Ministrarnas kommentarer

Stats- och utrikesministern har känt sig tvungna att uttala sig i förhållande till några händelser den senaste tiden:

Exempel 1

Ål är en rödlistad fisk, akut hotad. Sedan 2007 har ålfiske varit förbjudet för fritidsfiskare.

Trots det har statsminister Ulf Kristerssons närmaste man – statssekreterare PM Nilsson – genom åren, gång på gång, berättat om sitt brottsliga ålfiske i sociala medier. Han skrev till exempel: ”Om man alltid har fiskat ål….då är ålfiske en självklar del av livet självt”.

När han togs på bar gärning ljög han två gånger – först för Havs- och vattenmyndigheten, sedan polisen.

Statsministerns kommentar: ”Det var dumt gjort”.

Exempel 2

Den notoriske koranbrännaren och högerextremisten Paludan brände lördag 21/1 en koran utanför den turkiska ambassaden.

Statsministerns kommentar: ”Yttrandefrihet är en fundamental del av demokratin. Men vad som är lagligt är inte nödvändigtvis passande. Att bränna böcker som är heliga för många är en djupt respektlös handling”.

Exempel 3

I protest mot Erdoganregimens förtryck, den svenska regeringens kryperi och Nato-processen hängde Rojava-kommitéerna en docka föreställande Erdogan upp och ner utanför stadshuset i Stockholm.

Statsministerns kommentar: ”Avskyvärt”.

Utrikesministerns kommentar: ”otroligt allvarligt” och ”farligt för svensk säkerhet”. ”Denna skamlösa handling riskerar nu att försvåra och försena den process där Sverige och vår blivande allierade Turkiet steg för steg byggt förtroende för varandra för att möjliggöra en turkisk ratificering av ett svenskt medlemskap i Nato.

Exempel 4

Regimen i Turkiet fortsätter att montera ner demokratin i namn av kamp mot terrorism, bland annat genom att hota och fängsla journalister och oppositionspolitiker, fortsätter sitt förtryck av den stora kurdiska befolkningsgruppen, angriper kurdiska områden i Syrien samt kräver att namngivna svenska medborgare ska utvisas till Turkiet, samtidigt som Turkiet vägrar att utelämna kriminella som organiserar verksamhet i Sverige (”Räven”)

Statsministerns kommentar: ”Turkiet är en demokrati med allmänna val – en demokrati som har många utmaningar”. 

Utrikesministerns kommentar 1: ”Turkiet är en demokrati”.

Utrikesministerns kommentar 2: ”En stat som har en folkvald regering och som har fria val måste betecknas som demokrati”.

Säger detta något om vår regering? Döm själv. Jag funderar på ifall ett gammalt talesätt är tillämpligt?

Erdoğan upp o ner

Medierna rapporterar om att en docka föreställande Turkiets diktatoriske president har hängt utanför Stadshuset i Stockholm.

Den turkiska regimen reagerade direkt genom att kalla upp Sveriges ambassadör. Regimens företrädare ansåg att det här var ”bevis för att svenska myndigheter inte har tagit de nödvändiga stegen mot terrorism”.

Innan jag går vidare vill jag bara (än en gång) påminna om vilken typ av regim det är som den här protesten riktades mot. Denna regim som pratar om terrorism samtidigt som den själv terroriserar både sin egen befolkning och befolkningen i Rojava-provinsen i Syrien.

År 2021, innan Nato-processen inleddes, kom en rapport från regeringskansliet om Turkiet ”grundad på Utrikesdepartementets bedömningar”. I rapporten beskrivs Erdoğans regim bland annat så här:

…mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande

Lagar mot terrorism ….. liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. 

Regimen utför frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.

Regimen utför inskränkningar av yttrande-, press- och informationsfriheten.

Såväl kvinnorättsdemonstrationer……som Prideparader är i praktiken förbjudna.

Eller läs en aktuell artikel av Peter Kadhammar i Aftonbladet om olika konkreta uttryck för förtrycket i Turkiet.

Det är denna typ av regim som protesten riktade sig mot. Att denna regim och dess företrädare reagerar mot alla protester och att de också vill styra över vad som händer i Sverige, vet vi redan. Att de ställer in talman Andreas Norléns besök i Ankara och det turkiska parlamentet nästa vecka förvånar inte alls. Men hur reagerar då vår egen regering? Enligt SVT säger utrikesminister Billström att han ”ser otroligt allvarligt på det som hänt”. Han tycker till och med att aktionen med denna hängande docka är ”farligt för svensk säkerhet”.

Billström säger också:

Denna skamlösa handling riskerar nu att försvåra och försena den process där Sverige och vår blivande allierade Turkiet steg för steg byggt förtroende för varandra för att möjliggöra en turkisk ratificering av ett svenskt medlemskap i Nato.

Dessutom betonar han att han ”är förstående till Turkiets reaktion”.

Ja uppfattningarna om vad som är skamligt kan verkligen skilja sig åt.

Själv tycker jag att utrikesministerns förståelse och kryperi för Erdoğan-regimens reaktion är skamlig. Att ”bygga upp förtroende” med en sådan regim ser jag som ett hot mot demokrati och rättvisa.

All heder åt Rojavakomittéernas aktion. Mer grus i Nato-maskineriet!

Johan Pehrsons vånda

Johan Pehrson har sedan i våras varit det som kallas ”tillförordnad” partiledare för Liberalerna. Detta efter att föregångaren hastigt hoppat av det sjunkande partiet. I helgen blev han formellt vald till partiledare.

På en intern partisamling har Pehrson nyligen uttryckt sig om SD. Enligt en närvarande journalist från Expressen sa han bland annat att SD var ”extrempopulistiskt” och att:

SD har samma organisationsnummer idag som de hade när de bildades och även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja.

”….det är en brun sörja”.

Notera att han uttryckte sig om något som ”är” och inte om något som varit.

SD reagerade på detta och krävde en ursäkt. Något som de sedan säger sig ha fått ”på alla nivåer”.

Men Pehrson har blivit ansatt av journalister om vad han egentligen menar och menade.

Han intervjuades till exempel i Agenda igår och fick frågan om han bett om ursäkt. Pehrson svarar inte direkt på detta men säger att han ”beklagar effekterna” och anser att ord och meningar ”ryckts ur sitt sammanhang”. Han menar nu att det han beskrev var hur SD var när de bildades. Inte hur de är nu alltså. Trots att det var det som han sa.

Frågan är hur Pehrson ska tolkas. Var talet inför partikamraterna ett försök att inåt visa på styrka mot SD, samtidigt som han inte vågar stå för det utåt? Frågan om vad Pehrson själv egentligen tycker, eller om han tycker något, återstår ju då.

Utvecklingen (eller avvecklingen) går nu fort inom Liberalerna. Av ”allianspartierna” var KD redan 2015 beredda att fungera som vägröjare för SD och i retoriken närmade de sig dem alltmer. Moderaterna var något senare att haka på medan Liberalerna tills helt nyligen hade någon sorts demokratisk spärr. Men därefter har det gått desto fortare.

Liberalernas klimat- och miljöminister, Romina Pourmokhtari, illustrerar också detta tydligt. Under valrörelsen yttrade hon sig så här:

Men regeringssamarbete och Tidö-avtal kräver väl ändå en sorts samsyn?

Uppenbarligen smakar makten godare än några gamla principer för dessa liberaler.

I helgen var jag till Stockholm och lyssnade på olika föredrag och debatter på Socialistiskt forum på ABF-huset. Bland annat lyssnade jag till Isobel Hadley Kamptz – ledarskribent på Dagens Nyheter – som samtalade med Mats Wingborg om synen på jämlikhet inom liberalism och socialism. Hadley Kamptz som själv betraktar sig som liberal ansåg bland annat att det idag inte finns något liberalt parti i Sverige, däremot liberala inslag i C, MP och även V.

Kanske är det så. Och sammanbrottet för liberalismen återspeglar högernationalismens framgångar inom borgerligheten.

I Agendaintervjun sa Pehrson också att några av SD:s grundare:

…var till och med påstått nazister. Jag var ju inte med så jag har ingen aning. 

Läs historikern Mikael Nilssons kritik av detta i GP.

När ondska och dumhet väller fram

Att kommentera den politiska utvecklingen i vårt land känns just nu svårare än på länge. Inte för att det fattas saker att reagera över utan snarare tvärtom. Det känns som om vi översköljs av dumhet, ondska, falskhet och ”dålig vandel” (se föregående blogginlägg) i en så strid ström att det knappt finns tid att hämta andan.

Vi kan se det på kommunnivå som till exempel i Sölvesborg eller Norrtälje.

I Sölvesborg valde moderaterna att avsluta sitt samarbete med SD. Det innebar att SD förlorade makten i kommunen och många drog säkert en lättnadens suck. Men genast mobiliserade SD:s stormtrupper mot moderaternas gruppledare i Sölvesborg genom telefonsamtal, mejl och angrepp på sociala medier. Det ledde till att hon fick ”hålla sig hemma med stresspåslag”. Att må dåligt på grund av kränkande och grova verbala påhopp är inte konstigt. Dessutom är det ju så att de verbala mobbarna också triggar dem som inte tvekar att använda fysiska medel. I somras avslöjade nazisten Theodor Engström (som mördade Ing-Marie Wieselgren) att han haft ett ”högre mål”, nämligen att mörda C-ledaren Annie Lööf. Sambandet mellan detta och den kampanj som bedrivits av SD:s kommunikationsenhet via progandakanalen Riks går inte att bortse från. Kanalen har gjort mer än 120 klipp om Annie Lööf där hon attackerats, hånats och förlöjligats. I det våldsamma språkets förlängning finns alltid från dessa grupper hotet om rent fysiskt våld.

Vi bör även notera hur partiledaren Åkesson kommenterade det som hände i Sölvesborg:

Många är, med all rätt, förbannade, och självklart har var och en rätt att – inom lagens och anständighetens ramar – ge uttryck för det. Det ingår i det politiska uppdraget att tåla tuff kritik.”

Man kan inte direkt säga att han tyglar sina stormtrupper….

I Norrtälje kommun samarbetar däremot moderaterna med SD. Där ska kommunen nu efter valet styras av M, SD, L och KD. Genast såg man då till att räkna om beräkningsgrunderna för kommunstyrelse-ordförandens lön. Tidigare hade den beräknats som 60 procent av en statsrådslön. Nu skulle det istället vara 60 procent av statsministerns lön. Kommunstyrelsen ordförande Bino Drummond skulle därmed öka sin lön med 23 000. Det blev tack och lov en hel del ståhej om detta i medierna. Inte minst kanske på grund av den 27 sekunder långa tysta tankeperiod som Staffan Tjörnhammar, kommunstyrelsens vice ordförande tog i TV. Det var efter frågan om det inte fanns andra grupper som kunde förtjäna dessa pengar. Hans svar att de ”måste prioritera” kändes nog för de flesta och med tanke på ”eftertanken” inte så övertygande. Men efter stormen i medierna har nu Drummond meddelat att han backar från beslutet om sin lönehöjning. Han säger nu att beslutet ”gick för fort”. Men hade han tyckt det ifall det inte blivit en ”storm” kring beslutet? Det betvivlar jag.

Eftertanke?

Vi ska inte heller glömma att SD som nu sitter i styret i Norrtälje var med på detta beslut. Det kanske inte rimmar så bra med formuleringarna i deras lokala valmanifest om att ”minska kostnaderna för politiken” eller att ”förbättra kommunikationen med kommuninvånarna innan beslut fattas”. Bryr sig deras väljare om detta?

På riksnivå

På riksnivå har regeringen och dess Tidö-avtal mötts av kritik från många håll. En organisation som riktat kritik mot Tidö-avtalet från perspektivet mänskliga rättigheter är Civil Rights Defenders. Organisationen hette tidigare Helsingforskommittén och arbetar på fyra kontinenter med att bevaka mänskliga rättigheter. Det är en organisation som uppbär statsunderstöd. CRD har tidigare krockat med SD:s Björn Söder då man kritiserade regimen Orban i Ungern. Det borde man inte ha gjort enligt Söder då man har statsbidrag för sin verksamhet. Nu när CRD även kritiserar Tidö-avtalet från samma utgångspunkter återkommer samma synpunkter från Söder och partistyrelsekollegan Kinnunen. De borde inte ha statsbidrag menar de. Åkesson som alltid är lite mer slipad än sina kollegor sa i riksdagen om detta att han inte förstod varför staten ska skicka pengar till ”olika vänsterliberala organisationer” för att upprätthålla vårt demokratiska system. Han instämmer alltså också i kollegornas åsikter. Politiken ska inte granskas av några som får bidrag för sin verksamhet.

Även Naturskyddsföreningen har kritiserat Tidö-avtalet. Det ”kommer inte ens i närheten av att leverera på miljö- och klimatområdet”, skrev organisationen bland annat i sin granskning. Då dröjde det inte länge innan Naturskyddsföreningen fick ett mejl från SD:s kansli där man ville få reda på vilka privatpersoner som gett pengar till organisationen. I detta fall är det inte lika tydligt vad SD är ute efter. Men sambandet mellan kritik av SD och granskande av bidrag finns även här.

Högerstyret och vad som väntar

Det här var bara fyra exempel. Men de visar, tror jag, på en del av det som vi har framför oss.

Angreppen på allt som står i deras väg från SD:s politiker, stormtrupper av ”nätkrigare” och våldsverkare kommer inte att avta. Liberalerna har inte tämjt dem utan istället gett dem ännu större självförtroende och makthunger.

Angreppen kommer ske både mot misshagliga individer och mot institutioner, organisationer eller medier som på olika sätt får stöd av samhället. Angreppen kommer ske både via politiken och med hjälp av stormtrupperna. Vi som vill skydda den form av demokrati som vi uppnått måste gå samman med en mängd olika grupper i försvar av olika organisationer, institutioner och medier.

En viktig fråga blir om SD kommer kunna fortsätta att spela rollen som folklig underdog. Kommer fler människor se att de både luras och ljuger eller att de inte alls är ovilliga att roffa åt sig av skattepengar för egen del? Kommer fler se att de inte alls skyddar fattiga pensionärer, sjukskrivna eller arbetslösa? Att de inte ens infriar sina klimatfientliga löften om enorma sänkningar av bensin- och dieselpriserna kanske gör en och annan besviken. Men att omvandla den besvikelsen till något vettigt är däremot svårt. Oavsett det så måste vi avslöja dem på alla områden där vi kan. Och exemplen kommer att bli fler och fler.

Nu är Erdoğans regim ”en av de våra”

Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra.” (Groucho Marx)

Om vapen och (svensk) vapenexport har jag skrivit många bloggar under åren (se ”Kategorier”). För den som är intresserad av kritik mot Sveriges vapenexport så rekommenderar jag förutom tidigare bloggar i denna kategori även Svenska Freds argumentationssamling. Jag är alltså generellt kritisk mot svensk vapenexport. Men bortsett från det så finns det ändå vissa principer som reglerar svensk vapenexport. Eller gör det? Låt oss se.

I Sverige har regeringen delegerat beslut om vapenexport till Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Det är alltså ISP som beslutar om tillstånd för vapenexport. Men deras beslut ska regleras av bestämmelser som antas av Sveriges riksdag. Den 28 februari 2018 antog riksdagen ökade krav på de länder som Sverige exporterar krigsmateriel till. Så här:

För att landet ska få tillstånd att ta emot krigsmateriel ska landet ha respekt för mänskliga rättigheter, ha en hög demokratisk status och importen av krigsmateriel får inte motverka en rättvis och hållbar utveckling i landet.

Syftet med ändringarna var ”att se till att Sverige endast exporterar krigsmaterial till länder som är acceptabla”. 

Men idag skriver Inspektionen för strategiska produkter (ISP) i ett pressmeddelande att de åter har ”beviljat tillstånd för svensk export av produkter klassade som krigsmateriel till Turkiet”.

Så hur är det då med principerna? Har Turkiet blivit ”acceptabelt”? Är det ett land med ”hög demokratisk status” där mänskliga rättigheter respekteras? Kan man utesluta att export av vapen dit ”inte motverkar en rättvis och hållbar utveckling i landet”.

Alla som är någorlunda insatta i förhållandena i Turkiet vet att det inte är så. Den som är tveksam kan annars gå till en rapport från regeringskansliet från förra året som granskade ”Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer” i Turkiet. I rapporten skrev man bland annat:

Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande.

….rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts.

Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker.

Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.

Därför skriver naturligtvis inte heller ISP något om situationen för demokrati i Turkiet. Istället skriver man bara att ”beslutet att åter tillåta export till Turkiet är en direkt följd av Sveriges ansökan om medlemskap i Nato, där ju Turkiet är en av medlemmarna”.

Så var det med principerna. De gäller bara så länge de som är odemokratiska inte ingår i vårt läger. Men nu är inträdet i Nato överordnat och då behöver man tydligen inte ens kommentera någon av de tidigare principerna.

Inträdet i Nato som inte ger oss större trygghet och som motverkar avspänning leder också till en ökande cynism och att viktiga beslut genomförs utan att grundas i tydliga principer och nästan utan någon som helst demokratisk debatt.

Valanalyser och ”käpphästar”

Dagen efter valet för en vecka sedan skrev jag några funderingar om det som hänt. Jag skrev bara lite om Vänsterpartiet, bland annat detta:

Helt klart har många som tidigare röstat på V valt att denna gång ”stödrösta” på MP. Men personligen tror jag till exempel att partiledarens sätt att prata om livsstilsförändringar i förhållande till klimatfrågans betydelse har ökat antalet ”stödröstare” till MP.

Att ett antal människor som tidigare röstat på Vänsterpartiet nu valde att istället rösta på Miljöpartiet stämmer. Enligt valundersökningen var det 13 procent av dem som 2018 röstade på V som denna gånga röstade på MP. En del gjorde det för att helt enkelt hålla MP kvar i riksdagen (sådana kampanjer förekom t.ex. på nätet). Andra gjorde det kanske för att de var missnöjda med en förändrad betoning av klimatpolitiken från V:s ledning.

Men hela 22 procent som röstade på V i förra valet röstade denna gång på S. Det är inte helt lätt att ta in för någon som i likhet med mig uppfattat att socialdemokratin på många sätt gått åt höger. Det är alltså en ännu viktigare sak att fundera över för oss som hoppades på framgång för Vänsterpartiet.

Detta med valanalyser

Ofta verkar s.k. valanalyser i många partier mer fungera som ett vått finger i luften. Om det gick dåligt så ska politiken läggas om och anpassas. Det är ju för övrigt precis det som vi sett hos alla de partier som under de senaste åren alltmer anpassat sig till SD:s agenda.

Jag är därför motståndare till ett tänkande där kortsiktiga upp- eller nedgångar styr valanalysen, även för Vänstern. Ett parti måste stå för vissa saker – sitt program – oavsett om det ger framgång i det korta perspektivet.

När det gäller Vänsterpartiet så är ju inte bilden entydig. Partiet har under flera år haft en mycket stor medlemstillströmning och den fortsatte även efter valet. Det är fler medlemmar nu än på flera decennier. I flera städer och regioner går också partiet fram starkt röstmässigt. Det är utanför städerna som Vänsterpartiet backar, vilket ger ett försämrat resultat i riksdagsvalet.

Om detta skriver Vänsterpartiets partisekreterare Hanna Gedin i ETC:

….det går redan att konstatera att Vänsterpartiets resultat, trots en fin valrörelse, är en besvikelse. Nu behöver vi göra en ordentlig analys av vad som hänt, en analys baserad på fakta om varför människor röstat som de gjort…….Att istället snabbt lyfta fram just de käpphästar som man alltid lyfter fram, det tror jag är en mindre fruktbar form av debatt.

Jag tror jag förstår hur hon menar. Det är ju inte säkert att det som man själv ogillat i partiets valkampanj eller olika riksdagsbeslut är det som orsakat röstnedgången.

Men det är inte heller så att all politik som kan ge röstmässig framgång är den rätta på längre sikt. Ett vänsterparti bör ha ett längre perspektiv än en valperiod. Därför vill jag här rida ut till käpphästarnas försvar.

Några käpphästar

Ett vänsterparti måste vara systemkritiskt och inte ducka för frågor om socialismen. Det betyder inte att frågan om vad begreppet socialism står för idag är enkel. Jag har skrivit om den saken många gånger. Men utan en vision om ett samhälle som är något annat än det kapitalistiska så blir vi bara ett nytt socialdemokratiskt parti. Alltså ett parti som visserligen har skrivningar om detta i sitt program men aldrig lyfter fram visionen eller låter den prägla de krav som reses. Att i vision, krav, attityd och även valaffischer skilja sig från alla de andra partierna är kanske inte i alla lägen en väg till röstframgång. Men det är ändå viktigt ifall våra perspektiv sträcker sig längre än till en valrörelse. Det gäller också till exempel en sådan sak som valaffischer

Ett ekologiskt socialistiskt parti måste våga säga att även en rättvis klimatomställning kommer innebära stora livsförändringar vad gäller vår konsumtion, vårt resande och annat. Tyvärr vågade inte heller MP säga det. Förmodligen för att de trodde att det skulle minska antalet röster. Och kanske skulle det i det korta perspektivet vara ett problem att säga som det är även för Vänsterpartiet. Ändå anser jag att det är något vi både måste säga och agera efter. Vi måste förbereda oss alla, både på de konflikter som kommer ske i omställningen och de solidariska åtgärder som innebär att också avstå materiella fördelar.

Hillersberg om Mao-kulten, för dem som minns….

Ett socialistiskt parti som vill åstadkomma en stor demokratisering av hela samhället måste också hela tiden präglas av tanken på att det är de många som ska med och som är nödvändiga för förändring. Det måste genomsyra såväl organisationen som formen på de tankar och krav som förs ut. Ledare är viktiga, men det är bara ledare som vill bevara det bestående som tjänar på att de många är passiva, eller alternativt följer som en fårskock. Att genomföra en valkampanj som ibland liknade ett presidentval där partiledaren Nooshi fördes fram på kepsar, t-shirts, affischer och andra bilder tycker jag står i motsättning till en socialistisk folkrörelseinriktning. Även om det skulle vara så att Vänsterpartiet tjänade på det upplägget så tror jag att det är felaktigt ur det längre perspektivet. Vi fostras då i att (som vanligt) lita på ledare, på att andra ska fixa det, istället för att vi själva måste organisera oss och aktivera oss.

Jag vet alltså inte ifall de saker jag här kritiserar i Vänsterpartiets valkampanj orsakade bakslaget på riksplanet. Men oavsett det så anser jag att det innebar en riktning som leder oss fel.

Det var några käpphästar.

En gissning i valanalysdebatten

Men om vi då ska försöka fundera över det korta perspektivet, alltså varför Vänsterpartiet backade i riksdagsvalet, så är det en annan fråga än mina ”käpphäst-tankar”.

Bland de fakta vi vet (om vi ska lita på valundersökningen) så har, som jag skrev ovan, sannolikt 13 procent av de som förra gången röstade på V denna gång röstat på MP. Ännu fler, 22 procent lämnade för att istället stödja S.

Jag tycker fortfarande att det då verkar sannolikt att de som röstat på MP antingen gjort det för att rädda MP och/eller för att de var missnöjda med V. Kanske har det som uppfattats som en omsvängning av politiken hos V när det gäller miljö och klimat också spelat roll.

När det gäller de som lämnat för att stödja S finns det åtminstone två (kanske fler?) tänkbara förklaringar. Antingen valde de S denna gång för att de tyckte att V är för extrema i sina krav och åsikter eller så gjorde de det för att de hade svårt att se några stora och avgörande skillnader. Med tanke på den fortsatta högervridningen av S och den ganska utslätade kampanjen från V så tycker jag att det är en del som talar för den senare förklaringen.

Några första eftervalstankar

Alla röster är ännu inte räknade och vi vet inte det slutliga resultatet, framförallt när det gäller regeringskonstellationen. Men helt klart är SD den stora vinnaren. De går fram med 3,1 procent till 20,6 och blir näst största parti. Socialdemokraterna gick också fram. De ökade med 2,2 procent till 30,5 och behåller ställningen som största parti. Men då ska vi minnas att socialdemokraternas valresultat 2018 var det sämsta som partiet uppnått. Nu är man tillbaka till nivån från 2014 som även den var låg i ett historiskt perspektiv.

Miljöpartiet ökar med 0,6 procent sedan förra valet. Med tanke på att de i de flesta av de ständiga opinionsundersökningarna länge låg under fyraprocent-spärren så kan jag förstå att de är glada för egen del.

Alla övriga partier backar i detta val. Moderaterna som backade för tredje gången sedan valet 2010, backade denna gång med 0,7 procent. KD och L backade med vardera  0,9%. Ändå är kanske ledningarna för dessa partier lika nöjda som de låter på valvakan. De har ju nu chans att ta över regeringsmakten med hjälp av SD.

Att Centerpartiet backade med 1,9 procent känns sorgligt. De var ju faktiskt det enda anständiga icke-rasistiska alternativet för borgerliga väljare. 25 procent av deras väljare drogs istället till M,KD och L enligt VALU.

Ännu mer sorgligt är tillbakagången för Vänsterpartiet med 1,3 procent. Partiet går visserligen fram i storstäderna, framförallt i kommunal- och regionvalen där stödet ligger mellan 13 – 15 procent. Ja även riksdagsvalet går bättre i storstäderna. Men i landet som helhet landar Vänsterpartiet på blygsamma 6.7 procent. Vilken betydelse inriktningen och formen på valkampanjen haft för detta bakslag är en sak att fundera över. Helt klart har många som tidigare röstat på V valt att denna gång ”stödrösta” på MP. Men personligen tror jag till exempel att partiledarens sätt att prata om livsstilsförändringar i förhållande till klimatfrågans betydelse har ökat antalet ”stödröstare” till MP.

Att kratta manegen för SD

De borgerliga partierna har på olika sätt krattat manegen för SD. Inte bara för att de släppt in dem i sin gemenskap utan kanske framförallt för att de också drivit olika typer av populistiska utspel som riktar sig mot invandrare eller barn till invandrare. Moderatledaren har dessutom i Almedalen prisat SD för deras uthålliga och långvariga främlingsfientlighet. Eller som han uttryckte det:

Inget annat parti har som SD i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen,”

Men tyvärr har även socialdemokratin förfallit till samma typ av främlingsfientliga utspel som de SD-härmande borgerliga partierna. De både sympatiska socialdemokraterna Palm och Gustavsson skriver självkritiskt om detta i Rörelsen:

Socialdemokraterna måste bjuda motstånd mot hatet. Och vi måste visa en annan väg. För många väljare har intrycket av den socialdemokratiska kampanjen varit ett annat. Uttalanden har uppfattats som att Socialdemokraterna håller med om den falska koppling mellan bakgrund och brottslighet som de högerkonservativa försöker etablera.

Då alltför många alltså gjort rasismen rumsren så är det inte så förvånande att så många väljare sökt sig till det konsekvent rasistiska originalet.

Tydligen har också valdeltagandet gått ner från 87 procent 2018 till 83 procent detta val. Det är illa och vi vet dessutom att lägre valdeltagande brukar gynna högersidan. En valrörelse som präglats av hat och hemska valdebatter i TV har säkert bidragit till att öka uppgivenheten bland många människor.

Regeringsfrågan

Just nu ser det i rösträkningen ut som om högersidan har det övertag som innebär att de kan komma att bilda regering. Det är det som är allra mest nedslående med resultatet av detta val. Inte bara det att vi riskerar att få en högerregering. Det kommer då också vara en regering där SD är det största partiet. Jag skrev häromdagen att vi i stolthet och glädje skulle rösta men ”utan illusioner om att något förändras av sig självt”. Det var mitt vanliga tjat om att en förutsättning för parlamentariska framgångar är rörelserna utanför riksdagen. Om vi får en rasistisk högerregering i Sverige så är detta ännu viktigare. Vi kommer på område efter område behöva bemöta och strida mot dem när de påbörjar sitt nedrivnings-projekt.

Rösta i glädje, stolthet och ilska, men utan illusioner

Har du redan röstat (i förtid) eller går du idag till din vallokal för att rösta? Jag hoppas verkligen det. Rätten att få rösta är något som människor före oss kämpat för. Det är en erövring. En dag då vi alla tillfälligt verkar jämlika, då vi alla har just en röst var. För detta kan vi vara både glada och stolta. Vi bör också kämpa för att upprätthålla denna kunskap: Att rösträtten inte blev oss given utan att den krävde en lång och hård kamp, med enorma mobiliseringar av så kallade vanliga människor. Vi ska inte heller glömma vilka som kämpade mot detta: överklassen, kapitalägarna och högern. För övrigt just den höger som SD – när de försöker framställa sina rötter som annat än nazistiska – hänvisar till när de talar om sin nationalkonservativa ideologi.

Rätten att få rösta är en av flera rättigheter som ingår i det vi kallar demokrati. På den svenska riksdagens hemsida kan man läsa:

En annan demokratisk grundtanke är att alla människor är lika mycket värda och ska ha samma rättigheter. I en demokrati ska man få tänka och tycka vad man vill och ha möjlighet att uttrycka sina åsikter öppet i tal eller skrift.

Tyvärr är det mycket som återstår här. Vi är inte alla i praktiken ”lika mycket värda” när det gäller möjligheter att göra val i livet, att påverka samhällsutvecklingen och att bestämma. Dessutom har utvecklingen med alltmer ökande klyftor gjort att skillnaderna mellan hur vi ”värderas” i samhället blivit större under de senaste decennierna. Och även om vi på papperet har samma rätt att uttrycka våra åsikter ”i tal och skrift”, så vet vi att även här är skillnaderna stora mellan dem som har makt och stora kapital och de flesta av oss andra.

Demokratin skulle kunna vara större än den är helt enkelt. Den skulle vara större än den är nu ifall vi kunde minska eller bryta ner klasskillnaderna. Den skulle också vara större om den utvidgades till att gälla på våra arbetsplatser och inom ekonomin. Att stora beslut om arbetsmiljö, investeringar eller nedläggningar som nu tas av en mycket liten del av befolkningen verkligen var något som vi alla hade inflytande över.

Men nu har vi detta val idag. Många påpekar att det på många sätt är ett ovanligt viktigt och avgörande val. Det tycker jag också. Risken att få en regering där SD (i eller utanför regeringen) har ett avgörande inflytande är så skrämmande att det borde få alla människor som bryr sig om demokrati och vill leva i ett anständigt samhälle att rösta MOT det. Om inte det räcker så borde tanken på att få en myglare som Kristersson till statsminister få de flesta att önska något annat. Om Kristerssons alla ”lik i lasten”: läs Dick Sundevalls genomgång i Magasinet Paragraf.

Så detta val handlar för mig framförallt om vad vi helst måste undvika. Jag vet att det inte är ett speciellt entusiasmerande perspektiv. Jag skulle önska att jag verkligen kunde tro på att vi ska få ”en rödgrön regering som stärker välfärden, höjer pensionerna och genomför klimatomställningen”. Men tyvärr tycker jag inte när jag tittar på det socialdemokraterna säger eller inte säger att det ger mig något sådant hopp. Inte ens att de talar om problemen med marknadsskolan vågar jag lita på. De har ju varit med om att släppa fram den och de har inte gjort något för att försöka hejda den. Att de söker sitt samarbete med det extremt nyliberala Centerpartiet – vars enda positiva drag är att de inte vill samarbeta med rasister och högernationella – ger inte heller något hopp.

Det enda som i någon mån kan knuffa en styrande socialdemokratisk regering åt att genomföra en del bra saker, det  är en starkare vänster. Och då räcker det inte att den ”bara” blir starkare i riksdagen. På samma sätt som rösträtten och andra demokratiska rättigheter erövrades i strid av stora folkrörelser krävs det idag att rörelserna för förändring utanför riksdagen också stärks. Där är vi alla viktiga.

Ledare spelar roll och är viktiga. Men utan oss, de många, är de ingenting. Det förtjänar att påpekas efter en valrörelse som koncentrerat mer på partiernas ledare än jag någonsin tidigare kan minnas.

Så rösta i glädje och stolthet för rättigheten att få rösta, i ilska mot högerns vulgärpropaganda men utan illusioner om att något förändras av sig självt. Du behövs också om vi ska få någon verklig förändring.

PS: om du vill hitta argument från olika rörelser för att rösta på Vänsterpartiet så läs Samuel Skånbergs blogg om detta. Läs gärna också annat på hans intressanta och faktarika blogg.

”Invandrarna” eller ”de rika”?

Jag lyssnade på P1-morgonens partiledarintervju med Liberalernas Johan Pehrson. Han fick frågor om deras (nya) relation till SD. Som vanligt bland s.k. liberaler så kan Pehrson inte prata om SD utan att blanda in V. Han använder då uttrycket ”ytterkantspartier” och säger att på ”den ena kanten anser man att det är invandrarnas fel medan man på den andra kanten (alltså V) anser att det är de rikas fel”. Jag funderar på den saken. Är det så? Stämmer jämförelsen?

SD

Naturligtvis kan man säga om SD att deras udd alltid på alla möjliga områden riktas mot människor som invandrat eller barn till dem som invandrat. Visserligen tog SD bort det mystiska begreppet ”nedärvd essens” ur partiprogrammet 2019. Men det är deras syn på nation och demokrati som är det utmärkande. De skriver till exempel i partiprogrammet att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. De delar upp oss och ställer oss emot varandra utifrån sin syn på vad folket är. Dessutom kan enligt partiprogrammet ”man även som infödd svensk upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Detta ”upphörande” handlar alltså även om synen på demokrati.

Men Vänstern då?

Anser Vänstern på samma sätt att ”de rika” ska upphöra att tillhöra nationen, att de ska fråntas sitt medborgarskap och sina demokratiska rättigheter? Nej det finns det ingen grund för att påstå. När Vänstern kritiserar orättvisor i samhället så handlar det inte om att göra några till syndabockar utan om att förändra strukturer.

”De rika”

Det finns stora skillnader när det gäller löner. Men de verkligt stora skillnaderna handlar om inkomster från kapital.

År 2020 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 342 miljarder. För att förstå storleken så kan det jämföras med de totala arbetsinkomsterna från vanlig lön som uppgick till drygt 2 000 miljarder kronor.

De tio procent rikaste tog hand om 95 procent av kapitalinkomsterna. Den allra rikaste procenten av befolkningen tog hand om 201 miljarder, alltså 59 procent.

Inom den här gruppen har 40 – 50 procent ärvt sina rikedomar. År 2017 ärvdes totalt 376 miljarder i Sverige. Och tydligen gäller bristen på ”social rörlighet” allra mest inom den allra rikaste promillen, den grupp som ensam tar hand om en fjärdedel av kapitalinkomsterna.

Är detta ett problem?

Jag tänker att det finns åtminstone två viktiga problem med dessa mycket ojämnt fördelade tillgångar. Det ena handlar om rättvisa och det andra handlar om demokrati.

När det gäller rättvisan så menar jag inte rättvisa för rättvisans skull. Naturligtvis är det upprörande med dessa orimliga ökande klyftor. Då kan jag tänka som miljardären Sverker Lerheden som sa: ”Vid finanskrisen 2008 gödslades det med pengar över oss bemedlade. Det är konstigt att det inte blivit revolution”.

argumentsamling

Men en rättvisare fördelning är framförallt förnuftigt. Dels för att många undersökningar visat att mer jämlika samhällen har färre typer av problem inom befolkningen, men också för att det blir allt tydligare att resurserna inte är oändliga.

Rättvis fördelning av resurser

Jag läser en intressant artikel om detta i Aftonbladet av forskarna Oksana Mont och Carl Dalhammar. De skriver bland annat (läs gärna hela deras artikel):

En hållbar konsumtionsnivå måste respektera de planetära gränserna och ligga i linje med uppsatta klimatmål, samtidigt som konsumtionen hos de fattigaste delarna av jordens befolkning behöver öka för att de ska kunna leva ett värdigt liv.

Klimatpåverkan från svensk konsumtion består dels av klimatpåverkan från aktiviteter i Sverige, dels av klimatpåverkan från svensk konsumtion som sker i utlandet, där många varor tillverkas.

De argumenterar för att det inte räcker med att konsumera mer effektivt eller annorlunda utan att det också behövs en ”absolut minskning i konsumtionsnivåer av varor och tjänster som leder till minskning i miljömässig och social påverkan…”

Eftersom det är så att de rikaste också står för den allra största konsumtionen och den som tär mest på våra resurser så blir slutsatsen att:

allt fler forskare framför budskapet att konsumtionen från de rikaste individerna måste minska så att fattiga kan få möjlighet att konsumera mer för att kunna nå en tillräcklig nivå.

Detta gäller såväl globalt som nationellt. Omställningen kräver att vi minskar de skyhöga klyftorna i Sverige såväl som i världen. Omställningen är inte heller möjlig om den inte upplevs som rättvis.

Makten och demokratin

Men det är också så att med stor rikedom följer stor makt. En stor makt som ofta står utanför demokratins inflytande eller som, ännu värre, har makt över demokratins beslutsfattare på ett sätt som de flesta väljare inte har. Det handlar om beslut när det gäller rikedomens användning: vad ska produceras och hur ska det produceras. En större del av medborgarna måste få bli delaktiga i den typen av beslut. Det kan ske både genom politiken och genom inflytande som anställd i olika företag.

Därför är det viktigt att på olika sätt minska klyftorna och demokratisera ägandet.

Men för att återvända till Johan Pehrson. Att bryta ner klassamhället och demokratisera ägandet handlar inte om att ”det är de rikas fel”. Jag har inte ens hört eller läst  några som pekar ut de rika i Danderyd (en del av Djursholms kommun med 9 300 invånare varav en mycket stor andel extremt rika) som ett problem, att de borde ”integreras” till exempel, trots att det är ett extremt segregerat område.

De rika handlar naturligtvis utifrån sina egna klassintressen, inom ett givet ekonomiskt system. Även de som i likhet med miljardären Sverker Lerheden ser problemen. En politik för minskade klyftor och ekonomisk demokrati hotar inte de rika varken till livet eller när det gäller deras medborgerliga rättigheter. Däremot skulle de naturligtvis förlora fördelar och privilegier på samma sätt som överheten gjorde då den allmänna rösträtten infördes.

Att avtala om terrorism med en despot

Sverige (och Finland) går vidare mot medlemskap i Nato efter mötet i Madrid. Nu ska svenskt och finskt medlemskap ratificeras i alla medlemsstaters parlament. Det blev möjligt efter att Sverige, Finland och Turkiet skrivit ett avtal med tio punkter. Som alla nu vet så var det just Turkiet som motsatte sig svenskt och finskt medlemskap. Med avtalet skulle den turkiska statsledningen ”lugnas”. Så uttryckte sig både generalsekreterare Stoltenberg och vår statsminister Andersson. Det har nu skett.

Vad är då Turkiet för ett land och hurdan är den turkiska regimen? Låt mig citera några utdrag från en rapport grundad på Utrikesdepartementets bedömningar och publicerad av vår svenska regering för ett år sedan:

Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande.

….rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts.

Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. Detta gäller även oppositionspolitiker, särskilt från det prokurdiska Folkets demokratiska parti (HDP).

Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.

2021 frånträdde Turkiet Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen)

Strafflagen tillåter en bred tolkning av begrepp som terrorism, förtal av presidenten och förolämpning av nationen, vilket undergräver rättssäkerheten.

Turkiets omfattande terrorlagstiftning samt lagar om bland annat förtal av presidenten och förolämpning av nationen tillämpas godtyckligt och innebär inskränkningar av yttrande-, press- och informationsfriheten.

Såväl kvinnorättsdemonstrationer på den internationella kvinnodagen som Prideparader är i praktiken förbjudna i hela Turkiet sedan 2018 respektive 2015.

Grundlagen erkänner endast turkiska som nationellt språk, vilket påverkar den kurdiskspråkiga befolkningen negativt.

Med denna stat har vår egen regering alltså träffat ett avtal för att lugna den turkiska regimen och  kunna gå med i Nato. I detta avtal uttrycker Sverige och Finland ”sitt fulla stöd till Turkiet för hot mot landets säkerhet”. Sverige och Finland går med på att ”slå ned på PKK-aktiviteter” och ”inleda ett förstärkt samarbete med alla led i Turkiets regering, polis och säkerhetstjänst mot terrorism”. Det ska tecknas ett utlämningsavtal med Turkiet. Sverige och Finland går med på att motarbeta vad Turkiet ser som ”desinformation”.

Sverige och Finland ska alltså samarbeta ”mot terrorism” med ett land där ”lagar mot terrorism ….. används för att tysta oliktänkande och regimkritiker”, där ”en bred tolkning av begrepp som terrorism” tillåts och där ”terrorlagstiftning …….tillämpas godtyckligt”, enligt regeringen för ett år sedan.

En av de personer som Turkiet vill ha utlämnad är journalisten Levent Kenez som flydde till Sverige 2016. Men förra året avslog den svenska Högsta domstolen Turkiets ”begäran”. HD skrev då:

Gärningen som Levent Kenez misstänks för — journalistisk verksamhet som chefredaktör för en tidning — motsvarar inte brott enligt svensk lag”.

Att statsminister Andersson nu säger att ”ägnar man sig inte åt terroristverksamhet så behöver man inte vara orolig” känns inte speciellt lugnande för den som tänker efter lite. Sveriges regering vill ju få den turkiska presidenten att ”känna sig lugn” och visa att de tar ”hans oro på allvar”. Men ”oron” hos en förtryckarregim som använder ordet ”terror” om allt som de vill förtrycka kan bara lugnas genom att ge upp svensk lagstiftning.

Av rädsla för den skurkaktiga regimen i Ryssland inleder vi alltså ett samarbete med en regim som mycket liknar den ryska vad gäller att vara odemokratisk och reaktionär. Och faktiskt även när det gäller att föra krig mot sina grannar. Jag citerar åter ur rapporten från Utrikesdepartementet:

Turkiet har genomfört fyra större militära operationer i Syrien. Under operation ”Fredens källa” 2019 begick enligt Amnesty International den turkiska militären och turkietstödda väpnade syriska miliser krigsbrott samt allvarliga kränkningar och övergrepp.

Turkiet kontrollerar delar av norra Syrien genom stöd till ett antal syriska miliser, under the Syrian National Army (SNA).

Invasionen av Syrien 2019

Det har varit en anledning till att Sverige inte har exporterat vapen till Turkiet. Men som statsminister Andersson uttryckt det så är det ”naturligtvis” annorlunda om vi blir medlemmar i Nato. För nu bekräftar Sverige och Finland i avtalet att ”det inte råder något embargo på vapenexport till Turkiet och Sverige kommer anpassa reglerna för sin vapenexport till Nato-allierade”.

Ja, det följer inte bara rättigheter av att gå med i en allians – i detta fall den tveksamma rätten till att ingå under ett ”kärnvapenparaply”* och att få stöd vid ett militärt angrepp – det följer också skyldigheter som att bistå andra medlemmar i alliansen oavsett hur skurkaktiga de är. Därför måste ”naturligtvis” Sverige exportera vapen till Nato-landet Turkiet.

Sverige och det socialdemokratiska partiet har rört sig långt bort från arvet efter Palme. Och erfarna socialdemokrater som Lena Hjelm-Wallén eller Pierre Schori uttrycker sin avsky mot det skamliga sveket mot kurderna.

Linus Hagström professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan beskrev den brådstörtade processen kring inträdet i Nato så här i DN 28 juni:

Även om det inte klart uttalades, går det på basis av hur beslutet fattades att konstatera att något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022.

Ett ”undantagstillstånd”. Skulle man kanske rentav kunna tala om en kupp? Inom det socialdemokratiska partiet och genom regeringen med kraftigt understöd från militärer, militärindustri och dominerande medier.

Vart är du på väg?

……………………………………………………………………………………………………………………………………

*Om det tveksamma skyddet under kärnvapenparaplyet, läs tidigare bloggar under kategorin ”Vapen och krig”

%d bloggare gillar detta: