Erdoğan upp o ner

Medierna rapporterar om att en docka föreställande Turkiets diktatoriske president har hängt utanför Stadshuset i Stockholm.

Den turkiska regimen reagerade direkt genom att kalla upp Sveriges ambassadör. Regimens företrädare ansåg att det här var ”bevis för att svenska myndigheter inte har tagit de nödvändiga stegen mot terrorism”.

Innan jag går vidare vill jag bara (än en gång) påminna om vilken typ av regim det är som den här protesten riktades mot. Denna regim som pratar om terrorism samtidigt som den själv terroriserar både sin egen befolkning och befolkningen i Rojava-provinsen i Syrien.

År 2021, innan Nato-processen inleddes, kom en rapport från regeringskansliet om Turkiet ”grundad på Utrikesdepartementets bedömningar”. I rapporten beskrivs Erdoğans regim bland annat så här:

…mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande

Lagar mot terrorism ….. liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. 

Regimen utför frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.

Regimen utför inskränkningar av yttrande-, press- och informationsfriheten.

Såväl kvinnorättsdemonstrationer……som Prideparader är i praktiken förbjudna.

Eller läs en aktuell artikel av Peter Kadhammar i Aftonbladet om olika konkreta uttryck för förtrycket i Turkiet.

Det är denna typ av regim som protesten riktade sig mot. Att denna regim och dess företrädare reagerar mot alla protester och att de också vill styra över vad som händer i Sverige, vet vi redan. Att de ställer in talman Andreas Norléns besök i Ankara och det turkiska parlamentet nästa vecka förvånar inte alls. Men hur reagerar då vår egen regering? Enligt SVT säger utrikesminister Billström att han ”ser otroligt allvarligt på det som hänt”. Han tycker till och med att aktionen med denna hängande docka är ”farligt för svensk säkerhet”.

Billström säger också:

Denna skamlösa handling riskerar nu att försvåra och försena den process där Sverige och vår blivande allierade Turkiet steg för steg byggt förtroende för varandra för att möjliggöra en turkisk ratificering av ett svenskt medlemskap i Nato.

Dessutom betonar han att han ”är förstående till Turkiets reaktion”.

Ja uppfattningarna om vad som är skamligt kan verkligen skilja sig åt.

Själv tycker jag att utrikesministerns förståelse och kryperi för Erdoğan-regimens reaktion är skamlig. Att ”bygga upp förtroende” med en sådan regim ser jag som ett hot mot demokrati och rättvisa.

All heder åt Rojavakomittéernas aktion. Mer grus i Nato-maskineriet!

Våldsdådet i Istanbul

Igår – söndag eftermiddag – detonerade en bomb på gågatan Istiklal Caddesi, nära Taksimtorget i Istanbul. Hittills har 6 personer bekräftats döda och 81 skadade. Ett på alla sätt vidrigt och oförsvarligt våldsdåd mot oskyldiga människor.

Ingen organisation har tagit på sig dådet. Men Erdoğan-regimen var snabb med att peka ut både PKK och PYD (den kurdiska organisation som verkar i Syrien). Lika snabb var regimen med att stänga ner sociala medier som Facebook, Twitter, Youtube eller Instagram, för att etablera sin egen version.

Extra sorgligt med detta våldsdåd är att det i sin vidrighet är mycket användbart för den turkiska regimen. De vill använda det för att etablera sin bild av de kurdiska organisationerna som terrorister. Framförallt gäller det att stämpla de syriska kurderna som spelade en avgörande roll i kampen mot IS och inte är terrorstämplade av västmakterna. President Erdoğans kommunikationschef säger att ”det internationella samfundet måste vakna”:

Terrorattacker mot vår civilbefolkning är direkta och indirekta konsekvenser av vissa länders stöd för terrorgrupper. Dessa länder måste omedelbart upphöra med sitt direkta och indirekta stöd om de vill vara vänner med Turkiet.

Turkiets inrikesminister markerade ytterligare i en tv-sänd intervju genom att säga att de ”inte accepterar USA:s kondoleanser”

Men är PKK och/eller PYD skyldiga? Allt talar emot det faktiskt.

Partiledaren för det syrisk-kurdiska PYD, Salih Muslim säger till Ekot att de inte har något med dådet att göra:

Vi fördömer alla attacker som angriper civila och ser det som terrorism, vi tar avstånd från alla våldsdåd mot civila och vi har ingenting med det här terrordådet att göra.

Även PKK förnekar all inblandning i dådet. De skriver så här på sin hemsida (tyvärr i Google-översättning, men synsättet framgår):

Denna syn bekräftas också av Michael Sahlin, före detta ambassadör i Turkiet. Han påpekar till SVT att:

IS genomförde terrordåd med syfte att skada civila – medan PKK:s attacker hade profilen att ge sig på militära mål.

Han tillägger att det är ”taktiskt väldigt lämpligt att peka ut PKK i det här läget – nästan oavsett vad man vet” och att ”man måste se anklagelserna bland annat i ljuset av de pågående förhandlingarna mellan Turkiet, Sverige och Finland om Natomedlemskap, och vad som påstås om olika kurdiska grupperingar”.

Att avtala om terrorism med en despot

Sverige (och Finland) går vidare mot medlemskap i Nato efter mötet i Madrid. Nu ska svenskt och finskt medlemskap ratificeras i alla medlemsstaters parlament. Det blev möjligt efter att Sverige, Finland och Turkiet skrivit ett avtal med tio punkter. Som alla nu vet så var det just Turkiet som motsatte sig svenskt och finskt medlemskap. Med avtalet skulle den turkiska statsledningen ”lugnas”. Så uttryckte sig både generalsekreterare Stoltenberg och vår statsminister Andersson. Det har nu skett.

Vad är då Turkiet för ett land och hurdan är den turkiska regimen? Låt mig citera några utdrag från en rapport grundad på Utrikesdepartementets bedömningar och publicerad av vår svenska regering för ett år sedan:

Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer urholkas fortlöpande.

….rättsväsendets oberoende och rättssäkerheten har undergrävts.

Lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. Detta gäller även oppositionspolitiker, särskilt från det prokurdiska Folkets demokratiska parti (HDP).

Den negativa utvecklingen fortsätter avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.

2021 frånträdde Turkiet Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen)

Strafflagen tillåter en bred tolkning av begrepp som terrorism, förtal av presidenten och förolämpning av nationen, vilket undergräver rättssäkerheten.

Turkiets omfattande terrorlagstiftning samt lagar om bland annat förtal av presidenten och förolämpning av nationen tillämpas godtyckligt och innebär inskränkningar av yttrande-, press- och informationsfriheten.

Såväl kvinnorättsdemonstrationer på den internationella kvinnodagen som Prideparader är i praktiken förbjudna i hela Turkiet sedan 2018 respektive 2015.

Grundlagen erkänner endast turkiska som nationellt språk, vilket påverkar den kurdiskspråkiga befolkningen negativt.

Med denna stat har vår egen regering alltså träffat ett avtal för att lugna den turkiska regimen och  kunna gå med i Nato. I detta avtal uttrycker Sverige och Finland ”sitt fulla stöd till Turkiet för hot mot landets säkerhet”. Sverige och Finland går med på att ”slå ned på PKK-aktiviteter” och ”inleda ett förstärkt samarbete med alla led i Turkiets regering, polis och säkerhetstjänst mot terrorism”. Det ska tecknas ett utlämningsavtal med Turkiet. Sverige och Finland går med på att motarbeta vad Turkiet ser som ”desinformation”.

Sverige och Finland ska alltså samarbeta ”mot terrorism” med ett land där ”lagar mot terrorism ….. används för att tysta oliktänkande och regimkritiker”, där ”en bred tolkning av begrepp som terrorism” tillåts och där ”terrorlagstiftning …….tillämpas godtyckligt”, enligt regeringen för ett år sedan.

En av de personer som Turkiet vill ha utlämnad är journalisten Levent Kenez som flydde till Sverige 2016. Men förra året avslog den svenska Högsta domstolen Turkiets ”begäran”. HD skrev då:

Gärningen som Levent Kenez misstänks för — journalistisk verksamhet som chefredaktör för en tidning — motsvarar inte brott enligt svensk lag”.

Att statsminister Andersson nu säger att ”ägnar man sig inte åt terroristverksamhet så behöver man inte vara orolig” känns inte speciellt lugnande för den som tänker efter lite. Sveriges regering vill ju få den turkiska presidenten att ”känna sig lugn” och visa att de tar ”hans oro på allvar”. Men ”oron” hos en förtryckarregim som använder ordet ”terror” om allt som de vill förtrycka kan bara lugnas genom att ge upp svensk lagstiftning.

Av rädsla för den skurkaktiga regimen i Ryssland inleder vi alltså ett samarbete med en regim som mycket liknar den ryska vad gäller att vara odemokratisk och reaktionär. Och faktiskt även när det gäller att föra krig mot sina grannar. Jag citerar åter ur rapporten från Utrikesdepartementet:

Turkiet har genomfört fyra större militära operationer i Syrien. Under operation ”Fredens källa” 2019 begick enligt Amnesty International den turkiska militären och turkietstödda väpnade syriska miliser krigsbrott samt allvarliga kränkningar och övergrepp.

Turkiet kontrollerar delar av norra Syrien genom stöd till ett antal syriska miliser, under the Syrian National Army (SNA).

Invasionen av Syrien 2019

Det har varit en anledning till att Sverige inte har exporterat vapen till Turkiet. Men som statsminister Andersson uttryckt det så är det ”naturligtvis” annorlunda om vi blir medlemmar i Nato. För nu bekräftar Sverige och Finland i avtalet att ”det inte råder något embargo på vapenexport till Turkiet och Sverige kommer anpassa reglerna för sin vapenexport till Nato-allierade”.

Ja, det följer inte bara rättigheter av att gå med i en allians – i detta fall den tveksamma rätten till att ingå under ett ”kärnvapenparaply”* och att få stöd vid ett militärt angrepp – det följer också skyldigheter som att bistå andra medlemmar i alliansen oavsett hur skurkaktiga de är. Därför måste ”naturligtvis” Sverige exportera vapen till Nato-landet Turkiet.

Sverige och det socialdemokratiska partiet har rört sig långt bort från arvet efter Palme. Och erfarna socialdemokrater som Lena Hjelm-Wallén eller Pierre Schori uttrycker sin avsky mot det skamliga sveket mot kurderna.

Linus Hagström professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan beskrev den brådstörtade processen kring inträdet i Nato så här i DN 28 juni:

Även om det inte klart uttalades, går det på basis av hur beslutet fattades att konstatera att något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022.

Ett ”undantagstillstånd”. Skulle man kanske rentav kunna tala om en kupp? Inom det socialdemokratiska partiet och genom regeringen med kraftigt understöd från militärer, militärindustri och dominerande medier.

Vart är du på väg?

……………………………………………………………………………………………………………………………………

*Om det tveksamma skyddet under kärnvapenparaplyet, läs tidigare bloggar under kategorin ”Vapen och krig”

Richard Jomshof och kvinnorna

I fredags beräknade FN:s flyktingorgan UNHCR att närmare 2,5 miljoner personer flytt Ukraina efter den ryska invasionen. Villigheten att ta emot och hjälpa dessa flyktingar tycks stor i Europa, EU och i Sverige. Det är bra i allt detta elände.

Lite grann påminner det om den situation som var i Sverige år 2014 – 2015. Innan Sverige och Europa började förstärka sina murar mot flyende människor. Nu tycks alla de som varit med och byggt murarna åter ha medkänsla (öpnna hjärtan?) med människor på flykt. Bra, men ändå inte så vackert.

Kriget i Syrien startade 2011 och pågår fortfarande. Landet är raserat. Enligt FN:s människorättschef Michelle Bachelet så har minst 350 209 människor dödats i Syrien fram till mars förra året. Den siffran är ”statistisk korrekt” med identifierade kroppar enligt Bachelet. Men hon framhåller samtidigt att ”mörkertalet är stort” och att det verkliga antalet dödade är mycket större än så.

När många flyktingar –  varav en stor del var från Syrien – började komma till Europa och Sverige var attityden också då välkomnande både från ledande politiker och från allmänheten. Reinfeldt höll sitt berömda tal om att vi skulle ”öppna våra hjärtan” år 2014. Och året därpå talade Löfven vid en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm om att ”mitt Europa bygger inte murar”.

Vi vet att den attityden klingade av från såväl socialdemokrater som moderater. De anpassade sig till sd det parti som ända fram till nu haft en konsekvent negativ linje i frågan. De har alltid varit emot att öppna landet för flyktingar oavsett varifrån flyktingarna kom, hur många de var eller hur vidriga förhållanden de flydde ifrån. Ända tills nu.

Vem som ska betraktas som flykting och därmed ha rätt till skydd finns reglerat i FN:s flyktingkonvention från 1951. Enligt den är en flykting en person:

som flytt sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet.”

Eller som det står på UNHCR:s hemsida:

Flyktingar är människor som flyr från väpnade konflikter eller förföljelse……De blir erkända flyktingar därför att det är för farligt för dem att återvända hem. De behöver en fristad i ett annat land.

I dessa formuleringar görs inte några skillnader på människor beroende på varifrån de flyr. Men det görs nu tyvärr bland svenska politiker.

Några uttalar det till och med rakt ut . Som Christian Sonesson, moderat och kommunalråd i Staffanstorp – en kommun som tidigare utmärkt sig genom att inte vilja ta emot flyktingar, men som nu svängt. Han säger i radio just att ”det är skillnad på folk och folk”. Tydligast blir det naturligtvis i det parti (sd) som aldrig tidigare velat ta emot flyktingar någonsin, någonstans. På radion intervjuas SD:s partisekreterare Richard Jomshof. Han säger nu att vi i Sverige både har ”förmåga (landet är alltså inte längre fullt?) och skyldighet” att hjälpa till och ta emot flyktingar. Men han tillägger att de bara ska få stanna tillfälligt. På en fråga om han gör skillnad på folk svarar han att det är klart att han gör det:

Det är klart jag hellre hjälper kvinnor, barn och gamla från vårt närområde än män från andra delar av världen.”

Jomshof har alltså två argument för att nu vara lite mer öppen gentemot människor som flyr från ett krig men samtidigt fortsätta att vara kallsinnig mot dem som flyr från andra krig. Det ena argumentet handlar om att det nu är kvinnor som flyr, medan det från Syrien var män. Varför män som flyr från krig inte skulle ha rätt till skydd säger inte Jomshof. Flyktingkonventionen gör inte något sådant undantag för män. Men stämmer det ens att det bara var män som kom 2015? Låt oss gå till statistiken hos SCB över hur många män respektive kvinnor som kom till Sverige från andra länder då kring 2015. Som vi kan se kom det fler män (som mest 85 000) men det kom också 65 000 kvinnor. Dessa kvinnor lyckas Jomshof då ”bortse” ifrån.

Det andra argumentet handlar bara om hur nära ifrån som de flyende kommer. Och det är väl konsekvent och i linje med sd:s sätt att tänka. Den gamla vanliga rasismen helt enkelt.

Ryssland ut ur Ukraina!

Så hände det då. Ryssland invaderar Ukraina idag den 24 februari. Massivt och från flera olika håll. Enligt uppgifter nu på morgonen, när jag skriver detta, har minst 100 människor redan dödats.

Vad som rör sig inne i huvudet på en ledare av Putins typ är inte lätt att förstå. Själv brukar jag tendera att tro att även onda maktmänniskor är rationella utifrån sina egna intressen. I det här fallet undrar jag. Kommer ens Putin och den maktelit som omger honom tjäna på detta? Eller är kanske Putin lika ensam på toppen som han framstår i de TV-bilder där vi ser honom sitta ensam vid ena sidan av ett bisarrt långt bord eller för sig själv vid ett bord med underhuggarna sittande på utplacerade stolar? Oavsett vad som rör sig i huvudet på Putin så är kriget nu ett faktum. Och det är förfärligt.

Putin är en mycket otäck politisk ledare. Inte minst så som han framträder i det tal som aviserar invasionen av Ukraina. Kanske också galen som många tidigare envåldshärskare.

Jag har inte något förtroende för dem som har makten i Ukraina. Oligarkernas makt är nog inte över där heller. Presidenten Zelenskyj som är en f.d. komiker och TV-kändis stöttades ju av oligarken Ihor Kolomoyskyi. Men detta har lika lite någon betydelse nu som att Irak styrdes av diktatorn Saddam Hussein när USA 2003 med falska argument angrep Irak och störtade det landet i fördärvet.

Alla vi som är på vänstersidan och mot upprustning och vapenskrammel måste mobilisera mot detta krig på samma sätt som vi gjorde då USA angrep Irak 2003. Vi måste demonstrera mot den ryska invasionen, för Ukrainas självständighet och till stöd för den undertryckta fredsopposition som finns i Ryssland.

Militarismen har sin egen logik. Krigsivrare drar alltid nytta av krig och vapenskrammel för att stärka den egna positionen och avleda uppmärksamheten från väsentliga problem. Det gäller inte bara för Putin. I en situation då kriget brutit ut blir det alltid svårare att tala för avspänning. Nu stärks högernationalismen och de krafter som vill trappa upp både i öst och i väst.

Men lika lite som vi låtit vårt motstånd mot USA:s krig och militära ingripanden bli ett argument för svensk anslutning till något annat block bör vi göra det denna gång. Vi får inte låta detta krig bli en förevändning för att inordna Sverige i Nato-blocket.

Nej till kriget

Ryssland ut ur Ukraina

En dag att glädjas åt en seger!

En röst mot diktaturen

Idag är en dag att glädjas över en seger. Med 55,87%  mot 44,13% vann vänsterkandidaten Gabriel Boric i natt mot högerkandidaten José Antonio Kast i den andra och avgörande omgången av presidentvalet i Chile.

För många av oss som är tillräckligt gamla för att minnas militärkuppen i Chile den 11 september 1973 har detta valresultat från igår natt en speciell betydelse. Vi minns den folkvalde socialistiske presidenten Salvador Allende. Vi minns den brutala militärkuppen och diktaturen under Pinochet. Vi mötte många flyktingar från Chile och vi fick vänner som vi lärde oss nya saker av.

Som Naomi Klein beskriver i boken Chockdoktrinen så var Chile det första landet i världen som utsattes för det som kom att kallas det nyliberala experimentet. Ekonomer som utbildats vid universitetet i Chicago (los Chicago boys) under Milton Friedman fick fria händer att med hjälp av diktaturens stövel genomdriva detta. Det är därför demonstranter i Chile sagt att ”i Chile började och dör nyliberalismen”.

Vänstersegern faller inte från himmelen. Den är ett resultat av folklig kamp och rörelse. Boric själv blev känd som en ledare för studentprotesterna mot det privatiserade utbildningsväsendet för tio år sedan. Bland avgörande faktorer bakom segern är framför allt den stora folkliga revolten under oktober 2019. Då startade också den process som ledde till folkomröstningen i oktober 2020 för att ersätta Pinochets författning och valet i april 2021 av ledamöter till en konstitutionell församling som ska föreslå en ny författning.

Förhoppningsvis är vänstersegern en del av en ny trend där vinden vänt då vi den senaste tiden sett andra exempel på framgångar för vänstern i Latinamerikanska länder.

Boric kommer från ett parti som heter Frente Amplio som i sin tur ingår i vänsteralliansen Apruebo Dignidad. Olle Svenning menar i Aftonbladet att:

Borics politik kan till en del beskrivas som socialdemokratisk. Den vill återskapa den sociala välfärden, ge alla rätt till vård och utbildning och eliminera de privatiseringar som skapat ett närmast ojämförligt brutalt klassamhälle.

Svenning påpekar också att beskrivningen av presidentvalet ”som en kamp mellan två extremer, en till höger, en till vänster” är helt skamlös. Högerkandidaten Kast ”och hela hans familjeklan är kopplad till tysk nazism och Pinochetstöd. Hans valkampanj handlade om att bekämpa invandring, att bygga diken runt Chile. Det följde Donald Trumps exempel. Kast prövade också brasilianske Bolsonaros politik: kamp mot feminism, motstånd till varje form av abort, också för våldtagna. Hån mot homosexuella, en gay-diktatur hotade”.

Svenning påpekar också en annan sak som kan vara av betydelse för svenska förhållanden. Mauricio Rojas –  medlem i det svenska Liberalerna – ”har med all energi kämpat för José Antonio Kast”. Ett av flera exempel på att partinamnet alltmer liknar falsk varudeklaration?

I sitt segertal i huvudstaden Santiago sa Boric att ”Tiden som väntar oss kommer att bli svår”. Han har säkert rätt i detta, inte minst med tanke på historien. Men låt oss ändå, liksom många chilenare, vara glada idag.

Tankar om Afghanistan

American troops cannot and should not be fighting in a war and dying in a war that Afghan forces are not willing to fight for themselves. 

(President Biden 16 augusti 2021)

Så har då USA lämnat Afghanistan. I Svenska Dagbladet kallar man det för ”en snabb och smutsig reträtt när USA ska dra sig ur ett misslyckat och förlorat Afghanistan”. Själv undrar jag hur en ren och snygg reträtt från ett från början smutsigt och orättfärdigt krig skulle varit möjlig.

Att talibanerna nu tar över igen, efter att ha styrt landet mellan 1996 – 2001, är naturligtvis förfärligt. Det finns andra liknande förfärliga styren som till exempel den wahhabitiska kungaregimen i Saudiarabien. Men talibanerna har hittills framstått som ännu mer extrema. Tariq Ali beskrev 2003 Talibanismen som ”en variant av deobandisk islam som omfattas av en sekteristisk gren i Pakistan – i vissa avseenden mer extrem än wahhabismen..” (Fundamentalisternas kamp s. 288).

Det talas nu mycket om kvinnors och barns rättigheter – i Afghanistan. Som om detta krig hade startats och förts med tanke på dem. Men kriget och invasionen av Afghanistan – som innebar störtandet av det femåriga talibanstyret – startades inte för några mänskliga rättigheters skull. Kriget var en del i det ”krig mot terrorismen” som USA:s dåvarande president Bush deklarerade efter 11 september 2001. När USA i oktober invaderade Afghanistan försökte statsledningen framställa det som ”självförsvar” enligt FN-stadgan, men några ädla syften fanns varken då eller senare. När Biden häromdagen talade till folket i USA (och resten av världen) så var han också tydlig med detta. Han sa:

Vårt uppdrag i Afghanistan hade aldrig för avsikt att vara nationsbyggande. Det var aldrig tänkt att skapa en enhetlig, centraliserad demokrati.

Vårt enda viktiga nationella intresse i Afghanistan är det som det alltid har varit: att förhindra en terrorattack mot det amerikanska hemlandet”.

Detta ”förhindrande” har nu pågått i tjugo år till ofattbara mänskliga och materiella kostnader. Enligt en artikel i nättidningen eFolket har USA öst in 2226 miljarder dollar i Afghanistan. Det motsvarar 19 144 miljarder svenska kronor. Pengar som skulle kunnat bekosta grundläggande utbildning i hela världen. Och antalet döda var i april 2021: ”47 235 civila, 72 journalister, 444 hjälparbetare och 66 000 afghanska regeringssoldater”. USA har förlorat 2 442 i dödade soldater och 20 666 i skadade. Dessutom hade 3 800 anställda i privata säkerhetsbolag dödats. 1144 soldater från 40 länder som deltagit i kriget under Natos ledning har dött. ”Afghaner som flytt utomlands uppgår till 2.7 miljoner. Internflyktingarna räknar 4 miljoner”.

Talibanerna som Frankensteins monster

Vems monster?

Talibanregimen mellan 1996 och 2001 var monstruös. Men vems monster var den? Precis så som monstret i Mary Shelleys roman vände sig emot sin skapare doktor Frankenstein, kom talibanerna att vända sig mot dem som bidragit till deras framväxt, nämligen USA. Statsledningen i USA har historiskt bidragit till framväxten av olika reaktionära islamiska rörelser genom att hjälpa till att krossa vänstern och den radikala nationalismen i länder dominerade av islam. Men också genom direkt och indirekt materiellt stöd till de reaktionära islamska rörelserna. En som beskrivit detta ingående är den numera avlidne USA-journalisten John K. Cooley i boken ”Oheliga krig” (Ordfront 2003). Redan under 1950-talet fick grupper som Muslimska Brödraskapet stöd i kampen mot kommunister och vänsternationalister. Och när Sovjetunionen i december 1979 gick in i Afghanistan utvecklades detta stöd till olika extrema muslimska motståndsgrupper ytterligare. I samarbete med militär och underrättelsetjänst i Pakistan lyckades CIA med hjälp av Saudiarabien ”samla ihop, träna, utrusta, betala och sända in en legoarmé” till Afghanistan. De första talibanerna som av Cooley beskrivs som ”religiösa studenter beväpnade av Pakistans underrättelsetjänst” var ett av resultaten av USA:s stöd. År 1989 lämnade Sovjetunionens armé Afghanistan och 1996 tog talibanerna makten.

Rätten att gå i skola och lite historia

De som i likhet med vår utrikesminister fortfarande anser att detta tjugoåriga krigande varit berättigat, trots resultatet, framhåller rätten till utbildning, framförallt för flickor. Den rätten är naturligtvis oerhört viktig. Men jag har svårt att förstå hur det kan berättiga ett tjugoårigt förödande krig, som dessutom ändå resulterar i att kvinnors rättigheter ännu en gång trycks tillbaka.

Kampen om kvinnors rättigheter, rätten till utbildning och rätten för flickor att gå i skola, har böljat fram och tillbaka i landet Afghanistan. På ena sidan har (oavsett övrig politisk färg) stått en utbildad elit i städerna och på den andra sidan ett reaktionärt prästerskap och gubbvälde baserat på landsbygden.

Kung Amanullah

Efter det (så kallade) tredje engelsk-afghanska kriget 1919 regerades Afghanistan av kung Amanullah. Han var enligt Carl-Johan Charpentier (i boken ”Afghanistan mellan Mecca och Moskva”) en ”afghansk motsvarighet till Turkiets Atatürk”. Han lät bygga skolor och uppmuntrade flickor att börja studera. Men, skriver Charpentier: ”Det reaktionära prästerskapet vände sig mot Amanullah”. Och i januari 1929 fördrevs Amanullah från Kabul. Generalen Nadir blev kung. Nu stängdes alla flickskolor, den kvinnliga rösträtten avskaffades och slöjtvång infördes.

Efter att Nadir mördats 1933 blev en ung Mohammed Zahir kung. Under början av 1950-talet påbörjades åter en viss ”liberalisering”. Men den tog slut när kungens svåger prins Daoud blev premiärminister och landets ”verklige ledare”. Några år under 1960-talet skedde ändå en viss frigörelse, som sen också slogs tillbaka. År 1973 störtades så kung Zahir och Daoud utropade en republik. Men fem år senare, i april 1978, störtades Daoud av kommunisterna i Folkets Demokratiska Parti (PDPA) i ett uppror med bas i armén och flygvapnet, men utan någon egentlig social bas utanför Kabul och några andra städer (historien upprepar sig). Även denna ”kommunistiska” regim – som till slut inte kunde upprätthålla sitt styre utan stöd från den sovjetiska armén – påbörjade reformer som förbättrade situationen för kvinnor och flickor. Charpentier – som var i Afghanistan flera gånger under 1970-talet och den så kallade Saur-revolutionen –  berättar i sin bok från 1980 att 1976 var obeslöjade kvinnor ett undantag på gatorna i Kabul, men att de ökade under det nya styret. Han berättade också i sin bok om alfabetiseringskampanjen (analfabetismen var skyhög 1978: bland män 90 %, bland kvinnor 98%, enligt Tariq Ali) och det utökade antalet utbildningsplatser för flickor.

Den regim som upprättades efter ”Saur-revolutionen” 1978 och som stöddes av Sovjetunionen förbättrade alltså situationen för kvinnor och barn. Men ingen av dem som nu fortsätter att försvara den av USA ledda invasionen och krigsinsatsen tyckte att det fanns något förmildrande med den Sovjetstödda regimen eller Sovjets nästa tioåriga krig för att den förbättrade situationen för kvinnor och flickor i Afghanistan.

Vapnens otillräcklighet

Varken USA eller det dåvarande Sovjetunionen krigade för mänskliga rättigheters skull. Ändå är det ju argumenten om mänskliga rättigheter som skjuts i förgrunden för militära ingripanden där svenska trupper ska inordna sig i USA:s målsättningar. Men om det vore kampen för dessa rättigheter som var det primära så tror jag inte att det då heller skulle uppnås främst med utifrån kommande vapenmakt. Uppenbarligen räcker inte vapen för att förändra förhållanden och mänskliga rättigheter om inte tillräckligt många av de som bor i landet själva organiserar sig för sådana förändringar. Jag vet inte hur stort stöd talibanerna skulle ha ifall alla skulle få uttala sig utan vapenhot. Men säkert har många drivits i armarna på talibanerna av en utländsk armé som fört ett krig där många civila drabbats. Över huvud taget tycks USA:s sätt att ingripa runt om i världen alltid underskatta allt annat än just vapenmakt. På något sätt tycker jag att också Biden instämmer i detta då han i sitt tal tal sa:

Vi gav dem alla verktyg de kunde behöva. Vi betalade deras löner, sörjde för underhåll av deras flygvapen – något talibanerna inte har. Talibanerna har inget flygvapen. Vi gav nära luftstöd. …… .Vad vi inte kunde ge dem var viljan att kämpa för den framtiden (oklart vilken framtid Biden menar, men ändå – min anm.)

Nej just det. De behövde något annat än det som ”flygunderstöd” kunde ge.

Den trista och falska svenska ”debatten”

I samband med den hastiga flykten från Afghanistan uppstod den bisarra situationen att de högernationella partierna i Sverige: M,KD och SD plötsligt ömmade för några utsatta människor i Afghanistan. Dessa partier som alltid varit helt kallsinniga till att hjälpa unga människor på flykt från Afghanistan och istället velat kasta ut dem från Sverige kritiserade nu plötsligt regeringen. När det handlade  om de människor i Afghanistan som arbetat som tolkar åt den svenska krigsmakten var de plötsligt villiga att ”öppna sina hjärtan” som annars varit stängda sedan Reinfeldts tid.

Naturligtvis bör dessa tolkar hjälpas ut ur landet och välkomnas till Sverige. Men det borde också självklart gälla de unga människor med afghanskt ursprung som nu lever i en osäker tillvaro i Sverige. De borde få uppehållstillstånd så att de kan leva i trygghet och bygga upp en tillvaro här.

Om nedtvingade flygplan

Ett flygplan har tvingats ned. Ett plan på väg från Grekland till Litauen tvingades över luftrummet i Vitryssland/Belarus ner till flygplatsen i Minsk. Anledningen var att det fanns en öppen motståndare och kritiker till regimen ombord på flygplanet. Han togs av planet och fängslades. Det är naturligtvis upprörande. Och ”alla” är också upprörda: USA, EU, Sveriges regering, ledarskribenter. Ingen tycks oenig om det avskyvärda i övergreppet. Diskussionen handlar istället om hur Vitryssland/Belarus ska straffas.

Men minnet är lika kort som hyckleriet är stort.

Snowden

För snart åtta år sedan, den 2 juli 2013, tvingades ett annat plan ofrivilligt ner på marken. Det var ett plan med Bolivias dåvarande president Evo Morales ombord som tvingades ned i Österrike. Planet var på väg från Moskva där Morales varit på statsbesök. Det planet tvingades ned för att USA:s underrättelsetjänst misstänkte att en gentemot dem kritisk person befann sig ombord på planet. Planet tvingades ned genom att ett flertal länder på uppmaning från USA stängde sina luftrum. Det handlade då om Edward Snowden, en f.d. anställd vid CIA och visselblåsare som avslöjat storskaliga och topphemliga övervakningsprojekt från USA:s sida. Planet genomsöktes, men det visade sig att Snowden inte fanns ombord.

Morales flygplan

Den enda skillnaden mellan dessa händelser är att USA till skillnad från regimen i Vitryssland/Belarus inte lyckades med att få tag på sin regimkritiker. I bägge fallen handlar det om ett upprörande maktmissbruk. Men som ofta så tycks principer bara gälla för vissa fall och vissa länder. Ingen av de som nu är upprörda och uttalar sig var upprörda över kapningen av flygplanet med Bolivias statschef den 2 juli 2013. Många av dem var då istället behjälpliga i kapningen.

Vaccin och solidaritet

Vi är nu många i Sverige som går och väntar på att få bli vaccinerade mot covid. Hur organiseringen av detta sköts, till exempel i region Stockholm, är vi många som undrar över. Ändå känner nog de flesta av oss en sorts förtröstan i att vi kommer bli vaccinerade inom en inte alltför lång tid. Men hur ser det ut i världen?

I februari skrev jag en blogg om ”det faktum att den rika delen av världen har kapat åt sig av vaccinerna.” och att det inte bara var omoraliskt utan också dumt ”eftersom pandemin är global och inte kommer stoppas förrän det sker globalt”. Eller som det uttrycks av Världshälso-organisationen WHO: ”With a fast-moving pandemic, no one is safe, unless everyone is safe”.

I en artikel i Läkare utan gränsers fina tidskrift ”Direkt” (nr 1/2021) går det att läsa mer om detta.

Där framgår bland annat att ”länder med totalt 16 procent av världens befolkning har köpt 60 procent av tillgängligt vaccin”. Och att ”priset på de vaccin som ställts till låginkomst-ländernas förfogande hittills varit betydligt högre än vad EU och andra rikare länder får betala”.

I artikeln citeras Matti Sällberg, professor på Karolinska institutet, som i SVT:s Ekonomibyrån i januari sagt att: ”Klart att några blir rika på vaccinet och jag hoppas verkligen det. Det är ju ett tecken på att det fungerar”.

Mot detta synsätt ställer artikelförfattaren frågan:

…vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?

Det är minst sagt rimliga frågor. Men det stora problemet med att privata kapitalägare kan bli så rika på medicin – trots att samhället och skattebetalarna varit med och gjort produkterna möjliga – är ändå inte främst deras vinster, utan vad vinstdriften leder till. Det finns en fördelningsmekanism inrättad av WHO som heter Covax. Enligt den skulle alla anslutna länder få tillgång till vaccin. Tillgången skulle ske efter behov inte efter resurser. Men det är ju uppenbart att när produktionen av medicin domineras av ett antal stora företag med maximal vinst som mål så sker inte tilldelningen efter behov.

Pieter-Jan van Eggermont som är humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser påpekar att bolagen blir rika för att de lyckas förhandla fram ”särskilt förmånliga avtal och privilegier”.

Kate Elder, vaccinexpert på Läkare Utan Gränser understryker också att ”den här pandemin är inte över innan den är över för alla, överallt”. Hon vädjar därför till läkemedelsbolagen:

För att säkerställa att alla får tillgång till vaccinen måste läkemedelsbolagen göra det rätta och inte sätta ett orimligt pris på sina produkter. De borde inte sko sig på den här pandemin. De borde inte heller ta patent på de verktyg som behövs i kampen mot covid-19 utan tillåta produktion av mer prisvärda varianter av vaccinen.

Tyvärr tror jag inte att de stora läkemedelsbolagen frivilligt bryter med sin egen vinstlogik. För detta krävs nog inget annat än att tillverkningen och kontrollen tas över av samhällena, socialiseras ”helt enkelt”.

Istället för vinst som överordnat mål

Det finns definitivt olika grader av egoism hos olika rika länder och EU är inte värst. Men själv känner jag bara till ett enda land i världen som bryter med den kapitalistiska logiken och utformar såväl sjukvård som medicinförsäljning utifrån solidariska principer. Det är Kuba. Om du är en sådan som direkt studsar till när du läser att jag framhåller Kuba så vill jag dels hänvisa till en blogg som jag skrev när Fidel Castro hade dött (Castro, demokratin och Kuba) som resonerar lite mer generellt om Kuba. Men jag vill också hänvisa till en nyutkommen bok skriven av Louise Österlin: Kubas läkare – ut till världens alla hörn. Den berättar ingående om alla delar av Kubas framgångar på sjukvårdsområdet framförallt om den solidariska internationalismen med läkar- och sjukvårdsbrigader som reser ut i världen. 2019 var antalet läkare i Kuba 97 202. Av dessa arbetade 28 729 läkare ute i tjänst i 59 andra länder.

I boken beskrivs bland mycket annat hur Kuba började utveckla sin bioteknologi på 1990-talet och att deras produktion av vaccin, mediciner och andra farmaceutiska produkter idag är en av de snabbast expanderande i hela världen. För kubanska medborgare innebär det att det finns mediciner som antingen är gratis eller mycket billiga. Och till fattiga länder säljer Kuba i solidarisk anda dessa produkter till mycket låga priser. När det gäller export till rika länder tar Kuba däremot betalt utifrån marknaden och får på detta vis in välbehövliga pengar till statskassan som kan användas inom den egna hälsovården. De gör alltså tvärtom mot de ”prismekanismer” som beskrevs ovan i tidskriften Direkt.

Som enda Latinamerikanska land har Kuba också utvecklat vaccin mot covid vilket du kan läsa om i en artikel av Helen Yaffe.

Beställ boken ”Kubas läkare – ut till världens alla hörn” från svensk-kubanska föreningens butik. Boken är på 248 sidor, rikt illustrerad med foton och kartor. Pris 120 kronor plus porto.

”Trumpismen” och rasismen

Ingen vet ännu hur Trump-klanen och dess stormtrupper kommer agera framöver. Men det som kan kallas för ”Trumpismen” kommer sannolikt inte försvinna även om personen Trump skulle försvinna ut i kulisserna. Eftersom fenomenet med fascistliknande rörelser fått en ökad utbredning i hela världen och på grund av USA:s roll som supermakt med oöverträffade militära ”muskler”, så är det naturligtvis viktigt att försöka förstå vad som händer och vad det handlar om.

Bello

En mycket viktig faktor är rasismen som ser olika ut i olika länder men har en speciell bakgrund och historia i USA. Walden Bello skriver om detta i en artikel (America Has Entered the Weimar Era) i Foreign Policy in Focus (FPIF) att krisen i USA har byggts upp under årtionden och påskyndats av COVID-19, men att:

Centralt för att förklara denna kris är utvecklingen av den vita överhögheten, ett villkor som det republikanska partiet har utnyttjat framgångsrikt sedan slutet av sextiotalet….

Bello menar att det Republikanska partiet  har gjort sig till representant för en rasmässig majoritet som vill bevara överhöghet men känner sig hotad av ”den demografiska och kulturella expansionen i det icke-vita” USA.

Han tar upp det faktum att ”sådana viktiga amerikanska industrier som konsumentelektronik, apparater, verktygsmaskiner, bildelar, möbler, telekommunikationsutrustning och många andra som varit giganterna i det kapitalistiska globala produktionssystemet överförts till Kina”. Bello menar att det  har bidragit till en enorm ökning av klassklyftorna i USA och har kunnat utnyttjas av Trump.

Bello skriver:

Undertexten för den Trumpiska kontrarevolutionen har i själva verket återställt den amerikanska drömmen, de ljusa utsikterna för social uppstigning, till dess rättmätiga ägare – det vill säga till vita amerikaner och endast dem.

En bok jag rekommenderar

För att förstå olika fenomen är kunskap om historia alltid viktigt. För den som vill förstå rasismen i USA och dess historia från slaveriet och framåt vill jag rekommendera en bok som snart kommer ges ut. Den är skriven av min vän Peter Widén och jag har haft förmånen att läsa den innan den trycks. Därför kan och vill jag varmt rekommendera den.

I boken Svart historia. Slaveri – rekonstruktion – återförslavning beskrivs afroamerikanernas väg från inbördeskriget och slaveriets avskaffande, genom den korta perioden av frihet och politiskt inflytande och tillbaka till ett, för många, ännu värre förtryck och lidande.

Widén beskriver i bokens förord hur han som är född 1949 såg nyhetsinslagen på TV i början av 1960-talet:

…där rasande vita rasister (rashatare som vi sa på den tiden) kantade gatorna och försökte stoppa manifestationer och hindra svarta barn att komma in i segregerade skolor …… Vi såg hur vita sydstatspoliser släppte loss  besinningslöst våld på gatorna, vi såg offren för bomber och överfall. Jag minns hur jag inte kunde få ihop det. Hur kunde färgen på andra människors hud utlösa detta hat?

Denna text ska försöka besvara de frågor som jag som 11-åring ställde mej själv.”

Widéns bok beskriver hur afro-amerikanerna blev formellt fria 1863 (under inbördeskriget) och under en period efter 1867 och ett antal år framåt åtnjöt ”politiska rättigheter som de senare inte skulle få uppleva närheten av förrän genom medborgarrättsrörelsens kamp hundra år senare”. I boken beskrivs hur dessa rättigheter trampades ner så att afro-amerikanerna i slutet av 1890-talet inte längre hade några som helst demokratiska rättigheter utan återgick till ”semi-slaveri” eller rent slaveri. Widén synar både de krafter som låg bakom det som kallats ”The Radical Reconstruction” liksom hur den kontrarevolution gick till som innebar förstörelsen av den radikala rekonstruktionen.

Du kan redan nu förbeställa boken från Bokförläggarna Röda Rummet.

Sätt in 200 kronor på pg 78 19 17–0,
eller swisha till 123 478 3403.
Skriv ”Svart” och namn och adress i meddelandet,
så får du boken med posten så snart den är tryckt.

%d bloggare gillar detta: