Om jag skulle försöka sammanfatta min politiska uppfattning eller ett ”program” så tycker jag att parollen ”En jord för alla”, skulle vara en bra paroll. Jag önskar naturligtvis både ”ett Uppsala för alla” och ”ett Sverige för alla”, men det räcker inte. Mänskligheten är en. Och alla på jorden skulle och borde kunna leva anständiga liv tillsammans under liknande villkor.
Jag skriver detta därför att det just utkommit en bok med titeln ”En jord för alla”. Den är skriven av Johan Rockström, Anders Wijkman, David Collste och Owen Gaffney. De tillhör alla fyra den internationella rörelsenEarth4All. Jag har varken läst boken (ännu) eller läst på ordentligt om Earth4All, men den 13 februari presenterade författarna boken och sina tankar i en artikel i Expressen.
De börjar med att anknyta till Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” från 1972, som redan då ifrågasatte den konventionella tillväxten. Sedan konstaterar de att:
Wijkman och Rockström
Människans ekologiska fotavtryck har fortsatt att växa och överskrider nu de planetära gränserna på ett antal områden. Parallellt är demokratin i världen på tillbakagång, ojämlikheten ökar – inte minst i Sverige – och därmed också de sociala spänningarna. Det senare beror enligt författarna på ”en blandning av stigande ojämlikhet, fortsatt djup fattigdom i många länder samt ökande påfrestningar på våra samhällen på grund av uppvärmningen”.
Men de ser inte utvecklingen som ödesbunden. De anser att ”det är möjligt för hela världens befolkning att nå god livskvalitet inom planetens gränser”. Men det kräver en annan politik:
….. då måste vi bryta med en politik som lett till ökande ekonomiska klyftor, överutnyttjande av många vitala ekosystem och alltför höga utsläpp av växthusgaser.
De menar också att vi måste ifrågasätta och förändra den materiella konsumtionen:
Att fortsätta öka den materiella konsumtionen bland rika länder och inkomstgrupper på en ändlig planet är en omöjlighet. Kvalitativa indikatorer på välbefinnande bör ersätta tillväxt i BNP som mått för utvecklingen”.
Det är ju tankar som verkligen står i kontrast till den politik som förs i de flesta länder i världen. Inte minst står det i kontrast till den politik som förs av den nuvarande svenska regeringen. Jag skulle kalla det för en rödgrön vänsterpolitik helt enkelt. Inte så att de vill avskaffa kapitalismen, istället måste ”den fria marknaden hjälpas på traven om världen ska kunna räddas”. Men författarna vill ”gå i riktning mot mer kollektiva åtgärder och mot att balansera marknadens kortsiktighet mot kraven på anständiga levnadsvillkor för folkmajoriteten och i harmoni med naturen”. Som de skriver så innebär det ”ett fundamentalt skifte från det nyliberala tänkande som dominerat politiken de senaste 40 åren”.
Att dessa auktoriteter inom klimat- och miljöforskning uttrycker sådana politiska uppfattningar är naturligtvis mycket positivt för en rödgrön vänstermänniska. Det innebär att de inte ”bara” talar om vad vetenskapen säger om klimat- och miljökrisen. De uttalar nu också politiska slutsatser om vilka samhällsförändringar som är nödvändiga om vi ska lyckas. Samhällsförändringar som med sin riktning innebär konfrontation både med ekonomiska och politiska makthavare.
Vi vill alltså gå åt samma håll. Däremot tror jag att vi skiljer oss åt i hur långt vi vill gå när det gäller att genomföra politiken. Eller, det kanske snarare är så att vi skiljer oss åt när det gäller tankar om vad som är möjligt utan att konfrontera och ifrågasätta själva det ekonomiska systemet och dess maktgrupper. Är det till exempel möjligt att påbörja ett brott med den politik som ökat ekonomiska klyftor utan konfrontationer med dem som gynnas av det nuvarande systemet? Och kommer de att acceptera att få sina kortsiktiga profitintressen ”balanserade”? Det är inte mycket som tyder på det nu. Inte heller en ”accelererad utfasningen av fossilenergi” tycks kunna ske utan åtgärder som är mer än ”hjälp på traven” mot fossilkapitalet. Exxon Mobil och de andra fossiljättarna kommer knappast själva lämna sin strävan efter maximal vinst här och nu, trots allt de vet och vetat i decennier om de förödande verkningarna av sin verksamhet.
Men den typen av skillnader kanske inte spelar så stor roll just nu då det viktiga är att både ”peka ut riktningen” för en rättvis omställning och på alla sätt skynda på utfasningen av fossil energi och omställningen till ett annat levnadssätt.
Den här rubriken mötte mig i tidningen igår. Den senaste av många liknande. Det har skett en upptrappning av skjutvapenvåldet i Sverige. Samtidigt som andra former för dödligt våld har minskat på längre sikt så har just detta våld ökat. Ett våld som ofta handlar om konflikter mellan olika kriminella, konflikter om marknadsandelar när det gäller narkotikaförsäljningen, men där även människor som står utanför dessa konflikter drabbas.
Så här ser utvecklingen ut för allt dödligt våld i Sverige sedan 2002, enligt BRÅ. Efter 2007 minskade antalet fall, men åren 2015 – 2019 gick antalet fall upp till samma nivå som 2007 för att sedan ytterligare öka under 2020. Inom det dödliga våldet är det alltså främst skjutvapenvåldet som ökar och som vi ofta möts av på nyheterna. Som BRÅ uttrycker det: ”Andelsmässigt uppgick det dödliga skjutvapenvåldet till 39 procent av samtliga konstaterade fall av dödligt våld 2020”.
För alla – utom möjligen för de kriminella – är detta skjutvapenvåld mycket skrämmande. Det blir inte mindre skrämmande för att andra typer av dödligt våld har minskat under åren eller för att det finns andra otäcka och orättfärdiga sätt att dö på (som t.ex. arbetsplatsolyckor som började öka i antal efter 2015 men inte alls fått samma uppmärksamhet i medierna).
Olika partier kommer med förslag om hur staten ska komma åt de gängkriminella och deras våldsanvändande. Jag hör t.ex. moderatledaren säga samma sak som han gjorde för precis ett år sedan om att staten ska ta ifrån de kriminella deras bilar och klockor. Tydligen stör dessa statusattribut hos fel personer honom extra mycket. Annars talar den politiska högersidan (som vanligt) mest om att slå tillbaka hårdare. Och naturligtvis behövs det ett effektivt polisarbete med tillräckliga resurser för komma åt de kriminella och lagföra dem. Så verkar det inte vara idag. Men som polisområdes-chefen Fredrik Lennartsson sa i ett berörande reportage från Lövgärdesskolan i Göteborg i onsdagens Aktuellt (27 min in i programmet) så ”går det inte att arrestera bort problemen”. Om vi inte också söker efter orsakerna till kriminaliteten och formerna för rekryteringen till de kriminella gängen så kommer aldrig en ökad polisinsats hjälpa. Lennartsson pratar om sådant som jobb och godkända betyg. Men det finns många fler förhållanden som är viktiga. Jag ska inte gå in på det mera här. Men det är viktigt. Återkommer lite till det mot slutet av denna blogg.
Däremot tycker jag att det verkar som om en fråga i stort sett är frånvarande, den om beväpningen. Hur kommer vi åt och stoppar vapnen?
När det gäller att förhindra ”vanlig” krigföring har jag till exempel skrivit om att ”utan vapen går det inte” och om italienska arbetare som vägrade delta i distributionen av vapen till Saudiarabien. Om vi tittar på USA så är det för de flesta i Sverige uppenbart att de ”liberala” vapenlagarna och den rika tillgången på vapen försvårar ett minskande av det dödliga våldet i det landet. Men i Sverige då?
Den bild som nog många har av hur de gängkriminella skaffat sig vapen är att de smugglas in från de gamla öststaterna. Att det alltså ”bara” är ett importerat problem. Det handlar då om vapen som kom ut på den svarta marknaden efter att de gamla stalinist-regimerna rasade samman. Men är det bara ett importerat problem? Och är det fortfarande så att de flesta vapnen kommer från Balkanländerna? Dessa frågor tas upp i den nyutkomna boken ”Vapensmederna” av de två journalisterna Jani Pirttisalo Sallinen & Mathias Ståhle.
De har undersökt vapnens väg och upptäckt att ”några få personer i Sverige har tjänat pengar på att sprida pistoler och automatvapen till gäng och andra kriminella”. De berättar att Tullen och polisen redan 2014 varnade för fenomenet med ”svenska illegala vapenverkstäder”.
De menar vidare att om man vet ”vilka som förser de svenska gängen med skjutvapen så skulle flera av de kriminella leverantörskedjorna kunna slås sönder…..då måste man också våga vända blicken inåt – mot Sverige och svensk vapenhandel”.
I boken beskriver de sex personer som ”slussat ut över 700 vapen till Sveriges kriminella inom loppet av åtta år”. De har beskrivit dessa personer och kartlagt de vapen som de spridit. De jämför de 700 vapen de kartlagt med de 444 olika vapen som identifierats av polisen vid de nära femhundra skjutningar som skett i Stockholms polisregion under perioden 2015 till 2019. De skriver:
Dessa identifierade vapen är inte alla vapen som cirkulerat bland kriminella i Stockholmsregionen. Det är så många vapen som polisen vet har använts vid bekräftade skjutningar. Sjuhundra vapen är alltså fler än vad som använts i hela Stockholm i fem års tid. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att om just de sjuhundra vapen vi kartlagt kunnat plockas bort från marknaden innan de användes, då hade nästan alla personer du läst om i den här boken sluppit skottskador och varit vid liv.
Skorpion vz.61 *
Att vända blicken inåt och granska svenskar som förser de kriminella med vapen har enligt författarna inte varit populärt. När de granskade vapenhandeln i en artikelserie i SvD 2019 fick de beröm från sportskyttar och jägare för att de lyfte frågan om ursprunget till de kriminellas vapen, ”men bara när de skildrade insmugglingen”. När de ”istället granskade ett par jägare, polisens slarviga kontroller och vilka svenska jaktbutiker de kriminella helst handlade i, övergick förståelsen i ren ilska, blandad med näthat…”.
Det ligger ett omfattande arbete bakom det som presenteras i denna bok och jag tror att det är ett viktigt spår att söka de svenska leverantörskedjorna för att stoppa vapentillförseln till de kriminella gängen.
För att återknyta till det som jag skrev ovan om diskussion kring hårdare straff skriver Jani Pirttisalo Sallinen & Mathias Ståhle att ”Debatten om strafflängder tenderar att lägga sig som en våt filt över många andra diskussioner som är nog så viktiga. Till exempel: oviljan att se pengaflödenas roll i vapenhandeln och svårigheterna med att driva vapenutredningar vidare som penningtvättsärenden.”
Läs boken! Den går redan att låna från bibliotek både som fysisk bok och som E-bok.
Det parti som kallar sig moderaterna bildades 1904 som Allmänna valmansförbundet, senare högerpartiet. I 41 år (sedan 1979) har moderaterna varit det största av de borgerliga partierna med en höjdpunkt i valen 2006 och 2010 med Reinfeldt som partiledare. Men så har det inte alltid varit. Under den radikaliseringsvåg som pågick i Sverige och många andra länder från mitten av 1960-talet och ett decennium framåt låg partiet kring 11 – 15 %. Ett av uttrycken för hur radikaliseringsvågen påverkade även det gamla högerpartiet var att man år 1969 bytte namn till Moderata Samlingspartiet. Synonymer till moderat är: måttfull, sansad, hovsam, återhållsam, skälig, måttlig, försiktig. ”Måttfullt konservativ” var väl tanken då 1969.
Nu har partiet kommit ut med ett nytt idéprogram. Idéhistorikern Per Sundgren gör i ETC en mycket intressant och förtjänstfull genomgång av moderaternas olika partiprogram genom historien. Han jämför, analyserar och sätter in det senaste programmet i sitt sammanhang.
Sundgren inleder med att påpeka att moderaterna haft problem med sin historia som då de i 2011 års program lögnaktigt hävdade att de gått i spetsen och drivit på för kvinnlig rösträtt och motstånd mot apartheid.
Vissa propagandagrepp står sig
Partiets rötter går tillbaka till ett parti som representerade den rika minoriteten och såg den allmänna och lika rösträtten som ett hot och ville värna fosterlandet ”mot socialdemokraternas och den radikala vänsterns ständigt fortgående upplösningsarbete.” Sundgren visar hur partiet utifrån denna kärna sedan anpassat sig i de program som kom 1919 och 1934 och med en ”delvis ny ton 1946” då ”samhällssolidaritet” och ”reformpolitik” framhålls som positiva värden. 1969 märks ännu mer av förändring. Det var en tid då både centerpartiet och folkpartiet antog program som starkt betonade behovet av social och ekonomisk jämlikhet:
Utan att ordet jämlikhet uttalas i 1969 års program är det ändå tydligt att jämlikhetsfrågan inte kan förbigås. Således föreslås att medinflytandet på arbetsplatserna ska stärkas och att det personliga förmögenhetsägandet ska spridas, men detta självklart inom ramen för det befintliga ekonomiska systemet. Kravet på ökad jämlikhet, som nu är starkt inom arbetarrörelsen, möts med ett krav på egendomsspridning i form av vinstandelssystem.
Utvecklingen i mer liberal riktning och bort från och en del traditionellt konservativa positioner, fortgår med 1978 års idéprogram:
…..som har ”synen på varje människa som unik och likvärdig” och med frihet att välja som en viktig utgångspunkt. Det enskilda ägandet är grunden, men ägandet ska kunna förenas med välfärd och social rättvisa. Facklig organisering och medinflytande är viktiga delar i den socialt styrda marknadsekonomi som Moderaterna förespråkar.
Detta blir enligt Sundgren ”än tydligare i programmet från 2001 som tar sin utgångspunkt i den globalisering som förändrat världen. Den är inriktad på samarbete och mer solidarisk än ”den stängda och nationella världen”. I det moderata partiprogrammet riktas nu kritik mot den nationalism som länge utgjorde partiets ideologiska grund.
2011 års idéprogram skrevs i ett helt nytt politiskt läge. Och här kan vi verkligen tala om förvandlingsnummer:
Moderaterna är inte längre ett oppositionsparti utan ett regerande statsbärande parti. Partiet för dem som ägde har omvandlats till det ”enda arbetarpartiet”. I denna omvandling spelar språket en helt avgörande roll. Med begrepp och värdeord som arbetslinjen, frihet, trygghet, välfärd, rättvisa och solidaritet, sedan länge främst förknippade med arbetarrörelsen, vill man ge bilden av ett parti som ideologiskt förnyat sig. För att åstadkomma detta måste den moderata historien skrivas om. Partiet är inte längre ett historiskt konservativt parti som bildats för att organisera motståndet mot arbetarrörelsen utan ett parti som bildats för att sprida upplysningens idéer och bekämpa odemokratiska idéer. Grunden för det svenska välfärdssamhället utgörs helt enkelt av ett moderat idéarv med rötter i upplysningen. ”Våra starkaste traditioner och värderingar kommer från upplysningstidens uppbrott mot överheter och dogmer och den starka tilltron till människan och dennes förnuft.” Det var ju precis tvärtom, men att denna bild av partiets historia inte har något stöd i forskningen har uppenbarligen inte bekymrat de moderata historieskrivarna.
Men nu har programmet från 2011 ”blivit en belastning”:
Historien är dock fortfarande ett problem, som man försöker lösa genom att skapa en ny historia, liberalkonservatismens. Detta relativt nya begrepp anses nu stå för en tradition och ett moderat idéarv. Det är ju riktigt att det i Högerpartiet och dagens Moderaterna finns en spänning mellan en konservativ och en liberal pol. Men det är också sant att dessa traditioner ursprungligen stod skarpt och uteslutande emot varandra. Att liberalkonservatismen finns som en etablerad tradition återstår att visa. Upplysningstänkandet är förvisso en viktig del av en liberal tradition, men att, som görs även i detta nya program, hävda att det är en viktig del av en moderat tradition har knappast stöd i den historiska forskningen.
Det är stora förändringar på nio år med det nya programmet:
Den välfärdsstat som hyllas i programmet från 2011 har nu åter främst blivit ett problem.”
Den ekonomi som 2011 var en ´social marknadsekonomi´ har nu blivit rätt och slätt ´marknadsekonomi´”.
2020 är det åter dags att hylla nationen. Det är nationalstaten som utgör ”grunden för vårt styrelseskick”.
Invandringen är ett problem. Den bör begränsas. Den är ”ogenomtänkt” och har skapat en ny etniskt baserad ”kollektivism”, med vilket avses de muslimer som invandrat eller flytt till Sverige. Här finns en mycket tydlig skillnad jämfört med 2011 års program, i vilket svenskheten är en identitet som invandraren kan tillägna sig genom att leva här. Mångfalden är rent av en konkurrensfördel. ”Integrationen bygger på ömsesidig nyfikenhet.” I direkt polemik mot denna ståndpunkt slår 2020 års program fast ”att integration inte är en dubbelriktad process.” Den som kommer till Sverige har ”en skyldighet att bli en del av vårt samhälle”, men det ska inte vara lätt att bli svensk medborgare.
2011 betonades vikten av ”att hellre fria än fälla”, att enbart straffen inte gör samhället tryggt och att strängare straff, fler lagar och poliser inte automatiskt gör samhället tryggare.
Trygghet skapas genom att förebygga, och minska de faktorer som ligger till grund för brottslighet, värna brottsoffren och tillhandahålla rehabilitering”. Också 2020 framhålls att kriminella ska ges en möjlighet att komma tillbaka, men nu är det framför allt vikten av straff som betonas. ”Grova brott ska leda till stränga straff och kännbara skadestånd.”
Sundgren konstaterar att ”Denna förflyttning högerut innebär förstås att dagens Moderaterna kommer att ha mycket lättare att komma överens med Sverigedemokraterna. Något tydligt avståndstagande från den högerpopulism som Sverigedemokraterna står för finns inte heller i programmet.”
Sundgren avslutar:
I ett historiskt perspektiv talar det mesta för att idéprogrammet från 2011, antaget under de framgångsrika Reinfeldtåren, kommer att framstå som en avvikelse. Nu är ordningen återställd.
Igår när jag funderade över om det blivit bättre eller sämre i Sverige tog jag upp ”återkomsten av ett råare och brutalare klassamhälle” där det längst ner finns ”arbetare som lever och arbetar under slavliknande förhållanden”. Häromdagen intervjuades journalisten Elinor Torp i Dagens ETC om den här utvecklingen som hon skildrar i en ny bok: ”Vi, skuggorna”. Hon skildrar där ”hur ett nytt laglöst arbetsliv har vuxit fram, ett samhälle där människor låses in på sina arbetsplatser om nätterna och seriösa företag slåss för sin överlevnad mot en kriminalitet som inte myndigheterna kommer åt.”
Enligt Elinor Torp är det inte främst de många som fått avslag på sina asylansökningar det handlar om utan ”snarare människor som lockats till Sverige direkt från sina hemländer, för att arbeta. Ofta satta i skuld för resan och förespeglade bättre villkor än vad det senare visar sig”.
Det här hänger ihop med en ny arbetsmarknad som delvis förändrats av politiska beslut. Tidigare var till exempel de människor som städade skolor anställda av kommunen och en del av skolans personal. Och som Elinor Torp påpekar hade även byggjättar som Skanska, Peab och NCC sin egen personal och sjukhusledningen visste vilka som jobbade på sjukhusen. De som stod på kontrakten var de som utförde jobben. ”I dag är leden långa och otydligheten stor”.
Vad kan man då göra åt detta? Naturligtvis måste olika typer av myndigheter skaffa sig kontroll som de nu, enligt Torp, inte har och ingripa mot de arbetslivskriminella. För skattemyndigheten borde det också vara av intresse då en låg beräkning av kostnaderna för förlorade skatteintäkter på grund av svartarbete i Sverige är 66 miljarder kr varje år.
Men som alltid måste svaret också handla om rörelse och organisering. En organisering som måste ta sig delvis nya former då de traditionella organisationerna försvagats och/eller inte ingriper här.
Här är ett uppmuntrande exempel på en lokal rörelse som tagit sig an dessa frågor och strider för de utnyttjade arbetarnas rättigheter. Det är de nybildade Husby Sociala Centrum och Husby Arbetarcentrum i Stockholm. Min vän Husbybon Göran Kärrman berättar här om ett framgångsrikt exempel som bör spridas och användas av andra. Här är hans berättelse:
En första seger
En grupp arbetare som varit anställda vid ett bemanningsföretag och arbetat på ett bageri i Solna och inte fått lön på två månader, har efter ingripande av Husby Sociala Centrum och Husby Arbetarcentrum nu fått ut sina löner, sammanlagt över 500.000 kronor. Husby Sociala Centrum startades i våras av Folkrörelsejuristerna, Ort Till Ort och fackförbundet SAC för att ge stöd till invånarna i juridiska, frågor, frågor som rör bostäder och fackliga frågor. Husby Arbetarcentrum bildades som en lokal tvärfacklig organisation med stöd av SAC. Föreningen är inte en formell del av SAC men har ett nära samarbete.
En grupp arbetare vände sig till Husby Sociala Centrum efter att de inte fått lön på två månader och chefen på bemanningsföretaget hävdade att han gått i konkurs och inte kunde betala. Samtliga arbetare hade fått sina anställningar via Arbetsförmedlingen som också betalade löner och sociala avgifter via bemanningsföretaget. Det faktiska arbetet gjordes på ett bageri i Solna.
Det var enkelt att konstatera att bemanningsföretaget inte gått i konkurs och därmed kunde stämmas direkt för uteblivna löner och resultatet är nu alltså att samtliga får ut sina innestående löner, sammanlagt över 500.000! Fackförbundet SAC har varit helt avgörande för den här segern, genom att de omedelbart – efter att arbetarna blivit medlemmar – började driva frågan.
Husby Arbetarcentrum är en lokal tvärfacklig organisation som bildats utifrån det fackliga stödarbetet på Husby Sociala Centrum. Föreningen bygger inte, som traditionella fackliga organisationer, på organisering av arbetare på en samma arbetsplats, vilket kan vara omöjligt om den enskilde arbetaren inte ens har en arbetsplats, utan tvingas hoppa från än den ena till den andra arbetsplatsen. Än värre kan det vara om man inte ens är anställd utan ”sin egen” vars ”uppdragsgivare” är en app på mobiltelefonen. Husby Arbetarcentrum bygger därför sin verksamhet i bostadsområdet där många arbetar under osäkra förhållanden men via sin bostad finns dagligen i området. Kravet på medlemskap är inte heller att vara medlem i SAC, även om det framför allt är dit tidigare oorganiserade arbetare rekryteras. Kravet på medlemskap är att vara medlem i någon facklig organisation, vilket innebär att det finns medlemmar från såväl LO-facken Kommunal, IF Metall och Transport, liksom TCO-facket ST.
Den här första framgången i arbetet är naturligtvis en stor uppmuntran för alla som försöker stå emot den förslumning av arbetslivet – för att inte tala om de direkt kriminella inslaget som växer sig allt starkare i kölvattnet på de försämringar som genomförts generellt under de senaste årtiondena.
Under större delen av mitt vuxna liv har jag kämpat mot bolagskapitalism (corporate capitalism), konsumtionskapitalism (consumer capitalism) och skurkkapitalism (crony capitalism). Det tog mig lång tid att inse att problemet är själva grundsubstantivet. Medan vissa har förkastat kapitalismen snabbt och med glädje, har jag gjort det försiktigt och motvilligt. En anledning var att jag inte kunde se något tydligt alternativ.
Så skriver den brittiska skribenten och miljöaktivisten George Monbiot i en intressant artikel som översatts från Guardian och publicerades i Dagens ETC den 2 maj. Han tar där upp olika aspekter på problemen med det kapitalistiska systemet, främst den tvungna ekonomiska tillväxten som är en effekt av jakten efter att samla och föröka (ackumulera) kapital och maximera vinsten. Men också ”det bisarra antagandet att en person har rätt till en så stor bit av världens naturliga tillgångar som hen har råd att köpa”.
Monbiot har nu kommit fram till att vi inte ”behöver presentera ett komplett alternativ för att säga att kapitalismen fallerar”. Jag håller med om detta. Jag gör det trots att jag både är äldre än Monbiot och redan i min ungdom utan reservation (men med begränsad reflektion) tog ställning för socialismen. Jag gjorde det trots att jag varken trodde att det system som rådde i Sovjet eller Kina förtjänade att kallas socialism. Jag hade alltså länge en kritisk syn på den s.k. realsocialismen, något som t.ex. innebar att VPK inte var ett alternativ. Nu tänker jag ändå att jag och andra med liknande tankar, trots detta, hade en alldeles för enkel syn på socialismen. Det var alltför många frågor som varken besvarades eller ens ställdes.
Det finns många skäl till att inte ha en tvärsäker inställning till hur det system ska se ut som kan ersätta kapitalismen, oavsett om vi kallar det socialism eller något annat. Det främsta skälet är helt enkelt att vi ingenstans sett annat än (i bästa fall) påbörjade försök att skapa ett samhälle av icke-kapitalistisk och socialistisk typ. Men att ifrågasätta det kapitalistiska systemet med alla dess grundläggande problem är ändå fullt möjligt och rent av nödvändigt även utan att presentera ett komplett alternativ. Marx var redan på sin tid skeptisk till att ”skriva recept åt framtidens soppkök”, som han uttryckte det. Det var säkert klokt redan då. Men även om vi ifrågasätter olika skrivbordskonstruktioner idag så kan vi ändå försöka att dra lärdomar av de försök som gjorts. Det gäller till exempel det nödvändiga och oavvisliga kravet på demokrati. Att den ska utvidgas, inte minskas. Men också tankar om vad som behövs av makt och organisering för att börja bygga ett annat system. Jag har skrivit om det förut.
Tankar om kapitalismen
Förutom de som har som levebröd att försvara, försköna och förklara kapitalismen (borgerliga politiker, ledarskribenter, betalda opinionsbildare, ekonomiska ”experter” o.s.v.) så är det säkert många människor som känner olika grad av tvivel eller kritik mot systemet. Det handlar till exempel om alla vars insikt och oro ökar p.g.a. det vi nu vet om miljö- och klimatproblemen, om de som också ifrågasätter den materiella tillväxten som ett egenvärde eller de som ser de ökande klassklyftornas alla skadliga följder.
Men de flesta stannar ofta här. De ser gärna åtgärder som begränsar kapitalismen, men tror inte att det går att avskaffa den. Om de är äldre har de kanske också på olika sätt blivit avskräckta av de förfärliga system som avskaffade kapitalismen i öst och upprättade något som kallats socialism. Monbiot hörde själv till denna grupp. Han skriver att han ”aldrig varit entusiastisk inför statskommunism”.
Olika argument
Professor emeritus Staffan Laestadius har skrivit flera viktiga artiklar och böcker om miljö- och klimatfrågan. Den senaste heter Klimatet & omställningen. Det är en viktig och läsvärd bok som jag rekommenderar även om jag inte instämmer i allt. Ett exempel är just Laestadius sätt att ta upp sambandet mellan det kapitalistiska systemet och fossilsamhällets klimatpåverkan. Laestadius hör till dem som vill ingripa mot kapitalismen utan att avskaffa den. Han skriver:
Kapitalismen måste alltså tämjas om vi ska komma åt klimatförändringarna. (s. 136)
Men på frågan ”måste det nuvarande systemet avskaffas?” (s. 125) svarar han nekande. Han har ett flertal argument för denna syn. Jag kommer här att ta upp de tre första av fem argument.
Det första argumentet är att de system som existerat och kallats för socialistiska (den s.k. realsocialismen) inte var ett dugg bättre när det gäller frågorna om miljö eller klimatförändringar. Det stämmer ju. Men min invändning är att det ändå finns en skillnad. Medan kapitalismen som system står i vägen för och hindrar en omställning (se till exempel argumenten från Monbiot ovan) så kan ett system som inte måste följa den kapitalistiska vinst- och tillväxtlogiken göra andra val. Att de parasitära skikt som styrde i t.ex. Sovjet inte gjorde dessa val förändrar inte att det vore möjligt. Det hade varit politiskt möjligt utan att komma i konflikt med det ekonomiska systemet, däremot i konflikt med dess byråkrati.
Det andra argumentet från Laestadius är att kapitalismens avskaffande idag ”står mindre på den politiska dagordningen” än klimatfrågan. Även detta är sant, liksom att de hittillsvarande erfarenheterna ”gör bevisbördan tung för de demokratiskt sinnade som vill växla in på det socialistiska huvudspåret”. Men inte heller detta argument håller ifall man är överens med Monbiot om att det finns grundläggande problem med det kapitalistiska systemet i förhållande till omställningen och miljön. Laestadius menar att det inte är ”rationellt och effektivt att börja kampen mot klimatförändringarna i den ändan”, alltså med att argumentera för systembyte. Men även om åtgärderna och upplysningen kring klimatfrågan och omställningen så att säga kommer först kan jag inte se att det inte också går att resa frågan om det kapitalistiska systemet som ett hinder på vägen. Men där det ena handlar om omedelbara akuta åtgärder och det andra om att föra fram ett synsätt som innebär att vi inte låter åtgärderna begränsas av bara det som kan förenas med det kapitalistiska systemet.
Laestadius tredje argument mot att avskaffa kapitalismen är att vi inte har tid för en sådan omväg då ”klimatarbetet måste nå substantiella resultat före 2030”. Det sista är sant. Det är bråttom. Men jag tror att verkliga åtgärder för omställning kräver sådana ingrepp som innebär konfrontationer med de fåtaliga men mäktiga kapitalgrupper som upprätthåller kapitalismen och fossilsamhället. Därför är en verklig strid för en jord som går att leva på med nödvändighet samtidigt en strid mot det nuvarande systemet. Naturligtvis finns det motsättningar inom systemet, till exempel mellan det mäktiga fossilkapitalet och de som satsar på det förnybara. Men omställningen till det förnybara kommer inte räcka på den tid vi har på oss ifall vi fortsätter att förbruka lika mycket energi och ändliga resurser totalt sett. Vi måste helt enkelt också dra ner. Här har vi avgörande konfliktpunkter inom systemet. Dels konflikten med kapitalismens oförmåga att dra ner utom under kriser, dels klasskonflikterna kring rättvis fördelning av minskat uttag. Kapitalismen står i vägen på vägen mot en fossilfri värld.
Vi som menar att systemet måste avskaffas kommer slåss sida vid sida med dem som i likhet med Laestadius ”bara” vill tämja kapitalismen för att rädda klimatet. Hur långt vi kommer nå med både det ena och det andra kommer framtiden visa. Men jag tror att de som inte ifrågasätter systemet i högre utsträckning ändå riskerar att stanna upp i sina krav – trots att de är nödvändiga – ifall de innebär för omfattande konfrontationer med de ekonomiska makthavarna. Det har vi sett förut i historien. Ett perspektiv som vågar ifrågasätta systemet är och kommer att bli nödvändigt. Alternativet är annars mycket mörkt.
För snart 50 år sedan kom boken Indoktrineringen i Sverige, skriven av författaren Göran Palm. Jag plockade ut boken ur bokhyllan häromdagen, tittade igenom den och funderade över den i förhållande till vår tid.
Själva ordet indoktrinering kan ju betyda lite olika saker, men det handlar om idémässig påverkan. Ordet används inte så ofta numera i Sverige. Ändå finns fenomenet kvar. Det diskuteras också, fast på ett ganska annorlunda sätt.
Som Palm skrev så ”finns inga samhällen där indoktrinering saknas…..men i varje samhälle har de styrande en benägenhet att betrakta den egna indoktrineringen som ….opartisk eller objektiv”.
Och den bedrivs ”uppifrån och ner i samhället, från det makthavande eller opinionsbildande fåtalet till det mer eller mindre maktlösa flertalet”.
Han tillägger: ”Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur stark och omfattande indoktrineringen är”.
Boken som kom ut 1968 skrevs i en mycket annorlunda tid och i ett Sverige som skiljde sig från dagens samhälle på många sätt. I boken undersöks många olika uttryck, former och platser för indoktrineringen, som skolan, televisionen, pressen, rättsväsendet eller forskningen. En del av exemplen är naturligtvis inte lika aktuella längre när det gäller konkreta detaljer. Men Palms metod och slutsatser känns ofta fortfarande giltiga. Till exempel undersökte Palm klassbegreppet och påpekade att ”den kanske viktigaste formen av klassindoktrinering ” är ”den som får oss att glömma att klasser och klassmotsättningar finns”.
Boken avslutas med orden:
Vi har alla sedan länge blivit förda bakom ljuset. Vi blir alla, varje dag och varje timme, förda bakom ljuset.
Indoktrineringen idag
År 1968 fanns det förvisso ett nyvaket ifrågasättande av många etablerade sanningar. Inom vissa områden var detta uppvaknande brett och ledde också till samhällsförändringar. Det gällde till exempel sådant som handlade om kvinnors och barns rättigheter. Men inom andra områden där det skedde en radikalisering var den knappast utbredd bland stora grupper. Jag tror inte man kan säga att några större grupper kände sig ”förda bakom ljuset”.
I vår tid verkar däremot denna känsla av att bli förda bakom ljuset ha ökat kraftigt. Misstron mot tidigare auktoriteter verkar ha ökat. Ofta har denna känsla vridits åt ett annat håll än 1968. Den utnyttjas av krafter som kritiserar samhället från helt andra utgångspunkter än Palms socialistiska. Med utvecklingen av det som kallas sociala medier på internet har allt fler människor vänt sig bort från etablerade medier. Tyvärr innebär detta i många fall att de skaffar sig ännu mindre av faktiska kunskaper om verkligheten, ja att de till och med tar till sig helt falska nyheter. Dessutom får de på köpet värderingar som sprider hat mellan människor.
Det finns all anledning idag att bekämpa nätets troll och hatbubblor. Och det är sant att seriös journalistik är viktigt. Men låt oss inte för den skull göra etablerade (borgerliga) medier bättre än de är. Genom att välja vad som ska skildras av verkligheten och genom sättet att beskriva det som sker är de naturligtvis nu som tidigare långt ifrån objektiva. Den husbondens-röst-journalistik som ser på världen med USA:s ögon liksom den osakliga rysskräcken har också stärkts i dessa medier. Dessutom har den högerextrema vågen också påverkat etablerade medier och deras sätt att skildra världen.
Extremhögerns indoktrinering
Extremhögern har ju varit framgångsrik på många sätt. Främst kanske genom att de lyckats påverka den dominerande bilden av hur samhället ser ut och vad som händer. Idag har många av dess synsätt och beskrivningar blivit en del av den dominerande borgerliga indoktrineringen.
Den högerextrema rörelsen brukar indelas i tre delar: den parlamentariska (SD), nätkrigarna som inte bara består av ensamma galningar utan är en mycket etablerad, välorganiserad och penningstark verksamhet samt gatukrigarna (de öppna nazisterna). Jag skulle vilja lägga till en ytterligare grupp. En grupp som inte direkt är ansluten till den högerextrema rörelsen men surfar med och bidrar till att stärka den. Den gruppen kan vi kalla de intellektuella opportunisterna. Det är personer med tillgång till utrymme inom etablerade medier. De beskriver sig själva med olika politiska etiketter. En del har snabbt men tydligt förflyttat sig politiskt ut mot högerkanten. Andra kallar sig liberaler, socialdemokrater eller till och med vänster. Men det som förenar dem är att de på sina olika sätt bidrar till den högerextrema rörelsens beskrivning av hur samhället ser ut och de problem vi står inför. En sak som förenat dem har varit talet om ”åsiktskorridoren”, ett ganska lustigt uttryck när det används av människor som verkar ha obegränsad tillgång till etablerade medier för att sprida sina tankar. I deras fall har detta varit ett sätt att förflytta gränserna för det som anses sant eller anständigt. De har lyckats med detta och gett den högerextrema rörelsen hjälp att etablera sin syn bland de etablerade sanningarna.
”Den fria debattens ghetton”
Göran Palm 1968
En sak som Palm beskrev i sin bok var något som han kallade ”den fria debattens ghetton”. Med det menade han ”spalter, parker, krogar och klubbar där vem som helst kan ge sig på samhällets makthavare utan att samhällets makthavare bryr sig ett dugg om det”. Som han också skriver: ”endast i maktlösheten är yttrandefriheten obegränsad”.
Han tog upp den extrema skillnaden mellan ledarsidan, debattsidan eller kultursidan och insändarna. Där beskrev han den klassmässiga och avgrundsdjupa skillnaden i behandling av dem som skriver på debatt/kultursidan och dem som skriver insändare. En klyfta och en skillnad som i alla avseenden består, där de med fina titlar behandlas respektfullt och får betalt för sina åsikter medan insändarskribenten får finna sig i både att bli nedstruken och refuserad utan förklaring. I ett komiskt stycke gör Palm ett tankeexperiment där författaren Pär Lagerkvist och armeraren Per Lagerqvist skickar in varsitt inlägg om Mellanöstern och förväxlas. Hans slutsats:
Tillbaka till det normala
När personer med titlar inkommer med ett debattinlägg blir de behandlade just som personer, som individer med namn och självrespekt, med rätt att ta del i den allmänna diskussionen, med rätt att tala till punkt utan att bli avbrutna och med rätt till en förklaring när de avbryts eller avvisas. När vanligt folk inkommer med ett debattinlägg…..blir de behandlade just som folk – som typer, representanter, röster……
Facebook och sociala medier
Skönheten finns på gatan
Kanske kan man säga att det som Palm beskrev när det gäller dessa ”den fria debattens ghetton” åtminstone delvis förändrats med utvecklingen av de sociala medierna. Men det är knappast de från vänster kritiska rösterna som stärkts av detta. Facebook, bloggar och twitter återspeglar de dominerande strömningarna i vår tid, mycket yta och mycket reaktionärt snack. För en gammal socialist är det ofta en ganska sorglig värld att besöka. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle ha sett ut och vad det inneburit ifall internet och de sociala medierna kommit fram under slutet av 1960-talet i en tid då en av de radikala parollerna var ”Fantasin till makten”.
Naturligtvis måste kvinnor tjäna mindre än män …de är svagare, mindre och inte lika intelligenta.
Janusz Korwin-Mikke – polsk EU-parlamentariker
Den senaste veckan har ett klipp med ovanstående uttalande från EU parlamentet spritts i olika medier. Inlägget bemöttes omedelbart av den spanska EU-parlamentarikern Iratxe Garcia.
Den spanska EU-parlamentarikern Iratxe García
Det kan ju ses som en lämplig inramning till den internationella kvinnodagen den 8 mars. Jämfört med sådana korkade reaktionärer är det lätt för de flesta i Sverige att framstå som feminister. Mycket har också hänt som gör att gubbar med den typen av fossila åsikter inte uppfattas som seriösa av de flesta i Sverige nuförtiden. Men trots det så finns det mycket som återstår vad gäller kvinnors rättigheter även här.
Det vanligaste yrket i Sverige idag är undersköterska. Det är ett totalt kvinnodominerat yrke. Dessa lågbetalda kvinnor inom sjukvård, hemtjänst och äldreboenden utgör en stor del av den moderna svenska arbetarklassen. På nyheterna under veckan berättades det om hur ”vården skriker efter fler undersköterskor” samtidigt som det är svårt att rekrytera nya. Anledningen är ganska enkel. Det handlar om ett högst berättigat missnöje med lön och arbetsvillkor. Undersköterskan Christine Martillas intervjuas och berättar att hon efter elva år i yrket fått upp sin lön från 20 000 till 22 000. Det är, säger hon, ”en bra löneutveckling” om man jämför med hennes kollegor. Nu är det väl inte så att mer än någon udda figur i Sverige av idag tror och tycker att dessa kvinnor har så låg lön för att de är ”svagare och mindre intelligenta”? Så vad är problemet? Hur kan det vara möjligt att denna stora yrkesgrupp betalas så uselt samtidigt som behoven av deras arbetskraft är jättestora? Det handlar om fördelningen av resurserna. Det handlar om politik, kvinnokamp och klasskamp. Vi måste vända den utveckling som har fått pågå alltför länge, där de rika dragit ifrån och kapat åt sig mera samtidigt som det gemensamt ägda gröpts ur och dessutom plundras av privata profitörer. Men när det gäller omfördelning av resurser finns det mäktiga motståndare av olika slag. Och den eller de politiker som pratar om sjukvårdens problem utan att säga att det behövs mer resurser där är inte trovärdiga.
Och hur ser det då ut för brukarna av sjukvården i vårt rika land? Bara två exempel som också handlar om hur kvinnor drabbas:
Efter att förlossningen i Sollefteå stängts (se tidigare blogg) har nu den första kvinnan fått föda i bilen.
På Sahlgrenska sjukhuset meddelas nu att omföderskor ska skickas hem efter bara sex timmar.
Detta händer i ett Sverige som är rikare än någonsin. Så nog finns det avgörande frågor att resa inte minst på den internationella kvinnodagen 8 mars. Här borde ropen skalla för kraftiga överföringar av resurser till sjukvården och dess arbetares löner. Det handlar om kvinnors rättigheter och det handlar om rättvisa. Inte svårare än så.
Om våld mot kvinnor
Frågan om något så grundläggande som trygghet för kvinnor från att utsättas för olika typer av övergrepp och våld är tyvärr också en fråga att ta strid kring den 8 mars och alla andra dagar. Men det gäller att passa sig både för sällskapet och för fuskandet med fakta. Samma typer av män som vill begränsa aborträtten eller uttrycker sig hatfullt mot kvinnor på nätet vill samtidigt framstå som riddare när det gäller att försvara kvinnor i Sverige (men bara) mot män från andra länder. I SD:s riksdagsgrupp på 47 personer har sex dömts och är två åtalade för brott. Men i detta gäng skäms man inte för att använda ”det minskade mörkertalet kring sexuellt våld” som ”ett slagträ i hatet mot invandrare och flyktingar” som Jan Guillou skriver i en utmärkt artikel i Aftonbladet, han fortsätter:
År 2015, det största invandringsåret någonsin, dömdes 176 personer för våldtäkt i Sverige, de flesta vita svenskar. Det var en minskning med tio procent. Den enda våldsbrottslighet som ökat på senare år är dödligt våld med skjutvapen, gangstrarna som skjuter varandra.
Att uppmärksamma tjejer och positiva initiativ
Jag vill till sist också puffa för en mycket bra artikel i Feministiskt Perspektiv skriven av Ann-Margarethe Livh, v-politiker som bott mer än 30 år i Rinkeby. Hon berättar där bland annat om en årlig enkät bland gymnasieungdomar i Stockholm som visar att tjejerna mår sämre ”på nästan alla områden” än killarna. Mycket allvarligt. Men samtidigt berättar Livh om ”några av de mest hoppingivande initiativen i Stockholm” i det arbete som görs av tjejer och för tjejer:
Även i Järva där jag själv bor, sker många bra saker som det berättas alldeles för lite om. Ett exempel är den nyöppnade fritidsgården Hjuset som välkomnar alla men som vissa dagar i veckan erbjuder särskild verksamhet för tjejer och då är också alla i personalen kvinnor. Det är i dag killar som dominerar fritidsgårdarna i hela Stockholm, så satsningar på tjejers fritid är viktigt för att stärka deras rätt till sina egna stadsdelar men det är också viktigt ur ett feministiskt perspektiv eftersom vi ska fördela kommunens resurser så att de också kommer tjejer till del.
Detta kan naturligtvis också kallas för särbehandling. Men en positiv och nödvändig sådan.
Leve 8 mars!
PS:
Efter att jag skrivit denna blogg ser jag att den moderata riksdagspolitikern Lars Beckman från Gävle undrat – apropå en intervju med undersköterskan Christine Martilla på SVT Agenda – varför SVT ”råkar” välja ”socialister/kommunister” att intervjua. Han gör det på en Twitter där han har 9500 följare. Bortsett från en hel del annat som kan sägas om Lars Beckmans inlägg så verkar en sak klar:
Beckman gillar inte det som Martilla säger om undersköterskornas låga löner.
I Beckmans huvud måste man vara socialist/kommunist för att stödja undersköterskornas krav.
President Trump har uttalat sig kritiskt om USA:s militärutgifter i Mellanöstern. Samtidigt har han även på det militära området talat om att göra USA ”stort igen” genom att öka trupperna, bygga fler krigsfartyg och öka kärnvapenkapaciteten.
källa SIPRI
När nu planerna för den federala budgeten avslöjas (NYT) är det inte några småsummor som det handlar om. Trumpregimen vill öka militärutgifterna med 54 miljarder dollar och samtidigt minska utgifterna för icke militära ändamål lika mycket.
I den tid vi lever, där hotet från öst åter har blivit något som knappt går att ifrågasätta i Sverige så kan det vara intressant att jämföra denna ökning av USA:s militära kostnader med Rysslands. Rysslands militärutgifter som minskade enormt efter Sovjetunionens sammanbrott har visserligen ökat under de senaste åren. Men som framgår av den bifogade tabellen från SIPRI så var Rysslands totala militärutgifter 66,4 miljarder dollar år 2015. Den planerade ökningen av USA:s militära utgifter är alltså mer än 80 procent av det som Ryssland spenderade totalt 2015. Detta år 2015 spenderade USA totalt 596 miljarder. Som framgår av nästa tabell (som också är från SIPRI och visar andelarna av världens militärutgifter bland de femton länderna med de högsta utgifterna) så har USA kvar sin totalt dominerande ställning även utan denna kraftiga upprustning.
Hur Trumpregimen ska finansiera dessa mycket kraftiga ökningar av militärbudgeten är oklart, speciellt som skatter ska sänkas. De neddragningar på den federala miljöskyddsmyndigheten EPA och budgetar för utländskt bistånd som aviserats slår visserligen hårt mot dessa verksamheter men är ändå småsummor jämfört med dessa 54 miljarder.
Men många saker är ju ännu oklara med Trump. Hur kommer han till exempel göra i Mellanöstern? Han har kritiserat stödet till rebellgrupper i Syrien liksom störtandet av Kadaffi, men säger att han ska slå hårt mot IS. Men fler trupper till samma nivå som under Irakkriget, fler krigsfartyg och ökad kärnvapenkapacitet för 54 ytterligare miljarder talar inte för att vi går mot en fredligare värld.
Men Ryssland då?
Av någon anledning tycks inte några av dem som dominerar den svenska opinionsbildningen känna oro inför USA:s upprustning. Ofta får man snarare känslan att de skulle bli oroade av nedrustning. Men att det finns ett hot från Ryssland tas som en självklar utgångspunkt. Istället för att skriva mer om denna propaganda som jag skrivit om förut vill jag hänvisa till en utmärkt och faktarik artikel av journalisten Hans Hjälte i den Eskilstuna-baserade nättidningen eFolket. Läs den.
Den 10 januari skrev jag en blogg om Rysslands förhållande till Sverige. I samband med andra frågor och på slutet tog jag upp den rapport som Martin Kragh och Sebastian Åsberg skrev för Utrikespolitiska Institutet lagom till konferensen Folk och Försvar. Rapporten behandlade spridningen av rysk desinformation och falska nyheter i Sverige. Men den gick dessutom längre då den pekade ut Aftonbladet Kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom pekade man ut tre personer som medarbetat på Aftonbladet Kultur som agenter för Kreml. En av dem som pekades ut var den politiske flyktingen Aleksej Sachnin. För författarna var det tydligen inte begripligt att någon kan vara mot både regeringen i Ryssland och regeringen i Ukraina, varför de använde det senare för att bevisa anknytning till Putin. Dessutom använde de som källor för detta utpekande den numera ökände SD-mytomanen ”Egor Putilov”.
Rapporten fick mycket kritik från olika håll. Bland annat sågades den av Rysslandskännaren Stig Fredriksson. Chefen för Utrikespolitiska Institutet uttalade redan efter några dagar att det inte var en publikation från institutet, vilket ju låter märkligt men inte kunde tolkas som annat än en sorts avståndstagande. Dessutom kommer Martin Kragh utredas för oredlighet i forskning.
Man skulle alltså kunna förvänta sig att anhängarna till tankarna bakom denna rapport skulle ligga lågt ett tag. Ungefär som när Kajsa Ekis Ekman häromdagen i ett helt annat ämne skriver att ”när högern tystnat då vet man att de gjort bort sig”.
Men det finns några som ändå inte ger sig. De har väl sina speciella skäl som närstående kollegor till Kragh. I en debattartikel i lokaltidningen UNT skrev tio kollegor till Martin Kragh vid universitetet här i Uppsala i förra veckan ett personligt försvar för honom och den rapport han skrivit. Rubriken är: ”Oriktigt, falskt, grundlöst”. En av undertecknarna är professor Li-Bennich Björkman som ganska ofta skriver ledare i lokaltidningen UNT utifrån ett tydligt borgerligt perspektiv på världen men med ett inte alltför imponerande innehåll.
Kragh och Åsberg pekade alltså ut Aftonbladets Kulturredaktion som spridare av Kreml-propaganda. De pekade dessutom ut den politiske flyktingen Aleksej Sachnin för att vara anhängare till Putin. Det är naturligtvis både allvarligt och kännbart. Det bidrar inte heller till att förbättra debattklimatet i frågor som rör Nato, Ukraina och liknande frågor. Men för Björkman och hennes nio kollegor är detta inte upprörande. Istället är det tvärtom Kragh som är den drabbade på grund av den kritik som han utsatts för: ”konsekvenserna för personen och forskaren Martin Kragh har redan varit kännbara”, skriver de. Att Kragh och Åsberg både utfört dålig och tydligt politiserad ”vetenskap” och inte heller på minsta sätt varit försiktiga med orden finns det inget av i deras artikel. Istället utbrister de i fetstil: ”Hur har det kunnat gå såhär i ett land där tidigare sanningen och att vara försiktig med orden var något av en dygd?” Ja, man kan ju undra….
Fem lästips!
Åsa Linderborg skrev ett snabbt och kort svar till Uppsalaforskarnas debattartikel. Även journalisten Emma Lundström har skrivit en kort kommentar. En mer utförlig artikel som sakligt bemöter Uppsalaforskarna men tyvärr bara publicerades på nätet är skriven av forskaren och tidigare senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Tom Andersson. En mycket omfattande och grundlig genomgång har också gjorts av professor Lars Drake i två artiklar på Synapzedel 1 och del 2.
Häromdagen kunde vi höra hur OECD-chefen Angel Gurría framhöll Sverige som ett land med låga skulder och mycket god tillväxt samtidigt som han varnade för den kraftiga prisökningen på bostäder och den ökande ojämlikheten. Det är ju lite förvånande att en chef för OECD varnar för riskerna med ojämlikhet. Å andra sidan pratade även moderatledaren Kinberg Batra precis om växande klyftor i ett rikt Sverige för att sedan direkt spela på motsättningar mellan dem ”som går till jobbet, sliter och gör sin plikt” och dem som ”smiter” och inte går till något jobb. Att förneka ökade klyftor är svårt idag. Men vår blick på dessa klyftor och de slutsatser vi drar kan skilja sig som natt och dag.
I rapporten jämförs bland annat tre länder: USA, Kina och Frankrike. Att man valt Frankrike förklarar man med att det är ett land som ”i stort sett är representativt för det västeuropeiska mönstret”. Man har studerat utvecklingen från 1978 fram till 2015. I både USA och Kina har de rikaste tio procenten ökat sin inkomstandel påtagligt under perioden, medan detta inte är påfallande i Frankrike.
Det är då inte förvånande att se att inkomstandelen för de 50 procenten med de lägsta inkomsterna minskat kraftigt i både USA och Kina.
Men det finns en väsentlig skillnad mellan USA och Kina. Även om de fattigaste 50 procenten har fått en minskad andel av det ökade välståndet så har deras inkomster i Kina ändå ökat i absoluta tal med 401 procent. I USA har däremot inkomsterna i absoluta tal minskat med 1 procent sedan 1978. I detta avseende sticker USA ut ordentligt. Pickety och de andra forskarna talar om en ”kollaps”.
Forskarna har också undersökt utvecklingen av den offentliga (gemensamma) rikedomens andel av hela den nationella rikedomen i ett antal länder. I samtliga dessa länder har den offentliga egendomens andel minskat:
Denna minskning är likadan i samtliga länder med undantag för ”oljerika länder med stora offentliga statliga medel, som Norge.” Forskarna ser ett politiskt problem med detta då det ”utan tvekan begränsar regeringens förmåga att omfördela inkomster och mildra ökande ojämlikhet.” Bakom denna minskning och detta problem ligger naturligtvis en mängd politiska beslut under denna period. Slutsatsen måste bli att ”omvända” politiska beslut krävs.
Sverige
OECD påpekar alltså det som många av oss sett sedan länge nämligen att klyftorna ökar även i vårt land. Hur Sverige ligger till jämfört med andra länder vad gäller graden av ojämlikhet (mätt med Gini-koefficient) enligt OECD kan du se på denna sista figur:
PEPPRAT RÖDGRÖNT 