När en bild säger mer än ord

Många har efter och i samband med valet pratat om en fördel högerpopulister har jämfört med vänstersidan. Jag tänker på det här med att det moderna media-samhället gynnar förenklade och snabba svar. Enkla svar på komplicerade problem tycks tyvärr gå hem bland alltför många. De som till exempel bjuder över varandra när det gäller hårda tag mot kriminella framstår som trovärdiga.  De som istället betonar att det inte finns några sådana snabba lösningar och att vi främst måste angripa orsakerna har svårare att nå ut.

Jag tycker inte att vänstern också ska börja servera enkla snabb-lösningar som inte finns. Däremot måste vi på vänstersidan bli bättre på att snabbt och kort kunna ge våra förklaringar, även på komplicerade frågor. Ett sådant sätt är med hjälp av bilder. Det brukar heta att en bild säger mer än ord. Det stämmer ofta. Och vi har faktiskt en del riktigt duktiga samhällskritiska tecknare i Sverige idag. En av mina absoluta favoriter är Max Gustafson, vars bilder jag ofta använder här på bloggen. Jag vill understryka att jag fått hans tillåtelse att göra det, vilket är väldigt schysst med tanke på att dessa bilder är hans levebröd.

Max Gustafson har precis kommit ut med en bok: VEM HAR TID MED POLITIK? på Placenta förlag. Jag rekommenderar den starkt. Det är inte bara bra att faktiskt få skratta åt en del av våra eländiga samhällsproblem. Det är också det här med att ”en bild säger mer än ord”. På ett lysande sätt visar Gustafson här på olika absurda, lögnaktiga eller djupt orättvisa saker i form av bilder som alla kan förstå. Boken innehåller olika avsnitt som till exempel: Den ”fria” marknaden, Skolan, Integration, Digital påverkan, Miljö, Säkerhetspolitik, Arbete och så vidare. Varje kapitel inleds med en kort text. Alla texterna är välskrivna och visar att författaren/tecknaren satt sig ordentligt in i olika ämnen. En del personer från högerkanten förekommer ganska ofta och får sina slängar. Som till exempel mannen som nu verkar bli vår nya statsminister. Men även personer eller fenomen på vänstersidan får sina (i mitt tycke befogade) slängar som till exempel när det gäller ytterligheterna elitism eller dumförklarande inställsamhet.

Gå och köp boken och sprid den!

Balalajkan och den korkade nationalismen

Här i Uppsala finns det (i Hågaby) något som heter Kulturoasen. Där brukar olika typer av musikarrangemang anordnas. I april skulle folkmusikorkestern Södra Bergens Balalajkor ha kommit dit. Det skulle ha varit en insamlingskonsert för krigets offer i Ukraina. Men enligt dagens UNT så ställdes konserten in. Anledningen var enligt arrangören att de fick så mycket ”upprörda kommentarer från olika håll” med högt tonläge eftersom ”instrumentet balalajka förknippas med rysk kultur”.

Inför den här typen av idioti är det lätt att känna en stor hopplöshet. Denna reaktion är ju tyvärr inte heller en isolerad händelse utan bara ett av många exempel efter Rysslands angreppskrig. Det är inte ens den enda gången som Södra Bergens Balalajkor har drabbats. De som tänker och reagerar på det här sättet har det för nationalismen typiska sättet att tänka på länder och kulturer som homogena helheter. På samma sätt som vi bör vara misstänksamma mot tal om att vara för den egna nationen i största allmänhet utan att förklara vad det är man är för och vad man är emot, så är det alltid skumt när man på liknande sätt vill fördöma och ta avstånd från allt i en annan nation. Jag har skrivit om detta förut. Läs gärna.

Den ryska kulturen är naturligtvis lika sammansatt och full av förändringar, motsägelser och kamp som alla olika fenomen som vi kallar kulturer. Men oavsett det så är ”den ryska kulturen” på inget sätt en anledning till detta krig. Naturligtvis finns det inslag och olika uttryck inom denna kultur som vi starkt kan ogilla. Sådant som reaktionär religiositet, homofobi eller kvinnoförtryck för att nämna några exempel. Men samtidigt vet vi att det finns motkrafter som ofta med stora personliga risker kämpar mot dessa uttryck. De är också en del av kulturen. Men musikinstrumentet balalajka eller den musik som spelas på detta instrument bidrar inte på något sätt i sig till att stärka den ryska krigsmakten eller Putinregimen.

Jag minns att det på 1970-talet fanns en del tokstollar som i sitt motstånd mot USA:s imperialism även inkluderade elektrifierad rockmusik. För dem var det bara akustisk (svensk) fiolmusik som gällde. De flesta av oss andra kunde då skilja på olika saker. Vi motsatte oss USA:s imperialism och insåg dessutom att olika kulturella uttryck från USA hade en verkligt dominerande roll i världen. En kulturell dominans som Ryssland aldrig haft. Och denna USA:s kulturella dominans var inte utan problem: tänk heroiserande krigsfilmer. Men vi tog inte avstånd från allt som kom från Hollywood för det. Inte heller tog vi avstånd från elgitarrer från Gibson eller Fender.

När det gäller Rysslands angreppskrig mot Ukraina så är det den reaktionära (och nationalistiska!) Putinregimens krig. Även om fortfarande en alltför stor del av den ryska befolkningen sväljer regimens propaganda (hur många vet vi inte) eller är rädda att motsätta sig den, så är det mot makten, regimen, som vår ilska ska riktas. Om allt ryskt buntas ihop och fördöms eller bojkottas så försvårar vi dessutom lösningen på de problem som Putinregimen orsakar. Den största fredsfrämjande åtgärden vore ju om det ryska folket skulle resa sig mot den nuvarande regimen och upprätta någon form av demokrati och social rättvisa. Nu kan vägen dit tyckas mycket lång. Och kanske störtas Putin istället på kort sikt av några ruttna oligarker. Men om vi på sikt vill se en fredligare värld så är en sådan verklig folklig demokratisk revolution i Ryssland nödvändig. Då måste vi också stödja alla de krafter som idag verkar för detta, hur svaga de än kan framstå just nu. Om vi istället buntar ihop alla ryssar och allt ryskt så gör vi tvärtom och det blir bara de krigiska lösningarna som blir kvar.

Och hur det gick med den inställda balalajka-konserten? Jo, måndag 20 juni kommer Södra Bergens Balalajkor i alla fall till Uppsala och spelar utanför Gula villan i Stadsträdgården. Men nu samlas det inte in några pengar till Ukrainas krigsoffer. Se där ännu ett exempel på nationalismens dumhet. Krigets offer tjänar inte på den, varken i det lilla eller i det stora.

Ebba Busch Thor och gästen i vårt hem

Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa

(Bibeln, Andra Moseboken, 20:16)

Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra…

(Bibeln, Paulus brev till Efesierna, 4:25)

 

Du skriver ihop en debattartikel. Där angrips en annan person för en åsikt den inte har och heller inte uttalat. Du målar på ett mycket vinklat sätt upp en problembild. Därefter angriper du en fiende som inte finns. Så går det att få ihop en (på ytan) snygg och sammanhängande debattartikel som säkert lurar en del. Men sanningsenlig är den inte. Att den skrivs av ledaren för ett parti som kallar sig kristet förvånar inte längre. Hon har nu ganska länge fiskat i de grumliga vatten som förenar hennes parti med ett annat parti med liknande namn.

Jag tänker alltså på en artikel av Ebba Busch Thor i Aftonbladet häromdagen där hon driver tesen att ”det visst finns svenska traditioner”. Hon påstår att Ingrid Lomfors, docent i historia och överintendent Forum för levande historia skulle ha påstått motsatsen. Det är alltså inte sant. Däremot har Lomfors påpekat att ”all kultur är dynamisk” och växer fram ”i mötet mellan gammalt och nytt”, vilket ju är en annan sak, för den som tänker efter. Men kd-ledaren påstår att det finns något som hon kallar ”en akademisk myndighetsvänster som blåser till strid mot svenska traditioner och begrepp”. KD-ledarens egen stridsstil påminner här mer om en Don Quijote i kamp mot väderkvarnar. Men som Lomfors påpekar så sällar sig här Busch-Thor till nättrollen som tyvärr är betydligt mäktigare än Don Quijote.

Busch-Thor tar sin utgångspunkt i uttrycket ”vill ni gå husesyn?” som sägs till gäster och kanske är vanligare i Sverige än i andra länder. Hon skriver:

När vi bjuder en gäst att se hur vi bor berättar vi samtidigt något om oss själva. Möbler och prydnadssaker visar vilken smak vi har, fotografierna berättar vad vi tycker är viktigt i livet.

Vi uttrycker samtidigt en önskan att gästen ska känna sig välkommen och bekväm på den plats där de närmaste timmarna ska tillbringas.

Med denna tradition som bakgrund är det väldigt märkligt att vår syn på integration länge har byggt på husesynens raka motsats.

Låter ju trevligt och övertygande. Men bilden haltar en del, inte bara för att beskrivningen av  traditionsförnekande är felaktig. KD-ledaren tillhör ju – även om hon i vissa stycken inte följer Bibeln – dem som tycker att kristendomens historiska förtryck och dominans ska bevaras. Så vill hon och hennes parti till exempel att även de som inte är religiösa eller tror på kristendomen ändå ska underordnas den i samband med skolavslutningar. Tanken att traditioner (som visst finns) ska vara frivilliga och inte tvångsmässiga ingår inte i deras uppfattning om demokrati.

Men bilden om det här hemmet haltar också på ett annat vis. Gästerna ska inte flytta in. De är på besök och ska sedan gå hem till sig. Om gästerna skulle flytta in (vilket ju är jämförelsen med dem som invandrar) så skulle vi förutom att visa vårt hem och våra familjevanor också behöva ta del av deras vanor och uppfattningar om innehållet i ett hem. Vi skulle behöva lära av varandra och förändras ömsesidigt. Nya vanor skulle uppstå.

Det är det som kallas integration till skillnad från assimilation. Jag skrev om skillnaden mellan dessa begrepp då Kristersson blev ny ledare för moderaterna. Att allt fler ledande politiker inte längre kan skilja på begreppen och tillsammans med ytterhögern i praktiken bara talar om assimilation är en del av den nuvarande högervridningen.

Akallas tunnelbanestation till Uppsala slott

Mellan 1980 och 2002 bodde jag i Stockholmsförorten Akalla.

           Akalla T-bane-station

Varje gång som jag åkte tunnelbanan in mot stan passerade jag några fina och tänkvärda konstverk av Birgit Ståhl-Nyberg. Jag gillade dem och tyckte att vår tunnelbanestation genom dem var en av de finare i staden. Men som ofta med sådant som funnits före oss (de invigdes 1977) eller som vi ser ofta omkring oss, blir det lätt så att vi tar det för givet. Alltså inte uppskattar det tillräckligt för vad det är värt. Så var det nog för mig med Birgit Ståhl-Nybergs konst i vår tunnelbana. Jag tänker på det när jag i helgen återsåg dessa tunnelbanemålningar och många andra fina verk av denna konstnär på Uppsala konstmuseum – uppe på slottet, här i Uppsala.

självporträtt

Jag tänker då att det kanske inte vore lika sannolikt att konst av en konstnär som Birgit Ståhl-Nyberg skulle få illustrera en offentlig plats (som en tunnelbanestation) idag. Hon var nämligen en konstnär som ville påverka samhället med sina bilder, ur en radikal och ifrågasättande vinkel. Bilder där så kallade vanliga människor har en framträdande och viktig plats antingen det är som arbetare, tunnelbaneresenärer eller ”parkbänks-sittare”. Jag vet inte mycket om konst. Men dessa bilder berör mig och har en form och stil som jag verkligen gillar.

Utställningen heter Framtidens väg och presenterar verk från 1960- och 1970-talen. Den kommer pågå fram till 19 augusti. Om man vill vara med på en personlig visning så har sonen Mikael Nyberg en sådan lördag den 28 april kl. 13:00

Så Uppsalabor och andra närboende: ta er till Uppsala konstmuseum och se denna utställning.

 

Uppsala  

Intressant?

Indoktrineringen…

För snart 50 år sedan kom boken Indoktrineringen i Sverige, skriven av författaren Göran Palm. Jag plockade ut boken ur bokhyllan häromdagen, tittade igenom den och funderade över den i förhållande till vår tid.

Själva ordet indoktrinering kan ju betyda lite olika saker, men det handlar om idémässig påverkan. Ordet används inte så ofta numera i Sverige. Ändå finns fenomenet kvar. Det diskuteras också, fast på ett ganska annorlunda sätt.

Som Palm skrev så ”finns inga samhällen där indoktrinering saknas…..men i varje samhälle har de styrande en benägenhet att betrakta den egna indoktrineringen som ….opartisk eller objektiv”.

Och den bedrivs ”uppifrån och ner i samhället, från det makthavande eller opinionsbildande fåtalet till det mer eller mindre maktlösa flertalet”.

Han tillägger: ”Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur stark och omfattande indoktrineringen är”.

Boken som kom ut 1968 skrevs i en mycket annorlunda tid och i ett Sverige som skiljde sig från dagens samhälle på många sätt. I boken undersöks många olika uttryck, former och platser för indoktrineringen, som skolan, televisionen, pressen, rättsväsendet eller forskningen. En del av exemplen är naturligtvis inte lika aktuella längre när det gäller konkreta detaljer. Men Palms metod och slutsatser känns ofta fortfarande giltiga. Till exempel undersökte Palm klassbegreppet och påpekade att ”den kanske viktigaste formen av klassindoktrinering ” är ”den som får oss att glömma att klasser och klassmotsättningar finns”.

Boken avslutas med orden:

Vi har alla sedan länge blivit förda bakom ljuset. Vi blir alla, varje dag och varje timme, förda bakom ljuset.

 

Indoktrineringen idag

År 1968 fanns det förvisso ett nyvaket ifrågasättande av många etablerade sanningar. Inom vissa områden var detta uppvaknande brett och ledde också till samhällsförändringar. Det gällde till exempel sådant som handlade om kvinnors och barns rättigheter. Men inom andra områden där det skedde en radikalisering var den  knappast utbredd bland stora grupper. Jag tror inte man kan säga att några större grupper kände sig ”förda bakom ljuset”.

I vår tid verkar däremot denna känsla av att bli förda bakom ljuset ha ökat kraftigt. Misstron mot tidigare auktoriteter verkar ha ökat. Ofta har denna känsla vridits åt ett annat håll än 1968. Den utnyttjas av krafter som kritiserar samhället från helt andra utgångspunkter än Palms socialistiska. Med utvecklingen av det som kallas sociala medier på internet har allt fler människor vänt sig bort från etablerade medier. Tyvärr innebär detta i många fall att de skaffar sig ännu mindre av faktiska kunskaper om verkligheten, ja att de till och med tar till sig helt falska nyheter. Dessutom får de på köpet värderingar som sprider hat mellan människor.

Det finns all anledning idag att bekämpa nätets troll och hatbubblor. Och det är sant att seriös journalistik är viktigt. Men låt oss inte för den skull göra etablerade (borgerliga) medier bättre än de är. Genom att välja vad som ska skildras av verkligheten och genom sättet att beskriva det som sker är de naturligtvis nu som tidigare långt ifrån objektiva. Den husbondens-röst-journalistik som ser på världen med USA:s ögon liksom den osakliga rysskräcken har också stärkts i dessa medier. Dessutom har den högerextrema vågen också påverkat etablerade medier och deras sätt att skildra världen.

 

Extremhögerns indoktrinering

Extremhögern har ju varit framgångsrik på många sätt. Främst kanske genom att de lyckats påverka den dominerande bilden av hur samhället ser ut och vad som händer. Idag har många av dess synsätt och beskrivningar blivit en del av den dominerande borgerliga indoktrineringen.

Den högerextrema rörelsen brukar indelas i tre delar: den parlamentariska (SD), nätkrigarna som inte bara består av ensamma galningar utan är en mycket etablerad, välorganiserad och penningstark verksamhet samt gatukrigarna (de öppna nazisterna). Jag skulle vilja lägga till en ytterligare grupp. En grupp som inte direkt är ansluten till den högerextrema rörelsen men surfar med och bidrar till att stärka den. Den gruppen kan vi kalla de intellektuella opportunisterna. Det är personer med tillgång till utrymme inom etablerade medier. De beskriver sig själva med olika politiska etiketter. En del har snabbt men tydligt förflyttat sig politiskt ut mot högerkanten. Andra kallar sig liberaler, socialdemokrater eller till och med vänster. Men det som förenar dem är att de på sina olika sätt bidrar till den högerextrema rörelsens beskrivning av hur samhället ser ut och de problem vi står inför. En sak som förenat dem har varit talet om ”åsiktskorridoren”, ett ganska lustigt uttryck när det används av människor som verkar ha obegränsad tillgång till etablerade medier för att sprida sina tankar. I deras fall har detta varit ett sätt att förflytta gränserna för det som anses sant eller anständigt. De har lyckats med detta och gett den högerextrema rörelsen hjälp att etablera sin syn bland de etablerade sanningarna.

 

”Den fria debattens ghetton”

Göran Palm 1968

En sak som Palm beskrev i sin bok var något som han kallade ”den fria debattens ghetton”. Med det menade han ”spalter, parker, krogar och klubbar där vem som helst kan ge sig på samhällets makthavare utan att samhällets makthavare bryr sig ett dugg om det”. Som han också skriver: ”endast i maktlösheten är yttrandefriheten obegränsad”.

Han tog upp den extrema skillnaden mellan ledarsidan, debattsidan eller kultursidan och insändarna. Där beskrev han den klassmässiga och avgrundsdjupa skillnaden i behandling av dem som skriver på debatt/kultursidan och dem som skriver insändare. En klyfta och en skillnad som i alla avseenden består, där de med fina titlar behandlas respektfullt och får betalt för sina åsikter medan insändarskribenten får finna sig i både att bli nedstruken och refuserad utan förklaring. I ett komiskt stycke gör Palm ett tankeexperiment där författaren Pär Lagerkvist och armeraren Per Lagerqvist skickar in varsitt inlägg om Mellanöstern och förväxlas. Hans slutsats:

Tillbaka till det normala

När personer med titlar inkommer med ett debattinlägg blir de behandlade just som personer, som individer med namn och självrespekt, med rätt att ta del i den allmänna diskussionen, med rätt att tala till punkt utan att bli avbrutna och med rätt till en förklaring när de avbryts eller avvisas. När vanligt folk inkommer med ett debattinlägg…..blir de behandlade just som folk – som typer, representanter, röster……

 

Facebook och sociala medier

Skönheten finns på gatan

Kanske kan man säga att det som Palm beskrev när det gäller dessa ”den fria debattens ghetton” åtminstone delvis förändrats med utvecklingen av de sociala medierna. Men det är knappast de från vänster kritiska rösterna som stärkts av detta. Facebook, bloggar och twitter återspeglar de dominerande strömningarna i vår tid, mycket yta och mycket reaktionärt snack. För en gammal socialist är det ofta en ganska sorglig  värld att besöka. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle ha sett ut och vad det inneburit ifall internet och de sociala medierna kommit fram under slutet av 1960-talet i en tid då en av de radikala parollerna var ”Fantasin till makten”.

 

 

Intressant?

 

En våldsbejakande staty

Kan vi inte visa kärlek på Alingsås gator istället. Vi skulle kunna ha händer som omfamnar varandra i olika färger eller hjärtan.

Sverigedemokraten Zandra Pettersson

 

Med anledning av ett aktuellt beslut i Alingsås återanvänder jag delar av ett blogginlägg från mars 2014 med tillägg om diskussionen i Alingsås:

 

Betrakta denna bild från 1985:

Kanske är du tillräckligt gammal för att minnas händelsen. Men om du inte är det eller om du försöker bortse från vad du vet om bilden: vad ser du?

Ser du en galen och våldsam kvinna som med en handväska som tillhygge angriper en stackars skallig man bakifrån?

Det ser ju i alla fall inte just i den stund då vi ser bilden ut som om kvinnan är attackerad och behöver sätta sig till motvärn. Eller?

I denna tid då det verkar bli svårare och svårare att skilja på olika sorters våld och att se vilka som är de verkligt farliga skurkarna tror jag att denna bild från 1985 har mer att säga oss än någonsin.

Jag kan inte minnas någon som räknade sig till de demokratiska krafterna som då 1985 tog avstånd från kvinnans handling eller såg henne som en värre eller åtminstone lika vedervärdig figur som den skallige mannen. Det hade naturligtvis att göra med det vi visste eller fick veta:

Vi visste att mannen var en demonstrerande nazist.

Vi visste vad nazism betydde, kände till den nationalsocialistiska ideologi där våld är en framträdande avgörande och ständigt närvarande del. Vi ansåg att nazismens brott inte fick glömmas.

Vi visste att kvinnan med handväskan som tillhygge själv var överlevande från de nazistiska koncentrationslägren och att hon angrep en vålnad från sitt förflutna.

Detta gjorde att vi både kunde förstå och sympatisera med hennes handling. Vi kunde se den som ett uttryck för mod och civilkurage. Det var viktigare än bedömningen av det ”taktiska”, ”korrekta” eller ”lämpliga” i hennes handling.

Idag kan nazistiskt våld mot människor som demonstrerar på kvinnodagen i dominerande medier beskrivas som ”våld mellan olika grupper”.

Och i det galna debattprogrammet ”Debatt” på TV, där den som skriker högst får tala mest, kunde vi häromkvällen se och höra hur den som talar om rätten till motvärn (mot nazistvåld) av debattmotståndarna framställs som en lika ful fisk som de våldsamma nazisterna.

Det pågår en normaliseringsprocess bland dominerande svenska politiker och media när det gäller synen på nazism och fascism. Men det finns undantag och motvikter. Uppsalas liberala dagstidning UNT tycker jag har varit en sådan konsekvent motkraft under många år. Det kan jag säga trots att jag själv inte är liberal. Men jag kan se skillnader. Och jag tycker att dessa skillnader är viktiga.

_________________________________________________

 

Så skrev jag alltså i mars 2014. Tyvärr har  inte de tendenser som jag skrev om där upphört.

En konstnär som heter Susanna Arwin gjorde en staty som skildrade denna händelsen i Växjö 1985: ”Med handväskan som vapen”. Den ser ut så här:

Den blev mycket omdebatterad. Dessutom nobbades den både i Växjö kommun och i flera andra kommuner. Men nu har den alltså tagits emot (som en donation) i Alingsås kommun. Detta har inte skett utan lokalt motstånd. Även bland politikerna i den nämnd som beslutade i frågan var 4 av 13 emot statyn. Yttrandet ovan från sverigedemokraten Zandra Pettersson om kärlek och ”händer som omfamnar varandra i olika färger eller hjärtan” känns svårt att läsa. Hon representerar ju ett parti där hat, hot eller öppet våld ständigt pyser ut, trots Jimmy – ”jag vet inte” – Åkessons alla dementier. Kanske några bilder skulle behövas?

För oss andra har SD ju mera framstått så härsom på bilden till vänster:

Partiföreträdaren Eric Almqvist med järnrör blir nog aldrig staty. Dessutom känns den långt från talet om ”omfamnande händer”:

Almqvist med järnrör

 

 

 

 

 

Tidigare ville SD  se sig själva på det här viset:

Men när det gäller kärleksfulla händer så är det enda som kommer i mitt huvud denna affisch från det tyska NSDAP från 1930-talet. Kanske är det något i den vägen som Pettersson tänker sig?

 

 

 

 

PS: Efter att jag skrev ovanstående artikel (som var en omarbetning/komplettering av artikel från 2014) har jag nåtts av ytterligare synpunkter och informationer.

Ett argument mot själva statyn har handlat om hänsyn till kvinnan och hennes familj. Karolin Lundström har tagit upp det i kommentarsfältet här nedan. Jag kan förstå det argumentet. Men jag tycker att kulturhusets argument om att det inte är ett porträtt utan en handling och en symbol ändå håller.

Jag har också nåtts av en Expressenartikel där man hävdar att Danuta, som kvinnan hette, inte själv upplevt nazismens fasor. Men där framgår att hennes mor gjort det och drabbats mycket hårt personligen. Dottern Danuta dottern drabbades indirekt av nazisternas maktutövning då hennes mor for illa. Hon hade alltså ändå starka personliga skäl att både känna fasa, fruktan och avsky för nazismen. Jag tycker alltså inte att det  förändrar saken på ett grundläggande vis. Men fakta ska vara korrekta.

Och min huvudpoäng handlade om SD:s hyckleri och självsyn.

Intressant?

Läs andra bloggar om sd

Bildkonst i Uppsala och kyrkan mitt i byn

Sedan jag flyttade till Uppsala för drygt 15 år sedan har jag besökt en kyrka mer än jag någonsin gjort i hela mitt tidigare liv. Inte så att jag som icke troende haft eller har något generellt emot kyrkor. Som byggnad, som estetisk upplevelse, som kulturhistoria eller bara som ett icke-kommersiellt vilorum kan jag uppskatta många kyrkor. Religiösa ceremonier har jag däremot lika svårt för att delta i som en högermänniska har för att delta i ett socialistiskt 1 maj-tåg.

Men i Uppsala har det varit just en speciell kyrka som jag gått till, nämligen Missionskyrkan, som blev klar som byggnad på sin nuvarande plats 1983. Och bara en gång handlade det om en sorts gudstjänst. Det var då ett helt demonstrationståg mot Israels pågående massaker av Gaza tågade in i kyrkan för en gemensam ekumenisk kristen-muslimsk freds-gudstjänst. Missionskyrkan i Uppsala är en mycket öppen kyrka. Här ryms förutom det som man kan förvänta sig i en kyrka (”kärnverksamheten”) en mängd olika aktiviteter av olika slag.

I mitt fall har det som dragit mig dit handlat om en mängd av föredrag och möten under årens lopp kring frågor som handlat om solidaritet, rättvisa och fred. För dessa frågor har Missionskyrkan i Uppsala alltid varit öppen.

Den som vill få en liten glimt av allt sådant som skett under en lång följd av år kan göra det genom att se en fin liten utställning som heter Uppåt väggarna. Den är gjord av konstnären Kees Geurtsen och visas just nu i Missionskyrkan fram till den 22 oktober. Bilderna/affischerna har ett speciellt intresse också eftersom de är handgjorda i en teknik som användes innan det moderna datorbaserade sättet att göra affischer. Dessa äldre tekniker tillförde – tycker jag –  en estetisk dimension som tyvärr inte finns i de moderna affischerna.

Vid invigningen av utställning i söndags berättade Kees lite om affischernas tillkomst och den tid då de användes mycket mer i det offentliga rummet. Han berättade också om hur han lärde sig tekniken av en annan Uppsalakonstnär Adrian Hocoop, vars affischkonst från 1960- och 70-talet jag skrivit om här på bloggen för några år sedan.

Om du vill ta del av ytterligare arbeten av Kees Geurtsen så kan du gå till Missionskyrkan nu på torsdag den 5 oktober då Kees berättar om och visar satirteckningar från tre decennier.

 

                                  Plats: Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40

                                  Tid:  Torsdag den 5 oktober kl. 19:00

 

Uppsala

 

Intressant?

Ett tal till Nationaldagen om ”svenska krusbär” och ”nya möten”

På tisdag är det Sveriges Nationaldag. Innan dess har många en klämdag att njuta av.

Om Nationaldagen har jag skrivit förut. Både 2014 och 2015 skrev jag om bakgrunden till denna helgdag. Samtidigt luftade jag funderingar kring firandet. Förra året kommenterade jag också moderatledaren Kinberg Batra som förde in ”de svenska värderingarna” i ett tal på nationaldagen.

År 2013 fick jag i efterhand läsa ett tal som hållits då på nationaldagen av Uppsalabon Kees Geurtsen. Jag tyckte det var så fint så att jag sparade det. Det står sig också bra tycker jag. Jag har därför frågat Kees om jag kunde få publicera det här på bloggen.

Kees är ursprungligen från Nederländerna. Efter 48 år i Sverige blev han svensk medborgare. Han har arbetat i Uppsala – yrkesmässigt och som fritidspolitiker (s) – med stadsdelsutveckling, konst och kultur samt sociala frågor. Här är hans tal:

Tal på Nationaldagen 6 juni 2013, Koversta hembygdsgård, Österfärnebo

Kära nationaldagsfirare. Tack för förtroendet att få tala denna dag. Den svenska flaggans dag, den svenska nationens helgdag.

Jag har på mig byxor köpta i en norsk affär, tillverkade i Pakistan. Kavajen gjordes i Indonesien och är inköpt på REA i Amsterdam. Skjortan är sydd i Bangladesh men köpt på second hand i Valbo. Vi körde hit i vår bil, som består av delar från många länder, gjorda i en fabrik i Göteborg, som ägs av en kines. Med i bilen var mitt älskade barnbarn, tillverkad i Kenya och född på Akademiska Sjukhuset. Där sitter min hustru, made in Sweden i dräkt från By socken. Själv är jag född och uppväxt i Holland och lever mitt liv idag i Uppsala och i Ängsnäs.

Att stå här kunde jag väl aldrig tänkta mig när jag för 45 år sedan satt på ett tåg någonstans på väg genom Sverige till en flicka från Avesta, som jag hade blivit kär i. Det var då en lång och dyr resa genom ett Sverige med kvällstängda stationer. Hade man tur kunde man få en korv med mos. Idag reser man snabbt med lågprisflyg och man vet inte längre om man är i Amsterdam eller Stockholm för flygplatserna är lika och serverar mat och öl från hela världen, alla tider på dygnet.

Jag och min familj och vänner i Holland hade på 60-talet en mycket begränsad bild av Sverige. Min far mindes svenska limpor som landsattes med flyg i slutet på 2:a världskriget. Dag Hammarskjöld var kändis förstås och någon militär som hade förrått Sverige till Ryssarna. Johnny Nilsson hade satt världsrekord i skridskor i ett snöoväder, så man antog i Holland att de hade räknat fel på varven. Med mina vänner hade jag sett någon Bergmanfilm på bio. Inte för att vi begrep något, men kvinnorna var vackra och ibland lättklädda. Det man kände till räckte för att min mor skulle vara mycket bestämd över att någon svensk flickvän skulle hon inte släppa in över tröskeln. 

Året var 1968. Det känns inte så länge sedan, men det var ett helt annat Sverige. Någon nationaldag existerade inte för 45 år sedan. Det kanske inte behövdes någon nationaldag för man trodde att det var så självklart vad Sverige var.

Under uppväxten i Holland var nationaldagen den 5 maj en stor begivenhet. Man firade dagen då landet blev fritt efter 5 års tysk ockupation. Med en far som tvångsarbetade i Tyskland och förlorade flera vänner under 2.a världskriget var det självklart att minnas de döda och fira befrielsen. Firandet enade inte bara. Det rev också upp sår. Jag fick som barn veta  vilka personer som hade hjälpt tyskarna och vilka som hade blivit rika på svarthandel eller angivit judiska medborgare. Idag, när de flesta i min fars generation inte finns längre, är det inte längre en ledig dag. Tyskarna köper upp de holländska badorterna och holländarna startar jordbruk i Tyskland. Gränserna syns inte längre. Euron finns i allas fickor. Den enda gång det hettar till är när länderna möts i fotbolls-VM.

Vad firar vi då i Sverige? Ett land som inte hade varit i krig sen mannaminne innan vi sände pojkar och flickor till Afghanistan. Jag minns vagt när flaggans dag blev nationaldag 1983, men följde som kommunalpolitiker i Uppsala de politiska diskussionerna innan flaggans dag blev helgdag så sent som 2005. En ny helgdag sa ingen nej till, men att avstå en annan ledig dag vållade mycket diskussioner.

Vi firar idag en nations självständighet. Vi firar Sveriges regeringsformer, både från 1809 och 1974, som garanterar vår självständighet, våra rättigheter och anger våra skyldigheter. Vi firar att vi har lika värde, lika rätt att göra oss hörda, att delta i fria val, att kritisera makten, att välja utbildning och något som är unikt för Sverige; att våra förtroendevalda i kommunerna kan bestämma över mycket i vår vardag. Vi firar att vi lever i en demokrati. Är det något att fira då?  Ja, tveklöst tycker jag! Fråga alla som åker i fängelse för det de säger och skriver. Fråga alla som inte har rättigheter och inte erbjuds utbildning. Fråga alla som är ockuperade av främmande makter.

Det vi firar idag är ingen naturlag, ingenting som finns nedärvt i generna. ”Samhället är människans verk. Om något är fel kan vi ändra på det”, så sa Olof Palme, en person som jag kan sakna. Räcker det då med lagar och regeringsformer som förenar eller behövs det mer för att vara en nation? Ja, jag tror att vi vill ha mer. Jag tror att vi vill förstå och känna oss som en del av vår historia. Jag tror att vi vill känna samhörighet och gemenskap. Jag tror att vi vill känna oss hemma, integrerade i vår tid och i vår bygd.  Jag tror att vi vill känna att vi tillhör ett land, som det går bra för.

Ett av mina sätt att känna mig hemma har varit att ”erövra” Sverige. Jag har cyklat på Gotland och Österlen, seglat i Bohuslän och på Mälaren. Jag har åkt skidor i Dalafjällen och Härjedalen. Jag har firat midsommar i Roslagen och i Rättvik. Jag har åkt ångbåt i Gysinge och har cyklat till Bastfallet. Jag har vandrat i Sarek, gått upp för Städjan och går fortfarande nya sträckor av Gästrikeleden. En skidtur på Oppsjön en solig vårvinterdag får jag aldrig nog av. Det är ett fantastiskt land, en fantastisk natur, en natur att vara rädd om.  Jag berättar ofta och gärna för släkt och vänner i Holland om Sverige, vilket har resulterad i att 35, trettiofem, holländare har besökt Ängsnäs under åren.

Jag har alltid förundrats och lärt mig tycka om ett Sverige där man har gjort saker tillsammans. Man bildar föreningar och intressegrupper. Man delar på gräsmattor, tvättstugor, kvartersgårdar och släpkärror. Man sjunger i kör, springer långlopp, har städdagar, sköter om vägar och badar bastu tillsammans. Ord som jämlikhet, solidaritet och tillit är för mig djupt förknippade med det Sverige jag lärde känna.

Idag ser jag inte alltid detta Sverige i Uppsala. Jag tror inte det är bra att ett fåtal blir ofattbart rika och allt fler har det svårt att få pengarna att räcka till månadens slut. Jag tror inte det är bra att våra skattepengar försvinner till en ö i Karibien. Och framförallt är det inte bra för nationen att en av fyra unga människor är utan jobb.

Jag hittar mer av mitt Sverige i Österfärnebo. Människor som öppnar sina hem, som bjuder in för att sjunga eller ställa ut konst. Människor som kommer med gamla fotografier och fakta kring vårt hus. Snöröjningen sköter sig själv och görs upp kring midsommar. Här finns elektriker, snickare, målare, rörmokare, mattläggare som gör skickliga jobb i vårt hus utan att vi är där eller ens har träffats. Här finns en enkel vänlighet och en tillit, som inte ska underskattas.

Hemma i en pärm finns ett tidningsklipp med fyra glada tonåringar, som visar upp sina naglar i blågula färger, den svenska flaggans färger. De har precis spöat fyra finska flickor i stafett 4×100 meter i ungdomsfinnkampen. Min yngsta dotter är en av dem. Hustrun och jag har skrikit oss hesa. Bilden på tjejerna slås upp stort i en kvällstidning. Alla vill läsa att Sverige är bäst

Vi tar gärna emot en kille som heter Zlatan, om han ser till att vi kommer till fotbolls-VM, men heter man Zlatan och inte har lyckats klara skolan och driver omkring utan jobb är man inte lika välkommen. Är man halvmarockanska och vinner eurovisionsschlagerfestivalen åt Sverige blir man älskad, men är man halvmarockanska och går med slöja blir vi lätt tysta. Blott Sverige svenska krusbär har, men det finns ett tjugotal frukter till om man går in på ICA idag. Om en smålänning kan sälja köttbullar i Saudi-Arabien kan en kurd sälja kebab i Horndal. Om en svensk kan öppna hotell i Amsterdam kan en holländare öppna camping i Hedesunda eller bli biodlare i Sterte. Så ser det ut idag. Precis som med våra kläder, bilar och prylar. De kommer från hela världen. Vi är beroende av varandra.

Om vi känner oss trygga på hemmaplan i vår hembygd får vi lättare att göra något positivt med alla dessa nya möten. Vi behöver inte bli rädda men kan vara nyfikna på möjligheterna. Min gamla granne Holger såg möjligheten när han vid första träffen fick klart för sig att han hade fått en holländare i grannhuset. Den då åttioårige mannen tittade noga på mig och sa: ”Ja, då blir det väl tulpaner i Ängsnäs?” Tulpaner blev det, sida vid sida med skilla och midsommarblomster.

Så kära nationaldagsfirare och kära grannar. Leve vårt land, leve Österfärnebo och alla som lever här idag och alla andra dagar. Ett fyrfaldigt leve för Österfärnebo och Sverige….

 

Kees Geurtsen

Uppsala/Ängsnäs

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om nationaldagen

Hur stor får solidariteten vara?

Jag har skrivit förut här på bloggen om det knepiga begreppet ”identitetspolitik”.  Min uppfattning har varit att det ofta används slappt, som ett skällsord och utan konkretisering. Men vi  tycks inte komma undan begreppet. I sämsta fall kan praktiserande av ”identitetspolitik” innebära splittring mellan olika grupper som borde och skulle kunna enas i kampen för ett bättre samhälle. Det görs då med hjälp av ordet ”appropiering”. Här är en artikel av min vän Peter Widén som tar upp detta ämne utifrån ett inslag i Kulturnytt P1. Det handlar om ett sätt att tänka som förnekar förmågan till inlevelse, empati och solidaritet, ja även det mesta av kulturen faktiskt.

 

Detta ”debattinlägg” är inget som jag planerat att skriva. Det handlar om ett ämnesområde som jag inte behövt brottas med dagligen precis. Givet att jag bor i en industristad och har min politiska verksamhet bland jordnära människor. Men ett inslag i Kulturnytt i P1 har fått mej att förstå att det inte går att sticka huvudet i sanden längre. Jag skriver alltså i ren ilska.

Det handlar om identitetspolitik. Och appropriering. Ord som jag innan jag bevistade socialistiskt forum för två år sedan inte visste vad de var. Och som jag klarade mej väldigt bra utan.

Jag har inte berörts av detta i min politiska vardag. Och prioriterat annat. Men nu förstår jag att jag inte kommer undan. Vi kommer att få brottas med detta.

Emmet Till

Så till saken. På Kulturnytt hör jag att ett stort bråk utbrutit på Biennalen på Witney museum of American Art i New York. Det handlar om en målning. Målningen heter ”Open Cascet”. Den är gjord med ett verkligt fotografi som förlaga. Den föreställer den 15-årige afroamerikanen Emmet Till. 1955 bortfördes han, torterades och mördades brutalt av två vita män. Hans brott? Han skulle ha flirtat med en vit kvinna. Vilket han dessutom tydligen inte ens gjort. Men det spelar ju ingen roll. Alla har rätt att flirta.

Hans mor, Mamie Till Modley krävde att kistan skulle vara öppen under begravningen. ”Låt världen få se vad jag sett” sa hon. Och det världen fick se var en till oigenkännlighet sönderslagen 15-åring. Fotografiet var en av många gnistor som tände den masskamp som vi kallar medborgarrättskampen.

Konstnären Dana Schutz från Brooklyn gjorde målningen i vrede över alla hat-tal i presidentkampanjen i somras. Vad är problemet? Dana har alldeles för vitt skinn. Den svarte artisten Parker Bright organiserade en protest framför målningen iklädd en t-shirt med texten ”Black Death Spectacle”. Den svarta brittiska artisten Hanna Black skrev ett brev till museet och krävde att målningen inte bara skulle tas bort utan också förstöras. Dana Schutz, antagligen uppskrämd, ”erkänner” att hon inte kan känna det som svarta amerikaner känner, men att hon kan vet hur en mor känner. Hon borde naturligtvis istället bett Parker och Black m.fl. att dra till ett varmare ställe.

1937 skrevs ”Strange Fruit”, en tonsatt dikt om de fruktansvärda lynchningarna i sydstaterna. En blues-jazz-låt utan verser eller refräng. Den gjordes känd genom Billie Holliday och Nina Simone. Holliday sjöng den varje kväll som avslutningsnummer under flera år på en bar på Manhattan. Om publiken inte var tyst gick hon bara av scenen. Sångens text var hemsk men också ett stridsrop.

Problemet? Författaren och kompositören Abel Meeripol (alias Lewis Alan) var inte svart. Han var jude och kommunist, född i Bronx av fattiga judiska emigranter från Ryssland.

Vad tycker Parker och Black att vi ska göra med sången ”Strange Fruit”? Slå sönder skivorna? Ordna protestmöten? Meerepol lät ju t.o.m. sin fru spela in sången innan Holliday fick den. Snacka om appropriering!

Som tur var fanns inte dessa tankar hos Holliday, Nina Simone och den progressiva afroamerikanska miljön. Dom tog sången till sej. Dom förstod vilken kraft och betydelse den hade. Och dom förstod att vi människor har förmåga att sätta oss in i andras lidande även om vi inte själva är utsatta för samma specifika förtryck. Det är det som gör oss till människor.

Till identitets- och approprierings-fanatikerna vill jag ställa några frågor:

Vad ska vi göra med den irländske författaren Roddy Doyles mästerverk ”Kvinnan som gick in i dörrar”? En bok om hur en kvinna trots misshandel går med högburet huvud och stark genom livet. Skriven i jagform!! Det måste bli bokbål.

Får historikern Håkan Blomqvist skriva om de ukrainska judarnas lidande 1919?

Måste undertecknad sluta spela blues och övergå till svensk folkmusik eller dansband?

I samband med att Dylan fick Nobelpriset var det en författare (jag har glömt namnet) som sa: ”Som kvinna, mörk och född på 90-talet så har Bob Dylan absolut inget att säga mej”.

Reflektera över vad det betyder. Det betyder: ingen som inte tillhör min etniska grupp, min ålderskategori eller mitt kön kan säga mej något väsentligt.

Nina Björk kommenterade detta i en krönika i Godmorgon Världen. ”Varför lade hon inte till författare också, så hade vi snävat in det ännu mer” var Björks kommentar. Nina Björk är bra.

Den här författarens inställning är egentligen ett förkastande av all litteratur och konst. Stor litteratur innebär att kunna sätta sej in och förmedla även saker vi inte själva omedelbart upplevt. Det är ju det som är litteratur. Det är ju omöjligt att vi direkt kan ha delat alla öden och händelser. Var är fantasin?? Annars återstår ju enbart självbiografier. Om ens det. Vad vet man egentligen säkert om sina föräldrars erfarenheter?

Och om blues. På 60-talet organiserades turnéer med svarta amerikanska bluesmusiker i Europa. American Folk Blues Festival. Organisatörer var brittiska och tyska jazzmusiker och bluesentusiaster.

Jag hörde för ett tag sen en intervju med en av de tyska organisatörerna. Han sa: ”Det är omöjligt att skilja vår entusiasm för själva bluesmusiken från vår solidaritet med den svarta medborgarrättsrörelsen. Det var en och samma sak”. Var han en förtryckande ”appropriatör”? Eller var han en av dessa människor som vi så desperat behöver fler av idag?

Slutligen: Abel Meerepol och hans hustru adopterade makarna Rosenbergs söner när föräldrarna avrättades i elektriska stolen. Det är tur att det funnits och finns sådana människor och inte enbart egocentriska intellektuella som Parker och Black. Och låt oss sända en tanke av sympati till Dana Schutz. Hon reagerade på samma sätt som Meerepol på 30-talet. Hon sträckte sin sympati till förtryckta människor oavsett hudfärg.

Peter Widén

Intressant?

Läs andra bloggar om identitetspolitik

Jag, Daniel Blake

blake

Jag tror aldrig jag blivit besviken på någon film gjord av britten Ken Loach. Filmen Jag, Daniel Blake är inte något undantag. Oavsett om de filmer jag sett ingett hopp eller bara beskrivit sakernas jävliga tillstånd så är de alltid både berörande och ger upphov till tankar om oss människor och vår värld. Människorna känns alltid äkta och perspektivet är alltid nerifrån och i solidaritet med arbetare och fattiga människor.

Så är det även med denna film som handlar om den 59-årige snickaren Daniel (Dave Johns) som på grund av en allvarlig hjärtattack blivit arbetslös. Enligt hans läkare bör han inte jobba under en längre period, men enligt myndigheterna får han enligt ett formulär inte tillräckligt antal poäng för att få vara sjukskriven. Följden blir en enda lång räcka av jävelskap som känns som om den lika väl skulle ha kunnat hända i vårt land. Precis som här tvingas tjänstemännen i systemet att bli iskalla och repressiva. De som avviker från detta får själva problem.

Scener där Daniel tvingas vänta i oändliga telefonköer eller fylla i meningslösa ansökningar på datorer som han inte behärskar, söka jobb som inte finns och bevisa att han gjort det samt gå på moderna skitsnacks-kurser för att lära sig skriva cv känns inte heller främmande.

Det varma och vackra i filmen är som ofta hos Loach medkänslan och hjälpsamheten mellan fattiga människor. Här är det främst i den faktiskt trovärdiga och rörande vänskapen mellan Daniel och den unga mamman Katie och hennes två barn. Hennes barn gör också väldigt fina roller.

Trots att filmen hela tiden rör sig inom vardagsrealism och aldrig blir saga så är det spännande ända till slutet.

Tro mig. Gå och se Jag Daniel Blake medan den går kvar!

Intressant?

Läs andra bloggar om film

%d bloggare gillar detta: