När jag nuförtiden får frågan om hur jag mår/hur är läget (eller hur det nu formuleras), så svarar jag ofta att det är bra med mig i ”den lilla världen”, alltså då underförstått att jag tycker att det är ordentligt hemskt i ”den stora världen” och att det naturligtvis också påverkar hur jag mår.
Jag tycker alltså att det är ”naturligt” att tycka att det egna livet är ganska ok för det mesta samtidigt som jag känner oro, sorg och ilska över utvecklingen i Sverige och världen. Jag till och med försöker upprätthålla denna skillnad för att inte dras ner i mörker av allt elände i den ”stora världen”. Men är det ”naturligt”? Eller är det kanske snarare ett typiskt men samtidigt avvikande förhållningssätt bland svenska medborgare? I alla fall verkar det så när jag läser en undersökning av tankar om detta i EU-länderna på Europaportalen. Det är alltså EU-kommissionens opinionsundersökning Eurobarometern som genomfördes mellan den 12 januari och den 6 februari 2023 i de 27 EU-länderna, där 26 468 personer tillfrågades i personliga intervjuer. Om undersökningen står det nämligen, bland annat att:
Svenskarna har den mest pessimistiska framtidssynen i EU för ekonomin och jobben i landet. Men på det privata planet hör man paradoxalt nog till de mest positiva.
I undersökningen ställdes frågor om hur de tillfrågades förväntningar var på utvecklingen de kommande tolv månaderna när det gäller:
Situationen i [ditt land] i allmänhet?
Ekonomiska situationen i landet
Sysselsättningssituationen
Det egna livet
Hushållsekonomin
Både när det gällde situationen i allmänhet, ekonomin och sysselsättningen tillhörde de svenska medborgarna de mest pessimistiska i EU tillsammans med medborgarna i Slovakien. Mellan 50 – 60 procent trodde att det skulle bli sämre. Men när det gällde bedömningen av hur det egna livet skulle bli var det alltså tvärtom. Här svarade bara sex procent av de svenska medborgarna att de trodde att livet skulle bli sämre. När det gällde hushållsekonomin var det 15 procent som trodde att de kommer få det sämre – tydligt under EU-snittet på 24 procent.
Europaportalen skriver:
Detta resultat skiljer sig från de flesta EU-länder där en mer pessimistisk syn på det egna landets framtid korrelerar med en mer pessimistisk syn på den egna framtiden. I Sverige verkar de dystra framtidsutsikterna bara gälla landet och inte en själv.
Värderingsmässigt avvikande
Men oavsett hur man ska tolka denna opinionsundersökning så är det inte en ny kunskap att Sverige på många sätt är ett avvikande land. Så har till exempel forskningsprojektet ”World values survey”, som har samlat data om värderingar i världen sedan 1981, menat att Sverige stuckit ut som rent av extremt.
Politiskt avvikande
Och när det gäller politiska förhållanden eller politiskt beslutade förhållanden har Sverige också blivit ett extremt land. Att ett parti med rötter i nazismen sitter med och styr i bakgrunden över den svenska regeringen är ju en sak som väckt uppmärksamhet internationellt. Men också sådant som att börsbolag kan tjäna pengar på den skattefinansierade skolan, något som vi är ensamma om i världen, bidrar till att Sverige sticker ut.
Apropå det extrema med skolsituationen i Sverige så kunde vi på Rapport igår höra hur flera skolkoncerner använt skolpengen till fastighetsaffärer i miljardklassen. Skolminister Edholm säger då i programmet:
Det är tveksamt med den typen av transaktioner. Skolpengen ska ju användas till skolverksamhet…
Edholm verkar lika skicklig med orden som sin partiledare. Att kalla det ”tveksamt” att använda skolpengen till fastighetsaffärer som berikar ägarna, istället för till skolverksamhet, känns ju minst sagt svagt. Och om skolministern verkligen tycker att skolpengen ska användas till skolverksamhet så är det svårt att förstå både att hon för ett halvår sedan röstade emot begränsningar i vinstuttaget och att hon nu bara vill begränsa vinstuttaget. All skolpeng till skolverksamhet borde betyda att vinstuttag är uteslutet.
Den f.d. stats- och ekonomiministern och partiledaren för socialdemokraterna Magdalena Andersson tar däremot i ordentligt och säger som en kommentar att det både är ”förjävligt” och ”sjukt” och unikt i världen. Vi får hoppas att Andersson och SAP kommer driva denna åsikt med samma glöd ifall de åter får chansen….
Avvikande ekonomisk politik
Enligt ekonomijournalisten Cervenka sticker Sverige också ut när det gäller den ekonomiska politiken. Han skriver i Aftonbladet:
I rädsla för att driva upp inflationen har regeringen hittills suttit på händerna när lågkonjunkturen närmat sig, statens budget gick under 2022 med ett rekordöverskott på hela 164 miljarder kronor.
Sverige utmärker sig därmed i Europa. Vi är det land där ekonomin spås falla mest under 2023 och samtidigt den nation där politikerna lägger mest pengar på hög.
Vad som bör göras är förstås en fråga om politisk uppfattning. Men det är lite oklart hur investeringar i att skola om arbetslösa, fixa en dåligt fungerande infrastruktur och se till att människor inte dör i operationsköer skulle kunna leda till okontrollerad inflation.
Jag tar framförallt fasta på den sista meningen. För det är ju alltid så att när en orättvis fördelningspolitik eller nedrustning ska försvaras så hänvisas det till något som verkar ”objektivt” och innebär att det bara finns en väg fram, även då den vägen är extrem och avvikande.
Religiösa friskolor gör att elever med olika bakgrund mer sällan möts i en gemensam skola. Det förstärker segregationen.
I en demokrati ingår varje individs rätt att välja livsåskådning och utöva den. Religiös eller annan ideologisk påverkan ska därför inte förekomma i skolan, oavsett om det handlar om obligatoriska eller frivilliga inslag i utbildningen. Därför vill vi förbjuda religiösa friskolor.
Du kanske har hört och läst på nyheterna att det parti som numera kallar sig liberalerna nu vill förbjuda religiösa friskolor. Men citatet ovan var inte från dem utan från vänsterpartiets hemsida (uppdaterad 4 maj 2022).
Men liberalerna säger nu ungefär samma sak, eller för att citera deras hemsida:
Liberalernas partistyrelse föreslår att en ny lag införs som helt förhindrar religiösa friskolor från att bedriva undervisning inom ramen för det svenska skolväsendet. Syftet med förbudet är att värna elevernas rätt till frihet och personlig utveckling i en skolmiljö där både undervisningen och övriga delar av verksamheten är allsidig och icke-konfessionell. Ett stopp för etablering av nya eller expandering av befintliga religiösa friskolor ska införas skyndsamt och de befintliga ska avvecklas under ordnade former under nästa mandatperiod.
Religiös påverkan hör inte hemma i svensk skola. Socialdemokraterna vill att skolan ska ge alla elever en bra utbildning oavsett bakgrund, kön eller religion…….Socialdemokraterna går därför till val på att förbjuda religiösa friskolor.
Religiösa friskolor med stöd från staten borde vara lika onaturliga som olika politiska skolor för barn. Här står olika synsätt och konventioner mot varandra. Det finns konventioner som ger föräldrar rätt att bestämma detta över sina barn. Men i ett demokratiskt samhälle som erkänner varje barns rättigheter finns också begränsningar vad gäller föräldrars rätt i förhållande till sina barn. Tack och lov får inte föräldrar göra vad som helst med eller mot sina barn. I Barnkonventionen står det till exempel att ”Varje barn har rätt att tro på vilken gud de vill eller ingen alls”. Denna rätt tänker jag måste innebära att vi värnar alla barns rätt att gå i skolan tillsammans med barn till föräldrar med annan tro än deras föräldrar. Denna konvention och detta synsätt innebär att vi ska skydda barn från all typ av religiös indoktrinering, om inte hemma, så åtminstone i skolan.
Denna dubbla sida av religionsfriheten (både rätt till och frihet från) förstår tyvärr inte kristdemokraterna som talar om att ett förbud skulle vara ett angrepp på religionsfriheten. Men tyvärr inte heller riksdagens övriga partier även om även miljöpartiet som 2018 sa att de var emot förbud senare har tagit beslut om att ”motverka konfessionella inslag”.
Tyvärr finns det alltså (ännu) inte någon majoritet i riksdagen för att få bort de religiösa friskolorna.
De fyra största skolkoncernerna (Academedia, Engelska Skolan, Thorengruppen och Kunskapsskolan) har tillsammans tjänat drygt 1,3 miljarder kronor det senaste året och totalt 4,6 miljarder kronor under de senaste fem åren.
Det är pengar som hade behövts lite var som helst inom den svenska skolan och som borde ha stannat där. Men problemen med de aktiebolagsdrivna s.k. friskolorna är betydligt fler än detta.
Det kanske viktigaste problemet är att målet om en likvärdig skola brister alltmer. Enligt forskningen har etablerandet av de privata skolorna ökat dessa problem. Det yttrar sig till exempel så att när en s.k. friskola etablerar sig i en kommun och lockar till sig elever från de kommunala skolorna, så förlorar dessa den skolpeng som följer varje elev, men kostnaderna minskar inte. Då tvingas kommunen höja skolpengen (även till ”friskolan”) – eller skära ner. Mer än var fjärde kommun har under de senaste två åren – enligt Skolvärlden – betalat ut extra ersättning till friskoleföretag för att den egna skolverksamheten har gått med underskott.
En ännu sjukare sak är att en del kommuner har tvingats föra över pengar till skolföretag som inte ens längre har någon verksamhet. Något som Skolvärlden också berättar om och jag själv skrivit om tidigare.
En moderat som ser problemet
Gökunge
Därför var det välgörande och intressant att se ett inslag på Rapport igår. Det handlade om Uddevalla Kommun och att Nordic International School (NIS) ville etablera sig där. En moderat och en socialdemokratisk politiker intervjuades. De ville båda stoppa NIS etablering i kommunen. Den moderata politikern sa att: ”personligen har jag inget emot friskolor…men nu fokuserar vi på kommunen.” De berättade att de 2019 byggt en helt ny skola och att en till var på väg att bli klar. De såg det då som ett mycket stort problem att en ny aktör skulle komma och plocka elever och sökte stöd hos Skolinspektionen för att få stopp på detta. Men Skolinspektionen gick dem inte till mötes. En företrädare för myndigheten sa att ”det är inte så ofta vi nekar en etablering på grund av vad kommunen har anfört”. Och det visar sig stämma enligt SVT:s undersökning. Förra året inkom 92 ansökningar om att starta nya grundskolor, 23 fick avslag, men inget avslag berodde på att etableringen skulle kunna påverka kommunen negativt.
Det här är upprörande att ta del av. Innan vi lyckas göra oss av med det lika unika som vansinniga marknadsexperimentet i svensk skola och stänger ute aktiebolagen så kanske vi åtminstone kan hoppas att regeringen ger lite muskler till Skolinspektionen för att hjälpa den kommunala skolan och stoppa blodflödet till ”friskolorna”.
Vetenskap och politisk tro
För övrigt såg jag en stund på Agendas specialprogram om skolan där såväl skolforskare som representanter för de politiska partierna frågades ut. Något som jag tycker framgick tydligt var hur flera partier tycks helt bortse från forskningens resultat. Mest tydligt och tragikomiskt blev detta när Fredrik Malm från det lilla Liberala partiet argumenterade mot forskningens resultat angående betyg. Forskaren Anders Jönsson sa att dåliga betyg riskerar att skapa en känsla av maktlöshet hos elever och att de elever som får låga betyg under en längre tid istället lägger ner sitt engagemang i skolan. Men Malm trodde mer på sin egen erfarenhet som pappa. Där har vi hamnat alltmer. Kunskap baserad på forskning ersätts av tro, tyckande och än värre saker. Det har trängt in även inom politiken. Främst bland högernationella av olika slag. Men nu alltså även inom Liberalerna.
En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.
(Ur remissvar från Friskolornas arbetsgivarorganisation Almega
Läs det ovanstående citatet en gång till. Fundera över vad de säger, de som företräder de s.k. friskolorna i Sverige. De skrev detta på sidan 3 i ett remissvar till den statliga utredningen ”En mer likvärdig skola”(SOU 2020:28) som kom för två år sedan.
Enligt skollagen ska den svenska skolan fungera kompensatoriskt. Det innebär att skolan ska sträva efter att uppväga skillnader i förutsättningar mellan olika elever. I skollagen kapitel 1, 4§ står det:
I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.
Att skolan ska kunna utjämna skillnader mellan elever har inte någonting att göra med hur mycket skatt som deras föräldrar betalar, enligt denna lag. Uppenbarligen är företrädarna för ”friskolorna” inte anhängare av det som står om detta i skollagen.
Nu vet vi sedan flera år och genom flera undersökningar att detta mål i skollagen får allt större problem att nås.
Till exempel skrev Skolverket i en rapport 467 från 2018 att: “föräldrarnas inkomst blivit allt viktigare, och framstår som den centrala förklaringen till den ökade betydelsen av socioekonomisk bakgrund för betygsresultaten”.
Bland annat därför tillsattes den ovan nämnda utredningen. Utredningen beskrev de problem som finns i det nuvarande systemet, men var ganska försiktig i sina förslag till åtgärder. Ett av de förslag till åtgärder som föreslogs var att:
En förändring ska genomföras av hur ersättningen till enskilda huvudmän, den s.k. skolpengen, beräknas. Avdrag ska göras för de merkostnader som uppstår p.g.a. att olika huvudmän har olika ansvar. Kommunen har, till skillnad från enskilda huvudmän, ansvar att dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever, något utredningen funnit genererar betydande merkostnader över tid.
De kommunala skolorna har alltså högre kostnader och borde därför få en högre ersättning (skolpeng) än de s.k. friskolorna. Till merkostnaderna borde också nämnas skillnaderna i elevunderlag. Utredningen konstaterar att ”Eleverna på fristående skolor har i genomsnitt betydligt starkare socioekonomisk bakgrund än eleverna på kommunala skolor”(s.201). Eftersom det i sin tur har (en ökande) betydelse för studieresultaten (se ovan) så innebär även detta högre kostnader för att kompensera för skillnader och möta skilda behov.
Det är alltså detta förslag från utredningen för två år sedan – om att förändra skolpengen – som statsminister Magdalena Andersson nu la fram som ett förslag från regeringen.
Barnens vän?*
Naturligtvis reagerar Almega mot detta. De vill ju inte att ”deras” föräldrar ska ”tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit”. Stefan Koskinen, förbundsdirektör för Almega Tjänsteföretagen, säger i ett pressmeddelande att ”överskottet för friskolor (är) i snitt 3,5 procent” och att om intäkterna skulle minska med 10 procent så skulle ”minst 87 000 friskoleelever förlora sin skola”. Oavsett om vi tror på denna uppgift eller inte så kan vi konstatera att det Koskinen säger är att ifall ersättningen till ”friskolorna” inte var så förmånlig i jämförelse med de kommunala så skulle det finnas färre ”friskolor”. Däremot skulle inte några barn bli utan skola, lika lite som när kommunerna fick ta över elever från John Bauer-koncernen när den gick i konkurs 2013.
Jag tycker alltså att en förändring av skolpengen som mer motsvarar de verkliga kostnaderna verkar högst rimligt. Det är inget stort steg. Men kanske ändå ett steg åt rätt håll.
Till min förvåning läser jag i en artikel i Aftonbladet av SvD-journalisten Andreas Cervenka att han inte håller med om detta lilla steg. Han skriver (som vanlig) flera bra saker:
Försvararna av dagens system har försökt vända kritiken till att bli en debatt om huruvida friskolor ska finnas eller inte. Frågan har aldrig handlat om det. Problemen började när politikerna släppte in den internationella finansmarknaden i svenska skollokaler och sade: varsågoda och ta för er. Det är ägarformen med aktiebolag som får sina intäkter från det offentliga som är orsaken till de “avarter” som Magdalena Andersson pratade om på torsdagens presskonferens. Aktiebolag kan byta ägare, det går att bygga upp stora koncerner, börsnotera dessa och vips så har skolbarn förvandlats till finansiella instrument som kan köpas och säljas på sekundbasis. Eller tas över av ljusskygga fonder i Luxemburg. Så när Magdalena Andersson säger att utbildning och vinstjakt inte hör ihop är det lätt att hålla med. Men samtidigt infinner sig en naturlig motfråga: varför tänkte ni inte på det tidigare?
Trots detta landar Cervenka i slutsatsen att eftersom ”den kortsiktiga effekten av en mindre generös ersättning till skolkoncernerna (blir) att de sänker sina kostnader ännu mer ”och gör tillvaron sämre för sina elever”, så är det ett dåligt förslag och det finns inte ”någon enkel lösning”.
Men problemet att ”friskolorna” minskar sina kostnader genom att skära ner på kvaliteten finns ju redan och att överkompensera dem för att de inte ska göra det ännu mer är inte rimligt.
Någon ”enkel lösning” finns naturligtvis inte när de politiker som ställt till det låtit det gå så långt som det gjort. Det avgörande handlar naturligtvis om att få bort vinstmöjligheten inom svensk skolverksamhet. Det står, enligt olika undersökningar, en majoritet av folket bakom. Till att börja med måste detta komma till uttryck även i politiken och i hur vi röstar. Tyvärr är det ju f.n. bara Vänsterpartiet som står bakom en sådan linje.
Vi lever i en tid när ledare på högersidan trampar allt djupare i farliga vatten. Till exempel när de utpekar stora grupper av människor som en ”belastning”, samtidigt som deras egna register är fyllda av skumma och belastande handlingar.
Vi har också en ledare för ett parti som säger sig tillhöra den ”breda mitten” som samtidigt positionerar sig som varande längst bort från vänsterpartiet (vilket väl innebär att man själv inte kan vara i ”mitten”?) och hårdast försvarar extrema marknadslösningar.
I detta läge kan det kännas lite bra med en moderat som i alla fall avlägsnar sig från den värsta extremismen.
Jag läser en intervju med Anne-Marie Pålsson i Dagens samhälle.Hon är docent i nationalekonomi och före detta riksdagsledamot för Moderaterna. En sak som ur min synvinkel belastar henne är att hon är en av dem som är ansvarig för att vi har RUT-avdrag. (Om Pålsson och RUT kan du läsa här, här och här.)
Men nu handlar det om skolan och friskolekoncernernas vinstuttag och där är Pålsson intressant. Lärarnas riksförbund har anlitat Pålsson för att utreda aktiebolagens lämplighet i den svenska skolan. Med anledning av detta intervjuas hon i Dagens samhälle. Nu ska det direkt sägas att Pålsson inte är emot s.k. friskolor, annars vore hon knappast moderat. Däremot säger hon att hon ser ”ordningen med rätt till fri etablering och rätt att ta ut obegränsade vinster ur en alltigenom skattefinansierad verksamhet som problematisk”. Hon vill inte helt ta bort möjligheten till vinst men tänker att det skulle behövas ”tillägg kring hur vinsten ska fördelas. Föra in en bestämmelse om att en del ska gå tillbaka till skolan, till exempel”. Hon vill också helt få bort vissa bolag från skolan.
Framförallt vänder sig Pålsson mot det som kallas publika aktiebolag. Det är bolag som obegränsat kan sälja aktier på öppna marknaden. Om de publika aktiebolagen säger Pålsson att de ”inte har i skolväsendet att göra”. Där är det ”bara vinstintresse som gäller” och ”där har vi ägare vi inte kan kontrollera”.
När det gäller vinstuttagen och dessa publika aktiebolag påpekar Pålsson att det finns två centrala lagparagrafer som säger ”dels att bolagsledningen ska vara lojal mot bolaget, inget annat, dels att bolagsledningen har ett enda uppdrag: att förse ägaren med vinst”.
Och när det gäller dessa vinstuttag talar Pålsson klarspråk:
Det här pratet om att man ska se till elevernas bästa, det allmännas bästa eller utbildningsuppdraget – ja, det kan man säga när journalisterna är i närheten. Men i skarpt läge är uppgiften att bereda ägaren vinst.
Dessutom menar Pålsson att de publika aktiebolagens strikta regler kring informationsspridning förhindrar insyn och kontroll. Det har fått den absurda konsekvensen att information om verksamheterna i alla skolor blivit sekretessbelagda – eftersom det ska vara lika för alla.
Men som Pålsson påpekar:
Insynen är ju ett krav för att få tillstånd! Det är ett krav som funnits ända sedan mitten av 1990-talet i skollagen. Och likväl har man gett aktiebolag tillstånd där man vet att insynen vägras. Hur har man tänkt?
Pålsson har också en mycket realistisk syn på vilka krafter vi har emot oss, alla vi som på olika sätt ifrågasätter dessa skolkoncerner inom skolan. Hon säger: ”Det handlar om mycket starka krafter och mycket pengar. Därför gäller det att hitta argument som tar udden ur den kritik som kommer”.
De stora bolagen inom svensk skola
Att kompromissa i mitten?
Nuförtiden är det svårt att se ifall det finns något i Sverige som egentligen kan kallas ”den politiska mitten” och ifall det är en plats där vi kan mötas. Det pratas om att det måste ske kompromisser i det knepiga parlamentariska läge vi har. Jag känner inte så stort hopp om den saken. Men på skolområdet tänker jag att ifall det fanns fler högermänniskor som tänkte som Pålsson om skolan så skulle det i alla fall vara möjligt att hitta kompromisser där. Numera går fyra av tio friskoleelever i en skola ägd av någon av de fyra största koncernerna. Att tränga undan dessa koncerner vore ett stort steg framåt. Pålssons tankar kanske skulle vara en bra kompromiss?
Ska bli intressant att ta del av utredningen och se vilket bemötande den får.
I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.
Skolan ska alltså enligt lagen kompensera för skillnader. Det innebär att resurser måste fördelas efter behov. Det brukar sägas att vi ska sträva efter en likvärdig skola för alla.
Men nu finns det alltfler undersökningar som visar att likvärdigheten minskar inom det svenska skolväsendet, att barns sociala bakgrund slår igenom hårdare än förut när det gäller skolresultat.
Därför tillsatte regeringen en utredningom en mer likvärdig skola. Uppdraget var ”att analysera och föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till förskoleklass och grundskola”. Syftet ”att öka likvärdigheten inom berörda skolformer”.
Till utredningar lämnas det svar i form av s.k. remisser. En organisation som lämnat remiss är Friskolornas arbetsgivarorganisation Almega. Av deras svar framgår att de faktiskt inte står bakom det ovan citerade stycket i skollagen, trots att även de säger sig vara för en likvärdig skola som de definierar som ”att även elever med svagare bakgrund ska kunna få utbildning av hög kvalitet”. Men skriver samtidigt att de ”ser etiska problem” med ett kompensatoriskt skolsystem. De anser i klartext att bara ett system där plånboken styr blir rättvist, eller med deras ord:
Ekonomisk omfördelning mellan elever bryter mot idén om den universella välfärden, och kommer göra att de skattebetalarna blir mindre intresserade av att bidra till en välfärd som inte alla har lika tillgång till, och där de som har goda förutsättningar tvingas stå tillbaka för de som har sämre förutsättningar. En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden
Inom en del områden känns det emellanåt hopplöst att fortsätta argumentera. Inte därför att argumenten inte håller och motsägs av verkligheten, utan tvärtom därför att de bara blir tyngre och tyngre, ständigt bekräftas och borde räcka. Men ska de någonsin nå fram? Ett sådant område är frågan om vinst inom skolan. För fyra år sedan samlade för övrigt jag en del argument och motargument i detta ämne i en blogg. De står sig, men kan (dessutom) kompletteras….
Nu läser jag åter om skolkoncernen John Bauer i tidningarna. Den återkommer nu som en sorts zombie-spöke. För sju år sedan gjorde jag en genomgång av John Bauer-koncernens historia som kanske fortfarande kan vara intressant för att få en bakgrund. Det var ju nämligen så att i början av juni 2013 gick JB-koncernen i konkurs. 11 000 elever och 1000 lärare blev av med skola och arbetsplats. Då var det kommunernas uppgift att för de 36 skolorna ta över ansvaret och lösa problemet under sommaren. Sex av de skolor som las ner av JB togs över av Stadsmissionens skolstiftelse, bland annat här i Uppsala. Det är en skolstiftelse som är ickereligiös och politiskt obunden. Dessutom driver den sina skolor utan vinstuttag.
JB-koncernen däremot sög ut allt de kunde innan de gick i konkurs och överlämnade allt i kaos:
Mellan 2005 och 2008 tog ägarna ut 190 miljoner till sig själva.
2008 sålde ägarna bolaget till det danska riskkapitalbolaget Axcel för 675 miljoner.
under åren 2009, 2010 och 2011 tog JB varje år ut i snitt 76 miljoner.
Jag avslutade bloggen om JB-koncernen 2013 med orden: ”Räcker det inte nu?”
Uppenbarligen gör det inte det, för nu läser jag i tidningen att även konkursboet fortsätter att spöka. De kräver olika kommuner på ersättning för att de anser att skolpengen är för låg. Ordföranden i utbildningsutskottet i Malmö socialdemokraten Gunilla Svantorp skriver bra om detta i Dagens Samhälle. I Malmö vill JB:s konkursbo ha ut 3,4 miljoner i ersättning. Kommunen vägrar (självklart kan man tycka) och Svantorp skriver med en välfunnen formulering att ”Zombiekoncerner hör inte hemma i skolans värld”.
Hur en sådan vidrig skolmarodör lyckades med att anta ett namn från den fina bildkonstnären John Bauer är en annan av vår tids märkliga fenomen.
Det är en replik till en i mitt tycke utmärkt artikel av Hans Persson från den 29/11 där han bland annat påpekar att urvalet av barn med bättre förutsättningar till friskolorna är ”ett av sätten man använder för att hålla kostnaderna nere och därmed skapar de vinster som är den ultimata drivkraften bakom friskolekoncernerna”. Persson visar att detta leder till ökad segregation och att det är ”ironiskt att de som ropar högst i den politiska debatten om den misslyckade integrationen i hög grad sammanfaller med dem som är mest entusiastiska till den utveckling friskolorna och det fria skolvalet inneburit”.
De tre moderaterna kallar Perssons argument för ”de vanliga fördomarna” om att friskolor ”handplockar duktiga elever”, ger glädjebetyg eller att ”ägarnas enda syfte är att tjäna pengar”.
Vilka argument har då de tre moderaterna mot denna beskrivning? Jo:
Sanningen är dock att friskolor tar emot även barn som har det tufft (min betoning).
Det är faktiskt det enda argument som de har mot det som de kallar osanningar. Att friskolor även tar emot en del barn som inte har så bra förutsättningar är ju på inget sätt ett argument mot att de i huvudsak drar till sig barn med bättre förutsättningar. Detta bekräftas av en mängd rapporter. Det understryks till exempel i Utbildningsdepartementets utredning En mer likvärdig skola (SOU 2020:28). Där kan vi bland annat läsa: ”Eleverna på fristående skolor har i genomsnitt betydligt starkare socioekonomisk bakgrund än eleverna på kommunala skolor”(s.201). De visas också i utredningen med denna bild:
Men de tre moderaterna tycks inte känna något som helst behov av att argumentera i sak. Istället för att diskutera de faktiska problemen som vi har med ökade skillnader och segregation inom skolan så höjer de tonen och kallar argument kring detta för ”ett påhopp”. Och här tar de dessutom till ett annat beprövat debattknep. De gömmer vinstkoncernerna och skjuter några andra framför sig: personalgrupper och föräldrar samt kvinnor (!) som de säger att ”dörren stängs för”.
Sen kommer ytterligare ett argument som är att ”Forskning och studieresultat visar att friskolor lyckas minst lika bra som kommunala skolor”. Detta är verkligen ett icke-argument. För det är väl inte någon som hävdat att alla – eller ens de flesta – friskolor misslyckas. Med det urval av elever som de flesta har så är ju tvärtom förutsättningarna att lyckas större. Sen har vi naturligtvis en del friskolor som verkligen misslyckats ur elevernas synpunkt. Jag tänker till exempel på John Bauer-skolorna som gick i konkurs 2013 efter att ägarna plockat ut närmare en halv miljard ur företaget innan det såldes till riskkapitalbolaget Axcel.
Sen påstår de tre moderaterna att friskolorna ”förmår att bedriva verksamheten mer effektivt”. Effektivitet här handlar ju främst om att dra ner på kostnaderna för den största utgiftsposten som är personal. Det gör friskolorna genom en lägre bemanning och dessutom genom lägre löner än inom de kommunala skolorna. Den lägre bemanningen fungerar naturligtvis bara ifall man i huvudsak har elever som inte kräver mer stöd i form av personal. På så sätt hänger vinstmöjligheter och segregation ihop.
Det är sorgligt att konstatera att den situation vi nu har på skolområdet försvaras med så urusla argument av dem som drivit fram den.
Att läsa utredningar är nog för de flesta människor något som inte är alltför lockande. De är omfattande och skrivna på ett för många svårtillgängligt språk. Men till skillnad från artiklar, tal eller utspel från de flesta politiker så är de ofta baserade på en mängd forskning. Forskning som ger oss en bild av verkligheten som är viktig att känna till för att veta hur våra önskningar och mål ska nås. Ofta kanske man tycker att förslagen till lösningar är otillräckliga. Det tycker jag till exempel om den här utredningen (se faktarutan längst ner). Men där finns ändå en grund i aktuell forskning som pekar ut orsaker och problem. I utredningen om en likvärdig skola skriver man att det ”råder bred konsensus i forskningen om att skolval och en ökad förekomst av fristående skolor bidragit till ökad snarare än minskad social och etnisk segregation i den svenska grundskolan” (s. 197).
Det här borde alltså vara viktigt att diskutera förutsatt att man tycker att en likvärdig skola är något att sträva efter. I lokaltidningen UNT här i Uppsala har vi kunnat läsa två inlägg på debattsidan om utredningen. Först skrev Carl Lindberg (s) ett inlägg den 11 augusti med, som han skrev, förhoppningen att många skulle läsa utredningen och ”delta i en öppen debatt om dess förslag”.
Den 21 augusti ger sig moderaten Markus Lagerqvistin i debatten. Men han verkar inte alls intresserad av att diskutera innehållet i utredningen. Jag undrar om han ens tittat på den. Istället skriver han om det gamla Östtyskland som han påstår var en modell för den svenska Enhetsskolan samt en del annat ytligt strunt.
Det fick mig att igår skriva ett debattinlägg till UNT. Här är det:
Varför har likvärdigheten i den svenska skolan minskat?
I den svenska skollagen står att utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform, samt att strävan ska vara att uppväga skillnader i elevernas förutsättningar.
Hur det ligger till med den saken tas upp i två utredningar som kommit under året: Utbildningsdepartementets utredning En mer likvärdig skola (SOU 2020:28) som kom i maj och i Jämlikhetskommissionens betänkande En gemensam angelägenhet (SOU 2020:46) som släpptes nu i augusti.
Enligt båda dessa utredningar har likvärdigheten inom det svenska skolväsendet minskat till följd av det fria skolvalet och införandet av fristående skolor. Enligt utredningen om likvärdighet råder det en ”bred konsensus i forskningen om att skolval och en ökad förekomst av fristående skolor bidragit till ökad snarare än minskad social och etnisk segregation i den svenska grundskolan”(s. 197). Och i Jämlikhetskommissionens betänkande heter det att: ”Skolsegregationen har som konstaterats ovan ökat kraftigt i Sverige, och skolvalets bidrag till detta är inte obetydlig: knappt en tredjedel av den totala ökningen av skolsegregationen kan förklaras av skolvalet” (s. 323).
I ett debattinlägg i UNT den 11 augusti tog Carl Lindberg (s) upp utredningen En mer likvärdig skola. Han hoppades att många skulle läsa utredningen och ”delta i en öppen debatt om dess förslag”. Jag tycker också att en sådan öppen debatt om de allvarliga problem som vi har är mycket viktig. Det kräver naturligtvis att vi utgår från den rådande forskningen och är överens om målet.
Markus Lagerqvist (m), som den 21 augusti ger sig in i debatten, har tyvärr ett annat förhållningssätt. Jag undrar om han över huvud taget har tittat i eller läst utredningen. Lagerqvist menar att ”den svenska skolans förfall” började med enhetsskolan i slutet av 1960-talet, vars modell enligt honom hämtades från det gamla Östtyskland. Hur detta auktoritära land skulle stått modell för den mer elevstyrda undervisningen som präglat den svenska skolan, eller för det som på ett slappt sätt kallats för ”flumskolan” har jag mycket svårt att förstå.
Många olika trender har svept genom det svenska skolväsendet under de senaste decennierna och mycket har förändrats. Även jag, som f.d. lärare, är kritisk till mycket som hänt, till exempel sådant som inneburit ett nedtonande av lärarledd undervisning. Men jag tror ändå att bilden av dagens svenska skola är mer mångfacetterad och motsägelsefull än i Lagerqvists beskrivning. Framförallt tror jag inte att det – som Lagerqvist tycks mena – räcker med att förändra skolans pedagogik (”ordning och tydliga krav”) för att komma åt de problem med minskad likvärdighet som vi numera upplever. Och oavsett vad vi tänker om införandet av det som Lagerqvist kallar ”en ansvarsfull invandringspolitik” så kommer inte heller införandet av en sådan politik att lösa de nuvarande problemen med bristande likvärdighet.
Lagerqvist skriver vidare, utan att ange någon källa, att ”forskningen visar att skolsegregationen bara till 10-15 procent kan förklaras med det fria skolvalet”. Men oavsett om skolvalet orsakar en tredjedel av skolsegregationen (vilket Jämlikhetsbetänkandet hävdar), eller tio procent (vilket Lagerqvist hävdar) så är det väl ändå ett problem? Något att förhålla sig till och försöka göra något åt.
Naturligtvis är inte skolval och skattefinansierade friskolor de enda faktorerna bakom de ökande skillnaderna. Även den ökande boendesegregationen påverkar självklart skolan. Men här konstaterar likvärdighetsutredningen att det är svårt ”eller till och med omöjligt” att ”reda ut hur stor andel av skolsegregationen som kan hänföras till skolval respektive boendesegregationen” (s. 196).
Det behövs alltså både åtgärder för att minska boendesegregationen och åtgärder för att minska eller eliminera de segregerande effekterna av skolval och friskolekoncerner. Men det förutsätter att vi verkligen vill nå en likvärdig skola och att vi är villiga att diskutera de verkliga problemen.
Anders Fraurud, f.d. lärare
När jag för en stund sedan kollade mejlboxen (och innan jag skrev detta blogg-inlägg) så var där ett kort och lakoniskt brev från UNT:s debattredaktör:
Hej och tack för din artikel men vi får tacka nej.
Bästa hälsningar,
Emma Jaenson
Om ni själva vill göra en bedömning av debattredaktörens prioriteringar vad gäller saklig debatt och kvalitet så föreslår jag att ni nu också går in och läser det publicerade inlägget av moderaten Lagerqvist
Faktaruta:
Utredningen föreslår bland annat att:
Ett gemensamt skolval där alla vårdnadshavare och alla huvudmän deltar införs och administreras av Skolverket. Det fria skolvalet, dvs. att vårdnadshavarna kan lämna önskemål, ska behållas. Det ska även fortsatt finnas en garanti för elever att bli placerade vid en kommunal skolenhet i närhet till hemmet om vårdnadshavaren inte önskar en annan skola.
Möjliga urvalsgrunder till skolor förändras och regleras. När det finns fler sökande än platser vid en skola ska huvudmannen kunna välja att använda någon eller några av urvalsgrunderna syskonförtur, geografiskt baserat urval, kvot eller skolspår (för enskilda huvudmän verksamhetsmässigt samband). En huvudman ska också kunna välja att ge elever lika möjligheter att få en plats, dvs. att ett randomiserat urval görs bland de elever som önskar en viss skola.
En förändring ska genomföras av hur ersättningen till enskilda huvudmän, den s.k. skolpengen, beräknas. Avdrag ska göras för de merkostnader som uppstår p.g.a. att olika huvudmän har olika ansvar. Kommunen har, till skillnad från enskilda huvudmän, ansvar att dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever, något utredningen funnit genererar betydande merkostnader över tid.
Flertalet riktade statsbidrag slås samman till ett sektorsbidrag till skolan. Sektorsbidraget ska stödja skolverksamheten och stimulera skolutveckling utifrån lokala behov och prioriteringar. För att erhålla statsbidrag ska huvudmannen utifrån analyser av den egna verksamhetens utvecklingsbehov sammanställa en treårig handlingsplan för att stärka likvärdighet och undervisningskvalitet. Resultatet av handlingsplanen ska följas upp och redovisas och Skolverket ska följa och stödja huvudmännens arbete. Staten föreslås också skjuta till ytterligare 3 miljarder kronor till sektorsbidraget.
Skolverket bör etablera en regional organisation för att säkerställa ett aktivt och nära samarbete med huvudmännen i varje region. Genom en tydlig regional närvaro kan en starkare samlad kapacitet för att genomföra skolans uppdrag åstadkommas samtidigt som samarbetet på regional nivå mellan huvudmän, såväl kommunala som enskilda, och staten inklusive t.ex. universitet och högskolor underlättas. Detta är särskilt nödvändigt för att skolor med svaga resultat, mätt i förhållande till skolans förutsättningar eller elevernas faktiska kunskapsresultat, snabbare ska kunna identifieras och insatser vidtas.
Jag hör på nyheterna om fuskande studenter. Tydligen har detta ökat kraftigt på senare år. Mellan 2015 och 2017 ökade antalet avstängningar för fusk med närmare 40 procent på svenska högskolor och universitet. Det handlar om mer gammaldags metoder som fusklappar, men vanligast är tydligen plagiat, där en del av studenterna inte ens själva förstår att plagiat inte är rätt. Sen har vi också de mer moderna formerna där man fuskar med hjälp av nutidens tekniska hjälpmedel. Nyligen kom man på en liga som drivit firman HP-hjälpen och för dyra pengar sålt tekniska fuskpaket i form av modifierade mobiltelefoner till studenter. Polisen har kommit på 100 sådana fall, men tydligen hade ligan dubbelt så många i sitt eget register.
Som alla förstår så innebär ju detta sätta att tränga sig före till olika utbildningar att andra som inte fuskat drabbas genom att inte komma in. Det handlar delvis om mycket kvalificerade och åtråvärda utbildningar, som till exempel läkarutbildningar vid Karolinska institutet och Lunds universitet där studenter ha fuskat sig till sina utbildningsplatser. Idag 7 februari meddelade Universitets- och högskolerådet, UHR, att 22 av dessa 23 studenter blir av med sina provresultat. Detta är bara början. UHR har ytterligare 200 ärenden gällande provfusk att behandla. De studenterna har ingått i ligans ”kundregister”. Beslut om dem kommer att lämnas fortlöpande under våren.
Att de som fuskat på detta vis blir av med sina provresultat är ju självklart. Och om dessa resultat var de som låg till grund för att de kom in på dessa utbildningar så bör de naturligtvis stängas av från utbildningen också. Men nu kommer det intressanta och extra stötande:
Flera av de studenter som dömdes i tingsrätten har överklagat sina domar. Uppenbarligen har de inte några som helst skamkänslor. Förr i tiden var alla möjliga sorters skamkänslor mycket starka på ett sätt som höll folkflertalet (främst kvinnor och barn) nere. Det var naturligtvis inte bra. Men ibland nuförtiden undrar jag om inte den alltmer ruttna moral som sipprar neråt i samhället från samhällstopparna spridit sig så att vi nu istället fått en ökad skamlöshet. (I våras såg jag för övrigt en artikel från Jakob Wallenberg m.fl. där man skrev att vi inte skulle skambelägga flyget….)
Jag tror också att det ökande fusket har att göra med ett hårdare samhälle med större konkurrens och ett skolsystem där provresultat och betyg blivit allt viktigare på bekostnad av lusten att lära och förstå.
Tja, jag kanske är ute och cyklar här. Men stötande tycker jag det är när fuskare överklagar.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 