Några positiva glimtar från 2013

När man avslutar ett år och går mot ett nytt så passar det med krönikor. Det finns det ju gott om i andra media. Så jag tänkte inte försöka göra en sådan. Istället letade jag i min egen blogg. Men inte för att få en bild av allt som hänt under 2013 utan för att söka efter positiva och hoppingivande händelser. Jag skriver ju ofta när jag blivit upprörd över något. Då är kanske det jag skrivit inte alltid så positivt eller hoppingivande. Jag letade alltså istället efter de positiva händelserna och skrivningarna.

Här är något av det jag hittade under 2013:

Det började verkligt positivt i januari med några glada nyheter om sol och vind som berättade om hur användningen av dessa energikällor ökar kraftigt.

En positiv artikel var också den om de fina kejsarpingvinerna vars flockbeteende vi har mycket att lära av. En artikel som egentligen handlade om en bra bok om hur man kämpar för sin rätt på arbetsplatserna.

Att det finns statschefer som vågar gå emot de mäktiga och så förödande storbankerna berättade jag också i början av året.

En liten lokal information som i alla fall jag tycker är positiv var att 80 procent INTE valde vinstskolor vid gymnasievalet i Uppsala. En annan positiv lokal händelse var det faktum att personalen på Akademiska sjukhuset här i Uppsala fick nog av nedskärningar och började protestera.

Under mars växte protesterna mot REVA, det projekt för att utvisa papperslösa, som på regeringens uppdrag dragits igång av polisen. Här i Uppsala hade vi en stor och fin samling på Stora torget.

Med de allt fler skandalerna kring olika typer av vinstdriven verksamhet i välfärden blev argumenten för en välfärd utan vinst allt större. Riktigt tungt blev det när t.o.m. Kungliga vetenskapsakademin blandade sig i diskussionen. Det visade sig också vid opinionsundersökningar att folket till skillnad mot de flesta politiker var emot vinst i välfärden. Därför började också en rörelse – Folkkampanjen för gemensam välfärd – att byggas upp.

I Stockholmförorten Alby kämpade människor mot utförsäljning och kraftiga hyreshöjningar. De fick stöd av en politiker, Jonas Sjöstedt, som deltog i en av deras demonstrationer.

Vi hade ju en skön och vacker sommar. Själv var jag mycket på min kolonilott. Jag skrev om mitt lilla ”paradis” om kolonilotter och om stadsodling i Berlin.

Björklund och andra vinstanhängare fortsatte att hävda att det inte går att driva välfärdsföretag utan vinst. Men de motsades av en organisation just för icke-kommunala skolföretag som drivs av idéer istället för vinstintresse.

Till hösten hade Folkkampanjen mobiliserat i flera veckor och samlade 700 personer på Stora torget. Där var många fina och bra tal och en varm stämning.

Året avslutades ju – verkade det först – på ett mörkt sätt, när en folklig samling mot tilltagande nazistbus i Kärrtorp angreps av ett gäng nazister. Men de fick verkligen svar på tal genom den kraftiga samling där mellan 16 – 20 tusen människor kom till Kärrtorp för att försvara demokratin.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA DENNA BLOGG.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2013

Om våld och attacken i Kärrtorp.

Vad vi behöver i Sverige är en bred samling mot alla former av rasism. Rasism mot såväl personer med utländsk bakgrund som mot personer med svensk bakgrund.

Ovanstående citat är ett yttrande som många av oss skulle kunna ställa oss bakom, mot bakgrund av de senaste årens, men framförallt den senaste tidens händelser. Men när man vet att det sägs av Mattias Karlsson från SD:s partiledning i en artikel i SvD då känner man sig för en stund mållös.

SD är ett parti som tar sin utgångspunkt i faktiska och ökande problem såväl som myter, lögner och överdrifter. När de beskriver problem, talar de aldrig om klassklyftor, omfördelningen till dem som har eller omfördelningen från den offentliga sektorn till den privata genom välfärdens privatisering och nedmontering.  Deras huvudsakliga förklaring till de problem vi har i Sverige idag är istället det faktum att människor har flytt eller invandrat till Sverige och att en del av dessa människor är muslimer. De talar aldrig om raser som de gammaldags rasisterna eller de nuvarande nazisterna. De talar istället om ”kulturer” som sägs stå emot varandra. Spjutspetsen riktas mot människor som de definierar som muslimer. Det är den mer moderna formen för rasism som finns på många håll runtom i Europa i partier som SD samarbetar med.

Men SD-ledarens yttrande är en del av en argumentation för varför de väljer att ställa sig utanför den mycket breda demonstration som ordnas på Kärrtorps Idrottsplats i Stockholm imorgon kl 12. Han säger:

Vi tycker att det är fruktansvärt att en nazistisk våldsgrupp attackerade demonstrationen i förra veckan. Det är bra att människor protesterar mot detta. Problemet är emellertid att organisationen som arrangerar demonstrationen i Kärrtorp inte tar avstånd från politiskt våld som princip.

Erik Almqvist på gatan med järnrör

Almqvist i riksdagen

Samtidigt som även denna argumentation känns magstark för att komma från SD så är det samtidigt en argumentationen de faktiskt inte är helt ensamma om.  Många borgerliga debattörer brukar kräva att vänstern ska ”ta avstånd från våld” och mena att man inte gör det tillräckligt. I exempelvis lördagens P1-intervju med Jonas Sjöstedt pressas han hårt i just denna fråga.

Man brukar dessutom hävda att det inte är någon skillnad på våldet från vänster och höger. Men detta är oavsett vad man tycker om ”vänstervåld”, helt enkelt fel. Petter Larsson beskriver det så här i Aftonbladet:

Skadegörelse kontra massmisshandel. Det är rätt typiska exempel på hur olikartade brotten i rörelserna ofta ser ut.

Bloggaren Svensson uttrycker skillnaden på ett annat sätt:

Högerextremister begick 14 politiska mord åren 1999-2009. Vänstern noll.

De borgerliga debattörer och journalister som kräver att vänstern ska ta avstånd vill själva dessutom framstå som om man aldrig någonsin har stött eller förordat våld någonsin eller någonstans. Det som är sant är att de inte är för våld i hemmet.  De är heller inte för gatuvåld annat än när det utövas av poliser. Men de är definitivt inte mot våld när det utövas av stater som man är vänligt inställda till. De har heller inte något emot att bidra till våldsutövning i statlig tjänst ifall man kan vara med och tjäna pengar på det genom svensk vapenexport. Jag vet att de inte tycker att denna jämförelse är rättvis. Men våld är alltid våld. Skillnaderna finns i vilket våld som vi anser är berättigat.

Våld är avskyvärt oavsett om det handlar om gatuvåld, våld i hemmet eller krig. Det förstör både dem som drabbas och dem som använder det. Mest drabbas alltid de med minst makt. Men det är få av dem som säger att de är emot våld som aldrig någonsin i någon situation kan acceptera våld. Själv anser jag till exempel att det våld som Nelson Mandela förordade från ANC:s sida gentemot apartheidregimen var ett rättfärdigt och fullt begripligt våld. Jag vet inte om det på något avgörande sätt bidrog till störtandet av systemet, men att fördöma det från moralisk synpunkt kan jag inte göra. Däremot tror jag att det våld som utövades av den kubanska staten till exempel 1988 i Angola (slaget vid Cuito Cuanavale) då man drev tillbaka de sydafrikanska styrkorna inte bara var ett solidariskt stöd till kampen mot apartheid utan att det också bidrog till dess fall.

Men i Sverige idag då? Jag tror att om vi är tillräckligt många som står enade tillsammans så har det nazistiska våldet inte någon chans. Det är så vi motar  rasismen och högerextremismen, genom att vara många tillsammans, inte genom smågruppers motvåld, med metoder som i flera fall varken är moraliskt eller rationellt försvarbart.  Men om vi är många och enade då kan vi upprätta fred på våra gator enbart genom att vi är så många fler helt enkelt.

Men så är det inte alltid. Det är inte alltid vi är många och tillsammans. Ibland, som i Kärrtorp här i veckan, så var de många, men ändå inte tillräckligt många. Ibland är vi också helt ensamma. Det är inte heller alltid så att polisen gör eller kan göra sitt jobb, när det gäller att försvara människor. Det gäller ju både i förhållande till nazibusar och vanliga kriminella. Då blir nödvärn nödvändigt. Så har jag fått uppfattningen att det var i Kärrtorp när nazisterna attackerade. Polisen räckte helt enkelt inte till. Människorna som var på plats blev tvungna att själva driva bort nazisterna. Det lyckades de tydligen med.

Imorgon ska jag åka till Stockholm och Kärrtorp. Jag tror att vi kommer vara väldigt många och jag tror att det kommer vara mycket fredligt och vänligt.Kärrtorp

Intressant?

Media: SVT.Debatt1

SVTDebatt2

Heder åt Jonas Sjöstedt!

När Jonas Sjöstedt valdes till ledare för Vänsterpartiet skrev en professor i statskunskap från Uppsala  i vår lokala dagstidning om detta. Professorn Li Benich-Björkman menade att Vänsterpartiet kunde förnyas under Sjöstedt. Men för att nå upp till detta positiva men i sak intetsägande ord så menade hon att Sjöstedt borde ”avstå från klasskampsretorik”.

Jag skrev då i en blogg om detta bland annat att:

”Om vi kallar en sådan motståndskamp för klasskamp eller något annat som låter mer ”modernt” är ointressant. Det är en fråga för retoriken. Men om vi ska kunna ta ens ett enda litet steg mot minskade klassklyftor och en solidarisk gemensam sektor idag så måste en sådan motståndskamp föras i hela samhället, inte bara i riksdagen. Och ledare för arbetarrörelsen eller vänstern som inte försöker bidra till och vara en del av en sådan kamp kommer inte lyckas att ta några verkliga steg framåt för ett rättvisare samhälle. Det gäller oavsett vilka ord de använder i ”retoriken”.

Jag hoppas verkligen att Jonas Sjöstedt och vänsterpartiet kommer göra vad de kan för denna motståndskamp.”

Häromdagen gladde han mig verkligen genom att leva upp till detta.

I Alby utanför Stockholm pågår en kamp mot utförsäljning av 1300 lägenheter till riskkapitalisten Mikael Ahlström.

Genom kampanjen Alby är inte till salu har många människor deltagit i denna kamp som Vänsterpartiet som enda parti deltar i och stödjer (både socialdemokraterna och miljöpartiet struntar i den lokala opinionen!). Det är en kamp som är en modern form för klasskamp. För rättvisa. För demokrati. Av dem där nere mot dem däruppe.

Och häromdagen ordnades en stor demonstration. I demonstrationen i Alby deltog Jonas Sjöstedt som enda partiledare. En viktig och tydlig solidaritetshandling. All heder åt Sjöstedt för detta!

För övrigt höll han också ett mycket bra tal mot vinst- och privatiseringsvansinnet i riksdagen häromdagen. Det tar tio minuter. Väl värda att lyssna på.

 

 

Kampanjen Alby är inte till salu

Media: DN1, DN2, GP, SVT

Intressant?

Liknande inlägg:

Orimliga hyreshöjningar…

Gränbybor…

Kultur mot marknadshyror

Sjöstedts invit

Nu till helgen samlas Miljöpartiet till kongress i Västerås.

Som det gamla språkröret Birger Schlaug konstaterar på sin blogg så är det ett parti som förändrats mycket under åren och nu ”tillhör de etablerade och välsituerade med en organisation som dräller av chefer, enheter och hierarkier” . Ett parti som förflyttat sig ”ganska dramatiskt på den politiska skala där grönt står mot grått” men också på ”den konventionella skalan för rött och blått”. Schlaug exemplifierar detta med att partiet i ”bjärt kontrast mot alla de grundvärderingar partiet en gång byggdes på” numera är för ”vinstsyftande bolag inom t.ex. skolväsendet” och att man lanserat begreppet ”ny arbetslinje” istället för det tidigare valbudskapet ”arbeta mindre – älska mera

Till detta allt mindre gröna och alltmer högervridna parti riktar vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt en invit om samarbete ”för klimatets skull” i en artikel i DN idag den 22 maj. En invit som är betydligt vänligare i tonen än det f.d. språkrörets.

Sjöstedt konstaterar det faktum att v och mp röstat likadant i 66 procent av voteringarna i riksdagen sedan 2010 och tar detta till utgångspunkt för att mana till samarbete för en s-mp-v-regering. Sjöstedt menar att v och mp tillsammans kan göra s politik grönare i en s-mp-v-regering.

Det här har av någon anledning retat upp några socialdemokratiska bloggare ordentligt. Martin Moberg tycker att det är ett både ”hätskt och desperat lockrop”. Röda Berget sänker nivån och sakligheten ordentligt genom att kalla Jonas Sjöstedt för Bart Simpsson. Och Högbergs tankar blir minst sagt oklar och talar om ”en känsla som är svår att förklara” i förhållande till v och om en ”hotfull ton” om att ”sitta på sanningen och ha alla rätt”. Ärligt talat svårt att förstå. Och inte heller något som förklaras. Hittar Högberg den ”sökande och resonerande” politik som han tror att väljarna vill ha i något annat parti, t. ex. sitt eget? Är en ”sökande och resonerande ton” vad han tycker att det socialdemokratiska partiet visat upp under det senaste året?

Men bortsett från dessa surmulna kommentarer så kan man ändå undra en del över det som Sjöstedt skriver. Han avslutar till exempel med:

…politik handlar inte om röstmaximering utan om att påverka och förverkliga visioner. Därför vill vi ha en rödgrön regering.

Att politik inte primärt kan eller bör handla om det egna partiets röstmaximering håller jag med om. Situationen i samhället, styrkeförhållanden utanför partier och parlament är mer avgörande. Det kan man exemplifiera med att Sverige var ett mycket mer rättvist samhälle under slutet av 60- och början av 70-talet, samtidigt som vänsterpartiet (VPK) då hade lägre röststöd än nu. Samtidigt genomfördes flera av de stora nedskärningarna, privatiseringarna och omfördelningarna till de rika just under de år som vänsterpartiet under Schyman hade som mest stöd i slutet av 90-talet.

Själv har jag svårt att känna mig övertygad om att de rödgröna visioner som v står för och som jag delar kommer att förverkligas genom en s-mp-v-regering. Dels för att v kanske helt enkelt inte blir inviterade. Åsa Romson avvisade ju inviten enligt Aftonbladet. Och i en sådan situation tror jag att det vore bättre att vara förberedd på mer än en möjlighet, det vill säga att även vara förberedda på att vara det enda verkliga oppositionspartiet. Det behöver faktiskt inte vara en nackdel. I Danmark som Sjöstedt refererar till har ju Socialistisk Folkeparti förlorat mycket opinionsstöd som en följd av att de varit med i en regering som genomfört högerpolitik, medan däremot det mer radikala Enhetslistan som ställt sig (ställts?) utanför regeringen har gått framåt kraftigt.

Men min avgörande fundering handlar om det som man skulle kunna kalla det strategiska perspektivet. För elva år sedan skrev vänsterpartiets nuvarande partisekreterare Aron Etzler en intressant bok som hette Ta det tillbaka (Nixon förlag 2002) Där skrev han:

”Vad är den centrala frågan för ett parti som vänsterpartiet idag? Är det frågan om regeringssamarbete? Nej, det är det inte. Frågan är hur vänsterpartiet tillsammans med andra rörelser kan ta tillbaka sin kraft att förändra samhället och vända utvecklingen…Huruvida man skall sitta i regering eller inte är en sekundär fråga i förhållande till den första frågan.”

Och:

”Inflytandet över politiken är större som hot än som regeringspartner.”

Jag tycker att det var kloka ord 2002. Och jag tycker inte att de blivit sämre eller mer inaktuella 2013. Det helt avgörande för att få igenom en rödgrön politik kan inte vara samarbetet med partier som alltmer avlägsnar sig från sådana visioner. Naturligtvis ska man både samarbeta och sätta sig i en regering om det kan bidra till om än bara begränsade steg i denna riktning. Men för detta krävs uppbygget av starkare rörelser i samhället utanför riksdagen. DET är det avgörande.

Bloggat: Schlaug, Jonas Sjöstedt, Martin Moberg, Högbergs tankar, Röda Berget

Jinge, Annarkia

Media: DN

Aftonbladet

Intressant?

Liknande funderingar:

Vad innebär det att vinna valet?

Greider, realismen och..

Går det att driva välfärd utan vinst?

LO har nu kommit med sitt förslag till en begränsning av vinst i välfärden. Det är inte det mer tydliga nej till vinst i välfärden som drevs igenom på LO:s kongress. Men reaktionerna från dem som har intresse av att fortsätta tjäna pengar av skattemedel har varit starka. Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström ser utspelet som ”den största attacken mot företagande sedan 1970-talet”. Till SvD säger han:

Starka vinstbegränsningar i den typen av verksamhet skulle påverka 10 000-tals företag och 100 000-tals anställda negativt. Tar man inte ut några vinster så kan man inte heller investera, säger han.

Att det skulle vara negativt för ägarna till de företag som driver dessa verksamheter är ju självklart. De vill ju naturligtvis tjäna så mycket som möjligt, oavsett allt annat. Men på vilket sätt skulle det vara negativt för de anställda och alla oss andra som betalar skatt och behöver använda oss av välfärdens tjänster? Bäckström försöker framställa det som om dessa verksamheter skulle upphöra om han och hans kompisar inte fick ta ut tillräckliga vinster på verksamheten. Men det är ju verksamheter som drivs av skattemedel och inget annat. Tidigare, innan diverse riskkapitalbolag la under sig dessa verksamheter så drevs de ju av och genom den gemensamma sektorn. Det skulle de naturligtvis kunna göra igen. Det är också så att de mindre och ideellt drivna företag som t.ex. etablerade sig inom skolområdet i början av den s.k. friskolereformen, men idag bara utgör en mycket liten del, naturligtvis också skulle kunna driva verksamhet utan profitmaximering. Bäckströms hysteriska utfall handlar inte om att försvara skola, vård och omsorg utan om det egna snöda vinstintresset. Ett vinstintresse som står i motsättning till både de anställda, brukarna och verksamheterna.

I en debatt med LO:s vice ordförande Tobias Baudin i Aktuellt den 15 januari pratar Bäckström också om att förslaget hotar valfriheten. Men frågan om vinst har ingenting med valfriheten att göra. Om man tycker att det är ett viktigt framsteg att det finns möjlighet att välja skola för sina barn, vårdföretag för sig själv eller omsorgsföretag för sin gamla mamma så kan denna möjlighet naturligtvis existera utan att stora globala koncerner suger ut vad de kan av gemensamma skattemedel. Personligen ser jag inte några stora fördelar med denna valfrihet. Framförallt har de bidragit till ökade orättvisor. Vårdvalet gör att det blir mer vård i områden med höginkomsttagare – det visar utvecklingen både i Stockholm och i Uppsala. Skolvalet har på liknande sätt lett till ökad segregering, något som jag tagit upp i andra blogginlägg.

LO:s förslag mottas entusiastiskt av vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt, som på sin blogg skriver:

Det är riktigt bra förslag som är mycket lika dem som vi i Vänsterpartiet har lagt. Nu står vi ännu starkare i arbetet mot vinstslöseriet. Riskkapitalbolagen och andra profitjägare ska bort ur välfärden.

Dagens Arena är däremot mer försiktiga och krassa i sin kommentar:

Förslaget om begränsning av vinster i välfärden som LO på tisdagen lade fram bär med sig en bestämd doft av kompromiss. Å ena sidan säger man sig tydligt ha satt ner foten om att vinster i välfärden nu ska begränsas. Å den andra lämnar man det upp till kommunerna själva att besluta i vilken mån vinsterna ska begränsas.

Och Daniel Suhonen skriver i AB att:

LO:s förslag innebär inget vinstförbud eller hinder för besjälade entreprenörer att i bolagsform starta upp en verksamhet. Det enda LO:s förslag innebär är att de som sätter vinst före kvalitet ska hindras. De allra flesta människor i vårt land tycker nog också att det är rimligt att det finns gränser för hur mycket av de gemensamma skattemedlen som ska få plockas ut.

LO:s förslag är i sig själv ett kompromissförslag mellan majoriteten som helt vill stoppa vinstuttag och förbjuda lagen om valfrihetssystem och de som ser fördelar med vinstvård och vinstskola. Jag har full förståelse för denna kompromiss.

Om förslaget är ett försök till en rimlig kompromiss och ett steg i rätt riktning eller ännu ett knep att lura den starka folkliga opinion som är emot vinster inom vård-skola-omsorg är en sak att diskutera framöver. Tidigare erfarenheter av luriga kompromissförslag typ ”avvecklad kärnkraft med förnuft” liksom samspelet med företagarhögern som vrålar så högt från sin kant så att det riskerar att bara bli en ”tumme” kvar* gör ju att åtminstone jag känner mig mycket misstänksam.

(*jämför med resonemanget om löntagarfonderna hos bloggaren Anders Romelsjö på Jinge.)

 

Media: DN, Arbetet, HD, Dalademokraten, KA, Dagens Arena, AB1, AB2, AB3, SvD

Arbetet

Bloggar: Anders Romelsjö/Jinge, Kaj Raving, Jonas Sjöstedt, Röda Malmö,

Läs andra bloggar om välfärden

Intressant?

Israeliska ledare talar om utplåning men människor över hela världen protesterar.

Israel fortsätter sina attacker mot Gaza.

Jag berättade igår hur den israeliska militären släpper ner flygblad till befolkningen i Gaza och varnar dem från att befinna sig i närheten av personer inom Hamas eller Hamas byggnader. De försöker framställa det som om de gör urskillning i sitt dödande och förstörande. När huset till en ”vanlig familj” bombas sönder och samman så säger militären att det är av misstag; ett tekniskt fel.

Detta hyckleri är naturligtvis motbjudande. Men när man läser de uppriktiga meningarna från andra ledande personer i Israel så inser man att det finns det som är ännu värre.

Vi har t.ex. den israeliske inrikesministern Eli Yishai som  i lördags skrev på en blogg hos den israeliska tidningen Haaretz att målet med operationen är att sända Gaza åter till medeltiden. Och i Jerusalem Post kritiserar Gilad Sharon (son till den förre premiärministern Ariel Sharon) den israeliska militärens påstådda önskan om att undvika skador på oskyldiga.  I en artikel som uttrycker ledarredaktionens uppfattning skriver han:

Önskan att förhindra skador på oskyldiga civila i Gaza kommer slutligen att leda till att man skadar verkligt oskyldiga: invånarna i södra Israel. Invånarna i Gaza är inte oskyldiga, de valde Hamas. Gazaborna är inte gisslan, de valde detta fritt och måste leva med konsekvenserna.
Vi måste utplåna hela kvarter i Gaza. Utplåna hela Gaza. Amerikanerna slutade inte med Hiroshima – japanerna kapitulerade inte tillräckligt snabbt, så de slog ut  Nagasaki också.
Det bör inte vara el i Gaza, ingen bensin eller fordon i rörelse, ingenting. Då skulle de verkligen kräva eldupphör.
Om detta skulle ske, skulle bilderna från Gaza vara obehagliga – men segern skulle vara snabb och livet för våra soldater och civila skonas.

Samtidigt demonstrerade hundratals människor på Habimatorget i Tel Aviv mot det intensifierade Gazakriget. På många platser över hela världen demonstrerade människor mot detta krig. Även i Sverige. Här i Uppsala demonstrerade hundratals människor i lördags med mycket kort varsel mot kriget. Du kan se denna demonstration på det här YouTube-klippet.

Media: SvD, Helsingborgs Dagblad, DN, Aftonbladet

Intressant?

Uppsala

Bloggat: Jonas Sjöstedt

Annarkia

Läs andra bloggar om Israel

Lyckat socialistiskt forum i Uppsala och snart dags i Stockholm….

Detta år har föreningen Socialistiskt forum Uppsala i samarbete med ABF genomfört två forum. Det första var i april och det andra i söndags den 11 november.

Nu kan alla som gillar tanken med socialistisk folkbildning och möten inom arbetarrörelsen och vänstern sikta på det stora forumet i Stockholm som går av stapeln på ABF-huset, Sveavägen, lördagen den 1 december.

Arrangörerna skriver att 2011 års forum var det hittills största med mer än etthundra arrangemang. Årets forum kommer ”inte att bli fullt lika stort, men minst lika bra”.

Medverkar under dagen gör bland annat: Göran Greider, Lena Sommestad, Kajsa Ekis Ekman, Frances Tuuloskorpi, Liv Strömqvist, Jonas Sjöstedt, Daniel Suhonen m.fl.

Se programmet för forumet här och boka in en resa till Stockholm den 1 december.

Intressant?

Uppsala

Estelles seglats fortsätter men smutskastas i DN och Metro.

Ship to Gazas fartyg Estelle seglar vidare och har nu nått La Spezia i Italien. Lastade med 41 ton cement (lastat i Alicante), medicinska artiklar, barnböcker, fotbollar, m.m. fortsätter man mot Gaza för att bidra till att bryta den orättfärdiga blockaden mot Gazas instängda människor.

Ship to Gazas fartyg Estelle

Naturligtvis möter aktionen motstånd och invändningar. En invändning har varit att det finns andra platser på vår jord som också (eller mera?) skulle behöva uppmärksammas. Det är en märklig invändning. Naturligtvis finns det också andra platser och människor som skulle behöva stöd och solidaritet, t.ex. det syriska folket som tycks stå mer eller mindre ensamma. Överhuvudtaget är mängden orättvisor och avskyvärt förtryck oändligt mycket större än de rörelser som kämpar för demokrati, rättvisa, solidaritet och rättvis fred. Men det kan väl aldrig vara ett argument för att rangordna eller gå emot de rörelser som försöker göra något över huvud taget!

Vänsterpartiets ledare gjorde något ”över huvud taget”. Han gjorde en gest av solidaritet genom att segla med fartyget Estelle från Barcelona till Korsika. Detta har retat upp en del människor med mediamakt. Dagens Nyheters ledarskribent kallar det att Sjöstedt ”behändigt nog hoppar av på Korsika”. Detta lätt föraktfulla sätt att uttrycka sig har samma logik som det jag talade om ovan: ”om du inte kan göra allt så gör ingenting”. Dessutom skriver man:

Genom att segla  till den israeliska hamnstaden Ashdod hade lasten kunnat kontrolleras för vapen och därefter förts in till Gaza, till nytta för befolkningen.

Mikael Löfgren, talesperson för Ship to Gaza svarar på detta med en artikel som DN vägrar publicera – eftersom tryckfrihetsmakten är deras – så här:

Varför ska den palestinska befolkningen i Gaza ha israeliska förmyndare? Varför ska de inte själva få avgöra vad som ska föras in i och ut ur deras eget land? Varför ska de inte själva få bestämma när de vill färdas ut ur och in i sitt eget land?

Dessutom kan man ju tillägga att det är högst osannolikt att lasten skulle nå Gaza ändå. Den helt fredliga transport som man förra gången försökte föra in stoppades av den israeliska militären.

En betydligt grövre ton håller Lars Adaktusson i en krönika i gratistidningen Metro.

Han börjar med det vanliga greppet att misstänkliggöra personer (i detta fall Sjöstedt) genom deras samröre med andra som bara helt enkelt är skumma genom sin politiska stämpel:

Att Sjöstedt genom denna sin ”solidaritetshandling” inte har några betänkligheter mot att liera sig med ytterkantsvänstern är föga förvånande.

Han fortsätter genom att påstå att ”avskyn mot Israel har han gemensamt med ledande personer i ”Ship to Gaza”, som kommunisten Henry Ascher”.

Henry Ascher svarar mycket bra på detta med ett inlägg på Dror Feilers blogg där han förklarar:

..jag avskyr inte Israels innevånare. Men jag är mycket kritisk till den israeliska regeringens politik och inte minst att den innebär att Israels ungdomar tvingas till en tillvaro som brutala ockupationssoldater utan att det på något sätt kan leda till fred och trygghet för någon.

Han skriver också:

Vår utgångspunkt utgår från den yttersta lärdomen efter Förintelsen, tron på alla människors lika värde. Det gäller Israels judar liksom palestinier i och utanför Gaza. Ship to Gaza är en symbolisk aktion vars styrka står och faller med dess fredliga icke-våldsmetoder.

Men om Adaktusson säger sig inte vara förvånad över vänsterledaren Sjöstedts samröre med det som han kallar ”ytterkantsvänstern” så påstår han att det är mer förvånande:

… att Jonas Sjöstedt som svensk partiledare medverkar i en aktion som riskerar att leda till allvarliga provokationer och våld. Den första seglatsen som genomfördes av ”Ship to Gaza” slutade med att nio människor miste livet.

Detta sätt att vända saker upp och ner är nästan lika otäckt som svårbegripligt. Vilka var det som dödades, vilka var det som använde militärt våld och dödade? Är det de som försöker sätta sökljuset på och stoppa det våld som utförs mot befolkningen i Gaza genom att  området förvandlats till världens största utomhusfängelse som är de skyldiga? Med denna logik har människor som kämpar med risk för sina liv mot olika våldsregimer alltid fel: de skjutna gruvarbetarna i Sydafrika häromsistens, människor som dött för att de protesterat mot Assad-regimen i Syrien och så vidare…

Adaktusson påstår att Israel har stöd i folkrätten när ”israelisk militär bordar internationella fartyg för att kontrollera så att inte vapen sjövägen förs in i Gaza”. Om detta kan sägas att snacket om folkrätten inte stämmer, och om det gjorde det så skulle den ”rätten” inte vara till mycket nytta för ”folken”. Dessutom förs inte några vapen in av Ship to Gaza. Det fördes  inte in några vapen förra gången heller, men fartygen stoppades ändå, med vapen, den israeliska arméns vapen.

För övrigt kom det häromdagen ett pressmeddelande och upprop för att blockaden mot Gaza upphör med omedelbar verkan. Läs det här. Det är underskrivet av en mängd olika personer från olika delar av samhället, politiker, kulturpersonligheter, akademiker, sjukvårdspersonal, fackliga och kyrkliga företrädare. Det är också en glädjande motvikt till skribenter som Adaktusson.

Media: DN1, DN2, Metro, Aftonbladet

BloggMEDIEBRUSET, CULTURE, ACTIVISM & POLITIC, Sjöstedt1, Sjöstedt2

Andra bloggar om Ship to Gaza

Intressant?

Professorn, klasskampen och valet av Sjöstedt.

I en artikel i UNT 7 januari (finns i skrivande stund inte på nätet) kommenteras valet av Jonas Sjöstedt till ny ordförande för vänsterpartiet genom en intervju med professorn i statskunskap Li Bennich-Björkman. Professorn som även brukar medverka på tidningens ledarsida säger att:

–       Vänsterpartiet behöver förnya sig och bli ett parti i takt med tiden, Jonas Sjöstedt kan vara den förnyaren, om han avstår klasskampsretoriken och för en modern familjepolitik.

Hon uppfattar även Sjöstedt som ”skicklig och inte förknippad med gammal klasskamp och den typen av retorik”.

På vilket sätt Li Bennich-Björkman uttalar sig som professor i statskunskap förstår jag inte. Men jag vill däremot diskutera vad hon säger. Det är:

  1. Klasskamp är omodernt (gammalt från förr i tiden)
  2. Det existerar inte i verkligheten idag utan bara inom retoriken (talekonsten)
  3. Det är inte bra för en vänsterledare att förknippas med det.

Kanske anser professorn att det längre tillbaka i historien funnits något som man kan kalla klasskamp. Låt oss i alla fall börja där.

I de allra tidigaste grupperna av människor av vår typ fanns det inte någon uppdelning i klasser. De knappa tillgångarna delades lika. Författaren Lasse Berg har på ett lysande sätt beskrivit dessa tidiga ”samhällen” i sina två böcker ”Gryning över Kalahari” och ”Skymningssång i Kalahari”. Men efterhand blir vi, under det som kallats den neolitiska revolutionen, bofasta jordbrukare och utvecklar våra produktivkrafter så att det uppstår ett överskott. Då uppstår också klasser och en kamp om fördelningen av samhällets överskott. Under historien har samhällena och deras olika klasser växlat, kommit och försvunnit. Och kampen om överskottets fördelning mellan klasserna har tagit många olika former, men alltid funnits där. Även den moderna välfärdsstatens uppkomst var ett resultat av en sådan kamp mellan klasser tidigare och samtidigt ett solidaritetsprojekt som band samman majoriteten av löntagarna.

Men finns det då någon sådan kamp om samhällets överskott idag? Ja, fast i en form som är helt annorlunda än de associationer vi får från begreppet ”klasskamp”. Vi har nu levt genom ungefär trettio år av de rikas klasskamp, där de tillskansat sig en allt större del av samhällets överskott. Genom deras framgångsrika kamp för omfördelning har vi sett ökade klasskillnader, nedskärningar av välfärden, sammanbrottet för solidaritetsprojektet och omformande av välfärdsstaten till att alltmer gynna dem som har mest. Om man inte ska se denna borgerliga framgångsperiod som en period av klasskamp från den borgerliga sidan, vad ska vi kalla den då?

Problemet har ju varit att arbetarrörelsen i sin helhet inte lyckats bemöta eller kämpa emot denna klasskamp från borgerligheten och delar av den övre medelklassen.

Om vi kallar en sådan motståndskamp för klasskamp eller något annat som låter mer ”modernt” är ointressant. Det är en fråga för retoriken. Men om vi ska kunna ta ens ett enda litet steg mot minskade klassklyftor och en solidarisk gemensam sektor idag så måste en sådan motståndskamp föras i hela samhället, inte bara i riksdagen. Och ledare för arbetarrörelsen eller vänstern som inte försöker bidra till och vara en del av en sådan kamp kommer inte lyckas att ta några verkliga steg framåt för ett rättvisare samhälle. Det gäller oavsett vilka ord de använder i ”retoriken”.

Jag hoppas verkligen att Jonas Sjöstedt och vänsterpartiet kommer göra vad de kan för denna motståndskamp. Och jag hoppas därför också att han ska bortse från Li Benich-Björkmans råd.

intressant

Schibbye, Persson och Bildt

Läget är nu riktigt allvarligt för Martin Schibbye och Johan Persson, de två fängslade svenska journalisterna i Etiopien. De fälldes både för påstått terrorbrott och för att olagligt ha tagit sig in i Etiopien. Strafftiden kan tydligen i värsta fall bli 25 år.

Ett väldigt dystert besked. Ett hårt slag mot Martin och Johan och ett hårt slag mot pressfriheten. Det gick så illa som det bara kunde gå, säger Jesper Bengtsson ordförande i ”Reportrar utan Gränser”.

Uppenbarligen har inte det som kallas ”diplomatiska åtgärder” hjälpt. Och i samband med det är det alltfler som återigen reser de återkommande frågorna kring utrikesminister Carl Bildt och hans medverkan i Lundin Oil, företaget som misstänks för folkrättsbrott i samband med sin verksamhet i Sudan. I detta företag satt Bildt med i styrelsen fram till 2006.

Göran Greider skriver i Dalademokraten 21 december:

” ..domen i Adis Abeba förvandlades på en enda sekund också till svensk inrikespolitik och – med tiden – möjligen också till en europeisk angelägenhet. Utrikesminister Carl Bildt var snabbt ute med en presskonferens. Hans attityd var stilenligt självsäker. Men han känner det nog, som en skakning på övre däck, att det är något under hans fötter som inte riktigt är säker mark. Utrikesminister Bildts tidigare engagemang i Lundin Oils styrelse, under en tid då avtal skrevs med etiopiska staten om oljeprospektering i Ogaden, gör att misstanken hela tiden väcks att han – och därmed den svenska regeringen – inte agerar helt fritt i denna fråga.”

Greider hänvisar också till Jonas Sjöstedt som på svt.debatt skriver att:

De bägge journalisterna var på plats för att skildra Lundin Oils verksamhet i Ogaden, det är en verksamhet som liksom Lundins aktiviteter i Sudan har fått mycket kritik för hur lokalbefolkningen har behandlats i spåren av oljebolagets verksamhet.

I Lundin Oils styrelse satt Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, när avtalet med Etiopien förhandlades fram. Det är samme Carl Bildt som har visat ett ganska ljummet intresse för att få de bägge svenskarna fria. I EU-nämnden där jag sitter har han direkt motsatt sig att försöka få EU att uttala sig till förmån för de bägge svenskarna. Det är uppenbart att Bildts tidigare engagemang i Lundin Oil gör att han gång på gång hamnar i misstänkta jävssituationer som utrikesminister. Det är ohållbart.”

En bakgrund till, beskrivning och kritik av de svenska drevjournalisternas förhållande till denne Carl Bildt finns i en utmärkt artikel från i somras av journalisten Leo Lagercrantz : Jag skäms över journalisternas dans med folkmordsmiljonären.

En artikel som för övrigt inspirerat rapparen Promoe till en låt: ”Folkmordsmiljonären”. Finns att ladda ner.

 

intressant

%d bloggare gillar detta: