Häromdagen skrev jag om högerns ihåliga demokratisyn så som den framstår i förhållande till Saudiarabien. Jag tog då upp två exempel på personer från högersidan som hade ett mycket oklart sätt att förhålla sig till de reaktionära tyrannerna i Saudiarabien.
Men den mest typiska reaktionen på den borgerliga kanten har ändå inte varit detta. För att förneka det stenhårda förtrycket blir ändå väl magstarkt. Nej den mest typiska reaktionen även bland många s.k. liberala kommentatorer har istället varit att relationerna är så viktiga och att de inte får störas.
En representant för detta sätt att argumentera kan man läsa på ledarsidan i dagens UNT. Artikeln ”Inte lätt att göra rätt” har skrivits av professorn i statskunskap Li Bennich Björkman. Henne har jag skrivit om förut i samband med att Jonas Sjöstedt valdes till partiledare för Vänsterpartiet. Då tyckte hon att han borde avstå från ”klasskamspsretoriken” och föra en ”modern familjepolitik”.
Men här skriver hon om Margot Wallström och vikten av att ”kompromissa”. Kärnan i hennes ståndpunkt är denna:
Kan den ilska som nu artikuleras i arabvärlden lägga allvarliga hinder i vägen för det tysta och oglamorösa arbete för förändring som diplomater och organisationer varje dag ägnar sig åt? Halvsanningar och ibland lögner, de som utsägs för att inte stänga dörrar till dem som man hoppas kunna påverka, är det pris som den konsekvensetiske politikern måste betala. I detta ligger inget omoraliskt, snarare tvärtom.
Det är en mycket märklig ståndpunkt. Och den har inte dugg att göra med nödvändigheten av att kompromissa, något som ingen människa kommer undan.
Efter att det brutala förtrycket i Saudiarabien uppmärksammats, diskuterades det i olika media i förhållande till det faktum att Sverige säljer vapen till förtryckarna. Utrikesministern var inte alltför snabb att kasta sig in i dessa diskussioner. Men fakta är ju svåra att förneka. En del av dessa fakta hade utrikesministern velat ta upp i sitt tal inför Arabförbundet. Det skulle hon alltså inte ha gjort, enligt dessa liberaler.
Bennich-Björkman pratar om en ”ilska i Arabvärlden” som hindrar ”arbetet för förändring”. Men den ilskan finns ju hos de reaktionära tyrannerna. Tror professorn verkligen att de kommer påverkas av något annat än maktmedel? Det tror inte jag. Den viktigaste kraften för att störta dessa förtryckare är folket i dessa länder. En av de viktiga komponenterna i det som kallades ”den arabiska våren” var ju människors längtan efter frihet och rättvisa. Det är de människor som kämpar för detta som vi ska uppmuntra och ha dialog med, inte tyrannerna.
En sak som är märklig med dessa liberalers oro för störda relationer med regimerna i arabvärlden är att oron är så selektiv. Den visar sig alltid som mest när det gäller USA-lierade regimer öppna för västligt kapital. Men när det gäller regimer som uppfattas som fientliga mot kapitalismen eller regimer som är i konflikt med USA, då låter det alltid helt annorlunda. Inget av denna oro för störda relationer finns t.ex. när det gäller relationerna med Ryssland. Och då är det inte bara så att man tycker det är riktigt att både i våra medier och i vår utrikespolitik uttala hård kritik. Man vill dessutom att vi ska driva ekonomiska sanktioner. Men sanktioner mot Saudiarabien, nej det finns inte på deras karta. Då gäller en helt annan hållning.
Är det så enkelt att de helt enkelt följer husbonden USA? Eller finns det någon mer sofistikerad förklaring?
PS: Läs för övrigt detta om vad som verkligen händer med de svenska vapenaffärerna och denna artikel av Per Gahrton om det journalistiska misslyckandet med de bristfälliga rapporterna i samband med den s.k. Saudiaffären.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 