Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra.” (Groucho Marx)
Om vapen och (svensk) vapenexport har jag skrivit många bloggar under åren (se ”Kategorier”). För den som är intresserad av kritik mot Sveriges vapenexport så rekommenderar jag förutom tidigare bloggar i denna kategori även Svenska Freds argumentationssamling. Jag är alltså generellt kritisk mot svensk vapenexport. Men bortsett från det så finns det ändå vissa principer som reglerar svensk vapenexport. Eller gör det? Låt oss se.
I Sverige har regeringen delegerat beslut om vapenexport till Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Det är alltså ISP som beslutar om tillstånd för vapenexport. Men deras beslut ska regleras av bestämmelser som antas av Sveriges riksdag. Den 28 februari 2018 antog riksdagen ökade krav på de länder som Sverige exporterar krigsmateriel till. Så här:
För att landet ska få tillstånd att ta emot krigsmateriel ska landet ha respekt för mänskliga rättigheter, ha en hög demokratisk status och importen av krigsmateriel får inte motverka en rättvis och hållbar utveckling i landet.
Syftet med ändringarna var ”att se till att Sverige endast exporterar krigsmaterial till länder som är acceptabla”.
Men idag skriver Inspektionen för strategiska produkter (ISP) i ett pressmeddelande att de åter har ”beviljat tillstånd för svensk export av produkter klassade som krigsmateriel till Turkiet”.
Så hur är det då med principerna? Har Turkiet blivit ”acceptabelt”? Är det ett land med ”hög demokratisk status” där mänskliga rättigheter respekteras? Kan man utesluta att export av vapen dit ”inte motverkar en rättvis och hållbar utveckling i landet”.
Alla som är någorlunda insatta i förhållandena i Turkiet vet att det inte är så. Den som är tveksam kan annars gå till en rapport från regeringskansliet från förra året som granskade ”Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer” i Turkiet. I rapporten skrev man bland annat:
Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande.
….rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts.
Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker.
Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.
Därför skriver naturligtvis inte heller ISP något om situationen för demokrati i Turkiet. Istället skriver man bara att ”beslutet att åter tillåta export till Turkiet är en direkt följd av Sveriges ansökan om medlemskap i Nato, där ju Turkiet är en av medlemmarna”.
Så var det med principerna. De gäller bara så länge de som är odemokratiska inte ingår i vårt läger. Men nu är inträdet i Nato överordnat och då behöver man tydligen inte ens kommentera någon av de tidigare principerna.
Inträdet i Nato som inte ger oss större trygghet och som motverkar avspänning leder också till en ökande cynism och att viktiga beslut genomförs utan att grundas i tydliga principer och nästan utan någon som helst demokratisk debatt.
Hälften av Jemens fem miljoner barn kommer att gå hungriga om inget görs.
Nära en halv miljon barn under 5 år riskerar att dö av hunger i Jemen om de inte snabbt får hjälp.
Fler än 85 000 barn har hittills dött som en följd av kriget.
1,2 miljoner ammande eller gravida kvinnor i landet drabbas av akut undernäring i år.
Efter sex år av krig behöver 80 procent av Jemens invånare hjälp av internationella organisationer för att överleva.
FN kallar situationen i Jemen för den största humanitära katastrofen i världen just nu.
Dessa fruktansvärda berättelser kan vi ta del av på vanliga svenska nyhetsmedia. Genom organisationer som till exempel Rädda Barnen kan vi bidra till att lindra nöden i Jemen. Rädda Barnen har varit på plats i Jemen sedan 1963. De ger mat till undernärda barn, de ger akut sjukvård, de delar ut rent vatten och hygienartiklar, driver barnvänliga platser och utbildar lärare.
Rädda Barnens arbete är fantastiskt och oerhört viktigt. Men nu är ju inte kriget i Jemen en naturkatastrof utan just ett krig. Skapat av människor. Ett krig som bedrivs med vapen. Vapen som gör krigandet möjligt. Vapen som bland annat kommer från Sverige. Det är sådant som radar- och stridsledningssystem från SAAB eller patrullbåtar från Swede Ship Marine. Sedan kriget började 2015 har svenska vapen för 2,2 miljarder kronor exporterats till det angripande Saudiarabien och deras koalitionspartners (Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Jordanien).
Att Rädda Barnen fortsätter att arbeta för att lindra nöd i Jemen och på andra platser är jättebra. Men nu är Rädda Barnen inte bara en gammaldags hjälporganisation av den typen som ”plåstrar” utan att fundera över varför ”skadorna” uppstår. Nej, de skriver:
Vi ser de katastrofala konsekvenserna av kriget och hur barnen lider. Vi anser att det är vår plikt att göra allt i vår makt för att stoppa lidandet och det minsta vi kan göra är att försöka stoppa exporten av krigsmateriel till kriget – från vårt eget land.
Därför kräver Rädda Barnen:
Att Sveriges regering och riksdag sätter stopp för all export av krigsmateriel till de länder som krigar i Jemen.
Att Sverige driver på för att andra länder också ska stoppa exporten av krigsmateriel till de som krigar i Jemen, t ex genom aktivt agerande i EU och FN.
Det brukar sägas att Sverige måste ha en vapenexport för vår egen ”materielförsörjning” och möjlighet att upprätthålla vår ”alliansfrihet”. I en tid då alliansfriheten alltmer håller på att säljas ut känns detta argument alltmer tunt. Men även för dem som accepterar svensk vapenindustri och svensk vapenexport borde fallet med exporten till Jemen vara ett undantag. Hyckleriet här är ju så otroligt uppenbart. Ett sätt att komma undan detta är annars att rent av ljuga som utrikesminister Linde gjorde den 24 februari i år då hon sa att: ”Det är många år sedan Sverige exporterade vapen till de krigförande länderna i Jemen”. Men som Svenska Freds påpekat i ett svar så sker den fortsatta exporten genom ”följdleveranser” och inbringade år 2019 1,5 miljarder vilket var den högsta summan sedan kriget började.
Ett annat sätt att undkomma ansvaret och låta profiterandet på död och lidande fortgå är att från politiskt håll hänvisa till att besluten om vapenexport ligger på myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Men som det står i regeringens proposition 2017/18:23 om Skärpt exportkontroll av krigsmateriel så har regeringen ”det yttersta politiska ansvaret för exportkontrollen även i de fall beslutet fattas av ISP. ” Vi måste alltså likt Rädda Barnen sätta press på regeringen.
Innan Sverige har utvecklats till att också (i likhet med 128 av jordens 195 länder) ”avstå” från all export av vapen borde det åtminstone vara möjligt att få en socialdemokratiskt styrd regering att ”avstå” från export av vapen till Jemen. Det borde barnen i Jemen vara värda.
Jag läste en liten artikel i gårdagens ETC (22/5) som gjorde mig glad. Den handlade om hamnarbetare i Genua, Italien – organiserade i facket CGIL – som vägrade lasta ett skepp med vapen. Vapnen skulle användas i det krig som Saudiarabien för mot grannlandet Jemen.
”Hamnen i Genua ska inte bidra till väpnade konflikter som kränker de mänskliga rättigheterna”, sa en representant för facket CGIL.
Båten Bahri YANBU hade några veckor tidigare varit i Antwerpen och lastats med belgiska vapen utan några problem. Sen skulle båten till Le Havre i Frankrike som är en av Saudiarabiens främsta vapenleverantörer. Men där stoppades den av aktivister från vänstergrupper och människorättsorganisationer så att den aldrig kunde lägga till.
Från aktionen i Le Havre
I Genua skulle båten bland annat lastas med varor från det italienska vapenföretaget Teknel. Men även här blev det alltså stopp tack vare att facket tog denna aktiva ställning.
En krigsregion
Kriget i Jemen har pågått sedan våren 2015, delvis i skuggan av kriget i Syrien. I september 2014 tog en milis från Houti-klanen makten i huvudstaden Sanaa. 2015 började regimen i Saudiarabien tillsammans med andra regimer i området bomba det fattiga Jemen. Den humanitära situationen där är nu fruktansvärd. En miljon människor har drabbats av kolera, varannan människa lider av akut matbrist och 22 miljoner behöver humanitär hjälp. Allt enligt Röda korset.
Upprustningen och försäljningen av vapen i världen har ökat alltmer under de senaste åren. En mycket stor del av dessa vapen har hamnat hos de stridande i länder som Syrien eller Jemen. Under åren 2013 – 2017 importerades 32 procent av världens vapenproduktion till regionen som vi kallar Mellanöstern. Den främsta importören här var just Saudiarabien.
Det borde, kan man tycka, vara uppenbart att vi inte ska bidra till att förvärra situationen genom att bidra till att föra in ännu mer vapen. Tyskland och Finland är också exempel på länder som nu stoppat sin vapenexport dit. Men Sverige hör till de länder som trots fina fraser i fyrpartiöverenskommelsen ändå fortsätter att sälja vapen till Saudiarabien, bland annat genom ett svenskt radarsystem från Saab som använts för att koordinera Saudiarabiens bombningar.
Vapnen som gör det möjligt
Mänsklig intelligens, uppfinningsrikedom, arbete och materiella resurser kan användas till mycket gott. Till att fylla så många verkliga behov. Men produktion av vapen fyller inte några mänskliga behov. I bästa fall åstadkommer denna produktion ingenting alls utom just slöseri med resurser. Vapnen står där oanvända för att bara åstadkomma skräck.
”Hamnen stängd för krig. Hamnen öppen för immigranter”
Men vapen som produceras kommer också till användning. Det som vi då ”producerar” är död, förstörelse och lidande. Bakom varje sönderbombat hus i Syrien eller Jemen, och varje dödad familj, finns det några långt borta i ett annat land som har tjänat pengar på det: ”The Masters of War”.
I Sverige oroas vi av en ökad mängd illegala skjutvapen, som används i olika typer av gänguppgörelser. Även om jag inte tror att den ökade förekomsten av vapen är den avgörande orsaken till denna typ av kriminellt våld, så har det naturligtvis bidragit till en förvärrad situation. De flesta människor i Sverige är därför för åtgärder som minskar tillgången på dessa vapen.
Av någon anledning så resonerar de flesta inte på samma sätt när det gäller de vapen som stater, rörelser eller olika arméer skaffar sig. Men är det inte egentligen samma sak här? Alla dessa vapen som säljs med god profit är inte heller orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva. Utan några vapen alls skulle de ha varit omöjliga.
Genua-arbetarnas exempel
Confederazione Generale Italiana del Lavoro (CGIL)
Det är därför som de italienska hamnarbetarnas ställningstagande är så viktigt och tänkvärt. Det visar på möjligheten till en annan värld. De som tjänar på vapenproduktionen och vapenexporten producerar inte vapnen själva. Det gör de som arbetar i deras fabriker. Vapenprofitörerna levererar inte heller vapnen själva, det gör de som arbetar på cargo-båtar och i hamnar. Om fler skulle följa exemplet från Genua så skulle det vara ett bidrag till en fredligare värld. Om alla de som producerar och förflyttar vapnen fram till deras användare skulle upphöra med det så skulle vapen som ett sätt att lösa konflikter till slut bli omöjligt. Verkar det utopiskt? Ja, naturligtvis. Men det vore både möjligt och önskvärt. Vägen dit är naturligtvis lång. Det är en väg som handlar om att den stora majoriteten av människor i världen börjar se sig som en gemensam mänsklighet, i en värld som hotas av både miljökatastrofer och förödande krig. Där vi ser våra gemensamma intressen oavsett religion eller nationalitet. Att vi slutar följa alla dessa hatpredikanter som alltid bara skapar förödelse och misär. Men också alla dessa ”vanliga” demokratiska ledare som lyckas motivera upprustning och vapenexport för att hålla uppe såväl sysselsättning som den egna vapenindustrin. Som alltid säger att ”om inte vi gör det, så gör någon annan det”.
Några måste alltid börja. Några måste börja med att bryta den militära logiken av ”hotbild” – upprustning – mera hot och mer upprustning.
Låt oss hoppas och bidra till att fler följer Genua-arbetarnas exempel.
Under 1980-talet minskade vapenförsäljningen i världen. Men efter att ha nått sin lägsta nivå 2002 har den ökat igen och år 2015 var den åter lika hög som 1990 (se tabell)
År 2016 såldes vapen I världen för den svårfattbara summan av 375 miljarder dollar. Det var en ökning med 1,6 procent mot året innan. Enligt Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) är det 38 procent mer än året 2002.
De främsta vapenprofitörerna i världen kommer från USA. Listan över de tio största vapenföretagen i världen toppas och domineras nästan helt av USA-företag (se tabell).
Men även i Sverige finns det vapenprofitörer. De backas dessutom upp av såväl regering som kungahus och den borgerliga oppositionen. Den svenska vapenexporten har ökat kraftigt och tredubblats sedan början av 2000-talet. Förra året uppgick den till 11 miljarder kronor.
Mänsklig intelligens, uppfinningsrikedom, arbete och materiella resurser kan användas till så mycket. Skulle kunna användas till så mycket gott. Till att fylla så många verkliga behov. Produktion av vapen fyller inte någon av dessa behov. I det bästa fallet åstadkommer de ingenting alls utom just slöseri med resurser. Står oanvända för att bara åstadkomma skräck.
Men vapen som produceras kommer också till användning. Det som vi då ”producerar” är död, förstörelse och lidande. Bakom varje sönderbombat hus i Syrien eller Jemen, och varje dödad familj, finns det några långt borta i ett annat land som har tjänat pengar på det.
Sverige och världen
I landet Sverige oroas vi nu över en ökad mängd illegala skjutvapen. Den ökade förekomsten av vapen är inte den avgörande orsaken till ett ökat antal dödsskjutningar. Men naturligtvis har det bidragit till en förvärrad situation. De flesta människor är därför för åtgärder som minskar tillgången på dessa vapen.
Men när vi tittar ut i världen så resonerar de flesta inte på samma sätt. Alla dessa vapen som säljs med god profit är ju inte heller orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva.
I landet Jemen pågår ett krig sedan våren 2015. Kriget har kommit i skuggan av kriget i Syrien, men på senare tid har en del bilder och reportage nått fram på svenska nyheter. I september 2014 tog en milis från Houti-klanen makten i huvudstaden Sanaa. 2015 började regimen i Saudiarabien tillsammans med andra regimer i området bomba det fattiga Jemen. Den humanitära situationen där är nu fruktansvärd.
Jemen är nu en av de platser där den ökande vapenproduktionen används. När Trump nyligen besökte sina vänner i Saudiarabien ordnade han nya stora vapenaffärer. Även Sverige är med på banan. Den svenska vapenexporten till länder i Mellanöstern uppgick förra året till 160 miljoner kronor.
Oavsett vilka analyser vi gör av kriget i Jemen så tror jag att en sak borde stå helt klar: mer vapen kommer bara göra den hemska situationen för civilbefolkningen än värre. Förutom press på regimen i Saudiarabien att sluta bomba i grannlandet Jemen behövs det press på världens alla vapenprofitörer och deras supportrar i världens olika regeringar.
Tänk om konsten utanför FN-byggnaden kunde tas på allvar av världens länder.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 