Alla inlägg i kategori Media

De, dem, dom och tiden som går

Almqvist

Är du tillräckligt gammal för att minnas den hurtfriska sången ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera…”? Den sjöng vi på lågstadiet när jag var barn. Jag gillade inte sången. Inte heller funderade jag över varför vi sjöng att ”vi gå” istället för ”vi går”. Men det berodde på att Sverige tidigare hade en pluralform för verb. Så att man skrev ”jag går” men (i plural) ”vi gå” och ”jag gick” men ”vi gingo”. Men talspråket förändrades så att de här pluralformerna började försvinna. En av de första som tyckte att det därför var dags att ändra skriftspråket och anpassa det till talspråket var författaren Carl Jonas Love Almqvist. Det var alltså redan på 1840-talet. Men förändringen tog tid. År 1885 skrev språkprofessorn Adolf Noreen:

Önskligt vore också, att t. ex. sådana konstruktioner som ’vi går’ o. d. snart erkändes såsom oklanderlig svenska; man blefve då befriad från det hos skolungdom ymnigast förekommande ’fel’, hvilket torde mer än något annat dylikt bidraga att förbittra en kriarättares redan därförutan nog mödosamma lif. Man har minsann tillräckligt att göra med att rätta lärjungarnas verkliga fel, utan att man företar sig att korrigera dem äfven i de punkter , där de utrycka sig bättre än sina lärare.

(Noreen: Om språkriktighet s. 39–40)

Under 1900-talet började allt fler författare använda den s.k. enhetsformen alltså den där verbet var likadant både i singular och plural.

Men enligt Språktidningen så var det Tidningarnas Telegrambyrå, TT, som 1945 bidrog till den stora förändringen då de slopade de svenska verbens pluralformer i sina texter.

Jag skriver detta dels för att jag tycker det är intressant och lite lustigt men också med anledning av den diskussion som varit i medier om ordet ”dom”. Debatten uppstod därför att det blev känt att Språkrådet skulle få en ny chef: Lena Lind Palicki och att hon var anhängare av en ”dom-reform”. De olika åsikterna från förr och nu liknar varandra när det gäller synen på språket. Och jag är på ”Almqvist-sidan” även i denna diskussion.

Ranelid

Som jag fattat det så skulle en ”dom-reform” innebära att det blir helt accepterat att använda dom också i formella texter som myndighetsinformation, läroböcker, akademiska uppsatser, tidningsledare eller liknande. Däremot skulle det inte bli förbjudet för oss gamla stötar att fortsätta använda de eller dem. Men vi skulle inte behöva störa oss på/göra oss roliga över alla yngre människor som inte kan skilja på de och dem. Och alla de som sliter med dessa former och ofta misslyckas skulle lugnt kunna börja skriva så som de talar. Precis som när verbens pluralformer ”gingo” ur tiden.

Jag såg på TV/Aktuellt när Lena Lind Palicki skulle diskutera ”dom-reformen” med Björn Ranelid. Det blev inte mycket till diskussion. Trots att Ranelid deltog via länk lyckades han totalt ockupera luftrummet så att Lind Palicki knappt fick en syl i vädret. Och jag påmindes om varför jag alltid haft svårt för den mannen. Ännu mer förstår jag varför när jag läser en ganska roande blogg av Birger Schlaug.

Ordet ”respekt”

När jag ändå är inne på språkspåret så har jag på sista tiden funderat över ordet ”respekt”. Då menar jag inte vad det betyder eller sådant som att unga tuffa män kan lägga en mer skräckfylld betydelse i ordet än vad de flesta andra gör.

Nej, jag funderar över hur människor i maktpositioner använder ordet. Vår statsminister till exempel. Som när Lagrådet kritiserade den nya terrorlagen. Då sa statsministern att han hade ”respekt” för deras synpunkter. Naturligtvis kunde han inte säga att ”vi skiter i” Lagrådets synpunkter, fast det var det som han gjorde. Men varför måste han ha det där onödiga tillägget om ”respekt”.

Och när statsministern får nobben till Nato-inträde av regimerna i Turkiet och Ungern då säger han också att han har ”respekt” för det. Varför? Det låter för mig som en helt tom och meningslös fras.

Balkow

När Axfoods vd Klas Balkow fick en bonus på 4,6 miljoner (vilket var 60% av grundlönen…) så kände sig till och med vår finansminister tvungen att säga att hon kände sig ”provocerad” av det, med tanke på prisstegringarna på mat. Vad svarar då Balkow? Jo: ”Jag förstår att det sticker i ögonen. Jag har respekt för det”. Respekt?! Vad menar karln? Samtidigt framhåller han att bonusen är ”marknadsmässigt satt”. Och det förklarar ju allt, eller hur? Så eftersom vi naturligtvis inte kan göra något åt sådant som blir till på ”marknadsmässigt sätt” så kostar det ju inget för Balkow att ha respekt för oss som tycker att 4,6 miljoner ”sticker i ögonen”.

När jag nu ändå håller på att glida över från språkspåret till mitt mer normala bloggspår så vill jag avsluta med att rekommendera en mycket bra text av Karin Pettersson i Aftonbladet. Hon skriver att

Det pratas om en ”dom”-reform, själv vill jag ha en granskning av krisdebattens språk och grundlösa antaganden. Det är inte en naturlag att de fattigaste ensamma ska bära bördorna.

Läs den, skarp och lärorik.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 24 mars, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Historia, Kultur, Media
Märkt , , , ,

Publicerat av anders fraurud den 24 mars, 2023

https://pepprat.org/2023/03/24/de-dem-dom-och-tiden-som-gar/

Begreppet ”whataboutism”

Ett ord som jag i olika debatter stött på alltmer under senare år är ordet ”whataboutism”. Enligt Barbro Fällman, retorikexpert och före detta språkforskare är det ”en argumentationsteknik som går ut på att kritik mot den egna personen/gruppen avfärdas med en jämförelse med något som någon annan har gjort, ofta med syftet att utmåla motparten som en hycklare”.

Att inte svara ärligt på en kritik mot egna ståndpunkter eller ageranden utan istället börja prata om något annat är naturligtvis ohederligt. Den som gillar att diskutera med hjälp av den här typen av ord kan då naturligtvis med full rätt använda ordet ”whataboutism”. Men det vore ju lika enkelt att bara påpeka att det inte var det som samtalet handlade om. Dessutom tycker jag att detta med att debattera via begrepp oftast försvårar många diskussioner.

Men jag tycker mig också ha sett en betydelseförskjutning. Den innebär att ifall man instämmer i en kritik av något men samtidigt påpekar att ”kritikern” hycklar eller är inkonsekvent i sitt stöd eller avståndstagande så anses även det vara ”whataboutism” att påpeka det. Det har jag svårt att förstå.

I maj 2021 skrev jag om det flygplan som tvingades ner över Vitryssland/Belarus därför att det fanns en regimkritiker ombord. Jag skrev att det var ett upprörande maktmissbruk. Men jag tyckte samtidigt att många av dem som reagerade hade varit inkonsekvent tysta 2013. Det var då ett flygplan med Bolivias president Evo Morales tvingades ner av USA i Österrike. Jag minns att det var en del som tyckte att mitt resonemang då var ”whataboutism”.

Den som i samband med Rysslands invasion av Ukraina säger att: ”ja men USA eller Nato då, de har ju också angripit andra länder” utan att ta tydligt avstånd från den ryska invasionen, de gör sig naturligtvis skyldiga till ”whataboutism”. Men jag kan däremot inte förstå varför det skulle vara fel att ta avstånd från alla typer av övergrepp och att kräva den konsekvensen av andra också.

Jag råkade precis läsa om en artikel av Kajsa Ekis Ekman från den 13 mars 2022. Det är en av hennes sista ledarartiklar i tidningen ETC innan hon en månad senare sparkades därifrån. I denna artikel stack Ekis (som vanligt) ut hakan. Hon skrev ”att fördöma Rysslands invasion av Ukraina. Det är självklart.” Men hon påpekade också samtidigt hyckleriet och inkonsekvensen:

”’När Afrikas folk flydde lät ni dem drunkna på Medelhavet och stängde gränserna, när Palestina bombades var det inte tal om sanktioner, när Jemen bombades av Saudiarabien förra veckan och dödssiffran höjdes till 377 000 personer sedan krigets början, då var det ingen som höjde på ögonbrynen, inga extrainsatta möten, tvärtom, ni fortsatte handla med saudierna som om inget hänt.

Hon sammanfattade det med den berättigade frågan: ”är denna selektiva solidaritet en kombination av att offren har rätt färg och att anfallaren är rätt fiende?”

Jag tycker Kajsa Ekis Ekman hade (har) rätt i sin kritik. Säkert finns det de som skulle kalla innehållet i artikeln ”whataboutism”. Men då Ekis samtidigt tog avstånd från Rysslands invasion tycker jag inte det stämmer.

En egen erfarenhet

När Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari förra året var jag tillsammans med några andra vänsterpartister och målade en banderoll med texten ”Ryssland ut ur Ukraina” som användes dagen därpå vid en manifestation i Uppsala centrum. Det kändes bra, för vad det nu var värt. När vi en vecka senare demonstrerade tillsammans med alla andra partier i Uppsala kommunfullmäktige (utom SD) plus många upprörda medborgare, så gick vi i täten med den banderollen. Det kändes också bra, men märkligt. Där gick vi med folk som aldrig synts vid protester mot USA:s, Israels eller Turkiets olika övergrepp. Dessutom ”skyddade” av en polismakt som jag aldrig upplevt så vänlig och hjälpsam i en demonstration tidigare.

Naturligtvis var det bra att nästan alla var eniga mot Rysslands anfallskrig. Men visst var det också, så som Ekis skrev, att det råkade vara ”rätt fiende” och att offret hade ”rätt färg”. Och ganska snart skulle det som vanligt visa sig att vårt stöd och våra tankar såg väldigt olika ut när det gäller övriga slutsatser av detta krig. Sådant som synen på Nato, upprustning, stöd till fredsvänner i Ryssland och så vidare….

Men ställ inte olika stöd mot varandra

Att vi har rätt att kritisera ”selektiv solidaritet” betyder inte att vi kan eller ska ställa olika solidaritetsaktioner mot varandra. Det går ju att vara emot både Rysslands, USA:s, Turkiets, Israels med fleras våld och förtryck men använda sina resurser till att till exempel stödja den folkliga kampen i Brasilien. När det gäller praktisk solidaritet så är det ju så att vi aldrig klarar att skapa band med och stödja alla som behöver vårt stöd. Våra krafter räcker inte till det och olika människor kan göra olika insatser, antingen det är att skicka pengar till läkare utan gränser eller samla förnödenheter till de utsatta i Ukraina. Därför får vi aldrig argumentera mot en typ av riktad solidaritet genom att jämföra med en annan och fråga varför inte den också samlar stöd. Däremot kan vi alltså, som sagt, önska och kräva konsekvens när det gäller ställningstaganden. Utan att behöva bli beskyllda för ”whataboutism”.

1 kommentar
by anders fraurud on 1 februari, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Media, Rörelser och solidaritet
Märkt

Publicerat av anders fraurud den 1 februari, 2023

https://pepprat.org/2023/02/01/begreppet-whataboutism/

Opinioner och val av livsstil

Lättlurad

Enligt opinionsundersökningar backar nu stödet för Tidö-regeringen ytterligare. Som jag skrev i en blogg från 2 december så tycker jag inte det är så lätt att känna sig glad för det. Dels är det nedslående att se den ganska stora gruppen lättlurade människor som trodde på Tidö-partiernas feta vallöften. Men det är också så att det inte alls skulle vara bra eller uppmuntrande ifall de faktiskt lyckades med att genomföra vissa vallöften. Jag tänker då på sådant som att sänka bensin och dieselkostnaderna för alla med 5 till 10 kronor. Med tanke på att den verkliga sänkningen med 40 respektive 14 öre ändå kostade 6,73 miljarder så är en sänkning till de utlovade nivåerna rätt skrämmande. För en miljard kan vi anställa 1600 sjuksköterskor enligt Vårdfokus. Men hur många vårdanställda skulle istället försvinna ifall en miljardrullning till alla bilägare skulle genomföras? Välfärden är ju redan underfinansierad.

Läs för övrigt en jättebra artikel av Petter Larsson i Aftonbladet om bensinpriset och klimatomställningen.

En annan undersökning

Men jag blev uppmärksammad på en annan opinionsundersökning som kom för några dagar sedan. Det är SVT Nyheter som genomfört den. Enligt undersökningen ser två tredjedelar ”mörkt eller mycket mörkt på framtiden”. Många oroar sig för kriget i Ukraina och för att det ska utvidgas och att kärnvapen ska användas. Däremot är det bara en tredjedel som tror att Ryssland ska angripa Sverige militärt.

Av de som är oroliga för klimatkrisen uppger 9 av 10 att de har ändrat sitt sätt att leva som en konsekvens av det. Det är faktiskt en mycket uppmuntrande uppgift.

Den som uppmärksammade mig på denna undersökning var vänsterpartisten Per Sundgren i Stockholm. Han skriver ständigt kloka funderingar på sin facebook-sida. Om den här undersökningen skrev han bland annat:

Därför ska vi alltid uppmuntra alla som gör något. När vi gör något kommer det också att leda till att vi ställer krav på att dem vi valt gör något. Det leder också till att vi organiserar oss. Så kan vi öka det nödvändiga trycket som krävs för en omställning och för att de kollektiva besluten ska fattas.

Jag håller verkligen med om det. Individuella livsstilsförändringar gör kanske inte i sig så stor skillnad. Och tyvärr brukar det framhållas även av en del människor på vänstersidan, som ett argument för att inte göra något själv. Men dessa individuella handlingar kan bli exempel och leda till något större. Vänsterpolitiker måste vara trovärdiga även med sitt exempel. Både genom att förorda åtgärder som gör det lättare att delta i den nödvändiga omställningen (som gör det lättare att leva hållbart) och genom att själva göra och förorda även sådana livsstilsförändringar som vi kan göra, här och nu.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 7 januari, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Klimat och miljö, Media
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 7 januari, 2023

https://pepprat.org/2023/01/07/opinioner-och-individuella-val/

Johan Pehrsons vånda

Johan Pehrson har sedan i våras varit det som kallas ”tillförordnad” partiledare för Liberalerna. Detta efter att föregångaren hastigt hoppat av det sjunkande partiet. I helgen blev han formellt vald till partiledare.

På en intern partisamling har Pehrson nyligen uttryckt sig om SD. Enligt en närvarande journalist från Expressen sa han bland annat att SD var ”extrempopulistiskt” och att:

SD har samma organisationsnummer idag som de hade när de bildades och även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja.

”….det är en brun sörja”.

Notera att han uttryckte sig om något som ”är” och inte om något som varit.

SD reagerade på detta och krävde en ursäkt. Något som de sedan säger sig ha fått ”på alla nivåer”.

Men Pehrson har blivit ansatt av journalister om vad han egentligen menar och menade.

Han intervjuades till exempel i Agenda igår och fick frågan om han bett om ursäkt. Pehrson svarar inte direkt på detta men säger att han ”beklagar effekterna” och anser att ord och meningar ”ryckts ur sitt sammanhang”. Han menar nu att det han beskrev var hur SD var när de bildades. Inte hur de är nu alltså. Trots att det var det som han sa.

Frågan är hur Pehrson ska tolkas. Var talet inför partikamraterna ett försök att inåt visa på styrka mot SD, samtidigt som han inte vågar stå för det utåt? Frågan om vad Pehrson själv egentligen tycker, eller om han tycker något, återstår ju då.

Utvecklingen (eller avvecklingen) går nu fort inom Liberalerna. Av ”allianspartierna” var KD redan 2015 beredda att fungera som vägröjare för SD och i retoriken närmade de sig dem alltmer. Moderaterna var något senare att haka på medan Liberalerna tills helt nyligen hade någon sorts demokratisk spärr. Men därefter har det gått desto fortare.

Liberalernas klimat- och miljöminister, Romina Pourmokhtari, illustrerar också detta tydligt. Under valrörelsen yttrade hon sig så här:

Men regeringssamarbete och Tidö-avtal kräver väl ändå en sorts samsyn?

Uppenbarligen smakar makten godare än några gamla principer för dessa liberaler.

I helgen var jag till Stockholm och lyssnade på olika föredrag och debatter på Socialistiskt forum på ABF-huset. Bland annat lyssnade jag till Isobel Hadley Kamptz – ledarskribent på Dagens Nyheter – som samtalade med Mats Wingborg om synen på jämlikhet inom liberalism och socialism. Hadley Kamptz som själv betraktar sig som liberal ansåg bland annat att det idag inte finns något liberalt parti i Sverige, däremot liberala inslag i C, MP och även V.

Kanske är det så. Och sammanbrottet för liberalismen återspeglar högernationalismens framgångar inom borgerligheten.

I Agendaintervjun sa Pehrson också att några av SD:s grundare:

…var till och med påstått nazister. Jag var ju inte med så jag har ingen aning. 

Läs historikern Mikael Nilssons kritik av detta i GP.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 28 november, 2022  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Höger, Media
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 28 november, 2022

https://pepprat.org/2022/11/28/johan-pehrsons-vanda/

När ondska och dumhet väller fram

Att kommentera den politiska utvecklingen i vårt land känns just nu svårare än på länge. Inte för att det fattas saker att reagera över utan snarare tvärtom. Det känns som om vi översköljs av dumhet, ondska, falskhet och ”dålig vandel” (se föregående blogginlägg) i en så strid ström att det knappt finns tid att hämta andan.

Vi kan se det på kommunnivå som till exempel i Sölvesborg eller Norrtälje.

I Sölvesborg valde moderaterna att avsluta sitt samarbete med SD. Det innebar att SD förlorade makten i kommunen och många drog säkert en lättnadens suck. Men genast mobiliserade SD:s stormtrupper mot moderaternas gruppledare i Sölvesborg genom telefonsamtal, mejl och angrepp på sociala medier. Det ledde till att hon fick ”hålla sig hemma med stresspåslag”. Att må dåligt på grund av kränkande och grova verbala påhopp är inte konstigt. Dessutom är det ju så att de verbala mobbarna också triggar dem som inte tvekar att använda fysiska medel. I somras avslöjade nazisten Theodor Engström (som mördade Ing-Marie Wieselgren) att han haft ett ”högre mål”, nämligen att mörda C-ledaren Annie Lööf. Sambandet mellan detta och den kampanj som bedrivits av SD:s kommunikationsenhet via progandakanalen Riks går inte att bortse från. Kanalen har gjort mer än 120 klipp om Annie Lööf där hon attackerats, hånats och förlöjligats. I det våldsamma språkets förlängning finns alltid från dessa grupper hotet om rent fysiskt våld.

Vi bör även notera hur partiledaren Åkesson kommenterade det som hände i Sölvesborg:

Många är, med all rätt, förbannade, och självklart har var och en rätt att – inom lagens och anständighetens ramar – ge uttryck för det. Det ingår i det politiska uppdraget att tåla tuff kritik.”

Man kan inte direkt säga att han tyglar sina stormtrupper….

I Norrtälje kommun samarbetar däremot moderaterna med SD. Där ska kommunen nu efter valet styras av M, SD, L och KD. Genast såg man då till att räkna om beräkningsgrunderna för kommunstyrelse-ordförandens lön. Tidigare hade den beräknats som 60 procent av en statsrådslön. Nu skulle det istället vara 60 procent av statsministerns lön. Kommunstyrelsen ordförande Bino Drummond skulle därmed öka sin lön med 23 000. Det blev tack och lov en hel del ståhej om detta i medierna. Inte minst kanske på grund av den 27 sekunder långa tysta tankeperiod som Staffan Tjörnhammar, kommunstyrelsens vice ordförande tog i TV. Det var efter frågan om det inte fanns andra grupper som kunde förtjäna dessa pengar. Hans svar att de ”måste prioritera” kändes nog för de flesta och med tanke på ”eftertanken” inte så övertygande. Men efter stormen i medierna har nu Drummond meddelat att han backar från beslutet om sin lönehöjning. Han säger nu att beslutet ”gick för fort”. Men hade han tyckt det ifall det inte blivit en ”storm” kring beslutet? Det betvivlar jag.

Eftertanke?

Vi ska inte heller glömma att SD som nu sitter i styret i Norrtälje var med på detta beslut. Det kanske inte rimmar så bra med formuleringarna i deras lokala valmanifest om att ”minska kostnaderna för politiken” eller att ”förbättra kommunikationen med kommuninvånarna innan beslut fattas”. Bryr sig deras väljare om detta?

På riksnivå

På riksnivå har regeringen och dess Tidö-avtal mötts av kritik från många håll. En organisation som riktat kritik mot Tidö-avtalet från perspektivet mänskliga rättigheter är Civil Rights Defenders. Organisationen hette tidigare Helsingforskommittén och arbetar på fyra kontinenter med att bevaka mänskliga rättigheter. Det är en organisation som uppbär statsunderstöd. CRD har tidigare krockat med SD:s Björn Söder då man kritiserade regimen Orban i Ungern. Det borde man inte ha gjort enligt Söder då man har statsbidrag för sin verksamhet. Nu när CRD även kritiserar Tidö-avtalet från samma utgångspunkter återkommer samma synpunkter från Söder och partistyrelsekollegan Kinnunen. De borde inte ha statsbidrag menar de. Åkesson som alltid är lite mer slipad än sina kollegor sa i riksdagen om detta att han inte förstod varför staten ska skicka pengar till ”olika vänsterliberala organisationer” för att upprätthålla vårt demokratiska system. Han instämmer alltså också i kollegornas åsikter. Politiken ska inte granskas av några som får bidrag för sin verksamhet.

Även Naturskyddsföreningen har kritiserat Tidö-avtalet. Det ”kommer inte ens i närheten av att leverera på miljö- och klimatområdet”, skrev organisationen bland annat i sin granskning. Då dröjde det inte länge innan Naturskyddsföreningen fick ett mejl från SD:s kansli där man ville få reda på vilka privatpersoner som gett pengar till organisationen. I detta fall är det inte lika tydligt vad SD är ute efter. Men sambandet mellan kritik av SD och granskande av bidrag finns även här.

Högerstyret och vad som väntar

Det här var bara fyra exempel. Men de visar, tror jag, på en del av det som vi har framför oss.

Angreppen på allt som står i deras väg från SD:s politiker, stormtrupper av ”nätkrigare” och våldsverkare kommer inte att avta. Liberalerna har inte tämjt dem utan istället gett dem ännu större självförtroende och makthunger.

Angreppen kommer ske både mot misshagliga individer och mot institutioner, organisationer eller medier som på olika sätt får stöd av samhället. Angreppen kommer ske både via politiken och med hjälp av stormtrupperna. Vi som vill skydda den form av demokrati som vi uppnått måste gå samman med en mängd olika grupper i försvar av olika organisationer, institutioner och medier.

En viktig fråga blir om SD kommer kunna fortsätta att spela rollen som folklig underdog. Kommer fler människor se att de både luras och ljuger eller att de inte alls är ovilliga att roffa åt sig av skattepengar för egen del? Kommer fler se att de inte alls skyddar fattiga pensionärer, sjukskrivna eller arbetslösa? Att de inte ens infriar sina klimatfientliga löften om enorma sänkningar av bensin- och dieselpriserna kanske gör en och annan besviken. Men att omvandla den besvikelsen till något vettigt är däremot svårt. Oavsett det så måste vi avslöja dem på alla områden där vi kan. Och exemplen kommer att bli fler och fler.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 28 oktober, 2022  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Höger, Media
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 28 oktober, 2022

https://pepprat.org/2022/10/28/nar-ondska-och-dumhet-valler-fram/

Rädda journalister på SVT?

Har du hört högerdebattörer på TV angripa vänstern, till exempel för att vara ”odemokratisk”, ”kommunistisk”, ”diktaturanhängare” eller liknande? Har det skett även då ingen representant för vänstern varit närvarande i studion? Det tror jag nog att du har.

Men har du då samtidigt hört programledaren säga att ”vänstern håller nog inte med” eller ”vänstern är ju inte här och kan försvara sig”? Nej, det tror jag inte. Jag kan i alla fall inte minnas att jag någonsin hört någonting sådant.

Men med SD är det något som har hänt och blivit alltmer frekvent ju mer partiet växt. Om du inte redan noterat detta så var uppmärksam i fortsättningen och jag är säker att du kommer se mönstret. Programledare och journalister på vår public service-TV har börjat inta en alltmer hukande och försiktig attityd. Som häromkvällen under en debatt mellan Helle Klein och Vidar Andersson då programledaren avbryter genom att säga: ”…SD ser sig nog inte som anti-fackliga…haha…”

Varför en programledare känner att den behöver påpeka att SD inte håller med och korrigera en debattör är något att fundera över. Varför får inte ett yttrande (i detta fall från Helle Klein) bara stå för debattören utan någon sorts hastig recension eller korrigering från journalisten?

Så varför denna nya stil?

Jag undrar om det har att göra med att allt fler journalister är rädda för hat, hot och angrepp. Angrepp som kommer från de grupper inom och runt SD som ägnar sig åt detta på nätet eller rent fysiskt.

Reportrar utan gränser har visat att fler svenska journalister utsattes för hot och hat under förra året. Samtidigt visar en undersökning att 40 procent av de svenska journalisterna ägnar sig åt självcensur på sociala medier. Och på frågan: ”Finns det några särskilda frågor som lockar fram trollen?” svarar Erik Halkjaer (som är ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige”: ”Det är ju främst flykting- och migrationsfrågorna”.  Alltså de frågor som är SD:s huvudfrågor. 

Vi ser för övrigt en liknande utveckling i övriga Europa enligt Erik Halkjaer:

Den holländska journalisten Peter de Vries och den grekiska journalisten Giorgos Karaivaz sköts ihjäl förra året i samband med att de grävde i olika korruptionshärvor. Våld och attacker på journalister har tidigare främst varit ett problem i Italien där många journalister numer lever med skyddad identitet, men problemet har spritts till flera länder.

Tidningen Expressen har visat på hur hoten mot deras journalister ser ut. Hatet och hoten domineras av rasistiska och kvinnofientliga angrepp.

I en undersökning från Lunds Universitet konstateras också att ”För att undvika påhopp anpassar eller avstår en del från att rapportera om ämnesområdena migration, diskriminering, kriminalitet och jämställdhet, som upplevs generera mest hot och hat”. 

Men kanske är journalister på Public Service också helt enkelt rädda för att förlora sitt jobb ifall SD och den övriga högern får mer makt. Enligt Reportrar utan gränser har man kunnat observera ”att den politiska kontrollen av journalister och av public service-bolagen skruvades åt i flera länder”. Det hotet finns nu även i Sverige och den journalistiska inställsamheten på SVT/SR har kanske sin grund även i detta hot?

PS: läs även denna artikel om hot mot journalister i Magasinet Para§raf.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 7 oktober, 2022  •  Permalänk
Publicerad i Media
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 7 oktober, 2022

https://pepprat.org/2022/10/07/radda-journalister-pa-svt/

Hur hopplösheten stärks av Svanberg och SVT

För en vecka sedan skrev jag om den Novus-undersökning som menade att svenskarna hade en pessimistisk syn vad gäller möjligheterna att nå klimatmålen. Att ha någon sorts hopp för framtiden, en tro på att förändring till det bättre är möjlig, tror jag är viktigt för att vi tillsammans ska lyckas gå mot en bättre framtid, även när det gäller andra samhällsfrågor.

Men under den gångna veckan har jag sett två exempel på hur hoppet slås ner genom cynism eller genom att framställa det som att det inte finns några alternativ. Det finns naturligtvis och tyvärr fler exempel, men jag väljer dessa två. I dessa fall är det människor med makt som bidrar till att stärka hopplösheten och känslan av alternativlöshet.

Exemplet om skillnad på ”folk och folk”

Det ena exemplet handlar om rättvisa. Jag tror att de flesta åtminstone hoppas att vi behandlas någorlunda lika i samhället. Tänk dig till exempel att en person jobbat och tjänat pengar men ändå lyckats få ut ersättning från arbetslöshetskassan. Enligt regelverket ska den här personen då betala tillbaka pengarna. Jag tror att alla tycker att det är mycket rimligt. Tänk dig nu att personen då skulle säga att den gillar systemet med a-kassa men egentligen inte behövde ersättningen. Däremot vill den inte betala tillbaka pengarna eftersom det skulle verka som att den var emot systemet och ville protestera. Jag tror att de flesta skulle tycka att det var ett väldigt konstigt svar och en orimlig inställning.

Men nu handlar mitt exempel om en annan utbetalning, nämligen de 38 miljarder som permitteringsstödet under pandemin kostade. Stödet infördes våren 2020 och skulle enligt lag bara gå till företag med ”allvarliga ekonomiska svårigheter”. Syftet var att undvika varsel och uppsägningar.

En undersökning gjord av SVT visar nu att många storföretag gått med stora vinster men ändå mottagit stöd av staten trots att de alltså inte  hade ”allvarliga ekonomiska svårigheter”. Speciellt tre storföretag sticker ut: Volvo AB, Volvo Cars och Scania. De har mottagit 2,8 miljarder i stöd samtidigt som de gått med 43 miljarder i vinst.

Styrelseordföranden för Volvo AB, Carl-Henrik Svanberg, säger då exakt så här till SVT:

Svanberg

Vi var inte med i stödprogrammet för pengarna, utan för samarbetet mellan staten, företaget och de anställda. Att nu betala tillbaka skulle kännas som att man ”ger upp på systemet” och protestera, det vill inte vi.

Ett minst sagt provocerande och svårsmält svar från Svanberg.

Ett svar som stärker känslan av att det verkligen är skillnad på folk och folk och säkert bidrar till att öka hopplösheten hos många.

Och inte blir väl någon mer uppiggad av svaret om detta från den socialdemokratiska näringsministern Baylan, som sa:

Jag förstår att det kan sticka i ögonen på vanliga människor, när företagen blivit framgångsrika, men systemen finns för att rädda jobb och företag. Jag är glad att de lyckades.

”Sticka i ögonen” var ordet. Och Baylan förstärker här än mer känslan av hopplöshet och hjälplöshet hos en politisk makthavare i förhållande till samhällets verkliga makthavare.

Exemplet om klimatlösningar inom politiken

Häromdagen var det en sorts debattprogram på SVT om klimatfrågan och partiernas lösningar. Representanter för de åtta riksdagspartierna var där, men också några forskare och experter inom klimatområdet. Själva debatten var inte alls så plågsam att lyssna till som de normala partiledardebatterna, där de fräckaste ständigt skriker högst och avbryter. Men efter varje runda skulle experterna bedöma och ge betyg till fyra partier i taget. Att ge ett gemensamt betyg till fyra olika partier borde de flesta inse blir konstigt, de partier som är sämst i att ta itu med klimatfrågan sänker naturligtvis betyget. Och följdriktigt fick inte heller någon av panelerna godkänt av experterna.

Att göra på det här viset var mycket fegt av SVT. För hade de istället låtit experterna uttala sig om varje parti för sig så hade utslaget blivit helt annorlunda. Så skrev till exempel Naturskyddsföreningen om den undersökning de gjorde av partierna inför valet 2018 att: ”Vår granskning visar att Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill mest av alla partier”. Men att visa att det finns skillnader och att det finns partier som har en bättre politik i förhållande till klimatkrisen, det vågade uppenbarligen inte SVT.

Resultatet av denna feghet blir att man samtidigt som man sprider kunskap om klimatnödläget sänker förhoppningarna och tron på alternativa vägar framåt. Alla partier tycks ju ändå lika dåliga. Ett sätt att tänka som hittills bara gynnat den högerpopulistiska kanten. Och det är ju dessutom på den här kanten som man gått från direkt förnekande av klimatkrisen till en attityd av att vi egentligen inte kan göra något i Sverige.

Andra slutsatser

Både Svanberg och de som håller i SVT:s debattprogram har makt, om än på mycket olika sätt. Men de använder den i dessa fall på ett sätt som bidrar till att öka känslan av hopplöshet.

Men vi kan dra andra slutsatser. När vi hör det maktfullkomliga svaret från Volvo-ordföranden och det uppgivna suckandet från den socialdemokratiska ministern så kan vi tänka att detta visar att något är i grunden fel. Den här typen av exempel visar, tycker jag, att vi behöver mer av demokratisk kontroll över näringslivet om vi vill ha ett samhälle där vi alla behandlas lika och där skattepengar används på ett vettigt sätt.

Och även om det finns brister hos alla partier när det gäller att framställa allvaret i klimat- och miljökrisen och de minst sagt brådskande och mycket drastiska åtgärder som behövs, så finns det ändå väsentliga skillnader. Skillnader som är viktiga. Och tillsammans med starkare folkliga rörelser i samhället, som pressar partierna, kan de bidra till att vi tar viktiga steg åt rätt håll. Men då är det viktigt att vi känner till och ser dessa skillnader och inte tror att ”all politik är skit”. För en sådan attityd tror jag inte varken stärker rörelsen eller förbättrar oddsen i kampen för framtiden.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 26 oktober, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Ekosocialism, Klass, Klimat och miljö, Lag pch rättvisa, Media, Socialdemokratin
Märkt , , , ,

Publicerat av anders fraurud den 26 oktober, 2021

https://pepprat.org/2021/10/26/hur-hopplosheten-starks-av-svanberg-och-svt/

Novus, klimatet och en knepig fråga

År 2020 kom Novus med en rapport om ”svenskarnas relation till klimatfrågan”. Den visade att 66 % är mycket oroliga för klimatförändringarna men att samtidigt 49 % ”tror att deras livskvalitet kommer att påverkas positivt av att Sverige har som mål att bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer”. 

Nyligen släppte Novus en ny uppföljande rapport. Vad säger då denna rapport?

Till att börja med att gruppen ”förnekare”, alltså de som inte tror att det finns något samband mellan klimatfrågan och mänsklig aktivitet, är liten numera, de utgör bara 4 %. Till dessa kommer ytterligare 5 % som anser att sambandet ”delvis inte” stämmer. Men 90 % anser att det ”helt eller delvis” stämmer (51 % helt).

Som jag tror att de flesta klimataktivister konstaterat sedan flera år, så behöver vi inte längre lägga kraft på att övertyga den lilla gruppen av vetenskaps-förnekare.

Men hur är det då med alla oss andra? När det gäller vad vi kan göra som individer så anser 53 procent av det svenska folket:

att de lever mer miljövänligt eller hållbart än genomsnittsmedborgaren i Sverige. Endast 10 procent av allmänheten svarar att de lever mindre miljövänligt eller hållbart än genomsnittsmedborgaren i Sverige.

Som rapporten konstaterar så får denna positiva självskattning negativa konsekvenser när det gäller att göra mer för att bidra till minskade utsläpp. Den blir ett ”argument för att inte utöka sitt engagemang”.

Men hur ser vi då på möjligheterna? Här menar rapporten att de flesta är ”klimatpessimister”:

Vi tror inte att varken FN eller Sverige klarar att uppnå klimatmålen i tid.

När det gäller Sveriges möjligheter så är det 51 % som tvivlar i olika grad och när det gäller FN:s mål om 1,5 grader så är det ännu fler som tvivlar.

Om det stämmer så låter det naturligtvis allvarligt. Den som inte tror att något är möjligt kommer med mindre sannolikhet försöka bidra till att det uppnås. Eller är det så? Egentligen tycker jag att den här frågan är rätt knepig att förhålla sig till och svara på.

Jag funderar på hur jag själv skulle svara på frågan. Jag är ju å ena sidan övertygad om att det skulle vara möjligt att förändra världen i en sådan riktning så att vi kan tackla klimat- och miljökrisen. Men jag ser att motkrafterna är mycket starka och tvivlar ofta på att vi kommer lyckas nå de nödvändiga målen. Det betyder inte att jag för den skull ger upp. Det enda som är ett säkert resultat av att ge upp är ju att vi inte lyckas. Men jag skulle ha svårt att svara på frågan om ”hur troligt det är att vi ska lyckas”, så som den är formulerad.

Nej, ifall de krafter som nu dominerar politiken och styr över näringslivet får fortsätta att styra.

JA, ifall vi kan pressa tillbaka högern och ta en demokratisk kontroll över klimatomställningen.

Men här har vi samtidigt en intressant, fast knappast förvånansvärd, skillnad inom befolkningen. De som röstar på den högra sidan (SD och M) är mycket mer pessimistiska. Som framgår av bilden från Novus så anser inte de som röstar höger (tydligast vad gäller SD) att politiken kan göra något.

Den pessimistiska synen på människorna, våra förmågor och möjligheter, har alltid varit något som utmärker de konservativa. Att förändra Sverige och hela världen till en fossilfri plats hänger därför inte bara ihop med kunskaper om klimatkrisen utan också om att stärka den rödgröna ideologin i Sverige och hela världen. Ja vi kan!

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 19 oktober, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Ekosocialism, Klimat och miljö, Media
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 19 oktober, 2021

https://pepprat.org/2021/10/19/novus-klimatet-och-en-knepig-fraga/

Annie Lööf och konsten att inte svara på en fråga.

Så backade då centerpartiet från punkt 44 i Januariavtalet, punkten om att ”Fri hyressättning vid nybyggnation införs”. Anledningen var naturligtvis att vänsterpartiet gjorde det som Busch m.fl. sagt att vänsterpartiet inte skulle göra och som socialdemokraterna inte heller verkade tro var möjligt. Vänsterpartiet deklarerade att gränsen var nådd. Att de, som de lovat när de med gul knapp (nedlagd röst) släppte fram regeringen under Stefan Löfven,inte skulle acceptera marknadshyror.

Som många från olika politiska vinklar såg låg då bollen hos centerpartiet. De höll den ganska länge. Så länge att misstroendeomröstningen genomfördes. Den fråga som många då ställer sig är naturligtvis varför centerpartiet inte släppte kravet på marknadshyror redan innan omröstningen i riksdagen. Till exempel dagen innan omröstningen i måndags.

Ett vanligt politiskt konstnummer från många politiker är att undvika att svara på frågor. Det är så vanligt så att man nog kan anta att det ingår i den medieträning som de får. Men ganska irriterande för oss andra. I gårdagens Aktuellt på SVT gör Annie Lööf en uppvisning som slår det mesta.

Intervjuaren frågar naturligtvis Lööf varför centerpartiet nu släppt kravet i punkt 44.

Lööf svarar att de nu vill stryka punkt 44 för ”det är en politisk realitet” då det ”inte finns någon politisk majoritet för att genomföra detta”. På detta följer den naturliga följdfrågan från intervjuaren:

”Varför gjorde ni inte det här redan i söndags, då hade ju inte Stefan Löfven fallit?”

Efter detta börjar Annie Lööfs akrobatik i konsten att inte svara på en fråga.

Svar nummer 1 löd: Vi mötte v med ”partförhandlingslösningen”. Det är alltså det här fiffiga förslaget att låta hyresgästföreningen (HGF) få förhandla med fastighetsägarna, men på grundval av punkt 44 som genomförs ifall parterna inte når en lösning. Birger Schlaug skrev om detta i Aftonbladet:

…det Löfven erbjuder Dadgostar är ett förhandlingsupplägg som vore värdigt Putin.  Regeringen genomför det en part (Fastighetsägarna) vill om inte motparten (Hyresgästföreningen) gör det innan dess … Det är en förhandling som kunnat beskrivas i Djurfarmen. Grisen Napoleon hade ansett det vara en fri förhandling i demokratisk ordning.

Lööfs sätt att framställa saken som ett ”erbjudande” är alltså falskt. Men dessutom visste hon och centerpartiet ju redan innan omröstningen i riksdagen att vänsterpartiet avvisade ”erbjudandet”. Det säger hon själv också i intervjun att hon visste. Intervjuaren gör alltså ett  nytt försök och upprepar frågan om varför de inte redan i söndags drog tillbaka punkt 44.

Svar nummer 2 lyder då: ”att vi nu går fram handlar inte om utpressningshot från V utan om att m och kd varit vänsterpartiets nyttiga idioter” därför har ”vi nu lagt saken åt sidan”.

Då det ju inte heller är ett svar på frågan gör intervjuaren ett nytt försök.

Svar nummer 3 är då att ”det var ju andra partier som avsatte Löfven och ställde till oreda”. Alltså ett sorts moraliserande som inte heller svarar på frågan. Intervjuaren gör då ett nytt försök och säger: ”jag förstår men du kände ju till att det skulle bli så här….varför backade ni inte redan i söndags?

Svar nummer 4 lyder då: ”vi kunde inte backa i söndags utan vi gav vänsterpartiet ett av de huvudalternativ som de hade…men nu räckte inte det, utan förslaget föll”. Det är ju som alla kan se bara ett upprepande och ett konstaterande men inte heller det något svar på frågan. Efter det fortsätter Lööf att upprepa  kända ståndpunkter (för att fylla ut tiden?) och intervjuaren ger upp (?) och lämnar frågan om varför centerpartiet inte släppte punkt 44 om marknadshyror innan misstroendeomröstningen och det tillstånd av ”politisk oreda” som enligt centerpartiet blev resultatet.

1 kommentar
by anders fraurud on 24 juni, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Bostad, Höger, Media, Vänsterpartiet
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 24 juni, 2021

https://pepprat.org/2021/06/24/annie-loof-och-konsten-att-inte-svara-pa-en-fraga/

Yttrandefrihet, ”sociala medier” och makten.

Vi har sedan länge blivit förda bakom ljuset. Vi blir alla, varje dag och varje timme, förda bakom ljuset.

Ovanstående yttrande skulle kunna vara skrivet av någon nutida konspirationsteoretiker eller högerextremist. Men yttrandet är från 1968 och taget ur boken Indoktrineringen i Sverige av författaren Göran Palm.

Palm skrev där också att:

Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur stark och omfattande indoktrineringen är.

”Indoktrinering” var (som påpekas på Wikipedia) ett ord som användes mer för 50 år sedan. Det handlade då oftast om en kritik som ville visa hur olika institutioner i samhället som medier, skola, filmer, reklam o.s.v. upprätthöll den dominerande borgerliga ideologin i samhället. Som Palm skrev så är det först när man börjar tvivla på och ifrågasätta grundvärderingar i samhället som man blir varse hur dessa värderingar sprids och upprätthålls. Det gällde för såväl äldre som yngre och nyväckta socialister kring 1968, och gäller fortfarande. Men det är väl på sätt och vis också sant för dem som idag ifrågasätter samhällets grundvärderingar fast, från andra hållet, från höger.

Det betyder inte att jag tycker att det handlar om jämförbara positioner. Det är en avgörande skillnad mellan å ena sidan en höger som ifrågasätter både grundläggande fakta, vetenskap och den demokrati vi har och som vill inskränka eller avskaffa den och å andra sidan en vänster som ifrågasätter kapitalismen och därför vill utvidga demokratin till att också omfatta avgörande delar av ekonomin.

Nya och gamla medier

Men Göran Palms bok kom ju ut långt innan internet eller det som kallas ”sociala medier” existerade. Dessa medier har framförallt blivit en tummelplats för ytterhögern. Som Aftonbladets Karin Pettersson formulerat det:

…sociala medier är bra på högerextremism. Orsaken är just den kommersiella logiken: innehåll som gör att människor stannar längre lyfts automatiskt fram av Facebooks och YouTubes algoritmer. Hat, vrede, starka känslor, lögner.

Naturligtvis är det så att traditionella medier (TV, radio och tidningar) och arbeten gjorda av riktiga journalister är bättre än dessa ”klick-medier” bland annat för att som Pettersson skriver ”…journalistik produceras utifrån en publicistisk idé. Det görs en sortering, det finns någon att ställa till svars.”

Men det betyder inte att den gamla kritiken från vänster mot de traditionella mediernas ägarstruktur eller sätt att göra urval skulle vara ogiltig idag.

Även liberalen Herbert Tingstens uttryckte redan 1955 i ett tal vid DN:s 90-årsjubileum att:

 Endast ett fåtal har tryckfrihet i den meningen att de verkligen kan trycka vad de tänker” (DN 7/1 1955)

Det gäller fortfarande. När det gäller tidningar så har ju de med mer pengar alltid haft ett övertag som arbetarrörelsen aldrig lyckades bryta. Tvärtom har det bara blivit värre. De största tidningarna i Sverige är i huvudsak borgerliga och som ett märkligt faktum är det dessutom fortfarande det krympande liberala partiet (nu under tre procent) som dominerar bland dem.

Men jämfört med dominansen inom tidningsvärlden så är makten hos Facebook, Google, YouTube eller Twitter ändå på en helt annan nivå. De har en monopolistisk världsdominans.

Yttrandefrihet

Vi har enligt den svenska grundlagen yttrandefrihet, vilket däremot inte innebär att vad som helst får yttras utan konsekvenser. Hets mot folkgrupp är till exempel inte tillåtet även om överträdelserna nu för tiden är många, utan att lagföras.

I den 19:e artikeln i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter formuleras också yttrandefriheten som rätten ”för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”.

Men var går gränserna för yttrandefriheten på nätet och vem är det som ska sätta dessa gränser?

De röster som gör att miljardärerna i Kalifornien (som äger Facebook, YouTube eller Twitter) tjänar mer pengar är just de röster som handlar om hat, vrede, starka känslor och lögner. Röster som innebär att demokratin undermineras och hotas och att vi får mer våld. Frågan blir då hur långt ner i djupet ägarna är beredda att gå för att tjäna ännu mer pengar?

När det gäller de giftiga lögner som den avgående presidenten i USA spred i fyra år så behövdes det att ord skulle övergå i handling genom stormningen av Kapitolium för att gränsen skulle vara nådd för Twitter.

I Sverige har SD-anknutna personer drivit en kanal på Youtube sedan 2016 som enligt Tobias Hübinette ”masspridit konspirationsteorier”. Den stängdes ned av YouTube före jul.

I bägge dessa fall har den samlade ytterhögern talat om inskränkningar i yttrandefriheten.

För oss som inte tycker att friheten att yttra sig handlar om rätten att sprida uppenbara lögner, konspirationsteorier, hat mot utpekade grupper eller förespråkande av våld (i öppen eller mer ”symbolisk” form) så är dessa inskränkningar på Twitter och YouTube knappast upprörande. Men det som är det skrämmande är däremot att kontrollen (eller bristen på) ligger hos dessa ägare till några få företag med dominans i hela världen.

Går det att böja techjättarna?

Som Bawar Ismail skriver i en ledare i GP 16/1:

Techbolagen besitter en enorm makt över oss användare och hur vi lever våra digitala liv. I dag är det våldsamma trumpister som jagas bort, men vad skulle hindra dessa storföretag från att anpassa sig efter, låt oss säga, mörka och obehagliga politiska krafter som kommer till makten och släcka alla deras kritikers konton? Svaret är tyvärr att ingenting hindrar dem.

Frågan – som jag ser det –  borde alltså vara hur vi som samhälle ska kunna ta en demokratisk kontroll över dessa jättelika techbolag.

Jag såg att riksdagsledamoten Åsa Eriksson (s) har lämnat in en motion i frågan i oktober 2019, men lyckades inte utröna vad som hände med den. Kanske finns det fler tankar inom politiken om detta som jag inte lyckats hitta? Men jag får en stark känsla av att det kanske är som Karin Pattersson skrev i Aftonbladet att ”såväl vänstern, som liberaler och konservativa accepterar detta utan diskussion”.

Jag tar här tacksamt emot tankar och synpunkter från läsare som funderat mer kring detta, delar min syn på problemet och har förslag.

2 kommentarer
by anders fraurud on 21 januari, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Media
Märkt

Publicerat av anders fraurud den 21 januari, 2021

https://pepprat.org/2021/01/21/yttrandefrihet-sociala-medier-och-makten/

« Äldre inlägg
%d bloggare gillar detta: