Despoter, envåldshärskare och auktoritära ledare är sällan utan någon form av folkligt stöd. Det kan ta sig olika uttryck (i val eller på andra sätt) och stödet kan variera, men ofta har de också en folklig bas. Det gör inte dessa ledare till trovärdiga demokrater. Det gör inte heller att de politiska system som de härskar i blir mer legitima.
Vi vet nu att Erdoğan vann valet i Turkiet. Om det kan sägas många saker. Jag ser till exempel att redan innan rösträkningen kommit över 90 procent så gratuleras Erdoğan (enligt TT) av den auktoritära premiärministern Viktor Orbán i Ungern som skriver ”Gratulerar herr president till den odiskutabla segern”. Jag tänker på det gamla uttrycket att kaka söker maka…..
En vän med rötter i Turkiet och kännedom om det som händer där, skrev en kort men mycket bra kommentar till detta val. Med hans tillåtelse återger jag kommentaren här:
Tänk om
1) Jonas Sjöstedt satt fängslad och V blivit förbjudet som parti pga sitt engagemang för minoritetsrättigheter,
2) Magdalena Andersson inte tilläts ta över S från Stefan Löfven pga fabricerade rättsliga misstankar mot henne
3) M hade bildat en formell allians med SD för att säkra sin sinande majoritet i riksdagen
4) hundratusentals statliga anställda hade sparkats pga misstankar om att vara regimkritiska
5) universitetens rektorer tillsattes direkt av regeringen och deras regimvänlighet var det viktigaste kriteriet
6) domstolar pressades kontinuerligt av regeringen för att fatta politiskt motiverade beslut
7) DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, Sydsvenskan, Göteborgsposten och till och med Dalademokraten hade tagits över av regimvänliga ekonomiska krafter och sparkat alla sina fritänkande medarbetare
8) SVT och SR samt alla andra nationella kanaler på din TV bara sände regimvänliga nyheter och kommentarer
9) alla politiska och ekonomiska fördelar av regeringsställningen utnyttjades och användes för regeringens valkampanj
10) till och med TT och Valmyndigheten lydde under direkta order från regeringen vad gäller rapportering av valresultatet
SKULLE DU BEHANDLA OCH KALLA ETT VAL UNDER DESSA OMSTÄNDIGHETER I SVERIGE FÖR DEMOKRATISKT?
Om inte, så borde du heller inte betrakta det turkiska presidentvalet som demokratiskt och medierna borde inte rapportera om det som om allt hade gått rättvist till.
Memet Aktürk Drake
Jag instämmer till fullo i denna beskrivning och den berättigade frågan.
Om det svenska kryperiet för den odemokratiska regimen i Turkiet har jag skrivit tidigare. Och förutom att svenska medier ansluter till detta kryperi genom sitt sätt att rapportera så har de dessutom bara pratat om det som de kallar ”den svenska Nato-processen”, denna process som bara handlar om anpassning och när inträdet blir av, men inte ger utrymme för någon som helst diskussion om vart vi är på väg.
Vi nås på nyheterna av rapporter om den fruktansvärda situationen i de jordbävningsdrabbade områdena av Turkiet och Syrien. Siffrorna över antalet döda, nu 7000, stiger hela tiden och förödelsen är enorm. Detta är en av de värsta naturkatastrofer som inträffat i området och räddningsinsatser och humanitär hjälp är överordnat allt annat.
Men även i denna situation kommer politiska förhållanden in. Erdoğan-regimen har utlyst undantagstillstånd och många oroar sig för hur detta kommer utnyttjas mot politiska motståndare. Redan har flera personer gripits för att ha lagt ut ”provokativa” inlägg på sociala medier. Frågan om korruption och fuskbyggen av giriga byggherrar är sådant som väcks. Efter jordbävningen i Izmit utanför Istanbul så skapades en ”jordbävningsskatt” som skulle gå till att stärka byggnader och infrastruktur och utveckla beredskapen inför jordbävningar hos både myndigheter och medborgare. Hittills har skatten samlat in medel motsvarande över 4 miljarder euro, men regeringen har aldrig redovisat hur de pengarna använts.
Det är också så att de drabbade områdena på båda sidor av gränsen mellan Turkiet och Syrien domineras av kurdisk befolkning. Keya Izol som är människorättsaktivist och tidigare ordförande i Kurdiska riksförbundet säger till tidningen Arbetaren att ”hjälp till några av de värst drabbade områdena inte når fram” och:
Än så länge har hjälpen bara nått omkring 30 procent, läget hade varit helt annorlunda om den här stora katastrofen inträffat i västra Turkiet. Nu saknar människor mat, tält, filtar och vatten.
Keya Izol menar att den turkiska regimen inte agerar tillräckligt just på grund av att området har en väldigt stor kurdisk befolkning.
Enligt alla bedömningar är situationen ännu värre på den syriska sidan av gränsen. Det av kurderna administrerade området Rojava är ett av de drabbade. Enligt Rojava-kommitéerna upphör dessutom inte den turkiska regimens aggression mot Rojava ens nu. De rapporterar om artilleribeskjutning mot den jordbävningsdrabbade staden Tel Rifaat i Rojava.
Nu behövs all världens räddningsarbetare till de drabbade områdena. Som enskilda människor kan vi skänka pengar till olika humanitära organisationer för att lindra nöden.
Själv vill jag informera om insamlingsstiftelsen Kurdiska Röda Solen. Det är en humanitär hjälporganisation, som är självständig, politiskt och religiöst obunden. Den arbetar sedan 1993 med direkt distribution av humanitär nödhjälp till flyktingar och andra behövande i Kurdistan. Den har också möjlighet att verka i de syriska delarna av Kurdistan.
Du kan enklast ge stöd till dem via SWISH 123 40 138 68
Stats- och utrikesministern har känt sig tvungna att uttala sig i förhållande till några händelser den senaste tiden:
Exempel 1
Ål är en rödlistad fisk, akut hotad. Sedan 2007 har ålfiske varit förbjudet för fritidsfiskare.
Trots det har statsminister Ulf Kristerssons närmaste man – statssekreterare PM Nilsson – genom åren, gång på gång, berättat om sitt brottsliga ålfiske i sociala medier. Han skrev till exempel: ”Om man alltid har fiskat ål….då är ålfiske en självklar del av livet självt”.
När han togs på bar gärning ljög han två gånger – först för Havs- och vattenmyndigheten, sedan polisen.
Statsministerns kommentar: ”Det var dumt gjort”.
Exempel 2
Den notoriske koranbrännaren och högerextremisten Paludan brände lördag 21/1 en koran utanför den turkiska ambassaden.
Statsministerns kommentar: ”Yttrandefrihet är en fundamental del av demokratin. Men vad som är lagligt är inte nödvändigtvis passande. Att bränna böcker som är heliga för många är en djupt respektlös handling”.
Exempel 3
I protest mot Erdoganregimens förtryck, den svenska regeringens kryperi och Nato-processen hängde Rojava-kommitéerna en docka föreställande Erdogan upp och ner utanför stadshuset i Stockholm.
Statsministerns kommentar: ”Avskyvärt”.
Utrikesministerns kommentar: ”otroligt allvarligt” och ”farligt för svensk säkerhet”. ”Denna skamlösa handling riskerar nu att försvåra och försena den process där Sverige och vår blivande allierade Turkiet steg för steg byggt förtroende för varandra för att möjliggöra en turkisk ratificering av ett svenskt medlemskap i Nato.
Exempel 4
Regimen i Turkiet fortsätter att montera ner demokratin i namn av kamp mot terrorism, bland annat genom att hota och fängsla journalister och oppositionspolitiker, fortsätter sitt förtryck av den stora kurdiska befolkningsgruppen, angriper kurdiska områden i Syrien samt kräver att namngivna svenska medborgare ska utvisas till Turkiet, samtidigt som Turkiet vägrar att utelämna kriminella som organiserar verksamhet i Sverige (”Räven”)
Statsministerns kommentar: ”Turkiet är en demokrati med allmänna val – en demokrati som har många utmaningar”.
Medierna rapporterar om att en docka föreställande Turkiets diktatoriske president har hängt utanför Stadshuset i Stockholm.
Den turkiska regimen reagerade direkt genom att kalla upp Sveriges ambassadör. Regimens företrädare ansåg att det här var ”bevis för att svenska myndigheter inte har tagit de nödvändiga stegen mot terrorism”.
Innan jag går vidare vill jag bara (än en gång) påminna om vilken typ av regim det är som den här protesten riktades mot. Denna regim som pratar om terrorism samtidigt som den själv terroriserar både sin egen befolkning och befolkningen i Rojava-provinsen i Syrien.
År 2021, innan Nato-processen inleddes, kom en rapport från regeringskansliet om Turkiet ”grundad på Utrikesdepartementets bedömningar”. I rapporten beskrivs Erdoğans regim bland annat så här:
…mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande
Lagar mot terrorism ….. liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker.
Regimen utför frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.
Regimen utför inskränkningar av yttrande-, press- och informationsfriheten.
Såväl kvinnorättsdemonstrationer……som Prideparader är i praktiken förbjudna.
Eller läs en aktuell artikel av Peter Kadhammar i Aftonbladet om olika konkreta uttryck för förtrycket i Turkiet.
Det är denna typ av regim som protesten riktade sig mot. Att denna regim och dess företrädare reagerar mot alla protester och att de också vill styra över vad som händer i Sverige, vet vi redan. Att de ställer in talman Andreas Norléns besök i Ankara och det turkiska parlamentet nästa vecka förvånar inte alls. Men hur reagerar då vår egen regering? Enligt SVT säger utrikesminister Billström att han ”ser otroligt allvarligt på det som hänt”. Han tycker till och med att aktionen med denna hängande docka är ”farligt för svensk säkerhet”.
Billström säger också:
Denna skamlösa handling riskerar nu att försvåra och försena den process där Sverige och vår blivande allierade Turkiet steg för steg byggt förtroende för varandra för att möjliggöra en turkisk ratificering av ett svenskt medlemskap i Nato.
Dessutom betonar han att han ”är förstående till Turkiets reaktion”.
Ja uppfattningarna om vad som är skamligt kan verkligen skilja sig åt.
Själv tycker jag att utrikesministerns förståelse och kryperi för Erdoğan-regimens reaktion är skamlig. Att ”bygga upp förtroende” med en sådan regim ser jag som ett hot mot demokrati och rättvisa.
Igår – söndag eftermiddag – detonerade en bomb på gågatan Istiklal Caddesi, nära Taksimtorget i Istanbul. Hittills har 6 personer bekräftats döda och 81 skadade. Ett på alla sätt vidrigt och oförsvarligt våldsdåd mot oskyldiga människor.
Ingen organisation har tagit på sig dådet. Men Erdoğan-regimen var snabb med att peka ut både PKK och PYD (den kurdiska organisation som verkar i Syrien). Lika snabb var regimen med att stänga ner sociala medier som Facebook, Twitter, Youtube eller Instagram, för att etablera sin egen version.
Extra sorgligt med detta våldsdåd är att det i sin vidrighet är mycket användbart för den turkiska regimen. De vill använda det för att etablera sin bild av de kurdiska organisationerna som terrorister. Framförallt gäller det att stämpla de syriska kurderna som spelade en avgörande roll i kampen mot IS och inte är terrorstämplade av västmakterna. President Erdoğans kommunikationschef säger att ”det internationella samfundet måste vakna”:
Terrorattacker mot vår civilbefolkning är direkta och indirekta konsekvenser av vissa länders stöd för terrorgrupper. Dessa länder måste omedelbart upphöra med sitt direkta och indirekta stöd om de vill vara vänner med Turkiet.
Turkiets inrikesminister markerade ytterligare i en tv-sänd intervju genom att säga att de ”inte accepterar USA:s kondoleanser”
Men är PKK och/eller PYD skyldiga? Allt talar emot det faktiskt.
Partiledaren för det syrisk-kurdiska PYD, Salih Muslim säger till Ekot att de inte har något med dådet att göra:
Vi fördömer alla attacker som angriper civila och ser det som terrorism, vi tar avstånd från alla våldsdåd mot civila och vi har ingenting med det här terrordådet att göra.
Även PKK förnekar all inblandning i dådet. De skriver så här på sin hemsida (tyvärr i Google-översättning, men synsättet framgår):
Denna syn bekräftas också av Michael Sahlin, före detta ambassadör i Turkiet. Han påpekar till SVT att:
IS genomförde terrordåd med syfte att skada civila – medan PKK:s attacker hade profilen att ge sig på militära mål.
Han tillägger att det är ”taktiskt väldigt lämpligt att peka ut PKK i det här läget – nästan oavsett vad man vet” och att ”man måste se anklagelserna bland annat i ljuset av de pågående förhandlingarna mellan Turkiet, Sverige och Finland om Natomedlemskap, och vad som påstås om olika kurdiska grupperingar”.
Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra.” (Groucho Marx)
Om vapen och (svensk) vapenexport har jag skrivit många bloggar under åren (se ”Kategorier”). För den som är intresserad av kritik mot Sveriges vapenexport så rekommenderar jag förutom tidigare bloggar i denna kategori även Svenska Freds argumentationssamling. Jag är alltså generellt kritisk mot svensk vapenexport. Men bortsett från det så finns det ändå vissa principer som reglerar svensk vapenexport. Eller gör det? Låt oss se.
I Sverige har regeringen delegerat beslut om vapenexport till Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Det är alltså ISP som beslutar om tillstånd för vapenexport. Men deras beslut ska regleras av bestämmelser som antas av Sveriges riksdag. Den 28 februari 2018 antog riksdagen ökade krav på de länder som Sverige exporterar krigsmateriel till. Så här:
För att landet ska få tillstånd att ta emot krigsmateriel ska landet ha respekt för mänskliga rättigheter, ha en hög demokratisk status och importen av krigsmateriel får inte motverka en rättvis och hållbar utveckling i landet.
Syftet med ändringarna var ”att se till att Sverige endast exporterar krigsmaterial till länder som är acceptabla”.
Men idag skriver Inspektionen för strategiska produkter (ISP) i ett pressmeddelande att de åter har ”beviljat tillstånd för svensk export av produkter klassade som krigsmateriel till Turkiet”.
Så hur är det då med principerna? Har Turkiet blivit ”acceptabelt”? Är det ett land med ”hög demokratisk status” där mänskliga rättigheter respekteras? Kan man utesluta att export av vapen dit ”inte motverkar en rättvis och hållbar utveckling i landet”.
Alla som är någorlunda insatta i förhållandena i Turkiet vet att det inte är så. Den som är tveksam kan annars gå till en rapport från regeringskansliet från förra året som granskade ”Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer” i Turkiet. I rapporten skrev man bland annat:
Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande.
….rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts.
Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker.
Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.
Därför skriver naturligtvis inte heller ISP något om situationen för demokrati i Turkiet. Istället skriver man bara att ”beslutet att åter tillåta export till Turkiet är en direkt följd av Sveriges ansökan om medlemskap i Nato, där ju Turkiet är en av medlemmarna”.
Så var det med principerna. De gäller bara så länge de som är odemokratiska inte ingår i vårt läger. Men nu är inträdet i Nato överordnat och då behöver man tydligen inte ens kommentera någon av de tidigare principerna.
Inträdet i Nato som inte ger oss större trygghet och som motverkar avspänning leder också till en ökande cynism och att viktiga beslut genomförs utan att grundas i tydliga principer och nästan utan någon som helst demokratisk debatt.
Sverige (och Finland) går vidare mot medlemskap i Nato efter mötet i Madrid. Nu ska svenskt och finskt medlemskap ratificeras i alla medlemsstaters parlament. Det blev möjligt efter att Sverige, Finland och Turkiet skrivit ett avtal med tio punkter. Som alla nu vet så var det just Turkiet som motsatte sig svenskt och finskt medlemskap. Med avtalet skulle den turkiska statsledningen ”lugnas”. Så uttryckte sig både generalsekreterare Stoltenberg och vår statsminister Andersson. Det har nu skett.
Vad är då Turkiet för ett land och hurdan är den turkiska regimen? Låt mig citera några utdrag från en rapport grundad på Utrikesdepartementets bedömningar och publicerad av vår svenska regering för ett år sedan:
Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande.
….rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts.
Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. Detta gäller även oppositionspolitiker, särskilt från det prokurdiska Folkets demokratiska parti (HDP).
Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.
2021 frånträdde Turkiet Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen)
Strafflagen tillåter en bred tolkning av begrepp som terrorism, förtal av presidenten och förolämpning av nationen, vilket undergräver rättssäkerheten.
Turkiets omfattande terrorlagstiftning samt lagar om bland annat förtal av presidenten och förolämpning av nationen tillämpas godtyckligt och innebär inskränkningar av yttrande-, press- och informationsfriheten.
Såväl kvinnorättsdemonstrationer på den internationella kvinnodagen som Prideparader är i praktiken förbjudna i hela Turkiet sedan 2018 respektive 2015.
Grundlagen erkänner endast turkiska som nationellt språk, vilket påverkar den kurdiskspråkiga befolkningen negativt.
Med denna stat har vår egen regering alltså träffat ett avtal för att lugna den turkiska regimen och kunna gå med i Nato. I detta avtal uttrycker Sverige och Finland ”sitt fulla stöd till Turkiet för hot mot landets säkerhet”. Sverige och Finland går med på att ”slå ned på PKK-aktiviteter” och ”inleda ett förstärkt samarbete med alla led i Turkiets regering, polis och säkerhetstjänst mot terrorism”. Det ska tecknas ett utlämningsavtal med Turkiet. Sverige och Finland går med på att motarbeta vad Turkiet ser som ”desinformation”.
Sverige och Finland ska alltså samarbeta ”mot terrorism” med ett land där ”lagar mot terrorism ….. används för att tysta oliktänkande och regimkritiker”, där ”en bred tolkning av begrepp som terrorism” tillåts och där ”terrorlagstiftning …….tillämpas godtyckligt”, enligt regeringen för ett år sedan.
En av de personer som Turkiet vill ha utlämnad är journalisten Levent Kenez som flydde till Sverige 2016. Men förra året avslog den svenska Högsta domstolen Turkiets ”begäran”. HD skrev då:
Gärningen som Levent Kenez misstänks för — journalistisk verksamhet som chefredaktör för en tidning — motsvarar inte brott enligt svensk lag”.
Att statsminister Andersson nu säger att ”ägnar man sig inte åt terroristverksamhet så behöver man inte vara orolig” känns inte speciellt lugnande för den som tänker efter lite. Sveriges regering vill ju få den turkiska presidenten att ”känna sig lugn” och visa att de tar ”hans oro på allvar”. Men ”oron” hos en förtryckarregim som använder ordet ”terror” om allt som de vill förtrycka kan bara lugnas genom att ge upp svensk lagstiftning.
Av rädsla för den skurkaktiga regimen i Ryssland inleder vi alltså ett samarbete med en regim som mycket liknar den ryska vad gäller att vara odemokratisk och reaktionär. Och faktiskt även när det gäller att föra krig mot sina grannar. Jag citerar åter ur rapporten från Utrikesdepartementet:
Turkiet har genomfört fyra större militära operationer i Syrien. Under operation ”Fredens källa” 2019 begick enligt Amnesty International den turkiska militären och turkietstödda väpnade syriska miliser krigsbrott samt allvarliga kränkningar och övergrepp.
Turkiet kontrollerar delar av norra Syrien genom stöd till ett antal syriska miliser, under the Syrian National Army (SNA).
Invasionen av Syrien 2019
Det har varit en anledning till att Sverige inte har exporterat vapen till Turkiet. Men som statsminister Andersson uttryckt det så är det ”naturligtvis” annorlunda om vi blir medlemmar i Nato. För nu bekräftar Sverige och Finland i avtalet att ”det inte råder något embargo på vapenexport till Turkiet och Sverige kommer anpassa reglerna för sin vapenexport till Nato-allierade”.
Ja, det följer inte bara rättigheter av att gå med i en allians – i detta fall den tveksamma rätten till att ingå under ett ”kärnvapenparaply”* och att få stöd vid ett militärt angrepp – det följer också skyldigheter som att bistå andra medlemmar i alliansen oavsett hur skurkaktiga de är. Därför måste ”naturligtvis” Sverige exportera vapen till Nato-landet Turkiet.
Linus Hagström professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan beskrev den brådstörtade processen kring inträdet i Nato så här i DN 28 juni:
Även om det inte klart uttalades, går det på basis av hur beslutet fattades att konstatera att något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022.
Ett ”undantagstillstånd”. Skulle man kanske rentav kunna tala om en kupp? Inom det socialdemokratiska partiet och genom regeringen med kraftigt understöd från militärer, militärindustri och dominerande medier.
Turkiet är ett av de Nato-länder som lider mest av terrorism.
Alla nationer har rätten att försvara sig själva, men det måste göras på ett proportionerligt och anpassat sätt.
(Uttalande av Natos generalsekreterare Jens Stoltenbergmed anledning av Turkiets invasion i Afrin.)
Den turkiska Erdoganregimen angriper nu den syriska Afrinprovinsen med artilleri, tanks och flyg. Målet med attacken är att krossa YPG, det kurdiska partiet PYD:s väpnade gren, och SDF (De syriska demokratiska styrkorna). SDF är den militära samarbetsorganisation som består av det kurdiska YPG och olika arabiska demokratiska grupper. USA har haft en stor nytta av SDF i kampen på marken mot IS och har därför stött denna samarbetsorganisation.
Erdoganregimen är konsekvent. Den försöker efter förmåga krossa alla kurdiska frihetssträvanden. Det har man gjort sedan länge i Turkiet. Man har tidigare också angripit kurder inne i Irak. Nu går man alltså även in i grannlandet Syrien. Men hur ”konsekventa” kommer USA och Nato vara?
Nujin Derik som är befälhavare för kvinnornas försvarsenheter i Afrin skriver en artikel i gårdagens New York Times (29 jan 2018) om deras kamp för demokrati, skydd för miljön och kvinnors frigörelse och hur de nu under flera år har kämpat hårt för att hålla IS utanför den autonoma regionen Rojava. Hon skriver:
Man skulle kunna föreställa sig att det internationella samfundet och i synnerhet Förenta staterna, som har varit mer än glada att samarbeta med oss i kampen mot den islamiska staten, skulle bestämt motsätta sig ett sådant oprovocerat angrepp….men istället har den i stor utsträckning mötts med tystnad.…….Vi har förlorat tusentals bröder och systrar i kriget mot den islamiska staten, och om denna invasion fortsätter kommer det bara att vara fråga om tid innan jihadistiska kvarlevor återvänder för att få kontroll över platser vi befriat.
Den liberala Uppsalapolitikern Mohammed Hassan skriver i en tweet:
Man förstår Nujin Deriks och Mohammed Hassans frustration och förtvivlan. Tyvärr tyder allt på att USA och dess följare i och utanför Nato bara använt sig av kurderna så länge de hade nytta av dem. Några andra principer än att bevara makten har aldrig kännetecknat USA:s utrikespolitik.
Natos generalsekreterare, den gamle socialdemokraten, Jens Stoltenberguttalar sitt stöd till Turkiet. Natos deputy secretary general Rose Gottemoellertalade under pågående invasion på Nationella Försvarshögskolan i Istanbul (23 jan 2018) och berättade att ”Nato står solidariskt med Turkiet i kampen mot terrorismen” samt att man ”under de senaste fem åren förstärkt Turkiets luftvapen” samt ”utrustat det med Patriot och SAMP-T-system”.
Och Tom Bossert, rådgivare i säkerhetsfrågor och ”arbete mot terrorism” åt USA:s president Donald Trump uttalade den 26 januari:
Jag är inte på något sätt kritisk mot de turkiska besluten, men jag ber bara för deras långsiktiga strategiska tålamod.
”Den syriska oppositionen”
Skamligt är också det uttalande som gjorts den 21 januari av de oppositionella syriska grupper som samlas i det som kallar sig för den Nationella koalitionen. De uttrycker sitt fulla stöd för Turkiets invasion och kallar YPG/PYD för terrorister som ska ”utrotas”. De skriver att något som de kallar Syriska nationella armén och som leds av ”den syriska interimsregeringen” och består av grupper inom ”den syriska revolutionen” deltar tillsammans med Turkiets armé i kriget mot kurderna. De uttrycker också sin uppskattning över ”den höga samordning och det stöd som tillhandahålls av det turkiska ledarskapet och de turkiska väpnade styrkorna”. För dem som inte redan genomskådat denna reaktionära gruppering och deras tal om ”revolution” borde detta vara en ögonöppnare. När de också skriver att ”Det syriska folket är förenat i sin kamp mot tyranni och terrorism” förstår man att det är en gruppering som saknar verklighetsuppfattning.
Men även om Nato och den syriska “oppositionen” sviker kurdernas kamp och en stor del av USA:s fega eftersägare håller tyst så protesterar många vanliga människor runt om i världen mot Turkiets övergrepp. I Stockholm protesterade tusentals människor i lördags. Märkligt nog tycktes detta inte finnas i de stora mediernas bevakning. Men det hände ändå.
Den odemokratiska utvecklingen i Turkiet fortsätter och skärps. President Erdogan samlar allt mer makt i sin hand. Kritiska medier har under det senaste halvåret stängts och mer än 100 000 människor anställda inom staten har fått sparken eller fängslats. Ledare, parlamentariker och vanliga partimedlemmar i oppositionspartiet HDP har fängslats. Den kurdiska minoriteten pekas ut som en ”inre fiende” och våldet trappas upp.
Nu vill Erdogan ta ytterligare ett steg för att stärka sin egen makt. I ett förslag till ny konstitution som nu föreslås ska presidenten kunna styra med dekret, ensam få utse viktiga domare, kunna upplösa parlamentet och på egen hand kunna införa undantagstillstånd. Om förslaget går igenom kan det också innebära att Erdogan sitter kvar till 2029. Men först måste förslaget passera en folkomröstning den 16 april. Trots att Erdoganregimen på alla sätt hindrat möjligheterna till att driva en kampanj för ett NEJ i denna folkomröstning tycks man ändå inte säkra på att vinna. Därför är även de 2,9 miljoner turkiska medborgare som bor utanför Turkiet viktiga att nå för regimen. Vi har kunnat ta del av hur det gick med detta i Nederländerna där de två regeringarna krockade rejält med varandra. Den turkiska regimens propagandister släpptes inte in helt enkelt. Sannolikt har detta – som ofta i nationella konflikter – gynnat bägge regeringarna, både Erdogan och Nederländernas statsminister Rutte.
Men i Sverige kunde Erdogans regim obehindrat sprida sin propaganda. Företrädare för det svenska utrikesdepartementet och regeringen har sagt att det beror på att det råder yttrandefrihet i Sverige. Sverige ger alltså den förtryckande regimen den yttrandefrihet som denna regim själv med alla medel hindrar den turkiska NEJ-sidan att få. De sitter ju tystade i fängelse, skräms eller hotas med statens alla våldsmedel. Det här är inte hedrande för Sverige. Sverige borde inte låta dessa diktaturens kreatur få komma hit och sprida sin propaganda för att ytterligare inskränka demokratin i Turkiet. Inte så länge det inte råder yttrandefrihet för oppositionen i Turkiet.
Alltför ofta känns den offentliga politiska debatten i Sverige så futtig. Efter ett gediget journalistiskt arbete av ett flertal journalister avslöjades Panamaskandalen. Under några dagar behandlades den mycket viktiga frågan om ett enormt skattesmitande i de stora medierna. Sen var den borta. Under den senaste veckan har det varit krisen i Miljöpartiet som helt dominerat. Denna kris handlar om viktiga frågor som att MP i regeringsställning går tvärt emot sitt eget program. Mycket sorgligt ifall man som jag tyckte att de hade rätt i dessa frågor som de nu sviker. Men krisen har också handlat om miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yasri Khan, deras anknytning till olika reaktionära krafter samt frågan om att skaka hand. Här känns debatten både futtig, förenklad och full av hyckleri.
I riksdagsdebatten kunde vi under veckan höra moderatledaren säga att statsministern borde ”ta avstånd från extremism och försvara svenska värderingar”. Låt oss fundera över denna formulering. Moderatledaren använder det svepande uttrycket ”extremism”. Det som verkar vara bevisat nu är att både Kaplan och Khan haft kontakter med reaktionära krafter som religiösa fundamentalister, högerextrema turkiska rörelser samt inte minst den nuvarande turkiska regimen under Erdogan. Det är ganska oklart om moderatledaren räknar in alla dessa reaktionärer under beteckningen ”extremism”. Men dessa kontakter är naturligtvis förfärliga och att ta avstånd är inte nog. Alla kort på bordet och kamp mot dessa reaktionärer behövs. Men det finns en sak som stör. Kontakten med Erdogan är ju inte något som bara Kaplan och Khan kan beskyllas för. Hela EU har skakat ordentligt hand med Erdogan och gett honom en massa pengar för att han ska ta hand om det flyktingproblem som EU inte vill ta hand om. EU betalar Erdogan för att vara en buffert mot de människor som flyr och vill till Europa. Samtidigt blundar man som ytterligare motprestation för att Erdogans regim massakrerar både demokratin och det kurdiska folket i Turkiet. Hyckleriet kan inte bli värre. Hur kan man ha mage att kritisera två politikers samröre med Erdogan utan att samtidigt kritisera att Sverige och hela EU har ett sådant samröre?
Moderatledaren pratar också om ”svenska värderingar”. Det handlar då om värderingar kring kvinnors rättigheter. När hon på detta sätt talar om ”svenska värderingar” som något statiskt, självklart givet, som delas av alla (svenskar) och som existerar utan någon föregående eller pågående kamp, så gör hon det på samma sätt som SD när de pratar om ”svensk kultur”. Moderaterna har knappast befunnit sig på de barrikader som lett till förändring och framgång för jämställdhet och kvinnors rättigheter i samhället. De är fortfarande en konservativ kraft i förhållande till viktiga kvinnokrav. Moderatledaren är helt enkelt inte trovärdig ett enda dugg.
Men hur svarar då statsministern i debatten. Frågan om samröret med olika reaktionärer glider han undan. Sen säger han: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”. Den första meningen är faktiskt rätt fånig. Det finns väl inget land där man inte hälsar på varandra, på något sätt. Sen slår han fast att i Sverige tar man både kvinnor och män i handen. Tänk att en statsminister ska behöva stå och uttala en sådan sak i Sveriges riksdag. Lustigt nog är stilexperten Magdalena Ribbing av en annan uppfattning. Hon tycker inte heller att det är självklart att detta att inte ta i hand måste tolkas som bristande respekt. Nu verkar detta med att inte ta i hand bland muslimer vara ganska ovanligt. Cecilia Uddén intervjuar t.ex. män i Kairo för Sveriges Radio. Få av dem säger att de inte tar kvinnor i hand.
När det gäller denna ganska lilla fråga – i sammanhanget av samröre med Erdogan och andra reaktionärer – så hittar jag betydligt vettigare åsikter på flera borgerliga tidningar ledarsidor. Tove Lifvendahl skriver t.ex. i SvD bland annat:
Diskussionen om handslaget illustrerar dessvärre något som också snart tycks vara svensk norm: oförmågan att skilja ut olika dimensioner i frågor, oviljan att problematisera, de intellektuella genvägarna. Så kan just nu många tvärsäkert utropa facit i handslagsfrågan: ”i Sverige behandlar vi kvinnor och män lika!” Men det gör vi ju inte.
I en sansad ton utreder moderaten Lifvendahl några olika dimensioner av frågan på ett sätt som befinner sig sjömil från den moderata partiledaren. Läs själv.
Även DN:s ledarredaktion behandlar frågan på ett betydligt vettigare sätt än Kinberg-Batra och Löfven eller de nu vettskrämda MP-språkrören. Man reser t.ex. den rimliga frågan: ”Vill Miljöpartiet verkligen tvinga muslimska kvinnor att vidröra män, även om det strider mot deras religiösa övertygelse?”
Man skriver också att handskakning ”är en religiös/traditionell praxis som bara kan sägas ha en ytterst marginell påverkan på någon annans frihet.” Och:
I Sverige vill alltså statsministern numera bestämma hur två människor ska bete sig när de träffas. Frågan är om det är fler personliga ritualer som ska regleras på högsta politiska nivå eller om det bara gäller sådana som direkt påverkar Stefan Löfvens regeringsunderlag.
Om det vanliga handskakandet skrev alltså både SvD och DN enligt min mening mer vettigt och nyanserat än ledande politiker. Men om det som borde upplevas som ”elefanten i rummet”, nämligen hela etablissemangets ruttna samröre med Erdoganregimen skrivs det inte varken i DN, SvD eller på så många andra ställen.
Så låt oss försöka minnas när denna debatt har blåst över vem som höll vems hand och varför. Alltför många i Sverige håller Erdogans hand. Det är det värsta. I övrigt borde vi inte göra stor sak av handskakandet.
Sen slår han fast att i Sverige tar man både kvinnor och män i handen. Tänk att en statsminister ska behöva stå och uttala en sådan sak i Sveriges riksdag. Lustigt nog är stilexperten 
PEPPRAT RÖDGRÖNT 