skrev däremot inte något om ifall jag trodde att Ryssland skulle angripa Ukraina. Men i likhet med väldigt många andra så hoppades och trodde jag inte att detta skulle ske. Nu har det skett. Det är förfärligt och vi måste förhålla oss till det. Men fortfarande utan att ryckas med i en aggressiv krigsretorik där vi ska inordnas i ett av USA dominerat militärblock eller skaffa kärnvapen.

När det gäller synen på Putin så skulle jag dessutom snarare säga att det är borgerligheten i de s.k. västländerna som har ett stort ansvar. Putin är den våldsamma ledaren för det gäng av oligarker som omger honom. Nu när ”väst” sätter in sanktioner mot Ryssland så sägs dessa vara riktade mot oligarkerna. Jag hoppas det stämmer. USA:s finansdepartement beskriver oligarkerna så här:

Eliten nära Putin fortsätter att använda sin närhet till den ryske presidenten för att plundra den ryska staten, göra sig själva rika och höja sina familjemedlemmar till några av de högsta maktpositionerna i landet på bekostnad av det ryska folket”,

Det är en förvånansvärt sann beskrivning av denna maktgrupp. Den uppstod genom plundring av den statliga egendomen i det Sovjetunionen som upplöstes av Jeltsin. De gamla makthavarna (partitoppar och chefer inom det statliga näringslivet) såg till att gynna sig själva i den av västekonomer understödda privatiseringsvågen och behöll makten fast i nya former. Det är viktigt att minnas att ”väst” var aktivt pådrivande i den nyliberala chockterapi som var en del av denna omvandling. De såg, som Naomi Klein uttryckte det, ”Ryssland kollaps som en geopolitisk seger”*. De såg inte heller några problem med Jeltsins efterträdare Putin så länge han bara verkade utveckla Ryssland till ett kapitalistiskt land. Den svenska ekonomen Anders Åslund var en av dem som deltog i detta. Från 1991 till 1994 arbetade han som ekonomisk-politisk rådgivare åt Jeltsins regering.

Motståndet mot denna maktgrupp och protester mot kriget, framförallt från det ryska folket, hör till det allra mest avgörande för att stoppa detta krig och för att störta de nya tsarerna.

Vapenhjälp till Ukraina?

Principerna för export av vapen från Sverige regleras av ett flertal olika lagar. En princip som uttrycks är att inte exportera vapen till länder i krig. Om det kan man ha många tankar både vad gäller själva principen och vad gäller dess tillämpning. Att först bidra till att rusta ett land för krig för att sedan när dessa vapen kommer till användning plötsligt säga stopp kan ju framstå som hycklande. Och vad gäller tillämpningen så har det funnits många undantag. Väldigt många. Sverige levererade till exempel vapen till USA under Irakkriget. Och Saudiarabien har försetts med vapen till kriget i Jemen. Och nyligen har svensktillverkade pansarvärnsvapen av modellen Nlaw från Saab exporterats från Storbritannien till Ukraina. Lagarna om vapenexport har alltså stora brister. Men är det ett skäl för att överge dem eller för att förbättra dem? Och vad har varit tankarna bakom dessa lagar? Annie Reuterskiöld  skrev i SvD för några dagar sedan att ”Vapenexportlagarna från 1956 handlade om att vi som land inte skulle riskera att dras in i krig”. Är det en bedömning som inte gäller längre?

Och Svenska Freds förklarar bakgrunden så här:

Sverige har en tradition av att inte exportera vapen för att påverka det politiska skeendet i något annat land. Exporten har traditionellt setts som ett ”nödvändigt ont” för att behålla en vapenindustri i Sverige. Att tillåta vapenexport till Ukraina för att påverka konflikten skulle bryta med den politiken på ett sätt som kan få mycket allvarliga följder för Sveriges vapenexportpolitik även till andra konfliktregioner. 

Men nu i veckan beslöt Sveriges riksdag att utöver annan hjälp till Ukraina även skicka 5000 pansarskott. Ett splittrat vänsterparti – där flera ledamöter inte närvarade vid omröstningen – röstade ensamt emot detta. Bland argumenten för att rösta mot vapenhjälp till Ukraina fanns dels det faktum att det står i partiprogrammet att ”Svensk vapenexport ska avvecklas” och i valplattformen att ”Vänsterpartiet anser att Sverige ska vara en röst för fred och rättvisa, inte för ökad militarisering.”

 Efter en storm mot och inom partiet ändrades den principiella uppfattningen om vapenhjälp redan efter några dagar vid ett nytt partistyrelsemöte. Några partimedlemmar som var kritiska till att motsätta sig vapenhjälp skrev i Expressen bland annat så här:

Pansarskotten till Ukraina handlar inte om vapenexport utan om att solidariskt ställa upp för ett grannland som drabbats av en lagvidrig och våldsam militär aggression……..Det är viktigt att det inte råder något tvivel om att Vänsterpartiet går i första ledet för att Ryssland ska ut ur Ukraina. Därför är partistyrelsens ställningstagande olyckligt.

Ja, naturligtvis kommer många i den nuvarande situationen framställa det som att de som inte är för vapenlösningar också är fiender till Ukrainas oberoende och smyg-anhängare till Putin.

Är mer vapen lösningen nu?

Själv tycker jag inte att det här är någon lätt fråga. Jag har flera gånger i mitt liv deltagit i solidaritetsrörelser som samlat in pengar till olika befrielserörelser runt om i världen. I min ungdom var det till FNL i Vietnam. Vi har då alltid vetat att pengarna också kunde användas till vapen. Men jag har också speciellt under de senaste 20 åren varit med i rörelser som bara riktat sig mot krig eller mot förtryckarens våld utan att för den skull se stöd till våld som en del av lösningen. Jag deltog i fredsrörelsearbete vid USA:s angrepp mot Irak. Det var många människor i Sverige och runt om i världen som demonstrerade mot detta krig. Men vi såg inte stöd till väpnat motstånd mot USA:s ockupation som en möjlighet. Jag har deltagit i olika typer av solidaritet med det palestinska folket som lever under ockupation och folkfördrivning. Jag har ibland stött på frågan ifall jag stöder rätten till motstånd, även väpnat sådant, från det palestinska folket. Jag har svarat att jag anser att de har denna rätt, men att jag tror att våld från deras sida ofta är oklokt. Det leder bara till ett ännu större övervåld från den av USA uppbackade Israeliska statsledningen. Nu vet vi ju att den svenska staten, eller för den delen någon annan stat i Europa, inte skulle skicka vapenhjälp till palestinierna. Men (i teorin) om detta skulle hända så skulle jag inte vara för det. Under rådande omständigheter skulle inte mera våld lösa den orättvisa som det palestinska folket utsätts för.

Det finns alltså situationer när vapenhjälp och våld inte är lösningen. Kanske är även Ukraina nu en sådan situation. Nato har enligt egen uppgift varit på plats i Ukraina och ”hjälpt till att utbilda, finansiera och reformera Ukrainas väpnade styrkor och försvarsinstitutioner sedan 2014”. Nu berättar organisationen att ”tusentals pansarvärnsvapen, hundratals luftförsvarsmissiler och tusentals lager av handeldvapen och ammunition skickas till Ukraina”.

Och New York Times skriver: “Västerländska vapen har kommit in i Ukraina i relativt stora men okända mängder under de senaste dagarna. Om de kan distribueras snabbt kommer det att ha effekt”.

Det kanske inte är brist på vapen alltså. Och de 5000 svenska pansarskotten (som vi inte ens vet om de kommer komma fram) gör kanske inte så stor skillnad för krigsutvecklingen i Ukraina. Däremot som symboler för olika hållningar i Sverige.

Folket i Ukraina har all rätt att försvara sig. Och de olika uttryck för försvarsvilja som vi ser är mycket berörande. Men jag tror inte att de stridande i Ukraina kan militärt besegra den ryska övermakten. Å andra sidan tror jag inte heller att Ryssland kan segra och kunna styra över ett ockuperat Ukraina. Men hur mycket mänsklig och materiell förödelse kommer det kosta på vägen innan kriget upphör?

Därför tror jag inte på mer våld och mer vapen som en del av lösningen. Motstånd från en hel befolkning kan dessutom ta sig många former som inte innebär våld men som kräver den sorts mod och enighet som nu stora delar av det ukrainska folket visar.

Hur hopplöst det än kan se ut nu vad gäller den skrämda och – när det gäller vissa grupper – vilseledda ryska befolkningen så är det till dem vi framförallt måste sätta vårt hopp. Att de ska resa sig och störta sin nya Tsar.

Vi då?

Vi i Sverige måste fortsätta med folkliga protester, insamlingar och stöd till flyktingar. Vi måste också hitta alla sätt som finns för att försöka nå och påverka den ryska befolkningen.

Just nu är en miljon människor på flykt från Ukraina och på väg in i EU. Denna gång öppnar EU både sina gränser och sina hjärtan för flyktingarna. Det får vi vara glada över även om det går att fundera över skillnaden på behandling av folk från olika platser i världen och vi också nås av uppgifter om att studenter från Afrika inte får samma hjälp att fly ut ur landet. Vi får också vara glada över att inte SD:s Jimmie Åkesson reser till gränsen och säger åt flyktingarna (så som han gjorde vid den förra flyktingvågen) att ”det är fullt” och att inga är välkomna. Vi slipper nog också se en bister moderatledare som säger att vi måste hålla gränsen.

*Klein: Chockdoktrinen s. 313

%d bloggare gillar detta: