Vart tar pengarna vägen?

Vi är i slutet av det som allt oftare kallas för ”fattigmånaden”. Tidningarna är fulla av olika tips om hur vi ska klara dyrtiden. Ofta, när det talas om inflationen på TV och radio, låter det som om pengarna bara försvinner upp i luften, som om vi alla utan undantag förlorade och blev fattigare. Men någonstans i kedjan av prishöjningar måste det finnas några som också tjänar på dyrtiden.

En avgörande faktor bakom prishöjningarna är de höga energipriserna. Energi i form av el och bränsle ingår i alla varor och tjänster. De höga energipriserna är alltså inte bara ett problem i sig för enskilda konsumenter utan bidrar också till att höja priset på annat som vi konsumerar.

Hur är det då med priset på el och vem är det som vinner när de flesta förlorar?

Priset på el har blivit högt och det svänger på ett extremt sätt som känns allt annat än sunt. Fram till 1996 hade vi en reglerad elmarknad i Sverige, innan den ”konkurrensutsattes”. Att begripa hur priset på elen sätts idag är inte så lätt. Om man till exempel går in på Energiföretagen Sveriges hemsida så finns där en lång och krånglig förklaring (Energiföretagen är en branschorganisation som enligt dem själva ”fungerar som branschens röst i samhällsdebatten. Vi samlar nära 400 företag som producerar, distribuerar, säljer och lagrar energi”).

Enligt branschorganisationen bygger systemet på något som kallas ”marginalprissättning”. Priset sätts varje dag genom auktioner:

Ytterst förenklat föregås den dagliga auktionen genom att alla systemoperatörer över hela Europa, senast klockan 11:00 aviserar hur mycket överföringskapacitet som finns tillgänglig för handel mellan Europas 34 elområden för varje timme nästkommande dygn.

Efter en lång och mer komplicerad beskrivning av systemet illustrerat med diagram och pilar skriver man:

Det är inte ovanligt att marginalprissättning på elmarknaden beskrivs som att det är den sist producerade kilowattimmen som bestämmer priset för hela marknaden. Men det kan också uttryckas som att det är den sista köpta kilowattimmen som sätter priset.

Att ett system är svårbegripligt och komplicerat behöver ju inte betyda att det är vettigt. Det som vi kan ta fasta på är, så som jag fattat det, just det här med att ”det är den sista köpta kilowattimmen som sätter priset”.

Det här systemet innebär att de dyra kraftslagen styr priset. Eftersom Sverige är en del av en europeisk marknad så är det de höga priserna orsakade av fossil energi i Europa som gäller. Priset blir högt även i Sverige trots att den el som produceras här av vind och vatten är billig.  Och trots att det finns ett rekordstort överskott på el (läs denna artikel av Ribbing/Bryntze om myten/bluffen om elbrist).

Systemet leder enligt ekonomi-journalisten Cervenka till ”groteska övervinster”:

Det är inte ovanligt att vattenkraft som kostat några tioöringar per kWh att producera har sålts för tjugo gånger den summan. Resultatet är en förmögenhetsöverföring på hundratals miljarder kronor från medborgarna till elindustrin. En hel del av pengarna skeppas utomlands eftersom Fortum och Eon har finska respektive tyska ägare. 

Här har vi alltså några av vinnarna på dyrtiden. De som tjänar de pengar som tycks försvinna. Det är därför inte konstigt att deras branschorganisation Energiföretagen tycker att systemet är både det bästa och det enda möjliga. De skriver:

Enligt nationalekonomisk teori leder marginalprissättning till en effektiv resursanvändning då kostnaden för den sist producerade enheten på marknaden motsvarar den nytta som den tillför köparen av varan.

Om detta kan man säga att det som enligt ”teorin” framstår som ”effektiv resursanvändning” knappast framstår som resurseffektivt för de flesta konsumenter. Eller så kan man säga som Strindberg i sin ”Lilla katekes för underklassen”:

Men för Energiföretagen är detta system, det enda möjliga, för:

Alla alternativ till marginalprissättning innebär att någon i praktiken måste bestämma priset. Dessutom vem som ska få lov att köpa hur mycket av varan, vem som ska tillverka den, med vilken teknik och hur mycket som ska produceras.

Personligen tycker jag att det låter som ett mycket mer lockande system att få vara med och bestämma om elpriset (via politiska beslut) utifrån en bedömning av rättvisa, olika behov och med hänsyn till klimat och miljö. Men en sådan typ av demokratisering är naturligtvis en rent socialistisk tanke.

Annars finns det i nuet ett förslag som skulle kunna innebära mycket lägre elpriser. Det har utvecklats av energiveteranen Bengt Ekenstierna. I korthet handlar modellen om att den el som förbrukas i Sverige ska prissättas enligt vad den kostar att tillverka och den elen som vi exporterar ska få en egen prissättning. Den här idén har plockats upp av LO och Vänsterpartiet och då kallats för ”Sverigepriser”.

Men eftersom folk i Sverige ännu inte går ut på gatorna och protesterar mot dyrtiden – så som i många andra länder i Europa – och eftersom vi fått en regering som bluffar om elkris och luras om elstöd så lär vi tyvärr tillsvidare få finna oss i fortsatt dyrtid.

Men lösningar finns alltså. Det som behövs är samling kring kraven.

Opinioner och val av livsstil

Lättlurad

Enligt opinionsundersökningar backar nu stödet för Tidö-regeringen ytterligare. Som jag skrev i en blogg från 2 december så tycker jag inte det är så lätt att känna sig glad för det. Dels är det nedslående att se den ganska stora gruppen lättlurade människor som trodde på Tidö-partiernas feta vallöften. Men det är också så att det inte alls skulle vara bra eller uppmuntrande ifall de faktiskt lyckades med att genomföra vissa vallöften. Jag tänker då på sådant som att sänka bensin och dieselkostnaderna för alla med 5 till 10 kronor. Med tanke på att den verkliga sänkningen med 40 respektive 14 öre ändå kostade 6,73 miljarder så är en sänkning till de utlovade nivåerna rätt skrämmande. För en miljard kan vi anställa 1600 sjuksköterskor enligt Vårdfokus. Men hur många vårdanställda skulle istället försvinna ifall en miljardrullning till alla bilägare skulle genomföras? Välfärden är ju redan underfinansierad.

Läs för övrigt en jättebra artikel av Petter Larsson i Aftonbladet om bensinpriset och klimatomställningen.

En annan undersökning

Men jag blev uppmärksammad på en annan opinionsundersökning som kom för några dagar sedan. Det är SVT Nyheter som genomfört den. Enligt undersökningen ser två tredjedelar ”mörkt eller mycket mörkt på framtiden”. Många oroar sig för kriget i Ukraina och för att det ska utvidgas och att kärnvapen ska användas. Däremot är det bara en tredjedel som tror att Ryssland ska angripa Sverige militärt.

Av de som är oroliga för klimatkrisen uppger 9 av 10 att de har ändrat sitt sätt att leva som en konsekvens av det. Det är faktiskt en mycket uppmuntrande uppgift.

Den som uppmärksammade mig på denna undersökning var vänsterpartisten Per Sundgren i Stockholm. Han skriver ständigt kloka funderingar på sin facebook-sida. Om den här undersökningen skrev han bland annat:

Därför ska vi alltid uppmuntra alla som gör något. När vi gör något kommer det också att leda till att vi ställer krav på att dem vi valt gör något. Det leder också till att vi organiserar oss. Så kan vi öka det nödvändiga trycket som krävs för en omställning och för att de kollektiva besluten ska fattas.

Jag håller verkligen med om det. Individuella livsstilsförändringar gör kanske inte i sig så stor skillnad. Och tyvärr brukar det framhållas även av en del människor på vänstersidan, som ett argument för att inte göra något själv. Men dessa individuella handlingar kan bli exempel och leda till något större. Vänsterpolitiker måste vara trovärdiga även med sitt exempel. Både genom att förorda åtgärder som gör det lättare att delta i den nödvändiga omställningen (som gör det lättare att leva hållbart) och genom att själva göra och förorda även sådana livsstilsförändringar som vi kan göra, här och nu.

Någon annan stans

Jag ser att det statliga svenska Vattenfall bygger en av världens största vindkraftsparker till havs. Den beräknas bli klar om två år. Då kommer den att ha lika stor effekt som Sveriges största kärnkraftsreaktor, nämligen 1, 5 Gigawatt. Det låter bra. Men vindkraftsparken byggs inte i Sverige. Den byggs i havet utanför Nederländerna.

I Nederländerna går nu utbyggnaden av havsbaserad vindkraft mycket snabbt. Så är det inte i Sverige. För samtidigt som intresset, i form av ansökningar, är jättestort för att få starta anläggningar, så står det still. Enligt DI så fanns det i maj 2022 ansökningar som skulle motsvara en kapacitet på 125 Gigawatt installerad effekt. Trots detta byggs det inte något. ”Långa och ovissa tillståndsprocesser” gör att det står still enligt branschföreningen Svensk Vindenergi. Krigsmakten har här varit en mycket viktig bromskloss. I oktober låg det enligt DI ansökningar om havsbaserad vindkraft för uppemot 400 miljarder kr och väntade på ställningstagande från Tidölagets regering.

Men den nya regeringen vill styra över till kärnkraft. Det verkar vara ett rent ideologiskt ställningstagande som inte har stöd varken av faktiskt kunskap på området eller hos olika kommersiella aktörer. Busch säger att vindkraften kommer fortsätta vara ”en viktig del av energimixen”. Samtidigt tar man bort subventioner av anslutningarna av elnät till de havsbaserade vindkraftsbyggena. Däremot ger man särskilda statliga kreditgarantier på 400 miljarder kronor för investeringar i kärnkraft. Vindkraftsföretagens branschorganisation uttrycker sig försiktigt om detta:

En avgörande princip för att ta vara på industrins ökade elbehov är teknikneutralitet. Svensk Vindenergi ser dock inte att Tidöavtalet riktigt garanterar detta. 

När det gäller den landbaserade vindkraften så stoppades 78 procent av alla ansökta anläggningar av kommunerna under år 2021. Det gjordes genom det kommunala vetot. Motståndet från kommunerna har ökat och det är allra störst i södra Sverige.

Sverige är verkligen inte något föregångsland. Ett annat exempel på det ser jag i det avtal om handel med utsläppsrätter som Sverige slutit med Ghana. Det innebär att Sverige betalar för projekt som gör att klimatutsläppen minskar i Ghana. På papperet kommer det då att se ut som om utsläppen minskar i Sverige, fast de inte alls gör det. Sverige har slutit liknande avtal med Nepal och Dominikanska Republiken. Det är naturligtvis bra att stödja andra länders åtgärder mot klimatutsläpp. Men att då få räkna in det som en egen utsläppsminskning är ju en ren bluff. Det är att köpa sig fri från att göra det som är nödvändigt att göra överallt, men främst i länder av Sveriges typ.

Oljan, bankerna och klimatkampen.

Vi vet vad som behövs om vi ska klara klimatomställningen. Allt det fossila måste stanna under jorden. Enligt det internationella energirådet (IEA) måste all ny utvinning av olja, gas och kol upphöra för att begränsa den globala uppvärmningen i enlighet med Parisavtalets 1,5-gradersmål. 

Ingenstans på jorden går klimatförändringarna snabbare än i Arktis. Men samtidigt som isarna smälter pågår en intensiv jakt efter ännu mer olja och gas just i detta område.

De svenska storbankerna är medskyldiga till denna utveckling. I Aftonbladet och på Supermiljöbloggen har vi kunnat läsa om detta. En granskning gjord av Fair Finance Guide, Naturskyddsföreningen och Greenpeace visar att SEB, Nordea och Swedbank under en tvåårsperiod lagt 43 miljarder kronor på att finansiera bolag som letar nya olje- och gasfyndigheter i norska delen av Arktis. Bankerna har bland annat finansierat Aker BP:s, Lundin Energys och Equinors sökande efter fyndigheter i området Wisting, kallat ”Norges lilla regnskog”. Av storbankerna har SEB gett mest stöd, drygt 22 miljarder kronor. Liksom många företag nuförtiden så är ledningen för banken SEB inte omedveten varken om problemen med klimatkrisen eller om vilken bild av företaget som det är viktigt att ge. Därför står det i SEB:s årsredovisning att: ”som finansiell institution spelar vi en viktig roll, både i att omfördela kapitalströmmar och genom att vara en engagerad samarbetspartner som driver på omställning och förändring” och vill därför vara ”en ledande katalysator i omställningen till ett hållbart samhälle”.

Men i den mån banken nu har denna strävan så krockar den mot en mycket starkare drivkraft för ett företag av SEB:s typ i den typ av samhälle som vi har. Det handlar om det här med att få “en konkurrenskraftig avkastning på kapitalet”, en formulering som också finns med i SEB:s årsredovisning.

Finansiella institutioner som banker spelar en viktig roll för att som –  SEB själva uttrycker det – ”omfördela kapitalströmmar”. De har alltså en mycket stor makt i samhället. Kampen för en rättvis klimatomställning krockar med denna ekonomiska makt som styrs av en logik om kortsiktig vinst oavsett samhällsekonomiska förluster.

Detta är ett övertydligt exempel på hur kampen för klimatomställning i sin förlängning också måste vara – tvingas att vara – en kamp mot detta ekonomiska system. En demokratisk kontroll och styrning över bankväsendet är här en mycket viktig del.

Klimatet, valet och röstandet

I jättelandet Pakistan med 221 miljoner invånare ligger en tredjedel av landytan under vatten. Vägar och broar har spolats bort, odlingsmarker har utplånats och hela samhällen är översvämmade. 33 miljoner människor har tvingats lämna sina hem.

I Europa har vi istället uttorkade floder efter en sommar med extrem hetta och skogsbränder. Det är olika uttryck för extremväder som är en del av klimatkrisen.

I ett nyhetsbrev från AMNESTY INTERNATIONAL 26 augusti understryker man att ”klimatkrisen är här nu. Vi lever mitt i den”:

Samtidigt är den värmebölja vi just upplevt en västanfläkt jämfört med hur det kommer att bli framöver, om det är forskarna överens. Men vi drabbas inte alla lika hårt. Ny forskning visar inte bara att de mest sårbara samhällsgrupperna påverkas oproportionerligt hårt av klimatrelaterade värmeböljor och översvämningar, utan också att socioekonomiskt utsatta bostadsområden glöms bort när Sverige ställer om.

För som det också står i nyhetsbrevet: ”Hanteringen av klimatkrisen måste vara rättvis och rättighetsbaserad. Omställningen får inte förvärra redan existerande ojämlikheter.”

Det är en oerhört viktig sak att framhålla. Det handlar inte bara om moral. Det handlar också om att det är det enda tänkbara sättet att få med jordens befolkningsmajoritet, som minst har orsakat klimatkrisen genom sina utsläpp, men mest drabbas av dess konsekvenser. Det gäller i Sverige, men det gäller framförallt globalt.

Valet och klimatet

Trots detta är –  som AMNESTY skriver –  ”rättviseaspekten märkligt frånvarande i klimatdebatten inför valet den 11 september.”

Ännu skarpare är de 1 944 forskare och anställda från 45 svenska lärosäten och forskningsinstitut som skrev i Aftonbladet den 25 augusti (läs gärna hela artikeln sen):

Som forskare och medborgare är vi arga och förtvivlade över den senaste tidens utveckling. Vi ser hur en majoritet av våra politiska partier överger klimatpolitiken och i stället föreslår eller genomför politik som går stick i stäv med Parisavtalet och Sveriges klimat- och miljömål.

Forskarna hänvisar till forskarnätverket Researchers Desk som har räknat på partiernas klimatmål. De kom fram till att sex av åtta partier helt missar Parisavtalets 1,5-gradersmål där hänsyn tagits till avtalets rättviseaspekt. De sex partierna var (det skrev inte forskarna i artikeln): sverigedemokraterna, moderaterna, kristdemokraterna, liberalerna, centern och socialdemokraterna. De övriga två kan ni då räkna ut själva vilka de var…

Forskarna bakom artikeln framhåller också liksom Amnesty rättviseaspekten:

Resursutnyttjandet är dessutom extremt ojämlikt fördelat både mellan och inom världens länder. Forskare och internationella organisationer har påpekat att världens rikaste tiondel, där majoriteten av Sveriges befolkning ingår, och som står för cirka 50 procent av de globala utsläppen, behöver ändra sin livsstil och drastiskt minska sina utsläpp.

För det krävs en genomgripande omställning av hela vårt samhälle.

De skriver också:

Många politiker ser ny teknik som lösningen på samhällets omställning, men forskningen visar tydligt att en stor del av omställningen måste ske genom att vi ändrar våra beteenden: konsumerar mindre, flyger mindre, äter mindre kött. Det krävs både personliga och strukturella förändringar.

Att det är ”både och”, både personligt och strukturellt, inte bara det ena, är lika sant som viktigt. Men tyvärr är det något som även Vänsterpartiets nuvarande partiledare varit mycket ovillig att erkänna i  TV- eller radio-intervjuer. För visst är det så att omställningen måste vara rättvis inom Sverige och att de rikaste måste förändra sin livsstil mest. Men i ett globalt perspektiv tillhör (som forskarna skriver) även de flesta av oss som inte har de högsta inkomsterna i Sverige de stora utsläpparna i världen. Naturligtvis måste politiken gå före och göra det lättare att ”göra rätt”. Att till exempel underlätta möjligheterna att färdas med andra alternativ än bil, genom utbyggnad och billigare eller gratis kollektivtrafik. Men att som individer göra det vi kan redan nu är inte oviktigt. Det ska inte förringas. Det är dessutom en del i att förändra våra tänkesätt i den nödvändiga omställningen. Det uttrycks också bättre i Vänsterpartiets valplattform än av partiledaren i intervjuer:

Att som individ försöka minska sin klimat- och miljöpåverkan är bra, men det kommer aldrig att räcka. Vi måste ta oss an klimatkrisen som samhälle. Mycket av det vi konsumerar behöver vi för att leva bra liv – mat, kläder, boende och resor – men sättet sakerna och energin framställs på behöver ändras. För de flesta av oss sker en stor del av konsumtionen och resandet för att hållbara alternativ saknas. 

(s. 5 i Vänsterpartiets valplattform, antagen på kongress i februari 2022)

Politiker som är ärliga bör inte heller ge sken av att omställningen till ett rättvist och fossilfritt samhälle kan ske utan livsstilsförändringar för oss. Förändringar som innebär att vi avstår något. Men som inte nödvändigtvis behöver innebära att vi lever sämre liv. Kanske tvärtom. Mera liv, färre prylar.

Att rösta

Valet den 11 september handlar tyvärr väldigt lite om klimatkrisen och ännu mindre om rättvisa. Dessutom är det väl så att för många av oss handlar det mest om att det inte ska bli ännu värre. Då gäller frågan om ifall vi ska få en regering där SD har ett ännu större inflytande över rikspolitiken, eller inte. En situation med mer repression, minskad demokrati, ännu mer rasism och absolut inga som helst åtgärder mot klimatkrisen. Att rösta är därför viktigare än på mycket länge.

En del på vänstersidan. som till exempel Jan Guillou, har uttryckt att eftersom det finns risk för att Miljöpartiet inte skulle klara fyra-procent-spärren så borde vi ”stödrösta” för att säkra en majoritet mot det blåbruna gänget.

Jag känner också de som i likhet med mig blivit besvikna på Vänsterpartiets partiledning. Det gäller då både en sådan sak som ställningstagandet i bensinfrågan som sättet att formulerat sig kring omställningen, där det verkar som om det bara handlar om att massivt investera i fossilfritt och energibesparingar, men inte alls om förändring av konsumtionsmönster och livsstil.

En del har av detta också dragit slutsatsen att de nu ska rösta på Miljöpartiet. Jag håller inte med dem om den slutsatsen.

Jag  har liten förståelse för tanken på att ”stödrösta” för att hjälpa ett parti över spärren. Eftersom vi inte röstar i grupp så är det ju omöjligt att veta ifall ”stödrösten” kanske i alla fall är bortkastad, eftersom partiet ändå inte klarade spärren. Men om vi ska se till dessa ständiga opinionsmätningar som vi nås av varje dag så verkar beteendet att stödrösta fungera för Miljöpartiet som nu ligger över spärren i mätningarna. Det tycks alltså för närvarande inte ens ”behövas” fler stödröster till Miljöpartiet.

Men framförallt skulle jag inte rösta på Miljöpartiet av politiska skäl. Att kritik kan riktas mot Vänsterpartiets ledning – som uttrycker sig sämre i klimatfrågorna än de antagna programmen – innebär inte att Miljöpartiet plötsligt blir det perfekta partiet. När det gäller att inte konsekvent stå för klimat- och miljökamp så finns det en hel del att minnas när det gäller Miljöpartiet. Några exempel:

Vi kan minnas hur partiet talade för att Vattenfalls kolgruvor i Tyskland skulle stängas, för att sedan i regeringsställning istället vara med på sälja dem. Och i regeringsställning ställde sig Miljöpartiet också bakom de klimatskadliga motorvägsbyggena Förbifart Stockholm och Tvärförbindelse Södertörn liksom fossilgasterminalen i Göteborg. Man var också med och drev igenom 16 miljarder kronor i ökade subventioner till flygindustrin under pandemin.

Dessutom är det svårt att som socialist lita på Miljöpartiet. Då tänker jag inte bara på deras samarbeta med högern i Stockholms kommun som hör till det mer extrema, utan håller mig till rikspolitiken. Där räcker det att minnas den extrema högerpolitik som blev resultatet av det s.k. Januariavtalet som Miljöpartiet ingick med S+L+C. För oss som vill minska klyftorna och stärka välfärden så är helt enkelt inte Miljöpartiet ett parti att lita på.

PS: Till medlemmar, sympatisörer och intresserade av Vänsterpartiet vill jag påminna om det Ekologiskt ekonomiska program som antogs av kongressen 2016. Läs det. Det är bra även om det också skulle behöva uppdateras på en del punkter.

”Invandrarna” eller ”de rika”?

Jag lyssnade på P1-morgonens partiledarintervju med Liberalernas Johan Pehrson. Han fick frågor om deras (nya) relation till SD. Som vanligt bland s.k. liberaler så kan Pehrson inte prata om SD utan att blanda in V. Han använder då uttrycket ”ytterkantspartier” och säger att på ”den ena kanten anser man att det är invandrarnas fel medan man på den andra kanten (alltså V) anser att det är de rikas fel”. Jag funderar på den saken. Är det så? Stämmer jämförelsen?

SD

Naturligtvis kan man säga om SD att deras udd alltid på alla möjliga områden riktas mot människor som invandrat eller barn till dem som invandrat. Visserligen tog SD bort det mystiska begreppet ”nedärvd essens” ur partiprogrammet 2019. Men det är deras syn på nation och demokrati som är det utmärkande. De skriver till exempel i partiprogrammet att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. De delar upp oss och ställer oss emot varandra utifrån sin syn på vad folket är. Dessutom kan enligt partiprogrammet ”man även som infödd svensk upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Detta ”upphörande” handlar alltså även om synen på demokrati.

Men Vänstern då?

Anser Vänstern på samma sätt att ”de rika” ska upphöra att tillhöra nationen, att de ska fråntas sitt medborgarskap och sina demokratiska rättigheter? Nej det finns det ingen grund för att påstå. När Vänstern kritiserar orättvisor i samhället så handlar det inte om att göra några till syndabockar utan om att förändra strukturer.

”De rika”

Det finns stora skillnader när det gäller löner. Men de verkligt stora skillnaderna handlar om inkomster från kapital.

År 2020 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 342 miljarder. För att förstå storleken så kan det jämföras med de totala arbetsinkomsterna från vanlig lön som uppgick till drygt 2 000 miljarder kronor.

De tio procent rikaste tog hand om 95 procent av kapitalinkomsterna. Den allra rikaste procenten av befolkningen tog hand om 201 miljarder, alltså 59 procent.

Inom den här gruppen har 40 – 50 procent ärvt sina rikedomar. År 2017 ärvdes totalt 376 miljarder i Sverige. Och tydligen gäller bristen på ”social rörlighet” allra mest inom den allra rikaste promillen, den grupp som ensam tar hand om en fjärdedel av kapitalinkomsterna.

Är detta ett problem?

Jag tänker att det finns åtminstone två viktiga problem med dessa mycket ojämnt fördelade tillgångar. Det ena handlar om rättvisa och det andra handlar om demokrati.

När det gäller rättvisan så menar jag inte rättvisa för rättvisans skull. Naturligtvis är det upprörande med dessa orimliga ökande klyftor. Då kan jag tänka som miljardären Sverker Lerheden som sa: ”Vid finanskrisen 2008 gödslades det med pengar över oss bemedlade. Det är konstigt att det inte blivit revolution”.

argumentsamling

Men en rättvisare fördelning är framförallt förnuftigt. Dels för att många undersökningar visat att mer jämlika samhällen har färre typer av problem inom befolkningen, men också för att det blir allt tydligare att resurserna inte är oändliga.

Rättvis fördelning av resurser

Jag läser en intressant artikel om detta i Aftonbladet av forskarna Oksana Mont och Carl Dalhammar. De skriver bland annat (läs gärna hela deras artikel):

En hållbar konsumtionsnivå måste respektera de planetära gränserna och ligga i linje med uppsatta klimatmål, samtidigt som konsumtionen hos de fattigaste delarna av jordens befolkning behöver öka för att de ska kunna leva ett värdigt liv.

Klimatpåverkan från svensk konsumtion består dels av klimatpåverkan från aktiviteter i Sverige, dels av klimatpåverkan från svensk konsumtion som sker i utlandet, där många varor tillverkas.

De argumenterar för att det inte räcker med att konsumera mer effektivt eller annorlunda utan att det också behövs en ”absolut minskning i konsumtionsnivåer av varor och tjänster som leder till minskning i miljömässig och social påverkan…”

Eftersom det är så att de rikaste också står för den allra största konsumtionen och den som tär mest på våra resurser så blir slutsatsen att:

allt fler forskare framför budskapet att konsumtionen från de rikaste individerna måste minska så att fattiga kan få möjlighet att konsumera mer för att kunna nå en tillräcklig nivå.

Detta gäller såväl globalt som nationellt. Omställningen kräver att vi minskar de skyhöga klyftorna i Sverige såväl som i världen. Omställningen är inte heller möjlig om den inte upplevs som rättvis.

Makten och demokratin

Men det är också så att med stor rikedom följer stor makt. En stor makt som ofta står utanför demokratins inflytande eller som, ännu värre, har makt över demokratins beslutsfattare på ett sätt som de flesta väljare inte har. Det handlar om beslut när det gäller rikedomens användning: vad ska produceras och hur ska det produceras. En större del av medborgarna måste få bli delaktiga i den typen av beslut. Det kan ske både genom politiken och genom inflytande som anställd i olika företag.

Därför är det viktigt att på olika sätt minska klyftorna och demokratisera ägandet.

Men för att återvända till Johan Pehrson. Att bryta ner klassamhället och demokratisera ägandet handlar inte om att ”det är de rikas fel”. Jag har inte ens hört eller läst  några som pekar ut de rika i Danderyd (en del av Djursholms kommun med 9 300 invånare varav en mycket stor andel extremt rika) som ett problem, att de borde ”integreras” till exempel, trots att det är ett extremt segregerat område.

De rika handlar naturligtvis utifrån sina egna klassintressen, inom ett givet ekonomiskt system. Även de som i likhet med miljardären Sverker Lerheden ser problemen. En politik för minskade klyftor och ekonomisk demokrati hotar inte de rika varken till livet eller när det gäller deras medborgerliga rättigheter. Däremot skulle de naturligtvis förlora fördelar och privilegier på samma sätt som överheten gjorde då den allmänna rösträtten infördes.

Fossilenergin och kriget

Att bränna olja, gas och kol orsakar uppvärmning och effekter som vi måste anpassa oss till. Och Ryssland säljer dessa resurser och använder pengarna för att köpa vapen. Andra länder är beroende av dessa fossila bränslen, de gör sig inte fria från dem. Detta är ett krig med fossila bränslen. Det är uppenbart att vi inte kan fortsätta att leva på det här sättet, det kommer att förstöra vår civilisation.”

(Svitlana Krakovska)

Ibland blir vissa samband övertydliga. Och en del personer illustrerar detta. Svitlana Krakovska  är en ukrainsk klimatforskare och medlem i Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC). Hon deltog i slutskedet av att godkänna IPPC:s senaste stora rapport när Rysslands invasion gjorde det omöjligt för henne att fortsätta sitt arbete.

Krakovska påpekar det som många andra nu också framhållit: kampen mot kriget och klimatkatastrofen sammanfaller då det handlar om de fossila bränslena. ”Jag började fundera på parallellerna mellan klimatförändringarna och det här kriget och det är uppenbart att rötterna till båda dessa hot mot mänskligheten finns i fossila bränslen” säger hon.

Olja och fossilgas till Europa

En fjärdedel (27 procent) av EU:s import av råolja och två femtedelar (41 procent) av fossilgasen kom 2019 från Ryssland enligt siffror från statistikmyndigheten Eurostat.

Enligt den europeiska tankesmedjan Think Thank Bruegel har värdet på den ryska naturgasexporten till EU nu skjutit i höjden till cirka 500 miljoner euro (545 miljoner dollar) varje dag. Det är en ökning från cirka 200 miljoner euro (220 miljoner dollar) i februari.

Enligt Wijkman/Kåberger är värdet av Rysslands totala energiexport med dagens priser, i storleksordningen en miljard euro – per dag!

Då fossila bränslen utgör mer än hälften av Rysslands export så är det naturligtvis även en viktig källa till att kunna hålla igång ett kostsamt krig.

Folk och regeringar i Europa uttrycker avsky för Rysslands krig och solidaritet med de angripna människorna i Ukraina. Men beroendet av rysk fossil energi gör samtidigt att denna konsumtion bidrar till att upprätthålla den ryska krigsmakten.

Några länder i Europa är mycket beroende av denna import. Sverige hör till de länder där beroendet är mindre och där en strypning av den ryska fossilenergin skulle orsaka mindre problem än i en del andra länder. Av Sveriges import av råolja kom 5 procent från Ryssland 2020. Av fossilgasimporten kom ungefär hälften från Ryssland.

En viktig insats mot kriget

Om man ser till dessa siffror så kan man tycka att en strypning av importen av den ryska fossilenergin vore ett viktigt bidrag både mot detta krig och mot klimatkatastrofen.

EU-kommissionen har också sagt att den vill reducera importen så att den vid årets slut ska ha minskat med 70 procent. De båda miljödebattörerna Kåberger och Wijkman kritiserar detta i DN den 10/3. De menar att ”även om det skulle innebära påfrestningar är det denna typ av sanktion som verkligen skulle kunna påverka Putin i dagsläget. Om gasimporten ströps – eller reducerades kraftigt – skulle Putin förlora en stor del av de pengar som i dag finansierar anfallskriget”.

De menar att det skulle vara fullt möjligt i det korta perspektivet (och kriget är nu!) genom att det finns betydande lager av gas och uranbränsle på EU-nivå och att det går att importera från andra länder. Men också genom effektiviseringar och neddragning av energianvändning t.ex. genom att sänka temperaturen i bostäder uppvärmda med gas, minska resandet och andra åtgärder.

De framhåller också något som är viktigt ur det svenska perspektivet:

Eftersom konsekvenserna av ett beslut som detta skulle variera mellan länder och hushåll i Europa skulle en förutsättning vara en solidarisk omfördelning av både energi och andra resurser mellan medlemsländerna.

De ställer också frågan om inte dessa uppoffringar kan kosta mindre än kostnaderna för militär upprustning.

Jag tycker det ligger mycket i deras resonemang.

Tyvärr verkar inte vår regering gå på denna linje. På sin hemsida skriver man att Sverige inte är så beroende av rysk olja och naturgas samtidigt som man konstaterar att ”energileveranser från Ryssland fungerar enligt uppgifter normalt, vilket gör att det i just nu inte finns några indikationer på en hastigt förestående bristsituation”.

Den stridbara fackföreningen Svenska Hamnarbetarförbundet har däremot tagit denna solidaritetshandling på allvar och meddelar att de ”enhälligt beslutat att varsla om blockad mot ryskt gods och fartyg på väg till och från Ryssland i svenska hamnar. Blockaden träder i kraft den 28e mars”.

En ny Sifo-undersökning som Naturskyddsföreningen har låtit göra visar också att 91 procent i Sverige är positiva till ett importstopp av olja, kol och gas från Ryssland.

Priset på bensin och diesel

Som en följd av kriget har även priserna på bensin och diesel gått upp. Det drabbar olika grupper i samhället hårt som till exempel de som driver jordbruk eller transporter och de med låga inkomster som bor i delar av landet där bilen är nödvändig för att ta sig fram. För att möta detta har både regeringen och samtliga partier i den svenska riksdagen föreslagit olika åtgärder som innebär sänkt skatt på bensin och diesel.

Här krockar uppenbarligen behovet av att minska på användningen av fossil energi – både som en motståndshandling mot Rysslands krig och för att ställa om till ett fossilfritt samhälle – och värnandet av de svenska konsumenterna. Det har också kritiserats av såväl miljöexperter som ekonomer.

Cecilia Hermansson, forskare i finansiell ekonomi vid KTH och vice ordförande i Klimatpolitiska rådet, skriver:

Man ska vara ganska noga med att satsa på stöd som ges till hushåll som till exempel har brist på resurser, och inte jobba med skatter och priser som gör att vi efterfrågar ännu mer fossila bränslen. Man kan utforma det här på ett sätt som gör att vi inte vill köpa ännu mer rysk olja.

Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet, skriver:

Sänkt skatt ökar efterfrågan på bensin och diesel, vilket gör att priserna drivs upp. Det i sin tur innebär mer pengar till oljeexportörer som Ryssland.

Och nationalekonomen Lars Calmfors skriver:

Ett problem med sänkningar av bensin- och dieselskatterna är att de bidrar till att hålla uppe efterfrågan på olja. Därigenom blir det möjligt för oljeproducenter att ta ut högre priser än de annars skulle kunna. Det ökar Rysslands oljeinkomster och bidrar på så sätt till att finansiera Putins krig. Sveriges agerande har förstås liten effekt på världsmarknadspriserna, men om många länder gör som vi blir påverkan stor……..Sammanfattningsvis vore det bra om den ekonomiska diskussionen i Sverige kunde handla om mer än hur vi ska kompenseras för att kriget i Ukraina höjer våra levnadskostnader.

Även här håller jag med dessa debattörer. Det måste finnas sätt att ge riktat stöd till drabbade grupper i samhället istället för att generellt stödja fortsatt konsumtion av det som göder både krig och klimatkatastrof.

Läs också vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk: Fokusera på eldupphör, flyktinghjälp och hårdare sanktioner på Europaportalen

100 000 år

För 100 000 år sedan levde sex olika människoarter på jorden. Vår art, homo sapiens, var en av dem. Det var också vid denna tid som några grupper av sapiens vandrade ut från Afrika och in i det som vi numera kallar Mellanöstern och Turkiet. Om detta och den forskning som styrker denna uppfattning om vår historia kan man till exempel läsa i den intressanta boken SAPIENS av Yuval Noah Harari.

Varför skriver jag då om det? Jo, därför att tiden 100 000 år har varit aktuell igen just de senaste dagarna. Den har nämnts i samband med frågan om ett beslut om slutförvar av kärnbränsleavfall. Det beräknas nämligen vara farligt för människor och miljö i minst 100 000 år.

Hur farlig den radioaktiva strålningen är beror på hur stor strålningen är, vilken typ av strålning det är, hur vi exponeras för den och under hur lång tid men enligt OSS så räcker det med ”50 gram av det kärnbränsleavfall som precis har tagits ur reaktorn, för att hela Sveriges befolkning skulle kunna dödas”.

Men nu talas det om att det ska slutförvaras i minst 100 000 år för att inte vara farligt för oss. Eller rättare sagt: oppositionspartierna till höger har länge låtit arga för att ett beslut om detta slutförvar dröjer. KD, L och SD har hotat om en misstroendeförklaring mot den nya miljöministern Annika Strandhäll ifall inte beslut om slutförvar fattas nu före den 13 december. Strandhäll har nu meddelat att ett beslut kommer den 27 januari. Men högersidan verkar inte heller nöjd med det. Kristdemokraten Mikael Oscarsson säger till dagens UNT att det är ”onödigt att trampa vatten i ytterligare 1,5 månad”.

Personligen tycker jag att ett beslut om något som ska gälla i 100 000 år bör kunna ta betydligt längre tid än så. Och Oscarssons meningsfränder klagar ju på att det tagit många år fram till nu. Men i förhållande till riskerna och det ur mänsklig synvinkel oändliga perspektivet tycks mig även detta minst sagt futtigt, ja rentav omoget.

Oscarsson är en bra representant för den typ av politiker som varken har några tidsperspektiv, någon grad av ödmjukhet eller intresse av att ta del av kunskap på området.

Jan Linder

SVT intervjuas Jan Linder som var ansvarig på Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) för att bedöma säkerheten hos kopparkapseln för utbränt kärnbränsle. Han slutade 2017 när myndigheten inte lyssnade på hans kritik. Han menar att det finns ”olösta forskningsfrågor, och risker att kopparkapseln får sprickor, redan om 100 år”.  Det handlar om ”risk för korrosion, för spänningar och något som egentligen inte undersökts – hur den miljö som skall hålla i 100 000 år påverkas av att det finns extremt stark strålning i närheten”.

Jan Linder säger att han inte skulle ”våga fatta beslut med de här osäkerheterna som vi har dokumenterat”.

Men det vågar alltså Oscarsson och hans meningsfränder i SD och L.

Kan vi lita på den typen av politiker?

COP26, Sverige och omställningen

I Glasgow pågår klimatkonferensen COP26. Ledarna för världens länder har bland annat  hittills lovat att stoppa avskogningen, att fasa ut kolen och minska metangasutsläppen. Viktiga åtgärder och SVT kallar dem för ”stora steg framåt”. Men är dessa löften värda något? Det har ju varit många konferenser och beslut tidigare utan att löften infriats. Greta Thunberg kallar konferensen för ”ett marknadsföringsevenemang där de som påverkas allra mest av klimatförändringarna inte får komma till tals”, en ”global greenwash-festival”.

Samtidigt som det är svårt att inte häpna över klyftan mellan de stora orden från de statsledare som talar och de faktiska handlingarna (som inte bara är bristfälliga utan ofta går åt helt fel håll), så tänker jag – i denna fråga liksom i många andra – att jag ändå föredrar hycklare framför cyniker. Hellre löften än förnekande. Det är en uppfattning som förstärkts hos mig sedan politiker som Trump började dyka upp på den politiska scenen. Hos dessa cyniker finns inget hopp alls, de förnekar i varierande grad själva problemet. Med hycklarna är det däremot så att de inte bara förstått problemet utan framförallt att de förstått att de som de hoppas ska välja eller stödja dem har förstått problemet. Alla de olika folkliga gräsrots-rörelserna mot krisen för klimatet och miljön är avgörande om vi ska lyckas. Men även fast vi naturligtvis skulle behöva byta ut de flesta av de nuvarande ledarna så kommer vi inte undan den politiska nivån, där makten att ta de avgörande besluten finns.

Om vi ska lyckas att hindra fortsatt upphettning av jorden så måste all fossil energi stanna kvar i jorden. På den högsta politiska nivån behövs beslut om globalt förbud mot ny exploatering och prospektering av fossil energi som olja, kol och naturgas liksom förbud mot fossila subventioner.

Det behövs också beslut på den politiska nivån som innebär att de rika länderna nu genomför det som de lovat i form av stöd till klimatfinansiering i utvecklingsländer. Det är inte bara en fråga om rättvisa utan också helt nödvändigt eftersom utsläppen inte bryr sig om nationsgränser.

De folkliga rörelserna kan och måste driva på för den här typen av beslut. Men besluten kan i slutändan bara fattas av dem som har den politiska makten. Att genomföra besluten kommer dessutom inte kunna ske utan konflikt med delar av den ekonomiska makten, de delar som består av fossilkapitalet.

Vi måste kräva att de ledare vi nu har går före i denna kamp.

Hur är det då i Sverige, ligger vi ”före”?

Sedan 2008 har, enligt Naturvårdsverket, de totala konsumtionsbaserade utsläppen i Sverige minskat med 16 procent fram till år 2019. Från totalt 110 miljoner ton till 93 miljoner ton växthusgaser (se graf). Under pandemiåret 2020 minskade de ytterligare, men nu är de på väg upp igen enligt SCB.

93 miljoner ton, det är cirka 9 ton per person och år. Av dessa utsläpp uppstår 63 procent i andra länder till följd av svensk konsumtion.

Jag tycker det är viktigt att vid jämförelser tala om utsläpp per capita, annars blir inte jämförelserna mellan olika länder rättvisande. Men ett problem här är att de jämförelser som finns mellan olika länder bara räknar utsläpp inom respektive land, så kallade territoriella utsläpp. Då framstår ett land som Sverige som mycket mer framgångsrikt i omställningen än det faktiskt är. Det enda sättet jag sett för att göra mer rättvisande jämförelser är att mäta det ekologiska fotavtrycket. Jag hittade en karta över detta på Folkbildning Klimat. De förklarar det så här:

Det ekologiska fotavtrycket tar hänsyn till den totala miljöbelastningen till följd av konsumtion från en genomsnittlig medborgare. I fotavtrycket ingår utsläpp av växthusgaser, landanvändning och påverkan på vattenresurser.

Nio ton per person i Sverige alltså. Men vilken nivå behöver vi komma ner till?

Jörgen Larsson, docent på Chalmers, sa till Ny Teknik 27 oktober i år att:

På sikt krävs en minskning till noll, men för att nå Parisavtalet handlar det enligt de flesta forskningsstudier om mellan 0,5 och 2,5 ton per person till 2050.

Jag vet att det finns olika beräkningar kring detta, men helt klart är att det handlar om en enorm omställning.

Men att mäta utsläpp per person innebär inte att vi kan lösa problemen genom att dra åt lika mycket allihopa. Utsläppen fördelar sig nämligen som mycket annat mycket olika mellan olika människor. Oxfam visar en hel del viktiga fakta i en studie från förra året. Så här stora är skillnaderna i Sverige till exempel mellan olika inkomstgrupper när det gäller utsläpp. Det är uppenbart att det är de rikaste som framförallt måste ändra sina koldioxidutsläpp. Begreppet ”klimaträttvisa” måste gälla även inom ett land. Men som framgår av grafen så har de rikaste istället minskat sina utsläpp mindre i procent mellan 1990 – 2015 än övriga grupper.  

De rikaste i Sverige och i världen är alltså de som måste lägga om mest. Och det effektivaste sättet är att befria dem från deras ur global och mänsklig synvinkel helt abnorma rikedomar. Men samtidigt är det så att även vi andra måste ställa om ordentligt om vi ska lyckas.

De svenska partierna och omställningen

Bland de svenska partierna står SD för den mest öppet cyniska attityden i klimatfrågan. De är numera inte totala förnekare av klimatkrisen, men deras formuleringar är avslöjande. Om Parisavtalet säger de att de ”inte motsäger sig” det men att ”vi i Sverige inte själva kan lösa världens miljöproblem”. Eftersom det inte finns någon alls som hävdar att landet Sverige ensamt ”kan lösa världens miljöproblem” så säger SD egentligen något annat med detta, nämligen att Sverige inte på något sätt ska eller kan ”gå före” vad det gäller åtgärder mot klimatkrisen. På en direkt fråga (i en undersökning på SVT) ”om det spelar någon roll ifall Sverige når de beslutade klimatmålen” svarade också SD nej (deras nya kompisar i KD svarade ”tveksamt”). SD-attityden är alltså att det vi gör inte har någon betydelse eftersom de inte tror att andra kommer göra något.

Bland en stor del av de övriga partierna är det den stora tilltron till tekniska lösningar som dominerar. Naturligtvis är tekniska lösningar som till exempel innebär att vi kan producera eller transportera fossilfritt och utan koldioxidutsläpp mycket viktiga. Men kommer det att räcka? Ett skäl till att tvivla på det är ju tidsfaktorn. Det är bråttom. Många av de nya teknikerna kommer inte kunna utvecklas och tillämpas inom den tid vi har på oss för att få ned utsläppen.

En aktuell forskningsrapport som gjorts på uppdrag från Sveriges parlamentariska miljömålsberedning svarar också nej på frågan om det räcker med tekniska lösningar. Rapporten undersöker fem scenarier med olika klimatpolitiska inriktningar och deras respektive utfall. Forskarnas slutsats är att:

En övergripande slutsats är att de sammantagna konsumtionsbaserade utsläppen som kan uppnås genom ett fokus på avancerad teknisk utveckling inte är tillräckliga för att med säkerhet ligga i linje med Parisavtalet”. (s. 5-6)

Omställningen och rörelsen

Vi måste alltså också ställa om vårt sätt att leva på ett omfattande sätt. Flera klimatdebattörer har använt jämförelsen med krigssituationer där enorma omställningar gjorts möjliga genom en kraftfull statlig politik. Jag tror det är en bra jämförelse. Om vi ser det som att vi befinner oss i en eskalerande kris där vi redan har hunnit uppleva några av dess uttryck även på nära håll (tänk på översvämningarna i somras) då blir det också tydligt att den bara kan lösas solidariskt, med ett rättviseperspektiv och genom en kraftfull och styrd mobilisering på nationell och global nivå.

Det som händer på Cop26 är viktigt oavsett vad vi tycker om de ledare som uppträder där. Men besluten kommer förmodligen vara både otillräckliga och svåra att lita på vad det gäller genomförandet. De rörelser som finns kring konferensen är oerhört viktiga. Att utveckla alla de olika rörelserna kring klimat och miljö och att bygga koalitioner kommer vara avgörande för framtiden.

Det handlar om alla de aktivister eller ursprungsbefolkningar som kämpar mot att förstöra jorden som en plats för människor att leva på, alla de olika rörelserna som Klimataktion, Jordens Vänner, organisationer som WWF eller Naturskyddsföreningen för att nämna några. Allt fler människor även i Europa drabbas och kommer att drabbas (som av översvämningarna i somras). Om de redan aktiva kan lyckas att dra med dem som direkt själva upplevt/upplever klimatkrisen så kommer det innebära att rörelsen stärks ytterligare. Om miljö- och klimatrörelsen också lyckas knyta band till fackföreningsrörelsen så kommer även det vara oerhört viktigt för att genomföra omställningen i produktionen på ett sätt som inte krockar med lönearbetarnas rätt till trygghet och nya jobb.

Hur hopplösheten stärks av Svanberg och SVT

För en vecka sedan skrev jag om den Novus-undersökning som menade att svenskarna hade en pessimistisk syn vad gäller möjligheterna att nå klimatmålen. Att ha någon sorts hopp för framtiden, en tro på att förändring till det bättre är möjlig, tror jag är viktigt för att vi tillsammans ska lyckas gå mot en bättre framtid, även när det gäller andra samhällsfrågor.

Men under den gångna veckan har jag sett två exempel på hur hoppet slås ner genom cynism eller genom att framställa det som att det inte finns några alternativ. Det finns naturligtvis och tyvärr fler exempel, men jag väljer dessa två. I dessa fall är det människor med makt som bidrar till att stärka hopplösheten och känslan av alternativlöshet.

Exemplet om skillnad på ”folk och folk”

Det ena exemplet handlar om rättvisa. Jag tror att de flesta åtminstone hoppas att vi behandlas någorlunda lika i samhället. Tänk dig till exempel att en person jobbat och tjänat pengar men ändå lyckats få ut ersättning från arbetslöshetskassan. Enligt regelverket ska den här personen då betala tillbaka pengarna. Jag tror att alla tycker att det är mycket rimligt. Tänk dig nu att personen då skulle säga att den gillar systemet med a-kassa men egentligen inte behövde ersättningen. Däremot vill den inte betala tillbaka pengarna eftersom det skulle verka som att den var emot systemet och ville protestera. Jag tror att de flesta skulle tycka att det var ett väldigt konstigt svar och en orimlig inställning.

Men nu handlar mitt exempel om en annan utbetalning, nämligen de 38 miljarder som permitteringsstödet under pandemin kostade. Stödet infördes våren 2020 och skulle enligt lag bara gå till företag med ”allvarliga ekonomiska svårigheter”. Syftet var att undvika varsel och uppsägningar.

En undersökning gjord av SVT visar nu att många storföretag gått med stora vinster men ändå mottagit stöd av staten trots att de alltså inte  hade ”allvarliga ekonomiska svårigheter”. Speciellt tre storföretag sticker ut: Volvo AB, Volvo Cars och Scania. De har mottagit 2,8 miljarder i stöd samtidigt som de gått med 43 miljarder i vinst.

Styrelseordföranden för Volvo AB, Carl-Henrik Svanberg, säger då exakt så här till SVT:

Svanberg

Vi var inte med i stödprogrammet för pengarna, utan för samarbetet mellan staten, företaget och de anställda. Att nu betala tillbaka skulle kännas som att man ”ger upp på systemet” och protestera, det vill inte vi.

Ett minst sagt provocerande och svårsmält svar från Svanberg.

Ett svar som stärker känslan av att det verkligen är skillnad på folk och folk och säkert bidrar till att öka hopplösheten hos många.

Och inte blir väl någon mer uppiggad av svaret om detta från den socialdemokratiska näringsministern Baylan, som sa:

Jag förstår att det kan sticka i ögonen på vanliga människor, när företagen blivit framgångsrika, men systemen finns för att rädda jobb och företag. Jag är glad att de lyckades.

”Sticka i ögonen” var ordet. Och Baylan förstärker här än mer känslan av hopplöshet och hjälplöshet hos en politisk makthavare i förhållande till samhällets verkliga makthavare.

Exemplet om klimatlösningar inom politiken

Häromdagen var det en sorts debattprogram på SVT om klimatfrågan och partiernas lösningar. Representanter för de åtta riksdagspartierna var där, men också några forskare och experter inom klimatområdet. Själva debatten var inte alls så plågsam att lyssna till som de normala partiledardebatterna, där de fräckaste ständigt skriker högst och avbryter. Men efter varje runda skulle experterna bedöma och ge betyg till fyra partier i taget. Att ge ett gemensamt betyg till fyra olika partier borde de flesta inse blir konstigt, de partier som är sämst i att ta itu med klimatfrågan sänker naturligtvis betyget. Och följdriktigt fick inte heller någon av panelerna godkänt av experterna.

Att göra på det här viset var mycket fegt av SVT. För hade de istället låtit experterna uttala sig om varje parti för sig så hade utslaget blivit helt annorlunda. Så skrev till exempel Naturskyddsföreningen om den undersökning de gjorde av partierna inför valet 2018 att: ”Vår granskning visar att Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill mest av alla partier”. Men att visa att det finns skillnader och att det finns partier som har en bättre politik i förhållande till klimatkrisen, det vågade uppenbarligen inte SVT.

Resultatet av denna feghet blir att man samtidigt som man sprider kunskap om klimatnödläget sänker förhoppningarna och tron på alternativa vägar framåt. Alla partier tycks ju ändå lika dåliga. Ett sätt att tänka som hittills bara gynnat den högerpopulistiska kanten. Och det är ju dessutom på den här kanten som man gått från direkt förnekande av klimatkrisen till en attityd av att vi egentligen inte kan göra något i Sverige.

Andra slutsatser

Både Svanberg och de som håller i SVT:s debattprogram har makt, om än på mycket olika sätt. Men de använder den i dessa fall på ett sätt som bidrar till att öka känslan av hopplöshet.

Men vi kan dra andra slutsatser. När vi hör det maktfullkomliga svaret från Volvo-ordföranden och det uppgivna suckandet från den socialdemokratiska ministern så kan vi tänka att detta visar att något är i grunden fel. Den här typen av exempel visar, tycker jag, att vi behöver mer av demokratisk kontroll över näringslivet om vi vill ha ett samhälle där vi alla behandlas lika och där skattepengar används på ett vettigt sätt.

Och även om det finns brister hos alla partier när det gäller att framställa allvaret i klimat- och miljökrisen och de minst sagt brådskande och mycket drastiska åtgärder som behövs, så finns det ändå väsentliga skillnader. Skillnader som är viktiga. Och tillsammans med starkare folkliga rörelser i samhället, som pressar partierna, kan de bidra till att vi tar viktiga steg åt rätt håll. Men då är det viktigt att vi känner till och ser dessa skillnader och inte tror att ”all politik är skit”. För en sådan attityd tror jag inte varken stärker rörelsen eller förbättrar oddsen i kampen för framtiden.

%d bloggare gillar detta: