Ministrarnas kommentarer

Stats- och utrikesministern har känt sig tvungna att uttala sig i förhållande till några händelser den senaste tiden:

Exempel 1

Ål är en rödlistad fisk, akut hotad. Sedan 2007 har ålfiske varit förbjudet för fritidsfiskare.

Trots det har statsminister Ulf Kristerssons närmaste man – statssekreterare PM Nilsson – genom åren, gång på gång, berättat om sitt brottsliga ålfiske i sociala medier. Han skrev till exempel: ”Om man alltid har fiskat ål….då är ålfiske en självklar del av livet självt”.

När han togs på bar gärning ljög han två gånger – först för Havs- och vattenmyndigheten, sedan polisen.

Statsministerns kommentar: ”Det var dumt gjort”.

Exempel 2

Den notoriske koranbrännaren och högerextremisten Paludan brände lördag 21/1 en koran utanför den turkiska ambassaden.

Statsministerns kommentar: ”Yttrandefrihet är en fundamental del av demokratin. Men vad som är lagligt är inte nödvändigtvis passande. Att bränna böcker som är heliga för många är en djupt respektlös handling”.

Exempel 3

I protest mot Erdoganregimens förtryck, den svenska regeringens kryperi och Nato-processen hängde Rojava-kommitéerna en docka föreställande Erdogan upp och ner utanför stadshuset i Stockholm.

Statsministerns kommentar: ”Avskyvärt”.

Utrikesministerns kommentar: ”otroligt allvarligt” och ”farligt för svensk säkerhet”. ”Denna skamlösa handling riskerar nu att försvåra och försena den process där Sverige och vår blivande allierade Turkiet steg för steg byggt förtroende för varandra för att möjliggöra en turkisk ratificering av ett svenskt medlemskap i Nato.

Exempel 4

Regimen i Turkiet fortsätter att montera ner demokratin i namn av kamp mot terrorism, bland annat genom att hota och fängsla journalister och oppositionspolitiker, fortsätter sitt förtryck av den stora kurdiska befolkningsgruppen, angriper kurdiska områden i Syrien samt kräver att namngivna svenska medborgare ska utvisas till Turkiet, samtidigt som Turkiet vägrar att utelämna kriminella som organiserar verksamhet i Sverige (”Räven”)

Statsministerns kommentar: ”Turkiet är en demokrati med allmänna val – en demokrati som har många utmaningar”. 

Utrikesministerns kommentar 1: ”Turkiet är en demokrati”.

Utrikesministerns kommentar 2: ”En stat som har en folkvald regering och som har fria val måste betecknas som demokrati”.

Säger detta något om vår regering? Döm själv. Jag funderar på ifall ett gammalt talesätt är tillämpligt?

Erdoğan upp o ner

Medierna rapporterar om att en docka föreställande Turkiets diktatoriske president har hängt utanför Stadshuset i Stockholm.

Den turkiska regimen reagerade direkt genom att kalla upp Sveriges ambassadör. Regimens företrädare ansåg att det här var ”bevis för att svenska myndigheter inte har tagit de nödvändiga stegen mot terrorism”.

Innan jag går vidare vill jag bara (än en gång) påminna om vilken typ av regim det är som den här protesten riktades mot. Denna regim som pratar om terrorism samtidigt som den själv terroriserar både sin egen befolkning och befolkningen i Rojava-provinsen i Syrien.

År 2021, innan Nato-processen inleddes, kom en rapport från regeringskansliet om Turkiet ”grundad på Utrikesdepartementets bedömningar”. I rapporten beskrivs Erdoğans regim bland annat så här:

…mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande

Lagar mot terrorism ….. liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. 

Regimen utför frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.

Regimen utför inskränkningar av yttrande-, press- och informationsfriheten.

Såväl kvinnorättsdemonstrationer……som Prideparader är i praktiken förbjudna.

Eller läs en aktuell artikel av Peter Kadhammar i Aftonbladet om olika konkreta uttryck för förtrycket i Turkiet.

Det är denna typ av regim som protesten riktade sig mot. Att denna regim och dess företrädare reagerar mot alla protester och att de också vill styra över vad som händer i Sverige, vet vi redan. Att de ställer in talman Andreas Norléns besök i Ankara och det turkiska parlamentet nästa vecka förvånar inte alls. Men hur reagerar då vår egen regering? Enligt SVT säger utrikesminister Billström att han ”ser otroligt allvarligt på det som hänt”. Han tycker till och med att aktionen med denna hängande docka är ”farligt för svensk säkerhet”.

Billström säger också:

Denna skamlösa handling riskerar nu att försvåra och försena den process där Sverige och vår blivande allierade Turkiet steg för steg byggt förtroende för varandra för att möjliggöra en turkisk ratificering av ett svenskt medlemskap i Nato.

Dessutom betonar han att han ”är förstående till Turkiets reaktion”.

Ja uppfattningarna om vad som är skamligt kan verkligen skilja sig åt.

Själv tycker jag att utrikesministerns förståelse och kryperi för Erdoğan-regimens reaktion är skamlig. Att ”bygga upp förtroende” med en sådan regim ser jag som ett hot mot demokrati och rättvisa.

All heder åt Rojavakomittéernas aktion. Mer grus i Nato-maskineriet!

Vad tjänar ”folk” egentligen?

Orkade du följa partiledardebatten på TV igår? Själv orkade jag en timme innan jag fick nog.

Två saker som fastnade i mitt huvud var vad som händer med välfärden och vad som faktiskt är vanliga löner.

Regeringen ger mindre i generella statsbidrag till kommuner och regioner än vad SKR anser att det skulle behövas för att de inte ska ”behöva vidta åtgärder för en budget i balans”, alltså skära i verksamheterna. Ändå sa Åkesson och kompani hela tiden att de inte alls ger för lite i förhållande till vad som behövs för att upprätthålla nuvarande (också otillfredsställande) nivå.

Framtiden lär visa vem som har rätt. Och jag tror inte vi kommer bli glada den här gången heller.

Ett sätt att få in mer pengar till staten och fördela dem till kommunerna och regionerna föreslogs från s, v och mp. Ifall man inte skulle räkna upp brytpunkten för att betala statlig skatt (de flesta av oss betalar ju bara kommunal skatt) till 51 200 kr/månad så skulle staten få in 13 miljarder.

Men detta förslag eller uppfattningen att regeringen istället prioriterar skattesänkningar för högavlönade gjorde alla på den brunblåa kanten mycket upprörda.

Johan Pehrson sa att förslaget om att inte räkna upp brytpunkten skulle drabba poliser, barnmorskor och lärare ”med lång tid i yrket” (jag återkommer till det lilla tillägget längre ner).

Kristersson sa i upprörd ton att ”det är en helt felaktig beskrivning, helt felaktig!” Istället menade han att poliser och barnmorskor med förslaget från s, v och mp skulle få 1000 kr mer i skatt varje månad. Och med darr på stämman tillade han: ”I tider av stigande priser så behöver människorna dom pengarna själva för att övervintra riktigt bistra tider”.

Därför funderade jag på vad ”vanligt folk” – sådana som Pehrson och Kristersson nämnde: poliser, barnmorskor och lärare –  egentligen tjänar. Ligger de verkligen på löner kring 50 000 i månaden?

Jag kollade hos statistiska centralbyrån (SCB).

Medellönen eller genomsnittslönen i Sverige är 37 100 kronor i månaden före skatt. Men intressantare är nog medianlönen, alltså den mittersta lönen om man sorterar från de lägsta till de högsta lönerna. Den är 33 200 kr i månaden.

Genomsnittslönen för poliser är 37 200. Men som du kan se på diagrammet från SCB så ligger inte någon i närheten av de nivåer som krävs för att betala statlig skatt:

När det gäller lärare så finns det olika kategorier. Lägst ligger förskollärare med en snittlön på 33 100 och ingen som ligger över 35 000. Gymnasielärare har en snittlön på 39 500 och de som tjänar mest ligger på 41 800. Alltså inte heller i närheten av att behöva betala statlig skatt.

Hur är det då med barnmorskor? Jo deras snittlön är 43 300. Och här finns det faktiskt några som kommer upp i löner kring 50 000. Det är kanske de som Pehrson avser med ”lång tid i yrket”? Men det är alltså inte de flesta, ens bland barnmorskorna.

De allra flesta kommer med Kristerssons ord få ”övervintra bistra tider” utan skattelättnader. Dessa går till en mindre grupp. Och det stöd till välfärden som de flesta av oss skulle behöva genom en skattemässig omfördelning, det uteblir.

Det här att skjuta fram några ”vanliga” yrkesgrupper som de flesta kan identifiera sig med är ett vanligt grepp i politiken, från såväl höger som vänster. När det används från högersidan så handlar det nästan alltid om att slippa betala skatt. Och sällan stämmer det med verkligheten. Men det är trots allt lite svårare även för högerfolk att försvara de riktigt rikas inkomster (som ju mest kommer från kapital) och deras undslippande av skatt. Därför kör man istället fram en lärare eller en barnmorska.

Då inställer sig nästa fråga. Är det så att Kristersson medvetet ljuger när han skjuter vissa yrkesgrupper framför sig för att till varje pris motverka skatteuttag? Eller lever han i den sorts okunnighet om skillnader som rika och gynnade människor ofta gör?

Men oavsett vilket: gå inte på bluffen.

Svikna vallöften till nytta för vänstern?

När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet.

Johan Pehrson, partiledare (L)

Funkar det inte så funkar det inte. Ibland är verkligheten och spökar.

 Oscar Sjöstedt, ekonomisk-politisk talesperson (SD)

Högerregeringen har ställts inför en svekdebatt. Aftonbladets Anders Lindberg skrev till exempel att: ”Frågan är om någon regering har ljugit så mycket som denna”.

Och även om det finns mer skamlöst skickliga sätt att blåneka och slingra sig ur angreppen för svek än hos herrarna ovan – se till exempel om du orkar 30 minuter med Ebba Busch – så tror jag de flesta ser den stora skillnaden mellan de fett tilltagna löftena och det verkliga utfallet.

Ändå bör vi nog tänka oss för lite grann innan vi deltar i kören av ”svek-kritiker”. Den samlade högern lovade till exempel stora sänkningar för bensin och diesel. SD lovade sänkning med 10 kr för diesel och 5 – 6 kr för bensin, KD 9 kr för diesel och 5 kr för bensin. Nu vet alla att det blev 40 öre för diesel och 14 öre för bensin vid pumpen. Det är uppenbart att de lurades. Men denna lilla sänkning vid pump kostar ändå staten 6,73 miljarder. Det är mer än de 6 miljarder som ges till välfärden (mer om det längre ner). Skulle vi som bryr oss om klimatet och miljön varit gladare ifall en generell satsning till alla typer av bilister hade kostat ännu mer? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Den här regeringen har ställt till det så det räcker på klimat- och miljöområdet ändå. Läs till exempel Naturskyddsföreningens analys av vad regeringens budget innebär för natur, klimat och miljö. De skriver inledningsvis att:

Regeringens och Sverigedemokraternas politik leder till stora utsläppsökningar. En tredjedel av reformutrymmet i budgeten läggs på subventioner till bensin, diesel och bilresor. Och pengar tas från järnväg till väg. Budgeten saknar effektiva åtgärder som ger resultat och som kompenserar för de stora utsläppsökningarna.

Att lägga kraft på att angripa ett sviket vallöfte som, om det infriats, hade gjort situationen ännu värre, tror jag alltså inte är rätt väg att gå. Vi måste ha en annan inriktning.

Det kommer framöver komma många tillfällen av nödvändig kamp mot försöken att omsätta Tidö-avtalet till lag och praktik. Om Tidö-avtalet skrev jag tidigare att:

Det är ett avtal som har en skarp högerkaraktär när det gäller välfärd, sociala klyftor, gynnande av de rikaste och en stor nedmontering av arbetet för klimatomställning och skydd av miljön. Slagriktningen är också övertydlig och direkt ondsint. Avtalet slår mot ”de andra”, flyktingar och ”utlänningar”. Det sparkar neråt.

När det gäller budgeten måste vi (som jag skrev ovan) påvisa dess katastrofala följder på miljöområdet, dess tydliga klasskaraktär (hur den gynnar de rika) och att den leder till nedskärningar inom välfärden.

Att gynna de rika

Då brytpunkten för att betala statlig skatt räknas upp med inflationen från 46 200 kr år 2022 till 51 200 kr år 2023 innebär det både att de som redan har det gott ställt gynnas och att staten förlorar inkomster. Skattesänkningen kostar staten 13 miljarder. Men den som har en månadslön på 50 000 kronor får en skattesänkning på 1 000 kronor i månaden. Bäst utslag får den som tjänar 70 000 eller mer, 1 400 kronor lägre skatt.

När det gäller elprisstödet så har ju mycket kritik riktats mot det faktum att högern även här lovade runt och höll tunt. Det som skulle vara på plats 1 november lovas nu komma i februari till exempel. Men det verkligt intressanta med stödet är att klasskaraktären visar sig även här. Näringslivets presschef Mia Widell skriver till GP att modellen ”bygger på att elkunderna, som har köpt mest el också får del av stödet i proportion till förbrukningen”. Det gynnar dem som har hög förbrukning och lever med ett stort fotavtryck, som miljardärer i stora villor med hög elförbrukning. GP ger en del exempel på sådana rika personer

Nedskärningar inom den gemensamma välfärden

Samtidigt som budgeten gynnar de rika leder den ofrånkomligen till nedskärningar inom den gemensamma välfärden. Sveriges kommuner och regioner (SKR) ” bedömer att kommuner och regioner totalt sett skulle få ett årligt underskott på cirka 20 – 30 miljarder kronor de kommande åren om kostnaderna ökar i takt med förväntade pris- och löneökningar”. Det ska jämföras med regeringens sex miljarder i ökade generella statsbidrag till kommuner och regioner, fördelade på 4,2 miljarder till kommunerna och 1,8 miljarder till de 21 regionerna. Här blir det stora hål i verksamheter som skola, vård och omsorg. SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog säger till SvD att hon ”har förståelse” för regeringen samtidigt som hon menar att det är ”klent utifrån de stora behov vi ser i kommunerna och framför allt i regionerna”.

Sämre tider mer orättvisa?

Vi går mot sämre tider sägs det. Orättvisorna kommer öka. Men att orättvisor ökar är inte en oundviklig följd av sämre tider. Bördorna kan fördelas på olika sätt. Det handlar om styrkeförhållanden mellan olika grupper (klasser) och vilken politik som styr. Sämre tider behöver varken betyda större orättvisor eller mindre gemensam välfärd. De enorma resurser som finns i ett land som Sverige går att omfördela så att den gemensamma välfärden inte slaktas. Men det kräver en annan politik. Framförallt kräver det aktivitet och motstånd på alla möjliga sätt. Kanske kommer stora grupper av människor här att göra nya erfarenheter.

Johan Pehrsons vånda

Johan Pehrson har sedan i våras varit det som kallas ”tillförordnad” partiledare för Liberalerna. Detta efter att föregångaren hastigt hoppat av det sjunkande partiet. I helgen blev han formellt vald till partiledare.

På en intern partisamling har Pehrson nyligen uttryckt sig om SD. Enligt en närvarande journalist från Expressen sa han bland annat att SD var ”extrempopulistiskt” och att:

SD har samma organisationsnummer idag som de hade när de bildades och även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja.

”….det är en brun sörja”.

Notera att han uttryckte sig om något som ”är” och inte om något som varit.

SD reagerade på detta och krävde en ursäkt. Något som de sedan säger sig ha fått ”på alla nivåer”.

Men Pehrson har blivit ansatt av journalister om vad han egentligen menar och menade.

Han intervjuades till exempel i Agenda igår och fick frågan om han bett om ursäkt. Pehrson svarar inte direkt på detta men säger att han ”beklagar effekterna” och anser att ord och meningar ”ryckts ur sitt sammanhang”. Han menar nu att det han beskrev var hur SD var när de bildades. Inte hur de är nu alltså. Trots att det var det som han sa.

Frågan är hur Pehrson ska tolkas. Var talet inför partikamraterna ett försök att inåt visa på styrka mot SD, samtidigt som han inte vågar stå för det utåt? Frågan om vad Pehrson själv egentligen tycker, eller om han tycker något, återstår ju då.

Utvecklingen (eller avvecklingen) går nu fort inom Liberalerna. Av ”allianspartierna” var KD redan 2015 beredda att fungera som vägröjare för SD och i retoriken närmade de sig dem alltmer. Moderaterna var något senare att haka på medan Liberalerna tills helt nyligen hade någon sorts demokratisk spärr. Men därefter har det gått desto fortare.

Liberalernas klimat- och miljöminister, Romina Pourmokhtari, illustrerar också detta tydligt. Under valrörelsen yttrade hon sig så här:

Men regeringssamarbete och Tidö-avtal kräver väl ändå en sorts samsyn?

Uppenbarligen smakar makten godare än några gamla principer för dessa liberaler.

I helgen var jag till Stockholm och lyssnade på olika föredrag och debatter på Socialistiskt forum på ABF-huset. Bland annat lyssnade jag till Isobel Hadley Kamptz – ledarskribent på Dagens Nyheter – som samtalade med Mats Wingborg om synen på jämlikhet inom liberalism och socialism. Hadley Kamptz som själv betraktar sig som liberal ansåg bland annat att det idag inte finns något liberalt parti i Sverige, däremot liberala inslag i C, MP och även V.

Kanske är det så. Och sammanbrottet för liberalismen återspeglar högernationalismens framgångar inom borgerligheten.

I Agendaintervjun sa Pehrson också att några av SD:s grundare:

…var till och med påstått nazister. Jag var ju inte med så jag har ingen aning. 

Läs historikern Mikael Nilssons kritik av detta i GP.

Den tjänstvillige Kristersson

I tisdags var Sveriges statsminister Kristersson i Turkiet och mötte president Erdoğan. Vi kunde se honom i TV där han glatt marscherade framför av regimen uppställda uniformspersoner.

I talarstolen hörde vi honom säga (Rapport 8 november):

Sverige inser att Turkiet har varit inbegripet i en lång och blodig strid mot PKK-terrorister och att tusentals turkar drabbats av dessa strider. President Erdogan har förklarat den nuvarande situationen och jag har föreslagit hur Sverige kan hjälpa Turkiet i kampen mot terrorism.

På samma sätt som högern tog avstånd från det sydafrikanska ANC:s ”terroristiska” kamp mot apartheid utan att vilja fundera över varför förtryck föder motstånd så ”inser” nu Sveriges statsminister att ”Turkiet har varit inbegripet i en lång och blodig strid” utan att vilja se det förtryck som utövats och utövas mot det kurdiska folk som bor i Turkiet. Ett förtryck som är inskrivet i grundlagen genom att helt förneka detta folks existens och genom att förbjuda det kurdiska språket, den kurdiska identiteten, kurdiska namn på berg, dalar, slätter, byar m.m.

Men Kristerssons tankar går till de ”tusentals turkar (som) drabbats av dessa strider”. Var det inga andra som dog eller drabbades? År 2008 till exempel, uppgav den turkiska regimen att de ”neutraliserat 32 000 terrorister”. Under perioden 1984 – 1999 förstörde den turkiska armén över 7 000 kurdiska byar. Under striderna i och kring städer i den kurdiska delen av Turkiet mellan juli 2015 och december 2016 – i något som Amnesty International betecknade som ”kollektiv bestraffning” – dödades enligt FN ungefär 2000 personer och 350 000 – 500 000 människor tvingades lämna sina hem,. Men Kristerssons tankar går inte till dessa människor. Han lyssnar istället till den turkiske despotens ”förklaringar”. Själv säger Kristersson att han kommit med förslag till ”hur Sverige kan hjälpa Turkiet i kampen mot terrorism”. Mycket tjänstvilligt av honom! Vilka dessa ”förslag” är sägs inte. Men de kurder som flytt till Sverige undan den turkiska regimens förtryck har all anledning att känna oro.

I denna situation är det därför viktigt att på olika sätt uttrycka solidaritet med kurdernas krav på erkännande och motstånd mot Erdoğan-regimen förtryck och den svenska regeringens kryperi. Gör det till exempel genom att demonstrera i Stockholm eller Göteborg på lördag:

DEMONSTRATIONER LÖRDAGEN DEN 12 NOVEMBER

I STOCKHOLM, NORRA BANTORGET, KL. 13:00

I GÖTEBORG, BRUNNSPARKEN, KL. 14:00

STOPPA DEN TURKISKA STATENS ANVÄNDNING AV KEMISKA VAPEN I KURDISTAN.

FÖRDÖM DEN SVENSKA REGERINGENS BESLUT ATT TA AVSTÅND FRÅN PYD/YPG/YPJ

Låt oss stå upp tillsammans för att sätta stopp för plundring, ockupation och kemiska attacker mot det kurdiska folket i Kurdistan. 

Arrangörer: De kurdiska organisationerna NCDK, PJAK och Kurdiska Kvinnorådet AMARA.

Sveriges väg in i Nato, kryperi och svek

Sverige håller på att bli ett mycket annorlunda land mot vad det var. Det gäller både inrikespolitiken med en regering som delvis styrs som marionetter av ett högernationellt parti med bakgrund i nazismen, men också utrikespolitiken. Bilden av Sverige i världen håller på att förändras. Om vi backar några decennier så är förändringen enorm. Tänk till exempel på hur Olof Palme 1968 demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam. Som Pierre Schori påpekat så var det en ”lyx” som var möjlig tack vare det faktum att vi inte var medlemmar i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll nämligen tyst om USA:s krig.

Bild från tecknaruppropet i fredstidningen Pax

Länge var det också självklart att Sverige varken skulle vara med i Nato eller hysa några kärnvapen på vårt territorium. Förvisso har svenska regeringar många gånger under åren agerat i utrikespolitiken på ett sätt som freds- och vänsterrörelsen har kritiserat. Men den grad av kryperi för en reaktionär despot som det påbörjade inträdet Nato lett till, har vi nog inte upplevt någonsin i efterkrigstiden. Det är så långtgående att även socialdemokraten Morgan Johansson känt sig tvungen att höja rösten. På Facebook skrev han:

Med tanke på att kryperiet för Erdoğan-regimen började redan med den socialdemokratiska regeringen så tycker jag personligen att detta känns lite svårsmält. Men okej, Kristersson/Billström har ”överträffat” Andersson/Linde när det gäller kryperiet. Och hellre att socialdemokraterna kritiserar åtminstone detta och något än att de tiger.

Utvecklingen sedan 2014

Det finns anledning att försöka minnas de olika stegen bort från det som tidigare varit svensk utrikespolitik. Även om tempot accelererat det sista året så kan en startpunkt vara 2014. Det hade då redan påbörjats en smygande anpassning till Nato innan dess. Sverige hade t.ex. stridit under befäl av Nato i Afghanistan (även om detta förnekades i början). Men med undertecknandet av Värdlandsavtalet 2014 togs ett mycket viktigt steg. Detta avtal skulle enligt avtalstexten ”underlätta för Sverige att ta emot och ge militärt stöd i kristid och för att stå som värdland för Natoövningar”. Sedan dess har Natoövningar tillsammans med Nato-trupper på svenskt territorium skett helt öppet ett flertal gånger. Jag skriver ”öppet”, för som den liberala riksdagsmannen Widman påpekade i riksdagsdebatten i maj 2022 så visste Ryssland att vi spelade ihop med USA hela tiden:

De vet att vi har spelat under täcket med USA och Nato, och de har vetat det länge.

Att Widman och liberalerna drar helt andra slutsatser av det konstaterade dubbelspelet är en annan sak. De borgerliga partierna har alltid varit anhängare till Nato. Men länge var det bara Folkpartiet/Liberalerna som drev detta aktivt medan moderaterna hade en lägre profil i frågan. Och enligt en undersökning av Ipsos från 2016 så tyckte 50 procent av befolkningen då att vi inte skulle gå med i Nato medan 34 procent var för och 16 procent tveksamma. Men vid denna tid började hela det borgerliga lägret samt deras media-debattörer, ledarskribenter och ”militärexperter” driva frågan om att få med Sverige i Nato.

I juli 2017 hände något viktigt som för en stund ingav hopp bland fredsvänner och motståndare till kärnvapen. Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige för ett avtal om förbud för kärnvapen (”The treaty on the prohibition of nuclear weapons”).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Men glädjen blev kort. För nu började en kraftig motoffensiv inte bara från den svenska högern och Nato-anhängarna utan också från den ledande Nato-makten USA.

Avtalet skulle nämligen också undertecknas (ratificeras). Hela den svenska högern inklusive SD deklarerade att de skulle rösta emot detta och socialdemokratin visade sig vara splittrad i frågan. Utrikesminister Wallström utsattes för hård press bland annat från USA:s försvarsminister James Mattis. Han skrev till försvarsministern Hultqvist att Nato inte skulle förnya Värdlandsavtalet ifall den svenska regeringen skrev under FN-konventionen om kärnvapenstopp. Han skrev bland annat:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

När utrikesminister Wallström då mycket sakligt påpekade att Nato skulle ”avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”, så blev hon hårt angripen för detta självklara uttryck från ministern i en självständig nation. Liberaler, moderater, diverse s.k. experter och journalister sa att Wallström ”varnat” USA. Det var som uppochnedvända världen. Den ledande militärmakten i världen blandade sig öppet i svensk politik. När vår utrikesminister sa att de inte borde göra det kallade dessa krypande typer detta för en ”varning”.

Här är också viktigt att minnas James Mattis ord om att USA:s militär ”aldrig avslöjar beväpningen i sina vapensystem”. Fram till dess hade även Nato-anhängarna nämligen framhållit det som självklart att ett medlemskap i kärnvapenalliansen aldrig skulle innebära att kärnvapen fördes in i Sverige. Trots Mattis ”avslöjande” fortsatte de påstå det även efter detta.

Och något undertecknande blev det aldrig heller. Nato-anhängarna hade vunnit en viktig seger, inte minst med hjälp inifrån det socialdemokratiska partiet och från dess försvarsminister. Det som utmärkte Peter Hultqvists ministertid var nämligen, förutom den militära upprustningen, den allt starkare anknytningen till Nato och USA: ”Det fördjupade partnerskapet med Nato och den transatlantiska länken är viktiga för svensk försvars- och säkerhetspolitik” som han uttryckte det.

Så förberedde olika inflytelserika grupper Sverige för inträde i Nato under ett flertal år. Den 24 februari i år fick de en avgörande hjälp från Putin genom invasionen av Ukraina. Och nu började det gå väldigt fort. Tolv dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina – på Kvinnodagen den 8 mars – samlades riksdagens partiledare hos statsminister Magdalena Andersson för en genomgång av läget. Där och då sa statsminister Magdalena Andersson (fortfarande) att ett Nato-medlemskap inte var aktuellt och att en ansökan till och med skulle ”ytterligare destabilisera läget i Europa”.

Men på nio veckor ändrades detta. Efter att ha tigit och vägrat att uttala någon uppfattning drev partiledningen i socialdemokraterna hastigt igenom att Sverige nu skulle ansöka om medlemskap. Den inre ”partidialogen” som föregick beslutet i partistyrelsen bestod av ett antal hårt styrda digitala möten med några tusen deltagare.  Att låta folket (hela folket) vara med och besluta genom en folkomröstning var ”en dålig idé” enligt statsministern. Anledningen var ”att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet”.

Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, beskrev den brådstörtade processen kring inträdet i Nato som att ”något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022”.

Argumenten mot Nato har jag framfört i ett flertal tidigare bloggar (läs gärna). Men oavsett vad vi anser i sakfrågan så är det kuppliknande sättet att genomföra beslutet djupt odemokratiskt och omotiverat, annat än för dem som till varje pris, oavsett allt annat, ville genomföra detta. Ingen av dem som genomförde denna kupp har på ett begripligt sätt kunnat förklara varför det var så bråttom. Hotet mot Sverige var ju inte akut. Rysslands svårigheter och motgångar i kriget i Ukraina har dessutom övertydligt visat detta.

Ändå var Sverige nu nästan framme på vägen in i Nato. Men nu tillstötte ”ett litet problem”. Alla Natos medlemsstater måste godkänna inträdet. Den reaktionära Erdoğan-regimen insåg att det här gav den en möjlighet att manövrera för att stärka sina positioner och slå ner på oppositionen och de kurdiska organisationerna inom och utom landet. Snabbt träffades då ett avtal med den turkiska regimen. Syftet var att ”lugna” den turkiska statsledningen, sa Natos generalsekreterare Stoltenberg och vår dåvarande statsminister Andersson.

Det var här krypandet för Erdoğan och förräderiet mot kurderna påbörjades. Och precis som med Nato-processen i övrigt så förbereddes den av socialdemokraternas ledning. Den nuvarande högerregeringen har det bara så mycket lättare. De har alltid varit för Nato, aldrig kritiserat USA och aldrig stött några folkliga befrielserörelser under deras kamp. De kan därför så mycket lättare smöra för Erdoğan, bortse från all anständighet, förråda den kurdiska organisation (PYD/YPG) som besegrade IS och fortfarande håller farliga IS-fångar med svenskt medborgarskap. Högern kan snacka skit om terrorism på samma sätt som de gjorde om Mandela och ANC innan apartheid störtades i Sydafrika.

Samma sak är det med kärnvapnen. De som aldrig skulle få föras in på svensk mark. Även här påbörjades förändringen av den socialdemokratiska regeringen. Den 5 juli i år överlämnade Sveriges regering ett ”Letter of intent” till Nato, undertecknat av utrikesminister Ann Linde (S). Brevet är en avsiktsförklaring från Sverige. Där kunde vi läsa:

Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag.

Högerregeringens försvarsminister Pål Jonson har gått ett steg till även här. Han menar att Sverige inte ”inte bör ha några förbehåll mot att förvara kärnvapen på svensk mark”. Och Sveriges överbefälhavare Michael Bydén höll med om detta och fortsatte på detta vis att blanda sig i politiken.

Att göra

Idag ska statsminister Kristersson träffa Erdoğan i Turkiet. Kommer det leda till fler försök att utvisa kurder som haft en fristad i Sverige? Här är det mycket viktigt att vänstern och människorättsorganisationer är vaksamma. För några veckor sedan försökte man på Turkiets begäran utvisa Znar Bozkurt. Men aktivitet från bland annat Vänsterpartiet lyckades stoppa detta.

Håll också utkik efter manifestationer riktade mot Erdoğan-regimen och det svenska kryperiet och för solidaritet med kurdernas kamp. Om du bor i Stockholm eller har möjlighet att ta dig till Stockholm på

lördag den 12 november så ordnas en demonstration från Norra Bantorget kl. 13.00.

Paroller för demonstrationen är:

STOPPA DEN TURKISKA STATENS ANVÄNDNING AV KEMISKA VAPEN I KURDISTAN.

FÖRDÖM DEN SVENSKA REGERINGENS BESLUT ATT TA  AVSTÅND FRÅN PYD/YPG/YPJ

Du kan också som en liten motståndshandling hemma vid din dator svara på en promemoria om riksdagens godkännande av Sveriges Natomedlemskap. Hjälp med detta kan du få på Svenska Freds aktions-sida mot Nato. Gör det!

När ondska och dumhet väller fram

Att kommentera den politiska utvecklingen i vårt land känns just nu svårare än på länge. Inte för att det fattas saker att reagera över utan snarare tvärtom. Det känns som om vi översköljs av dumhet, ondska, falskhet och ”dålig vandel” (se föregående blogginlägg) i en så strid ström att det knappt finns tid att hämta andan.

Vi kan se det på kommunnivå som till exempel i Sölvesborg eller Norrtälje.

I Sölvesborg valde moderaterna att avsluta sitt samarbete med SD. Det innebar att SD förlorade makten i kommunen och många drog säkert en lättnadens suck. Men genast mobiliserade SD:s stormtrupper mot moderaternas gruppledare i Sölvesborg genom telefonsamtal, mejl och angrepp på sociala medier. Det ledde till att hon fick ”hålla sig hemma med stresspåslag”. Att må dåligt på grund av kränkande och grova verbala påhopp är inte konstigt. Dessutom är det ju så att de verbala mobbarna också triggar dem som inte tvekar att använda fysiska medel. I somras avslöjade nazisten Theodor Engström (som mördade Ing-Marie Wieselgren) att han haft ett ”högre mål”, nämligen att mörda C-ledaren Annie Lööf. Sambandet mellan detta och den kampanj som bedrivits av SD:s kommunikationsenhet via progandakanalen Riks går inte att bortse från. Kanalen har gjort mer än 120 klipp om Annie Lööf där hon attackerats, hånats och förlöjligats. I det våldsamma språkets förlängning finns alltid från dessa grupper hotet om rent fysiskt våld.

Vi bör även notera hur partiledaren Åkesson kommenterade det som hände i Sölvesborg:

Många är, med all rätt, förbannade, och självklart har var och en rätt att – inom lagens och anständighetens ramar – ge uttryck för det. Det ingår i det politiska uppdraget att tåla tuff kritik.”

Man kan inte direkt säga att han tyglar sina stormtrupper….

I Norrtälje kommun samarbetar däremot moderaterna med SD. Där ska kommunen nu efter valet styras av M, SD, L och KD. Genast såg man då till att räkna om beräkningsgrunderna för kommunstyrelse-ordförandens lön. Tidigare hade den beräknats som 60 procent av en statsrådslön. Nu skulle det istället vara 60 procent av statsministerns lön. Kommunstyrelsen ordförande Bino Drummond skulle därmed öka sin lön med 23 000. Det blev tack och lov en hel del ståhej om detta i medierna. Inte minst kanske på grund av den 27 sekunder långa tysta tankeperiod som Staffan Tjörnhammar, kommunstyrelsens vice ordförande tog i TV. Det var efter frågan om det inte fanns andra grupper som kunde förtjäna dessa pengar. Hans svar att de ”måste prioritera” kändes nog för de flesta och med tanke på ”eftertanken” inte så övertygande. Men efter stormen i medierna har nu Drummond meddelat att han backar från beslutet om sin lönehöjning. Han säger nu att beslutet ”gick för fort”. Men hade han tyckt det ifall det inte blivit en ”storm” kring beslutet? Det betvivlar jag.

Eftertanke?

Vi ska inte heller glömma att SD som nu sitter i styret i Norrtälje var med på detta beslut. Det kanske inte rimmar så bra med formuleringarna i deras lokala valmanifest om att ”minska kostnaderna för politiken” eller att ”förbättra kommunikationen med kommuninvånarna innan beslut fattas”. Bryr sig deras väljare om detta?

På riksnivå

På riksnivå har regeringen och dess Tidö-avtal mötts av kritik från många håll. En organisation som riktat kritik mot Tidö-avtalet från perspektivet mänskliga rättigheter är Civil Rights Defenders. Organisationen hette tidigare Helsingforskommittén och arbetar på fyra kontinenter med att bevaka mänskliga rättigheter. Det är en organisation som uppbär statsunderstöd. CRD har tidigare krockat med SD:s Björn Söder då man kritiserade regimen Orban i Ungern. Det borde man inte ha gjort enligt Söder då man har statsbidrag för sin verksamhet. Nu när CRD även kritiserar Tidö-avtalet från samma utgångspunkter återkommer samma synpunkter från Söder och partistyrelsekollegan Kinnunen. De borde inte ha statsbidrag menar de. Åkesson som alltid är lite mer slipad än sina kollegor sa i riksdagen om detta att han inte förstod varför staten ska skicka pengar till ”olika vänsterliberala organisationer” för att upprätthålla vårt demokratiska system. Han instämmer alltså också i kollegornas åsikter. Politiken ska inte granskas av några som får bidrag för sin verksamhet.

Även Naturskyddsföreningen har kritiserat Tidö-avtalet. Det ”kommer inte ens i närheten av att leverera på miljö- och klimatområdet”, skrev organisationen bland annat i sin granskning. Då dröjde det inte länge innan Naturskyddsföreningen fick ett mejl från SD:s kansli där man ville få reda på vilka privatpersoner som gett pengar till organisationen. I detta fall är det inte lika tydligt vad SD är ute efter. Men sambandet mellan kritik av SD och granskande av bidrag finns även här.

Högerstyret och vad som väntar

Det här var bara fyra exempel. Men de visar, tror jag, på en del av det som vi har framför oss.

Angreppen på allt som står i deras väg från SD:s politiker, stormtrupper av ”nätkrigare” och våldsverkare kommer inte att avta. Liberalerna har inte tämjt dem utan istället gett dem ännu större självförtroende och makthunger.

Angreppen kommer ske både mot misshagliga individer och mot institutioner, organisationer eller medier som på olika sätt får stöd av samhället. Angreppen kommer ske både via politiken och med hjälp av stormtrupperna. Vi som vill skydda den form av demokrati som vi uppnått måste gå samman med en mängd olika grupper i försvar av olika organisationer, institutioner och medier.

En viktig fråga blir om SD kommer kunna fortsätta att spela rollen som folklig underdog. Kommer fler människor se att de både luras och ljuger eller att de inte alls är ovilliga att roffa åt sig av skattepengar för egen del? Kommer fler se att de inte alls skyddar fattiga pensionärer, sjukskrivna eller arbetslösa? Att de inte ens infriar sina klimatfientliga löften om enorma sänkningar av bensin- och dieselpriserna kanske gör en och annan besviken. Men att omvandla den besvikelsen till något vettigt är däremot svårt. Oavsett det så måste vi avslöja dem på alla områden där vi kan. Och exemplen kommer att bli fler och fler.

Tidölagets avtal, ministrar och vandel

Så har då de fyra högerpartierna förhandlat färdigt. Det blev ett avtal på 62 sidor som kallas ”Tidöavtalet: Överenskommelse för Sverige”. Även regeringsbildningen är klar, med tre partier i regeringen och ett som kommer styra ifrån kulisserna.

En av flera saker som redan uppmärksammats i Tidöavtalet är återkomsten av det gamla ordet ”vandel”. Ordet betyder ungefär uppförande/levnadssätt och handlar om moralisk bedömning. Bedömningen av vandel handlar i avtalet om gruppen ”utlänningar” som det något oprecist uttrycks. Så här står det i avtalet:

En utredning ska därför uppdras att analysera förutsättningarna att återinföra möjligheten att utvisa utlänningar av bristande vandel*. (s. 37)

Vandeln hos SD och de nya ministrarna

Innan jag går in på detta och ett annat stycke i Tidöavtalet så kan jag inte låta bli att fundera över hur det är med vandeln bland dem som beslutat om detta avtal. Att höra det kraftigt kriminellt belastade SD tala om bristande vandel känns magstarkt.

Men även vandeln hos dem som nu blir ministrar från M, KD och L finns anledning att fundera över.

Hur är det till exempel med vandeln hos själva statsministern? Jag tycker nog att vi fått höra om en hel del som inte kan betraktas som ett bra och moraliskt uppförande. Bland liken i garderoben finns till exempel den centralt placerade lägenhet som han tillskansade sig då han var socialborgarråd i Stockholm. I denna lilla film från Utbildningsradion får vi reda på lite om det liksom Kristerssons minst sagt fega och ohederliga sätt att förhålla sig till frågor om denna affär. Om andra av statsministerns ”affärer” kan du läsa här.

Men ännu värre är det väl med hans löfte till förintelseöverlevanden Hédi Fried. Vid förra valet åkte Ulf Kristersson hem till Hédi Fried och lät sig fotograferas när han tog henne i hand. Fried berättade för DN att Kristersson ”bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande”. Vi vet hur mycket det löftet var värt. Att bryta allvarliga löften är väl också ett uttryck för ”bristande vandel”?

Vice statsminister och energi- och näringsminister blir Ebba Busch. Hon har erkänt och dömts för brottet grovt förtal. Det var inte när hon i en TV-debatt för två år sedan sa att regeringen med berått mod släppt lös coronaviruset i Sverige. Nej, det var i samband med en husaffär med en äldre man i Uppsala. Att bli dömd för brott är väl ett tecken på bristande vandel. Men ännu värre var väl att hon direkt sa att hon var oskyldig och att hon erkände bara för att slippa en ”uppslitande rättegång”….

Gunnar Strömmer, som varit moderaternas partisekreterare, ska nu bli justitieminister. För en person som ska styra över rättsväsendet borde väl vandeln när det gäller att följa gällande lagar vara extra prickfri. Ändå vet vi att det inte var längesedan som TV4:s Kalla fakta avslöjade att Strömmer inte tvekade att bryta mot lagen som reglerar bidrag till politiska partier. När han blev avslöjad sa han att det hade varit fel att fuska. Men hade han sagt det ifall han inte blivit avslöjad? Tveksam vandel även där alltså.

Ny skolminister ska Lotta Edholm bli. Hon var tidigare skolborgarråd i Stockholm. När hon slutade med det så gjorde hon som många andra politiker i Sverige nuförtiden. Hon gick direkt till ett jobb i den privata skolkoncernen Tellusgruppen, där hon också äger aktier. Redan detta att utnyttja sina kunskaper som politiker för vidare karriär inom en sektor som hennes politik har gynnat, tycker jag att det går att ha synpunkter på. Men än värre blir det när hon nu går tillbaka till politiken. En pikant detalj är att när det meddelades att Edholm skulle bli skolminister så steg aktievärdet kraftigt. Edholms aktier som på morgonen var värda 93 000 steg redan kl. 13 till 105 000. Här kan man verkligen snacka om ”särintressen”.

Lotta Edholm säger att hon nu ska sälja aktierna, men har enligt Expressen inte preciserat exakt när det ska ske. Enligt DN kunde hon inte göra det ”innan marknaden fick veta”. Visst finns det en del naturliga funderingar kring vandel även här?

Tobias Billström ska bli utrikesminister. När det gäller ”bristande vandel” så minns jag bara att han underlåtit att betala TV-avgift. Det kom fram i samband med att han utnämndes till migrationsminister den 6 oktober 2006. Däremot har han under åren skapat rubriker flera gånger med minst sagt tveksamma uttalanden. Han börjar direkt i den stilen när han säger till Aftonbladet att ”Turkiet är en demokrati där regeringen utsetts i fria val”. Detta visar antingen en stor okunskap om läget för demokratin i Turkiet eller en mycket inskränkt syn på vad som menas med demokrati. Han borde t.ex. läsa en rapport från Regeringskansliet från förra året. Förvisso har val hållits. Men då andra partier förtrycks och förbjuds att verka kan valen knappast kallas fria. Billströms uttalande ger en försmak av vad som kommer att komma, nämligen en ännu mer principlös inställning för att blidka Turkiet och komma in i Nato.

Det finns mer och det finns fler, men jag stannar här. Tror min poäng gått fram.

Formuleringar i Tidöavtalet

Det blir säkert anledning att återkomma till detta avtal och framförallt dess tillämpningar och konsekvenser. Det är ett avtal som har en skarp högerkaraktär när det gäller välfärd, sociala klyftor, gynnande av de rikaste och en stor nedmontering av arbetet för klimatomställning och skydd av miljön. Slagriktningen är också övertydlig och direkt ondsint. Avtalet slår mot ”de andra”, flyktingar och ”utlänningar”. Det sparkar neråt.

Jag ska här bara ta upp två stycken för att visa det senare.

Om asylsökandes rättigheter och villkor står det bland annat:

En utredning ska genom en genomlysning av svensk rätt i förhållande till EU-rätten ta fram förslag till författningsändringar och andra åtgärder som syftar till att så långt det är rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter.

Även materiella mottagningsvillkor ska villkoras eller begränsas i den mån det är möjligt enligt EU-rätten utan att entydigt försvåra möjligheten till integration .   (s. 34)

Så långt det är ”rättsligt möjligt” ska alltså rättigheterna för den som flyr och söker asyl begränsas. De preciserar inte hur långt de vill inskränka rättigheterna. Bara EU-rätten tycks hindra dem. Att det är SD:s människosyn som lyser igenom här är självklart. Men hur kan någon som kallar sig liberal ansluta till sådana onda tankar? Man kan också undra vad ordet ”entydigt” står för i stycket. Hur ska det tolkas vad som är uppenbara hinder för integration?

Stycket om vandel för alla de olika sorters människor som av olika anledningar befinner sig i Sverige utan att vara medborgare, de som kallas utlänningar, lyder så här:

Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svenska gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen. En utredning ska därför uppdras att analysera förutsättningarna att återinföra möjligheten att utvisa utlänningar av bristande vandel. Med bristande vandel avses förhållanden såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet.   (s. 37)

Här finns många saker att undra över, till exempel vad som menas med ”grundläggande svenska värderingar”, hur ”respekt ska uppvisas”, vad ”bristande regelefterlevnad” (alltså inte att bara följa lag) är för något, vilka miljöer det är som hotar eller vad som menas med ”otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet”?

Att betrakta människor som befinner sig i prostitution eller misshandel som exempel på dålig vandel är att förflytta oss tillbaka till synsätt som vi borde ha lämnat för länge sedan. Det är ju bland annat för att synsättet förändrats som det numera i Sverige är torskarna som döms och inte de prostituerade.

____________________________________________________________________________________________________________

*Du kanske liksom jag tänker att det borde stå ”för” istället för ”av”? Alltså att en person utvisas för ”bristande vandel”, inte av ….

Eller är det så att de menar att det är människor som ”är av dålig vandel”? Det blir kanske egentligen mer i SD:s stil. Det är då inte själva handlingen som uttrycker dålig vandel utan personen i sig själv är av dålig vandel som av en sorts ”medfödd essens”.

Stycket är i alla fall korrekt återgivet och eventuella problem med det språkliga är ett problem helt underordnat innehållet i texten.

Några första eftervalstankar

Alla röster är ännu inte räknade och vi vet inte det slutliga resultatet, framförallt när det gäller regeringskonstellationen. Men helt klart är SD den stora vinnaren. De går fram med 3,1 procent till 20,6 och blir näst största parti. Socialdemokraterna gick också fram. De ökade med 2,2 procent till 30,5 och behåller ställningen som största parti. Men då ska vi minnas att socialdemokraternas valresultat 2018 var det sämsta som partiet uppnått. Nu är man tillbaka till nivån från 2014 som även den var låg i ett historiskt perspektiv.

Miljöpartiet ökar med 0,6 procent sedan förra valet. Med tanke på att de i de flesta av de ständiga opinionsundersökningarna länge låg under fyraprocent-spärren så kan jag förstå att de är glada för egen del.

Alla övriga partier backar i detta val. Moderaterna som backade för tredje gången sedan valet 2010, backade denna gång med 0,7 procent. KD och L backade med vardera  0,9%. Ändå är kanske ledningarna för dessa partier lika nöjda som de låter på valvakan. De har ju nu chans att ta över regeringsmakten med hjälp av SD.

Att Centerpartiet backade med 1,9 procent känns sorgligt. De var ju faktiskt det enda anständiga icke-rasistiska alternativet för borgerliga väljare. 25 procent av deras väljare drogs istället till M,KD och L enligt VALU.

Ännu mer sorgligt är tillbakagången för Vänsterpartiet med 1,3 procent. Partiet går visserligen fram i storstäderna, framförallt i kommunal- och regionvalen där stödet ligger mellan 13 – 15 procent. Ja även riksdagsvalet går bättre i storstäderna. Men i landet som helhet landar Vänsterpartiet på blygsamma 6.7 procent. Vilken betydelse inriktningen och formen på valkampanjen haft för detta bakslag är en sak att fundera över. Helt klart har många som tidigare röstat på V valt att denna gång ”stödrösta” på MP. Men personligen tror jag till exempel att partiledarens sätt att prata om livsstilsförändringar i förhållande till klimatfrågans betydelse har ökat antalet ”stödröstare” till MP.

Att kratta manegen för SD

De borgerliga partierna har på olika sätt krattat manegen för SD. Inte bara för att de släppt in dem i sin gemenskap utan kanske framförallt för att de också drivit olika typer av populistiska utspel som riktar sig mot invandrare eller barn till invandrare. Moderatledaren har dessutom i Almedalen prisat SD för deras uthålliga och långvariga främlingsfientlighet. Eller som han uttryckte det:

Inget annat parti har som SD i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen,”

Men tyvärr har även socialdemokratin förfallit till samma typ av främlingsfientliga utspel som de SD-härmande borgerliga partierna. De både sympatiska socialdemokraterna Palm och Gustavsson skriver självkritiskt om detta i Rörelsen:

Socialdemokraterna måste bjuda motstånd mot hatet. Och vi måste visa en annan väg. För många väljare har intrycket av den socialdemokratiska kampanjen varit ett annat. Uttalanden har uppfattats som att Socialdemokraterna håller med om den falska koppling mellan bakgrund och brottslighet som de högerkonservativa försöker etablera.

Då alltför många alltså gjort rasismen rumsren så är det inte så förvånande att så många väljare sökt sig till det konsekvent rasistiska originalet.

Tydligen har också valdeltagandet gått ner från 87 procent 2018 till 83 procent detta val. Det är illa och vi vet dessutom att lägre valdeltagande brukar gynna högersidan. En valrörelse som präglats av hat och hemska valdebatter i TV har säkert bidragit till att öka uppgivenheten bland många människor.

Regeringsfrågan

Just nu ser det i rösträkningen ut som om högersidan har det övertag som innebär att de kan komma att bilda regering. Det är det som är allra mest nedslående med resultatet av detta val. Inte bara det att vi riskerar att få en högerregering. Det kommer då också vara en regering där SD är det största partiet. Jag skrev häromdagen att vi i stolthet och glädje skulle rösta men ”utan illusioner om att något förändras av sig självt”. Det var mitt vanliga tjat om att en förutsättning för parlamentariska framgångar är rörelserna utanför riksdagen. Om vi får en rasistisk högerregering i Sverige så är detta ännu viktigare. Vi kommer på område efter område behöva bemöta och strida mot dem när de påbörjar sitt nedrivnings-projekt.

%d bloggare gillar detta: