Den tjänstvillige Kristersson

I tisdags var Sveriges statsminister Kristersson i Turkiet och mötte president Erdoğan. Vi kunde se honom i TV där han glatt marscherade framför av regimen uppställda uniformspersoner.

I talarstolen hörde vi honom säga (Rapport 8 november):

Sverige inser att Turkiet har varit inbegripet i en lång och blodig strid mot PKK-terrorister och att tusentals turkar drabbats av dessa strider. President Erdogan har förklarat den nuvarande situationen och jag har föreslagit hur Sverige kan hjälpa Turkiet i kampen mot terrorism.

På samma sätt som högern tog avstånd från det sydafrikanska ANC:s ”terroristiska” kamp mot apartheid utan att vilja fundera över varför förtryck föder motstånd så ”inser” nu Sveriges statsminister att ”Turkiet har varit inbegripet i en lång och blodig strid” utan att vilja se det förtryck som utövats och utövas mot det kurdiska folk som bor i Turkiet. Ett förtryck som är inskrivet i grundlagen genom att helt förneka detta folks existens och genom att förbjuda det kurdiska språket, den kurdiska identiteten, kurdiska namn på berg, dalar, slätter, byar m.m.

Men Kristerssons tankar går till de ”tusentals turkar (som) drabbats av dessa strider”. Var det inga andra som dog eller drabbades? År 2008 till exempel, uppgav den turkiska regimen att de ”neutraliserat 32 000 terrorister”. Under perioden 1984 – 1999 förstörde den turkiska armén över 7 000 kurdiska byar. Under striderna i och kring städer i den kurdiska delen av Turkiet mellan juli 2015 och december 2016 – i något som Amnesty International betecknade som ”kollektiv bestraffning” – dödades enligt FN ungefär 2000 personer och 350 000 – 500 000 människor tvingades lämna sina hem,. Men Kristerssons tankar går inte till dessa människor. Han lyssnar istället till den turkiske despotens ”förklaringar”. Själv säger Kristersson att han kommit med förslag till ”hur Sverige kan hjälpa Turkiet i kampen mot terrorism”. Mycket tjänstvilligt av honom! Vilka dessa ”förslag” är sägs inte. Men de kurder som flytt till Sverige undan den turkiska regimens förtryck har all anledning att känna oro.

I denna situation är det därför viktigt att på olika sätt uttrycka solidaritet med kurdernas krav på erkännande och motstånd mot Erdoğan-regimen förtryck och den svenska regeringens kryperi. Gör det till exempel genom att demonstrera i Stockholm eller Göteborg på lördag:

DEMONSTRATIONER LÖRDAGEN DEN 12 NOVEMBER

I STOCKHOLM, NORRA BANTORGET, KL. 13:00

I GÖTEBORG, BRUNNSPARKEN, KL. 14:00

STOPPA DEN TURKISKA STATENS ANVÄNDNING AV KEMISKA VAPEN I KURDISTAN.

FÖRDÖM DEN SVENSKA REGERINGENS BESLUT ATT TA AVSTÅND FRÅN PYD/YPG/YPJ

Låt oss stå upp tillsammans för att sätta stopp för plundring, ockupation och kemiska attacker mot det kurdiska folket i Kurdistan. 

Arrangörer: De kurdiska organisationerna NCDK, PJAK och Kurdiska Kvinnorådet AMARA.

Moderaterna, hoten och den ”nationella identiteten”

Den 24 november skrev moderatledaren Ulf Kristersson ett inlägg på DN-debatt om att det som han kallar ”islamism” är ett ”allvarligt hot mot vårt sätt att leva i Sverige”. Per Sundgren som är f.d. kulturborgarråd (v) och initiativtagare och ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden skickade in en replik som DN inte ville ta in. Detta är Per Sundgrens replik som publiceras här på bloggen med hans tillåtelse:

Den politiska islamismen hör inte hemma i Sverige, skriver Ulf Kristersson  på DN-debatt. Jag kan bara hålla med. Om detta är alla partier i Sverige rörande överens. Ändå har det blivit en stor debattartikel. Visst, det går säkert att göra mer för att effektivisera motståndet mot politisk islamism och annan politisk extremism, som inte borde höra hemma någonstans. De terrordåd som skett i Frankrike och Österrike kan inte nog fördömas.

Ändå är det något som skaver. Det finns ju i vår värld idag flera allvarliga hot, både mot vår existens och mot vårt politiska system. Vilket hot man väljer att rikta blicken mot är ett val. I Europa idag finns inget reellt hot om ett islamistiskt maktövertagande. Däremot finns ett mycket reellt hot från den högernationalism som i Sverige representeras av Sverigedemokraterna. I länder som Polen och Ungern har den redan tagit makten och håller på att efter bästa förmåga montera ned demokrati och rättsstat, bland annat genom att just nu blockera EU-budgeten. Även i flera andra länder är den ett reellt hot mot den demokratiska ordningen.

Orban, Ungern

Men för Kristersson är det i detta läge viktigast att markera mot islamism. På detta område tävlar han med Sverigedemokraterna om att vara det mest islamkritiska partiet. Här finns kanske röster att vinna, samtidigt som ett politiskt samarbete underlättas.

Detta närmande till sverigedemokratiska positioner är också tydligt i det förslag till nytt idéprogram som lagts fram av Moderaterna. Det partiprogram som antogs under de framgångsrika Reinfeldtåren ska nu förpassas till sophögen när partiet åter intar mer traditionellt konservativa ståndpunkter i frågor som gäller migration och kriminalitet och betonar värdet av kristendom och familj.

Av särskilt intresse är härvidlag att studera den idéskrift från programgruppen som fått komplettera programförslaget. Här konkretiseras det som är vagt i programförslaget. Flera sidor ägnas åt att förklara vad det innebär att vara svensk. Under kapitelrubriken ”Ett uppvärderat medborgarskap” finns underrubriken ”Att vara svensk”.

Hittills har Sverigedemokraterna varit det enda svenska riksdagsparti som ägnat utrymme åt att diskutera svenskhet. För övriga partier har det varit en icke-fråga. Är man medborgare i Sverige är man svensk. Men nu har Moderaterna hakat på Sverigedemokraterna. Svenskhet har blivit det villkor som måste uppfyllas för att integrationen ska fungera och kunna leda fram till medborgarskap. ”Svenskhet bidrar till gemenskap och kan användas som ett inkluderande kitt gentemot nyanlända.”

Det ska framför allt inte vara för lätt att bli svensk medborgare. Det handlar om att stegvis kvalificera sig genom att ha varit länge i Sverige, kunna språket, ha kunskaper om Sverige, kunna försörja sig och leva hederligt. Ja, ”medborgarskapet utgör symbolen för svenskheten”. Att vi svenskar inte har känt oss tillräckligt svenska framställs som ett problem. Det har försvårat den inkludering av flyktingar och invandrare som förutsätter en ”nationell identitet”.

Sverigedemokraternas krav är något mer långtgående, och vissa skillnader finns, men i allt väsentligt är de båda partierna överens. Det räcker inte längre med medborgarskap för att vara svensk. Det krävs en nationell identitet. Moderaterna ansluter därmed till det tänkande som är helt centralt inom den europeiska högernationalismen. Här ingår också som en viktig pusselbit angepp på islam och  islamism.

Per Sundgren, f d kulturborgarråd (v)

%d bloggare gillar detta: