Alla inlägg i kategori Höger

Om valet i Turkiet

Despoter, envåldshärskare och auktoritära ledare är sällan utan någon form av folkligt stöd. Det kan ta sig olika uttryck (i val eller på andra sätt) och stödet kan variera, men ofta har de också en folklig bas. Det gör inte dessa ledare till trovärdiga demokrater. Det gör inte heller att de politiska system som de härskar i blir mer legitima.

Vi vet nu att Erdoğan vann valet i Turkiet. Om det kan sägas många saker. Jag ser till exempel att redan innan rösträkningen kommit över 90 procent så gratuleras Erdoğan (enligt TT) av den auktoritära premiärministern Viktor Orbán i Ungern som skriver ”Gratulerar herr president till den odiskutabla segern”. Jag tänker på det gamla uttrycket att kaka söker maka…..

En vän med rötter i Turkiet och kännedom om det som händer där, skrev en kort men mycket bra kommentar till detta val. Med hans tillåtelse återger jag kommentaren här:

Tänk om

1) Jonas Sjöstedt satt fängslad och V blivit förbjudet som parti pga sitt engagemang för minoritetsrättigheter,

2) Magdalena Andersson inte tilläts ta över S från Stefan Löfven pga fabricerade rättsliga misstankar mot henne

3) M hade bildat en formell allians med SD för att säkra sin sinande majoritet i riksdagen

4) hundratusentals statliga anställda hade sparkats pga misstankar om att vara regimkritiska

5) universitetens rektorer tillsattes direkt av regeringen och deras regimvänlighet var det viktigaste kriteriet

6) domstolar pressades kontinuerligt av regeringen för att fatta politiskt motiverade beslut

7) DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, Sydsvenskan, Göteborgsposten och till och med Dalademokraten hade tagits över av regimvänliga ekonomiska krafter och sparkat alla sina fritänkande medarbetare

8) SVT och SR samt alla andra nationella kanaler på din TV bara sände regimvänliga nyheter och kommentarer

9) alla politiska och ekonomiska fördelar av regeringsställningen utnyttjades och användes för regeringens valkampanj

10) till och med TT och Valmyndigheten lydde under direkta order från regeringen vad gäller rapportering av valresultatet

SKULLE DU BEHANDLA OCH KALLA ETT VAL UNDER DESSA OMSTÄNDIGHETER I SVERIGE FÖR DEMOKRATISKT?

Om inte, så borde du heller inte betrakta det turkiska presidentvalet som demokratiskt och medierna borde inte rapportera om det som om allt hade gått rättvist till.

Memet Aktürk Drake

Jag instämmer till fullo i denna beskrivning och den berättigade frågan.

Om det svenska kryperiet för den odemokratiska regimen i Turkiet har jag skrivit tidigare. Och förutom att svenska medier ansluter till detta kryperi genom sitt sätt att rapportera så har de dessutom bara pratat om det som de kallar ”den svenska Nato-processen”, denna process som bara handlar om anpassning och när inträdet blir av, men inte ger utrymme för någon som helst diskussion om vart vi är på väg.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 29 maj, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Europa, Höger
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 29 maj, 2023

https://pepprat.org/2023/05/29/om-valet-i-turkiet/

Apropå gröt och gofika

Först något lite personligt:

Min far växte upp i ett fattigt arbetarhem i Oslo med fem syskon. Hans mamma dog tidigt och den äldsta systern tog över hennes roll och uppgifter i den tidens hushåll. Vid något tillfälle hade de det så knapert så att de fick någon sorts fattighjälp. Om det berättade min far ibland. Saken var den att syskonen då hade använt pengarna – eller åtminstone det mesta av pengarna – till att gå på ett fik och smälla i sig lite godsaker. Nu kanske du tror att min far berättade det här för att visa hur dumma människor kan vara. Att de inte köpte och åt något nyttigare och mer mättande. Men så var det inte. Tvärtom berättade han det alltid som att de tyckte att de hade någon sorts rätt att unna sig denna njutning. Om du inte förstår den känslan så tror jag inte att jag kan förklara den. Den handlar om att ha upplevt att ha det knapert eller att åtminstone kunna leva sig in i hur det är och känns.

Jag kom att tänka på det här när jag lyssnade på en debatt i morgonens P1. Den handlade om att författaren och SvD-skribenten Lena Andersson skrivit en artikel i SvD om att barn i fattiga familjer borde få gröt att äta ifall de var så hungriga som vissa numera hävdar. Sådana som till exempel Röda Korset eller Verdandi. Man borde inte säga att några barn i Sverige går hungriga, tyckte Andersson. För om barnen är hungriga så är det föräldrarnas fel.

Anderssons artikel och tänkande passar in i ett allt vanligare mönster från högersidan och gynnade grupper. Den sparkar neråt. Aldrig hör vi dessa skriftställare och debattörer kräva att ägare till pooler eller stora energislukande bilar borde lära sig att hålla igen istället för att få elstöd (det där som är hemligt ni vet, för att det inte ska synas vilka som gynnas mest) eller kräva sänkta bensinpriser. Eller att de allra rikaste som flyger privatjet (vilket ökat till rekordnivåer) kunde tänka på klimatkrisen.

En skribent som svarar mycket bra på Lena Anderssons artikel är Lars Henriksson. I Göteborgsposten skriver han bland annat:

…visst har hon rätt, även de som lever på existensminimum kan i Sverige hålla sig vid liv genom att äta gröt. Precis som att den som drunknar borde ha lärt sig att simma, att alla som fått förslitningsskador genom att arbeta med kroppen borde ha bytt jobb eller att de deprimerade borde rycka upp sig istället för att söka skattefinansierad psykiatrisk hjälp eller överdosera medicin.

……Eller så kan vi välja att se att det finns samband mellan människors liv, samband som tillsammans skapar villkoren i samhället. Att det till exempel finns ett samband mellan ojämlikheten och att vinsterna ökat dramatiskt på lönernas bekostnad, mellan att Sverige är ett av de länder som sänkt skatterna mest och att kommuner och regioner nu förbereder en lavin av nedskärningar, att bankerna aldrig gjort så stora vinster och att det svenska folket är belånat upp till hakan.”

Om du lyckas öppna artikeln via länken (det går ibland) så läs den i sin helhet.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 22 maj, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Klass, Rikedomens fördelning
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 22 maj, 2023

https://pepprat.org/2023/05/22/apropa-grot-och-gofika/

Hoppet som Jeremy Corbyn väckte

I september 2015 utsågs Jeremy Corbyn till ny ledare för det brittiska Labour party. Han fick då nästan 60 procent av rösterna i partiledarvalet. Den närmsta rivalen fick 17 procent.

Högersossen Katrin Marcal skrev då i Aftonbladet att det var både ”tragiskt” och svårförklarligt att ”en skäggig marxist valdes till partiledare”. Men det tyckte inte de 14 500 personer som anslöt sig till Labour dygnet efter att Corbyn blivit vald. Inte heller alla de som gick med och bidrog till att Labour ökade till en halv miljon medlemmar och under en tid var västvärldens största parti.

Corbyn uttryckte det själv som att: ”Politiken går inte tillbaka in i den låda där den var förut. Vad som hänt är att människor har sagt att de har haft nog med åtstramningspolitik”. Det var en tydlig vänsterlinje formulerad i parollen: FOR THE MANY, NOT THE FEW (För de många inte de få).

Naturligtvis hände det som alltid händer när politiker med sådana rättvisetankar får ett ökat stöd. Corbyn angreps med alla medel av högern och de rika och dem med tillgång till TV och press. Angreppen var så kraftfulla och hårda så att man skulle kunnat tro att det gällde deras egna liv istället för deras pengar. Ja Corbyn angreps även av högern inom Labourpartiet, både öppet och bakom hans rygg.

Ett av de mest oärliga och smutsiga angreppen gick ut på att Corbyn var antisemit. Något som även förmedlades vidare och stöddes här i Sverige av dominerande medier och även av den fega chefredaktören för tidningen ETC. Jag skrev en blogg om detta och om vad som är antisemitism i oktober 2020.

Partihögern i Labour menade naturligtvis också att det inte skulle vara möjligt att få stöd i val för en tydlig vänsterpolitik av det slag som Labour stod för under Corbyn. Trots detta gick partiet framåt i valet 2017. Man vann inte. Men ökade. Labour fick 39,99 procent mot de konservativas 42,45 procent. Partiet fick 36 fler platser i parlamentet. På grund av det brittiska enmansvalsystemet blev utdelningen i mandat större för de konservativa i förhållande till antalet röster. Men resultatet visade ändå att det var möjligt att gå fram med en vänsterpolitik.

I valet 2019 gick Labour fram med krav på förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. Man hade ett program för klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030. Och man lovade att höjda anslagen till sjukvården. Men Brexitfrågan och partiets oklarhet i denna fråga fällde avgörandet. Valet blev ett bakslag för Labour. Man föll tillbaka till 32,3 procent. Naturligtvis ett stort bakslag, men ändå ett resultat långt över de flesta socialdemokratiska partier i Europa. Och inte ett bevis för att en högersväng skulle gett bättre resultat. Det var också så att Labour hade det största stödet bland yngre väljare: 57% i åldersgruppen 18 – 24 år och 55% i i åldersgruppen 25 -34 år. Även i gruppen 35 – 44 hade Labour ett större stöd än Tories: 45% jmf med 30%. Tories var däremot störst bland äldre. De hade 49% i gruppen 55 – 64 år och 62% bland 65+. Det gav dem en majoritet.

I oktober 2020 lyckas partihögern i Labour äntligen i alla sina manövrer för att få bort Corbyn. Han blev avstängd från partiet med hänvisning till den falska anklagelsen om att han underlåtit att bekämpa anti-semitism inom partiet. Se även här mer om detta i den blogg som jag nämnde ovan.

Och nu fullföljer partihögern/den nuvarande ledningen under Starmer dessa angrepp på vänstern och Corbyn. De meddelades att Corbyn inte kommer tillåtas att ställa upp som partikandidat i sin traditionella valkrets i nästa parlamentsval, den valkrets som han har företrätt sedan 1983. Som Jonas Elvander skriver i Flamman så handlar inte angreppen på Corbyn ”så mycket om honom som person, utan om att visa för väljarna att den period som bär hans namn aldrig kommer att upprepas igen”.

På samma sätt som Corbyn gav hopp till de många, de som hoppades att en politik för rättvis omfördelning, social välfärd och rättvis klimatomställning var möjlig, så blir nu många av hans anhängare nedslagna och desillusionerade. De har lämnat och lämnar nu Labour. Enligt Elvander har också de fula angreppen på Corbyns politik fått negativa konsekvenser för opinionssiffrorna. Och då ska vi tänka på att de konservativa nu samtidigt ligger mycket sämre till än tidigare på grund av olika kriser inom det partiet.

Samtidigt finns det något kring detta med ledarskap som stör mig. Hur det så ofta är så att vi människor koncentrerar allt hopp till en viss person (en ledare). Även vi på vänstersidan. Så mycket att det mesta faller med denna ledare. Jag vet att ledare behövs. Men det är ändå att skapa en rörelse inte bara för utan också med och av ”de många” som vi måste lyckas med. Hur detta görs bäst i Storbritannien vet inte jag. Om det är genom att fortsätta kämpa inom Labour eller om det är genom det svåra arbetet med att bygga upp ett nytt parti. Men frågan måste lösas. Av och med ”de många”.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 11 april, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Antisemitism, Höger, Internationellt, Socialdemokratin
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 11 april, 2023

https://pepprat.org/2023/04/11/hoppet-som-jeremy-corbyn-vackte/

Vart går klimatpolitiken? – och vem styr?

Klimatpolitiska rådet är regeringens oberoende expertråd som ska granska regeringens klimatpolitik.

Häromveckan kom de ut med en rapport där de slår fast att:

Den politik som den nya regeringen hittills presenterat är inte tillräcklig för att nå klimatmålen för år 2030. I stället för att snabbt minska utsläppen kommer hittills beslutade och aviserade förändringar tvärtom, också enligt regeringens egen bedömning, att i närtid öka utsläppen. Det gäller framför allt från inrikes transporter och arbetsmaskiner.

”Inte tillräcklig” är en mycket snäll värdering av en ”klimatpolitik” som leder till ökade utsläpp. Den senaste rapporten från IPCC konstaterar att det fortfarande globalt investeras mer i fossila bränslen än i klimatomställningen och att de kommande sju åren är helt avgörande för möjligheten att vända klimatkrisen. Mot bakgrund av detta känns det riktigare att kalla den svenska regeringens politik för katastrofal.

Långsamt?

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) säger om rapporten från Klimatpolitiska rådet att ”Regeringen delar helt bilden om att det går för långsamt”. Men regeringens politik går inte ”för långsamt”, den rör sig åt fel håll. Samtidigt hävdar ministern att regeringen kommer besluta om ”långsiktiga satsningar som leder till minskade utsläpp under mandatperioden”. Det känns inte förtroendeingivande.

Det från Timbro avknoppade Näringslivets Medieinstitut tycker att medierna varit ensidiga och taskiga mot Klimatministern. De skriver att:

Klimatminister Romina Pourmokhtari står i media närmast ensam som försvarare mot Klimatpolitiska rådets kritik av klimatpolitiken. Samtidigt ges ett antal företrädare för oppositionen, ett antal miljöaktivister och ytterligare några akademiker utrymme att förstärka kritiken. Slagsidan är massiv.

Att Pourmokhtari ser ut att stå ensam är lätt att hålla med om. Frågan är väl om det bara ”ser ut” så, med tanke på styrkeförhållandena inom regeringen och i förhållande till skuggkabinettet i SD. Annars är det kul att höra språkrör för ”näringslivet” klaga på ”massiv slagsida” när de för en gångs skull inte dominerar en fråga i medierna.

En intressant sak är också att det uppenbarligen finns olika intressen och riktningar inom kapitalägarklassen när det gäller klimatomställningen. Enkelt uttryckt som en motsättning mellan dem som surrar sig fast vid fossilkapitalet och dem som vill satsa på nya energislag.

Även tunga företag som t ex Scania och branschorganisationer är kritiska till regeringens klimatpolitik och Svenskt Näringsliv presenterar ett startprogram för mer vindkraft i Sverige. Där skriver man om ”beslut som behöver fattas av en regering som vill ta ansvar för att säkra vindkraftens del i ett fungerande kraftsystem” och om att ”Ett utbyggt energisystem (där ”vindkraften måste ha en bärande roll”) är ”avgörande för Sveriges konkurrenskraft”.

Det är samma tongångar som i en artikel i Aftonbladet från 7 september skriven av representanter för ”över 200 små, medelstora och stora bolag, som tillsammans omsätter över 1 000 miljarder svenska kronor”. De krävde att Sverige skulle gå före i klimatomställningen men menade att det då krävdes ”både incitament och tuffare regleringar” från politikerna ”eftersom sådana krav gör oss bättre”.

I valrörelsen gick Kristdemokraterna till hårt angrepp mot en utbyggnad av vindkraften. Då var budskapet: ”Sätt stopp för MP:s stålskogar av vindkraft”. Men Ebba Busch är ju en politiker som har en stor förmåga att svänga utan att låtsas om vad hon tidigare sagt. Och nu verkar hon lyssna mer på direktörerna i vindkraftsfrågan.

Men regeringens största parti (sd), som styr utan att behöva ta ansvar, har en helt annan inriktning. De menar att ”Sverige inte ska anstränga sig för att nå klimatneutralitet 2045”. I en intervju med Sveriges Radio den 25 mars säger sd:s klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen att de ”vill istället rikta fokus mot att få ned utsläppen i andra länder”. Dessutom är 1,5-graders-målet ”fullständigt orealistiskt” enligt Kinnunen: ”Nu ligger vi snarare på en bana mot någonstans mellan 2-3 grader”. Något som inte tycks bekymra Kinnunen alls.

Och medan Klimatminister Romina Pourmokhtari säger att satsningar för att få ned utsläppen kommer ske under mandatperioden har Kinnunen sagt att ”Det har av någon anledning inte fungerat med miljöministern”. Han menar att sd på sikt måste sitta i regeringen: ”Det är komplext att dels vara med i processerna i regeringskansliet och dels bedriva oppositionspolitik”.

Medan de formella regeringspartierna representerar den politik som Rockström och Earth4All kallar ”för lite och för sent” så står SD för både förnekande av vetenskap (mer extremt hos några företrädare som Elsa Widding) och en kurs som innebär att i stort sett inte göra någonting åt klimatkrisen inom Sveriges gränser. Framtiden kommer utvisa ifall detta kommer krocka med delar av näringslivet och de formellt regerande partierna. Även om vi skulle behöva så mycket mer, ja det ”Jättesprång” som Earth4All förordar så får vi ändå hoppas att en sådan krock sker snart. Men vi behöver mycket mer.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 6 april, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Ekosocialism, Höger, Klimat och miljö
Märkt , , , , ,

Publicerat av anders fraurud den 6 april, 2023

https://pepprat.org/2023/04/06/vart-gar-klimatpolitiken-och-vem-styr/

Priset på maten är inte som vädret…

Mat tillhör det allra mest grundläggande när det gäller våra behov. Vi måste äta, även om vår statsminister uppmanat oss att ”bita ihop”. De höga matpriserna drabbar nu många människor, men framförallt de som redan innan de stora prishöjningarna hade det svårt.

Hjälporganisationer som Stadsmissionen hör till dem som ser detta mycket tydligt. Deras utdelning och försäljning av mat i de sociala matbutikerna Matmissionen (där de som har en inkomst under 12 163 kan handla) ökade under 2022 med 67 procent. Av de som besöker Stadsmissionen för att få mat är 62 procent människor med långvarigt ekonomiskt bistånd. En annan grupp är människor med garantipension. Naturligtvis möter Tidö-regeringen detta på sitt typiska vis genom att vilja införa det som de kallar ”bidragstak”. Deras tanke är ju att människor som får det som de kallar bidrag inte är villiga nog att arbeta (då räknas inte RUT-bidragstagare men däremot just de som nu tvingas till Stadsmissionen). Genom att sänka deras ekonomiska bistånd hoppas man få dem att bli mer ”arbetsvilliga”. Sveriges stadsmissioner har här en helt annan linje. De föreslår istället att försörjningsstödet höjs och att också grundavdraget höjs för dem med låg förvärvsinkomst som inte längre räcker till mat och hyra.

Ditt fel

Andra maktmänniskor som på sina sätt är med och skapar bilden av att fattigdomen är de fattigas eget fel är riksbankschefen Erik Thedéen eller Icas vd Eric Lundberg. Thedéen tycker att vi ska välja billigare butiker, vilket ju är ett lysande råd från en riksbankchef. Eller som det står i rubriken till artikeln i SvD: ”Dämpa semmelpriserna” (vilket får en del av oss att tänka på en viss Marie Antoinette). Eric Lundberg, säger att det är konsumenterna som har störst makt över matpriserna i Sverige: ”Det är i slutändan de som avgör”.

Forskarna Jonas Bååth och Christian Fuentes bemöter dessa uppfattningar i en artikel i Aftonbladet. De skriver:

Att lägga ansvaret för att lösa bredare samhällsproblem på konsumenterna är en gammal beprövad metod. I relation till miljöfrågan har det gjorts så länge att det till och med finns ett akademiskt begrepp för det, ”responsabilization”.

De menar att det ”i både ekonomisk och sociologisk forskning” saknas empiriskt stöd för idén att det är konsumenterna som styr marknaden. Istället är det så att:

handlarna i första hand agerar på signaler från sina konkurrenter – antingen genom att imitera dem eller avsiktligt göra något annat än konkurrenterna. Vad kunderna efterfrågar är helt enkelt sekundärt.

Den huvudsakliga makten över prissättningen ligger hos de stora koncerner som dominerar på den svenska matmarknaden. Som Konkurrensverket skriver:

Marknaden för dagligvaruhandel i Sverige består av fem dagligvarukedjor där ICA har en marknadsandel på omkring 50 procent. Det är en koncentrerad marknad med få aktörer, en så kallad oligopolmarknad.

Men som Konkurrensverket också skriver: ”Det är inte förbjudet för ett företag att ha en dominerande ställning på sin marknad”. Verket tar ändå upp frågan om dessa koncerner drar ”nytta av inflationen genom att passa på att höja priset och sina egna marginaler lite extra”. Men konstaterar samtidigt att: ”Det är inte Konkurrensverkets sak att ha åsikter om vilken nivå marginalerna ska ligga på”.

Inte heller regeringen tycktes vilja ha någon uppfattning om den saken för några veckor sedan. Då debatterade de detta med Vänsterpartiet som ville att regeringen skulle få livsmedelsjättarna att komma överens skriftligt om att hålla igen på matpriserna. Men till sist kallade finansministern till sig de tre största matjättarna. Och märkligt nog tycks faktiskt några saker ha hänt. Bland annat gick en fjärde matjätte ut med att de utmanade de andra med att sänka priser.

Oavsett hur det blir och ifall en del priser på viktiga basvaror av mat faktiskt sänks så tyder det som hänt på att koncernernas marginaler inte är sådana att de tvingas lägga ner ifall de håller igen på priserna. Det är inte heller rimligt att alla bördor i dyrtiden ska läggas på människor som har svårt att få pengarna att räcka till för det nödvändigaste. Även företagen och dess bonusdirektörer och alla som har det riktigt gott ställt borde ta någon sorts ansvar för att dela bördorna.

Det är som ofta annars inte heller rimligt att bara låta den så kallade marknaden ha sin gång och betrakta den som lika opåverkbar som vädret. Naturligtvis behövs det politiska beslut och prisregleringar. Finansminister Elisabeth Svantesson tyckte att det var ”en riktigt dålig idé” att ”sätta ett pristak och kanske reglera det i lag”. Men det är absolut inte något verklighetsfrämmande eller extremt. Istället är det den nyliberala extremismen som ”står i kontrast till både lagstiftning och erfarenhet”, enligt historikern Håkan Blomqvist som skriver om detta i tidningen Internationalen: ”Visst går det att reglera priserna”. Läs den artikeln.

Matprisprotest 1972 Skärholmen, Stockholm

Och fortfarande förstår jag inte varför vi inte skulle kunna göra något åt matmomsen, åtminstone på livsnödvändiga basvaror.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 2 april, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Klass, Marknadsvansinnet, Rikedomens fördelning
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 2 april, 2023

https://pepprat.org/2023/04/02/priset-pa-maten-ar-inte-som-vadret/

Irak då, Ukraina nu – likheter och skillnader

Det har i dagarna uppmärksammats av ett fåtal medie-röster att det är 20 år sedan USA och Storbritannien invaderade Irak. Som alla nu vet så motiverades invasionen med falska argument om massförstörelsevapen (som aldrig kunde påvisas varken då eller senare) och lika falska påståenden om Saddamregimens koppling till Al Qaida, det terroristnätverk som hade gjort sig världskänt den 11 september 2001.

Folket i Irak led inte bara under den hemska diktatorn Saddam Hussein. Man led också under de sanktioner som landet varit utsatt för i tio år. Det mänskliga lidande som sedan också kriget 2003, den påföljande ockupationen, samhällets sönderfall och de uppblossande motsättningarna mellan olika grupper i landet ledde till, är av ofantliga mått. Som Jan Guillou skriver i Aftonbladet så har irakierna ”fått betala den amerikanska krigföringen med ett fullständigt sönderslaget land och miljoner döda, inte ”hundratusentals” som det brukar stå i morgonpress, till följd av USA:s och Storbritanniens kemiska krigföring är stora delar av landet fortfarande förgiftat”. Om du vill repetera lite historia om Irak och USA:s krig där så läs gärna hela Guillous artikel.

USA som tidigare varit med och skapat terror-rörelser som Talibanerna (enligt principen stöd din fiendes fiende) bidrog nu dessutom genom kriget, ockupationen och krossandet av den existerande irakiska statsapparaten till framväxten av en ännu värre terror-sekt: IS.

Att minnas

Att minnas detta tror jag är viktigt för att kunna förstå dagens värld utan illusioner. Vi bör också minnas hur företrädare för den svenska borgerligheten öppet ställde sig på angriparens sida i detta krig. Min lokala dagstidning den liberala UNT (som ändå inte hörde till de värsta krigsförespråkarna) skrev till exempel den 17 november 2004 (ett och ett halvt år efter invasionen) på ledarplats att:

De som i dag urskillningslöst kritiserar den amerikanska krigsinsatsen bör påminna sig, och påminnas om, att de hade dömt Iraks folk till ytterligare ett okänt antal år av namnlöst lidande om de fått sin vilja igenom och invasionen av Irak uteblivit.

Liberalerna på UNT ville att vi skulle kritisera ”med urskillning” och ha förståelse för invasionen med tanke på lidandet under Saddam Hussein. När vi nu känner till det ”namnlösa lidande” som folket i Irak genomlevt sedan dess är det svårt att förstå uppmaningen till ”urskillning” som något annat än den normala liberala ”svårigheten” att kritisera storebror USA. En ”svårighet” som liknade den som sovjet-trogna kommunister en gång i tiden hade när det gällde att förhålla sig till Sovjetunionens övergrepp.

Vi som var mot USA:s krig den gången fick inte vår ”vilja igenom”, för att använda UNT-ledarens formulering. Och den starka rörelsen för fred sjönk också efterhand tillbaka alltmer när inte bara kriget utan även ockupationen var ett faktum.

Ukraina

För drygt ett år sedan startade Ryssland sitt imperialistiska anfallskrig mot Ukraina. Liksom USA:s angrepp på Irak motiverades också detta angrepp med lögner. Att fördöma denna invasion som orättfärdig och kräva att Ryssland lämnar Ukraina är därför självklart. Och till skillnad från vid USA:s angreppskrig för 20 år sedan är det en uppfattning som delas av nästan alla i Sverige. Det är en stor skillnad jämfört med vid USA:s angreppskrig för 20 år sedan. Inte bara folkflertalet utan också hela det etablerade Sverige inom politik, medier och näringsliv är mot Rysslands angreppskrig och för Ukrainas rätt till självständighet.

Men det finns också många andra skillnader. En mycket viktig skillnad är att motståndet mot detta krig inte (som 2003) är sammanbundet med en rörelse för fred utan tvärtom en mycket stark rörelse för svensk militär upprustning och anslutning till kärnvapenalliansen Nato (som f.ö. riksdagen med överväldigande majoritet röstade för igår).

För dem som dominerar denna opinion är det inte nog att vara mot Rysslands krig, att vara för Ukrainas rätt till självbestämmande, att vara för humanitär hjälp till folket i Ukraina genom organisationer som Läkare utan gränser, Röda korset eller privatpersoner eller att ge hjälp åt ukrainska flyktingar och kräva bättre villkor för dem. Nej vi måste alla ställa in oss i ledet, se hotet även mot Sverige och vara för upprustning och Nato. Vänsterpartiet har beroende på hur man ser saken anpassat sig till eller böjt sig för detta och är nu också för militär upprustning till två procent av Sveriges BNP. Men inte heller det räcker. Vänsterpartiet röstade ändå tillsammans med Miljöpartiet mot Nato-anslutning i riksdagen igår. Även detta är uttryck för svek och vekhet mot Putin om vi lyssnar på Ebba Busch och hennes Tidö-kompisar. Ett riktigt otäckt uttryck för detta krigshysteriska synsätt hittar jag på bloggen Cornucopia (av författaren och bloggaren Lars Wilderäng). Han skriver(de språkliga slarvfelen är hans):

Sveriges riksdag röstade idag genom de nödvändiga Natolagarna för att kunna gå med i de västerländska demokratiernas ömsesidiga defensiva försvarsallians Nato. Femtrekolonnarna i Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot att samarbeta defensivt med demokratierna och gick röstade därmed som Putin ville, vilket väcker frågor om hur infiltrerade partierna är av den ryska diktaturen och utrikesunderrättelsetjänsten SVR.

Wilderäng uttrycker sig mer aggressivt än andra, men han ger kanske en föraning om vad som är att vänta. Att både försvara Ukraina och fortsätta stå upp mot Nato och mot upprustning kommer inte att vara lätt. Inte heller att verka för asyl åt även ryska krigsmotståndare eller försöka bygga band till rysk fredsopposition. Vi måste ändå försöka. Även denna gång.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 23 mars, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Vapen och krig
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 23 mars, 2023

https://pepprat.org/2023/03/23/irak-da-ukraina-nu/

Matpriserna skenar, men det drabbar inte alla lika

Matpriserna

Varje dag möts vi i TV, radio och tidningar av olika procentsiffror för inflationen. Allting blir dyrare, men mest stiger tydligen priserna på mat. Enligt sajten Matpriskollen är prisökningen på mat i februari den största sedan de började mäta 2015.Matpriserna stiger dessutom snabbare i Sverige än i både de nordiska grannländerna och i eurozonen.

Varje månad mäter SCB priserna på 100 000-tals varor och tjänster som svenska hushåll konsumerar. Därifrån räknar SCB ut ”inflationssiffran” så här:

En sammanvägning av de olika prisutvecklingarna görs för att få fram en inflationssiffra. Varorna och tjänsterna viktas för att spegla hur stor del de utgör av konsumtionen för ett genomsnittligt hushåll i Sverige. Den officiella inflationssiffran representerar därmed inte hur prisökningarna ser ut för varje enskilt hushåll, utan för de svenska hushållen i genomsnitt. Varje hushåll skiljer sig mer eller mindre ifrån detta.

SCB:s siffror visar alltså inte hur prisökningarna slår olika mot olika grupper i samhället. Där skiljer det sig nämligen med SCB:s ord ” mer eller mindre ifrån detta”.

Den faktiska inflationen är högre och slår hårdare ju mindre inkomst du har. Om varor som alla måste köpa stiger extra mycket, så drabbar det låginkomsttagare mera, eftersom dessa varors andel av konsumtionen är större ju lägre inkomst (och konsumtion) någon har.

Precis före valet genomförde Novus en undersökning om folks oro för inflationen. Var femte svensk var enligt undersökningen ”mycket orolig” för inflationens inverkan på den egna privatekonomin. Bland dem som var mest oroliga var det främst låginkomsttagare, LO medlemmar, boende i hyresrätt och kvinnor i åldern 30-49.

När det gällde partisympatier så var SD sympatisörer de mest oroliga. Jag undrar om de känner sig nöjda med vad de röstade på?

Samtidigt har vi hört statsminister Kristersson säga att ”Det är bara att bita ihop”. Han uttrycker där en brist på fantasi och handlingskraft som Tidöregeringen verkligen inte saknat när det gäller att göra livet svårare för många grupper som redan har det svårt.

Vänsterpartiet har lite försiktigt framfört att regeringen kunde göra en liknande överenskommelse som den som slutits i Frankrike, där politiker tillsammans med ledande matvarukedjor beslutat om ett pristak. V hänvisade till att matkedjorna (främst ICA, Axfood och Coop som behärskar 90%) gör historiskt höga vinster och att det behövs antingen bättre konkurrens eller regleringar. Men ”Att sätta ett pristak och kanske reglera det i lag är en riktigt dålig idé”, sa genast finansminister Elisabeth Svantesson.

Så vi får väl bita ihop då…det gör det ju i alla fall svårt att äta.

Annars minns jag ett gammalt krav om att ta bort moms på maten. Det skulle naturligtvis kosta väldigt mycket idag när staten drar in så mycket på det. Men även denna skatt har ju alltid slagit orättvist och mest mot dem med minst köpkraft. Och nog vore det möjligt att istället öka skatten på dem med de högsta (kapital-)inkomsterna. Även om de kräver andra politiska förhållanden och att inte folk låter lura sig av typer som Åkesson.

1 kommentar
by anders fraurud on 12 mars, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Klass, Rikedomens fördelning
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 12 mars, 2023

https://pepprat.org/2023/03/12/matpriserna-skenar-men-det-drabbar-inte-alla-lika/

Regeringen: klantig, skum och ond

Det händer så mycket med Sveriges nya regering och deras ”paradigmskifte” att det är svårt att hänga med i alla svängar. Att beteckna den som både ondsint, skum och klantig är inte någon överdrift. Här några nedslag:

Klantiga

I samband med att regeringen omedelbart svek sina vallöften om ett snabbt el-stöd framstod den inte bara som lögnaktig utan också klantig. Samma sak är det när det nu uppenbaras att EU:s energiministrar i september kom överens om att införa ett vinst-tak för elproducenter. Då skulle 90 procent av intäkter över 180 euro per megawattimme betalas till staten för att sedan omfördelas till elkunderna. Den här lagen började gälla i EU den 1 december 2022, men i Sverige kommer vinsttaket införas först den 1 mars. Det innebär enligt Svenska kraftnät och Energimarknadsinspektionens beräkningar att statskassan missat 6 miljarder under januari och februari.

När energi- och näringsminister Ebba Busch blir utfrågad om detta i SVT skyller hon direkt ifrån sig och säger: ”Jag vill lite strikt hänvisa frågan till finansministern”. Och: ”Det här ligger på finansdepartementets ansvar”. Det var nämligen så enligt Busch att:

Det underlag vi fått….gav vid handen att det bara skulle handla om några hundra miljoner… och där andra frågor har varit mer prioriterade…

Om det stämmer, och om vi bortser från att ”några hundra miljoner” inte låter som en summa att negligera, så blir det ändå knappast bättre av att det är finansministerkollegan som klantat till det. De sitter ju i samma regering.

Skumma

Att vi har ministrar som kommer från verksamheter som de har möjlighet att gynna genom sina nya positioner är skumt i sig. Så kommer till exempel försvarsminister Pål Jonson från vapenlobbyns organisation ”Säkerhets- och försvarsföretagen” (SOFF) och Skolminister Lotta Edholm värvades direkt från styrelserummet i en friskolekoncern och från ett jobb på en lobbyfirma som hjälper välfärdsföretag att bedöma förutsättningarna för att konkurrera framgångsrikt i valfrihetssystem.

När de nu börjar leverera blir det ännu skummare. Inom det offentliga skolväsendet gäller offentlighetsprincipen. Bland friskolorna tycker de icke vinstdrivna skolornas intresseorganisation (Idéburna skolors riksförbund) att det är en självklarhet att alla skolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. Men de aktiebolagsdrivna skolornas arbetsgivarorganisation Almega och deras intresseorganisation Friskolornas Riksförbund har drivit på för att deras medlemmar inte ska behöva dela med sig till journalister och medborgare av vad som sker i de aktiebolagsdrivna skolorna.

Nu levererar regeringen genom att slå fast att friskolorna ska undantas från offentlighetsprincipen. Läs gärna mer om detta och vikten av offentlighetsprincipen i en artikel i GP av Marcus Larsson och Åsa Plesner från Tankesmedjan Balans.

Och i det parti som i kulisserna styr över regeringen genom Tidö-avtal och kanslitjänster så fortsätter de skumma inslagen att välla ut som ur varbölder. Häromdagen var det 12 SD-politiker i Klippan som sparkades ut ur partiet. Några var öppna nazister. Uteslutningen innebar att inte bara föreningens ordförande utan hela den lokala styrelsen uteslöts. Till SVT säger den lokala före detta ordföranden: ”Är vi uteslutna? Det har jag inte fått veta” och fortsätter:  

Det här är djupt problematiskt för demokratin. Vem skulle våga bilda en majoritet med SD när de vet hur toppstyrt partiet är?

Ett i sig intressant yttrande att fundera över för de partier runt om i landet som bildar majoritet med hjälp av SD

Onda

Ondskan, den negativa människosynen och mobbingmentaliteten uttrycks tydligt i en 30-minuters-intervju med migrationsminister Malmer-Idegard. Läs gärna en genomgång och kritik av denna i en artikel på eFolket.

Ett av flera, bland alla mobbarbeslut som finns i Tidö-avtalet, är beslutet att utreda möjligheten att kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd. Det låter ju som en logisk motsägelse att kunna återkalla något som är permanent, men det är den sortens logik som den nuvarande regeringen håller sig med.

Det handlar om drygt 300 000 människor i Sverige som idag har permanent uppehållstillstånd. I en intervju för SVT uttrycker Migrationsverkets generaldirektör Ribbenvik förståelse för att dessa människor nu är oroliga. Han får nu inte heller förnyat förtroende som generaldirektör av regeringen och en av de mer uppriktiga SD:arna i riksdagen skriver på twitter: ”Dags att städa upp i Myndighetssverige. Bort med asylaktivister från Verket”,

En av alla falska och innehållslösa fraser som denna regering svänger sig med är att ”vi behöver göra någonting åt integrationsproblemen”. Ingen med minimal inlevelseförmåga kan inbilla sig att människor som kommit till Sverige och känt en trygghet genom att få  permanent uppehållstillstånd skulle bli bättre integrerade för att de nu riskerar att förlora denna trygghet retroaktivt. Men varken medkänsla, inlevelseförmåga, ärlighet eller tilltro till forskning är något som utmärker denna regering. Däremot är deras förmåga att fördjupa redan existerande klyftor mellan olika delar av befolkningen mycket stor.

Beslutet om att försöka införa möjligheten att retroaktivt återkalla permanent uppehållstillstånd påminner på ett otäckt sätt om den indragning av medborgarskap som skedde för judar i Tyskland 1935 genom de så kallade Nürnberglagarna.

2 kommentarer
by anders fraurud on 21 februari, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Höger, Integration och mångfald eller rasism
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 21 februari, 2023

https://pepprat.org/2023/02/21/regeringen-klantig-skum-och-ond/

En stats- och en försvarsminister att uppmärksamma

Förra veckan tog statsminister Kristersson emot sitt andra statsbesök på hemmaplan. Det tycker jag inte vi ska missa bara för att det (av någon anledning) sker utan pressträffar och ”lite under radarn” som statsrådsberedningen uttrycker det till TT. Det var Georgia Meloni, Italiens premiärminister som var på blixtvisit. Hon är ledare för det högernationalistiska partiet med det märkliga namnet ”Italiens bröder” och med rötter i Mussolinis fascism. Med Kristersson skulle hon enligt uppgift avhandla ”EU:s yttre gränser” alltså hur ännu fler människor hellre ska dö på Medelhavet än tas emot i Europa. Se så glad vår statsminister ser ut. Lika glad som när han nyss vandrade vid en betydligt mer bister och lika reaktionärt obehaglig person som Meloni, men i Ankara.

Försvarsminister Pål Jonsson har också uppmärksammats, men det kanske inte nått så många. Han har fått ett pris av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Priset heter Årets Vapenvärvning.  Det delas ut till ”den person som under året gjort den tydligaste övergången från politik- eller myndighetsvärlden till vapenindustrin, eller vice versa”.

Under åren 2013 – 2016 arbetade Pål Jonson som kommunikationsdirektör för Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF). SOFF arbetar för att skapa bästa möjliga konkurrensförutsättningar för vapenindustrin i Sverige genom att ”långsiktigt och strategiskt påverka framtida handelsförutsättningar” och ”arbeta med marknadsfrämjande processer och aktiviteter”. Därför arbetade man aktivt mot att Sverige skulle skriva under FN:s förbud mot kärnvapen och för större möjligheter för företagen att exportera krigsmateriel till länder i väpnad konflikt, liksom för att få bort ett demokratikriterium för vapenexport.

Pål Jonson får priset som Årets Vapenvärvning ”för att han till rollen som Sveriges nya försvarsminister tar med sig erfarenheter, lojaliteter och kontakter från sitt jobb som kommunikationsdirektör på vapenindustrins lobbyorganisation Säkerhets- och försvarsföretagen, SOFF”.

Sådär, då har de uppmärksammats och lagts i våra minnen.

Ser också att enligt Pollofpolls ligger Kristdemokraterna just nu på 3,9 procent, medan Liberalerna ligger på 3,2. Det betyder att om det varit val idag hade både Kristdemokraterna och Liberalerna åkt ut ur riksdagen. Det kan också uppmärksammas. Skadeglädje är väl också en sorts glädje?

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 10 februari, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Höger
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 10 februari, 2023

https://pepprat.org/2023/02/10/en-stats-och-en-forsvarsminister-att-uppmarksamma/

Ett 90-årsminne

Det här är Paul von Hindenburg vid sitt skrivbord i rikspresidentpalatset i början av 1932. Bilden ser jag i en väggalmanacka ”BERLINER GESCHICHTE, som vi fått av en tysk vän och som hänger i vår hall.

Hindenburg kom från en preussisk adelssläkt och utbildade sig till militär. Under det första världskriget var han generalstabschef från1916. I presidentvalet 1925 segrade han som de konservativas kandidat med 14 639 000 röster. Den främste motståndaren var då socialdemokraternas kandidat som fick 13 740 000 röster. Hindenburg återvaldes för ytterligare en sjuårsperiod 1932 som kandidat för socialdemokraterna och den politiska mitten. Då var den främste motståndaren i presidentvalet Adolf Hitler.

I november 1932 var det val till riksdagen. Nationalsocialisterna (NSDAP) som i valet i september 1930 hade gått fram mycket backade 1932 med ungefär 2 miljoner röster och fick 196 mandat i riksdagen. Socialdemokraterna och kommunisterna fick tillsammans 221 mandat och var alltså fler än NSDAP. Men saken avgjordes av de borgerliga partierna.

Den 30 januari utsåg Hindenburg Hitler till Rikskansler.

Under bilden på Hindenburg i står det bland annat följande i vår väggalmanacka:

”Denna dag den 4 februari för 90 år sedan, år 1933, utfärdade Hindenburg ´Dekretet av Rikspresidenten till skydd för det tyska folket´, som gjorde det möjligt att upplösa politiska organisationer och konfiskera trycksaker så snart de äventyrade ”den allmänna säkerheten eller ordningen”.

Själva dekretet hade skrivits redan året innan av Franz Von Papen som blev Rikskansler 1 juni 1932 och var chef för det kortlivade och teknokratiska så kallade baronkabinettet. Nu drogs det enligt texten i väggalmanackan ”ur byrålådan för att inskränka mötes- och tryckfriheten avsevärt och gav nationalsocialisterna medel för att bekämpa sina politiska motståndare och konsolidera sin egen makt”.

Det som hände därefter är i sina avgörande stycken numera känd historia. Men lär vi något av historien? Eller upprepar den sig delvis men i nya former?

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 3 februari, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Antisemitism, Demokrati, Höger, Historia
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 3 februari, 2023

https://pepprat.org/2023/02/03/ett-90-arsminne/

« Äldre inlägg
%d bloggare gillar detta: