Alla inlägg i kategori Bostad

Tur eller otur

Ibland hör eller ser man ett reportage på radio eller TV som verkligen berör. Igår (lördag) lyssnade jag på Konflikt i P1. Det handlade om arbete, vad det är värt, hur länge och hur mycket vi ska arbeta.

Det för mig starkt berörande var en intervju med den ensamstående mamman Jenny Karlsson i Haninge utanför Stockholm. Hon berättade om sitt liv och att hon nu tvingas jobba dubbla städjobb för att få lönen att räcka till.

Jag kan inte återge intervjun, utan uppmanar dig att lyssna på den. Jenny Karlsson beskriver utan att beklaga sig de svårigheter hon gått igenom och de svårigheter hon nu har. När jag lyssnar grips jag av både sorg och ilska över att vi inte kommit längre ens i Sveriges rika land. Inte när det gäller allas möjligheter att leva i lugn och trygghet utan stress över att få det att gå ihop ekonomiskt.

Jag vet att många, fortfarande, även av så kallat vanligt folk, har det bra materiellt, trots att klyftorna ökat. Men samtidigt har vi medmänniskor som Jenny som trots att de sliter hårt inte får ”lön för mödan”.

Jag tänker när jag lyssnar på reportaget att bland oss som inte tillhör de rika så handlar det mest om tur eller otur. Tur att inte bli långvarigt sjuk. Tur att dela livet och hushållsekonomin med en annan människa. Tur på bostadsmarknaden att hitta ett bra boende till rimligt pris. En massa andra olika sorts tur eller otur som avgör väldigt mycket hur du får det och hur du har det. Så skulle det inte behöva vara ifall vi hade ett samhälle där alla garanterades grundläggande tryggheter. Där inte långvarig sjukdom ska tvinga dig att leva sämre än andra. Där vi inte behövde höra skitsnacket om att ”det ska löna sig att arbeta” utan där det istället verkligen gjorde det för alla.

Så lyssna på intervjun (på SRPlay, den tar ungefär en kvart) och fundera sedan på vad du tror att vår nuvarande stats- eller finansminister skulle säga till Jenny Karlsson.

Om du sitter kvar och lyssnar vidare kan du höra om fransmännens ilska mot Macrons pensionsreform och eventuellt se att deras reaktion kanske inte är så konstig, medan däremot vår brist på reaktioner är det. Du kan också få höra argument för 4-dagarsvecka från bland annat Storbritannien.

1 kommentar
by anders fraurud on 7 maj, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Bostad, Klass, Rikedomens fördelning
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 7 maj, 2023

https://pepprat.org/2023/05/07/tur-eller-otur/

Uppsalas styrande slår mot offren istället för förövarna

*

Det är mycket svårt för många människor att skaffa sig en bostad i Sverige. Jag har skrivit om det förut. Det finns för få bostäder och de som finns (och ännu mer de som byggs) är alltför dyra för dem som behöver dem. Det har förvärrats av att vi har haft en lång period av minskat byggande i förhållande till behoven (speciellt i jämförelse med 1950- och 60-talet då staten verkligen satsade på detta). Dessutom har hyreslägenheternas andel av det totala bostadsbeståndet minskat, vilket gjort det ännu svårare för alla utan tillgång till mer pengar.

Ett fenomen som ökar när det finns en stor brist är det som kallas svart marknad. När det gäller bostäder yttrar sig detta främst när det gäller hyresrätter och i form av otillåten andrahandsuthyrning, handel med hyreskontrakt och bedrägerier.

I Uppsala, och i en mängd andra kommuner, har de som nu styr kommunen (en allians mellan socialdemokrater, liberaler och miljöpartister) bestämt att man ska försöka få stopp på den kriminella verksamheten med svart uthyrning av lägenheter. Sättet som man valt för detta är att sedan två år neka ekonomiskt bistånd till familjer som hyr lägenheter svart. Det har hittills drabbat ungefär 70 hushåll varav många barnfamiljer. Många socialsekreterare som ser hur detta drabbat människor som redan har det svårt, har reagerat. Sättet att angripa problemen är både hjärtlöst och utan någon som helst socialt perspektiv. Dessa politiker borde ställa sig den grundläggande  frågan om vem som är offer och vem som är förövare. Det blir inte mindre illa av att det i lokal-TV avslöjas att kommunens  eget bostadsbolag Uppsalahem inte polisanmält ett enda av de över 200 misstänkta svartkontrakten som de upptäckt. Förövare som tjänar pengar på att utnyttja människor som är i desperat behov av en lägenhet går fria medan offren sätts åt.

När det socialdemokratiska kommunalrådet Erik Pelling intervjuas i lokal-TV försvarar han indragna ekonomiska bistånd och säger att åtgärderna visserligen drabbar de som hyr svart, men ”vi har inte något alternativ, vi kan inte fortsätta göda kriminella”.

Tyvärr verkar det bara vara Vänsterpartiet som reagerar mot denna skamliga politik. Tobias Smedberg (v) går till hårt angrepp mot att fattiga barnfamiljer görs bostadslösa och lovar att ta frågan till kommunfullmäktige ”så att övriga partier får bekänna färg inför allmänheten”.

Igår intervjuades det liberala kommunalrådet Mohammed Hassan som alltså liksom Pelling hör till en av de ansvariga för beslutet att dra in försörjningsstödet. Han säger där att utvärderingen av deras åtgärder ska påskyndas. Om åtgärderna ”slagit fel, så ska vi självklart ompröva det”. Det låter i mina öron som ett försök till reträtt, vilket naturligtvis är positivt. Samtidigt har jag svårt att förstå hur det över huvud taget kan vara en fråga för utredning. Att sanktioner mot utsatta fattiga utan egen lägenhet ”slår fel” borde vara självklart.

Vi får se vad som händer…

________________________________

*bilden publicerad med tillåtelse av Max Gustafson

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 19 februari, 2022  •  Permalänk
Publicerad i Bostad
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 19 februari, 2022

https://pepprat.org/2022/02/19/uppsalas-styrande-slar-mot-offren-istallet-for-forovarna/

Annie Lööf och konsten att inte svara på en fråga.

Så backade då centerpartiet från punkt 44 i Januariavtalet, punkten om att ”Fri hyressättning vid nybyggnation införs”. Anledningen var naturligtvis att vänsterpartiet gjorde det som Busch m.fl. sagt att vänsterpartiet inte skulle göra och som socialdemokraterna inte heller verkade tro var möjligt. Vänsterpartiet deklarerade att gränsen var nådd. Att de, som de lovat när de med gul knapp (nedlagd röst) släppte fram regeringen under Stefan Löfven,inte skulle acceptera marknadshyror.

Som många från olika politiska vinklar såg låg då bollen hos centerpartiet. De höll den ganska länge. Så länge att misstroendeomröstningen genomfördes. Den fråga som många då ställer sig är naturligtvis varför centerpartiet inte släppte kravet på marknadshyror redan innan omröstningen i riksdagen. Till exempel dagen innan omröstningen i måndags.

Ett vanligt politiskt konstnummer från många politiker är att undvika att svara på frågor. Det är så vanligt så att man nog kan anta att det ingår i den medieträning som de får. Men ganska irriterande för oss andra. I gårdagens Aktuellt på SVT gör Annie Lööf en uppvisning som slår det mesta.

Intervjuaren frågar naturligtvis Lööf varför centerpartiet nu släppt kravet i punkt 44.

Lööf svarar att de nu vill stryka punkt 44 för ”det är en politisk realitet” då det ”inte finns någon politisk majoritet för att genomföra detta”. På detta följer den naturliga följdfrågan från intervjuaren:

”Varför gjorde ni inte det här redan i söndags, då hade ju inte Stefan Löfven fallit?”

Efter detta börjar Annie Lööfs akrobatik i konsten att inte svara på en fråga.

Svar nummer 1 löd: Vi mötte v med ”partförhandlingslösningen”. Det är alltså det här fiffiga förslaget att låta hyresgästföreningen (HGF) få förhandla med fastighetsägarna, men på grundval av punkt 44 som genomförs ifall parterna inte når en lösning. Birger Schlaug skrev om detta i Aftonbladet:

…det Löfven erbjuder Dadgostar är ett förhandlingsupplägg som vore värdigt Putin.  Regeringen genomför det en part (Fastighetsägarna) vill om inte motparten (Hyresgästföreningen) gör det innan dess … Det är en förhandling som kunnat beskrivas i Djurfarmen. Grisen Napoleon hade ansett det vara en fri förhandling i demokratisk ordning.

Lööfs sätt att framställa saken som ett ”erbjudande” är alltså falskt. Men dessutom visste hon och centerpartiet ju redan innan omröstningen i riksdagen att vänsterpartiet avvisade ”erbjudandet”. Det säger hon själv också i intervjun att hon visste. Intervjuaren gör alltså ett  nytt försök och upprepar frågan om varför de inte redan i söndags drog tillbaka punkt 44.

Svar nummer 2 lyder då: ”att vi nu går fram handlar inte om utpressningshot från V utan om att m och kd varit vänsterpartiets nyttiga idioter” därför har ”vi nu lagt saken åt sidan”.

Då det ju inte heller är ett svar på frågan gör intervjuaren ett nytt försök.

Svar nummer 3 är då att ”det var ju andra partier som avsatte Löfven och ställde till oreda”. Alltså ett sorts moraliserande som inte heller svarar på frågan. Intervjuaren gör då ett nytt försök och säger: ”jag förstår men du kände ju till att det skulle bli så här….varför backade ni inte redan i söndags?

Svar nummer 4 lyder då: ”vi kunde inte backa i söndags utan vi gav vänsterpartiet ett av de huvudalternativ som de hade…men nu räckte inte det, utan förslaget föll”. Det är ju som alla kan se bara ett upprepande och ett konstaterande men inte heller det något svar på frågan. Efter det fortsätter Lööf att upprepa  kända ståndpunkter (för att fylla ut tiden?) och intervjuaren ger upp (?) och lämnar frågan om varför centerpartiet inte släppte punkt 44 om marknadshyror innan misstroendeomröstningen och det tillstånd av ”politisk oreda” som enligt centerpartiet blev resultatet.

1 kommentar
by anders fraurud on 24 juni, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Bostad, Höger, Media, Vänsterpartiet
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 24 juni, 2021

https://pepprat.org/2021/06/24/annie-loof-och-konsten-att-inte-svara-pa-en-fraga/

Bostad – en mänsklig rättighet

Enligt Boverket var det förra året 207 kommuner som ”angav underskott på bostäder i kommunen som helhet”. Enligt Boverkets prognoser från december 2020, behöver mellan 592 000 och 664 000 bostäder byggas under tioårsperioden 2020–2029.

Som framgår av detta diagram från SCB så har bostadsbyggandet också minskat ordentligt sedan 1950- och 60-talet. Vi har haft en lång period av minskat byggande i förhållande till behoven. Som du kan se så byggdes det mellan 60 000 och 80 000 lägenheter under 1960- och början av 1970-talet. Vi var då dessutom färre invånare i landet. Denna period av byggande – det så kallade miljonprogrammet – var en stor politisk satsning. Politiken lät då inte marknadskrafterna ensamma ta hand om utvecklingen utan styrde den.

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) fanns det 4 924 792 bostadslägenheter i Sverige vid utgången av år 2018. Av dessa var 1 872 171 lägenheter i hyresrätter. Utvecklingen för det totala antalet hyresrätter framgår av detta diagram:

Samtidigt har hyreslägenheternas andel av det totala bostadsbeståndet minskat, vilket framgår av detta diagram:

Människor som inte har mycket pengar efterfrågar främst hyresrätter. Men som Boverket konstaterar så fungerar bostadsmarknaden ”ofta dåligt för hushåll som har svag ekonomi”:

Bostadsbyggandet riktar sig ofta till hushåll med högre inkomster, medan lågt betalda yrkesgrupper har svårt att klara de hyror och priser som gäller i nyproduktionen.

En urvalsundersökning visar att bortåt hälften av de 40 procent av hushållen som har lägst inkomster inte har tillräckligt mycket pengar kvar när boendet är betalt, för att klara övriga levnadskostnader……Uppräknat på riket motsvarar det ca 770 000 hushåll, med sammanlagt 1,5 miljoner individer.

Problemet är alltså att det finns för få bostäder och att de som finns (och ännu mer de som byggs) är alltför dyra för dem som behöver dem.

För att både få fart på bostadsbyggandet och få fram bostäder, med hyror som även de som inte har stora tillgångar kan ha råd att bo i, måste det till kraftiga statliga ingrepp, satsningar och styrning. Satsningar liknande dem som var med miljonprogrammet på 1960-70-talet. En sådan satsning måste också vägledas av synsättet att en bostad i första hand är ett hem och en mänsklig rättighet, inte en vara. Rätten till ett hem är för övrigt inskriven i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§ 25) tillsammans med sådant som mat och hälsovård.

”Fri hyressättning”

Nu har det lagts fram ett förslag av regeringen om ”fri hyressättning” i nyproducerade lägenheter. Enligt förslaget ska det gälla från och med nästa sommar. Förslaget är ett resultat av framgångarna för Centerpartiet och Liberalerna i förhandlingarna om det s.k. Januariavtalet som regeringen styr utifrån. De liberala ville ha marknadshyror och fick det (och en hel del annat) i Januari-avtalet.

De hyror som nu gäller är ju inte – trots vad de borgerliga säger – ett resultat av någon planekonomi. Naturligtvis är det marknadsmässiga förhållanden som styr över byggandet och hyrorna. Annars skulle det inte vara så att det byggs mest för dem som har ekonomiska resurser och nästan inte alls efter de verkliga behoven. Men det finns ändå vissa begränsningar. Hyreshöjningar måste till exempel förhandlas med Hyresgästföreningen. Enligt det här förslaget så ska hyresvärden (än så länge vid nyproduktion) själv bestämma hyran för en enskild lägenhet, utan att behöva förhandla med Hyresgästföreningen. I utredningen uttrycks detta som att nu ska ”hyresvärd och hyresgäst fritt få komma överens om hyrans storlek”. Det låter ju betydligt tjusigare än det är. För vilken kraft att förhandla har en enskild människa som behöver en bostad? Det är knappast så att hyresvärden kommer sänka hyran för den som säger att det är för dyrt och att den inte har råd. Problemet nu är ju att de nyproducerade lägenheterna redan har alldeles för höga hyror för de flesta. Inte kommer de bli lägre för att hyresvärdarna får sätta hyran själva utan att behöva förhandla med hyresgästernas organisation. Såvitt jag kan se så motsäger inte heller utredarna om ”fri hyressättning” detta. De skriver bland annat att:  ”När bostadshyrorna inte avspeglar marknadspriset, dvs. vad hyran skulle vara på en fri marknad skapas förutsättningar för en svart marknad”. Det vill säga hyran skulle vara högre och mer likna nivåerna på den svarta marknaden. Naturligtvis leder bristsituationer – som här på bostäder – till uppkomsten av svarta marknader. Samvetslösa typer utnyttjar marknadssituationen helt enkelt. Det måste naturligtvis bekämpas. Men det går bara att få bort helt och hållet genom att öka tillgången på bostäder med rimliga priser så att de motsvarar behoven.

Hyresgästföreningen har beräknat konsekvenserna av fri hyressättning i Uppsala. Enligt en rapport skulle hyrorna höjas med 34 %. Hyrorna för en tvåa på 57 kvm skulle öka från 6 200 kr/mån (dagens genomsnitt) till 8 079 kr/mån i marknadsscenariot.  Den lägsta marknadshyran skattas till 6 843 kr/mån i Vattholmaområdet och den högsta till 9 038 kr/mån i centrala Uppsala.

De som är anhängare av denna förändring  mot mer marknad hävdar att den ”fria hyressättningen” kommer leda till att fastighetsbolagen vill producera fler lägenheter än vad de gör nu. Men om det vore så, vilka är det då som ska flytta in och betala hyrorna i dessa fler och dyrare lägenheter? De som behöver dem kan knappast göra det nu. Så varför skulle de göra det då? Enligt en beräkning skulle kostnaderna för bostadsbidrag öka med 35 miljarder kronor jämfört med i dag. Pengar som skyfflas från staten in i fastighetsbolagen.

Reaktioner från högerkanten

De tydliga ideologiska skälen till att införa rena marknadshyror har vi den senaste tiden kunnat höra från några moderata studenter som bildat något som de kallar ”Hyresgästförbundet”. I en artikel i Expressen beskrev de sin syn på bostadsmarknaden. De tyckte att den ”som värderar bostaden högst ska få flytta in, inte den som har flest ködagar”. Ordet ”värderar” är en omskrivning för den som vill och kan betala mest. De tillhör en strömning inom borgerligheten som tycks anse att allting ska fördelas efter ekonomiska resurser, även grundläggande mänskliga behov.

Sverigedemokraterna är här intressanta att studera som exempel på hur det partiet fungerar. Inför valet 2018 uttalade sig SD:s bostadspolitiske talesperson Roger Hedlund i Aftonbladet om marknadshyror. Han sa då att man var öppna för att diskutera frågan ”om den skulle ingå i ett större sammanhang”. Då ”utesluter vi inte att diskutera marknadshyror”, sa SD-representanten 1918. Men nu har partiledaren Åkesson satt upp fingret i luften och sett att detta är en fråga där de kan förbättra sin ”folklighet”. I Expressen säger han inte bara ”att marknadshyror är fel väg att gå” utan angriper också utifrån detta socialdemokraterna för ”skamlöst hyckleri”. Det är sorgligt att han ges den möjligheten. För ytterst handlar det om socialdemokraterna. Det har varit en hel del protester från hyresgästföreningar och olika aktivistgrupper runt om i landet. Men nu måste också alla de som fortfarande betraktar sig som socialdemokrater, väljare eller gräsrötter inom rörelsen reagera. Räcker det inte nu? Det är ni som måste få ledarna att backa. Minns dessa ord av Olof Palme:

Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna”

PS: Från en vän nås jag också av ett annat initiativ i kampen för bostaden som ett hem och en mänsklig rättighet. Det är Bostadsvrålet som är en nationell plattform ”som gemensamt för fram de boendes perspektiv”.

Den 9-10 oktober ordnar de ett ”digitalt bostadsvrål” med temat:

Rätten till ett värdigt hem – en annan bostadspolitik är möjlig!

Där välkomnar de ”alla kämpar i ideella föreningar, nätverk, hyresrättsaktivister, bostadsforskare och gräsrotsrörelser” mot marknadshyror, renovräkningar och utförsäljningar av hyresrätter.

1 kommentar
by anders fraurud on 7 juni, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Bostad, Höger, Socialdemokratin
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 7 juni, 2021

https://pepprat.org/2021/06/07/bostad-en-mansklig-rattighet/

Ett program för att vända utvecklingen

Så börjar vi då på ett nytt år och tänker och hoppas att det måste bli bättre. De flesta tänker väl på att vi ska kunna tränga tillbaka pandemin med hjälp av omfattande vaccineringar. Och på många sätt känns det som en förutsättning för så mycket annat. För att vi ska kunna komma ut tillsammans och ta strid. Pandemin avslöjade ju de anhopade problemen med nedrustad välfärd. Och klimatkrisen blev inte mindre. Angreppen på fackliga rättigheter fortsatte….och så vidare.

Därför kändes det bra när jag dagen innan Nyårsafton nåddes av ett mejl med ett budskap från Välfärdsalliansen i Stockholm. Välfärdsalliansen är en sammanslutning av många olika organisationer. Förutom organisationen Gemensam Välfärd består alliansen av Hyresgästföreningen region Stockholm, olika fackliga organisationer som Seko Stockholm, Norra Järva stadsdelsråd, Klimataktion, Rädda hyresrätterna, m.fl.

De kallar sitt upprop för ”Nyårslöfte” men det är mer av ett program för handling som välformulerat ringar in de viktigaste frågorna att bygga rörelse och ta strid kring under kommande år.

Så här skriver de:

Klockan ringer ut för 2020 – ett riktigt ruggigt år med coronapandemi, klimatförsämring och trumpism plus hot mot anställningsskydd, rätten till en bostad och social trygghet här. Så låt oss göra det som väntar bakom hörnet till Vändpunkternas år. Här är Välfärdsalliansens nyårslöfte – låt oss bli många som avger det! För ett Godare Nytt 2021!

NYÅRSLÖFTET :

FÖR VÄLFÄRD, TRYGGHET OCH KLIMATRÄTTVISA

Den värsta faran heter inte pandemi, klimatkris eller högerfara – den stavas uppgivenhet. Vanmakt inför ett dödligt virus och en samhällsutveckling åt fel håll med ökade klyftor, minskad trygghet och klimatförsämring hotar med förlamning – och viljelös anpassning.

Men det är vi människor som själva och tillsammans avgör vårt öde. Så låt oss mitt i den mörkaste månaden avge ett gemensamt nyårslöfte:

Nej, vi tänker inte passivt acceptera, ge upp och foga oss! Tvärtom, de väldiga utmaningarna från pandemin, klimatförsämringen och välfärdskrisen sporrar oss att hålla hoppet och möjligheterna levande. Tillsammans kan vi hejda tillbakagången och bana andra vägar.

Välfärdsalliansen som bildades våren 2019 av hyresgäster, fackföreningsfolk, välfärdsförsvarare och klimataktivister vill göra 2021 till vändpunkternas år.

FÖRSVARA ANSTÄLLNINGSTRYGGHETEN

Vi försvarar anställningstryggheten trots januariavtal och eftergifter. Hur kan ett fullgott anställningsskydd försvagas när just osäkra timanställningar har bidragit till smittspridning på äldreboenden? Den statliga Coronakommissionen underströk i sin första rapport betydelsen av fasta anställningar och trygghet för personalen som en viktig förutsättning för smittsäkrare omsorg.

När permitteringar och varsel drabbar jobben på bred front i pandemins spår behöver vi stärkt anställningsskydd, inte försvagat.

Välfärdsalliansen står för det fackliga försvaret av anställningstryggheten mot Svenskt Näringslivs, borgerlighetens och januariavtalets strävan att försämra den.

FÖRSVARA RÄTTEN TILL BOSTAD MOT MARKNADSHYROR

Vi försvarar rätten till en bra bostad med rimlig hyra mot alla försök att införa marknadshyror. Trångboddhet, tillfällighetsboende, vräkningar och hemlöshet drabbar inte bara människor genom knapphet och sociala svårigheter. Pandemin har också visat på hälsoriskerna när rekommendationer om fysisk distans och skydd av äldre inte kan efterlevas.

Istället för att öppna upp för marknadshyror genom ”fri hyressättning” i nyproduktion och därmed hyreshöjningar för alla, krävs en motsatt politik.

Välfärdsalliansen står för hyresgäströrelsens försvar av rätten till ett gott hem med rimlig hyra mot fastighetskapitalets och januariavtalets strävan efter marknadshyror.

FÖRSVARA EN JÄMLIK VÄLFÄRD UTAN VINSTINTRESSEN

Sveriges svårigheter att skydda de äldre mot Coronasmittan handlar om långvarig försummelse av många regeringar, visar Coronakommissionen. Privatiseringar, uppsplittring, marknadsstyrning (NPM), avsaknad av smittskyddsutrustning, av läkare, sjuksköterskor och fasta personalstyrkor har bidragit. Liknande svagheter uppvisas från andra verksamheter, som på de vinstdrivna skolkoncernernas och den upphandlade spårtrafikens områden.

Istället för att gå vidare längs privatiseringar och marknadsutsättning krävs en motsatt politik.

Välfärdsalliansen står för välfärdsfackens, brukarnas och samhällets behov av en jämlik, gemensam och demokratiskt styrd välfärd för människors behov inte företagsvinsternas.

FÖRSVARA EN RÄTTVIS KLIMATOMSTÄLLNING

Pandemikrisen med dess följder för så många människors liv, behoven av att ta solidariskt ansvar mot smittspridningen plus de stora kraven på stat och myndigheter att stötta samhällsekonomin och enskilda, organisera smittskydd och massvaccinering säger något om vad som krävs inför den ännu större utmaningen, klimatkrisen. Behovet av snabb, grön omställning kräver hela samhällets förändringsarbete, från vardagens levnadssätt till det övergripande – produktion, transporter, teknikutveckling, infrastruktur, boenden.

Här finns inget utrymme för ”låt-gå”-politik och kortsynt jakt på fördelar eller vinster. Klimatomställning är vår gemensamma överlevnadsfråga.

Välfärdsalliansen gör gemensam sak med klimatrörelsens deklaration av Klimatnödläge och krav på omställning av samhället till balans med naturen. Tillsammans med klimataktivismen vill vi bidra till att återstarta samhället på en grund av jämlik gemenskap och ekologiskt ansvar.

LÅT OSS GÖRA 2021 TILL VÄNDPUNKTERNAS ÅR

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 1 januari, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Bostad, Fackligt, Klimat och miljö, Välfärden
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 1 januari, 2021

https://pepprat.org/2021/01/01/ett-program-for-att-vanda-utvecklingen/

Push – en film att beröras och lära sig av

Att sätta våra kunders intressen först är kärnan i vår kapitalförvaltningsfilosofi. Vi skräddarsyr också våra investeringsstrategier efter kundens specifika behov. Denna strategi har lett till hög kundnöjdhet.

Presentation på riskkapitalbolaget Blackstones hemsida

Vi vet nu alltmer om Amazonas betydelse för alla människor på jorden. Vi vet också att Amazonas, trots detta, skövlas och brinner. Där äger det amerikanska företaget Blackstone bolag som bygger motorväg rakt genom regnskogen. ”Kunderna” är kanske nöjda. Men vi vet att alla andra betalar priset.

Blackstone har också sedan ganska länge funnits inom ”fastighetsbranschen”runt om i världen. Även i Sverige. Via dotterbolagaget Hembla äger de hyreshus i till exempel Valsätra här i Uppsala, Husby i Stockholm och ett flertal andra orter. På sin hemsida beskriver sig företaget så här: ”Hembla AB är ett fastighetsbolag inriktat på att äga och utveckla hyresbostäder i miljonprogrammen i Stockholmregionen”. Riktigare är att säga att företaget ingår i Blackstones ”affärsidé” om att förvärva fastigheter runt om i världen i fattigare områden med hus i sämre skick, varefter man gör kosmetiska ”renoveringar” och chockhöjer hyrorna.

I tidningen Fastighetsnytt kan man läsa glada artiklar om dessa förvärv – i samma anda som i det inledande citatet ovan:

Precis som när det gäller skövlingen av Amazonas så drar Blackstone till sig annat kapital. I Amazonas har till exempel Swedbank fingrarna med i förstörelsen. När det gäller nedtrampandet av hyresgästers rätt att bo bra/ha ett hem till rimligt pris är det samma sak. Visserligen äger Blackstone via Vega Holdco S.à r.l. 69,36 % av rösterna i företaget Hembla. Men där finns också en mängd mindre ägare. Bland de som sticker ut och får åtminstone mig att undra är till exempel Länsförsäkringar med 3,49% och Fjärde AP-fonden med 1,16%.

Varför skriver jag då om detta? Jo igår var jag på förhandsvisningen av Fredrik Gerttens film Push som på ett levande, berörande och begripligt sätt förklarar vad som händer i alla världens städer och de komplicerade sammanhang där några riktiga monster i det nuvarande ekonomiska systemet förvandlar människors hem till varor att spekulera i. Den skildrar en brutal och skrämmande verklighet. Men den avslutas också med ett visst hopp vad gäller motstånd och organisering i flera städer som Barcelona, Berlin och New York.

Andra har recenserat filmen, till exempel Daniel Suhonen i Aftonbladet. Läs den. Jag vill bara säga: se filmen!

Om du också är utsatt för det som numera kallas renovräkning, att man tvingas från sitt hem efter renoveringar som höjer hyran utöver ens ekonomiska möjligheter, så vill jag också passa på att rekommendera en fin liten bok om motstånd: RENOVRÄKT – Hyresvärdars makt(spel) och hur du tar striden.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 9 september, 2019  •  Permalänk
Publicerad i Bostad, Kapitalism
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 9 september, 2019

https://pepprat.org/2019/09/09/push-en-film-att-beroras-och-lara-sig-av/

”Premiumlägenheter” sa vd:n

Enligt Boverket rapporterade 243 av Sveriges 290 kommuner att de hade bostadsbrist 2018. Ändå har det byggts mycket under senare år, inte minst här i Uppsala. Men nu tycks det som om takten i byggandet minskar trots att det skulle behöva byggas mer. Enligt Sveriges Byggindustrier påbörjades 55 000 nybyggnationer 2018  men prognosen för 2019 är 46 000.

Det som egentligen mest efterfrågas är billiga bostäder och hyresrätter, framförallt tvåor och treor. Här i Uppsala är det också ofta svårt för studenter att få tag i en bostad. Men det är någonting med det här med marknaden som inte fungerar. Då menar jag inte bara det att jag – precis som med till exempel mediciner – inte tycker att en lägenhet bör betraktas som en vara vilken som helst. Det är också det att marknaden så uppenbart inte möter den verkliga  efterfrågan, alltså den som människor uttrycker även om det kanske inte sker via deras plånböcker.

Här i Uppsala har vi ett aktuellt exempel på problemet. I årsskiftet 2016/2017 stängde First Hotel Linné sin verksamhet i det så kallade Klosettpalatset på Skolgatan i Uppsala. Fastigheten köptes för 185 miljoner kronor av Fastighetsbolaget Tobin properties.  På 6 000 kvadratmeter skulle bolaget bygga ett hundratal mindre lägenheter. Men nu var det ju det här med marknaden. Tänkte bolaget bygga billiga hyresrätter till exempel för studenter i Uppsala? Nej, det skulle istället bli ”attraktiva lägenheter”. Så här uttryckte sig den dåvarande vd:n Erik Karlin* när det gällde vilken typ av lägenheter det handlade om:

Vissa vill kalla våra lägenheter för lyxlägenheter, men jag skulle kanske kalla det premiumlägenheter. Vi tror att lägenheterna passar en modern storstadsmänniska.

Dessa ”moderna storstadsmänniskor” finns nog. Men uppenbarligen hade de redan hittat sina ”premiumlägenheter” någon annanstans. De många bostadssökande, som kanske inte tillhör kategorin ”moderna storstadsmänniskor”, utan bara helt enkelt behövde någonstans att bo, har däremot, om de gått förbi fastigheten under de senaste åren, kunnat se ett tomt och alltmer förfallet hus. Några bostäder har det däremot inte blivit. Istället har huset stått tomt i två år.

Häromdagen uttalade sig den nye vd:n Mathias Wallestam till lokalnyheterna om detta. Även han talade om att de ville bygga ”attraktiva bostäder” men, som han uttryckte det:  ”sen ändrades marknaden”. Och därför var det nu ”ett tag kvar innan marknaden är tillbaka till de nivåer och de förutsättningar som vi vill att det ska vara”. Alltså: eftersom de inte fick de vinster som de ville ha så fick huset istället stå tomt och förfalla. De inväntar de ”moderna stadsmänniskor” som söker dyra ”premiumlägenheter”. Under tiden väntar hundra personer som skulle ha behövt en liten lägenhet i en kö någonstans.

Det är någonting med marknaden…..

Uppsala

*Erik Karlin fick sen i september 2018  sparken och lämnade ”med omedelbar verkan”.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 11 januari, 2019  •  Permalänk
Publicerad i Bostad, Marknadsvansinnet
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 11 januari, 2019

https://pepprat.org/2019/01/11/premiumlagenheter-sa-vdn/

En fredagskväll i Tensta

Det skrivs mycket om vissa förortsområden nu. Och jag snubblar redan på ordet. För själva ordet ”förort” har ju fått en klang och en betydelse som numera diskvalificerar Bromma i Stockholm eller Sunnersta i Uppsala. Dessutom har många politiker och skribenter börjat använda det vidriga ordet ”utanförskap” för att beskriva hela områden.

Precis som andra platser, förhållanden eller människor bör dessa områden varken romantiseras och förbättras eller ensidigt nedsvärtas. Därför behövs olika berättelser. Och då menar jag inte ”berättelser” i den (post?)moderna meningen, utan just bara berättelser.

Denna lilla sanna berättelse skriven av min vän Ekmel visar en delvis annan bild. Så här kan det också vara helt enkelt.

Här är berättelsen från en natt i hans Stockholmsförort Tensta:

 

Fredag kväll i Tensta. Klockan är över tolv. Under bron på Spånga kyrkväg, nära min balkong, hörs ett jäkla tjat där ute. Någon pratar högt i telefon. Låter lite irriterad. Sedan lägger han på.

Jag går ut på min balkong, tittar ut. En lång smal kille hänger på järnbarriären vid vägkanten. En annan går fram och tillbaka och skakar huvudet med missnöje och en tredje ligger på gräsmattan vid gångvägen.  Jag vinkar och frågar ”är ni ok? Behöver ni hjälp?”

– Neeej det är inte vi, svarar han. En kille ligger här. Det verkar som att han har gjort sig illa. Han har en djävla stor bula på skallen som blöder. Jag ringer ambulansen, men dom kommer inte och vi bara väntar. Ringde för en halv timme sedan men…

– Vill du att jag ringer också?

– Kan du göra det? Det är snällt. Synd jao, han ligger bara där.

Jag ringer 112, får några instruktioner och går ner till den skadade mannen för att se och ge mer detaljerad information till telefonisten på 112.

Det är en 66 år gammal svensk man som intagit rejäla mängder alkohol. Någonstans på vägen hem till Rinkeby slog han sig i huvudet och fick en bula stor som en tennisboll  vilken sprack och blödde. Han ville sova. Vi får kontakt bara några korta stunder. Han vaknar och svarar på frågor och slocknar igen. En liten, rund och trevlig man.

Jag ringer några gånger till 112 och får varje gång liknande svar. Det finns ingen ambulans tillgänglig. Klockan blir ett och fortfarande har ingen ambulans kommit. Några andra killar som vi känner kommer och går förbi. Dom hälsar och frågar om vi behöver hjälp. Kollar på honom. Stannar en liten stund och sedan fortsätter de sin väg. Men killarna som hittade honom där stannar kvar och  blir mer  och mer irriterade över att ambulansen inte dyker upp. Den ena blir kvar med mig vid den drabbade medan den andra går runt och letar efter en polisbil som kanske kan hjälpa mannen iväg till  sjukhuset. Till slut tappar han hoppet:

– Om det blir slagsmål kommer de att ta oss alla på en gång. Men när vi behöver hjälp visar de sig inte sig, säger han.

Vi sitter ner och fortsätter att vänta på ambulansen som inte kommer. Den skadade ligger på rygg och snarkar. Verkar gilla sin säng. Vaknar en liten stund och småpratar.

– Har du ont?

– Neeej inte alls.

– Vad dåå du blöder ju, säger den ena killen. Du har en djävla stor bula på pannan jao.

– Nähä

– Jo… rör inte, det är öppen sår, du får infektion.

Mannen lägger sig på rygg och somnar om.

Det kommer andra killar som vi känner. Alla är killar runt tjugo år. De stannar och växlar några ord. Killarna berättar historien från början till de nytillkomna. De stannar kvar med oss. Tittar på mannen som ligger på gräsmattan.

– Abboo fy djävla bula len. Hur länge han har varit här?

– Nästan två timmar.

– Det är orättvist. Synd om honom. Jag ringer för faaan. Man måste överdriva lite grann annars kommer dom aldrig. 

– Dom kommer aldrig len, när man kastar sten på ambulansen tror du att dom kommer. Tror du att dom vågar. Glöm det.

– Vad faaaan ska han dö här eller… Dom måste komma för fan.

Den av killarna som har en arabisk brytning tar fram sin mobil och ringer.

– Hallå ursäkta här finns en skadad man som ligger på en gräsmatta och kanske håller på dö. Är ni intresserade eller??? Kanske jag ringer fel. Kanske skulle jag ringa Aftonbladet eller? Och sedan börjar han förklara allt från början. All hans brytning och grammatiska fel försvinner ur hans tal. Med perfekt svenska och en väldigt sansad röst förklarar han situationen för den som svarar på hans samtal. Imponerande. Sedan lägger han på… och…

– Abbooo len, säger han. Hon vill att jag ska fråga om han vet vilken stad han bor i. Hellre fråga honom vilken planet han bor på just nu. Alla skrattar högt.

Jag tittar runt för att se om vi stör och väcker folk. Inte en enda lampa lyser bakom fönstren. Säkert tittar alla i smyg med släckta lampor men ingen vågar komma ut och fråga. Klockan är nästan halv två. En av ungdomarna säger:

– Ammo (farbror på arabiska), du kan gå om du vill. Vi vaktar honom, ingen fara.

– Nej, det är ok. Ingen fara, säger jag…

Jag vill inte missa deras sällskap. Jag känner mig stolt över att vara med dem. Att sova är inget som jag tänker på just då. De pratar med varandra och berättar olika historier om skadade och ambulanser som inte kommer och folk som dör och inte får hjälp osv. Ett tag glömmer de allt och fastnar i diskussionen. Plötsligt vänder de sig mot sin ”patient”, varsamt och med respekt på deras eget sätt… En av dem tittar på mannen som ligger och säger.

– Abooo len, grabbar vi glömde honom totalt jao. Lyssna, vi pratar på olika språk, kanske stackaren tror att han är på semestern, jao. Vad säger ni??? Vi skrattar tillsammans…

Jag pratar igen med mannen som säger:

– Vi måste…Jag behöver ingen hjälp. Jag mår bra, hur bra som helst. Jag har bra sällskap.

Sedan ramlar han på vänstra armen och börjar kräkas.

Bulan på huvudet, sömn och kräkningar, ingen bra kombination tänker jag. Nu börjar det bli bråttom. Pojkarna blir oroliga de med… Vi lyfter hans huvud en aning så att han inte får problem med andningen. Han vaknar en liten stund.

Klockan är 01:57 Jag ringer igen för femte gången. En manlig röst. Jag skärper tonen:

– Väntar ni lite till så behöver ni skicka en likbil i stället.

– Den är på väg, om en minut kommer den att vara där, och du ska inte prata så här med mig.

– Jag ber om ursäkt men det är inte vi som är oförskämda här. Vi har väntat på en ambulans i över två timmar. En människa som ligger här och behöver hjälp och ingen av oss är professionella här. Händer det något, vad gör vi då…? Försök att förstå…

Då dyker ambulansen fram.

Vi börjar alla vinka. Föraren stannar, kör försiktigt och lite tveksamt. Tenstabor, unga och gamla och av olika sorter. Skrämmande kanske. Nej det tycker varken jag eller mina unga vänner.

Ambulansen är framme. Ambulansföraren pratar med den skadade som nu vill gå hem. ”Nej, säger de. Inte med den här bulan, på pannan, nej.” De hjälper honom varsamt till ambulansen. Tackar för hjälpen och kör.

Vi skakar hand och tackar varandra och önskar en god natt.

Lördagen den 12 Augusti, Klockan är 02:19 i Tensta…

 

Läs andra bloggar om förorten

Intressant?

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 21 augusti, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Bostad, Integration och mångfald eller rasism, Välfärden
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 21 augusti, 2017

https://pepprat.org/2017/08/21/en-fredagskvall-i-tensta/

BOSTAD – en rättighet inte en vara, men hur?

Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna”

 Olof Palme

Idag är alla medvetna om den stora bostadsbristen i Sverige. Här i Uppsala hör vi kanske främst om problemen med studentbostäder, nu i samband med att studenterna kommer till staden igen. Men problemet är omfattande i alla storstadsregioner. Enligt Boverket behöver det byggas minst 88 000 bostäder per år fram till 2020. Förra året blev bara 34 600 bostäder färdiga.

Som framgår av detta diagram från SCB så har bostadsbyggande enl SCBbostadsbyggandet också minskat ordentligt sedan 1950- och 60-talet, men även i jämförelse med början av 1990-talet. Det finns idag enligt Boverket 4,5 miljoner lägenheter i Sverige. Av dessa är 1,6 miljoner hyresrätter, 1 miljon bostadsrätter och resterande 1,9 miljoner i huvudsak ägda småhus.

Förutom att byggandet av nya lägenheter har minskat kraftigt och köerna till bostäder (bland annat som en följd av detta) blivit längre så har politiken på området förändrats. Eller kanske snarare abdikerat. Det politiska ingripandet på bostadsmarknaden har minskat mycket. Detta har enligt de två forskarna Lind och Lundström gått så långt så att ”Sverige de senaste två decennierna successivt har kommit att bli en av de mest liberala marknadsstyrda bostadsmarknaderna i västvärlden; inblandning från staten sker i betydligt lägre grad i Sverige än i Storbritannien och i USA – marknadsliberalismens hemland”.

Samma sak togs förra året upp av Maria Linder från Hyresgästföreningen i en artikel i Dagens Samhälle:

Hyresgästföreningen har med hjälp av Ernst & Young undersökt statligt stöd för byggande i sex länder inom EU. Slutsatsen i rapporten är entydig. Samtliga undersökta länder; Frankrike, Österrike, Tyskland, Nederländerna, Danmark och Finland, har – till skillnad från Sverige – olika former av statliga stöd för att stimulera produktion av hyresrätter och en tydlig statlig bostadspolitik

Men trots detta hör vi ständigt från den borgerliga kanten att problemet med bostadsbristen beror på för mycket statligt ingripande, för mycket regleringar och krångel och för lite fri marknad. Ja nu senast var det även några s-studenter vid Handelshögskolan som förde fram dessa argument. I en debattartikel i DN skrev de bland annat att ”Teorin säger att om hyrorna hålls för låga med hjälp av regleringar uppstår brist på hyresrätter”. Jag är ganska säker på att s-studenterna inte skulle hitta många hyresgäster som tycker att deras hyror är för låga, men det har naturligtvis ingenting med den här teorin att göra. I enlighet med teorin vill de därför ha ”en friare prissättning på hyresrätter”. Samtidigt säger de sig vara ”väl medvetna om att utbudssidan präglas av ofullständig konkurrens och att bostäder har en särskild roll i människors liv”. På något sätt tycker jag formuleringen ”särskild roll” är avslöjande för några som ska beskriva en av de mest grundläggande behov vi har: behovet av ett hem. En rätt som är inskriven i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§ 25) tillsammans med sådant som mat och hälsovård.

Så vi har alltså en marknad för bostäder som inskränks på ett negativt sätt av bristande konkurrens mellan dem som bygger bostäder. Alltså en brist inom marknaden själv. Däremot inskränks marknaden mindre av politiska ingripanden idag än på den tid då det verkligen byggdes mycket. Trots det vill alltså olika borgerliga debattörer och även en del socialdemokrater ytterligare minska det politiska ingripandet i bostadsmarknaden. Det är en logik som inte är lätt att förstå.

I DN har man den senaste tiden kunnat läsa några intressanta undersökande artiklar om bostadsmarknaden. Till exempel visar man att talet om krångel som en följd av överklaganden och olika regelverk är mycket överdrivet. Göran Cars, professor i samhällsplanering på KTH säger till exempel:

Det finns vissa kommuner och områden där detaljplaner systematiskt överklagas, men i de flesta fall går det bara rakt igenom – inga bekymmer.

Under 2015  var det 73 procent av detaljplanerna och 96 procent av bygglovsbesluten som inte alls var föremål för överklagande. Cars menar också att i de fall där överklaganden förekommer är denna tid samtidigt en begränsad del av byggkedjan. Överklaganden av detaljplaner hade till exempel en genomsnittlig tidsåtgång på åtta månader, vilket motsvarar cirka 7 procent av byggkedjan. Utslaget för alla bostäder motsvarar den genomsnittliga tiden enbart två månader.

Något som däremot visas i artiklarna i DN är att den långsamma byggnadstakten beror på byggherrarna själva. Deras verksamhet är ju som det ofta heter nu för tiden ”affärsmässig”. De vill tjäna så mycket som möjligt på sin verksamhet. Men för att hålla uppe priset på varan bostäder är det ju inte bra om det kommer ut för många bostäder på en gång på marknaden. Ökad tillgång kan ju riskera att sänka priset. Därför ser man medvetet till bygga bostäder etappvis så att priserna på marknaden kan hållas uppe. DN-artiklarna visar att det går till på det viset:

DN:s uppgiftslämnare uppger att företagen har kapacitet att bygga snabbare, men att de avvaktar av marknadsskäl.

För att få ordentlig fart på byggandet, framförallt av hyresrätter, behövs liknande satsningar som under miljonprogrammet (1965 – 1974). Men då duger det uppenbarligen inte att lita till marknaden. Vad som ska göras istället är som vanligt svårare att säga bland annat därför att alla typer av lösningar som ingriper mot marknaden har misskrediterats under så lång tid.fettmehyresrätt

Ett sätt kan naturligtvis vara att inte direkt ingripa mot marknaden utan istället försöka stimulera och styra den till att verkligen börja leverera. Det är väl ungefär det som Jonas Sjöstedt förde fram i ett tal häromdagen. Det handlar då om att utnyttja det faktum att det just nu är mycket billigt för staten att låna pengar. Då kan staten låna upp pengar för att sedan erbjuda förmånliga statliga lån till dem som bygger.

Men om man –  i likhet med det som uttrycktes av Palme ovan – anser att det ”finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna” så borde det också handla om att ta en större samhällelig kontroll både över finansieringen, byggandet och ägandet inom bostadssektorn. Det i sin tur kräver naturligtvis en hel del andra åtgärder och omständigheter. Hur detta skulle kunna se ut tar jag gärna emot synpunkter på från läsare som är aktiva eller engagerade inom bostadspolitiken.

Det handlar om att utveckla en politik i bostadsfrågan som inte bara förbättrar för många människor i det korta perspektivet utan som också ”synliggör och angriper existerande maktförhållanden”.

Intressant?

Läs andra bloggar om bostadsfrågan

Läs också inlägg  1 och 2 i bostadsfrågan av Nooshi Dadgostar från GP

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 22 augusti, 2016  •  Permalänk
Publicerad i Bostad, Marknadsvansinnet
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 22 augusti, 2016

https://pepprat.org/2016/08/22/bostad-en-rattighet-inte-en-vara-men-hur/

Det statliga Boverkets ideologi

Häromkvällen kunde man på SVT se och höra det statliga Boverkets analytiker Bengt Hansson uttala sig om bostadsbristen. I korthet menade han att den inte går att bygga bort. Egentligen har vi inte någon bostadsbrist menade Hansson.”Boendetätheten” har nämligen varit ungefär densamma sedan början av 1990-talet: 2,1 invånare per lägenhet. Men boendet är mycket ojämnt fördelat. Hanssons lösning är att vi måste få marknaden att fungera t.ex. genom att införa marknadshyror.

Jag blev nyfiken och kollade Boverkets hemsida där man kunde hitta en längre rapport från 2012: Bostadsbristen ur ett marknadsperspektiv.

Det är en intressant rapport med mycket statistik från hela landet och viktiga fakta. Man kan till exempel få reda på att bostadsbyggandet ”… under de senaste fem åren legat på ca 25 000 lägenheter per år jämfört med ca 50 000 lägenheter under början av 1990-talet” eller att ”Det finns 4,5 miljoner lägenheter i Sverige. Av dessa är 1,6 miljoner hyresrätter, 1,0 miljoner är bostadsrätter och 1,9 miljoner är ägda lägenheter som nästan enbart är småhus”.

Men avgörande med rapporten är inte det utan själva utgångspunkten. Den är densamma som hos Bengt Hansson. Det är ett synsätt som med rapportens egna ord är ”det marknadsmässiga sättet att analysera bostadsbristen”. Boverkets analytiker ifrågasätter själva begreppet bostadsbrist så som de flesta av oss uppfattar det. Så här skriver man:

Inte för någon annan vara eller tjänst, med undantag för mat, talar vi om brist. Vi hör exempelvis aldrig någon beklaga sig över att det är brist på kläder eller bilar.

Och:

Från ett marknadsmässigt perspektiv väljer konsumenten hur mycket bostad hon eller han vill konsumera utifrån sina egna preferenser, inkomst, boendekostnad och priset på annan konsumtion. Konsumenten väljer bästa möjliga boende givet sina behov och förutsättningar….. Ett annat perspektiv är det paternalistiska eller politiska synsättet som innebär att våra politiker, som representanter för oss väljare, bestämmer vad som är en acceptabel boendestandard.

Att ett statligt verk så tydligt tar ställning politiskt för en borgerlig ideologi och politik så att man kallar politiska ingripanden för ”paternalism”, borde kanske inte förvåna i en tid när hela det politiska fältet flyttats åt höger. Men man kan ifrågasätta det.

Den statliga och politiskt beslutade myndigheten tar alltså som sin utgångspunkt direkt avstånd från det de kallar det ”politiska synsättet”. De menar att en bostad är som vilken annan vara som helst och det är lika konstigt att tala om brist på bostäder utifrån behov som att tala om brist på bilar. Alla de unga som inte kan flytta hemifrån, flyttar runt hos kompisar eller bor i andra hand och alla som är trångbodda och skulle behöva större lägenhet har enligt Boverkets synsätt valt detta ” utifrån sina egna preferenser, inkomst, boendekostnad och priset på annan konsumtion”. Att du bor på en soffa hos en kompis är bara ”ditt bästa möjliga boende”.

Enligt deras synsätt uppstår bostadsbrist bara ”när det inte finns bostäder som svarar mot individers preferenser och ekonomiska möjligheter”. Brist finns alltså bara i förhållande till människor som har pengar nog att efterfråga eller vilja köpa en viss vara. Att det kan finnas människor som skulle behöva en bostad men inte har råd, har liksom inte med saken att göra.

Finns det då inte något som kan betraktas som grundläggande mänskliga behov? Boverkets analytiker medger ju själva att vi brukar tala om brist på mat. Det måste väl ha att göra med att vi betraktar detta som ett grundläggande mänskligt behov? De flesta av oss tycker inte att någon ska behöva svälta. Vi pratar inte om en svältande människas ”preferens” för att äta sig mätt. Inte heller tycker vi att den ska begränsas av de ekonomiska möjligheterna. Däremot vet de flesta av oss att alltför många människor på vår jord har det så.

Men är inte också ett hem just ett sådant grundläggande mänskligt behov? Jo, naturligtvis. Därför finns rätten till bostad också med i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§25) som stadgar rätten till ”….mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster”.

Därför tycker jag att Boverket har helt fel i själva sin utgångspunkt. Det marknadsmässiga tänket lämpar sig inte för områden som handlar om grundläggande mänskliga rättigheter. Inte om vi vill ha en bostadspolitik som värnar om hela befolkningen. Olof Palme uttryckte det en gång så att ”Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna”. Den tanken står sig.

Så nog behöver det byggas. Och det behöver byggas ordentligt. När satsningarna från miljonprogrammet (1965-1974) åberopas i dessa diskussioner brukar det hävdas att vi inte har råd med det. Det skulle kosta för mycket. Statliga satsningar av det slag som skulle behövas för att få igång ett massivt byggande handlar naturligtvis om mycket stora belopp. Men våra samlade tillgångar är idag mycket större än under åren för miljonprogrammet. Däremot är de annorlunda fördelade. Mer finns i privata händer och mer hos de allra rikaste. En nödvändig och omfattande satsning på bostadsbyggande måste därför också innebära massiva omfördelningar tillbaka från det privata till det offentliga och från de allra rikaste i samhället.

Intressant?

Läs andra bloggar om bostäder, bostadsbyggande, hyreshöjningar

Läs också: Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 26 februari, 2016  •  Permalänk
Publicerad i Bostad, Marknadsvansinnet
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 26 februari, 2016

https://pepprat.org/2016/02/26/det-statliga-boverkets-ideologi/

« Äldre inlägg
%d bloggare gillar detta: