Tron hos sådana rörelser som Muslimska brödraskapet att islams läror och lagar kunde utgöra grunden för ett samhälle i den moderna världen stärktes genom skapandet av en stat som hade en sådan grund, Saudiarabien.

(Albert Hourani: ”De arabiska folkens historia” s. 276).

På samma sätt som kristendomen under historiens lopp delats i olika kyrkor, tankeriktningar och sekter, har också islam delats. Idag kan vi nästan varje dag läsa i tidningarnas nyheter om konflikterna mellan de två huvudriktningarna: Sunni och Shia. En riktning som det funnits allt större anledning att informera sig om är den riktning inom Sunni som kallas wahhabism efter den religiöse reformatorn Ibn ´Abd al-Wahhab (1703 – 1792). Det är den tolkning av islam som bland annat Al Qaida, den s.k. islamiska staten (IS)och staten Saudiarabien utgår från.

Kort historia

Saudiarabien är en ganska ung stat. Länge var det område som nu är Saudiarabien en del av det Osmanska imperiet. Under flera hundra år bredde detta imperium ut sig i en stor del av Asien, Afrika och Europa. Den centrala makten fanns då i Istanbul. Redan på 1500-talet erövrades Kairo, Damaskus, Jerusalem, Bagdad och delar av den arabiska halvön. Men i utkanterna av det osmanska väldet levde olika arabiska stammar delvis utanför imperiets kontroll. När Ibn ´Abd al-Wahhab år 1744 kom till Deraiya uppstod den förening av svärdet och religionen som så ofta genom historien visat sig vara ett framgångsrikt recept för att utöva makt. Ibn ´Abd al-Wahhab förenade sig med emiren Muhammad Ibn Saud i ett plundrings- och erövringskrigande mot de omgivande grannarna som pågick i flera decennier och fortsatte efter hans död. År 1802 intog saudierna den heliga staden Mekka. Men de lyckades då inte hålla den länge. Osmanerna under ledning av den egyptiske vicekungen Muhammed Ali krossade mellan 1811 och 1818 tillsvidare wahhabiterna och återerövrade Mekka till det Osmanska imperiet. Trots detta levde den saudiska staten snart upp igen fast i mindre skala. Men en dynasti under Ibn Rashid i centrala Arabien som stöddes av osmanerna lyckades under en period hålla nere saudierna. Men 1914 – i samband med det första världskriget som innebar det definitiva sammanbrottet för det Osmanska riket – utmanades Ibn Rashid av saudiern ´Abd al – ´Aziz. Då påbörjades det som skulle leda till upprättandet av det nuvarande Saudiarabien 1932. Men detta hade inte gått utan hjälp av två andra makter som ersatte den osmanska, nämligen det med tiden sjunkande brittiska imperiet och det uppåtstigande USA-imperiet. Britterna hjälpte ´Abd al – ´Aziz till makten på samma sätt som de gjorde Feissal till kung av Irak och Abdullah till kung av Jordanien. Och USA-bolaget Standard Oil var på plats redan i början av 1930-talet. Här fanns nämligen världens största oljereserver. Utvinningen av olja började 1938.

Saudiarabien idag

Den nuvarande kungen Salman bin Abdull aziz

Fortfarande är wahhabismen statsreligion i Saudiarabien. Koranen och sharia ligger till grund för all lagstiftning.  Saudiarabien är utan tvekan den mest fundamentalistiska och totalitära  staten i världen. Den är också den mest förtryckande när det gäller den kvinnliga delen av befolkningen.

Ett sinnrikt sätt att bevara detta samhälle – förutom genom direkt förtryck av den egna befolkningen – är det faktum att arbetarklassen består av importerad och rättslös utländsk arbetskraft, samtidigt som en gynnad inhemsk medelklass har växt fram.

Västvärldens främste allierade

Jämsides med Israel har Saudiarabien sedan länge varit USA:s främsta allierade i den här delen av världen. Enkelt uttryckt har det handlat om byte av olja mot vapen, säkerhet och stöd. Och det handlar inte om lite vapen. År 2014 gick Saudiarabien förbi Indien som det land som importerar mest vapen (mätt i pengar) i hela världen. Och så som USA beter sig, så beter sig också alla de andra länder inom den del av världen som kallas väst. Alla gör det utifrån sina olika förutsättningar och speciella roller. Men alla har de denna mjukhet mot denna den värsta av diktaturer. Det gäller också i vårt land. Jag har skrivit om det förut.

När Sveriges skumma vapenaffärer med den saudiska diktaturen avslöjades för några år sedan visade det sig att både ledande borgerliga politiker,  Wallenbergfamiljen och kungahuset var i högsta grad inblandade. Svenska kapitalister gick till storms inte mot lögnerna och myglet utan mot risken att förlora pengar hos denna diktatur. Och en f.d. moderat utrikesminister tyckte att vi  inte skulle vara ”ovänliga”. Vi kunde också höra en dåvarande moderat försvarsminister och en f.d. krigsmaterielinspektör som inte tyckte att man kunde kalla Saudiarabien för en diktatur.

Samma principlösa fjäsk visades från både USA och Sveriges sida när envåldshärskaren kung Abdullah dog i början av år 2015.

Samma brist på demokratisk konsekvens ser vi också varje gång på de borgerliga ledarsidorna ifall det finns risk att vi ska förlora några affärer. Man missar aldrig heller ett tillfälle att angripa den nuvarande utrikesministern Wallström varje gång hon yppar den minsta kritik mot vår saudiska vän.

När för några dagar sedan 47 människor på en gång avrättades i Saudiarabien var det visserligen inte några som försvarade detta. Men reaktionerna var inte av den kaliber som man skulle kunna tycka vore rimliga. Låt oss t.ex. föreställa oss att något liknande hade hänt på Kuba eller i Ryssland. Då hade vi hört en orkan av fördömanden och önskemål om sanktioner utan någon rädsla för förlorade affärer.

Den s.k. västvärlden som vi tillhör är helt enkelt alltför insyltad med den saudiska diktaturen för att på allvar angripa eller ens ifrågasätta regimen i Saudiarabien. En regim som själv med direkt eller indirekt våld och understöd ingriper överallt för att främja sina egna intressen. Trots att regeringarna i EU och USA låtsas som om de vill ha demokrati i arabvärlden så kommer det bara vara en läpparnas bekännelse så länge man inte bryter banden med regimen i Riyadh. Men att verkligen stödja demokrati i arabvärlden skulle hota att skada regimen i Saudiarabien och det vill man inte.  Därför har västvärlden hittills  valt att ligga lågt när det gäller stödet till demokrati i arabvärlden och på alla sätt undvikit konfrontation med Saudiarabien.

Saudiarabien och dess härskande kungafamilj fungerar som en propp mot all progressiv utveckling i denna del av världen. Att bryta med och på alla sätt isolera och försvaga regimen i detta land borde därför vara en av de viktigaste utrikespolitiska åtgärderna om vi verkligen vill bidra till en utveckling mot någon form av demokrati.

(Läs också på Skiftet om hur vapenexporten till Saudiarabien fortsätter.)

Intressant?

Läs andra bloggar om arabvärlden, Saudiarabien, demokrati, vapenexport, religion

Läs också en artikel i ämnet av Jan Guillou i Aftonbladet från 2008 som bland annat behandlar Busch-familjens kopplingar till den saudiska monarkin.