Despoter, envåldshärskare och auktoritära ledare är sällan utan någon form av folkligt stöd. Det kan ta sig olika uttryck (i val eller på andra sätt) och stödet kan variera, men ofta har de också en folklig bas. Det gör inte dessa ledare till trovärdiga demokrater. Det gör inte heller att de politiska system som de härskar i blir mer legitima.
Vi vet nu att Erdoğan vann valet i Turkiet. Om det kan sägas många saker. Jag ser till exempel att redan innan rösträkningen kommit över 90 procent så gratuleras Erdoğan (enligt TT) av den auktoritära premiärministern Viktor Orbán i Ungern som skriver ”Gratulerar herr president till den odiskutabla segern”. Jag tänker på det gamla uttrycket att kaka söker maka…..
En vän med rötter i Turkiet och kännedom om det som händer där, skrev en kort men mycket bra kommentar till detta val. Med hans tillåtelse återger jag kommentaren här:
Tänk om
1) Jonas Sjöstedt satt fängslad och V blivit förbjudet som parti pga sitt engagemang för minoritetsrättigheter,
2) Magdalena Andersson inte tilläts ta över S från Stefan Löfven pga fabricerade rättsliga misstankar mot henne
3) M hade bildat en formell allians med SD för att säkra sin sinande majoritet i riksdagen
4) hundratusentals statliga anställda hade sparkats pga misstankar om att vara regimkritiska
5) universitetens rektorer tillsattes direkt av regeringen och deras regimvänlighet var det viktigaste kriteriet
6) domstolar pressades kontinuerligt av regeringen för att fatta politiskt motiverade beslut
7) DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, Sydsvenskan, Göteborgsposten och till och med Dalademokraten hade tagits över av regimvänliga ekonomiska krafter och sparkat alla sina fritänkande medarbetare
8) SVT och SR samt alla andra nationella kanaler på din TV bara sände regimvänliga nyheter och kommentarer
9) alla politiska och ekonomiska fördelar av regeringsställningen utnyttjades och användes för regeringens valkampanj
10) till och med TT och Valmyndigheten lydde under direkta order från regeringen vad gäller rapportering av valresultatet
SKULLE DU BEHANDLA OCH KALLA ETT VAL UNDER DESSA OMSTÄNDIGHETER I SVERIGE FÖR DEMOKRATISKT?
Om inte, så borde du heller inte betrakta det turkiska presidentvalet som demokratiskt och medierna borde inte rapportera om det som om allt hade gått rättvist till.
Memet Aktürk Drake
Jag instämmer till fullo i denna beskrivning och den berättigade frågan.
Om det svenska kryperiet för den odemokratiska regimen i Turkiet har jag skrivit tidigare. Och förutom att svenska medier ansluter till detta kryperi genom sitt sätt att rapportera så har de dessutom bara pratat om det som de kallar ”den svenska Nato-processen”, denna process som bara handlar om anpassning och när inträdet blir av, men inte ger utrymme för någon som helst diskussion om vart vi är på väg.
Så verkar det då klart att Finland kommer gå med i Nato. Men inte Sverige. I alla fall inte nu och inte ”hand i hand” med Finland.
Jag ser att en hel del kommentatorer ser detta som ett sorts misslyckande. Ilmari Käihkö, en av alla dessa ”krigsvetare” som numera får mycket plats i medierna, menar till exempel att ”de politiska aspekterna” väger tyngre än ”säkerhetsaspekterna”:
Regeringen har sagt att det är dess viktigaste uppgift att föra Sverige in i Nato. Då ser inte det här särskilt bra ut.
Även socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson tycks instämma i detta.
För en gångs skull tycker jag att kritiken mot regeringen i detta fall är både orättvis och felaktig. De har verkligen gjort allt de kunnat. De har fjäskat och krupit för de vidriga regimerna i Turkiet och Ungern. De har i strid mot fakta hävdat att Turkiet är en demokrati. De har påbörjat införandet av lagar som kriminaliserar journalistik som kan ”skada Sveriges förhållande till andra länder” och deltagande i organisationer som på lösa grunder kallas ”terroristiska” (så lösa att anhängare till FNL eller ANC hade drabbats om de gällt då). Så regeringen kan verkligen inte anklagas för detta ”misslyckande”.
Som de som läst denna blogg tidigare vet så är jag motståndare till Nato och till svensk Nato-anslutning (läs till exempel denna). Jag ändrade inte heller uppfattning då Ryssland angrep Ukraina. Istället tyckte jag att utvecklingen där Ryssland har fullt upp med att ”klara av” detta krig visade att hotet mot Sverige inte var akut ens ifall vi accepterade tanken på det positiva med Nato som ett skydd. Och jag ställer mig samma fråga nu. Rysslands krig, upprustningen i världen och risken för eskalering är orsak till både sorg, ilska och oro. Men vad är det som är så oroande med att ”det dröjer” med Sveriges inträde i Nato? Vilka är argumenten?
Varför är det så bråttom in i Nato?
Magnus Christiansson, krigsvetare vid Försvarshögskolan, säger att ”vi kommer att hamna i en förhandlingssituation med turkarna ensamma. Det är ingen höjdare”. Men att förhandlingssituationen försämras innebär ju bara att processen in i Nato tar längre tid. Det säger inget om varför det är bråttom.
Men Christiansson framhåller också att ”Sverige blir den svaga länken i allianssystemet i norr”:
…tåget för att bygga upp Natos nya nordflank kommer att gå, Sverige kommer inte att kunna vara med och fatta beslut om det.
Det argumentet låter för mig inte heller så övertygande. Sverige har sedan en lång tid utvecklat ett allt närmare samarbete med Nato. Ingenting har här tytt på att de styrande i Sverige haft några som helst invändningar mot innehållet i de olika samarbeten som skett. För att argument om vikten av att vara med i beslutsfattandet ska ha någon tyngd så måste det finnas exempel på självständiga och från Nato avvikande ståndpunkter hos de svenska beslutsfattarna. Annars spelar det ingen roll. Sveriges regering kommer att både in- och underordna sig uppbygget av ”Natos nya nordflank” oavsett om de varit med och fattat några beslut om det.
Magdalena Andersson säger att en ”splittring mellan Sverige och Finland” gynnar Ryssland. Det skulle kunna öka risken för hot mot Sverige (från Ryssland) och ”öka vår utsatthet för påverkansoperationer”. Att Ryssland på olika sätt kommer försöka störa det alltmer uppenbart icke neutrala Sverige på dess väg in i Nato kan säkert stämma. Men det är väl i så fall lika mycket ett argument för att vi inte borde ha inlett denna process som för att det är problem att den tar tid.
Påverkansoperationer
Men sen är det då detta med ”påverkansoperationer”. Den typen av propaganda från olika stater sker ständigt och när det gäller rysk påverkan så har det till exempel visats på hur man försökt påverka valen i USA (stöd till Trump) eller Frankrike (stöd till Le Pen). Detta sker naturligtvis också i förhållande till Sverige. Tydliga band mellan Ryssland och olika företrädare för SD har också framkommit vid ett flertal tillfällen under åren.
Naturligtvis måste sådana kopplingar påvisas. Samtidigt finns det en risk och en blindhet i samband med detta.
Risken är att det räcker med att hänvisa till likheten i argument mellan svenska debattörer och ryska argument för att slå ned på dem utan att behöva diskutera i sak. Jag skrev t.ex. häromdagen och ifrågasatte att en B52 från USA flög nära den ryska gränsen för att ge ett ”skrämselbudskap” och att svenska ”analytiker” tyckte det var bra. Jag avslutade med att försöka vända på perspektivet för att se hur reaktionerna skulle bli ifall ett ryskt plan flög så nära USA. Dagen därpå skadas en amerikansk drönare som flög över Svarta havet av ryska stridsflygplan. När den ryska ambassadören tar emot protester från USA om detta, svarar han med att göra jämförelsen med ifall det varit tvärtom. Alltså liknande som min jämförelse. Jag försvarar alltså inte de ryska stridsflygplanen. Men inte heller den amerikanska drönaren som inte på något rimligt vis kan sägas försvara USA:s territorium. Men i den alltmer upphetsade krigsstämningen så kan även mitt argument stämplas som en del av ryska påverkansoperationer. Det gör att det demokratiska samtalet försvåras eller blir obefintligt.
Blindheten är kanske värre. Den är en del av att Sverige allt mer inlemmas i USA:s maktsfär. För samtidigt som det talas om olika typer av ryska påverkansoperationer så tycks de verkligt stora och avgörande påverkansoperationerna inte ens existera. Låt mig ta ett exempel.
Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen. Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Avtalet skulle sedan undertecknas av regeringen. Men det skedde aldrig. För däremellan kom en ”påverkansoperation”. Sverige hade i tre år haft det s.k. Värdlandsavtalet med Nato som innebar att Natoländer kunde stationera trupp på svensk mark. Bara en månad efter omröstningen i FN skrev USA:s försvarsminister James Mattis till Sveriges försvarsminister att Nato inte skulle förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skrev under den antagna FN-konventionen om kärnvapenstopp. Vår dåvarande utrikesminister Margot Wallström sa då i TV att: ”Nato ska ju avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”. För detta blev hon hårt angripen av högern och olika ”militärexperter” liksom av TV:s nyhetsuppläsare som felaktigt framställde det som att Wallström ”varnat” Nato (fast det var tvärtom). Hon fick inte heller något stöd av stats- eller försvarsministern. Och som alla nu vet så skrev Sverige aldrig på det avtal mot kärnvapen som våra företrädare röstat för i FN. Ännu ett hinder på vägen mot Nato hade röjts ur vägen.
Omröstning i riksdagen
Den 22 mars röstar riksdagen om Sveriges medlemskap i Nato. Det kan ju verka konstigt, och är väl också det, med tanke på att Sverige redan ansökt om medlemskap och att detta dominerat nyheterna nu i flera månader. Men så är det i alla fall. Vänsterpartiet och (om jag förstår rätt) även Miljöpartiet kommer att rösta emot detta.
Den första svenska terroristlagen tillkom 1972 efter OS i München. Den skärptes efter 11 september-attentaten i USA 2001 och har därefter utvecklats i olika omgångar. Nu vill den nuvarande regeringen ytterligare skärpa denna lagstiftning genom förslag till:
1. lag om ändring i terroristbrottslagen (2022:666), 2. lag om ändring i rättegångsbalken, 3. lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott.
Enligt Tomas Ramberg i DN försökte den socialdemokratiska regeringen få igenom en liknande lag redan 2019. Statsminister Kristersson säger till TT att lagen kommer nu ”eftersom vi har ett behov av att visa andra Natoländer att vi tar väldigt hårt på all form av terror”. Frågan är varför Kristersson använder pluralformen här. Det vi vet är ju att det är ett speciellt land som varit missnöjt med hur Sverige förhåller sig till dem som kallas terrorister, av det landets terroristiska regim. Men lagförslaget, säger Kristersson, ”har ingenting med Natoanslutningen att göra alls”.
Det regeringen nu föreslår är att det ska införas ett nytt brott i terroristbrottslagen, ”deltagande i en terroristorganisation”. Enligt lagförslaget ska det bli straffbart att delta i verksamheten i en terroristorganisation om det sker på ett sätt som är ”ägnat att främja, stärka eller understödja organisationen, allt i den mån som gärningen inte är ringa eller med hänsyn till omständigheterna är försvarlig”.
I Sverige granskar och yttrar sigLagrådetöver lagförslag ”efter anmodan från regeringen eller ett riksdagsutskott”. Det ska Lagrådet göra utifrån hur förslag förhåller sig till grundlagarna, till ”rättsordningen i övrigt”, ”rättssäkerhetens krav” och ”problem som kan uppstå vid tillämpningen”.
Nelson Mandela
Lagrådet kritiserar i sin skrivelse (på 27 sidor) regeringens förslag på flera sätt. Bland annat skriver man att organisationer vars verksamhet antagligen skulle ha betraktats som terrororganisationer enligt förslaget hade varit ”de dåvarande frihetsrörelserna i södra Afrika, däribland African National Congress (ANC) i Sydafrika under den tid som organisationen arbetade mot apartheidsystemet. Även FNL i Sydvietnam ” torde ha träffats av definitionen på terroristorganisation….om denna bestämmelse hade funnits då”.
Därefter konstaterar Lagrådet att:
Såväl frihetsrörelserna i södra Afrika som FNL-rörelsen hade många sympatisörer i Sverige som samlade in pengar, tillhandahöll lokaler för möten, ordnade studiecirklar och gjorde propaganda för dessa rörelser. Som Lagrådet förstår det hade dessa personers handlande varit straffbart enligt föreslagna 4 a §, om det inte hade undantagits genom försvarlighetsrekvisitet.
Och här börjar det kännas mer personligt. Jag hörde till dem som var aktiv i dessa solidaritetsrörelser. Jag vill också fortsatt kunna vara solidarisk med rörelser i andra länder som kämpar för frihet och rättvisa, till exempel i Turkiet. Men nu finns det alltså risk att dessa möjligheter kommer begränsas av ny lagstiftning. Att vi kan bli straffade för sådan aktivitet.
Lagrådet går tack och lov också emot regeringens förslag till ny lagstiftning. De skriver:
Lagrådets sammanfattande bedömning av det framlagda förslaget är att det finns en tydlig risk för att det kommer att innebära en alltför långtgående kriminalisering sett till det behov som kan finnas. Det är också tveksamt om det uppfyller de krav på tydlighet som måste ställas på strafflagstiftning. Slutsatsen blir att förslaget inte i nuvarande skick bör läggas till grund för lagstiftning.
Även Advokatsamfundet går emot regeringens förslag och skriver att behovet av att bekämpa terrorism inte ”motiverar en inskränkning av den i regeringsformen skyddade föreningsfriheten” samt att ”begreppen ´deltagande´ och ´terrorism´ båda är oklart definierade, och att en kriminalisering därmed är riskabel ur legalitetssynpunkt”.
Respekt för Erdoğan
Men regeringen bryr sig inte om experter i detta fall heller (de har ju på en mängd andra områden struntat i forskning och expertis). Statsminister Kristersson säger på sitt typiska sätt att: ”De (Lagrådet) underkänner inte, de har synpunkter. Det har Lagrådet ofta och det har vi alltid respekt för”. Vad denna ”respekt” innebär framstår som minst sagt oklart eftersom regeringen struntar i synpunkterna och ”är fast besluten att införa lagen”.
Tomas Ramberg skrev i den ovan nämnda DN-artikeln att ”Lagen hade från början inget alls med den svenska Natoansökan att göra men blev ett behändigt bytesobjekt när Turkiet började ställa krav på svenska eftergifter”.
”Nato-processsen” som inleddes med den dåvarande s-regeringens hastiga ansökan den 16 maj 2022 för med sig många saker. En sådan sak är att demokratin i form av yttrande- och föreningsfrihet inskränks under rop om att vi ska försvara just demokratin.
Det händer så mycket med Sveriges nya regering och deras ”paradigmskifte” att det är svårt att hänga med i alla svängar. Att beteckna den som både ondsint, skum och klantig är inte någon överdrift. Här några nedslag:
Klantiga
I samband med att regeringen omedelbart svek sina vallöften om ett snabbt el-stöd framstod den inte bara som lögnaktig utan också klantig. Samma sak är det när det nu uppenbaras att EU:s energiministrar i september kom överens om att införa ett vinst-tak för elproducenter. Då skulle 90 procent av intäkter över 180 euro per megawattimme betalas till staten för att sedan omfördelas till elkunderna. Den här lagen började gälla i EU den 1 december 2022, men i Sverige kommer vinsttaket införas först den 1 mars. Det innebär enligt Svenska kraftnät och Energimarknadsinspektionens beräkningar att statskassan missat 6 miljarder under januari och februari.
När energi- och näringsminister Ebba Busch blir utfrågad om detta i SVT skyller hon direkt ifrån sig och säger: ”Jag vill lite strikt hänvisa frågan till finansministern”. Och: ”Det här ligger på finansdepartementets ansvar”. Det var nämligen så enligt Busch att:
Det underlag vi fått….gav vid handen att det bara skulle handla om några hundra miljoner… och där andra frågor har varit mer prioriterade…
Om det stämmer, och om vi bortser från att ”några hundra miljoner” inte låter som en summa att negligera, så blir det ändå knappast bättre av att det är finansministerkollegan som klantat till det. De sitter ju i samma regering.
Skumma
Att vi har ministrar som kommer från verksamheter som de har möjlighet att gynna genom sina nya positioner är skumt i sig. Så kommer till exempel försvarsminister Pål Jonson från vapenlobbyns organisation ”Säkerhets- och försvarsföretagen” (SOFF) och Skolminister Lotta Edholm värvades direkt från styrelserummet i en friskolekoncern och från ett jobb på en lobbyfirma som hjälper välfärdsföretag att bedöma förutsättningarna för att konkurrera framgångsrikt i valfrihetssystem.
När de nu börjar leverera blir det ännu skummare. Inom det offentliga skolväsendet gäller offentlighetsprincipen. Bland friskolorna tycker de icke vinstdrivna skolornas intresseorganisation (Idéburna skolors riksförbund) att det är en självklarhet att alla skolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. Men de aktiebolagsdrivna skolornas arbetsgivarorganisation Almega och deras intresseorganisation Friskolornas Riksförbund har drivit på för att deras medlemmar inte ska behöva dela med sig till journalister och medborgare av vad som sker i de aktiebolagsdrivna skolorna.
Nu levererar regeringen genom att slå fast att friskolorna ska undantas från offentlighetsprincipen. Läs gärna mer om detta och vikten av offentlighetsprincipen i en artikel i GP av Marcus Larsson och Åsa Plesner från Tankesmedjan Balans.
Och i det parti som i kulisserna styr över regeringen genom Tidö-avtal och kanslitjänster så fortsätter de skumma inslagen att välla ut som ur varbölder. Häromdagen var det 12 SD-politiker i Klippan som sparkades ut ur partiet. Några var öppna nazister. Uteslutningen innebar att inte bara föreningens ordförande utan hela den lokala styrelsen uteslöts. Till SVT säger den lokala före detta ordföranden: ”Är vi uteslutna? Det har jag inte fått veta” och fortsätter:
Det här är djupt problematiskt för demokratin. Vem skulle våga bilda en majoritet med SD när de vet hur toppstyrt partiet är?
Ett i sig intressant yttrande att fundera över för de partier runt om i landet som bildar majoritet med hjälp av SD
Onda
Ondskan, den negativa människosynen och mobbingmentaliteten uttrycks tydligt i en 30-minuters-intervju med migrationsminister Malmer-Idegard. Läs gärna en genomgång och kritik av denna i en artikel på eFolket.
Ett av flera, bland alla mobbarbeslut som finns i Tidö-avtalet, är beslutet att utreda möjligheten att kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd. Det låter ju som en logisk motsägelse att kunna återkalla något som är permanent, men det är den sortens logik som den nuvarande regeringen håller sig med.
Det handlar om drygt 300 000 människor i Sverige som idag har permanent uppehållstillstånd. I en intervju för SVT uttrycker Migrationsverkets generaldirektör Ribbenvik förståelse för att dessa människor nu är oroliga. Han får nu inte heller förnyat förtroende som generaldirektör av regeringen och en av de mer uppriktiga SD:arna i riksdagen skriver på twitter: ”Dags att städa upp i Myndighetssverige. Bort med asylaktivister från Verket”,
En av alla falska och innehållslösa fraser som denna regering svänger sig med är att ”vi behöver göra någonting åt integrationsproblemen”. Ingen med minimal inlevelseförmåga kan inbilla sig att människor som kommit till Sverige och känt en trygghet genom att få permanent uppehållstillstånd skulle bli bättre integrerade för att de nu riskerar att förlora denna trygghet retroaktivt. Men varken medkänsla, inlevelseförmåga, ärlighet eller tilltro till forskning är något som utmärker denna regering. Däremot är deras förmåga att fördjupa redan existerande klyftor mellan olika delar av befolkningen mycket stor.
Beslutet om att försöka införa möjligheten att retroaktivt återkalla permanent uppehållstillstånd påminner på ett otäckt sätt om den indragning av medborgarskap som skedde för judar i Tyskland 1935 genom de så kallade Nürnberglagarna.
Det här är Paul von Hindenburg vid sitt skrivbord i rikspresidentpalatset i början av 1932. Bilden ser jag i en väggalmanacka ”BERLINER GESCHICHTE, som vi fått av en tysk vän och som hänger i vår hall.
Hindenburg kom från en preussisk adelssläkt och utbildade sig till militär. Under det första världskriget var han generalstabschef från1916. I presidentvalet 1925 segrade han som de konservativas kandidat med 14 639 000 röster. Den främste motståndaren var då socialdemokraternas kandidat som fick 13 740 000 röster. Hindenburg återvaldes för ytterligare en sjuårsperiod 1932 som kandidat för socialdemokraterna och den politiska mitten. Då var den främste motståndaren i presidentvalet Adolf Hitler.
I november 1932 var det val till riksdagen. Nationalsocialisterna (NSDAP) som i valet i september 1930 hade gått fram mycket backade 1932 med ungefär 2 miljoner röster och fick 196 mandat i riksdagen. Socialdemokraterna och kommunisterna fick tillsammans 221 mandat och var alltså fler än NSDAP. Men saken avgjordes av de borgerliga partierna.
Den 30 januari utsåg Hindenburg Hitler till Rikskansler.
Under bilden på Hindenburg i står det bland annat följande i vår väggalmanacka:
”Denna dag den 4 februari för 90 år sedan, år 1933, utfärdade Hindenburg ´Dekretet av Rikspresidenten till skydd för det tyska folket´, som gjorde det möjligt att upplösa politiska organisationer och konfiskera trycksaker så snart de äventyrade ”den allmänna säkerheten eller ordningen”.
Själva dekretet hade skrivits redan året innan av Franz Von Papen som blev Rikskansler 1 juni 1932 och var chef för det kortlivade och teknokratiska så kallade baronkabinettet. Nu drogs det enligt texten i väggalmanackan ”ur byrålådan för att inskränka mötes- och tryckfriheten avsevärt och gav nationalsocialisterna medel för att bekämpa sina politiska motståndare och konsolidera sin egen makt”.
Det som hände därefter är i sina avgörande stycken numera känd historia. Men lär vi något av historien? Eller upprepar den sig delvis men i nya former?
Stats- och utrikesministern har känt sig tvungna att uttala sig i förhållande till några händelser den senaste tiden:
Exempel 1
Ål är en rödlistad fisk, akut hotad. Sedan 2007 har ålfiske varit förbjudet för fritidsfiskare.
Trots det har statsminister Ulf Kristerssons närmaste man – statssekreterare PM Nilsson – genom åren, gång på gång, berättat om sitt brottsliga ålfiske i sociala medier. Han skrev till exempel: ”Om man alltid har fiskat ål….då är ålfiske en självklar del av livet självt”.
När han togs på bar gärning ljög han två gånger – först för Havs- och vattenmyndigheten, sedan polisen.
Statsministerns kommentar: ”Det var dumt gjort”.
Exempel 2
Den notoriske koranbrännaren och högerextremisten Paludan brände lördag 21/1 en koran utanför den turkiska ambassaden.
Statsministerns kommentar: ”Yttrandefrihet är en fundamental del av demokratin. Men vad som är lagligt är inte nödvändigtvis passande. Att bränna böcker som är heliga för många är en djupt respektlös handling”.
Exempel 3
I protest mot Erdoganregimens förtryck, den svenska regeringens kryperi och Nato-processen hängde Rojava-kommitéerna en docka föreställande Erdogan upp och ner utanför stadshuset i Stockholm.
Statsministerns kommentar: ”Avskyvärt”.
Utrikesministerns kommentar: ”otroligt allvarligt” och ”farligt för svensk säkerhet”. ”Denna skamlösa handling riskerar nu att försvåra och försena den process där Sverige och vår blivande allierade Turkiet steg för steg byggt förtroende för varandra för att möjliggöra en turkisk ratificering av ett svenskt medlemskap i Nato.
Exempel 4
Regimen i Turkiet fortsätter att montera ner demokratin i namn av kamp mot terrorism, bland annat genom att hota och fängsla journalister och oppositionspolitiker, fortsätter sitt förtryck av den stora kurdiska befolkningsgruppen, angriper kurdiska områden i Syrien samt kräver att namngivna svenska medborgare ska utvisas till Turkiet, samtidigt som Turkiet vägrar att utelämna kriminella som organiserar verksamhet i Sverige (”Räven”)
Statsministerns kommentar: ”Turkiet är en demokrati med allmänna val – en demokrati som har många utmaningar”.
Medierna rapporterar om att en docka föreställande Turkiets diktatoriske president har hängt utanför Stadshuset i Stockholm.
Den turkiska regimen reagerade direkt genom att kalla upp Sveriges ambassadör. Regimens företrädare ansåg att det här var ”bevis för att svenska myndigheter inte har tagit de nödvändiga stegen mot terrorism”.
Innan jag går vidare vill jag bara (än en gång) påminna om vilken typ av regim det är som den här protesten riktades mot. Denna regim som pratar om terrorism samtidigt som den själv terroriserar både sin egen befolkning och befolkningen i Rojava-provinsen i Syrien.
År 2021, innan Nato-processen inleddes, kom en rapport från regeringskansliet om Turkiet ”grundad på Utrikesdepartementets bedömningar”. I rapporten beskrivs Erdoğans regim bland annat så här:
…mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande
Lagar mot terrorism ….. liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker.
Regimen utför frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.
Regimen utför inskränkningar av yttrande-, press- och informationsfriheten.
Såväl kvinnorättsdemonstrationer……som Prideparader är i praktiken förbjudna.
Eller läs en aktuell artikel av Peter Kadhammar i Aftonbladet om olika konkreta uttryck för förtrycket i Turkiet.
Det är denna typ av regim som protesten riktade sig mot. Att denna regim och dess företrädare reagerar mot alla protester och att de också vill styra över vad som händer i Sverige, vet vi redan. Att de ställer in talman Andreas Norléns besök i Ankara och det turkiska parlamentet nästa vecka förvånar inte alls. Men hur reagerar då vår egen regering? Enligt SVT säger utrikesminister Billström att han ”ser otroligt allvarligt på det som hänt”. Han tycker till och med att aktionen med denna hängande docka är ”farligt för svensk säkerhet”.
Billström säger också:
Denna skamlösa handling riskerar nu att försvåra och försena den process där Sverige och vår blivande allierade Turkiet steg för steg byggt förtroende för varandra för att möjliggöra en turkisk ratificering av ett svenskt medlemskap i Nato.
Dessutom betonar han att han ”är förstående till Turkiets reaktion”.
Ja uppfattningarna om vad som är skamligt kan verkligen skilja sig åt.
Själv tycker jag att utrikesministerns förståelse och kryperi för Erdoğan-regimens reaktion är skamlig. Att ”bygga upp förtroende” med en sådan regim ser jag som ett hot mot demokrati och rättvisa.
Johan Pehrson har sedan i våras varit det som kallas ”tillförordnad” partiledare för Liberalerna. Detta efter att föregångaren hastigt hoppat av det sjunkande partiet. I helgen blev han formellt vald till partiledare.
På en intern partisamling har Pehrson nyligen uttryckt sig om SD. Enligt en närvarande journalist från Expressen sa han bland annat att SD var ”extrempopulistiskt” och att:
SD har samma organisationsnummer idag som de hade när de bildades och även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja.
”….det är en brun sörja”.
Notera att han uttryckte sig om något som ”är” och inte om något som varit.
SD reagerade på detta och krävde en ursäkt. Något som de sedan säger sig ha fått ”på alla nivåer”.
Men Pehrson har blivit ansatt av journalister om vad han egentligen menar och menade.
Han intervjuades till exempel i Agenda igår och fick frågan om han bett om ursäkt. Pehrson svarar inte direkt på detta men säger att han ”beklagar effekterna” och anser att ord och meningar ”ryckts ur sitt sammanhang”. Han menar nu att det han beskrev var hur SD var när de bildades. Inte hur de är nu alltså. Trots att det var det som han sa.
Frågan är hur Pehrson ska tolkas. Var talet inför partikamraterna ett försök att inåt visa på styrka mot SD, samtidigt som han inte vågar stå för det utåt? Frågan om vad Pehrson själv egentligen tycker, eller om han tycker något, återstår ju då.
Utvecklingen (eller avvecklingen) går nu fort inom Liberalerna. Av ”allianspartierna” var KD redan 2015 beredda att fungera som vägröjare för SD och i retoriken närmade de sig dem alltmer. Moderaterna var något senare att haka på medan Liberalerna tills helt nyligen hade någon sorts demokratisk spärr. Men därefter har det gått desto fortare.
Liberalernas klimat- och miljöminister,Romina Pourmokhtari, illustrerar också detta tydligt. Under valrörelsen yttrade hon sig så här:
Men regeringssamarbete och Tidö-avtal kräver väl ändå en sorts samsyn?
Uppenbarligen smakar makten godare än några gamla principer för dessa liberaler.
I helgen var jag till Stockholm och lyssnade på olika föredrag och debatter på Socialistiskt forum på ABF-huset. Bland annat lyssnade jag till Isobel Hadley Kamptz – ledarskribent på Dagens Nyheter – som samtalade med Mats Wingborg om synen på jämlikhet inom liberalism och socialism. Hadley Kamptz som själv betraktar sig som liberal ansåg bland annat att det idag inte finns något liberalt parti i Sverige, däremot liberala inslag i C, MP och även V.
Kanske är det så. Och sammanbrottet för liberalismen återspeglar högernationalismens framgångar inom borgerligheten.
I Agendaintervjun sa Pehrson också att några av SD:s grundare:
…var till och med påstått nazister. Jag var ju inte med så jag har ingen aning.
Att kommentera den politiska utvecklingen i vårt land känns just nu svårare än på länge. Inte för att det fattas saker att reagera över utan snarare tvärtom. Det känns som om vi översköljs av dumhet, ondska, falskhet och ”dålig vandel” (se föregående blogginlägg) i en så strid ström att det knappt finns tid att hämta andan.
Vi kan se det på kommunnivå som till exempel i Sölvesborg eller Norrtälje.
I Sölvesborg valde moderaterna att avsluta sitt samarbete med SD. Det innebar att SD förlorade makten i kommunen och många drog säkert en lättnadens suck. Men genast mobiliserade SD:s stormtrupper mot moderaternas gruppledare i Sölvesborg genom telefonsamtal, mejl och angrepp på sociala medier. Det ledde till att hon fick ”hålla sig hemma med stresspåslag”. Att må dåligt på grund av kränkande och grova verbala påhopp är inte konstigt. Dessutom är det ju så att de verbala mobbarna också triggar dem som inte tvekar att använda fysiska medel. I somras avslöjade nazisten Theodor Engström (som mördade Ing-Marie Wieselgren) att han haft ett ”högre mål”, nämligen att mörda C-ledaren Annie Lööf. Sambandet mellan detta och den kampanj som bedrivits av SD:s kommunikationsenhet via progandakanalen Riks går inte att bortse från. Kanalen har gjort mer än 120 klipp om Annie Lööf där hon attackerats, hånats och förlöjligats. I det våldsamma språkets förlängning finns alltid från dessa grupper hotet om rent fysiskt våld.
Vi bör även notera hur partiledaren Åkesson kommenterade det som hände i Sölvesborg:
Många är, med all rätt, förbannade, och självklart har var och en rätt att – inom lagens och anständighetens ramar – ge uttryck för det. Det ingår i det politiska uppdraget att tåla tuff kritik.”
Man kan inte direkt säga att han tyglar sina stormtrupper….
I Norrtälje kommun samarbetar däremot moderaterna med SD. Där ska kommunen nu efter valet styras av M, SD, L och KD. Genast såg man då till att räkna om beräkningsgrunderna för kommunstyrelse-ordförandens lön. Tidigare hade den beräknats som 60 procent av en statsrådslön. Nu skulle det istället vara 60 procent av statsministerns lön. Kommunstyrelsen ordförande Bino Drummond skulle därmed öka sin lön med 23 000. Det blev tack och lov en hel del ståhej om detta i medierna. Inte minst kanske på grund av den 27 sekunder långa tysta tankeperiod som Staffan Tjörnhammar, kommunstyrelsens vice ordförande tog i TV. Det var efter frågan om det inte fanns andra grupper som kunde förtjäna dessa pengar. Hans svar att de ”måste prioritera” kändes nog för de flesta och med tanke på ”eftertanken” inte så övertygande. Men efter stormen i medierna har nu Drummond meddelat att han backar från beslutet om sin lönehöjning. Han säger nu att beslutet ”gick för fort”. Men hade han tyckt det ifall det inte blivit en ”storm” kring beslutet? Det betvivlar jag.
Eftertanke?
Vi ska inte heller glömma att SD som nu sitter i styret i Norrtälje var med på detta beslut. Det kanske inte rimmar så bra med formuleringarna i deras lokala valmanifest om att ”minska kostnaderna för politiken” eller att ”förbättra kommunikationen med kommuninvånarna innan beslut fattas”. Bryr sig deras väljare om detta?
På riksnivå
På riksnivå har regeringen och dess Tidö-avtal mötts av kritik från många håll. En organisation som riktat kritik mot Tidö-avtalet från perspektivet mänskliga rättigheter är Civil Rights Defenders. Organisationen hette tidigare Helsingforskommittén och arbetar på fyra kontinenter med att bevaka mänskliga rättigheter. Det är en organisation som uppbär statsunderstöd. CRD har tidigare krockat med SD:s Björn Söder då man kritiserade regimen Orban i Ungern. Det borde man inte ha gjort enligt Söder då man har statsbidrag för sin verksamhet. Nu när CRD även kritiserar Tidö-avtalet från samma utgångspunkter återkommer samma synpunkter från Söder och partistyrelsekollegan Kinnunen. De borde inte ha statsbidrag menar de. Åkesson som alltid är lite mer slipad än sina kollegor sa i riksdagen om detta att han inte förstod varför staten ska skicka pengar till ”olika vänsterliberala organisationer” för att upprätthålla vårt demokratiska system. Han instämmer alltså också i kollegornas åsikter. Politiken ska inte granskas av några som får bidrag för sin verksamhet.
Även Naturskyddsföreningen har kritiserat Tidö-avtalet. Det ”kommer inte ens i närheten av att leverera på miljö- och klimatområdet”, skrev organisationen bland annat i sin granskning. Då dröjde det inte länge innan Naturskyddsföreningen fick ett mejl från SD:s kansli där man ville få reda på vilka privatpersoner som gett pengar till organisationen. I detta fall är det inte lika tydligt vad SD är ute efter. Men sambandet mellan kritik av SD och granskande av bidrag finns även här.
Högerstyret och vad som väntar
Det här var bara fyra exempel. Men de visar, tror jag, på en del av det som vi har framför oss.
Angreppen på allt som står i deras väg från SD:s politiker, stormtrupper av ”nätkrigare” och våldsverkare kommer inte att avta. Liberalerna har inte tämjt dem utan istället gett dem ännu större självförtroende och makthunger.
Angreppen kommer ske både mot misshagliga individer och mot institutioner, organisationer eller medier som på olika sätt får stöd av samhället. Angreppen kommer ske både via politiken och med hjälp av stormtrupperna. Vi som vill skydda den form av demokrati som vi uppnått måste gå samman med en mängd olika grupper i försvar av olika organisationer, institutioner och medier.
En viktig fråga blir om SD kommer kunna fortsätta att spela rollen som folklig underdog. Kommer fler människor se att de både luras och ljuger eller att de inte alls är ovilliga att roffa åt sig av skattepengar för egen del? Kommer fler se att de inte alls skyddar fattiga pensionärer, sjukskrivna eller arbetslösa? Att de inte ens infriar sina klimatfientliga löften om enorma sänkningar av bensin- och dieselpriserna kanske gör en och annan besviken. Men att omvandla den besvikelsen till något vettigt är däremot svårt. Oavsett det så måste vi avslöja dem på alla områden där vi kan. Och exemplen kommer att bli fler och fler.
Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra.” (Groucho Marx)
Om vapen och (svensk) vapenexport har jag skrivit många bloggar under åren (se ”Kategorier”). För den som är intresserad av kritik mot Sveriges vapenexport så rekommenderar jag förutom tidigare bloggar i denna kategori även Svenska Freds argumentationssamling. Jag är alltså generellt kritisk mot svensk vapenexport. Men bortsett från det så finns det ändå vissa principer som reglerar svensk vapenexport. Eller gör det? Låt oss se.
I Sverige har regeringen delegerat beslut om vapenexport till Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Det är alltså ISP som beslutar om tillstånd för vapenexport. Men deras beslut ska regleras av bestämmelser som antas av Sveriges riksdag. Den 28 februari 2018 antog riksdagen ökade krav på de länder som Sverige exporterar krigsmateriel till. Så här:
För att landet ska få tillstånd att ta emot krigsmateriel ska landet ha respekt för mänskliga rättigheter, ha en hög demokratisk status och importen av krigsmateriel får inte motverka en rättvis och hållbar utveckling i landet.
Syftet med ändringarna var ”att se till att Sverige endast exporterar krigsmaterial till länder som är acceptabla”.
Men idag skriver Inspektionen för strategiska produkter (ISP) i ett pressmeddelande att de åter har ”beviljat tillstånd för svensk export av produkter klassade som krigsmateriel till Turkiet”.
Så hur är det då med principerna? Har Turkiet blivit ”acceptabelt”? Är det ett land med ”hög demokratisk status” där mänskliga rättigheter respekteras? Kan man utesluta att export av vapen dit ”inte motverkar en rättvis och hållbar utveckling i landet”.
Alla som är någorlunda insatta i förhållandena i Turkiet vet att det inte är så. Den som är tveksam kan annars gå till en rapport från regeringskansliet från förra året som granskade ”Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer” i Turkiet. I rapporten skrev man bland annat:
Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande.
….rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts.
Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker.
Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.
Därför skriver naturligtvis inte heller ISP något om situationen för demokrati i Turkiet. Istället skriver man bara att ”beslutet att åter tillåta export till Turkiet är en direkt följd av Sveriges ansökan om medlemskap i Nato, där ju Turkiet är en av medlemmarna”.
Så var det med principerna. De gäller bara så länge de som är odemokratiska inte ingår i vårt läger. Men nu är inträdet i Nato överordnat och då behöver man tydligen inte ens kommentera någon av de tidigare principerna.
Inträdet i Nato som inte ger oss större trygghet och som motverkar avspänning leder också till en ökande cynism och att viktiga beslut genomförs utan att grundas i tydliga principer och nästan utan någon som helst demokratisk debatt.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 