I september 2015 utsågs Jeremy Corbyn till ny ledare för det brittiska Labour party. Han fick då nästan 60 procent av rösterna i partiledarvalet. Den närmsta rivalen fick 17 procent.
Högersossen Katrin Marcal skrev då i Aftonbladet att det var både ”tragiskt” och svårförklarligt att ”en skäggig marxist valdes till partiledare”. Men det tyckte inte de 14 500 personer som anslöt sig till Labour dygnet efter att Corbyn blivit vald. Inte heller alla de som gick med och bidrog till att Labour ökade till en halv miljon medlemmar och under en tid var västvärldens största parti.
Corbyn uttryckte det själv som att: ”Politiken går inte tillbaka in i den låda där den var förut. Vad som hänt är att människor har sagt att de har haft nog med åtstramningspolitik”. Det var en tydlig vänsterlinje formulerad i parollen: FOR THE MANY, NOT THE FEW (För de många inte de få).
Naturligtvis hände det som alltid händer när politiker med sådana rättvisetankar får ett ökat stöd. Corbyn angreps med alla medel av högern och de rika och dem med tillgång till TV och press. Angreppen var så kraftfulla och hårda så att man skulle kunnat tro att det gällde deras egna liv istället för deras pengar. Ja Corbyn angreps även av högern inom Labourpartiet, både öppet och bakom hans rygg.
Ett av de mest oärliga och smutsiga angreppen gick ut på att Corbyn var antisemit. Något som även förmedlades vidare och stöddes här i Sverige av dominerande medier och även av den fega chefredaktören för tidningen ETC. Jag skrev en blogg om detta och om vad som är antisemitism i oktober 2020.
Partihögern i Labour menade naturligtvis också att det inte skulle vara möjligt att få stöd i val för en tydlig vänsterpolitik av det slag som Labour stod för under Corbyn. Trots detta gick partiet framåt i valet 2017. Man vann inte. Men ökade. Labour fick 39,99 procent mot de konservativas 42,45 procent. Partiet fick 36 fler platser i parlamentet. På grund av det brittiska enmansvalsystemet blev utdelningen i mandat större för de konservativa i förhållande till antalet röster. Men resultatet visade ändå att det var möjligt att gå fram med en vänsterpolitik.
I valet 2019 gick Labour fram med krav på förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. Man hade ett program för klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030. Och man lovade att höjda anslagen till sjukvården. Men Brexitfrågan och partiets oklarhet i denna fråga fällde avgörandet. Valet blev ett bakslag för Labour. Man föll tillbaka till 32,3 procent. Naturligtvis ett stort bakslag, men ändå ett resultat långt över de flesta socialdemokratiska partier i Europa. Och inte ett bevis för att en högersväng skulle gett bättre resultat. Det var också så att Labour hade det största stödet bland yngre väljare: 57% i åldersgruppen 18 – 24 år och 55% i i åldersgruppen 25 -34 år. Även i gruppen 35 – 44 hade Labour ett större stöd än Tories: 45% jmf med 30%. Tories var däremot störst bland äldre. De hade 49% i gruppen 55 – 64 år och 62% bland 65+. Det gav dem en majoritet.
I oktober 2020 lyckas partihögern i Labour äntligen i alla sina manövrer för att få bort Corbyn. Han blev avstängd från partiet med hänvisning till den falska anklagelsen om att han underlåtit att bekämpa anti-semitism inom partiet. Se även här mer om detta i den blogg som jag nämnde ovan.
Och nu fullföljer partihögern/den nuvarande ledningen under Starmer dessa angrepp på vänstern och Corbyn. De meddelades att Corbyn inte kommer tillåtas att ställa upp som partikandidat i sin traditionella valkrets i nästa parlamentsval, den valkrets som han har företrätt sedan 1983. Som Jonas Elvander skriver i Flamman så handlar inte angreppen på Corbyn ”så mycket om honom som person, utan om att visa för väljarna att den period som bär hans namn aldrig kommer att upprepas igen”.
På samma sätt som Corbyn gav hopp till de många, de som hoppades att en politik för rättvis omfördelning, social välfärd och rättvis klimatomställning var möjlig, så blir nu många av hans anhängare nedslagna och desillusionerade. De har lämnat och lämnar nu Labour. Enligt Elvander har också de fula angreppen på Corbyns politik fått negativa konsekvenser för opinionssiffrorna. Och då ska vi tänka på att de konservativa nu samtidigt ligger mycket sämre till än tidigare på grund av olika kriser inom det partiet.
Samtidigt finns det något kring detta med ledarskap som stör mig. Hur det så ofta är så att vi människor koncentrerar allt hopp till en viss person (en ledare). Även vi på vänstersidan. Så mycket att det mesta faller med denna ledare. Jag vet att ledare behövs. Men det är ändå att skapa en rörelse inte bara för utan också med och av ”de många” som vi måste lyckas med. Hur detta görs bäst i Storbritannien vet inte jag. Om det är genom att fortsätta kämpa inom Labour eller om det är genom det svåra arbetet med att bygga upp ett nytt parti. Men frågan måste lösas. Av och med ”de många”.
Sverige håller på att bli ett mycket annorlunda land mot vad det var. Det gäller både inrikespolitiken med en regering som delvis styrs som marionetter av ett högernationellt parti med bakgrund i nazismen, men också utrikespolitiken. Bilden av Sverige i världen håller på att förändras. Om vi backar några decennier så är förändringen enorm. Tänk till exempel på hur Olof Palme 1968 demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam. Som Pierre Schori påpekat så var det en ”lyx” som var möjlig tack vare det faktum att vi inte var medlemmar i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll nämligen tyst om USA:s krig.
Länge var det också självklart att Sverige varken skulle vara med i Nato eller hysa några kärnvapen på vårt territorium. Förvisso har svenska regeringar många gånger under åren agerat i utrikespolitiken på ett sätt som freds- och vänsterrörelsen har kritiserat. Men den grad av kryperi för en reaktionär despot som det påbörjade inträdet Nato lett till, har vi nog inte upplevt någonsin i efterkrigstiden. Det är så långtgående att även socialdemokraten Morgan Johansson känt sig tvungen att höja rösten. På Facebook skrev han:
Med tanke på att kryperiet för Erdoğan-regimen började redan med den socialdemokratiska regeringen så tycker jag personligen att detta känns lite svårsmält. Men okej, Kristersson/Billström har ”överträffat” Andersson/Linde när det gäller kryperiet. Och hellre att socialdemokraterna kritiserar åtminstone detta och något än att de tiger.
Utvecklingen sedan 2014
Det finns anledning att försöka minnas de olika stegen bort från det som tidigare varit svensk utrikespolitik. Även om tempot accelererat det sista året så kan en startpunkt vara 2014. Det hade då redan påbörjats en smygande anpassning till Nato innan dess. Sverige hade t.ex. stridit under befäl av Nato i Afghanistan (även om detta förnekades i början). Men med undertecknandet av Värdlandsavtalet 2014 togs ett mycket viktigt steg. Detta avtal skulle enligt avtalstexten ”underlätta för Sverige att ta emot och ge militärt stöd i kristid och för att stå som värdland för Natoövningar”. Sedan dess har Natoövningar tillsammans med Nato-trupper på svenskt territorium skett helt öppet ett flertal gånger. Jag skriver ”öppet”, för som den liberala riksdagsmannen Widman påpekade i riksdagsdebatten i maj 2022 så visste Ryssland att vi spelade ihop med USA hela tiden:
De vet att vi har spelat under täcket med USA och Nato, och de har vetat det länge.
Att Widman och liberalerna drar helt andra slutsatser av det konstaterade dubbelspelet är en annan sak. De borgerliga partierna har alltid varit anhängare till Nato. Men länge var det bara Folkpartiet/Liberalerna som drev detta aktivt medan moderaterna hade en lägre profil i frågan. Och enligt en undersökning av Ipsos från 2016 så tyckte 50 procent av befolkningen då att vi inte skulle gå med i Nato medan 34 procent var för och 16 procent tveksamma. Men vid denna tid började hela det borgerliga lägret samt deras media-debattörer, ledarskribenter och ”militärexperter” driva frågan om att få med Sverige i Nato.
I juli 2017 hände något viktigt som för en stund ingav hopp bland fredsvänner och motståndare till kärnvapen. Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige för ett avtal om förbud för kärnvapen (”The treaty on the prohibition of nuclear weapons”). Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Men glädjen blev kort. För nu började en kraftig motoffensiv inte bara från den svenska högern och Nato-anhängarna utan också från den ledande Nato-makten USA.
Avtalet skulle nämligen också undertecknas (ratificeras). Hela den svenska högern inklusive SD deklarerade att de skulle rösta emot detta och socialdemokratin visade sig vara splittrad i frågan. Utrikesminister Wallström utsattes för hård press bland annat från USA:s försvarsminister James Mattis. Han skrev till försvarsministern Hultqvist att Nato inte skulle förnya Värdlandsavtalet ifall den svenska regeringen skrev under FN-konventionen om kärnvapenstopp. Han skrev bland annat:
Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.
När utrikesminister Wallström då mycket sakligt påpekade att Nato skulle ”avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”, så blev hon hårt angripen för detta självklara uttryck från ministern i en självständig nation. Liberaler, moderater, diverse s.k. experter och journalister sa att Wallström ”varnat” USA. Det var som uppochnedvända världen. Den ledande militärmakten i världen blandade sig öppet i svensk politik. När vår utrikesminister sa att de inte borde göra det kallade dessa krypande typer detta för en ”varning”.
Här är också viktigt att minnas James Mattis ord om att USA:s militär ”aldrig avslöjar beväpningen i sina vapensystem”. Fram till dess hade även Nato-anhängarna nämligen framhållit det som självklart att ett medlemskap i kärnvapenalliansen aldrig skulle innebära att kärnvapen fördes in i Sverige. Trots Mattis ”avslöjande” fortsatte de påstå det även efter detta.
Och något undertecknande blev det aldrig heller. Nato-anhängarna hade vunnit en viktig seger, inte minst med hjälp inifrån det socialdemokratiska partiet och från dess försvarsminister. Det som utmärkte Peter Hultqvists ministertid var nämligen, förutom den militära upprustningen, den allt starkare anknytningen till Nato och USA: ”Det fördjupade partnerskapet med Nato och den transatlantiska länken är viktiga för svensk försvars- och säkerhetspolitik” som han uttryckte det.
Så förberedde olika inflytelserika grupper Sverige för inträde i Nato under ett flertal år. Den 24 februari i år fick de en avgörande hjälp från Putin genom invasionen av Ukraina. Och nu började det gå väldigt fort. Tolv dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina – på Kvinnodagen den 8 mars – samlades riksdagens partiledare hos statsminister Magdalena Andersson för en genomgång av läget. Där och då sa statsminister Magdalena Andersson (fortfarande) att ett Nato-medlemskap inte var aktuellt och att en ansökan till och med skulle ”ytterligare destabilisera läget i Europa”.
Men på nio veckor ändrades detta. Efter att ha tigit och vägrat att uttala någon uppfattning drev partiledningen i socialdemokraterna hastigt igenom att Sverige nu skulle ansöka om medlemskap. Den inre ”partidialogen” som föregick beslutet i partistyrelsen bestod av ett antal hårt styrda digitala möten med några tusen deltagare. Att låta folket (hela folket) vara med och besluta genom en folkomröstning var ”en dålig idé” enligt statsministern. Anledningen var ”att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet”.
Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, beskrev den brådstörtade processen kring inträdet i Nato som att ”något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022”.
Argumenten mot Nato har jag framfört i ett flertal tidigare bloggar (läs gärna). Men oavsett vad vi anser i sakfrågan så är det kuppliknande sättet att genomföra beslutet djupt odemokratiskt och omotiverat, annat än för dem som till varje pris, oavsett allt annat, ville genomföra detta. Ingen av dem som genomförde denna kupp har på ett begripligt sätt kunnat förklara varför det var så bråttom. Hotet mot Sverige var ju inte akut. Rysslands svårigheter och motgångar i kriget i Ukraina har dessutom övertydligt visat detta.
Ändå var Sverige nu nästan framme på vägen in i Nato. Men nu tillstötte ”ett litet problem”. Alla Natos medlemsstater måste godkänna inträdet. Den reaktionära Erdoğan-regimen insåg att det här gav den en möjlighet att manövrera för att stärka sina positioner och slå ner på oppositionen och de kurdiska organisationerna inom och utom landet. Snabbt träffades då ett avtal med den turkiska regimen. Syftet var att ”lugna” den turkiska statsledningen, sa Natos generalsekreterare Stoltenberg och vår dåvarande statsminister Andersson.
Det var här krypandet för Erdoğan och förräderiet mot kurderna påbörjades. Och precis som med Nato-processen i övrigt så förbereddes den av socialdemokraternas ledning. Den nuvarande högerregeringen har det bara så mycket lättare. De har alltid varit för Nato, aldrig kritiserat USA och aldrig stött några folkliga befrielserörelser under deras kamp. De kan därför så mycket lättare smöra för Erdoğan, bortse från all anständighet, förråda den kurdiska organisation (PYD/YPG) som besegrade IS och fortfarande håller farliga IS-fångar med svenskt medborgarskap. Högern kan snacka skit om terrorism på samma sätt som de gjorde om Mandela och ANC innan apartheid störtades i Sydafrika.
Samma sak är det med kärnvapnen. De som aldrig skulle få föras in på svensk mark. Även här påbörjades förändringen av den socialdemokratiska regeringen. Den 5 juli i år överlämnade Sveriges regering ett ”Letter of intent” till Nato, undertecknat av utrikesminister Ann Linde (S). Brevet är en avsiktsförklaring från Sverige. Där kunde vi läsa:
Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag.
Högerregeringens försvarsminister Pål Jonson har gått ett steg till även här. Han menar att Sverige inte ”inte bör ha några förbehåll mot att förvara kärnvapen på svensk mark”. Och Sveriges överbefälhavare Michael Bydén höll med om detta och fortsatte på detta vis att blanda sig i politiken.
Att göra
Idag ska statsminister Kristersson träffa Erdoğan i Turkiet. Kommer det leda till fler försök att utvisa kurder som haft en fristad i Sverige? Här är det mycket viktigt att vänstern och människorättsorganisationer är vaksamma. För några veckor sedan försökte man på Turkiets begäran utvisa Znar Bozkurt. Men aktivitet från bland annat Vänsterpartiet lyckades stoppa detta.
Håll också utkik efter manifestationer riktade mot Erdoğan-regimen och det svenska kryperiet och för solidaritet med kurdernas kamp. Om du bor i Stockholm eller har möjlighet att ta dig till Stockholm på
lördag den 12 november så ordnas en demonstration från Norra Bantorget kl. 13.00.
Paroller för demonstrationen är:
STOPPA DEN TURKISKA STATENS ANVÄNDNING AV KEMISKA VAPEN I KURDISTAN.
FÖRDÖM DEN SVENSKA REGERINGENS BESLUT ATT TA AVSTÅND FRÅN PYD/YPG/YPJ
Du kan också som en liten motståndshandling hemma vid din dator svara på en promemoria om riksdagens godkännande av Sveriges Natomedlemskap. Hjälp med detta kan du få på Svenska Freds aktions-sida mot Nato. Gör det!
Alla röster är ännu inte räknade och vi vet inte det slutliga resultatet, framförallt när det gäller regeringskonstellationen. Men helt klart är SD den stora vinnaren. De går fram med 3,1 procent till 20,6 och blir näst största parti. Socialdemokraterna gick också fram. De ökade med 2,2 procent till 30,5 och behåller ställningen som största parti. Men då ska vi minnas att socialdemokraternas valresultat 2018 var det sämsta som partiet uppnått. Nu är man tillbaka till nivån från 2014 som även den var låg i ett historiskt perspektiv.
Miljöpartiet ökar med 0,6 procent sedan förra valet. Med tanke på att de i de flesta av de ständiga opinionsundersökningarna länge låg under fyraprocent-spärren så kan jag förstå att de är glada för egen del.
Alla övriga partier backar i detta val. Moderaterna som backade för tredje gången sedan valet 2010, backade denna gång med 0,7 procent. KD och L backade med vardera 0,9%. Ändå är kanske ledningarna för dessa partier lika nöjda som de låter på valvakan. De har ju nu chans att ta över regeringsmakten med hjälp av SD.
Att Centerpartiet backade med 1,9 procent känns sorgligt. De var ju faktiskt det enda anständiga icke-rasistiska alternativet för borgerliga väljare. 25 procent av deras väljare drogs istället till M,KD och L enligt VALU.
Ännu mer sorgligt är tillbakagången för Vänsterpartiet med 1,3 procent. Partiet går visserligen fram i storstäderna, framförallt i kommunal- och regionvalen där stödet ligger mellan 13 – 15 procent. Ja även riksdagsvalet går bättre i storstäderna. Men i landet som helhet landar Vänsterpartiet på blygsamma 6.7 procent. Vilken betydelse inriktningen och formen på valkampanjen haft för detta bakslag är en sak att fundera över. Helt klart har många som tidigare röstat på V valt att denna gång ”stödrösta” på MP. Men personligen tror jag till exempel att partiledarens sätt att prata om livsstilsförändringar i förhållande till klimatfrågans betydelse har ökat antalet ”stödröstare” till MP.
Att kratta manegen för SD
De borgerliga partierna har på olika sätt krattat manegen för SD. Inte bara för att de släppt in dem i sin gemenskap utan kanske framförallt för att de också drivit olika typer av populistiska utspel som riktar sig mot invandrare eller barn till invandrare. Moderatledaren har dessutom i Almedalen prisat SD för deras uthålliga och långvariga främlingsfientlighet. Eller som han uttryckte det:
Inget annat parti har som SD i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen,”
Men tyvärr har även socialdemokratin förfallit till samma typ av främlingsfientliga utspel som de SD-härmande borgerliga partierna. De både sympatiska socialdemokraterna Palm och Gustavsson skriver självkritiskt om detta i Rörelsen:
Socialdemokraterna måste bjuda motstånd mot hatet. Och vi måste visa en annan väg. För många väljare har intrycket av den socialdemokratiska kampanjen varit ett annat. Uttalanden har uppfattats som att Socialdemokraterna håller med om den falska koppling mellan bakgrund och brottslighet som de högerkonservativa försöker etablera.
Då alltför många alltså gjort rasismen rumsren så är det inte så förvånande att så många väljare sökt sig till det konsekvent rasistiska originalet.
Tydligen har också valdeltagandet gått ner från 87 procent 2018 till 83 procent detta val. Det är illa och vi vet dessutom att lägre valdeltagande brukar gynna högersidan. En valrörelse som präglats av hat och hemska valdebatter i TV har säkert bidragit till att öka uppgivenheten bland många människor.
Regeringsfrågan
Just nu ser det i rösträkningen ut som om högersidan har det övertag som innebär att de kan komma att bilda regering. Det är det som är allra mest nedslående med resultatet av detta val. Inte bara det att vi riskerar att få en högerregering. Det kommer då också vara en regering där SD är det största partiet. Jag skrev häromdagen att vi i stolthet och glädje skulle rösta men ”utan illusioner om att något förändras av sig självt”. Det var mitt vanliga tjat om att en förutsättning för parlamentariska framgångar är rörelserna utanför riksdagen. Om vi får en rasistisk högerregering i Sverige så är detta ännu viktigare. Vi kommer på område efter område behöva bemöta och strida mot dem när de påbörjar sitt nedrivnings-projekt.
Sverige (och Finland) går vidare mot medlemskap i Nato efter mötet i Madrid. Nu ska svenskt och finskt medlemskap ratificeras i alla medlemsstaters parlament. Det blev möjligt efter att Sverige, Finland och Turkiet skrivit ett avtal med tio punkter. Som alla nu vet så var det just Turkiet som motsatte sig svenskt och finskt medlemskap. Med avtalet skulle den turkiska statsledningen ”lugnas”. Så uttryckte sig både generalsekreterare Stoltenberg och vår statsminister Andersson. Det har nu skett.
Vad är då Turkiet för ett land och hurdan är den turkiska regimen? Låt mig citera några utdrag från en rapport grundad på Utrikesdepartementets bedömningar och publicerad av vår svenska regering för ett år sedan:
Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande.
….rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts.
Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. Detta gäller även oppositionspolitiker, särskilt från det prokurdiska Folkets demokratiska parti (HDP).
Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.
2021 frånträdde Turkiet Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen)
Strafflagen tillåter en bred tolkning av begrepp som terrorism, förtal av presidenten och förolämpning av nationen, vilket undergräver rättssäkerheten.
Turkiets omfattande terrorlagstiftning samt lagar om bland annat förtal av presidenten och förolämpning av nationen tillämpas godtyckligt och innebär inskränkningar av yttrande-, press- och informationsfriheten.
Såväl kvinnorättsdemonstrationer på den internationella kvinnodagen som Prideparader är i praktiken förbjudna i hela Turkiet sedan 2018 respektive 2015.
Grundlagen erkänner endast turkiska som nationellt språk, vilket påverkar den kurdiskspråkiga befolkningen negativt.
Med denna stat har vår egen regering alltså träffat ett avtal för att lugna den turkiska regimen och kunna gå med i Nato. I detta avtal uttrycker Sverige och Finland ”sitt fulla stöd till Turkiet för hot mot landets säkerhet”. Sverige och Finland går med på att ”slå ned på PKK-aktiviteter” och ”inleda ett förstärkt samarbete med alla led i Turkiets regering, polis och säkerhetstjänst mot terrorism”. Det ska tecknas ett utlämningsavtal med Turkiet. Sverige och Finland går med på att motarbeta vad Turkiet ser som ”desinformation”.
Sverige och Finland ska alltså samarbeta ”mot terrorism” med ett land där ”lagar mot terrorism ….. används för att tysta oliktänkande och regimkritiker”, där ”en bred tolkning av begrepp som terrorism” tillåts och där ”terrorlagstiftning …….tillämpas godtyckligt”, enligt regeringen för ett år sedan.
En av de personer som Turkiet vill ha utlämnad är journalisten Levent Kenez som flydde till Sverige 2016. Men förra året avslog den svenska Högsta domstolen Turkiets ”begäran”. HD skrev då:
Gärningen som Levent Kenez misstänks för — journalistisk verksamhet som chefredaktör för en tidning — motsvarar inte brott enligt svensk lag”.
Att statsminister Andersson nu säger att ”ägnar man sig inte åt terroristverksamhet så behöver man inte vara orolig” känns inte speciellt lugnande för den som tänker efter lite. Sveriges regering vill ju få den turkiska presidenten att ”känna sig lugn” och visa att de tar ”hans oro på allvar”. Men ”oron” hos en förtryckarregim som använder ordet ”terror” om allt som de vill förtrycka kan bara lugnas genom att ge upp svensk lagstiftning.
Av rädsla för den skurkaktiga regimen i Ryssland inleder vi alltså ett samarbete med en regim som mycket liknar den ryska vad gäller att vara odemokratisk och reaktionär. Och faktiskt även när det gäller att föra krig mot sina grannar. Jag citerar åter ur rapporten från Utrikesdepartementet:
Turkiet har genomfört fyra större militära operationer i Syrien. Under operation ”Fredens källa” 2019 begick enligt Amnesty International den turkiska militären och turkietstödda väpnade syriska miliser krigsbrott samt allvarliga kränkningar och övergrepp.
Turkiet kontrollerar delar av norra Syrien genom stöd till ett antal syriska miliser, under the Syrian National Army (SNA).
Invasionen av Syrien 2019
Det har varit en anledning till att Sverige inte har exporterat vapen till Turkiet. Men som statsminister Andersson uttryckt det så är det ”naturligtvis” annorlunda om vi blir medlemmar i Nato. För nu bekräftar Sverige och Finland i avtalet att ”det inte råder något embargo på vapenexport till Turkiet och Sverige kommer anpassa reglerna för sin vapenexport till Nato-allierade”.
Ja, det följer inte bara rättigheter av att gå med i en allians – i detta fall den tveksamma rätten till att ingå under ett ”kärnvapenparaply”* och att få stöd vid ett militärt angrepp – det följer också skyldigheter som att bistå andra medlemmar i alliansen oavsett hur skurkaktiga de är. Därför måste ”naturligtvis” Sverige exportera vapen till Nato-landet Turkiet.
Linus Hagström professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan beskrev den brådstörtade processen kring inträdet i Nato så här i DN 28 juni:
Även om det inte klart uttalades, går det på basis av hur beslutet fattades att konstatera att något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022.
Ett ”undantagstillstånd”. Skulle man kanske rentav kunna tala om en kupp? Inom det socialdemokratiska partiet och genom regeringen med kraftigt understöd från militärer, militärindustri och dominerande medier.
Tisdagen den 8 mars i år – tolv dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina – samlades riksdagens partiledare hos statsminister Magdalena Andersson för en genomgång av läget.
Enligt SVT ”stod det efteråt klart att den svenska regeringen inte var beredd att ompröva sin ståndpunkt när det gäller alliansfriheten”. Ett Nato-medlemskap var inte aktuellt, enligt statsminister Magdalena Andersson. Hon förtydligade det så här:
Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle vi ytterligare destabilisera läget i Europa.
Men det var ju för nio veckor sedan. Nu är vi på väg in i Nato. De ministrar och ledande socialdemokrater som under dessa veckor ända fram till det officiella beslutet vägrat att uttala sin uppfattning – trots att alla begrep vad de egentligen tyckte – har nu hastigt drivit igenom ett beslut som innebär att Sverige ansluts till världens mäktigaste militär- och kärnvapenmakt. Den inre ”partidialogen” som föregick beslutet i partistyrelsen bestod av ett antal hårt styrda digitala möten med några tusen deltagare. Att låta folket (hela folket) vara med och besluta genom en folkomröstning det var ”en dålig idé” sa statsministern. Anledningen till det var ”att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet”.
Nato-propagandan har haft medvind med stor hjälp av Putin-regimen. Men samtidigt är det enligt de senaste opinionsmätningarna från Ipsos, Novus och Sifo i maj bara lite mindre än hälften (48 %) av svenskarna som är för en Nato-anslutning. 28 procent är mot och 24 procent säger att de inte vet.
Att påpeka att det finns stora demokratiska problem kring den process som nu håller på att föra in Sverige i Nato är en klar underdrift i sammanhanget.
En glad liberal sanningssägare
Widman
På den borgerliga kanten är alla glada. De har ju alltid eftersträvat en anslutning. Gladast var kanske liberalen Allan Widman. Hans parti drev ju frågan även då moderaterna låg mer lågt i frågan. I riksdagsdebatten som föregick beslutet om att lämna in en ansökan sa Widman att han såg ”en svensk ansökan om medlemskap i Nato som de sista stegen vi tar in i den fria världen”. Det är hans beteckning på den militärallians som hyser en sådan som Erdogan och styrs av USA. När det gäller USA har ju liberaler ofta samma typ av blind fläck som gamla kommunister hade när det gällde Ryssland. Alla angrepp, interventioner, krig och statskupper ursäktades alltid av att de utfördes av ”världens ledande demokrati”.
Men Widman sa också en del intressant. Han berättade till exempel hur han för några år sedan stod:
….tillsammans med Hans Wallmark på en höjd ute på Österlen, vid Ravlunda skjutfält, och såg B52:or som flugit nonstop från USA simulera minutläggning i Hanöbukten. Därefter landsteg elva olika Natoländers militära förband på stranden. Det var inte något som bara vi såg. Det såg även Ryssland. De vet att vi har spelat under täcket med USA och Nato, och de har vetat det länge.
Det är intressant hur det som vi från vänstersidan sett som hyckleri och dubbelspel kan beskrivas så av en liberal. Intressant är också hur Widman ser på demokratiproblemet:
….det går inte att bortse från att vi när det gäller Nato kan få en motsvarande problematik med demokratiskt underskott som det som uppstod vid Sveriges snabba ingång i EU på 90-talet. Jag vill vara tydlig med att ansvaret för detta vilar helt på det socialdemokratiska partiet. De har aldrig tillåtit en diskussion i sak om Nato.
….alla Natomedlemmar (med viss reservation för Frankrike) är skyldiga att delta i organisationens planering av kärnvapenangrepp mot Ryssland, en verksamhet som äger rum i regelbundna och frekventa möten med ”The Nuclear Planning Group” i Natos högkvarter i Bryssel. Gruppens uppgift är att identifiera mål för Natos förintande kärnvapenangrepp mot större städer, befolkningscentra, produktionsanläggningar och naturkänsliga områden i Ryssland. Medverkan i detta planeringsarbete innebär givetvis inte att det skulle bli någon annan medlemsstat än USA, som slutligen skulle besluta om målen för Natos kärnvapenangrepp.
Som ett exempel på Natos status som kärnvapenorganisation kan nämnas att Natostaterna i princip var förbjudna att i FN:s generalförsamling 2020 stödja det internationella avtalet om förbud mot kärnvapen (Sverige röstade för avtalet
Ett svenskt Natomedlemsskap skulle också leda till att Sverige, som deltagare i planeringsgruppens beslut om målen i Ryssland, i sin tur kan bli mål för ryska kärnvapenangrepp.
Från den dagen Sverige inträder som medlem i kärnvapenalliansen Nato, öppnas det således för att Ryssland listar mål för kärnvapenanvändning mot det svenska territoriet. Därmed skulle Sveriges existens hotas radikalt, en möjlig historisk tragedi för vårt land.
När vi nu begrundar en eventuell medverkan i Natos militära operationer måste vi vara medvetna om att det är en amerikansk general som är organisationens högste (dock ytterst efter instruktioner från USA:s president). Alla prioriteringar, målsättningar och operationer beslutas sålunda exklusivt i Natohögkvarteret av den amerikanske överbefälhavaren (inte av den svenske ÖB i ett Nato-anslutet Sverige).
Kohandeln med Erdogan
Hur demokrati, principer om solidaritet och humanism direkt riskerar att säljas ut i samband med Nato-inträdet märks i de svenska reaktionerna på utspelen från Turkiets president Erdogan. Om detta kan du läsa i två utmärkta artiklar i eFolket:
Magdalena Andersson valdes alltså till statsminister men tvingades avgå samma dag som hon blev vald.
På något sätt känns det både ganska typiskt och samtidigt orättvist. När Sverige till slut får en kvinnlig statsminister så får hon det direkt ovanligt jobbigt på jobbet, precis som det varit för kvinnor på andra delar av ”arbetsmarknaden” när de klivit fram. Denna känsla hos mig har naturligtvis inte mycket med varken analys eller politiska slutsatser att göra. Så istället några funderingar om läget:
Den nuvarande situationen där miljöpartiet lämnar regeringen och vi sannolikt i nästa vecka får en rent socialdemokratisk regering som ska regera på en budget förändrad av m-kd-sd, beror på att centerpartiet (tillsammans med Liberalerna) avstod från att rösta på regeringens budget. De 51 nedlagda rösterna från C+L gjorde att m-kd-sd-budgeten vann med 154 röster mot 143.
Att mp nu lämnar regeringen är lätt att både förstå och även respektera. MP är ju det parti som med rätta kan känna sig svikna av centern. De har förhandlat och backat i fråga om skyddet av skogen och stränderna för att få med centern och ”tackas” på det här sättet.
Ådahl
När centerns Martin Ådahl säger i TV att ”alla förstår att kaoset inte är skapat av oss”, så ger det för mig en närmast komisk effekt. Centern menar (naturligtvis) istället att det är vänsterpartiets fel. Annie Lööf förklarade sitt partis agerande så här för DN:
Den socialdemokratiska vänstersvängen är mycket oroande. Det avtal som presenterats mellan S och V drar regeringen ytterligare vänsterut…. Vi kan inte stötta en budget från en regering som rör sig långt vänsterut.
Som jag skrivit förut så är höger och vänster i politiken bara positionsbeskrivningar i förhållande till andra och mycket föränderliga till sitt innehåll över tid. Den som på allvar menar att förbättringar för de 700 000 pensionärer som har det sämst ställt, innebär att någon rör sig ”långt vänsterut”, beskriver mera sin egen faktiska position, som knappast är ”i mitten”. Ännu mer märkligt och komiskt blir det ju av att kravet på att höja nivån ”för dem som bara har garantipension eller låg inkomstpension” finns med som krav på centerpartiets egen hemsida. Extremt alltså.
Från hemsidan
Fast nu handlar det väl inte om detta utan egentligen om själva principen att vänsterpartiet till varje pris ska stängas ute från något som helst inflytande.
Även om företrädare för flera olika politiska riktningar verkar anse att det är centern som har ”ställt till det” så ser jag också på nätet en del socialdemokrater som anser att det är vänsterpartiets fel. Att partiet gått fram för hårt och borde accepterat den roll som numera kallas ”dörrmattans”. Det är en kritik som jag har svårt att förstå. Dels ur rent demokratisk synvinkel. Det är orimligt att ett parti som bildar underlag (aktivt eller passivt) för en regering ska ha noll inflytande. Men också för att det verkligen inte handlade om några ”extrema krav” eller ”73 punkter”. Kravet i detta fall var – förutom kravet på respektfullt samarbete – inte mer extremt än att Magdalena Andersson själv med glädje och entusiasm presenterade förslaget om förbättringar för de sämst ställda pensionärerna.
Det är förvisso ett dystert parlamentariskt läge. Vi har sedan länge en borgerlig majoritet i riksdagen. Denna borgerliga majoritet har både splittrats och skapat nya allianser där vi har ett nationalkonservativt block med de sjunkande liberalerna som påhäng och det mest nyliberala partiet centern utanför. De som i denna situation förespråkar ”dörrmattepolitiken” menar och tror att det är det enda sättet att hålla sd utanför inflytande. Men att låta centern fortsätta driva på för ökade klyftor och fortsatt nyliberalism som administreras av socialdemokraterna kommer sannolikt istället bara leda till motsatsen. Vi får mer av hopplöshet, mindre tilltro till att politik gör någon skillnad och kanske ännu fler som röstar på sd.
En del är besvikna på centern. Besviken kan man vara ifall man har några förväntningar. Det ska vi nog inte ha. Trots att Annie Lööf deklarerat att centern inte ville ge sd ”inflytande över budgeten” så valde de alltså ändå att göra det, hellre än att stödja en budget där vänsterpartiet fått ett litet inflytande. En lärdom av det borde vara att centerpartiet inte kan vara eller kommer att vara en allierad i motståndet mot sd och högern. Det ”kaos” som nu råder på regeringsfronten är kanske istället ganska logiskt, som ett uttryck för svagheten hos alla nu existerande alternativ.
Högern kommer framöver att göra allt för att förändra detta och stärka sina positioner. Vi på vänstersidan måste göra detsamma: allt det vi kan för stärka vårt alternativ såväl ute i samhället som i valet till riksdagen nästa år. Vilken roll ”centerextremisterna” kommer spela i denna kraftmätning borde nu stå mera klart.
För en vecka sedan skrev jag om den Novus-undersökning som menade att svenskarna hade en pessimistisk syn vad gäller möjligheterna att nå klimatmålen. Att ha någon sorts hopp för framtiden, en tro på att förändring till det bättre är möjlig, tror jag är viktigt för att vi tillsammans ska lyckas gå mot en bättre framtid, även när det gäller andra samhällsfrågor.
Men under den gångna veckan har jag sett två exempel på hur hoppet slås ner genom cynism eller genom att framställa det som att det inte finns några alternativ. Det finns naturligtvis och tyvärr fler exempel, men jag väljer dessa två. I dessa fall är det människor med makt som bidrar till att stärka hopplösheten och känslan av alternativlöshet.
Exemplet om skillnad på ”folk och folk”
Det ena exemplet handlar om rättvisa. Jag tror att de flesta åtminstone hoppas att vi behandlas någorlunda lika i samhället. Tänk dig till exempel att en person jobbat och tjänat pengar men ändå lyckats få ut ersättning från arbetslöshetskassan. Enligt regelverket ska den här personen då betala tillbaka pengarna. Jag tror att alla tycker att det är mycket rimligt. Tänk dig nu att personen då skulle säga att den gillar systemet med a-kassa men egentligen inte behövde ersättningen. Däremot vill den inte betala tillbaka pengarna eftersom det skulle verka som att den var emot systemet och ville protestera. Jag tror att de flesta skulle tycka att det var ett väldigt konstigt svar och en orimlig inställning.
Men nu handlar mitt exempel om en annan utbetalning, nämligen de 38 miljarder som permitteringsstödet under pandemin kostade. Stödet infördes våren 2020 och skulle enligt lag bara gå till företag med ”allvarliga ekonomiska svårigheter”. Syftet var att undvika varsel och uppsägningar.
En undersökning gjord av SVT visar nu att många storföretag gått med stora vinster men ändå mottagit stöd av staten trots att de alltså inte hade ”allvarliga ekonomiska svårigheter”. Speciellt tre storföretag sticker ut: Volvo AB, Volvo Cars och Scania. De har mottagit 2,8 miljarder i stöd samtidigt som de gått med 43 miljarder i vinst.
Styrelseordföranden för Volvo AB, Carl-Henrik Svanberg, säger då exakt så här till SVT:
Svanberg
Vi var inte med i stödprogrammet för pengarna, utan för samarbetet mellan staten, företaget och de anställda. Att nu betala tillbaka skulle kännas som att man ”ger upp på systemet” och protestera, det vill inte vi.
Ett minst sagt provocerande och svårsmält svar från Svanberg.
Ett svar som stärker känslan av att det verkligen är skillnad på folk och folk och säkert bidrar till att öka hopplösheten hos många.
Och inte blir väl någon mer uppiggad av svaret om detta från den socialdemokratiska näringsministern Baylan, som sa:
Jag förstår att det kan sticka i ögonen på vanliga människor, när företagen blivit framgångsrika, men systemen finns för att rädda jobb och företag. Jag är glad att de lyckades.
”Sticka i ögonen” var ordet. Och Baylan förstärker här än mer känslan av hopplöshet och hjälplöshet hos en politisk makthavare i förhållande till samhällets verkliga makthavare.
Exemplet om klimatlösningar inom politiken
Häromdagen var det en sorts debattprogram på SVT om klimatfrågan och partiernas lösningar. Representanter för de åtta riksdagspartierna var där, men också några forskare och experter inom klimatområdet. Själva debatten var inte alls så plågsam att lyssna till som de normala partiledardebatterna, där de fräckaste ständigt skriker högst och avbryter. Men efter varje runda skulle experterna bedöma och ge betyg till fyra partier i taget. Att ge ett gemensamt betyg till fyra olika partier borde de flesta inse blir konstigt, de partier som är sämst i att ta itu med klimatfrågan sänker naturligtvis betyget. Och följdriktigt fick inte heller någon av panelerna godkänt av experterna.
Att göra på det här viset var mycket fegt av SVT. För hade de istället låtit experterna uttala sig om varje parti för sig så hade utslaget blivit helt annorlunda. Så skrev till exempel Naturskyddsföreningen om den undersökning de gjorde av partierna inför valet 2018 att: ”Vår granskning visar att Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill mest av alla partier”. Men att visa att det finns skillnader och att det finns partier som har en bättre politik i förhållande till klimatkrisen, det vågade uppenbarligen inte SVT.
Resultatet av denna feghet blir att man samtidigt som man sprider kunskap om klimatnödläget sänker förhoppningarna och tron på alternativa vägar framåt. Alla partier tycks ju ändå lika dåliga. Ett sätt att tänka som hittills bara gynnat den högerpopulistiska kanten. Och det är ju dessutom på den här kanten som man gått från direkt förnekande av klimatkrisen till en attityd av att vi egentligen inte kan göra något i Sverige.
Andra slutsatser
Både Svanberg och de som håller i SVT:s debattprogram har makt, om än på mycket olika sätt. Men de använder den i dessa fall på ett sätt som bidrar till att öka känslan av hopplöshet.
Men vi kan dra andra slutsatser. När vi hör det maktfullkomliga svaret från Volvo-ordföranden och det uppgivna suckandet från den socialdemokratiska ministern så kan vi tänka att detta visar att något är i grunden fel. Den här typen av exempel visar, tycker jag, att vi behöver mer av demokratisk kontroll över näringslivet om vi vill ha ett samhälle där vi alla behandlas lika och där skattepengar används på ett vettigt sätt.
Och även om det finns brister hos alla partier när det gäller att framställa allvaret i klimat- och miljökrisen och de minst sagt brådskande och mycket drastiska åtgärder som behövs, så finns det ändå väsentliga skillnader. Skillnader som är viktiga. Och tillsammans med starkare folkliga rörelser i samhället, som pressar partierna, kan de bidra till att vi tar viktiga steg åt rätt håll. Men då är det viktigt att vi känner till och ser dessa skillnader och inte tror att ”all politik är skit”. För en sådan attityd tror jag inte varken stärker rörelsen eller förbättrar oddsen i kampen för framtiden.
Ärna är ett område i norra Uppsala, fem km från Domkyrkan (se bilden). År 1944 inrättades där Upplands flygflottilj (F16). Men år 2003 avvecklades de två flygdivisionerna och Ärna avvecklades som militär flygplats. Under 15 års tid bedrev då istället företaget Uppsala Airport en kampanj för få starta civilt flyg på Ärna. Det möttes under åren av många protester från miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen och Klimataktion samt boende i området. Kritiken av flygplatsen handlade om miljökonsekvenser i form av buller, ökat utsläpp av växthusgaser och övriga miljöskadliga effekter. Och den 8 juni 2018 gav företaget Uppsala Airport upp planerna på att starta en civil flygplats.
Men nu ska Sverige åter rusta upp krigsmakten och som en följd av det återetableras flygflottiljen F16 på Ärna. I den lokala dagstidningen UNT kunde vi häromveckan läsa en debattartikel där tre socialdemokrater uttrycker sin glädje över detta. Under rubriken: ”Vi är stolta över att F16 återetableras” skriver statsminister Löfven, försvarsminister Hultqvist och kommunstyrelsens ordförande Pelling om att Sverige ökat anslagen till krigsmakten med 25 procent mellan 2015 – 2020. Det beror enligt dem på ”den försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i vår del av Europa”. Därför kommer vi nu ha en flottilj som är ”inriktad mot skarpa insatser” och skapar samtidigt ”förutsättningar för en tillväxt inom flygvapnet”.
Om detta tycker jag att det finns en hel del att säga. Några som gör det bra är Lars Drake och Jacob Johnson, båda medlemmar i organisationen Nej till Nato här i Uppsala. De skrev en replik till de tre socialdemokraternas artikel i UNT. Men den ansvariga debattredaktören tog inte in artikeln. Tyvärr är jag inte förvånad. Men det är en bra artikel och med författarnas tillåtelse så återger jag den här:
Problematisk flygflottilj och svensk säkerhetspolitik
Det var tre stolta män – statsminister Löfven, försvarsminister Hultqvist och kommunalrådet Pelling – som i torsdagens UNT fullt ut ställde sig bakom återinvigningen av flygflottiljen F16 belägen omedelbart norr om Uppsalas stadsbebyggelse.
De stora problem som flygflottiljen innebär för Uppsala kommun och dess invånare omnämndes inte. Säkerhetshotet att ha ett militärt mål beläget så nära en stor befolkningskoncentration, buller och utsläpp av växthusgaser m.m. (i okänd omfattning), blockerande av en stor stadsnära areal vilket förhindrar alternativ samhällsnyttig verksamhet och hot mot Uppsala grundvattentäkt för att nämna de kanske viktigaste problemen. Det var symptomatiskt att hyllningen till flygflottiljen skedde under pågående rättslig konflikt mellan kommunen genom dess bolag Uppsala Vatten och Avfall och Försvarsmakten om förorening av kommunens viktigaste vattentäkt genom utsläpp av PFAS förorenat brandskum från F16.
Återetableringen av F16 är en konsekvens av propositionen Totalförsvaret 2021–2025 som riksdagens antog i december förra året. Vi anser att den pekade ut en felaktig och farlig väg för den svenska säkerhetspolitiken de kommande åren genom sin ensidiga Natoanpassning och i praktiken övergivande av den svenska alliansfriheten.
Regeringen med försvarsminister Peter Hultqvist i spetsen pekade i propositionen som en sentida Karl XII ut Ryssland som ensamt ansvarigt för ett påstått försämrat säkerhetspolitiskt läge i vårt närområde. Argument som upprepas i torsdagens debattinlägg. Däremot tas inte Natos upprustning och utvidgning i Östeuropa upp. Enligt den senaste årsboken från Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut (SIPRI) var Natoländernas militärutgifter 2020 ca 1000 miljarder dollar att jämföras med Rysslands 65 miljarder dollar. Bara de tre västeuropeiska staterna Tyskland, Frankrike och Storbritannien lägger varje år ut mer än dubbelt så mycket som Ryssland på det militära. Även om man jämför faktisk militär kapacitet är NATO överlägset Ryssland. Vi delar inte regeringens hotbild utan anser att det fortfarande är osannolikt att ett enskilt militärt angrepp skulle riktas mot Sverige. Den uppfattningen stöds av ett flertal säkerhetsexperter, till exempel, Hans Blix med flera i Nato-utredningen Sverige, NATO och Säkerheten.
2019 kostade den militära delen av totalförsvaret 55 miljarder och den civila delen 4,7 miljarder. 2023 beräknas kostnaderna för den militära delen öka till 77 miljarder, en ökning med 40% medan den civila delen beräknas öka till 5,0 miljarder, en ökning med ca 6 %. Vi anser att denna prioritering är felaktig. Den civila delen av totalförsvaret måste få en större andel tillsammans med fredsfrämjande åtgärder. Sverige måste återuppta sitt arbete med avspänning i stället för att ställa upp på ena sidan i dagens stormaktskonflikt.
Jacob Johnson och Lars Drake Nej till Nato i Uppsala
Stefan Löfven meddelade i söndags att han ska lämna posten som ordförande för socialdemokraterna. Det blir till partikongressen i november. Efter att ha varit ordförande för IF Metall i sex år valdes han till ordförande för socialdemokraterna den 27 januari 2012. Att vara politiker på den nivån är säkert alltid slitsamt. Men den period Löfven verkat under har sannolikt varit svårare än det mesta.
Jag noterar, när Löfven meddelar sin avgång, att det närmast är kutym att säga något vänligt och uppskattande från de andra partiernas ledare. Endast SD avviker här, som ofta annars. De vänliga orden från samarbetspartnerna i MP och C känns äkta, medan däremot orden från KD-ledaren (som ofta annars) känns falska. Hon säger nu att ”Löfven som arbetat hårt och velat väl förtjänar ett stort tack”. Hennes tidigare ord om att regeringen Löfven ”med berått mod” tillåtit spridningen av coronaviruset i Sverige verkar helt glömda.
Löfvens bidrag: ”upplösning av blockpolitiken”
Löfven blev partiledare efter de stridigheter som varit kring hans företrädare Juholt som bara hann vara på posten i mindre än ett år. Jag tror att man kan säga att Löfven till skillnad från Juholt var partihögerns och den traditionella maktapparatens alternativ.
Löfven har verkat inom en tid av tillbakagång för socialdemokratin. Det socialdemokratiska partiet har en lång historia och det har förändrat och förändrats enormt under denna tid. Under de första decennierna utvecklades partiet från att vara en kämpande oppositionsrörelse till att vara ett maktparti i staten såväl som inom de olika folkrörelserna. Under åren 1960 – 1988 låg Socialdemokraternas väljarstöd stadigt kring 45 procent, med en topp 1968 på 50,1 procent.
År 1991 hamnade Socialdemokratin för första gången under 40 procent. Det sammanfaller med att Ny Demokrati (en sorts föregångare till SD) och kristdemokraterna kom in i riksdagen. KD (som tidigare bara kommit in med hjälp av centern) var visserligen ett konservativt parti men inte alls det hemska högernationella parti det senare blivit under Busch. Ändå var detta med inbrytningar från höger ett tecken inför framtiden. En ny sorts höger slog sig fram på delvis nya sätt, drog röster från grupper som tidigare stött socialdemokratin och stärkte högerkanten inom svensk politik.
År 1994 hämtade Socialdemokraterna sig åter till 45 procent samtidigt som Ny Demokrati försvann från både riksdagen och den politiska scenen. Men från valet 1998påbörjas en i stort sett jämn tjugoårig nedgång för Socialdemokratin till de 28 procent de fick i 2018 års val.
Året 2010 är en sorts milstolpe på vägen då SD kommer in i riksdagen. Ett högernationellt parti lyckas med rasistisk propaganda ta röster från socialdemokratin. Sedan dess har vi haft en klar högermajoritet i Sveriges riksdag. Men högermajoriteten var i flera år splittrad. De partier som ingick i den s.k. alliansen hade inte längre en egen majoritet. Men än så länge avvisade man kategoriskt att nå majoritet genom att samverka med SD.
Det är under denna period som den ganska nya s-ledaren Löfven i november 2013 gick ut med att han ville ”bryta blockpolitiken” genom samarbete med alla de borgerliga partierna utom SD. Även detta avvisades kategoriskt och i högstämda tonlägen (minns Annie Lööf som hellre skulle äta upp ”sin högra sko”) återgivet i denna rubrik i SvD:
Svenska Dagbladet 8 nov 2013
Som vi nu vet så har de fyra f.d. allianspartierna numera delat på sig. M och KD sökte sig till SD. Medan centern deltagit i ”blockupplösningen” tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet. Liberalerna som först deltog i detta tillsammans med centern håller nu på att utplåna sig själva i alla avseenden genom att förena sig med den nationella högern*.
Lyckades Löfven?
Löfven lyckades alltså med att upplösa blockpolitiken. Men lyckades han? Om målet var att oavsett politik inneha regeringsmakten och att hålla delar av högern borta från den, då kan man säga att han lyckades. Men då måste frågan ställas som den gjordes i ett tal av August Palm, en av arbetarrörelsens pionjärer: Vad vill Socialdemokraterna? Egentligen.
August Palm
Redan under 1980-talet började socialdemokratin att i praktiken avlägsna sig från det som innan betraktats som socialdemokratisk politik. Trots partiprogrammets skrivningar (senast från 2013) om ett samhälle ”utan klasskillnader” har klassklyftorna ökat. Trots skrivningen om att ”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållande….. Demokratin har därför företräde före marknaden”, så har marknadskrafterna stärkts inom alla områden. Mycket av välfärdens nedrivning, privatisering och utvecklande av marknadsmetoder skedde redan under socialdemokratiskt styre, även om de borgerliga när de tog över igen 2006 ytterligare förstärkte denna utveckling.
Att socialdemokratin inte bara vek ner sig inför nyliberalismen utan dessutom anammade den var naturligtvis en del av en internationell trend med mycket starka motkrafter. Men det har aldrig varit så att det bara finns en väg att gå. Motstånd och försvar av välfärdsstaten hade varit möjligt.
Sett i detta ljus representerar perioden Löfven en ytterligare förskjutning av politiken åt höger, där partiet i regeringsställning genomfört andras politik. Eller om det nu var andras politik? Otydligheten om partiets egna politik, eller i vad mån den representerar något annorlunda, har varit stor.
I en artikel i Aftonbladet kritiserade nyligen den tidigare socialdemokratiska ministern Carl Tham den förda politiken. Han beskriver partiet som en ”sorts förhandlingsapparat utan egna åsikter” och menar att ”regeringen inte kunnat genomföra en enda viktig socialdemokratisk reform, ens någon liten förändring av det marknadsdominerande samhällssystemet eller gjort något litet försök att pressa ned ojämlikheten”.
Carl Tham föreslog själv:
Förvåna omvärlden genom att avslöja att regeringen faktiskt är socialdemokratisk och gör en socialdemokratisk reformbudget med till exempel ökad förmögenhetsskatt, några steg för att göra slut på kapitalets grepp över offentlig välfärd, storsatsning på åldrings- och sjukvård, en ny social bostadspolitik och återställande av en aktiv arbetsmarknadspolitik samt ofrånkomliga skatteökningar.
Vad som idag är ”faktisk” socialdemokratisk politik beror på vilken tidsperiod vi jämför med. Tyvärr är det ju bara ett parti i riksdagen som idag skulle stödja en sådan politik som Tham föreslår, nämligen vänsterpartiet. För tyvärr verkar det lika orealistiskt att det socialdemokratiska partiet nu skulle ställa sig bakom en sådan politik som att en ny partiordförande efter kongressen i november kommer bryta med den hittills förda politiken. Men jag skulle bli jätteglad ifall jag skulle få fel och önskar ”Reformisterna” och andra vänsterkrafter inom socialdemokratin lycka till.
*För övrigt har liberalerna nu skaffat sig ett ytterligare sänke genom att utse Mauricio Rojas till integrationsansvarig. Läs om det här.
Enligt Boverket var det förra året 207 kommuner som ”angav underskott på bostäder i kommunen som helhet”. Enligt Boverkets prognoser från december 2020, behöver mellan 592 000 och 664 000 bostäder byggas under tioårsperioden 2020–2029.
Som framgår av detta diagram från SCB så har bostadsbyggandet också minskat ordentligt sedan 1950- och 60-talet. Vi har haft en lång period av minskat byggande i förhållande till behoven. Som du kan se så byggdes det mellan 60 000 och 80 000 lägenheter under 1960- och början av 1970-talet. Vi var då dessutom färre invånare i landet. Denna period av byggande – det så kallade miljonprogrammet – var en stor politisk satsning. Politiken lät då inte marknadskrafterna ensamma ta hand om utvecklingen utan styrde den.
Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) fanns det 4 924 792 bostadslägenheter i Sverige vid utgången av år 2018. Av dessa var 1 872 171 lägenheter i hyresrätter. Utvecklingen för det totala antalet hyresrätter framgår av detta diagram:
Samtidigt har hyreslägenheternas andel av det totala bostadsbeståndet minskat, vilket framgår av detta diagram:
Människor som inte har mycket pengar efterfrågar främst hyresrätter. Men som Boverket konstaterar så fungerar bostadsmarknaden ”ofta dåligt för hushåll som har svag ekonomi”:
Bostadsbyggandet riktar sig ofta till hushåll med högre inkomster, medan lågt betalda yrkesgrupper har svårt att klara de hyror och priser som gäller i nyproduktionen.
En urvalsundersökning visar att bortåt hälften av de 40 procent av hushållen som har lägst inkomster inte har tillräckligt mycket pengar kvar när boendet är betalt, för att klara övriga levnadskostnader……Uppräknat på riket motsvarar det ca 770 000 hushåll, med sammanlagt 1,5 miljoner individer.
Problemet är alltså att det finns för få bostäder och att de som finns (och ännu mer de som byggs) är alltför dyra för dem som behöver dem.
För att både få fart på bostadsbyggandet och få fram bostäder, med hyror som även de som inte har stora tillgångar kan ha råd att bo i, måste det till kraftiga statliga ingrepp, satsningar och styrning. Satsningar liknande dem som var med miljonprogrammet på 1960-70-talet. En sådan satsning måste också vägledas av synsättet att en bostad i första hand är ett hem och en mänsklig rättighet, inte en vara. Rätten till ett hem är för övrigt inskriven i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§ 25) tillsammans med sådant som mat och hälsovård.
”Fri hyressättning”
Nu har det lagts fram ett förslag av regeringen om ”fri hyressättning” i nyproducerade lägenheter. Enligt förslaget ska det gälla från och med nästa sommar. Förslaget är ett resultat av framgångarna för Centerpartiet och Liberalerna i förhandlingarna om det s.k. Januariavtalet som regeringen styr utifrån. De liberala ville ha marknadshyror och fick det (och en hel del annat) i Januari-avtalet.
De hyror som nu gäller är ju inte – trots vad de borgerliga säger – ett resultat av någon planekonomi. Naturligtvis är det marknadsmässiga förhållanden som styr över byggandet och hyrorna. Annars skulle det inte vara så att det byggs mest för dem som har ekonomiska resurser och nästan inte alls efter de verkliga behoven. Men det finns ändå vissa begränsningar. Hyreshöjningar måste till exempel förhandlas med Hyresgästföreningen. Enligt det här förslaget så ska hyresvärden (än så länge vid nyproduktion) själv bestämma hyran för en enskild lägenhet, utan att behöva förhandla med Hyresgästföreningen. I utredningen uttrycks detta som att nu ska ”hyresvärd och hyresgäst fritt få komma överens om hyrans storlek”. Det låter ju betydligt tjusigare än det är. För vilken kraft att förhandla har en enskild människa som behöver en bostad? Det är knappast så att hyresvärden kommer sänka hyran för den som säger att det är för dyrt och att den inte har råd. Problemet nu är ju att de nyproducerade lägenheterna redan har alldeles för höga hyror för de flesta. Inte kommer de bli lägre för att hyresvärdarna får sätta hyran själva utan att behöva förhandla med hyresgästernas organisation. Såvitt jag kan se så motsäger inte heller utredarna om ”fri hyressättning” detta. De skriver bland annat att: ”När bostadshyrorna inte avspeglar marknadspriset, dvs. vad hyran skulle vara på en fri marknad skapas förutsättningar för en svart marknad”. Det vill säga hyran skulle vara högre och mer likna nivåerna på den svarta marknaden. Naturligtvis leder bristsituationer – som här på bostäder – till uppkomsten av svarta marknader. Samvetslösa typer utnyttjar marknadssituationen helt enkelt. Det måste naturligtvis bekämpas. Men det går bara att få bort helt och hållet genom att öka tillgången på bostäder med rimliga priser så att de motsvarar behoven.
Hyresgästföreningen har beräknat konsekvenserna av fri hyressättning i Uppsala. Enligt en rapport skulle hyrorna höjas med 34 %. Hyrorna för en tvåa på 57 kvm skulle öka från 6 200 kr/mån (dagens genomsnitt) till 8 079 kr/mån i marknadsscenariot. Den lägsta marknadshyran skattas till 6 843 kr/mån i Vattholmaområdet och den högsta till 9 038 kr/mån i centrala Uppsala.
De som är anhängare av denna förändring mot mer marknad hävdar att den ”fria hyressättningen” kommer leda till att fastighetsbolagen vill producera fler lägenheter än vad de gör nu. Men om det vore så, vilka är det då som ska flytta in och betala hyrorna i dessa fler och dyrare lägenheter? De som behöver dem kan knappast göra det nu. Så varför skulle de göra det då? Enligt en beräkning skulle kostnaderna för bostadsbidrag öka med 35 miljarder kronor jämfört med i dag. Pengar som skyfflas från staten in i fastighetsbolagen.
Reaktioner från högerkanten
De tydliga ideologiska skälen till att införa rena marknadshyror har vi den senaste tiden kunnat höra från några moderata studenter som bildat något som de kallar ”Hyresgästförbundet”.I en artikel i Expressen beskrev de sin syn på bostadsmarknaden. De tyckte att den ”som värderar bostaden högst ska få flytta in, inte den som har flest ködagar”. Ordet ”värderar” är en omskrivning för den som vill och kan betala mest. De tillhör en strömning inom borgerligheten som tycks anse att allting ska fördelas efter ekonomiska resurser, även grundläggande mänskliga behov.
Sverigedemokraterna är här intressanta att studera som exempel på hur det partiet fungerar. Inför valet 2018 uttalade sig SD:s bostadspolitiske talesperson Roger Hedlund i Aftonbladet om marknadshyror. Han sa då att man var öppna för att diskutera frågan ”om den skulle ingå i ett större sammanhang”. Då ”utesluter vi inte att diskutera marknadshyror”, sa SD-representanten 1918. Men nu har partiledaren Åkesson satt upp fingret i luften och sett att detta är en fråga där de kan förbättra sin ”folklighet”. I Expressen säger han inte bara ”att marknadshyror är fel väg att gå” utan angriper också utifrån detta socialdemokraterna för ”skamlöst hyckleri”. Det är sorgligt att han ges den möjligheten. För ytterst handlar det om socialdemokraterna. Det har varit en hel del protester från hyresgästföreningar och olika aktivistgrupper runt om i landet. Men nu måste också alla de som fortfarande betraktar sig som socialdemokrater, väljare eller gräsrötter inom rörelsen reagera. Räcker det inte nu? Det är ni som måste få ledarna att backa. Minns dessa ord av Olof Palme:
Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna”
PS: Från en vän nås jag också av ett annat initiativ i kampen för bostaden som ett hem och en mänsklig rättighet. Det är Bostadsvråletsom är en nationell plattform ”som gemensamt för fram de boendes perspektiv”.
Den 9-10 oktober ordnar de ett ”digitalt bostadsvrål” med temat:
Rätten till ett värdigt hem – en annan bostadspolitik är möjlig!
Där välkomnar de ”alla kämpar i ideella föreningar, nätverk, hyresrättsaktivister, bostadsforskare och gräsrotsrörelser” mot marknadshyror, renovräkningar och utförsäljningar av hyresrätter.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 