Den 6 augusti är det 77 år sedan USA släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. 212 000 människor dog och än idag behandlar sjukhus i Hiroshima strålskadade samtidigt som nya sjukdomar upptäcks hos överlevare och deras barn. Idag är dessa massförstörelsevapen både fler och värre än 1945. Av världens 15 000 nukleära stridsspetsar står 1800 redo att avfyras och deras sprängkraft motsvarar 50 000 Hiroshimabomber.
Tillsammans med den pågående klimat- och miljökrisen är hotet från kärnvapen det stora hotet mot hela mänskligheten.
Förenta Nationerna är samtida med atombomben. I fyrtio år har det varit vårt gemensamma öde att leva under kärnvapenhotet, med risk för total förintelse av civiliserat liv på jorden…..Det finns ingen mer brådskande uppgift än att försöka minska, och i sista hand undanröja, denna risk…….Vi bör överväga att i folkrätten förbjuda användning av kärnvapen.
I denna anda undertecknade Sverige i juli 2017, tillsammans med 121 andra länder i FN, ett avtal om förbud för kärnvapen. Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium.
Men redan här hade något börjat hända i Sverige. För sedan skulle avtalet också undertecknas. Detta utreddes av regeringen. Efter stark press från USA och den svenska högern blev avtalet aldrig underskrivet.
Och nu är Sverige på väg in i Nato. Och alla spärrar tycks ha släppts.
Den 5 juli undertecknade Natoländernas ambassadörer Sveriges och Finlands anslutningsprotokoll som innebär att länderna nu är ”officiellt inbjudna medlemmar”. Samtidigt överlämnade Sveriges regering ett ”Letter of intent” till Nato, undertecknat av utrikesminister Ann Linde (S). Brevet är en avsiktsförklaring från Sverige. I detta kan vi bland annat läsa:
Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag”.
Sverige accepterar Natos användande av kärnvapen och ska fullt ut delta i både planering och uppdrag, säger alltså vår utrikesminister.
För SVT intervjuas William Alberque, som är direktör vid International Institute for Strategic Studies om vad ”Sveriges delaktighet i Nato:s kärnvapenhantering” innebär. Han säger att det bland annat innebär att ”erbjuda taktiskt stöd till kärnvapenuppdraget” och ”konventionellt luftstöd vid insatser med kärnvapen”.
Där är vi alltså idag. Är detta slutpunkten i det socialdemokratiska partiets urartning?
Tisdagen den 8 mars i år – tolv dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina – samlades riksdagens partiledare hos statsminister Magdalena Andersson för en genomgång av läget.
Enligt SVT ”stod det efteråt klart att den svenska regeringen inte var beredd att ompröva sin ståndpunkt när det gäller alliansfriheten”. Ett Nato-medlemskap var inte aktuellt, enligt statsminister Magdalena Andersson. Hon förtydligade det så här:
Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle vi ytterligare destabilisera läget i Europa.
Men det var ju för nio veckor sedan. Nu är vi på väg in i Nato. De ministrar och ledande socialdemokrater som under dessa veckor ända fram till det officiella beslutet vägrat att uttala sin uppfattning – trots att alla begrep vad de egentligen tyckte – har nu hastigt drivit igenom ett beslut som innebär att Sverige ansluts till världens mäktigaste militär- och kärnvapenmakt. Den inre ”partidialogen” som föregick beslutet i partistyrelsen bestod av ett antal hårt styrda digitala möten med några tusen deltagare. Att låta folket (hela folket) vara med och besluta genom en folkomröstning det var ”en dålig idé” sa statsministern. Anledningen till det var ”att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet”.
Nato-propagandan har haft medvind med stor hjälp av Putin-regimen. Men samtidigt är det enligt de senaste opinionsmätningarna från Ipsos, Novus och Sifo i maj bara lite mindre än hälften (48 %) av svenskarna som är för en Nato-anslutning. 28 procent är mot och 24 procent säger att de inte vet.
Att påpeka att det finns stora demokratiska problem kring den process som nu håller på att föra in Sverige i Nato är en klar underdrift i sammanhanget.
En glad liberal sanningssägare
Widman
På den borgerliga kanten är alla glada. De har ju alltid eftersträvat en anslutning. Gladast var kanske liberalen Allan Widman. Hans parti drev ju frågan även då moderaterna låg mer lågt i frågan. I riksdagsdebatten som föregick beslutet om att lämna in en ansökan sa Widman att han såg ”en svensk ansökan om medlemskap i Nato som de sista stegen vi tar in i den fria världen”. Det är hans beteckning på den militärallians som hyser en sådan som Erdogan och styrs av USA. När det gäller USA har ju liberaler ofta samma typ av blind fläck som gamla kommunister hade när det gällde Ryssland. Alla angrepp, interventioner, krig och statskupper ursäktades alltid av att de utfördes av ”världens ledande demokrati”.
Men Widman sa också en del intressant. Han berättade till exempel hur han för några år sedan stod:
….tillsammans med Hans Wallmark på en höjd ute på Österlen, vid Ravlunda skjutfält, och såg B52:or som flugit nonstop från USA simulera minutläggning i Hanöbukten. Därefter landsteg elva olika Natoländers militära förband på stranden. Det var inte något som bara vi såg. Det såg även Ryssland. De vet att vi har spelat under täcket med USA och Nato, och de har vetat det länge.
Det är intressant hur det som vi från vänstersidan sett som hyckleri och dubbelspel kan beskrivas så av en liberal. Intressant är också hur Widman ser på demokratiproblemet:
….det går inte att bortse från att vi när det gäller Nato kan få en motsvarande problematik med demokratiskt underskott som det som uppstod vid Sveriges snabba ingång i EU på 90-talet. Jag vill vara tydlig med att ansvaret för detta vilar helt på det socialdemokratiska partiet. De har aldrig tillåtit en diskussion i sak om Nato.
….alla Natomedlemmar (med viss reservation för Frankrike) är skyldiga att delta i organisationens planering av kärnvapenangrepp mot Ryssland, en verksamhet som äger rum i regelbundna och frekventa möten med ”The Nuclear Planning Group” i Natos högkvarter i Bryssel. Gruppens uppgift är att identifiera mål för Natos förintande kärnvapenangrepp mot större städer, befolkningscentra, produktionsanläggningar och naturkänsliga områden i Ryssland. Medverkan i detta planeringsarbete innebär givetvis inte att det skulle bli någon annan medlemsstat än USA, som slutligen skulle besluta om målen för Natos kärnvapenangrepp.
Som ett exempel på Natos status som kärnvapenorganisation kan nämnas att Natostaterna i princip var förbjudna att i FN:s generalförsamling 2020 stödja det internationella avtalet om förbud mot kärnvapen (Sverige röstade för avtalet
Ett svenskt Natomedlemsskap skulle också leda till att Sverige, som deltagare i planeringsgruppens beslut om målen i Ryssland, i sin tur kan bli mål för ryska kärnvapenangrepp.
Från den dagen Sverige inträder som medlem i kärnvapenalliansen Nato, öppnas det således för att Ryssland listar mål för kärnvapenanvändning mot det svenska territoriet. Därmed skulle Sveriges existens hotas radikalt, en möjlig historisk tragedi för vårt land.
När vi nu begrundar en eventuell medverkan i Natos militära operationer måste vi vara medvetna om att det är en amerikansk general som är organisationens högste (dock ytterst efter instruktioner från USA:s president). Alla prioriteringar, målsättningar och operationer beslutas sålunda exklusivt i Natohögkvarteret av den amerikanske överbefälhavaren (inte av den svenske ÖB i ett Nato-anslutet Sverige).
Kohandeln med Erdogan
Hur demokrati, principer om solidaritet och humanism direkt riskerar att säljas ut i samband med Nato-inträdet märks i de svenska reaktionerna på utspelen från Turkiets president Erdogan. Om detta kan du läsa i två utmärkta artiklar i eFolket:
Putinregimens angreppskrig mot Ukraina överraskade många av oss, oavsett hur vi i övrigt betraktade det så kallade säkerhetspolitiska läget. Å andra sidan har kriget och dess följder knappast utvecklats sig som de(n) styrande i Ryssland tänkte sig. Invasionen – i all sin avskyvärda brutalitet – verkar inte alls gå lätt för de ryska styrkorna. Och om syftet var att motverka Nato-inringning och splittra ”väst” så har det ju blivit precis tvärtom.
Finland tycks vara på väg in i Nato. Och även i Sverige går det nu mycket fort, trots att vår statsminister tills ganska nyligen sagt att ett beslut om Nato-anslutning inte får hastas fram. En ”ny säkerhetspolitisk analys för Sverige” ska vara klar redan den 13 maj och inom det socialdemokratiska partiet ska man genomföra en ”intern säkerhetspolitisk dialog” för att kunna ta ett beslut om Nato den 24 maj. Beslutet kommer att tas av partistyrelsen.
Och det är naturligtvis inom socialdemokratin som avgörandet sker. De borgerliga partierna har alltid varit anhängare av Nato-anslutning helt oavsett läget i världen. Och SD – det mest toppstyrda av riksdagens partier – har svängt även i denna fråga.
När det gäller den socialdemokratiska partiledningen så har jag svårt att tro att de inte redan bestämt sig. Och en intern dialog om frågan i partiet under några veckor känns inte precis som en möjlighet till lugn och eftertänksam debatt.
Läget och hoten
Många socialdemokrater och partilösa människor har nu svängt (enligt opinionsundersökningar och debattartiklar) till att vara för Nato-anslutning. Det avgörande för dem är det som kallas det säkerhetspolitiska läget. De som ändrat sig menar att det har förändrats så i grunden så att de ändrat uppfattning i denna fråga. Men hur är det med den saken?
Rysslands angrepp på Ukraina har naturligtvis förändrat läget i världen, ökat tidigare existerande motsättningar och gjort förhållandet mellan olika grupper av stater mycket mer spända. MEN, har angreppet på Ukraina ökat Rysslands hot mot Sverige på ett sådant sätt att det är sannolikt att även vi kommer att bli angripna militärt?
Ryssland är en aggressiv imperialistmakt, även om den är svagare och mer på dekis än USA. Den har angripit och ingripit i sina grannländer även innan det fullskaliga angreppet på Ukraina. Och att döma av Putins uttalanden så är det drömmar om det gamla ryska imperiet som det handlar om. Men jag har inte sett någon som på ett övertygande sätt kunnat visa att Ryssland skulle ha något intresse av eller planer på att invadera Sverige. Dessutom tänker jag att även ifall den ryska statsledningen hyste sådana planer eller önskningar så har sannolikheten inte ökat för detta efter den 24 februari, snarare tvärtom. Kriget i Ukraina går ju inte alls speciellt bra ur rysk synpunkt. Det blev ingen lätt invasion. Den ryska krigsmakten har inte alls visat sig speciellt stark eller effektiv. Kriget kostar Ryssland som nation väldigt mycket både ekonomiskt, vad gäller ökande sociala problem i landet och vad gäller isolering från andra länder. Att i detta läge, inom överskådlig tid, ge sig in i ytterligare krigande mot ett land som Sverige, verkar för mig helt osannolikt.
Det finns ju också andra argument mot Nato-anslutning som inte har med det aktuella läget att göra. Det är sådana argument som handlar om synen på Sveriges roll i världen, hur vi bäst bidrar till fred, vad Nato är för en typ av organisation och hur vi ser på kärnvapen.
Bidra till fred och avspänning som oberoende röst
Det är både slående och nedslående att se skillnaden i tänkande mellan en äldre generation av socialdemokrater och liberaler och våra nuvarande politiker i den här typen av frågor. Den f.d. biståndsministern Pierre Schori som arbetade tillsammans med Olof Palme skrev i DN:
…det finns alltid behov av oberoende individer och alliansfria stater i konflikttider. Vårt land har i årtionden visat hur sakkunnigt freds- och säkerhetsfrämjande arbete kan minska spänningar och leda till konstruktiva lösningar. Därför fick Alva Myrdal Nobels fredspris 1982. Hade vi varit inlåsta i en kärnvapenallians som Nato hade detta inte varit möjligt.
Hans Blix, tidigare folkpartistisk minister, chef för atomenergiorganet IAEA och för FN:s vapeninspektörer i Irak menar att ”Natoförespråkarna fokuserar för mycket på det militära” och vill också värna Sveriges roll med en möjlighet till oberoende röst:
Vi skulle ha väldigt lite att säga till om. Vi skulle bara ställa in oss i ledet. Nu kan vi fortfarande ha en egen röst, kanske inte så kraftfull men i alla fall en egen röst.
Den tidigare folkparti-politikern Harald Nordlund här i Uppsala skriver i UNT om:
…skillnaden mellan en säkerhetspolitik som söker fred genom avskräckning och en som söker fred genom avspänning.
Och:
Med svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle spänningen i Östersjöområdet troligen öka ytterligare och skulle ses som riktat mot Ryssland.
Liksom dessa äldre socialdemokrater och liberaler tror jag också att det i det nuvarande läget är ännu viktigare att inte alla stater befinner sig i olika mot varandra fientliga läger. Att det också finns de som står utanför dessa block med sina självförstärkande spiraler av upprustning och ökat hot.
USA den ledande nationen i Nato
USA har över 800 militärbaser med 138 000 soldater stationerade i 80 länder över hela världen. Det kan jämföras med att Ryssland och Kina tillsammans har kring 20 militärbaser.
Eftersom USA är den största och mäktigaste Natomedlemmen är det USA som i praktiken dikterar villkoren för alliansen. USA har som en dominerande imperialistmakt en lång historia av militära ingripanden runt om i världen.
Ett värn för demokratin?
De militära ingripanden som USA ensamt eller tillsammans med Nato utfört har inte främjat demokrati och social rättvisa även om det naturligtvis alltid var en del propagandan för varje enskilt ingripande. Det är inte heller så att alla medlemmar i Nato är eller varit demokratiskt trovärdiga. Portugal (medlem sedan 1949) och Grekland (medlem sedan 1952) var medlemmar under de perioder då de var diktaturer. Idag är både Nato-medlemmarna Turkiet, Ungern och Polen minst sagt tveksamma demokratier. USA som alltid haft stora demokratiska brister är idag ett land där det ena maktpartiet blivit alltmer extremt reaktionärt och auktoritärt. Risken för att deras ledare Trump kommer tillbaka och fortsätter sin nedmontering av demokratin efter nästa presidentval är stor.
Och som jag skrivit tidigare så är det så att ¾ av de stater som USA stöder militärt betraktas som odemokratiska av detUSA-baserade forskningsinstitutFreedom House.
En försvarsallians?
Alla krigsmakter kallar sin organisation för försvar. Men det enda som med rätta kan kallas försvar är försvar av det egna landet. Nato har ägnat sig åt ett flertal offensiva militära operationer under ledning av USA och till gagn för USA. Nato och USA har angripit:
Serbien 1999 (en bomboffensiv från 24 mars och elva veckor framåt).
Afghanistan 2001 i ett 20 år långt krig med mer än 240 000 döda, civila och soldater, och totalt mer än 5 miljoner afghaner på flykt.
Irak 2003 ett ingripande som lett till 1,2 miljoner dödade irakier, 1,5 miljoner flyktingar, ett sönderslaget samhälle och stor tillväxt av religiös extremism (IS/AL Qaida).
Libyen 2011 med 30 000 döda och ett söndertrasat och splittrat land.
Sverige har på sitt sätt deltagit i dessa krig till exempel i Afghanistan och Libyen, trots att vi inte varit medlemmar i Nato. Det har varit en del av det allt närmare samarbetet med Nato och den allt fegare svenska utrikespolitiken sedan många år. Men med ett medlemskap skulle det bli ännu svårare att hålla Sverige utanför den här typen av imperialistiska militära angrepp.
Nato är en kärnvapenallians. Amerikanska kärnvapen utgör det så kallade kärnvapenparaplyet som Nato-medlemmarna ryms under. Det är därmed USA som dikterar alliansens kärnvapenpolitik. Storbritanniens kärnvapen utgör ett sekundärt stöd. Frankrikes kärnvapen är inte integrerade i Natos kommandostruktur men kan användas i försvar av alliansen om Frankrike vill.
Detta är för mig ett av de starkaste skälen till att stå utanför Nato. Som det stod i Palmekommissionens slutrapport 1982 så ” finns inga segrare i ett kärnvapenkrig. Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förstörelse.”
År 2009 var första gången som en Nato-övning genomfördes på svensk mark. Sedan dess har ett flertal övningar genomförts tillsammans med Nato i Sverige. Om kärnvapen förts in i samband med detta är något som vi inte får veta. För som USA via sin försvarsminister James Mattis (enligt SvD) skrev i ett brev till Sveriges försvarsminister Hultqvist:
Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.
Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen. Men regeringen har sedan inte undertecknat avtalet. Trycket från Nato och dess anhängare i Sverige blev för stort och regeringen vek ner sig. (Läs om detta i en blogg från denna tid). Det var ett av flera steg mot en anpassning till Nato. Med ett fullt medlemskap blir möjligheten att avveckla kärnvapen än svårare.
Folkomröstning
Kriget i Ukraina har av naturliga skäl gjort människor arga, rädda och oroade. Men känslor kan leda åt olika håll. Nu finns en stor risk att särintressen inom det militär-industriella komplexet tillsammans med dominerande mediedebattörer och partiledare driver igenom ett medlemskap i Nato nästan helt utan eftertanke och diskussion och utan att folkets majoritet fått vara med och yttra sig. Det skulle kunna ske till exempel genom en folkomröstning i frågan. Men något sådant verkar inte alls finnas i tankarna hos dem som nu i all hast vill föra in Sverige Nato. Om du liksom jag tycker att vi borde få säga vad vi tycker i en folkomröstning i denna stora fråga så skriv på namninsamlingen hos Skiftet.
Vi lever i en tid där förskjutningar av ”accepterade” åsikter tycks gå mycket fort. Åsikter som för ett antal år sedan ansågs som självklara och omfattades av en majoritet av både de styrande och medborgarna kan nu angripas på de mest befängda vis. Vi har fått ett allt hårdare och mer vettlöst debattklimat. Att till exempel försvara fred och avspänning eller vårt lands självständighet och alliansfrihet kan leda till sådana bisarra (men vanliga) angrepp.
Den 14 februari publicerades en debattartikel i DN till försvar för ”fred och avspänning”. I artikeln konstaterades att ”Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan tyr sig till USA”.
I artikeln ifrågasattes den hotbild från Ryssland som den nuvarande svenska upprustningen bygger på. Författarna skrev:
…..är hotet från dagens Ryssland verkligen större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter ungefär tio gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre gånger högre än Rysslands. Även om man tar hänsyn till den lägre kostnadsnivån i Ryssland kan man räkna med att USA/Nato:s militära kapacitet är flera gånger större än Rysslands. Och Rysslands svaga ekonomi gör att denna styrkebalans knappast kommer att ändras till Rysslands fördel under överskådlig tid.
Därför menade författarna att en rysk militär konfrontation med Nato vore ödesdiger för Ryssland och inte har något som helst stöd hos rysk opinion.
Författarna kritiserade också att Sverige övergett ”sin väletablerade politik mot kärnvapen” genom att inte underteckna (ratificera) det i FN framförhandlade Fördraget om Kärnvapenförbud (som nu skrivits under av 50 länder). De menade också att ”den nya svenska politiken bidragit till en ökad spänning i Nordeuropa genom att Sverige hamnat på konfrontationslinjen mellan USA och Ryssland” och kritiserade tankarna på att ansluta Sverige till Nato.
Det mest intressanta med denna – i mitt tycke kloka – artikel var ändå kanske inte själva innehållet (som uttryckts av andra) utan skaran av undertecknare. Där var en f.d. Liberal utrikesminister, två f.d. Centerpartistiska riksdagsledamöter, två f.d. ambassadörer, en f.d. nedrustningsförhandlare, två f.d. Socialdemokratiska ministrar och en f.d. Socialdemokratisk statssekreterare. Dessa personer helt enkelt:
Hans Blix, fd utrikesminister (L), Rolf Ekéus, fd ambassadör Washington och nationalitetskommissarie OSSE, Pär Granstedt, fd riksdagsledamot (C) och vice ordförande Utrikesutskottet, Birgitta Hambraeus, fd riksdagsledamot (C), Sven Hirdman, fd statssekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva, Carl-Magnus Hyltenius, fd nedrustningsförhandlare och ambassadör i Köpenhamn, Thage G Peterson, fd försvarsminister (S) och Riksdagens talman, Pierre Schori, fd biståndsminister (S) och FN-ambassadör, Maj Britt Theorin, fd statssekreterare nedrustningsfrågor och riksdagsledamot (S)
Den skrikande motargumentationen
Ett vanligt och mycket beprövat grepp när det gällt att angripa motståndare till Nato eller till kärnvapen har ju varit att spela kommunist- eller ryss-kortet. Det var ju ett debattknep som var ganska lätt att använda på den tiden då det fanns ett kommunistparti som dessutom försvarade Sovjet i vått och torrt.
Numera kan man ju tycka att det borde vara svårt att anklaga en grupp med denna politiska bredd och dessa erfarenheter och kunskaper för att gå i Rysslands ledband. Men det är ändå precis vad Gunnar Johansson en av ledarskribenterna på Dagens Nyheter ”lyckas med”. Dagen efter att artikeln från dessa författare publicerats kommer svaret från honom i en artikel med den lika talande som falska rubriken ”Natomotståndarna rycker ut till Rysslands försvar”.
Själv känner jag i förhållande till detta – och mycket av liknande ren propaganda från den högerkant där dagens liberaler nu också tycks vilja positionera in sig – bara en stor trötthet. Känslan blir att man skulle vilja svara med en artikel under rubriken: ”Natos gaphals på DN”. Men det gör jag givetvis inte.
Imorgon den 6 augusti, är det 73 år sedan USA släppte den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Tre dagar senare fälldes den andra bomben över staden Nagasaki. Då och de närmaste månaderna därefter dog mer än 200 000 människor som en följd av attackerna. Fortfarande dör folk av bombernas effekter. Bland de överlevande drabbas fler av cancer, samtidigt som andra nya sjukdomar upptäcks bland de överlevande och deras barn.
Idag är möjligheterna att förinta och ödelägga oerhört mycket större än 1945. Sprängstyrkan hos de ungefär 15 000 nukleära stridsspetsar som finns i världen motsvarar 50 000 Hiroshimabomber. De är också utspridda över jorden. 1800 står ständigt redo att avfyras. Antalet kärnvapenmakter har ökat och främst USA ser till att deras vapen också finns utplacerade runt om i världen.
För Sverige har detta en stor aktualitet på minst två sätt:
Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons). Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Sedan dess har vi väntat på att Sverige dessutom ska underteckna detta avtal. Men det dröjer. Den främsta anledningen till det är att regeringen och utrikesminister Wallström satts under mycket stark press av den borgerliga oppositionen och sd. Men också av USA. Därför heter det nu att frågan utreds och att besked och riksdagsbeslut inte kommer förrän efter valet.
Ett av den svenska fredsrörelsens argument mot Nato och mot gemensamma militärövningar med Nato har handlat om kärnvapen. USA och militäralliansen Nato förfogar ju över kärnvapen. När fredsrörelsen påpekade att dessa genom Nato kunde föras in på svenskt territorium sa de svenska Nato-anhängarna att detta var skrämselpropaganda. Hur falskt detta tal var avslöjades tydligt när Sverige röstat för förbud mot kärnvapen i FN – vilket i konsekvensens namn också borde leda till ett svenskt undertecknande – för då ingrep genast USA via sin försvarsminister James Mattis. I ett brev till Sveriges försvarsminister Hultqvist skrev Mattis:
Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.
De kärnvapen som enligt Nato-anhängarna aldrig skulle få föras in i Sverige visade sig då högst verkliga.
Kryperiet för USA
När utrikesminister Wallström mycket sakligt påpekade att Nato ska ”avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”, så blev hon hårt angripen för detta självklara uttryck från ministern i en självständig nation. Liberaler, moderater, diverse s.k. experter och journalister sa att Wallström ”varnat” USA. Det var som uppochnedvända världen. Världens ledande militärmakt blandar sig i svensk politik. När vår utrikesminister säger att de inte bör göra det kallar dessa krypande typer detta för en ”varning”.
Kärnvapenparaplyet
För flera decennier sedan förlorade de borgerliga striden om svenska kärnvapen. Men de har inte gett upp. Det finns lite olika förhållningssätt bland de borgerliga. Mest våldsbejakande är som vanligt Björklund och Liberalerna. Jag har inte sett att man öppet förespråkar svenska kärnvapen. Men att föra in dem via Nato tycks inte vara något problem annat än när man i polemik med fredsrörelsen påstår att detta inte kan hända. Liberalerna har ju också fört fram den gamla tanken om ”kärnvapenparaplyet”. Allan Widman uttryckte det så här:
Sverige har under avsevärd tid stått under västerlandets kärnvapenparaply, och …. just nu …. så behöver vi det kärnvapenparaplyet kanske mer än någonsin.
Widman menar därför att ett undertecknande av förbudet mot kärnvapen skulle innebära att vi förlorade detta skydd. Inför det synsättet känner jag en sorts hopplöshet. Hur ska man argumentera med människor som känner sig skyddade av de värsta massförstörelsevapen som finns? Vapen med en sådan förstörelseförmåga att ett enda vapen kan ödelägga en stad, eller ett land, på ett ögonblick.
Frihet från kärnvapen
Nya Zeeland är – trots att det ligger på andra sidan jorden – inte så annorlunda Sverige. Från 1951 till 1984 var landet med i ANZUS, ett militärt samarbete mellan USA, Australien och Nya Zeeland. Men då den socialdemokratiska regeringen 1984 beslutade att landet skulle bli helt fritt från både kärnkraft och kärnvapen på sitt territorium uteslöts man av USA från ANZUS. Enligt mitt sätt att se på saken var detta ett steg mot en fredligare värld. Enligt Widmans sätt att se på saken måste det har inneburit ett förlorat skydd under kärnvapenparaplyet. För närvarande omfattar kärnvapenfria zoner mer än 50 % av jordens landyta och 119 av världens 195 självständiga stater. Låt oss se till att de ökar.
Kärnvapenfrågan och valet
Frågan om kärnvapen (och Nato) måste in i valrörelsen. Sätt press på alla dem som är emot eller tvekar när det gäller förbud mot kärnvapen. Sätt press på dem som kryper för militärmakten USA och som vill lura in Sverige i Nato.
Rösta inte på någon av de våldsbejakande kärnvapen-extremisterna!
Häromveckan skrev USA:s försvarsminister James Mattis ett brev till vår svenska försvarsminister Peter Hultqvist. Det som stod i brevet var i sak ett erkännande av ett tungt argument som fredsrörelsen använt sig av mot Värdlandsavtalet med Nato (Host Nation Support).
Värdlandsavtalet som skrevs under i september 2014 och gäller i tre år innebar att Natoländer kan stationera trupp och materiel på svensk mark. Ett av argumenten mot att underteckna detta avtal var att det inte fanns några garantier mot att kärnvapen fördes in i Sverige. Detta argument avvisades då av Nato-anhängarna som ”skrämselpropaganda”. Men nu skriver alltså USA:s försvarsminister James Mattis att Nato inte kommer förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skriver under en i somras antagen FN-konvention om kärnvapenstopp. De kärnvapen som aldrig skulle föras in visar sig vara högst verkliga om Sverige säger nej till kärnvapen. Då kan ett svenskt undertecknande hota relationerna till USA och Nato och det säkerhetspolitiska samarbetet.
Tillsammans med 121 andra länder i FN – en stor majoritet – röstade Sverige i juli för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons). Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium.
Nu ska detta avtal skrivas under senare i september. Inom borgerligheten är moderaterna och kristdemokraterna oroliga för att det ska äventyra den fullständiga Nato-anslutning som de eftersträvar. Och som ofta när det gäller denna typ av frågor visar sig liberalerna från sin sämsta sida. Liberalernas försvarspolitiska talesperson Allan Widman säger att ”Sverige bör inse att det kärnvapenparaply som västvärlden erbjuder kommer också oss tillgodo.”
Det som Widman kallar västvärlden leds av USA. I förhållande till denna makt tycks de flesta liberaler ha en blind fläck. USA är den enda makt som använt kärnvapen mot ett folk. USA:s historia är full av militära ingripanden i andra länder och dessa ingripanden har inte handlat om att försvara demokrati. Det finns därför starka skäl att inte sluta upp bakom denna supermakt (eller bakom någon annan makt heller för den delen). Skäl som blivit ännu starkare med den nuvarande regimen i USA.
Kärnvapenparaplyets falska trygghet.
Ger en sådan uppslutning ens trygghet? Nej det tror jag inte alls. Hotet mot oss ökar med allra största sannolikhet ju mer vi blir en del av och uppfattas som en del av USA:s maktsfär.
Av de så kallade massförstörelsevapnen är kärnvapnen de allra värsta då de kan utplåna hela mänskligheten. Widman och liberalerna menar alltså att vi ska känna oss trygga för att vi tillhör en sida som kan utplåna mänskligheten. Den tryggheten tror jag är lika falsk som tryggheten på ön Guam.
Imorgon, torsdag den 6 augusti, är det 70 år sedan USA släppte den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Tre dagar senare fälldes den andra bomben över staden Nagasaki. Då och de närmaste månaderna efter dog mer än 200 000 människor som en följd av attackerna. Men fortfarande dör folk av bombernas effekter då de överlevande i högre grad än genomsnittet drabbas av cancer eller för högt blodtryck.
Oavsett om vi anser att vapen är ett nödvändigt ont eller något som alltid är det sämsta medlet för att lösa en konflikt så borde vi kunna enas mot denna typ av vapen. Det är absurt att det finns lagar för krig. Men det gör det. Och trots det absurda så är det bättre med sådana lagar än att bestialiteten får råda fullständigt. Till lagarna för krig borde ingå att förbjuda atomvapen.
Atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki var inte ens militärt motiverade. Japan höll ändå på att kapitulera. General MacArtur skrev till exempel i sina minnen att ”Japans krafter var redan uttömda”. Trots detta användes atombomberna. Förmodligen handlade det mer om makt. President Truman insåg den makt USA skulle få efter kriget genom skräcken för atomvapnen (något som senare ledde till kapprustningen med Sovjetunionen). I sina memoarer skrev Truman om detta och hur hans rådgivare James Byrnes ”ansåg att med atombomben i vår ägo kunde vi diktera villkoren vid krigets slut”.
Här i Uppsala har minnet av detta brott mot mänskligheten uppmärksammats varje år sedan 1983 av Kvinnor för fred och andra fredsorganisationer. Det sker även i år, i morgon torsdag kl. 21 vid Nybron. Där samlas man och sätter ner fredslyktor som flyter på vattnet i Fyrisån. Samtidigt ringer Domkyrkans klockor och Uppsala Fredsensemble spelar.
Hyckleriet kring kärnvapnen
I dagens värld finns ännu fler och kraftfullare kärnvapen än 1945 då detta ännu var en ny uppfinning. Att begränsa antalet kärnvapen är naturligtvis viktigt. Men överordnat måste vara att alla kärnvapen skrotas. För när det gäller avvecklandet finns det ett stort mått av hyckleri. USA – som tillsammans med Ryssland har överlägset flest kärnvapen – har sedan många år försökt få kontroll över Irans möjligheter att utveckla egna kärnvapen. Tillsammans med andra länder har man drivit detta och utsatt Iran för olika typer av sanktioner för att få dem att öppna sig tillräckligt mycket för yttre kontroller. Nu verkar det som om man lyckats med detta och relationerna mellan USA och Iran börjar tina upp. Kanske ska man vara glad? Jag vet inte. Folket i Iran kanske får det lite bättre ekonomiskt, men den järnhårda diktaturen upphör inte. Inte heller upphör Irans stöd till diktatorn Assad i Syrien.
Några som blev glada var i alla fall näringsminister Damberg och de höga cheferna inom den svenska exportindustrin. De här människorna har ju inte några skrupler när det gäller vilka man kan göra affärer med.Pengarna kommer alltid först.
Några som däremot inte var glada var den nuvarande statsledningen i Israel. De var mycket sura på USA för att man nu kanske inte håller en lika krigisk attityd mot staten Iran. Man kan tycka att statsledningen i Israel borde vara tillräckligt nöjda med läget som det är. Israel behandlas ju på ett alldeles eget exklusivt sätt i världen. USA eller andra makter kräver inte kontroll och insyn över de kärnvapen som de flesta sakkunniga anser att Israel själva har. Kärnvapen som Israel varken bekräftar eller förnekar.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 