I en artikel i UNT 7 januari (finns i skrivande stund inte på nätet) kommenteras valet av Jonas Sjöstedt till ny ordförande för vänsterpartiet genom en intervju med professorn i statskunskap Li Bennich-Björkman. Professorn som även brukar medverka på tidningens ledarsida säger att:

–       Vänsterpartiet behöver förnya sig och bli ett parti i takt med tiden, Jonas Sjöstedt kan vara den förnyaren, om han avstår klasskampsretoriken och för en modern familjepolitik.

Hon uppfattar även Sjöstedt som ”skicklig och inte förknippad med gammal klasskamp och den typen av retorik”.

På vilket sätt Li Bennich-Björkman uttalar sig som professor i statskunskap förstår jag inte. Men jag vill däremot diskutera vad hon säger. Det är:

1. Klasskamp är omodernt (gammalt från förr i tiden)
2. Det existerar inte i verkligheten idag utan bara inom retoriken (talekonsten)
3. Det är inte bra för en vänsterledare att förknippas med det.

Kanske anser professorn att det längre tillbaka i historien funnits något som man kan kalla klasskamp. Låt oss i alla fall börja där.

I de allra tidigaste grupperna av människor av vår typ fanns det inte någon uppdelning i klasser. De knappa tillgångarna delades lika. Författaren Lasse Berg har på ett lysande sätt beskrivit dessa tidiga ”samhällen” i sina två böcker ”Gryning över Kalahari” och ”Skymningssång i Kalahari”. Men efterhand blir vi, under det som kallats den neolitiska revolutionen, bofasta jordbrukare och utvecklar våra produktivkrafter så att det uppstår ett överskott. Då uppstår också klasser och en kamp om fördelningen av samhällets överskott. Under historien har samhällena och deras olika klasser växlat, kommit och försvunnit. Och kampen om överskottets fördelning mellan klasserna har tagit många olika former, men alltid funnits där. Även den moderna välfärdsstatens uppkomst var ett resultat av en sådan kamp mellan klasser tidigare och samtidigt ett solidaritetsprojekt som band samman majoriteten av löntagarna.

Men finns det då någon sådan kamp om samhällets överskott idag? Ja, fast i en form som är helt annorlunda än de associationer vi får från begreppet ”klasskamp”. Vi har nu levt genom ungefär trettio år av de rikas klasskamp, där de tillskansat sig en allt större del av samhällets överskott. Genom deras framgångsrika kamp för omfördelning har vi sett ökade klasskillnader, nedskärningar av välfärden, sammanbrottet för solidaritetsprojektet och omformande av välfärdsstaten till att alltmer gynna dem som har mest. Om man inte ska se denna borgerliga framgångsperiod som en period av klasskamp från den borgerliga sidan, vad ska vi kalla den då?

Problemet har ju varit att arbetarrörelsen i sin helhet inte lyckats bemöta eller kämpa emot denna klasskamp från borgerligheten och delar av den övre medelklassen.

Om vi kallar en sådan motståndskamp för klasskamp eller något annat som låter mer ”modernt” är ointressant. Det är en fråga för retoriken. Men om vi ska kunna ta ens ett enda litet steg mot minskade klassklyftor och en solidarisk gemensam sektor idag så måste en sådan motståndskamp föras i hela samhället, inte bara i riksdagen. Och ledare för arbetarrörelsen eller vänstern som inte försöker bidra till och vara en del av en sådan kamp kommer inte lyckas att ta några verkliga steg framåt för ett rättvisare samhälle. Det gäller oavsett vilka ord de använder i ”retoriken”.

Jag hoppas verkligen att Jonas Sjöstedt och vänsterpartiet kommer göra vad de kan för denna motståndskamp. Och jag hoppas därför också att han ska bortse från Li Benich-Björkmans råd.

intressant