Opinioner och val av livsstil

Lättlurad

Enligt opinionsundersökningar backar nu stödet för Tidö-regeringen ytterligare. Som jag skrev i en blogg från 2 december så tycker jag inte det är så lätt att känna sig glad för det. Dels är det nedslående att se den ganska stora gruppen lättlurade människor som trodde på Tidö-partiernas feta vallöften. Men det är också så att det inte alls skulle vara bra eller uppmuntrande ifall de faktiskt lyckades med att genomföra vissa vallöften. Jag tänker då på sådant som att sänka bensin och dieselkostnaderna för alla med 5 till 10 kronor. Med tanke på att den verkliga sänkningen med 40 respektive 14 öre ändå kostade 6,73 miljarder så är en sänkning till de utlovade nivåerna rätt skrämmande. För en miljard kan vi anställa 1600 sjuksköterskor enligt Vårdfokus. Men hur många vårdanställda skulle istället försvinna ifall en miljardrullning till alla bilägare skulle genomföras? Välfärden är ju redan underfinansierad.

Läs för övrigt en jättebra artikel av Petter Larsson i Aftonbladet om bensinpriset och klimatomställningen.

En annan undersökning

Men jag blev uppmärksammad på en annan opinionsundersökning som kom för några dagar sedan. Det är SVT Nyheter som genomfört den. Enligt undersökningen ser två tredjedelar ”mörkt eller mycket mörkt på framtiden”. Många oroar sig för kriget i Ukraina och för att det ska utvidgas och att kärnvapen ska användas. Däremot är det bara en tredjedel som tror att Ryssland ska angripa Sverige militärt.

Av de som är oroliga för klimatkrisen uppger 9 av 10 att de har ändrat sitt sätt att leva som en konsekvens av det. Det är faktiskt en mycket uppmuntrande uppgift.

Den som uppmärksammade mig på denna undersökning var vänsterpartisten Per Sundgren i Stockholm. Han skriver ständigt kloka funderingar på sin facebook-sida. Om den här undersökningen skrev han bland annat:

Därför ska vi alltid uppmuntra alla som gör något. När vi gör något kommer det också att leda till att vi ställer krav på att dem vi valt gör något. Det leder också till att vi organiserar oss. Så kan vi öka det nödvändiga trycket som krävs för en omställning och för att de kollektiva besluten ska fattas.

Jag håller verkligen med om det. Individuella livsstilsförändringar gör kanske inte i sig så stor skillnad. Och tyvärr brukar det framhållas även av en del människor på vänstersidan, som ett argument för att inte göra något själv. Men dessa individuella handlingar kan bli exempel och leda till något större. Vänsterpolitiker måste vara trovärdiga även med sitt exempel. Både genom att förorda åtgärder som gör det lättare att delta i den nödvändiga omställningen (som gör det lättare att leva hållbart) och genom att själva göra och förorda även sådana livsstilsförändringar som vi kan göra, här och nu.

Johan Pehrsons vånda

Johan Pehrson har sedan i våras varit det som kallas ”tillförordnad” partiledare för Liberalerna. Detta efter att föregångaren hastigt hoppat av det sjunkande partiet. I helgen blev han formellt vald till partiledare.

På en intern partisamling har Pehrson nyligen uttryckt sig om SD. Enligt en närvarande journalist från Expressen sa han bland annat att SD var ”extrempopulistiskt” och att:

SD har samma organisationsnummer idag som de hade när de bildades och även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja.

”….det är en brun sörja”.

Notera att han uttryckte sig om något som ”är” och inte om något som varit.

SD reagerade på detta och krävde en ursäkt. Något som de sedan säger sig ha fått ”på alla nivåer”.

Men Pehrson har blivit ansatt av journalister om vad han egentligen menar och menade.

Han intervjuades till exempel i Agenda igår och fick frågan om han bett om ursäkt. Pehrson svarar inte direkt på detta men säger att han ”beklagar effekterna” och anser att ord och meningar ”ryckts ur sitt sammanhang”. Han menar nu att det han beskrev var hur SD var när de bildades. Inte hur de är nu alltså. Trots att det var det som han sa.

Frågan är hur Pehrson ska tolkas. Var talet inför partikamraterna ett försök att inåt visa på styrka mot SD, samtidigt som han inte vågar stå för det utåt? Frågan om vad Pehrson själv egentligen tycker, eller om han tycker något, återstår ju då.

Utvecklingen (eller avvecklingen) går nu fort inom Liberalerna. Av ”allianspartierna” var KD redan 2015 beredda att fungera som vägröjare för SD och i retoriken närmade de sig dem alltmer. Moderaterna var något senare att haka på medan Liberalerna tills helt nyligen hade någon sorts demokratisk spärr. Men därefter har det gått desto fortare.

Liberalernas klimat- och miljöminister, Romina Pourmokhtari, illustrerar också detta tydligt. Under valrörelsen yttrade hon sig så här:

Men regeringssamarbete och Tidö-avtal kräver väl ändå en sorts samsyn?

Uppenbarligen smakar makten godare än några gamla principer för dessa liberaler.

I helgen var jag till Stockholm och lyssnade på olika föredrag och debatter på Socialistiskt forum på ABF-huset. Bland annat lyssnade jag till Isobel Hadley Kamptz – ledarskribent på Dagens Nyheter – som samtalade med Mats Wingborg om synen på jämlikhet inom liberalism och socialism. Hadley Kamptz som själv betraktar sig som liberal ansåg bland annat att det idag inte finns något liberalt parti i Sverige, däremot liberala inslag i C, MP och även V.

Kanske är det så. Och sammanbrottet för liberalismen återspeglar högernationalismens framgångar inom borgerligheten.

I Agendaintervjun sa Pehrson också att några av SD:s grundare:

…var till och med påstått nazister. Jag var ju inte med så jag har ingen aning. 

Läs historikern Mikael Nilssons kritik av detta i GP.

När ondska och dumhet väller fram

Att kommentera den politiska utvecklingen i vårt land känns just nu svårare än på länge. Inte för att det fattas saker att reagera över utan snarare tvärtom. Det känns som om vi översköljs av dumhet, ondska, falskhet och ”dålig vandel” (se föregående blogginlägg) i en så strid ström att det knappt finns tid att hämta andan.

Vi kan se det på kommunnivå som till exempel i Sölvesborg eller Norrtälje.

I Sölvesborg valde moderaterna att avsluta sitt samarbete med SD. Det innebar att SD förlorade makten i kommunen och många drog säkert en lättnadens suck. Men genast mobiliserade SD:s stormtrupper mot moderaternas gruppledare i Sölvesborg genom telefonsamtal, mejl och angrepp på sociala medier. Det ledde till att hon fick ”hålla sig hemma med stresspåslag”. Att må dåligt på grund av kränkande och grova verbala påhopp är inte konstigt. Dessutom är det ju så att de verbala mobbarna också triggar dem som inte tvekar att använda fysiska medel. I somras avslöjade nazisten Theodor Engström (som mördade Ing-Marie Wieselgren) att han haft ett ”högre mål”, nämligen att mörda C-ledaren Annie Lööf. Sambandet mellan detta och den kampanj som bedrivits av SD:s kommunikationsenhet via progandakanalen Riks går inte att bortse från. Kanalen har gjort mer än 120 klipp om Annie Lööf där hon attackerats, hånats och förlöjligats. I det våldsamma språkets förlängning finns alltid från dessa grupper hotet om rent fysiskt våld.

Vi bör även notera hur partiledaren Åkesson kommenterade det som hände i Sölvesborg:

Många är, med all rätt, förbannade, och självklart har var och en rätt att – inom lagens och anständighetens ramar – ge uttryck för det. Det ingår i det politiska uppdraget att tåla tuff kritik.”

Man kan inte direkt säga att han tyglar sina stormtrupper….

I Norrtälje kommun samarbetar däremot moderaterna med SD. Där ska kommunen nu efter valet styras av M, SD, L och KD. Genast såg man då till att räkna om beräkningsgrunderna för kommunstyrelse-ordförandens lön. Tidigare hade den beräknats som 60 procent av en statsrådslön. Nu skulle det istället vara 60 procent av statsministerns lön. Kommunstyrelsen ordförande Bino Drummond skulle därmed öka sin lön med 23 000. Det blev tack och lov en hel del ståhej om detta i medierna. Inte minst kanske på grund av den 27 sekunder långa tysta tankeperiod som Staffan Tjörnhammar, kommunstyrelsens vice ordförande tog i TV. Det var efter frågan om det inte fanns andra grupper som kunde förtjäna dessa pengar. Hans svar att de ”måste prioritera” kändes nog för de flesta och med tanke på ”eftertanken” inte så övertygande. Men efter stormen i medierna har nu Drummond meddelat att han backar från beslutet om sin lönehöjning. Han säger nu att beslutet ”gick för fort”. Men hade han tyckt det ifall det inte blivit en ”storm” kring beslutet? Det betvivlar jag.

Eftertanke?

Vi ska inte heller glömma att SD som nu sitter i styret i Norrtälje var med på detta beslut. Det kanske inte rimmar så bra med formuleringarna i deras lokala valmanifest om att ”minska kostnaderna för politiken” eller att ”förbättra kommunikationen med kommuninvånarna innan beslut fattas”. Bryr sig deras väljare om detta?

På riksnivå

På riksnivå har regeringen och dess Tidö-avtal mötts av kritik från många håll. En organisation som riktat kritik mot Tidö-avtalet från perspektivet mänskliga rättigheter är Civil Rights Defenders. Organisationen hette tidigare Helsingforskommittén och arbetar på fyra kontinenter med att bevaka mänskliga rättigheter. Det är en organisation som uppbär statsunderstöd. CRD har tidigare krockat med SD:s Björn Söder då man kritiserade regimen Orban i Ungern. Det borde man inte ha gjort enligt Söder då man har statsbidrag för sin verksamhet. Nu när CRD även kritiserar Tidö-avtalet från samma utgångspunkter återkommer samma synpunkter från Söder och partistyrelsekollegan Kinnunen. De borde inte ha statsbidrag menar de. Åkesson som alltid är lite mer slipad än sina kollegor sa i riksdagen om detta att han inte förstod varför staten ska skicka pengar till ”olika vänsterliberala organisationer” för att upprätthålla vårt demokratiska system. Han instämmer alltså också i kollegornas åsikter. Politiken ska inte granskas av några som får bidrag för sin verksamhet.

Även Naturskyddsföreningen har kritiserat Tidö-avtalet. Det ”kommer inte ens i närheten av att leverera på miljö- och klimatområdet”, skrev organisationen bland annat i sin granskning. Då dröjde det inte länge innan Naturskyddsföreningen fick ett mejl från SD:s kansli där man ville få reda på vilka privatpersoner som gett pengar till organisationen. I detta fall är det inte lika tydligt vad SD är ute efter. Men sambandet mellan kritik av SD och granskande av bidrag finns även här.

Högerstyret och vad som väntar

Det här var bara fyra exempel. Men de visar, tror jag, på en del av det som vi har framför oss.

Angreppen på allt som står i deras väg från SD:s politiker, stormtrupper av ”nätkrigare” och våldsverkare kommer inte att avta. Liberalerna har inte tämjt dem utan istället gett dem ännu större självförtroende och makthunger.

Angreppen kommer ske både mot misshagliga individer och mot institutioner, organisationer eller medier som på olika sätt får stöd av samhället. Angreppen kommer ske både via politiken och med hjälp av stormtrupperna. Vi som vill skydda den form av demokrati som vi uppnått måste gå samman med en mängd olika grupper i försvar av olika organisationer, institutioner och medier.

En viktig fråga blir om SD kommer kunna fortsätta att spela rollen som folklig underdog. Kommer fler människor se att de både luras och ljuger eller att de inte alls är ovilliga att roffa åt sig av skattepengar för egen del? Kommer fler se att de inte alls skyddar fattiga pensionärer, sjukskrivna eller arbetslösa? Att de inte ens infriar sina klimatfientliga löften om enorma sänkningar av bensin- och dieselpriserna kanske gör en och annan besviken. Men att omvandla den besvikelsen till något vettigt är däremot svårt. Oavsett det så måste vi avslöja dem på alla områden där vi kan. Och exemplen kommer att bli fler och fler.

Rädda journalister på SVT?

Har du hört högerdebattörer på TV angripa vänstern, till exempel för att vara ”odemokratisk”, ”kommunistisk”, ”diktaturanhängare” eller liknande? Har det skett även då ingen representant för vänstern varit närvarande i studion? Det tror jag nog att du har.

Men har du då samtidigt hört programledaren säga att ”vänstern håller nog inte med” eller ”vänstern är ju inte här och kan försvara sig”? Nej, det tror jag inte. Jag kan i alla fall inte minnas att jag någonsin hört någonting sådant.

Men med SD är det något som har hänt och blivit alltmer frekvent ju mer partiet växt. Om du inte redan noterat detta så var uppmärksam i fortsättningen och jag är säker att du kommer se mönstret. Programledare och journalister på vår public service-TV har börjat inta en alltmer hukande och försiktig attityd. Som häromkvällen under en debatt mellan Helle Klein och Vidar Andersson då programledaren avbryter genom att säga: ”…SD ser sig nog inte som anti-fackliga…haha…”

Varför en programledare känner att den behöver påpeka att SD inte håller med och korrigera en debattör är något att fundera över. Varför får inte ett yttrande (i detta fall från Helle Klein) bara stå för debattören utan någon sorts hastig recension eller korrigering från journalisten?

Så varför denna nya stil?

Jag undrar om det har att göra med att allt fler journalister är rädda för hat, hot och angrepp. Angrepp som kommer från de grupper inom och runt SD som ägnar sig åt detta på nätet eller rent fysiskt.

Reportrar utan gränser har visat att fler svenska journalister utsattes för hot och hat under förra året. Samtidigt visar en undersökning att 40 procent av de svenska journalisterna ägnar sig åt självcensur på sociala medier. Och på frågan: ”Finns det några särskilda frågor som lockar fram trollen?” svarar Erik Halkjaer (som är ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige”: ”Det är ju främst flykting- och migrationsfrågorna”.  Alltså de frågor som är SD:s huvudfrågor. 

Vi ser för övrigt en liknande utveckling i övriga Europa enligt Erik Halkjaer:

Den holländska journalisten Peter de Vries och den grekiska journalisten Giorgos Karaivaz sköts ihjäl förra året i samband med att de grävde i olika korruptionshärvor. Våld och attacker på journalister har tidigare främst varit ett problem i Italien där många journalister numer lever med skyddad identitet, men problemet har spritts till flera länder.

Tidningen Expressen har visat på hur hoten mot deras journalister ser ut. Hatet och hoten domineras av rasistiska och kvinnofientliga angrepp.

I en undersökning från Lunds Universitet konstateras också att ”För att undvika påhopp anpassar eller avstår en del från att rapportera om ämnesområdena migration, diskriminering, kriminalitet och jämställdhet, som upplevs generera mest hot och hat”. 

Men kanske är journalister på Public Service också helt enkelt rädda för att förlora sitt jobb ifall SD och den övriga högern får mer makt. Enligt Reportrar utan gränser har man kunnat observera ”att den politiska kontrollen av journalister och av public service-bolagen skruvades åt i flera länder”. Det hotet finns nu även i Sverige och den journalistiska inställsamheten på SVT/SR har kanske sin grund även i detta hot?

PS: läs även denna artikel om hot mot journalister i Magasinet Para§raf.

Hur hopplösheten stärks av Svanberg och SVT

För en vecka sedan skrev jag om den Novus-undersökning som menade att svenskarna hade en pessimistisk syn vad gäller möjligheterna att nå klimatmålen. Att ha någon sorts hopp för framtiden, en tro på att förändring till det bättre är möjlig, tror jag är viktigt för att vi tillsammans ska lyckas gå mot en bättre framtid, även när det gäller andra samhällsfrågor.

Men under den gångna veckan har jag sett två exempel på hur hoppet slås ner genom cynism eller genom att framställa det som att det inte finns några alternativ. Det finns naturligtvis och tyvärr fler exempel, men jag väljer dessa två. I dessa fall är det människor med makt som bidrar till att stärka hopplösheten och känslan av alternativlöshet.

Exemplet om skillnad på ”folk och folk”

Det ena exemplet handlar om rättvisa. Jag tror att de flesta åtminstone hoppas att vi behandlas någorlunda lika i samhället. Tänk dig till exempel att en person jobbat och tjänat pengar men ändå lyckats få ut ersättning från arbetslöshetskassan. Enligt regelverket ska den här personen då betala tillbaka pengarna. Jag tror att alla tycker att det är mycket rimligt. Tänk dig nu att personen då skulle säga att den gillar systemet med a-kassa men egentligen inte behövde ersättningen. Däremot vill den inte betala tillbaka pengarna eftersom det skulle verka som att den var emot systemet och ville protestera. Jag tror att de flesta skulle tycka att det var ett väldigt konstigt svar och en orimlig inställning.

Men nu handlar mitt exempel om en annan utbetalning, nämligen de 38 miljarder som permitteringsstödet under pandemin kostade. Stödet infördes våren 2020 och skulle enligt lag bara gå till företag med ”allvarliga ekonomiska svårigheter”. Syftet var att undvika varsel och uppsägningar.

En undersökning gjord av SVT visar nu att många storföretag gått med stora vinster men ändå mottagit stöd av staten trots att de alltså inte  hade ”allvarliga ekonomiska svårigheter”. Speciellt tre storföretag sticker ut: Volvo AB, Volvo Cars och Scania. De har mottagit 2,8 miljarder i stöd samtidigt som de gått med 43 miljarder i vinst.

Styrelseordföranden för Volvo AB, Carl-Henrik Svanberg, säger då exakt så här till SVT:

Svanberg

Vi var inte med i stödprogrammet för pengarna, utan för samarbetet mellan staten, företaget och de anställda. Att nu betala tillbaka skulle kännas som att man ”ger upp på systemet” och protestera, det vill inte vi.

Ett minst sagt provocerande och svårsmält svar från Svanberg.

Ett svar som stärker känslan av att det verkligen är skillnad på folk och folk och säkert bidrar till att öka hopplösheten hos många.

Och inte blir väl någon mer uppiggad av svaret om detta från den socialdemokratiska näringsministern Baylan, som sa:

Jag förstår att det kan sticka i ögonen på vanliga människor, när företagen blivit framgångsrika, men systemen finns för att rädda jobb och företag. Jag är glad att de lyckades.

”Sticka i ögonen” var ordet. Och Baylan förstärker här än mer känslan av hopplöshet och hjälplöshet hos en politisk makthavare i förhållande till samhällets verkliga makthavare.

Exemplet om klimatlösningar inom politiken

Häromdagen var det en sorts debattprogram på SVT om klimatfrågan och partiernas lösningar. Representanter för de åtta riksdagspartierna var där, men också några forskare och experter inom klimatområdet. Själva debatten var inte alls så plågsam att lyssna till som de normala partiledardebatterna, där de fräckaste ständigt skriker högst och avbryter. Men efter varje runda skulle experterna bedöma och ge betyg till fyra partier i taget. Att ge ett gemensamt betyg till fyra olika partier borde de flesta inse blir konstigt, de partier som är sämst i att ta itu med klimatfrågan sänker naturligtvis betyget. Och följdriktigt fick inte heller någon av panelerna godkänt av experterna.

Att göra på det här viset var mycket fegt av SVT. För hade de istället låtit experterna uttala sig om varje parti för sig så hade utslaget blivit helt annorlunda. Så skrev till exempel Naturskyddsföreningen om den undersökning de gjorde av partierna inför valet 2018 att: ”Vår granskning visar att Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill mest av alla partier”. Men att visa att det finns skillnader och att det finns partier som har en bättre politik i förhållande till klimatkrisen, det vågade uppenbarligen inte SVT.

Resultatet av denna feghet blir att man samtidigt som man sprider kunskap om klimatnödläget sänker förhoppningarna och tron på alternativa vägar framåt. Alla partier tycks ju ändå lika dåliga. Ett sätt att tänka som hittills bara gynnat den högerpopulistiska kanten. Och det är ju dessutom på den här kanten som man gått från direkt förnekande av klimatkrisen till en attityd av att vi egentligen inte kan göra något i Sverige.

Andra slutsatser

Både Svanberg och de som håller i SVT:s debattprogram har makt, om än på mycket olika sätt. Men de använder den i dessa fall på ett sätt som bidrar till att öka känslan av hopplöshet.

Men vi kan dra andra slutsatser. När vi hör det maktfullkomliga svaret från Volvo-ordföranden och det uppgivna suckandet från den socialdemokratiska ministern så kan vi tänka att detta visar att något är i grunden fel. Den här typen av exempel visar, tycker jag, att vi behöver mer av demokratisk kontroll över näringslivet om vi vill ha ett samhälle där vi alla behandlas lika och där skattepengar används på ett vettigt sätt.

Och även om det finns brister hos alla partier när det gäller att framställa allvaret i klimat- och miljökrisen och de minst sagt brådskande och mycket drastiska åtgärder som behövs, så finns det ändå väsentliga skillnader. Skillnader som är viktiga. Och tillsammans med starkare folkliga rörelser i samhället, som pressar partierna, kan de bidra till att vi tar viktiga steg åt rätt håll. Men då är det viktigt att vi känner till och ser dessa skillnader och inte tror att ”all politik är skit”. För en sådan attityd tror jag inte varken stärker rörelsen eller förbättrar oddsen i kampen för framtiden.

Novus, klimatet och en knepig fråga

År 2020 kom Novus med en rapport om ”svenskarnas relation till klimatfrågan”. Den visade att 66 % är mycket oroliga för klimatförändringarna men att samtidigt 49 % ”tror att deras livskvalitet kommer att påverkas positivt av att Sverige har som mål att bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer”. 

Nyligen släppte Novus en ny uppföljande rapport. Vad säger då denna rapport?

Till att börja med att gruppen ”förnekare”, alltså de som inte tror att det finns något samband mellan klimatfrågan och mänsklig aktivitet, är liten numera, de utgör bara 4 %. Till dessa kommer ytterligare 5 % som anser att sambandet ”delvis inte” stämmer. Men 90 % anser att det ”helt eller delvis” stämmer (51 % helt).

Som jag tror att de flesta klimataktivister konstaterat sedan flera år, så behöver vi inte längre lägga kraft på att övertyga den lilla gruppen av vetenskaps-förnekare.

Men hur är det då med alla oss andra? När det gäller vad vi kan göra som individer så anser 53 procent av det svenska folket:

att de lever mer miljövänligt eller hållbart än genomsnittsmedborgaren i Sverige. Endast 10 procent av allmänheten svarar att de lever mindre miljövänligt eller hållbart än genomsnittsmedborgaren i Sverige.

Som rapporten konstaterar så får denna positiva självskattning negativa konsekvenser när det gäller att göra mer för att bidra till minskade utsläpp. Den blir ett ”argument för att inte utöka sitt engagemang”.

Men hur ser vi då på möjligheterna? Här menar rapporten att de flesta är ”klimatpessimister”:

Vi tror inte att varken FN eller Sverige klarar att uppnå klimatmålen i tid.

När det gäller Sveriges möjligheter så är det 51 % som tvivlar i olika grad och när det gäller FN:s mål om 1,5 grader så är det ännu fler som tvivlar.

Om det stämmer så låter det naturligtvis allvarligt. Den som inte tror att något är möjligt kommer med mindre sannolikhet försöka bidra till att det uppnås. Eller är det så? Egentligen tycker jag att den här frågan är rätt knepig att förhålla sig till och svara på.

Jag funderar på hur jag själv skulle svara på frågan. Jag är ju å ena sidan övertygad om att det skulle vara möjligt att förändra världen i en sådan riktning så att vi kan tackla klimat- och miljökrisen. Men jag ser att motkrafterna är mycket starka och tvivlar ofta på att vi kommer lyckas nå de nödvändiga målen. Det betyder inte att jag för den skull ger upp. Det enda som är ett säkert resultat av att ge upp är ju att vi inte lyckas. Men jag skulle ha svårt att svara på frågan om ”hur troligt det är att vi ska lyckas”, så som den är formulerad.

Nej, ifall de krafter som nu dominerar politiken och styr över näringslivet får fortsätta att styra.

JA, ifall vi kan pressa tillbaka högern och ta en demokratisk kontroll över klimatomställningen.

Men här har vi samtidigt en intressant, fast knappast förvånansvärd, skillnad inom befolkningen. De som röstar på den högra sidan (SD och M) är mycket mer pessimistiska. Som framgår av bilden från Novus så anser inte de som röstar höger (tydligast vad gäller SD) att politiken kan göra något.

Den pessimistiska synen på människorna, våra förmågor och möjligheter, har alltid varit något som utmärker de konservativa. Att förändra Sverige och hela världen till en fossilfri plats hänger därför inte bara ihop med kunskaper om klimatkrisen utan också om att stärka den rödgröna ideologin i Sverige och hela världen. Ja vi kan!

Annie Lööf och konsten att inte svara på en fråga.

Så backade då centerpartiet från punkt 44 i Januariavtalet, punkten om att ”Fri hyressättning vid nybyggnation införs”. Anledningen var naturligtvis att vänsterpartiet gjorde det som Busch m.fl. sagt att vänsterpartiet inte skulle göra och som socialdemokraterna inte heller verkade tro var möjligt. Vänsterpartiet deklarerade att gränsen var nådd. Att de, som de lovat när de med gul knapp (nedlagd röst) släppte fram regeringen under Stefan Löfven,inte skulle acceptera marknadshyror.

Som många från olika politiska vinklar såg låg då bollen hos centerpartiet. De höll den ganska länge. Så länge att misstroendeomröstningen genomfördes. Den fråga som många då ställer sig är naturligtvis varför centerpartiet inte släppte kravet på marknadshyror redan innan omröstningen i riksdagen. Till exempel dagen innan omröstningen i måndags.

Ett vanligt politiskt konstnummer från många politiker är att undvika att svara på frågor. Det är så vanligt så att man nog kan anta att det ingår i den medieträning som de får. Men ganska irriterande för oss andra. I gårdagens Aktuellt på SVT gör Annie Lööf en uppvisning som slår det mesta.

Intervjuaren frågar naturligtvis Lööf varför centerpartiet nu släppt kravet i punkt 44.

Lööf svarar att de nu vill stryka punkt 44 för ”det är en politisk realitet” då det ”inte finns någon politisk majoritet för att genomföra detta”. På detta följer den naturliga följdfrågan från intervjuaren:

”Varför gjorde ni inte det här redan i söndags, då hade ju inte Stefan Löfven fallit?”

Efter detta börjar Annie Lööfs akrobatik i konsten att inte svara på en fråga.

Svar nummer 1 löd: Vi mötte v med ”partförhandlingslösningen”. Det är alltså det här fiffiga förslaget att låta hyresgästföreningen (HGF) få förhandla med fastighetsägarna, men på grundval av punkt 44 som genomförs ifall parterna inte når en lösning. Birger Schlaug skrev om detta i Aftonbladet:

…det Löfven erbjuder Dadgostar är ett förhandlingsupplägg som vore värdigt Putin.  Regeringen genomför det en part (Fastighetsägarna) vill om inte motparten (Hyresgästföreningen) gör det innan dess … Det är en förhandling som kunnat beskrivas i Djurfarmen. Grisen Napoleon hade ansett det vara en fri förhandling i demokratisk ordning.

Lööfs sätt att framställa saken som ett ”erbjudande” är alltså falskt. Men dessutom visste hon och centerpartiet ju redan innan omröstningen i riksdagen att vänsterpartiet avvisade ”erbjudandet”. Det säger hon själv också i intervjun att hon visste. Intervjuaren gör alltså ett  nytt försök och upprepar frågan om varför de inte redan i söndags drog tillbaka punkt 44.

Svar nummer 2 lyder då: ”att vi nu går fram handlar inte om utpressningshot från V utan om att m och kd varit vänsterpartiets nyttiga idioter” därför har ”vi nu lagt saken åt sidan”.

Då det ju inte heller är ett svar på frågan gör intervjuaren ett nytt försök.

Svar nummer 3 är då att ”det var ju andra partier som avsatte Löfven och ställde till oreda”. Alltså ett sorts moraliserande som inte heller svarar på frågan. Intervjuaren gör då ett nytt försök och säger: ”jag förstår men du kände ju till att det skulle bli så här….varför backade ni inte redan i söndags?

Svar nummer 4 lyder då: ”vi kunde inte backa i söndags utan vi gav vänsterpartiet ett av de huvudalternativ som de hade…men nu räckte inte det, utan förslaget föll”. Det är ju som alla kan se bara ett upprepande och ett konstaterande men inte heller det något svar på frågan. Efter det fortsätter Lööf att upprepa  kända ståndpunkter (för att fylla ut tiden?) och intervjuaren ger upp (?) och lämnar frågan om varför centerpartiet inte släppte punkt 44 om marknadshyror innan misstroendeomröstningen och det tillstånd av ”politisk oreda” som enligt centerpartiet blev resultatet.

Yttrandefrihet, ”sociala medier” och makten.

Vi har sedan länge blivit förda bakom ljuset. Vi blir alla, varje dag och varje timme, förda bakom ljuset.

Ovanstående yttrande skulle kunna vara skrivet av någon nutida konspirationsteoretiker eller högerextremist. Men yttrandet är från 1968 och taget ur boken Indoktrineringen i Sverige av författaren Göran Palm.

Palm skrev där också att:

Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur stark och omfattande indoktrineringen är.

”Indoktrinering” var (som påpekas på Wikipedia) ett ord som användes mer för 50 år sedan. Det handlade då oftast om en kritik som ville visa hur olika institutioner i samhället som medier, skola, filmer, reklam o.s.v. upprätthöll den dominerande borgerliga ideologin i samhället. Som Palm skrev så är det först när man börjar tvivla på och ifrågasätta grundvärderingar i samhället som man blir varse hur dessa värderingar sprids och upprätthålls. Det gällde för såväl äldre som yngre och nyväckta socialister kring 1968, och gäller fortfarande. Men det är väl på sätt och vis också sant för dem som idag ifrågasätter samhällets grundvärderingar fast, från andra hållet, från höger.

Det betyder inte att jag tycker att det handlar om jämförbara positioner. Det är en avgörande skillnad mellan å ena sidan en höger som ifrågasätter både grundläggande fakta, vetenskap och den demokrati vi har och som vill inskränka eller avskaffa den och å andra sidan en vänster som ifrågasätter kapitalismen och därför vill utvidga demokratin till att också omfatta avgörande delar av ekonomin.

Nya och gamla medier

Men Göran Palms bok kom ju ut långt innan internet eller det som kallas ”sociala medier” existerade. Dessa medier har framförallt blivit en tummelplats för ytterhögern. Som Aftonbladets Karin Pettersson formulerat det:

…sociala medier är bra på högerextremism. Orsaken är just den kommersiella logiken: innehåll som gör att människor stannar längre lyfts automatiskt fram av Facebooks och YouTubes algoritmer. Hat, vrede, starka känslor, lögner.

Naturligtvis är det så att traditionella medier (TV, radio och tidningar) och arbeten gjorda av riktiga journalister är bättre än dessa ”klick-medier” bland annat för att som Pettersson skriver ”…journalistik produceras utifrån en publicistisk idé. Det görs en sortering, det finns någon att ställa till svars.”

Men det betyder inte att den gamla kritiken från vänster mot de traditionella mediernas ägarstruktur eller sätt att göra urval skulle vara ogiltig idag.

Även liberalen Herbert Tingstens uttryckte redan 1955 i ett tal vid DN:s 90-årsjubileum att:

 Endast ett fåtal har tryckfrihet i den meningen att de verkligen kan trycka vad de tänker” (DN 7/1 1955)

Det gäller fortfarande. När det gäller tidningar så har ju de med mer pengar alltid haft ett övertag som arbetarrörelsen aldrig lyckades bryta. Tvärtom har det bara blivit värre. De största tidningarna i Sverige är i huvudsak borgerliga och som ett märkligt faktum är det dessutom fortfarande det krympande liberala partiet (nu under tre procent) som dominerar bland dem.

Men jämfört med dominansen inom tidningsvärlden så är makten hos Facebook, Google, YouTube eller Twitter ändå på en helt annan nivå. De har en monopolistisk världsdominans.

Yttrandefrihet

Vi har enligt den svenska grundlagen yttrandefrihet, vilket däremot inte innebär att vad som helst får yttras utan konsekvenser. Hets mot folkgrupp är till exempel inte tillåtet även om överträdelserna nu för tiden är många, utan att lagföras.

I den 19:e artikeln i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter formuleras också yttrandefriheten som rätten ”för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”.

Men var går gränserna för yttrandefriheten på nätet och vem är det som ska sätta dessa gränser?

De röster som gör att miljardärerna i Kalifornien (som äger Facebook, YouTube eller Twitter) tjänar mer pengar är just de röster som handlar om hat, vrede, starka känslor och lögner. Röster som innebär att demokratin undermineras och hotas och att vi får mer våld. Frågan blir då hur långt ner i djupet ägarna är beredda att gå för att tjäna ännu mer pengar?

När det gäller de giftiga lögner som den avgående presidenten i USA spred i fyra år så behövdes det att ord skulle övergå i handling genom stormningen av Kapitolium för att gränsen skulle vara nådd för Twitter.

I Sverige har SD-anknutna personer drivit en kanal på Youtube sedan 2016 som enligt Tobias Hübinette ”masspridit konspirationsteorier”. Den stängdes ned av YouTube före jul.

I bägge dessa fall har den samlade ytterhögern talat om inskränkningar i yttrandefriheten.

För oss som inte tycker att friheten att yttra sig handlar om rätten att sprida uppenbara lögner, konspirationsteorier, hat mot utpekade grupper eller förespråkande av våld (i öppen eller mer ”symbolisk” form) så är dessa inskränkningar på Twitter och YouTube knappast upprörande. Men det som är det skrämmande är däremot att kontrollen (eller bristen på) ligger hos dessa ägare till några få företag med dominans i hela världen.

Går det att böja techjättarna?

Som Bawar Ismail skriver i en ledare i GP 16/1:

Techbolagen besitter en enorm makt över oss användare och hur vi lever våra digitala liv. I dag är det våldsamma trumpister som jagas bort, men vad skulle hindra dessa storföretag från att anpassa sig efter, låt oss säga, mörka och obehagliga politiska krafter som kommer till makten och släcka alla deras kritikers konton? Svaret är tyvärr att ingenting hindrar dem.

Frågan – som jag ser det –  borde alltså vara hur vi som samhälle ska kunna ta en demokratisk kontroll över dessa jättelika techbolag.

Jag såg att riksdagsledamoten Åsa Eriksson (s) har lämnat in en motion i frågan i oktober 2019, men lyckades inte utröna vad som hände med den. Kanske finns det fler tankar inom politiken om detta som jag inte lyckats hitta? Men jag får en stark känsla av att det kanske är som Karin Pattersson skrev i Aftonbladet att ”såväl vänstern, som liberaler och konservativa accepterar detta utan diskussion”.

Jag tar här tacksamt emot tankar och synpunkter från läsare som funderat mer kring detta, delar min syn på problemet och har förslag.

Hädelser och hets

Det finns en känd affisch från 1967. Jag tänker på ett screentryck av konstnären Carl Johan De Geer. Där ser man en brinnande svensk flagga med ett könsord på och uppmaningen att ”skända flaggan”. Jag har aldrig gillat den. Inte för att jag har så mycket till övers för den svenska flaggan utan mer för att jag tyckte att affischen var rätt fånig. Dessutom tänker jag att den typen av provokationer knappast bidrar till att övertyga någon. Den är möjligen bara kul för dem som vill visa sin ”radikalism” på detta vis.

Däremot tycker jag att De Geer borde haft frihet att utan inskränkningar göra denna affisch. Det var fel av staten att beslagta och bränna affischerna liksom att döma De Geer till böter. Den lagstiftning som gjorde det förbjudet att ”skymfa den svenska flaggan” avskaffades också 1970. Det skedde genom samma riksdagsbeslut som upphävde strafflagens och tryckfrihetsförordningens förbud mot ”skymfandet av det heliga i religiös mening”. Det som kallas hädelse.

Jag har skrivit om religionsfrihet som både en rättighet till (att få utöva) och en rättighet från (alltså att få slippa) religion. Jag har också skrivit om rätten att få häda, till exempel i en kommentar till en konflikt i moderaterna för fyra år sedan. Jag ska inte upprepa det här.

Pionjären Axel Danielsson dömdes till 22 månaders fängelse för ”hädelse av Gud”.

I början av 1900-talet var den svenska kyrkan en både samhällsbevarande och mycket mäktig institution. De som hädade eller satte sig upp mot denna institution tog stora personliga risker. De sparkade nerifrån upp mot makten och fick betala för det.

Idag är mycket annorlunda. Det finns inte (sedan 1970) några förbud mot hädelse och den svenska kyrkan är varken statskyrka eller speciellt mäktig. Dessutom finns idag inom kyrkan många företrädare för en helt annan samhällssyn än i den gamla kyrkan.

En annan skillnad är att dagens hädare oftast, med några få undantag (kan just nu bara komma på Elisabeth Ohlsson Wallin), har en helt annan agenda, en annan slagriktning. Deras sätt att utnyttja friheten att yttra sig om, eller på andra sätt förhålla sig till religion, är helt annorlunda. De flesta av dem sparkar neråt mot dem som redan på olika sätt är misstänkliggjorda, hopklumpade (av andra) och utsatta för fördomar. Islamofobin är idag den moderna rasismens och nationalkonservatismens främsta uttryck. När rasister under den senaste tiden fått uppmärksamhet för att offentligt bränna olika exemplar av Koranen så är det något helt annat än då pionjärer inom den svenska arbetarrörelsen utmanade kyrkan som maktinstitution. De gör det inom ramen för en stor reaktionär rörelse som omfattar allt från partiledare eller kända skribenter till ”nätkrigare” eller öppna våldsverkare.

Tyska studenter bränner insamlade ”otyska” skrifter och böcker i Berlin 11 maj 1933

Jag håller därför med de kristna kyrkoledare som den 13 september i ett gemensamt uttalande skriver att ”bränna böcker är barbariskt”. Bokbål var ju något som praktiserades av de tyska nationalsocialisterna. Och deras moderna arvtagare följer även i detta avseende i deras fotspår.

Kyrkoledarna menar även att den här typen av  medvetna kränkningar ”innebär ett allvarligt hot mot människors rätt till tro och religionsutövning”. Om brännandet av en Koran hade varit en helt isolerad händelse tror jag inte att jag skulle hålla med kyrkoledarna om detta. Men som jag skrev ovan så måste den ses som en del i en reaktionär offensiv där islam som religion och muslimer som grupp pekas ut och angrips på en mängd olika sätt. För nationalsocialisterna var det judarna som var syndabockar. För deras moderna efterföljare är det muslimerna. Därför är koranbränningen avsedd att vara inte bara provocerande utan också hotfull. Även om den senaste (?) i Rinkeby hade något mer löjeväckande än hotfullt över sig, vilket beskrivs av Andreas Magnusson i en artikel i Magasinet Para§raf.

Hållningen hos Uppsala Nya Tidning

Dagstidningen UNT här i Uppsala är officiellt liberal men under den senaste tiden har man kunnat se samma typ av glidning högerut som tidigare skett på till exempel Göteborgsposten. Igår söndag skrev den relativt nya ledarskribenten Emma Jaenson om dessa frågor under rubriken: ”Tassa inte på tå kring religionskritiken”. Hon resonerar där om skillnaden mellan vad som är lagligt hån mot religion och det som är hot och våld. En del av hennes allmänna resonemang kan jag hålla med om. Men det är uppenbart att Jaenson har en helt annan bild av den svenska verkligheten. Hon kritiserar till exempel kyrkoledarnas uttalande och menar att koranbränningen visserligen kan fördömas, det är ”fritt fram i ett fritt samhälle”, men utan att tydligt själv fördöma detta. Och hon tycker inte att det är ett hot mot folks rätt att tro. Att Jaenson har en helt annan verklighetssyn där den tilltagande islamofobin och hetsen från höger blir osynlig märks när hon på ett annat ställe skriver: ”I dag tycks dessvärre Sverige och västvärlden bli alltmer nervösa kring ifrågasättanden av religiösa uttryck, framför allt vad gäller islam…”

Att i den samhällssituation som vi har kalla en koranbränning för ”ifrågasättande av religiösa uttryck” eller beskriva det som att några (Sverige/Västvärlden?) ”blir nervösa” av den typen av regisserade angrepp är bara möjligt för någon som inte ser hela hotbilden eller rent av själv accepterar hoten.

Förändringarna inom eller bort från liberalismen inom borgerligheten illustreras av ett citat från UNT i december 2013 av den tidigare ledarskribenten Maria Ripenberg. Hon skrev:

Det är ingen hemlighet att kampen mot rasism, islamofobi, antisemitism och antiziganism, för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde slukar mycket av mitt engagemang som liberal ledarskribent.

När det gäller Jaenson tror jag knappast att hon skulle använda ett ord som islamofobi. Hon ser helt enkelt inte det fenomenet.

Emma Jaenson och klasskampen

Läs och fundera över denna mening:

”Sannolikt finns en stor grupp väljare som har känt sig nödgade att rösta SD i brist på annat.”

Vad tänker du om någon som säger så? En person som säger att många kan ”känna sig nödsakade”, alltså tvungna, att rösta på ett visst parti ” i brist på annat” uttrycker väl därmed en viss förståelse för det partiet? Att det är ett val som är ganska rimligt. Vi vet att en del människor ibland väljer att rösta på något parti som ligger nära de egna åsikterna fastän de egentligen föredrar ett annat. Men här talar vi alltså om SD, ett odemokratiskt och allt annat än vanligt parti.

Det känns ganska märkligt att läsa detta som en ingress till en ledare i den officiellt liberala Uppsalatidningen UNT. Den nyligen bortgångne ledarskribenten Håkan Holmberg höll alltid en tydlig, principiell och kunnig rågång mot SD. I en liten skrift med namnet ”Den farliga mångfalden” visade han t.ex. att SD var ett parti med rötter hos antidemokratiska tänkare. Men nu är det alltså andra tongångar på UNT:s ledarsida.

Nu skriver ju inte ledarskribenten Emma Jaenson exakt så som i citatet ovan. Före ordet väljare i meningen står det ”vänster”. Det är alltså bland dem som Jaenson kallar ”vänsterväljare” som hon hittar dessa som hon menar känt sig tvungna att rösta på SD. Men ändrar det på det märkliga i hennes resonemang? Nej, inte såvitt jag kan se. Dessutom kan man fråga sig vad hon menar med ”vänsterväljare”? Enligt valundersökningar kom de flesta nya väljarna till SD 2018 från M och S, men bara en mycket liten del från V.

Jaenson tycks dessutom anse att valet av SD är ännu rimligare ifall en person är arbetare eller uppfattar sig själv som vänster. För hon skriver:

För den arbetare som vill lägga en röst till vänster har dock dagens vänsterpartier lämnat ett avgrundsdjupt hål efter sig.

Det här greppet är inte nytt, Emma Jaenson som fått sin skribentutbildning hos Timbro har lånat det från en del andra borgerliga skribenter. Karin Pihl, ledaskribent på Expressen skrev redan 2016 att stora delar av vänstern ”tappat klassanalysen helt”. Adam Cwejman skrev på liknande sätt i Göteborgsposten samma år att vänstern ”omvandlats från klassorganiserad folkrörelse till elitistisk och teoritung subkultur”. Jaenson själv har som rubrik: ”När klasskampen blivit klassförakt”.

När människor som alltid konsekvent gått emot all rörelse och alla typer av krav som handlar om social rättvisa och nedbrytning av klassklyftor börjar låtsas som om de vore anhängare av klasskamp nerifrån så är det svårt att veta om man ska skratta eller förbanna deras falskhet.

Jaenson säger att ”klassisk vänsterpolitik” (som hon inte alls preciserar eller ger exempel på) inte längre finns ”representerad i rikspolitiken idag”. I hennes egna skriverier har jag aldrig märkt av ett uns av någon sådan ”vänsterpolitik” varken ”klassisk” eller ”modern”. Det är lika falskt som då Heberlein – på sin vandring högerut och efter valet av Trump – skrev om denne att han ”återupprättade dem som makten i åratal ignorerat”. På liknande sätt skriver Jaenson att ”Många ur dagens vänster föraktar arbetarmännen”. Det vore dumt att förneka att det inte kan finnas uttryck för ”klassförakt” – och då talar vi här om förakt neråt inte om det förakt som är lätt att känna inför olika uttryck för överklassens beteende – även bland människor som själva betraktar sig som vänster. Annat vore konstigt i ett klassamhälle. På samma sätt som dåliga attityder mot kvinnor kan finnas även bland dem som kallar sig feminister. Men att det skulle finnas ett utbrett förakt mot det Jaenson kallar ”arbetarmännen” är däremot helt enkelt inte sant. Däremot har det inom vissa delar av vänstern funnits kvar en gammaldags patriarkal bild av arbetarklassen från den tid då kvinnorna skulle vänta med sina krav. Dessutom ser dagens arbetarklass där undersköterskan är vanligare än metallarbetaren annorlunda ut än för ett antal decennier sedan. Men inget av detta handlar om något förakt för män i arbetarklassen.

Men Jaenson är inte bara i gott sällskap med vanliga borgerliga demagoger. Även en ökande grupp av intellektuella och skribenter som har kallat sig eller fortfarande kallar sig själva vänster, socialister eller kommunister har använt det här greppet. Det som förenar dem är istället att de alla närmat sig SD:s och  nationalkonservatismens sätt att tänka. Jag har skrivit om dem förut *. Och med näsa för det ruttna hittar Jaenson även de små lokalpartier med bakgrund i vänstern som tagit till sig den mer ”nationella klasspolitiken”. Du kan läsa om dem i en artikel i Arbetaren skriven av Toivo Jokkala. Naturligtvis gillar Jaenson dessa nationalistiska vänsterpartier som hon kallar  partier ”med mer traditionell klassretorik”.

Jag minns en artikel i UNT där Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap och medarbetare på ledarsidan för åtta år sedan kommenterade valet av Jonas Sjöstedt till ny partiledare för V. Hon tyckte där att han borde avstå från ”klasskampsretoriken”. Mycket har hänt i Sverige på åtta år. Det liberala partiet ligger under riksdagsspärren och såväl den socialdemokratiska som den borgerliga politiken har gått åt höger. Även UNT:s ledarsida har förändrats efter Holmbergs och Ripenbergs tid som redaktörer. En lägre nivå och mer reaktionärt innehåll för att sammanfatta. I denna tid skriver Timbro-utbildade skribenter att vänstern borde bedriva klasskamp och klassretorik. Det är verkligen förvirringens och förvirrarnas tid.

*Se denna länk eller denna länk

%d bloggare gillar detta: