Alla inlägg i kategori Feminism

Våldet mot kvinnor

Idag, den 25 november, är det den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Den instiftades av FN:s generalförsamling år 1999.

Roks – Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige – har tillsammans med Örebro universitet kommit ut med en studie som heter ”Kvinnors trygghet – ett jämställt samhälle fyllt av våld”. Material till studien samlades in under 2021. 15 000 slumpmässigt utvalda svenska kvinnor mellan 18 och 86 år blev tillfrågade om att medverka i undersökningen ”Kvinnors trygghet”. 44 procent av de tillfrågade svarade.

Den bild som presenteras är både sorglig och skrämmande. Jämfört med en studie för 20 år sedan (Slagen dam) har våldet inte minskat. Några skrämmande siffror:

55% av de svarande kvinnorna hade utsatts för våld av en man efter sin 15-årsdag.

45% har utsatts för våld av en man som de inte haft en relation med.

80% av alla kvinnor mellan 18 och 24 år i undersökningen har blivit sexuellt trakasserade av en man.

När det gäller våld i relationer har:

10% utsatts för våld av en man de lever ihop med.

37% utsatts av en tidigare make eller sambo.

30% utsatts av en ”pojkvän” som de inte bodde ihop med.

Det är upprörande siffror som visar att mycket är kvar i kampen för verklig jämställdhet. Naturligtvis behövs det mer ingripanden från samhället med konsekvenser för förövarna. Det finns också sociala förhållanden som gör våldet mer sannolikt och som vi måste kämpa mot. Men inga aldrig så hårda straff kommer lösa dessa frågor. För i grunden handlar det ändå om det som jag här kallar ”mansrollen”. Vi ska inte lyssna på dem som förlöjligar ”genus-pedagogik”. Tvärtom behövs det mycket mer sådant som befriar barnen från könsroller. Allt som stärker kvinnor på alla platser i samhället och i hemmet kommer också motverka våldet.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 25 november, 2022  •  Permalänk
Publicerad i Feminism
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 25 november, 2022

https://pepprat.org/2022/11/25/valdet-mot-kvinnor/

Ryska feminister mot kriget

Idag är det den 8 mars – den internationella kvinnodagen. Här i Uppsala har det bland annat manifesterats mot bristerna i den svenska förlossningsvården, till stöd för barnmorskorna men också till stöd för mödra- och förlossningsvården i Ukraina genom UNFPA, FN:s befolkningsfond. För även om vi måste fortsätta våra vanliga liv med både strider och glädjeämnen så överskuggas allt just nu av Rysslands pågående krig i Ukraina.

Jag har skrivit att jag tror att krigsmotståndet hos folket i Ryssland är oerhört viktigt för att få stopp på detta krig. Därför är det hoppingivande att nås av ett protestuttalande från ryska feminister. Nedanstående text har publicerats på JACOBIN MAGAZINE och International Viewoint. Den har översatts till svenska på den utmärkta Marxistarkiv. Här är texten:

Den 24 februari omkring 05.30 Moskvatid, tillkännagav den ryske presidenten Vladimir Putin en ”specialoperation” på ukrainskt territorium för att ”avnazifiera” och ”demilitarisera” denna suveräna stat. Operationen hade förberetts sedan länge. I flera månader har ryska trupper förflyttats till gränsen mot Ukraina. Samtidigt förnekade vårt lands ledning varje möjlighet till ett militärt angrepp. Nu ser vi att det var en lögn.
Ryssland har förklarat krig mot sin granne. Det tillät inte Ukraina rätten till varken självbestämmande eller hopp om ett fredligt liv. Vi förklarar – och inte för första gången – att det under de senaste 8 åren har förts krig på den ryska regeringens initiativ. Kriget i Donetsbäckenet är ett resultat av den olagliga annekteringen av Krim. Vi anser att Ryssland och dess president inte bryr sig om och aldrig har brytt sig om ödet för folken i Luhansk och Donetsk, och erkännandet av republikerna efter 8 år var bara en förevändning för att invadera Ukraina under täckmantel av en befrielse.
Som ryska medborgare och feminister fördömer vi detta krig. Feminismen som politisk kraft kan inte sluta upp bakom ett angreppskrig och en militär ockupation. Den feministiska rörelsen i Ryssland kämpar för sårbara grupper och för att utveckla ett rättvist samhälle med lika möjligheter och framtidsutsikter, där det inte kan finnas plats för våld och militära konflikter.
Krig innebär våld, fattigdom, tvångsförflyttningar, förstörda liv, osäkerhet och avsaknad av framtid. Det är oförenligt med den feministiska rörelsens grundläggande värderingar och mål. Krig förstärker ojämlikheten mellan könen och kastar tillbaka framstegen för mänskliga rättigheter med flera år.
Krig för inte bara med sig våld från bomber och kulor utan också sexuellt våld: som historien visar, så mångdubblas under krig risken för att våldtas för alla kvinnor. Av dessa och många andra skäl, måste ryska feminister och de som delar feministiska värderingar vara starkt mot det krig som vårt lands ledning har släppt loss.
Som Putins tal visar, utkämpas det nuvarande kriget också under de ”traditionella värderingarnas” fana, så som de förkunnas av regeringens ideologer – värderingar som Ryssland påstås ha bestämt sig för att främja över hela världen som missionär, och använda våld mot de som vägrar godta dem eller har andra åsikter. Alla som har förmåga till kritiskt tänkande inser fullständigt att dessa ”traditionella värderingar” innefattar ojämlikhet mellan könen, exploatering av kvinnor och statligt förtryck mot dem vars livsstil, självbild och handlingar inte överensstämmer med inskränkta patriarkala normer. Att rättfärdiga ockupationen av en grannstat med önskan att främja sådana förvrängda normer, och bedriva en demagogisk ”befrielse”, är ännu en orsak till varför feminister i hela Ryssland måste gå mot detta krig med all kraft.
Idag är feminister en av få aktiva politiska krafter i Ryssland. Under lång tid uppfattade de ryska myndigheterna inte oss som någon farlig politisk rörelse, och därför har vi tillfälligt varit mindre påverkade av det statliga förtrycket än andra politiska grupper. För närvarande verkar mer än 45 olika feministiska organisationer i hela landet, från Kaliningrad till Vladivostok, från Rostov-vid-Don till Ulan-Ude och Murmansk. Vi uppmanar ryska feministiska grupper och enskilda feminister att ansluta sig till Feministiska Antikrigsmotståndet och förena sina krafter för att aktivt gå mot kriget och regeringen som inledde det. Vi uppmanar också feminister i hela världen att ansluta sig till vårt motstånd. Vi är många, och tillsammans kan vi göra mycket: under de senaste 10 åren har den feministiska rörelsen fått en enorm medial och kulturell makt. Det är dags att förvandla det till politisk makt. Vi är mot krig, patriarkat, diktatur och militarism. Vi är framtiden som kommer att segra.
Vi uppmanar feminister i hela världen:
• Anslut er till fredliga demonstrationer och lansera kampanjer mot kriget i Ukraina och
Putins diktatur på och utanför Internet, organisera era egna aktioner. Ni är fria att använda Feministiska Antikrigsmotståndets symbol i era material och publikationer, liksom hashtaggarna #FeministAntiWarResistance och #FeministsAgainstWar.
• Sprid information om kriget i Ukraina och Putins aggression. Hela världen behöver stöda Ukraina nu, och vägra att hjälpa Putins regim på något sätt.
• Dela detta manifest med andra. Vi måste visa att feminister är mot detta krig – och alla sorters krig. Det är också viktigt att visa att det fortfarande finns ryska aktivister som är beredda att enas i motstånd mot Putins regim. Vi riskerar alla nu att förföljas av staten och behöver ert stöd.

Feministiska Antikrigsmotståndet har en Telegramkanal med ytterligare information (på ryska).
Medlemmar i initiativet är anonyma av säkerhetsskäl. Deras representant i London är Ella Rossman

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 8 mars, 2022  •  Permalänk
Publicerad i Feminism, Vapen och krig
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 8 mars, 2022

https://pepprat.org/2022/03/08/ryska-feminister-mot-kriget/

PåskLambertz med kladdkaka

I veckan kallade den före detta justitiekanslern Göran Lambertz till ”presskonferens” utanför sitt hem här i Uppsala. I riksmedier kunde vi där höra honom skratta glatt åt sin vana att ”kladda” på kvinnor.

Idag Långfredag 2 april genomförde ett antal upprörda kvinnor en tyst protest på samma plats. I skift med två kvinnor i taget, en kvart var, från kl. 8:00 till 16:30, stod de där med skyltar där det stod:

”SLUTA KLADDA!”

Arrangörerna säger att de inte orkade gå runt och vara ledsna och arga ensamma. Istället började de prata med varandra. 

Här kan du läsa mer om deras tankar

Här ett kort inslag i radions P4

Här ett inslag på SVT

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 2 april, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Feminism, Rörelser och solidaritet
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 2 april, 2021

https://pepprat.org/2021/04/02/pasklamberz-med-kladdkaka-later-det-gott/

Drastisk minskning av antalet som uppfattar sig som demokrater?

Tänk dig att andelen medborgare som kallar sig själva för demokrater skulle minska kraftigt på några år. Tänk dig då också att den växande grupp som inte ville kalla sig för demokrater skulle motivera det med att de inte visste vad begreppet demokrat står för eller att de ansåg att begreppet tagits över av vänstern och dessutom bara handlade om (andra) människor med ringa makt i samhället.

Visst vore det intressant att seriöst diskutera vad som egentligen menas med demokrati. Vi skulle kunna se att det finns ganska olika sätt att uppfatta begreppet och försöka fylla det med ett levande innehåll. Men vi skulle också lära oss att; javisst, begreppet demokrati har inte alltid varit självklart att försvara. Det ligger en kamp bakom som flyttat fram positioner. Och det är vissa politiska riktningar som mer än andra bidragit till detta. Ja, vissa andra var i det längsta till och med mot införandet av olika demokratiska rättigheter.

Men visst vore det samtidigt skrämmande. För även om det finns olika sätt att uppfatta demokratin och det går att tänka att det finns demokratiska brister även i ett land som Sverige, så är det ändå oerhört viktigt att de flesta sluter upp bakom de demokratiska landvinningar som uppnåtts. Alltså att de flesta uppfattar sig som och kallar sig för demokrater. Om en växande grupp av medborgare inte skulle göra det så skulle vi på goda grunder se det som ett bakslag och känna oro över vart vi var på väg.

Som ni säkert redan förstått tänker jag på (och jämför) med den undersökning som gjorts av SIFO om begreppet feminist/feminism. Enligt denna undersökning så var andelen män mellan 30-64 år som kallar sig feminister ungefär 50 procent 2014. Men nu 2018 hade den minskat till ungefär 25 procent. Bland kvinnor hade istället andelen ökat till 72 procent idag. Den högsta andelen som betraktade sig själva som feminister fanns bland kvinnor i åldersgruppen 15-29 år.

Ord är ord. Och det vi gör är naturligtvis viktigare än det vi säger. Du kan naturligtvis som man uppträda som en skitstövel mot kvinnor i det verkliga livet, samtidigt som du kallar dig feminist och till och med är väl insatt i olika feministiska teorier. Och tvärtom kan du vara en schysst typ även om du varken kallar dig själv feminist eller något som helst annat ord som slutar på -ist eller -al.

Men ändå. Ord har också betydelse. Visst, det går att göra frågan komplicerad. Precis som med moderna socialistiska texter som kommer från universitetsvärlden så stöter jag emellanåt på svårbegripliga texter om feminism, som får mig att undra om jag platsar. Det finns naturligtvis oenigheter och skilda uppfattningar om vad feminism är eller vad vi ska göra i olika frågor. Det finns också sekterism och exkluderande bland dem som kallar sig feminister precis som inom de flesta rörelser. Men det ändrar inte det grundläggande: vill vi ändra på det förtryck och den underordning som gällt för kvinnor under århundraden, vill ha ett samhälle och en värld där vi är jämställda och jämlikar, då är vi feminister.

Att alltfler kommit att omfatta ordet feminist som en självklarhet är (eller har varit) ett uttryck för framsteg som uppnåtts. I SVT:s partiledarutfrågning i slutet av augusti kom till och med moderatledaren Kristersson ut som feminist:

…..jag har en gammal bild av feminism från min ungdom, då var vänster och feminism samma sak. Så är det inte längre och då är jag inte sämre än att jag kan ändra mig. Jag har tre döttrar, jag tycker de ska ha samma rättigheter som alla killar. Ja, jag är feminist.

Än så länge ligger moderatledaren här långt före de flesta av sina anhängare. För enligt SIFO-undersökningen så är det mycket tydligt att de som uppfattar sig som feminister är betydligt färre på den politiska högerkanten. Så här fördelade det sig enligt undersökningen:

Vänsterpartiet: 87 procent

Miljöpartiet: 62 procent

Centerpartiet: 55 procent

Liberalerna: 52 procent

Socialdemokraterna: 52 procent

Moderaterna: 28 procent

Kristdemokraterna: 24 procent

Sverigedemokraterna: 15 procent

 

Det är inte bara så att det finns socialistisk och borgerlig feminism. Det är dessutom så att stödet för begreppet – men också för dess innehåll – minskar ju längre ut på högerkanten vi tittar. Och det är svårt att inte se det minskade stödet för begreppet feminism bland män som ett uttryck för högervindarna i dagens värld. Desto viktigare är då alla de kvinnor som numera på ett självklart sätt omfattar begreppet. Men också vi män som har att övertyga andra män om att också vi har allt att vinna på ett jämställt samhälle. Det som högern gör är ju att ställa olika grupper – som borde ha gemensamma intressen – mot varandra. Att leva i ett samhälle där vi sparkar neråt (och slickar uppåt) är inte bra annat än (möjligen) för dem allra högst upp i samhällets topp.

 

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 4 november, 2018  •  Permalänk
Publicerad i Feminism
Märkt

Publicerat av anders fraurud den 4 november, 2018

https://pepprat.org/2018/11/04/drastisk-minskning-av-antalet-som-uppfattar-sig-som-demokrater/

Krav till 8 mars och alla andra dagar på väg mot en mänsklig värld

Och en dag ska barnen säga:
tack, mödrar, det gjorde ni bra.
Ja, en dag ska barnen säga:
denna mänskliga värld vill vi ha.

 

Orden i denna vackra sång från slutet av 1960-talet kommer åter i mitt huvud när jag tänker på att det är 8 mars, den internationella kvinnodagen, nu på torsdag.

Jag tänker på mina döttrar, mina bonusdöttrar och på mina barnbarn. Kommer de att få uppleva ”en sådan mänsklig värld som de vill ha”? Historien rör sig både i vågor och i framsteg och bakslag. I ett längre perspektiv har kvinnors positioner naturligtvis flyttats fram i vår del av världen. Men nog har det varit bakslag också. En orsak till bakslagen är naturligtvis de försämringar av omsorg och välfärd som främst drabbar kvinnor, både som arbetare och brukare. Men det finns andra områden också. Att de allra flesta idag ser det som självklart att flickor/kvinnor ska utbilda sig och arbeta i ett yrke för lön är ett historiskt framsteg. Men det har inte automatiskt gjort livet lättare för dagens kvinnor. Att vi idag arbetar lika länge som förut men ofta är två familjeförsörjare (oavsett om vi lever tillsammans eller är skilda) innebär stress och ökade bördor främst för kvinnor. Och när det gäller att uppnå en mänskligare värld där vi kan vara de vi vill vara utan att bry oss om det som min generation kallade könsroller så tror jag att utvecklingen är mycket ojämn och sammansatt, med både framsteg och bakslag. Ibland tycks mig dessa könsroller mer fastlåsta och stereotypa än för 40-50 år sedan.

Det är en lång väg kvar. Men vilka frågor är viktiga idag att kämpa kring för att närma oss målet om en värld där inte ett kön är överordnat? Här är några saker som jag tänker på:

  • All kamp för att försvara och bygga ut vård och omsorg är avgörande för att bidra till att göra bördorna lättare främst för kvinnor.
  • Minskad arbetstid för alla i hela samhället, konkretiserad som sex timmars arbetsdag, är ett annat viktigt steg för att minska bördorna och bidra till jämlikhet.
  • Tidig uppfostran av pojkar inom barnomsorg och skola till att bli män som senare i livet delar ansvaret och omsorgen om barnen, hemmet och det oavlönade hemarbetet lika med dem de har barn med.
  • En total uppvärdering av de yrken som främst innehas av kvinnor och som handlar om att ta hand om barn, gamla eller sjuka. Det vanligaste yrket i Sverige idag är undersköterska. Idag har vi den bisarra situationen att det saknas en massa människor både inom vården och inom andra kvinnodominerade yrken samtidigt som ingen verkar vilja eller kunna göra något åt de låga löner och de dåliga arbetsförhållanden som gör att inte fler vill jobba där. En enorm satsning på dessa löner och dessa arbetsförhållanden är nödvändig. Detta kräver kraftiga omfördelningar av inkomsterna inom befolkningen.
  • En ordentlig höjning av pensionerna för de 328 000 svenska pensionärer (16,8 procent av pensionärerna) som hamnar under gränsen för risk för relativ fattigdom enligt Eurostat, 11800 kronor i månaden. Majoriteten av dessa är kvinnor. Även detta kräver omfördelning. Men inte från andra som är fattiga utan från dem som har mer. Låt oss inte gå i rasistfällan.
  • Fortsatt kamp mot sexuellt våld och sexuella trakasserier. Ett nej måste få vara ett nej.
  • Konsekvent och orädd kamp mot förtryck i religionens eller kulturens namn men också mot rasisters falska utnyttjande av kvinnofrågan.

 

Se där några krav och paroller till 8 mars. Vad tycker du fattas? Eller betonar jag fel saker eller på fel sätt. Jag är trots allt en äldre morfar och har inte hängt med i alla svängar.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, kvinnodagen, feminism

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 5 mars, 2018  •  Permalänk
Publicerad i Feminism
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 5 mars, 2018

https://pepprat.org/2018/03/05/krav-till-8-mars-och-alla-andra-dagar-pa-vag-mot-en-mansklig-varld/

8 mars 2017

Naturligtvis måste kvinnor tjäna mindre än män …de är svagare, mindre och inte lika intelligenta.

Janusz Korwin-Mikke – polsk EU-parlamentariker

Den senaste veckan har ett klipp med ovanstående uttalande från EU parlamentet spritts i olika medier. Inlägget bemöttes omedelbart av den spanska EU-parlamentarikern Iratxe Garcia.

Den spanska EU-parlamentarikern Iratxe García

Den spanska EU-parlamentarikern  Iratxe García

Det kan ju ses som en lämplig inramning till den internationella kvinnodagen den 8 mars. Jämfört med sådana korkade reaktionärer är det lätt för de flesta i Sverige att framstå som feminister. Mycket har också hänt som gör att gubbar med den typen av fossila åsikter inte uppfattas som seriösa av de flesta i Sverige nuförtiden. Men trots det så finns det mycket som återstår vad gäller kvinnors rättigheter även här.

Det vanligaste yrket i Sverige idag är undersköterska. Det är ett totalt kvinnodominerat yrke. Dessa lågbetalda kvinnor inom sjukvård, hemtjänst och äldreboenden utgör en stor del av den moderna svenska arbetarklassen. På nyheterna under veckan berättades det om hur ”vården skriker efter fler undersköterskor” samtidigt som det är svårt att rekrytera nya. Anledningen är ganska enkel. Det handlar om ett högst berättigat missnöje med lön och arbetsvillkor. Undersköterskan Christine Martillas intervjuas och berättar att hon efter elva år i yrket fått upp sin lön från 20 000 till 22 000. Det är, säger hon, ”en bra löneutveckling” om man jämför med hennes kollegor. Nu är det väl inte så att mer än någon udda figur i Sverige av idag tror och tycker att dessa kvinnor har så låg lön för att de är ”svagare och mindre intelligenta”? Så vad är problemet? Hur kan det vara möjligt att denna stora yrkesgrupp betalas så uselt samtidigt som behoven av deras arbetskraft är jättestora? Det handlar om fördelningen av resurserna. Det handlar om politik, kvinnokamp och klasskamp. Vi måste vända den utveckling som har fått pågå alltför länge, där de rika dragit ifrån och kapat åt sig mera samtidigt som det gemensamt ägda gröpts ur och dessutom plundras av privata profitörer. Men när det gäller omfördelning av resurser finns det mäktiga motståndare av olika slag. Och den eller de politiker som pratar om sjukvårdens problem utan att säga att det behövs mer resurser där är inte trovärdiga.

Och hur ser det då ut för brukarna av sjukvården i vårt rika land? Bara två exempel som också handlar om hur kvinnor drabbas:

  • Efter att förlossningen i Sollefteå stängts (se tidigare blogg) har nu den första kvinnan fått föda i bilen.
  • På Sahlgrenska sjukhuset meddelas nu att omföderskor ska skickas hem efter bara sex timmar.

Detta händer i ett Sverige som är rikare än någonsin. Så nog finns det avgörande frågor att resa inte minst på den internationella kvinnodagen 8 mars. Här borde ropen skalla för kraftiga överföringar av resurser till sjukvården och dess arbetares löner. Det handlar om kvinnors rättigheter och det handlar om rättvisa. Inte svårare än så.

Om våld mot kvinnor

Frågan om något så grundläggande som trygghet för kvinnor från att utsättas för olika typer av övergrepp och våld är tyvärr också en fråga att ta strid kring den 8 mars och alla andra dagar. Men det gäller att passa sig både för sällskapet och för fuskandet med fakta. Samma typer av män som vill begränsa aborträtten eller uttrycker sig hatfullt mot kvinnor på nätet vill samtidigt framstå som riddare när det gäller att försvara kvinnor i Sverige (men bara) mot män från andra länder. I SD:s riksdagsgrupp på 47 personer har sex dömts  och är två åtalade för brott. Men i detta gäng skäms man inte för att använda ”det minskade mörkertalet kring sexuellt våld” som ”ett slagträ i hatet mot invandrare och flyktingar” som Jan Guillou skriver i en utmärkt artikel i Aftonbladet, han fortsätter:

År 2015, det största invandringsåret någonsin, dömdes 176 personer för våldtäkt i Sverige, de flesta vita svenskar. Det var en minskning med tio procent. Den enda våldsbrottslighet som ökat på senare år är dödligt våld med skjutvapen, gangstrarna som skjuter varandra.

Att uppmärksamma tjejer och positiva initiativ

Jag vill till sist också puffa för en mycket bra artikel i Feministiskt Perspektiv skriven av Ann-Margarethe Livh, v-politiker som bott mer än 30 år i Rinkeby. Hon berättar där bland annat om en årlig enkät bland gymnasieungdomar i Stockholm som visar att tjejerna mår sämre ”på nästan alla områden” än killarna. Mycket allvarligt. Men samtidigt berättar Livh om ”några av de mest hoppingivande initiativen i Stockholm” i det arbete som görs av tjejer och för tjejer:

Även i Järva där jag själv bor, sker många bra saker som det berättas alldeles för lite om. Ett exempel är den nyöppnade fritidsgården Hjuset som välkomnar alla men som vissa dagar i veckan erbjuder särskild verksamhet för tjejer och då är också alla i personalen kvinnor. Det är i dag killar som dominerar fritidsgårdarna i hela Stockholm, så satsningar på tjejers fritid är viktigt för att stärka deras rätt till sina egna stadsdelar men det är också viktigt ur ett feministiskt perspektiv eftersom vi ska fördela kommunens resurser så att de också kommer tjejer till del.

Detta kan naturligtvis också kallas för särbehandling. Men en positiv och nödvändig sådan.

Leve 8 mars!

PS:

Efter att jag skrivit denna blogg ser jag att den moderata riksdagspolitikern Lars Beckman från Gävle undrat – apropå en intervju med undersköterskan Christine Martilla på SVT Agenda – varför SVT ”råkar” välja ”socialister/kommunister” att intervjua. Han gör det på en Twitter där han har 9500 följare. Bortsett från en hel del annat som kan sägas om Lars Beckmans inlägg så verkar en sak klar:

  1. Beckman gillar inte det som Martilla säger om undersköterskornas låga löner.
  2. I Beckmans huvud måste man vara socialist/kommunist för att stödja undersköterskornas krav.

Jag lämnar övriga slutsatser till er.

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, feminism

2 kommentarer
by anders fraurud on 6 mars, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Feminism, Läsvärt, Välfärden

Publicerat av anders fraurud den 6 mars, 2017

https://pepprat.org/2017/03/06/8-mars-2017/

Svenska värderingar

Moderatledaren Kinberg Batra talade i Stockholm på nationaldagen om det som hon kallade svenska värderingar. Hon menade att dessa värderingar är hotade av ”av en del av de som kommer hit från andra länder”. Exempel på sådana osvenska beteenden var till exempel att ”tafsa i folksamlingar” ”eller hota kvinnor på ett asylboende .” Men de svenska värderingarna hotas också av ”de som inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna”.svenska värd

Moderatledaren pekar alltså tydligt åt ett håll där fientliga krafter finns bland ”en del av de som kommer hit från andra länder”. Att detta sammanfaller med att moderaterna nu enligt opinionsundersökningar tar tillbaka röster från SD, är knappast någon tillfällighet.

Att allt fler politiker börjar använda de nationalistiska tongångarna är inte heller en tillfällighet. Men finns det något problem med det? Finns det inte reaktionära, bakåtsträvande och kvinnofientliga föreställningar bland en del som kommit från andra länder? Jo, naturligtvis. Men det finns det ju också bland människor som bott i det här landet sedan generationer. Inne på en del flyktingförläggningar hotas kvinnor av andra (manliga) flyktingar. Det är förfärligt, upprörande och måste bekämpas på alla sätt. Men om detta beteende från en del män inne på förläggningarna ska kallas ”osvenskt” vad ska man då kalla beteendet att bränna ner flyktingförläggningar utifrån? Är detta alltför utbredda ”beteende” också ”osvenskt” fast det kanske utförts av människor som är infödda svenskar?

Frågan är helt enkelt vad man tillför genom att kalla de värderingar om demokrati och jämställdhet – som förenar många människor oavsett bakgrund eller födelseort – för just ”svenska”. Jo, man tillför det nationalistiska gift som ställt människor mot varandra alltför många gånger genom historien. När moderatledaren talar om människor som ” inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna” så bör man ställa sig frågan varför hon bara pekar mot människor som nyss kommit till Sverige och som dessutom ofta har mycket svårt att kunna ”göra rätt för sig” även om de ”gör sitt bästa” för att söka alla jobb som (inte) finns. Varför pekar hon inte också på de rika skattesmitare som i stor utsträckning röstar på hennes eget parti. Dessa rika skattesmitare gör ju verkligen inte sitt bästa i samhället. De vill inte bidra med skatt, trots att de redan har så mycket för egen del och trots att de alltså mycket väl skulle kunna. Jag tror det beror på att moderatledaren inte vill stöta sig med några av sina viktigaste väljargrupper, medan hon däremot gärna bedriver nationell hets riktad mot människor som nyss kommit till Sverige. Sparka neråt, slicka uppåt.

I en artikel i SvD är moderatledaren något mer nyanserad. Där säger hon att ”Många av de värderingar som ligger till grund för vårt samhälle och vår stat har Sverige gemensamt med andra länder ”. Men varför då kalla dem för just ”svenska”? Att en majoritet av medborgarna i Sverige är överens om vissa grundläggande rättigheter reglerade bland annat i lag stämmer. Det är sådant som bidrar till att dessa förhållanden kan upprätthållas utan användande av våld. Men såväl maktförhållanden som värderingar, lagar och rätt förändras ständigt. Att vid ett givet tillfälle fixera dessa värderingar som svenska är att bortse både från den kamp som föregått dem och den kamp som fortfarande förs kring dem. Det bidrar inte heller till någon ökad klarhet om hur vi ska ta itu med olika frågor. Istället för att diskutera sakfrågor och lösningar bidrar det istället tillsammans med utpekandet av nyanlända till att grumla sikten och stärka falska motsättningar i samhället.

Det blir också lite lustigt när moderatledaren dessutom i den ovan citerade SvD-artikeln skriver att ”Decennier av jämställdhetskamp har gjort oss till ett av världens mest jämställda länder”. Jovisst men moderaterna och dess föregångare Högerpartiet hör till dem som bidragit minst till denna utveckling. De hörde ofta istället till motståndarna. Att de då efter decennier av feministisk kamp låtsas som om de alltid ”varit med” och dessutom kallar kampens framgångar för svenska är direkt ohederligt, på samma sätt som när man försökte skriva om den egna historien kring motståndet mot rösträtt eller stödet till Apartheid-regimen i Sydafrika.

Tommy Svensson 1994

Tommy Svensson 1994

Fotboll och ”svenska värderingar”

Som många andra i detta land följer jag som en liten pojke det pågående fotbolls-EM. Njuter av spanjoren Iniestas dribblingar och precisa passningar och förtvivlar över det svenska landslagets svaga insats i matchen mot Irland. För hejar på Sverige gör jag ju. Men det är inte en värdering, bara en vana. Och idrottens nationalism är en ganska oskyldig form så länge den inte urartar som i bataljen mellan engelska och ryska supportrar. Men eftersom jag nu skrivit här om värderingar så kan man fundera över värderingar kring fotbollen, till exempel när det gäller tränarnas klädstil.

Erik Hamrén

Erik Hamrén

Jämför stilen hos Hamrén med tidigare tränare som Tommy Svensson. Här har det skett en förändring över tid. Det har skett en anpassning av hur svenska tränare ser ut till en klädstil som man haft i södra Europa så långt jag kan minnas. En förändring i Sverige från mer jämlik (med spelarna) träningsoverall-stil till stiliga kostymer. Här kan man naturligtvis också prata om värderingar. Men var det den gamla klädstilen som var ”den svenska”? Och vilken klädstil föredrar Kinberg Batra på en landslags-coach?

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna

svenska värderingar

 

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 14 juni, 2016  •  Permalänk
Publicerad i Feminism, Höger, Integration och mångfald eller rasism
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 14 juni, 2016

https://pepprat.org/2016/06/14/svenska-varderingar/

Vem håller vems hand?

Alltför ofta känns den offentliga politiska debatten i Sverige så futtig. Efter ett gediget journalistiskt arbete av ett flertal journalister avslöjades Panamaskandalen. Under några dagar behandlades den mycket viktiga frågan om ett enormt skattesmitande i de stora medierna. Sen var den borta. Under den senaste veckan har det varit krisen i Miljöpartiet som helt dominerat. Denna kris handlar om viktiga frågor som att MP i regeringsställning går tvärt emot sitt eget program. Mycket sorgligt ifall man som jag tyckte att de hade rätt i dessa frågor som de nu sviker. Men krisen har också handlat om miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yasri Khan, deras anknytning till olika reaktionära krafter samt frågan om att skaka hand. Här känns debatten både futtig, förenklad och full av hyckleri.

I riksdagsdebatten kunde vi under veckan höra moderatledaren säga att statsministern borde ”ta avstånd från extremism och försvara svenska värderingar”. Låt oss fundera över denna formulering. Moderatledaren använder det svepande uttrycket ”extremism”.  Det som verkar vara bevisat nu är att både Kaplan och Khan haft kontakter med reaktionära krafter som religiösa fundamentalister, högerextrema turkiska rörelser samt inte minst den nuvarande turkiska regimen under Erdogan.erdogan Det är ganska oklart om moderatledaren räknar in alla dessa reaktionärer under beteckningen ”extremism”. Men dessa kontakter är naturligtvis förfärliga och att ta avstånd är inte nog. Alla kort på bordet och kamp mot dessa reaktionärer behövs. Men det finns en sak som stör. Kontakten med Erdogan är ju inte något som bara Kaplan och Khan kan beskyllas för. Hela EU har skakat ordentligt hand med Erdogan och gett honom en massa pengar för att han ska ta hand om det flyktingproblem som EU inte vill ta hand om. EU betalar Erdogan för att vara en buffert mot de människor som flyr och vill till Europa. Samtidigt blundar man som ytterligare motprestation för att Erdogans regim massakrerar både demokratin och det kurdiska folket i Turkiet. Hyckleriet kan inte bli värre.erdogan o eu Hur kan man ha mage att kritisera två politikers samröre med Erdogan utan att samtidigt kritisera att Sverige och hela EU har ett sådant samröre?

Moderatledaren pratar också om ”svenska värderingar”. Det handlar då om värderingar kring kvinnors rättigheter. När hon på detta sätt talar om ”svenska värderingar” som något statiskt, självklart givet, som delas av alla (svenskar) och som existerar utan någon föregående eller pågående kamp, så gör hon det på samma sätt som SD när de pratar om ”svensk kultur”. Moderaterna har knappast befunnit sig på de barrikader som lett till förändring och framgång för jämställdhet och kvinnors rättigheter i samhället. De är fortfarande en konservativ kraft i förhållande till viktiga kvinnokrav. Moderatledaren är helt enkelt inte trovärdig ett enda dugg.

Men hur svarar då statsministern i debatten. Frågan om samröret med olika reaktionärer glider han undan. Sen säger han: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”. Den första meningen är faktiskt rätt fånig. Det finns väl inget land där man inte hälsar på varandra, på något sätt. Sen slår han fast att i Sverige tar man både kvinnor och män i handen. Tänk att en statsminister ska behöva stå och uttala en sådan sak i Sveriges riksdag. Lustigt nog är stilexperten Magdalena Ribbing av en annan uppfattning. Hon tycker inte heller att det är självklart att detta att inte ta i hand måste tolkas som bristande respekt. Nu verkar detta med att inte ta i hand bland muslimer vara ganska ovanligt. Cecilia Uddén intervjuar t.ex. män i Kairo för Sveriges Radio. Få av dem säger att de inte tar kvinnor i hand.

När det gäller denna ganska lilla fråga – i sammanhanget av samröre med Erdogan och andra reaktionärer – så hittar jag betydligt vettigare åsikter på flera borgerliga tidningar ledarsidor. Tove Lifvendahl skriver t.ex. i SvD bland annat:

Diskussionen om handslaget illustrerar dessvärre något som också snart tycks vara svensk norm: oförmågan att skilja ut olika dimensioner i frågor, oviljan att problematisera, de intellektuella genvägarna. Så kan just nu många tvärsäkert utropa facit i handslagsfrågan: ”i Sverige behandlar vi kvinnor och män lika!” Men det gör vi ju inte. 

I en sansad ton utreder moderaten Lifvendahl några olika dimensioner av frågan på ett sätt som befinner sig sjömil från den moderata partiledaren. Läs själv.

Även DN:s ledarredaktion behandlar frågan på ett betydligt vettigare sätt än Kinberg-Batra och Löfven eller de nu vettskrämda MP-språkrören. Man reser t.ex. den rimliga frågan: ”Vill Miljöpartiet verkligen tvinga muslimska kvinnor att vidröra män, även om det strider mot deras religiösa övertygelse?”

Man skriver också att handskakning ”är en religiös/traditionell praxis som bara kan sägas ha en ytterst marginell påverkan på någon annans frihet.” Och:

I Sverige vill alltså statsministern numera bestämma hur två människor ska bete sig när de träffas. Frågan är om det är fler personliga ritualer som ska regleras på högsta politiska nivå eller om det bara gäller sådana som direkt påverkar Stefan Löfvens regeringsunderlag.

Om det vanliga handskakandet skrev alltså både SvD och DN enligt min mening mer vettigt och nyanserat än ledande politiker. Men om det som borde upplevas som ”elefanten i rummet”, nämligen hela etablissemangets ruttna samröre med Erdoganregimen skrivs det inte varken i DN, SvD eller på så många andra ställen.

Så låt oss försöka minnas när denna debatt har blåst över vem som höll vems hand och varför. Alltför många i Sverige håller Erdogans hand. Det är det värsta. I övrigt borde vi inte göra stor sak av handskakandet.

Intressant?

Läs andra bloggar om Miljöpartiet

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 26 april, 2016  •  Permalänk
Publicerad i Europa, Feminism, Media
Märkt , , , ,

Publicerat av anders fraurud den 26 april, 2016

https://pepprat.org/2016/04/26/vem-haller-vems-hand/

Kvinnodagen – kvinnors rättigheter – våldet och kvinnor i Syrien

Idag – den 8 mars 2015 – har många människor samlats runt om i Sverige med anledning av den internationella kvinnodagen. Jag ser på nätet att Malena Ernman sagt att:

Den dagen då vi inte längre uppmärksammar den 8 mars är den dagen då män och kvinnor är jämställda. Och även om ingen av oss lär få uppleva den dagen – så kommer den dagen komma!!!

Jag ser andra som t.ex. Uppsalas kommunalråd Ilona Szatmari Waldau som betonar att vi inte ska prata om firande eller göra det till en menlös dag för utdelning av rosor. Bägge dessa synpunkter är ju sanna. Dom är för övrigt också giltiga för arbetarklassens och socialismens årsdag 1 maj. Den dag då både kvinnors underordning och klassorättvisorna avskaffats så behövs varken 8 mars eller 1 maj. Men vägen är lång….

Denna dag har jag just läst ut en mycket bra bok utgiven på Verbal förlag: SYRIEN – revolutionen, makten och människorna. Det är en antologi med en mängd intressanta vinklar av olika författare. En av dem är Aron Lund, vars bok Syrien brinner jag skrivit om tidigare på denna blogg. En annan är den modiga Uppsalajournalisten Joakim Medin som skriver om revolutionen i det kurdiska området Rojava. Här har ju kvinnornas roll i det kurdiska upproret uppmärksammats en del, inte minst i försvaret av staden Kobane. En viktig del av den kurdiska organisationen PYD har varit en strävan efter ökad jämlikhet mellan män och kvinnor, att inte bara män ska – eller får vara – ledare till exempel.

Men när det gäller det folkliga upproret mot Bashar al- Assads regim så vet de flesta av oss nog mindre om kvinnornas roll. Och innan jag fortsätter, så är det viktigt att understryka det som bokens redaktör Per Björklund skriver i förordet: ”De ursprungliga demokratiska kraven får inte glömmas bort”. Det är viktigt nu när folket kläms mellan Assad-regimens bomber och IS-krigarnas terror.

En av bokens medförfattare är Razan Ghazzawi. Hon menar att kvinnors roll i det syriska upproret oftast har ”exkluderats i både mediernas och den exilbaserade politiska oppositionens framställningar”. Hon skriver att ”det största hindret för att vinna kvinnors rättigheter i Syrien är frånvaron av demokrati”. Sen berättar hon om olika modiga kvinnor eller kvinnoorganisation under det syriska upproret som t.ex. Muntaha al-Atrash som redan den 12 april 2011 manade Assad att lyssna på de (då ännu) fredliga protesterna och avgå, eller Sanad – Syriska kvinnor för den syriska intifadan – som gav stöd åt familjerna till fångar eller mördade oppositionella.

Hon beskriver också den i alla typer av uppror lika viktiga förmågan att mötas trots kulturella eller andra olikheter. De flesta områden som revolterade var nämligen landsbygdsområden eller arbetarstadsdelar där värderingarna var mer konservativa. Att beslöjade och obeslöjade kvinnliga aktivister som kom från andra områden möttes och arbetade tillsammans med män var en sådan viktig utveckling. Ghazzawi menar att upproret – eller revolutionen som hon kallar det – skapade utrymmen för ”medborgare från olika nationaliteter, etniska och religiösa samfund, och från olika sociala bakgrunder att enas, interagera och organisera en gräsrotsrörelse…”

Samtidigt menar hon att dessa utrymmen klämdes i takt med regimens ökade brutalitet och ”revolutionens militarisering”. Våldsutvecklingen trängde helt enkelt tillbaka kvinnorna. Låter det bekant?

Så vägen är lång och uppgifterna är kvar…

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, feminism, Syrien

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 8 mars, 2015  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Feminism, Mellanöstern/Nordafrika
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 8 mars, 2015

https://pepprat.org/2015/03/08/kvinnodagen-kvinnors-rattigheter-valdet-och-kvinnor-i-syrien/

Vart går Feministiskt Initiativ?

På 1 maj här i Uppsala i år var det ovanligt många som tågade. Bland de demonstrerande syntes också ett nytt tåg, nämligen Feministiskt Initiativs. I lokaltidningen UNT kunde man den andra maj se en bild som visar hur Feministiskt Initiativs tåg möter Vänsterpartiets tåg. På FI:s banderoll står texten: ”Ingen klasskamp utan feminism – ingen feminism utan klasskamp”. Denna bild har dröjt sig kvar i mitt minne. Anledningen är att jag undrar hur det är (och blir) med klasskampen i Feministiskt Initiativ.
Att verka inom EU-parlamentet är knappast lätt. Speciellt inte för små grupperingar. Tydligen är det så att det är ännu svårare att få något gjort i och genom EU-parlamentet om man inte ingår i någon av de större partigrupperna. Nu kan man läsa i media att Feministiskt Initiativ avvisat både vänstern och de gröna grupperna och istället bestämt att låta sin nyvalda representant i EU-parlamentet ingå i den socialdemokratiska gruppen S&D. Denna gruppering har tillsammans med högergruppen EPP drivit igenom de senaste årens åtstramningspolitik, som rivit ner välfärden men samtidigt räddat  bankerna i EU. Det är en politik som slagit och slår hårt mot många grupper av kvinnor: äldre, ensamstående föräldrar, minoriteter. Det är därför svårt att se att det kan bli så mycket utrymme för varken stöd till klasskamp eller kvinnokamp om man politiskt ska verka inom denna grupp. Inte lär det heller bli så mycket utrymme för Feministiskt Initiativs antirasism eller antimilitarism då S&D-gruppen röstat för ökad militarisering av EU:s gränser.
Arbetarrörelsen uppstod kring arbetarklassens organisering, klassfrågan. Feminismen inom arbetarrörelsens olika organisationer har inte haft någon enkel historia. Men även om begreppet feminism ganska sent blivit allmänt accepterat – idag även långt in i det borgerliga lägret – så är kvinnofrågan och kvinnokampen inte något nytt i historien. Den fanns långt före F! eller 1970-talets Grupp 8 för den delen. Feminismen fanns både utanför och inom arbetarrörelsen. Samma sak gäller för ekologin, vår syn på människan i förhållande till naturen. Medvetenheten om det ekologiska perspektivet har visserligen ökat mycket på senare år, men som t.ex. den amerikanske socialisten John Bellamy Foster visat så fanns perspektivet faktiskt redan hos Karl Marx.
Frågorna och de olika perspektiven är alltså inte nya. Men idag är det mer nödvändigt än någonsin för alla socialister att knyta ihop den systemkritiska analysen och klasskampsperspektivet med såväl ekologin som feminismen och en del andra perspektiv med för den delen. Allt annat är som att försöka gå på ett ben.

Men hur gör då Feministiskt Initiativ? Till skillnad från Miljöpartiet som bygger både på det feministiska och på det ekologiska perspektivet, men däremot avvisar den anti-kapitalistiska systemkritiken så talar Feministiskt Initiativ också om klass. Men de gör det på ett minst sagt oklart sätt. Under rubriken ”Klassanalysen räcker inte” (en tanke som påminner om banderoll-texten ovan) skriver de i sitt program:

Inom den traditionella partipolitiken är klass det grundläggande analysverktyget för att förstå samhällets strukturer. Klassbegreppet är alltför begränsat och förmår inte belysa de patriarkala, heteronormativa och rasistiska strukturerna som fördelar resurser och inflytande ojämlikt i Sverige och i världen.
Utvecklingen kan vändas om vi omedelbart inför åtgärder för ett rättvist och hållbart samhälle. Genom att inte acceptera diskriminering och genom att utgå från ett tydligt feministiskt maktperspektiv, där resurser omfördelas så att de kommer alla lika mycket till del, vill Feministiskt initiativ tillföra en ny dimension till politiken. Detta kräver strukturella, omfattande och omedelbara förändringar.

Om detta kan man säga några saker:
1. Att klassanalys ”inte räcker” är knappast en speciellt djärv idé idag. Jag vet inte ens om det går att hitta grupperingar inom vänstern som hävdar att klassanalysen räcker för att förstå eller ingripa i vårt samhälle. Vad jag vet hävdar de flesta socialister att det behövs andra perspektiv än klass, däremot att klass är något mycket grundläggande.
2. Sen är det ju helt fel att påstå att ”inom den traditionella partipolitiken är klass det grundläggande analysverktyget för att förstå samhällets strukturer” . Tvärtom är det ett perspektiv som avvisas av de flesta partier utom möjligen i viss mån Socialdemokraterna och definitivt Vänsterpartiet.
3. Ett tal om ”strukturella, omfattande och omedelbara förändringar” för ”omfördelning och rättvisa” som inte talar om den grundläggande ekonomiska makten hos ett fåtal personer i såväl Sverige som hela världen (klassfrågan) är inte heller speciellt övertygande. Att ett parti som funnits i nio år inte har mer klargörande saker att säga i dessa grundläggande frågor är, för att uttrycka det milt, en allvarlig brist.

Men detta handlar ju bara om orden. Radikala partiprogram kan vara bra att ha, men om man inte följer dem så gör de ju inte någon större nytta. Det avgörande för Feministiskt Initiativ är därför precis som för andra partier vad de kommer att göra i praktiken. Och här är som sagt valet att ge sig in den euro-socialdemokratiska stugvärmen ett tecken att tyda.
Nya partier kan verka vitaliserande så som miljöpartiet gjorde med miljöfrågorna när de slog igenom. De kan också sätta press på andra partier. Ibland i reaktionär riktning så som var fallet med Ny Demokrati, ibland i progressiv riktning så som Feministiskt Initiativs genomslag nu redan påverkat andra (till exempel MP) att tala mer om feminism. Men om Feministiskt Initiativ blir mer än en dagslända så kommer det verkliga testet att vara hur de kommer att förhålla sig till försvaret av välfärden och omfördelningen i samhället, alla de frågor som har med klass att göra.

Och här måste jag säga att personen Gudrun Schyman oroar mig. I tio år (1993 – 2003) var hon partiledare för Vänsterpartiet. I slutet av 1990-talet hade partiet ett stort röststöd. Tyvärr användes det till att stödja socialdemokraternas utförsäljningar av den gemensamma egendomen. Trots kongressbeslut om en motsatt politik deltog Vänsterpartiet i beslut om utförsäljningar på 153 miljarder runt millennieskiftet. Om detta har jag aldrig hört Gudrun Schyman fundera. När hon avgick 2003 som partiledare var det inte efter någon politisk strid eller som ett naturligt steg efter tio år på en utsatt post. Gudrun Schyman avgick efter en skandal där det visat sig att hon fuskat med skatten genom att yrka på avdrag för kostnader som hon inte själv hade betalat. Ett agerande som i Sverige skulle drabba alla politiker men speciellt en vänsterpolitiker (och något som hon döljer i en mycket vinklad intervju i Metro). Året därpå lämnade hon Vänsterpartiet men satt trots det kvar i riksdagen som ”politik vilde”. Och i april 2005 var det dags för ett nytt projekt nämligen Feministiskt Initiativ, där hon redan från början tillhörde ledningen.
Nu är ju inte Feministiskt Initiativ detsamma som Gudrun Schyman. Men hon är dess ledare och en mycket skicklig sådan. Som många skickliga ledare verkar hon tycka om och dras till makt och positioner. Ibland lite för mycket tror jag. Och det, liksom det snabba bytet av åsikter, hänger ihop. Det är den typ av politiker som vi har alltför många av redan, som snabbt kan komma att sälja ut alltför mycket samtidigt som samma ord om rättvisa och jämställdhet kommer fortsätta att vina i luften. Jag tror därför inte att Schyman kommer vara en tillgång för F! heller, i ett längre perspektiv. Förutsatt att man ska leva upp till sitt tal om rättvisa och omfördelning alltså.

Media: Flamman1, Flamman2, Flamman3, Flamman4, ETC1, ETC2, Nöjesguiden, Feministiskt Perspektiv, Fria Tidningen

Intressant?

Läs andra bloggar om feminism, Feministiskt Initiativ

PS: Efter att jag skrev denna blogg kom ett mycket bra inlägg i samma fråga – men med fler aspekter – på bloggen Nere i Söderort. Läs den!

2 kommentarer
by anders fraurud on 8 juni, 2014  •  Permalänk
Publicerad i Europa, Feminism, Historia, Klass

Publicerat av anders fraurud den 8 juni, 2014

https://pepprat.org/2014/06/08/vart-gar-feministiskt-initiativ/

« Äldre inlägg
%d bloggare gillar detta: