USA är ett land som påverkat och påverkar Sverige på många sätt, ekonomiskt, kulturellt och politiskt. Samtidigt är det många saker i USA som framstår som mycket märkliga för de flesta svenskar. Olika typer av penninghungriga kristna kyrkor med en mycket gammaldags bokstavstro är ett sådant fenomen. Uppslutningen kring en motbjudande, lögnaktig och bisarr figur som Trump är ett annat. Svårförståelig för de flesta svenskar är också synen på rätten att beväpna sig.
I Sverige har skjutvapen blivit vanligare när det gäller dödligt våld. Ökningen av död genom skjutvapen ökade från 25 fall år 2013 till 63 fall år 2022. Det handlar här om uppgörelser mellan olika gängkriminella. Det är förfärligt och handlar naturligtvis också om tillgången till vapen. Men denna tillgång är olaglig. De kriminella har inre rätt att bära dessa vapen.
I USA är det – även om vapenlagarna ser lite olika ut i olika delstater – överallt tillåtet att utan speciellt tillstånd offentligt bära skjutvapen dolt eller (i 30 delstater) öppet. USA, där det finns fler skjutvapen än invånare, är också ett mycket våldsamt samhälle. Över 39 000 människor skjuts till döds i USA varje år, enligt Amnesty. Och i genomsnitt skjuts mer än 360 människor varje dag, men överlever ”i alla fall tillräckligt länge för att komma till sjukhus”.
”The Second Amendment”
Rätten att fritt bära vapen bygger på det andra tillägget till författningen från 1791, där det står:
En väl reglerad milis är nödvändig för säkerheten i en fri stat, därför skall folkets rätt att inneha och bära vapen inte inskränkas.
Denna lag uppstod alltså när USA ganska nyss (1776) krigat sig till självständighet från kolonialmakten Storbritannien. Centralmakten var svag och det fanns ett motstånd (redan då) mot den federala makten. Det handlade där om beväpnade hemvärnsmiliser. Det kan ju låta folkligt och ”demokratiskt” men den USA-baserade journalisten Karin Henriksson berättar i Access om historikern Roxanne Dunbar-Ortiz. Hon har studerat ursprungsbefolkningens öden och istället för ”några strävsamma, självförsörjande nybyggare” såg hon ”systematisk fördrivning av vad man kallade indianer och exploatering av slavarbetskraft”…..”Miliserna var själva verktygen när den vite mannen tog och behöll makten”.
USA idag
Jag lyssnade på USA-podden på radio häromveckan. De pratade om skolskjutningarna i USA och om National Rifle Association (NRA) den lobbyorganisation som ständigt motsätter sig alla inskränkningar i vapenlagarna. USA har genomlidit ett flertal mass- eller skolskjutningar under de senaste åren, till exempel 2017 i Las Vegas (59 döda) eller i Texas i maj 2022 (21 döda). Och nu senast i mars på den kristna privatskolan i Nashville (7 döda). Det finns också en opinion för att begränsa rätten att fritt bära vapen. Men NRA kämpar stenhårt emot detta.
Från en svensk synvinkel så framstår det som svårbegripligt att inte se ett samband mellan vapentillgången och det dödliga vapenvåldet. Även om våldet i sig har sina egna samhälleliga och psykologiska orsaker så ökar naturligtvis risken för skjutvapenvåld ifall dessa är rikligt förekommande.
Man kan tycka att det borde dras några slutsatser efter alla vidriga skjutningar. Men jag hör på USA-podden att NRA istället för regleringar och begränsningar av vapentillgången menar att skolvakter bör beväpnas för att skydda barnen. Ja, sådan är våldets logik. Men denna logik leder bara till en fortsatt upptrappning.
Världens länder
Jag funderar vidare på detta spår. Det talas mycket om ekonomisk kris i världen. Men en bransch känner inte alls av detta. Militärindustrin blomstrar, länder rustar upp sina krigsmakter och rustningskostnaderna når nya rekordnivåer.
skarpt läge
I Ukraina pågår Rysslands överfall. I Sudan slåss två generaler om makten. Men också de länder som inte är i krig spänner sina muskler och skramlar med sina vapen. I Sverige pågår en stor militärövning – kallad ”Aurora 23” – som är den största militärövningen i Sverige på många decennier. 26 000 svenska soldater deltar tillsammans med 700 marinkårssoldater från USA och militärer från 12 andra länder. Hur man kan döpa en militärövning efter den romerska gryningens gudinna är för mig svårt att förstå. Men viktigare är att fundera över om detta sätt att spänna och visa de militära musklerna gör oss tryggare. Innebär det inte istället att ytterligare trappa upp spänningarna mellan olika världsmakter? Att förstärka våldsspiralerna? På samma sätt som när en amerikansk B52 i mars flög i finskt luftrum mycket nära den ryska gränsen. Då tyckte en militärexpert att det var ett bra ”skrämselbudskap”. Övningsledaren för ”Aurora 23”, brigadgeneral Stefan Andersson tycks resonera på samma sätt. Han säger att han räknar ”med att Sverige genom övningen kommer att anklagas för att eskalera det säkerhetspolitiska läget och att markeringar till havs eller i luften kan vara att vänta”. Men säger Andersson:
Det är vi förberedda på och vi kan omedelbart växla om från övning till skarp verksamhet.
”Skarp verksamhet”?!
Det är så alla dessa militärer och militärexperter (och de flesta politiker) resonerar. Egentligen tänker de väl precis på samma sätt som lobbyorganisationen NRA i USA? Våldet och vapnen kan bara mötas med mera våld. Beväpna skolvakterna. Rusta upp krigsmakterna. Se mer hotfull och skrämmande ut.
Är det inte dags att börja tänka på ett annat sätt?
Det har i dagarna uppmärksammats av ett fåtal medie-röster att det är 20 år sedan USA och Storbritannien invaderade Irak. Som alla nu vet så motiverades invasionen med falska argument om massförstörelsevapen (som aldrig kunde påvisas varken då eller senare) och lika falska påståenden om Saddamregimens koppling till Al Qaida, det terroristnätverk som hade gjort sig världskänt den 11 september 2001.
Folket i Irak led inte bara under den hemska diktatorn Saddam Hussein. Man led också under de sanktioner som landet varit utsatt för i tio år. Det mänskliga lidande som sedan också kriget 2003, den påföljande ockupationen, samhällets sönderfall och de uppblossande motsättningarna mellan olika grupper i landet ledde till, är av ofantliga mått. Som Jan Guillou skriver i Aftonbladet så har irakierna ”fått betala den amerikanska krigföringen med ett fullständigt sönderslaget land och miljoner döda, inte ”hundratusentals” som det brukar stå i morgonpress, till följd av USA:s och Storbritanniens kemiska krigföring är stora delar av landet fortfarande förgiftat”. Om du vill repetera lite historia om Irak och USA:s krig där så läs gärna hela Guillous artikel.
USA som tidigare varit med och skapat terror-rörelser som Talibanerna (enligt principen stöd din fiendes fiende) bidrog nu dessutom genom kriget, ockupationen och krossandet av den existerande irakiska statsapparaten till framväxten av en ännu värre terror-sekt: IS.
Att minnas
Att minnas detta tror jag är viktigt för att kunna förstå dagens värld utan illusioner. Vi bör också minnas hur företrädare för den svenska borgerligheten öppet ställde sig på angriparens sida i detta krig. Min lokala dagstidning den liberala UNT (som ändå inte hörde till de värsta krigsförespråkarna) skrev till exempel den 17 november 2004 (ett och ett halvt år efter invasionen) på ledarplats att:
De som i dag urskillningslöst kritiserar den amerikanska krigsinsatsen bör påminna sig, och påminnas om, att de hade dömt Iraks folk till ytterligare ett okänt antal år av namnlöst lidande om de fått sin vilja igenom och invasionen av Irak uteblivit.
Liberalerna på UNT ville att vi skulle kritisera ”med urskillning” och ha förståelse för invasionen med tanke på lidandet under Saddam Hussein. När vi nu känner till det ”namnlösa lidande” som folket i Irak genomlevt sedan dess är det svårt att förstå uppmaningen till ”urskillning” som något annat än den normala liberala ”svårigheten” att kritisera storebror USA. En ”svårighet” som liknade den som sovjet-trogna kommunister en gång i tiden hade när det gällde att förhålla sig till Sovjetunionens övergrepp.
Vi som var mot USA:s krig den gången fick inte vår ”vilja igenom”, för att använda UNT-ledarens formulering. Och den starka rörelsen för fred sjönk också efterhand tillbaka alltmer när inte bara kriget utan även ockupationen var ett faktum.
Ukraina
För drygt ett år sedan startade Ryssland sitt imperialistiska anfallskrig mot Ukraina. Liksom USA:s angrepp på Irak motiverades också detta angrepp med lögner. Att fördöma denna invasion som orättfärdig och kräva att Ryssland lämnar Ukraina är därför självklart. Och till skillnad från vid USA:s angreppskrig för 20 år sedan är det en uppfattning som delas av nästan alla i Sverige. Det är en stor skillnad jämfört med vid USA:s angreppskrig för 20 år sedan. Inte bara folkflertalet utan också hela det etablerade Sverige inom politik, medier och näringsliv är mot Rysslands angreppskrig och för Ukrainas rätt till självständighet.
Men det finns också många andra skillnader. En mycket viktig skillnad är att motståndet mot detta krig inte (som 2003) är sammanbundet med en rörelse för fred utan tvärtom en mycket stark rörelse för svensk militär upprustning och anslutning till kärnvapenalliansen Nato (som f.ö. riksdagen med överväldigande majoritet röstade för igår).
För dem som dominerar denna opinion är det inte nog att vara mot Rysslands krig, att vara för Ukrainas rätt till självbestämmande, att vara för humanitär hjälp till folket i Ukraina genom organisationer som Läkare utan gränser, Röda korset eller privatpersoner eller att ge hjälp åt ukrainska flyktingar och kräva bättre villkor för dem. Nej vi måste alla ställa in oss i ledet, se hotet även mot Sverige och vara för upprustning och Nato. Vänsterpartiet har beroende på hur man ser saken anpassat sig till eller böjt sig för detta och är nu också för militär upprustning till två procent av Sveriges BNP. Men inte heller det räcker. Vänsterpartiet röstade ändå tillsammans med Miljöpartiet mot Nato-anslutning i riksdagen igår. Även detta är uttryck för svek och vekhet mot Putin om vi lyssnar på Ebba Busch och hennes Tidö-kompisar. Ett riktigt otäckt uttryck för detta krigshysteriska synsätt hittar jag på bloggen Cornucopia (av författaren och bloggaren Lars Wilderäng). Han skriver(de språkliga slarvfelen är hans):
Sveriges riksdag röstade idag genom de nödvändiga Natolagarna för att kunna gå med i de västerländska demokratiernas ömsesidiga defensiva försvarsallians Nato. Femtrekolonnarna i Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot att samarbeta defensivt med demokratierna och gick röstade därmed som Putin ville, vilket väcker frågor om hur infiltrerade partierna är av den ryska diktaturen och utrikesunderrättelsetjänsten SVR.
Wilderäng uttrycker sig mer aggressivt än andra, men han ger kanske en föraning om vad som är att vänta. Att både försvara Ukraina och fortsätta stå upp mot Nato och mot upprustning kommer inte att vara lätt. Inte heller att verka för asyl åt även ryska krigsmotståndare eller försöka bygga band till rysk fredsopposition. Vi måste ändå försöka. Även denna gång.
Så verkar det då klart att Finland kommer gå med i Nato. Men inte Sverige. I alla fall inte nu och inte ”hand i hand” med Finland.
Jag ser att en hel del kommentatorer ser detta som ett sorts misslyckande. Ilmari Käihkö, en av alla dessa ”krigsvetare” som numera får mycket plats i medierna, menar till exempel att ”de politiska aspekterna” väger tyngre än ”säkerhetsaspekterna”:
Regeringen har sagt att det är dess viktigaste uppgift att föra Sverige in i Nato. Då ser inte det här särskilt bra ut.
Även socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson tycks instämma i detta.
För en gångs skull tycker jag att kritiken mot regeringen i detta fall är både orättvis och felaktig. De har verkligen gjort allt de kunnat. De har fjäskat och krupit för de vidriga regimerna i Turkiet och Ungern. De har i strid mot fakta hävdat att Turkiet är en demokrati. De har påbörjat införandet av lagar som kriminaliserar journalistik som kan ”skada Sveriges förhållande till andra länder” och deltagande i organisationer som på lösa grunder kallas ”terroristiska” (så lösa att anhängare till FNL eller ANC hade drabbats om de gällt då). Så regeringen kan verkligen inte anklagas för detta ”misslyckande”.
Som de som läst denna blogg tidigare vet så är jag motståndare till Nato och till svensk Nato-anslutning (läs till exempel denna). Jag ändrade inte heller uppfattning då Ryssland angrep Ukraina. Istället tyckte jag att utvecklingen där Ryssland har fullt upp med att ”klara av” detta krig visade att hotet mot Sverige inte var akut ens ifall vi accepterade tanken på det positiva med Nato som ett skydd. Och jag ställer mig samma fråga nu. Rysslands krig, upprustningen i världen och risken för eskalering är orsak till både sorg, ilska och oro. Men vad är det som är så oroande med att ”det dröjer” med Sveriges inträde i Nato? Vilka är argumenten?
Varför är det så bråttom in i Nato?
Magnus Christiansson, krigsvetare vid Försvarshögskolan, säger att ”vi kommer att hamna i en förhandlingssituation med turkarna ensamma. Det är ingen höjdare”. Men att förhandlingssituationen försämras innebär ju bara att processen in i Nato tar längre tid. Det säger inget om varför det är bråttom.
Men Christiansson framhåller också att ”Sverige blir den svaga länken i allianssystemet i norr”:
…tåget för att bygga upp Natos nya nordflank kommer att gå, Sverige kommer inte att kunna vara med och fatta beslut om det.
Det argumentet låter för mig inte heller så övertygande. Sverige har sedan en lång tid utvecklat ett allt närmare samarbete med Nato. Ingenting har här tytt på att de styrande i Sverige haft några som helst invändningar mot innehållet i de olika samarbeten som skett. För att argument om vikten av att vara med i beslutsfattandet ska ha någon tyngd så måste det finnas exempel på självständiga och från Nato avvikande ståndpunkter hos de svenska beslutsfattarna. Annars spelar det ingen roll. Sveriges regering kommer att både in- och underordna sig uppbygget av ”Natos nya nordflank” oavsett om de varit med och fattat några beslut om det.
Magdalena Andersson säger att en ”splittring mellan Sverige och Finland” gynnar Ryssland. Det skulle kunna öka risken för hot mot Sverige (från Ryssland) och ”öka vår utsatthet för påverkansoperationer”. Att Ryssland på olika sätt kommer försöka störa det alltmer uppenbart icke neutrala Sverige på dess väg in i Nato kan säkert stämma. Men det är väl i så fall lika mycket ett argument för att vi inte borde ha inlett denna process som för att det är problem att den tar tid.
Påverkansoperationer
Men sen är det då detta med ”påverkansoperationer”. Den typen av propaganda från olika stater sker ständigt och när det gäller rysk påverkan så har det till exempel visats på hur man försökt påverka valen i USA (stöd till Trump) eller Frankrike (stöd till Le Pen). Detta sker naturligtvis också i förhållande till Sverige. Tydliga band mellan Ryssland och olika företrädare för SD har också framkommit vid ett flertal tillfällen under åren.
Naturligtvis måste sådana kopplingar påvisas. Samtidigt finns det en risk och en blindhet i samband med detta.
Risken är att det räcker med att hänvisa till likheten i argument mellan svenska debattörer och ryska argument för att slå ned på dem utan att behöva diskutera i sak. Jag skrev t.ex. häromdagen och ifrågasatte att en B52 från USA flög nära den ryska gränsen för att ge ett ”skrämselbudskap” och att svenska ”analytiker” tyckte det var bra. Jag avslutade med att försöka vända på perspektivet för att se hur reaktionerna skulle bli ifall ett ryskt plan flög så nära USA. Dagen därpå skadas en amerikansk drönare som flög över Svarta havet av ryska stridsflygplan. När den ryska ambassadören tar emot protester från USA om detta, svarar han med att göra jämförelsen med ifall det varit tvärtom. Alltså liknande som min jämförelse. Jag försvarar alltså inte de ryska stridsflygplanen. Men inte heller den amerikanska drönaren som inte på något rimligt vis kan sägas försvara USA:s territorium. Men i den alltmer upphetsade krigsstämningen så kan även mitt argument stämplas som en del av ryska påverkansoperationer. Det gör att det demokratiska samtalet försvåras eller blir obefintligt.
Blindheten är kanske värre. Den är en del av att Sverige allt mer inlemmas i USA:s maktsfär. För samtidigt som det talas om olika typer av ryska påverkansoperationer så tycks de verkligt stora och avgörande påverkansoperationerna inte ens existera. Låt mig ta ett exempel.
Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen. Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Avtalet skulle sedan undertecknas av regeringen. Men det skedde aldrig. För däremellan kom en ”påverkansoperation”. Sverige hade i tre år haft det s.k. Värdlandsavtalet med Nato som innebar att Natoländer kunde stationera trupp på svensk mark. Bara en månad efter omröstningen i FN skrev USA:s försvarsminister James Mattis till Sveriges försvarsminister att Nato inte skulle förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skrev under den antagna FN-konventionen om kärnvapenstopp. Vår dåvarande utrikesminister Margot Wallström sa då i TV att: ”Nato ska ju avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”. För detta blev hon hårt angripen av högern och olika ”militärexperter” liksom av TV:s nyhetsuppläsare som felaktigt framställde det som att Wallström ”varnat” Nato (fast det var tvärtom). Hon fick inte heller något stöd av stats- eller försvarsministern. Och som alla nu vet så skrev Sverige aldrig på det avtal mot kärnvapen som våra företrädare röstat för i FN. Ännu ett hinder på vägen mot Nato hade röjts ur vägen.
Omröstning i riksdagen
Den 22 mars röstar riksdagen om Sveriges medlemskap i Nato. Det kan ju verka konstigt, och är väl också det, med tanke på att Sverige redan ansökt om medlemskap och att detta dominerat nyheterna nu i flera månader. Men så är det i alla fall. Vänsterpartiet och (om jag förstår rätt) även Miljöpartiet kommer att rösta emot detta.
I lördags flög ett B-52-bombplan från USA:s flygvapen med bas i Polen över Finska viken. Bombplanet vände om strax före ön Hogland som hör till Ryssland.
B-52
Det är tydligen första gången som ett B-52-bombplan från USA flugit i finländskt luftrum. Över Sveriges luftrum har ju detta varit tillåtet sedan flera år av våra regeringar, trots att kanske inte alla svenskar känner till det. Att flyga nära den ryska gränsen är inte heller nytt enligt Peter Haldén docent i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan:
Att ett amerikanskt bombplan av typen B52 rör sig så här nära ryska gränsen har blivit något av det nya normala.
Jag läser vad en chef och en forskare vid utrikespolitiska institutet tänker om dessa gränsnära flygningar. Utrikespolitiska institutets chef Mika Aaltola säger så här enligt Yle:
Flygningen med USA:s B-52-plan över Finska viken (visar) en tydlig markering. Finska viken är ett av Europas strategiskt viktigaste sund där Ryssland ökat på sin aktivitet.
Och att:
Ryssland (har) ökat på sin provocerande verksamhet från Alaska till Arktis och att det är ett tydligt svar från USA mot ryskt håll att det amerikanska flygvapnets bombplan vänder om i närheten av Hogland i Finska viken.
Finska viken är ett av Europas strategiskt viktigaste smala sund där Ryssland ökat på sin aktivitet, till exempel på Hogland. Så här tar man de facto hand om sina allierade och skickar ett skrämselbudskap”.
Henri Vanhanen, forskare vid Utrikespolitiska institutet, säger till SVT att ”flygningen demonstrerar Natos engagemang för regionens säkerhet”:
Med flygningen demonstrerar man för Ryssland att här är vi, pigga och vakna.
Vanhanen bedömer också att ”den här typen av kraftuppvisningar kommer att bli mer framträdande under de närmaste åren på grund av det skärpta säkerhetsläget”.
Vanhanen säger också att Finland ”med stor sannolikhet tidigare erbjudits möjlighet till bombplanens närvaro” men att det då ”förmodligen setts som en provokation mot Ryssland”.
Jag funderar över detta. Tidigare har alltså detta avvisats för att man tänkte att det var provocerande mot Ryssland. Men nu är säkerhetsläget sämre och då bryr vi oss inte längre om ifall detta är provocerande. Det är väl samma tanke som Natos chef Stoltenberg uttryckte i SVT om att han kände sig ”trygg med att den styrka Nato visar utplånar alla tvivel i Moskva om vår försvarsförmåga”.
Det är naturligtvis det militära systemets logik. Vi vet att det inte alltid slutar bra. Fienden kanske blir mer provocerad än skrämd (eller både och).
Ukraina och risken för eskalering
Rysslands vedervärdiga angreppskrig mot Ukraina har förändrat så väldigt mycket. Eftersom det var Ryssland och inte USA eller någon annan västmakt eller västmakts-allierad som var angriparen den här gången, så har USA, Nato och närstående satsat på att ge militärt stöd till det angripna Ukraina (Detta till skillnad från till exempel under alla de år då det palestinska folket angripits av Israel eller under USA-kompisen Saudi-Arabiens krig mot Jemen eller under några av USA:s många krig.) Ändå har det funnits en viss försiktighet vad gäller vapenleveranserna till Ukraina som efterhand trappats upp vad gäller både kvantitet och vapenslag. Det har helt enkelt funnits en tanke om att kriget i Ukraina riskerar att eskalera och att det då även skulle vara risk för att kärnvapen används.
Tupolev Tu-160
Men inget av detta ”försiktighets-tänk” kan jag se hos de två citerade analytikerna ovan. Där handlar det bara om att ”markera tydligt” och skicka ”skrämselbudskap”. Är det så klokt?
Jag vet att Putin är en hemsk despot. Utvecklingen i Ryssland är förfärlig och kriget måste stoppas. Men jag känner mig inte mera trygg av ett Nato som ska skicka ”skrämselbudskap”.
Vi kan dessutom fundera över hur reaktionerna skulle bli ifall Ryssland hade en militärbas i Venezuela (redan det svårtänkbart) och ett ryskt bombflygplan av typ Tupolev flög lika nära Florida som USA-planet flög nära Hogland.
Att vara bra kompis med USA är inte fel när det handlar om krig
arméchef Karl Engelbrektson
För mig låter ovanstående uttalande av Sveriges arméchef ungefär som ett barn som på skolgården tycker det är bra att vara kompis med den värsta slagskämpen och mobbaren.
Sveriges regeringar har under hela efterkrigstiden varit ”smygkompis” med USA. Samtidigt som Sverige var neutralt och alliansfritt och åtminstone under Vietnamkriget kunde markera mot USA så fanns det ett samarbete i det fördolda.
Men nu är alla skrupler kastade över bord. I DN kan vi läsa om att militära styrkor från USA numera övar ”i stort sett varannan vecka” i Sverige. Än så länge är det i form av flyg, fartyg och marinkårsförband. Men enligt general Darryl Williams, chef för USA:s och Natos arméstyrkor i Europa, så kommer ”även USA:s armé att öva här”.
Denna tilltagande militära aktivitet från USA i Sverige har också reglerats i ett avtal som går under namnet Defence Cooperation Agreement (DCA). Detta avtal är en komplettering av tidigare uppgörelser. Det ska bland annat ”öppna dörrarna för att lagra amerikansk försvarsmateriel i Sverige i fred. I en kris eller i ett krig ska förstärkningar från USA snabbare kunna sättas in här”. Avtalet handlar också om USA-soldaters ”juridiska status i Sverige”, alltså ”vad som ska gälla om till exempel gästande amerikansk militär personal skulle göra sig skyldiga till brott på svensk mark”. Uppenbarligen ska andra lagar kunna gälla för dessa soldater än för svenska medborgare eller andra utlänningar som vistas i Sverige.
Ifall man tycker att allt detta är helt naturligt och jättebra, eller att det är dåligt, beror på hur vi ser på USA som politisk, ekonomisk och militär makt i världen. Den nuvarande regimen i Ryssland har förvisso imperieplaner, krigar mot grannlandet Ukraina och hotar andra grannar. Regimen i Kina har också ambitioner att bygga ett imperium och de arbetar också för att utvidga sin ekonomiska, politiska och militära makt utanför sina egna gränser. Men USA intar fortfarande ensamt (efter Sovjets sammanbrott) rollen som dominerande imperium i världen. USA gör det genom sin ekonomiska och militära makt. Denna dominerande ställning har USA haft efter andra världskriget. En mycket stor del av jordens folk, länder och rörelser för nationell eller social frigörelse har fått uppleva det. De som är glada för USA:s ökade militära roll i Sverige har alltid sett USA:s ingripanden runt om i världen som en kamp för demokrati. Men det är en grundfalsk bild. Den enda ”princip” som väglett USA:s alla ingripanden har varit att slå vakt om de stora USA-bolagens intressen och att bevara det egna imperiet. Givetvis har USA också varit och är i konflikt med olika mördar-regimer. Men oftare har man lierat sig med och stöttat de värsta mördar-regimer. För lite drygt ett år sedan återgav jag en sammanställning av siffror från det USA-baserade forskningsinstitutet Freedom House där det framgick att ”74 % av världens icke-demokratiska nationer stöds militärt av USA”. De resterande icke-demokratiska var de som var utsatta för sanktioner.
USA har en roll som ledande imperiemakt i världen. Men det är väl ändå en demokrati? Ja i vissa avseenden är USA det. Men förutom att landet med ”Trumpismen” gått i en allt mer auktoritär riktning så har det alltid funnits mycket allvarliga brister i den form av demokrati som finns.
Att liera sig med den starkaste mobbaren på skolgården kan framstå som ett sätt att komma undan. Men det leder till att du själv blir en del av mobbandet. Det gör inte heller skolgården till en säker och bra plats för de flesta. I princip tror jag det är samma sak med utrikespolitiken:
Vi blir inte säkrare för att vi lierar oss med supermakten USA.
Istället bidrar vi till att öka spänningarna både i världen och i vårt närområde.
Vi tvingas också bli delaktiga i sådant som bidrar till ett stärkande av supermakten och dess ingripanden.
Krig är någonting som USA verkligen ägnat sig åt. Men, sedan inbördeskriget, bara utanför sina egna gränser. Därför har arméchefen fel. Framförallt i krig ska vi inte vara kompis med USA.
I tisdags var Sveriges statsminister Kristersson i Turkiet och mötte president Erdoğan. Vi kunde se honom i TV där han glatt marscherade framför av regimen uppställda uniformspersoner.
Sverige inser att Turkiet har varit inbegripet i en lång och blodig strid mot PKK-terrorister och att tusentals turkar drabbats av dessa strider. President Erdogan har förklarat den nuvarande situationen och jag har föreslagit hur Sverige kan hjälpa Turkiet i kampen mot terrorism.
På samma sätt som högern tog avstånd från det sydafrikanska ANC:s ”terroristiska” kamp mot apartheid utan att vilja fundera över varför förtryck föder motstånd så ”inser” nu Sveriges statsminister att ”Turkiet har varit inbegripet i en lång och blodig strid” utan att vilja se det förtryck som utövats och utövas mot det kurdiska folk som bor i Turkiet. Ett förtryck som är inskrivet i grundlagen genom att helt förneka detta folks existens och genom att förbjuda det kurdiska språket, den kurdiska identiteten, kurdiska namn på berg, dalar, slätter, byar m.m.
Men Kristerssons tankar går till de ”tusentals turkar (som) drabbats av dessa strider”. Var det inga andra som dog eller drabbades? År 2008 till exempel, uppgav den turkiska regimen att de ”neutraliserat 32 000 terrorister”. Under perioden 1984 – 1999 förstörde den turkiska armén över 7 000 kurdiska byar. Under striderna i och kring städer i den kurdiska delen av Turkiet mellan juli 2015 och december 2016 – i något som Amnesty International betecknade som ”kollektiv bestraffning” – dödades enligt FN ungefär 2000 personer och 350 000 – 500 000 människor tvingades lämna sina hem,. Men Kristerssons tankar går inte till dessa människor. Han lyssnar istället till den turkiske despotens ”förklaringar”. Själv säger Kristersson att han kommit med förslag till ”hur Sverige kan hjälpa Turkiet i kampen mot terrorism”. Mycket tjänstvilligt av honom! Vilka dessa ”förslag” är sägs inte. Men de kurder som flytt till Sverige undan den turkiska regimens förtryck har all anledning att känna oro.
I denna situation är det därför viktigt att på olika sätt uttrycka solidaritet med kurdernas krav på erkännande och motstånd mot Erdoğan-regimen förtryck och den svenska regeringens kryperi. Gör det till exempel genom att demonstrera i Stockholm eller Göteborg på lördag:
DEMONSTRATIONER LÖRDAGEN DEN 12 NOVEMBER
I STOCKHOLM, NORRA BANTORGET,KL. 13:00
I GÖTEBORG, BRUNNSPARKEN, KL. 14:00
STOPPA DEN TURKISKA STATENS ANVÄNDNING AV KEMISKA VAPEN I KURDISTAN.
FÖRDÖM DEN SVENSKA REGERINGENS BESLUT ATT TA AVSTÅND FRÅN PYD/YPG/YPJ
Låt oss stå upp tillsammans för att sätta stopp för plundring, ockupation och kemiska attacker mot det kurdiska folket i Kurdistan.
Arrangörer: De kurdiska organisationerna NCDK, PJAK och Kurdiska Kvinnorådet AMARA.
Sverige håller på att bli ett mycket annorlunda land mot vad det var. Det gäller både inrikespolitiken med en regering som delvis styrs som marionetter av ett högernationellt parti med bakgrund i nazismen, men också utrikespolitiken. Bilden av Sverige i världen håller på att förändras. Om vi backar några decennier så är förändringen enorm. Tänk till exempel på hur Olof Palme 1968 demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam. Som Pierre Schori påpekat så var det en ”lyx” som var möjlig tack vare det faktum att vi inte var medlemmar i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll nämligen tyst om USA:s krig.
Länge var det också självklart att Sverige varken skulle vara med i Nato eller hysa några kärnvapen på vårt territorium. Förvisso har svenska regeringar många gånger under åren agerat i utrikespolitiken på ett sätt som freds- och vänsterrörelsen har kritiserat. Men den grad av kryperi för en reaktionär despot som det påbörjade inträdet Nato lett till, har vi nog inte upplevt någonsin i efterkrigstiden. Det är så långtgående att även socialdemokraten Morgan Johansson känt sig tvungen att höja rösten. På Facebook skrev han:
Med tanke på att kryperiet för Erdoğan-regimen började redan med den socialdemokratiska regeringen så tycker jag personligen att detta känns lite svårsmält. Men okej, Kristersson/Billström har ”överträffat” Andersson/Linde när det gäller kryperiet. Och hellre att socialdemokraterna kritiserar åtminstone detta och något än att de tiger.
Utvecklingen sedan 2014
Det finns anledning att försöka minnas de olika stegen bort från det som tidigare varit svensk utrikespolitik. Även om tempot accelererat det sista året så kan en startpunkt vara 2014. Det hade då redan påbörjats en smygande anpassning till Nato innan dess. Sverige hade t.ex. stridit under befäl av Nato i Afghanistan (även om detta förnekades i början). Men med undertecknandet av Värdlandsavtalet 2014 togs ett mycket viktigt steg. Detta avtal skulle enligt avtalstexten ”underlätta för Sverige att ta emot och ge militärt stöd i kristid och för att stå som värdland för Natoövningar”. Sedan dess har Natoövningar tillsammans med Nato-trupper på svenskt territorium skett helt öppet ett flertal gånger. Jag skriver ”öppet”, för som den liberala riksdagsmannen Widman påpekade i riksdagsdebatten i maj 2022 så visste Ryssland att vi spelade ihop med USA hela tiden:
De vet att vi har spelat under täcket med USA och Nato, och de har vetat det länge.
Att Widman och liberalerna drar helt andra slutsatser av det konstaterade dubbelspelet är en annan sak. De borgerliga partierna har alltid varit anhängare till Nato. Men länge var det bara Folkpartiet/Liberalerna som drev detta aktivt medan moderaterna hade en lägre profil i frågan. Och enligt en undersökning av Ipsos från 2016 så tyckte 50 procent av befolkningen då att vi inte skulle gå med i Nato medan 34 procent var för och 16 procent tveksamma. Men vid denna tid började hela det borgerliga lägret samt deras media-debattörer, ledarskribenter och ”militärexperter” driva frågan om att få med Sverige i Nato.
I juli 2017 hände något viktigt som för en stund ingav hopp bland fredsvänner och motståndare till kärnvapen. Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige för ett avtal om förbud för kärnvapen (”The treaty on the prohibition of nuclear weapons”). Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Men glädjen blev kort. För nu började en kraftig motoffensiv inte bara från den svenska högern och Nato-anhängarna utan också från den ledande Nato-makten USA.
Avtalet skulle nämligen också undertecknas (ratificeras). Hela den svenska högern inklusive SD deklarerade att de skulle rösta emot detta och socialdemokratin visade sig vara splittrad i frågan. Utrikesminister Wallström utsattes för hård press bland annat från USA:s försvarsminister James Mattis. Han skrev till försvarsministern Hultqvist att Nato inte skulle förnya Värdlandsavtalet ifall den svenska regeringen skrev under FN-konventionen om kärnvapenstopp. Han skrev bland annat:
Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.
När utrikesminister Wallström då mycket sakligt påpekade att Nato skulle ”avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”, så blev hon hårt angripen för detta självklara uttryck från ministern i en självständig nation. Liberaler, moderater, diverse s.k. experter och journalister sa att Wallström ”varnat” USA. Det var som uppochnedvända världen. Den ledande militärmakten i världen blandade sig öppet i svensk politik. När vår utrikesminister sa att de inte borde göra det kallade dessa krypande typer detta för en ”varning”.
Här är också viktigt att minnas James Mattis ord om att USA:s militär ”aldrig avslöjar beväpningen i sina vapensystem”. Fram till dess hade även Nato-anhängarna nämligen framhållit det som självklart att ett medlemskap i kärnvapenalliansen aldrig skulle innebära att kärnvapen fördes in i Sverige. Trots Mattis ”avslöjande” fortsatte de påstå det även efter detta.
Och något undertecknande blev det aldrig heller. Nato-anhängarna hade vunnit en viktig seger, inte minst med hjälp inifrån det socialdemokratiska partiet och från dess försvarsminister. Det som utmärkte Peter Hultqvists ministertid var nämligen, förutom den militära upprustningen, den allt starkare anknytningen till Nato och USA: ”Det fördjupade partnerskapet med Nato och den transatlantiska länken är viktiga för svensk försvars- och säkerhetspolitik” som han uttryckte det.
Så förberedde olika inflytelserika grupper Sverige för inträde i Nato under ett flertal år. Den 24 februari i år fick de en avgörande hjälp från Putin genom invasionen av Ukraina. Och nu började det gå väldigt fort. Tolv dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina – på Kvinnodagen den 8 mars – samlades riksdagens partiledare hos statsminister Magdalena Andersson för en genomgång av läget. Där och då sa statsminister Magdalena Andersson (fortfarande) att ett Nato-medlemskap inte var aktuellt och att en ansökan till och med skulle ”ytterligare destabilisera läget i Europa”.
Men på nio veckor ändrades detta. Efter att ha tigit och vägrat att uttala någon uppfattning drev partiledningen i socialdemokraterna hastigt igenom att Sverige nu skulle ansöka om medlemskap. Den inre ”partidialogen” som föregick beslutet i partistyrelsen bestod av ett antal hårt styrda digitala möten med några tusen deltagare. Att låta folket (hela folket) vara med och besluta genom en folkomröstning var ”en dålig idé” enligt statsministern. Anledningen var ”att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet”.
Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, beskrev den brådstörtade processen kring inträdet i Nato som att ”något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022”.
Argumenten mot Nato har jag framfört i ett flertal tidigare bloggar (läs gärna). Men oavsett vad vi anser i sakfrågan så är det kuppliknande sättet att genomföra beslutet djupt odemokratiskt och omotiverat, annat än för dem som till varje pris, oavsett allt annat, ville genomföra detta. Ingen av dem som genomförde denna kupp har på ett begripligt sätt kunnat förklara varför det var så bråttom. Hotet mot Sverige var ju inte akut. Rysslands svårigheter och motgångar i kriget i Ukraina har dessutom övertydligt visat detta.
Ändå var Sverige nu nästan framme på vägen in i Nato. Men nu tillstötte ”ett litet problem”. Alla Natos medlemsstater måste godkänna inträdet. Den reaktionära Erdoğan-regimen insåg att det här gav den en möjlighet att manövrera för att stärka sina positioner och slå ner på oppositionen och de kurdiska organisationerna inom och utom landet. Snabbt träffades då ett avtal med den turkiska regimen. Syftet var att ”lugna” den turkiska statsledningen, sa Natos generalsekreterare Stoltenberg och vår dåvarande statsminister Andersson.
Det var här krypandet för Erdoğan och förräderiet mot kurderna påbörjades. Och precis som med Nato-processen i övrigt så förbereddes den av socialdemokraternas ledning. Den nuvarande högerregeringen har det bara så mycket lättare. De har alltid varit för Nato, aldrig kritiserat USA och aldrig stött några folkliga befrielserörelser under deras kamp. De kan därför så mycket lättare smöra för Erdoğan, bortse från all anständighet, förråda den kurdiska organisation (PYD/YPG) som besegrade IS och fortfarande håller farliga IS-fångar med svenskt medborgarskap. Högern kan snacka skit om terrorism på samma sätt som de gjorde om Mandela och ANC innan apartheid störtades i Sydafrika.
Samma sak är det med kärnvapnen. De som aldrig skulle få föras in på svensk mark. Även här påbörjades förändringen av den socialdemokratiska regeringen. Den 5 juli i år överlämnade Sveriges regering ett ”Letter of intent” till Nato, undertecknat av utrikesminister Ann Linde (S). Brevet är en avsiktsförklaring från Sverige. Där kunde vi läsa:
Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag.
Högerregeringens försvarsminister Pål Jonson har gått ett steg till även här. Han menar att Sverige inte ”inte bör ha några förbehåll mot att förvara kärnvapen på svensk mark”. Och Sveriges överbefälhavare Michael Bydén höll med om detta och fortsatte på detta vis att blanda sig i politiken.
Att göra
Idag ska statsminister Kristersson träffa Erdoğan i Turkiet. Kommer det leda till fler försök att utvisa kurder som haft en fristad i Sverige? Här är det mycket viktigt att vänstern och människorättsorganisationer är vaksamma. För några veckor sedan försökte man på Turkiets begäran utvisa Znar Bozkurt. Men aktivitet från bland annat Vänsterpartiet lyckades stoppa detta.
Håll också utkik efter manifestationer riktade mot Erdoğan-regimen och det svenska kryperiet och för solidaritet med kurdernas kamp. Om du bor i Stockholm eller har möjlighet att ta dig till Stockholm på
lördag den 12 november så ordnas en demonstration från Norra Bantorget kl. 13.00.
Paroller för demonstrationen är:
STOPPA DEN TURKISKA STATENS ANVÄNDNING AV KEMISKA VAPEN I KURDISTAN.
FÖRDÖM DEN SVENSKA REGERINGENS BESLUT ATT TA AVSTÅND FRÅN PYD/YPG/YPJ
Du kan också som en liten motståndshandling hemma vid din dator svara på en promemoria om riksdagens godkännande av Sveriges Natomedlemskap. Hjälp med detta kan du få på Svenska Freds aktions-sida mot Nato. Gör det!
Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra.” (Groucho Marx)
Om vapen och (svensk) vapenexport har jag skrivit många bloggar under åren (se ”Kategorier”). För den som är intresserad av kritik mot Sveriges vapenexport så rekommenderar jag förutom tidigare bloggar i denna kategori även Svenska Freds argumentationssamling. Jag är alltså generellt kritisk mot svensk vapenexport. Men bortsett från det så finns det ändå vissa principer som reglerar svensk vapenexport. Eller gör det? Låt oss se.
I Sverige har regeringen delegerat beslut om vapenexport till Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Det är alltså ISP som beslutar om tillstånd för vapenexport. Men deras beslut ska regleras av bestämmelser som antas av Sveriges riksdag. Den 28 februari 2018 antog riksdagen ökade krav på de länder som Sverige exporterar krigsmateriel till. Så här:
För att landet ska få tillstånd att ta emot krigsmateriel ska landet ha respekt för mänskliga rättigheter, ha en hög demokratisk status och importen av krigsmateriel får inte motverka en rättvis och hållbar utveckling i landet.
Syftet med ändringarna var ”att se till att Sverige endast exporterar krigsmaterial till länder som är acceptabla”.
Men idag skriver Inspektionen för strategiska produkter (ISP) i ett pressmeddelande att de åter har ”beviljat tillstånd för svensk export av produkter klassade som krigsmateriel till Turkiet”.
Så hur är det då med principerna? Har Turkiet blivit ”acceptabelt”? Är det ett land med ”hög demokratisk status” där mänskliga rättigheter respekteras? Kan man utesluta att export av vapen dit ”inte motverkar en rättvis och hållbar utveckling i landet”.
Alla som är någorlunda insatta i förhållandena i Turkiet vet att det inte är så. Den som är tveksam kan annars gå till en rapport från regeringskansliet från förra året som granskade ”Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer” i Turkiet. I rapporten skrev man bland annat:
Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande.
….rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts.
Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker.
Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.
Därför skriver naturligtvis inte heller ISP något om situationen för demokrati i Turkiet. Istället skriver man bara att ”beslutet att åter tillåta export till Turkiet är en direkt följd av Sveriges ansökan om medlemskap i Nato, där ju Turkiet är en av medlemmarna”.
Så var det med principerna. De gäller bara så länge de som är odemokratiska inte ingår i vårt läger. Men nu är inträdet i Nato överordnat och då behöver man tydligen inte ens kommentera någon av de tidigare principerna.
Inträdet i Nato som inte ger oss större trygghet och som motverkar avspänning leder också till en ökande cynism och att viktiga beslut genomförs utan att grundas i tydliga principer och nästan utan någon som helst demokratisk debatt.
Den 6 augusti är det 77 år sedan USA släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. 212 000 människor dog och än idag behandlar sjukhus i Hiroshima strålskadade samtidigt som nya sjukdomar upptäcks hos överlevare och deras barn. Idag är dessa massförstörelsevapen både fler och värre än 1945. Av världens 15 000 nukleära stridsspetsar står 1800 redo att avfyras och deras sprängkraft motsvarar 50 000 Hiroshimabomber.
Tillsammans med den pågående klimat- och miljökrisen är hotet från kärnvapen det stora hotet mot hela mänskligheten.
Förenta Nationerna är samtida med atombomben. I fyrtio år har det varit vårt gemensamma öde att leva under kärnvapenhotet, med risk för total förintelse av civiliserat liv på jorden…..Det finns ingen mer brådskande uppgift än att försöka minska, och i sista hand undanröja, denna risk…….Vi bör överväga att i folkrätten förbjuda användning av kärnvapen.
I denna anda undertecknade Sverige i juli 2017, tillsammans med 121 andra länder i FN, ett avtal om förbud för kärnvapen. Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium.
Men redan här hade något börjat hända i Sverige. För sedan skulle avtalet också undertecknas. Detta utreddes av regeringen. Efter stark press från USA och den svenska högern blev avtalet aldrig underskrivet.
Och nu är Sverige på väg in i Nato. Och alla spärrar tycks ha släppts.
Den 5 juli undertecknade Natoländernas ambassadörer Sveriges och Finlands anslutningsprotokoll som innebär att länderna nu är ”officiellt inbjudna medlemmar”. Samtidigt överlämnade Sveriges regering ett ”Letter of intent” till Nato, undertecknat av utrikesminister Ann Linde (S). Brevet är en avsiktsförklaring från Sverige. I detta kan vi bland annat läsa:
Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag”.
Sverige accepterar Natos användande av kärnvapen och ska fullt ut delta i både planering och uppdrag, säger alltså vår utrikesminister.
För SVT intervjuas William Alberque, som är direktör vid International Institute for Strategic Studies om vad ”Sveriges delaktighet i Nato:s kärnvapenhantering” innebär. Han säger att det bland annat innebär att ”erbjuda taktiskt stöd till kärnvapenuppdraget” och ”konventionellt luftstöd vid insatser med kärnvapen”.
Där är vi alltså idag. Är detta slutpunkten i det socialdemokratiska partiets urartning?
Sverige (och Finland) går vidare mot medlemskap i Nato efter mötet i Madrid. Nu ska svenskt och finskt medlemskap ratificeras i alla medlemsstaters parlament. Det blev möjligt efter att Sverige, Finland och Turkiet skrivit ett avtal med tio punkter. Som alla nu vet så var det just Turkiet som motsatte sig svenskt och finskt medlemskap. Med avtalet skulle den turkiska statsledningen ”lugnas”. Så uttryckte sig både generalsekreterare Stoltenberg och vår statsminister Andersson. Det har nu skett.
Vad är då Turkiet för ett land och hurdan är den turkiska regimen? Låt mig citera några utdrag från en rapport grundad på Utrikesdepartementets bedömningar och publicerad av vår svenska regering för ett år sedan:
Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande.
….rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts.
Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. Detta gäller även oppositionspolitiker, särskilt från det prokurdiska Folkets demokratiska parti (HDP).
Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.
2021 frånträdde Turkiet Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen)
Strafflagen tillåter en bred tolkning av begrepp som terrorism, förtal av presidenten och förolämpning av nationen, vilket undergräver rättssäkerheten.
Turkiets omfattande terrorlagstiftning samt lagar om bland annat förtal av presidenten och förolämpning av nationen tillämpas godtyckligt och innebär inskränkningar av yttrande-, press- och informationsfriheten.
Såväl kvinnorättsdemonstrationer på den internationella kvinnodagen som Prideparader är i praktiken förbjudna i hela Turkiet sedan 2018 respektive 2015.
Grundlagen erkänner endast turkiska som nationellt språk, vilket påverkar den kurdiskspråkiga befolkningen negativt.
Med denna stat har vår egen regering alltså träffat ett avtal för att lugna den turkiska regimen och kunna gå med i Nato. I detta avtal uttrycker Sverige och Finland ”sitt fulla stöd till Turkiet för hot mot landets säkerhet”. Sverige och Finland går med på att ”slå ned på PKK-aktiviteter” och ”inleda ett förstärkt samarbete med alla led i Turkiets regering, polis och säkerhetstjänst mot terrorism”. Det ska tecknas ett utlämningsavtal med Turkiet. Sverige och Finland går med på att motarbeta vad Turkiet ser som ”desinformation”.
Sverige och Finland ska alltså samarbeta ”mot terrorism” med ett land där ”lagar mot terrorism ….. används för att tysta oliktänkande och regimkritiker”, där ”en bred tolkning av begrepp som terrorism” tillåts och där ”terrorlagstiftning …….tillämpas godtyckligt”, enligt regeringen för ett år sedan.
En av de personer som Turkiet vill ha utlämnad är journalisten Levent Kenez som flydde till Sverige 2016. Men förra året avslog den svenska Högsta domstolen Turkiets ”begäran”. HD skrev då:
Gärningen som Levent Kenez misstänks för — journalistisk verksamhet som chefredaktör för en tidning — motsvarar inte brott enligt svensk lag”.
Att statsminister Andersson nu säger att ”ägnar man sig inte åt terroristverksamhet så behöver man inte vara orolig” känns inte speciellt lugnande för den som tänker efter lite. Sveriges regering vill ju få den turkiska presidenten att ”känna sig lugn” och visa att de tar ”hans oro på allvar”. Men ”oron” hos en förtryckarregim som använder ordet ”terror” om allt som de vill förtrycka kan bara lugnas genom att ge upp svensk lagstiftning.
Av rädsla för den skurkaktiga regimen i Ryssland inleder vi alltså ett samarbete med en regim som mycket liknar den ryska vad gäller att vara odemokratisk och reaktionär. Och faktiskt även när det gäller att föra krig mot sina grannar. Jag citerar åter ur rapporten från Utrikesdepartementet:
Turkiet har genomfört fyra större militära operationer i Syrien. Under operation ”Fredens källa” 2019 begick enligt Amnesty International den turkiska militären och turkietstödda väpnade syriska miliser krigsbrott samt allvarliga kränkningar och övergrepp.
Turkiet kontrollerar delar av norra Syrien genom stöd till ett antal syriska miliser, under the Syrian National Army (SNA).
Invasionen av Syrien 2019
Det har varit en anledning till att Sverige inte har exporterat vapen till Turkiet. Men som statsminister Andersson uttryckt det så är det ”naturligtvis” annorlunda om vi blir medlemmar i Nato. För nu bekräftar Sverige och Finland i avtalet att ”det inte råder något embargo på vapenexport till Turkiet och Sverige kommer anpassa reglerna för sin vapenexport till Nato-allierade”.
Ja, det följer inte bara rättigheter av att gå med i en allians – i detta fall den tveksamma rätten till att ingå under ett ”kärnvapenparaply”* och att få stöd vid ett militärt angrepp – det följer också skyldigheter som att bistå andra medlemmar i alliansen oavsett hur skurkaktiga de är. Därför måste ”naturligtvis” Sverige exportera vapen till Nato-landet Turkiet.
Linus Hagström professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan beskrev den brådstörtade processen kring inträdet i Nato så här i DN 28 juni:
Även om det inte klart uttalades, går det på basis av hur beslutet fattades att konstatera att något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022.
Ett ”undantagstillstånd”. Skulle man kanske rentav kunna tala om en kupp? Inom det socialdemokratiska partiet och genom regeringen med kraftigt understöd från militärer, militärindustri och dominerande medier.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 