Under en lång följd av år har det i olika medier diskuterats varför SD har växt så som de gjort. Statsvetaren Bo Rothstein tog till exempel upp detta i en artikel i DN 19 september. Han menar att två förklaringar förekommit, dels det som han kallar ”globaliseringen” men mer konkret handlar om ”ökningen av antalet med osäkra jobb och antalet som står utanför arbetsmarknaden”, dels en ökad rasism i samhället. Han avvisar bägge dessa förklaringar. Den första avvisar han med hänvisning till ”strukturomvandlingarna under perioden från 1950-talet till slutet av 1980-talet. Då hela branscher såsom den stora varvsindustrin, stora delar av stålindustrin, de mindre och medelstora jordbruken och merparten av beklädnadsindustrin slogs ut.” Han menar att detta inte ledde till att det uppstod ”något parti som sade sig särskilt företräda dessa grupper”.

Här kan jag tycka att Rothstein missar andra väsentliga förändringar sedan 1980-talet, både materiella och mer ideologiska. Jag tänker på nedrustningen av och de allt större revorna i välfärden, de alltmer ökande klyftorna och alla de kulturella och ideologiska förändringar som minskat kollektivt eller mer klassmässigt tänkande. I bägge fallen har det varit en del av en medveten offensiv från högern, borgerligheten och kapitalet. En offensiv som arbetarrörelsen i bästa fall vacklat inför och i värsta fall surfat med i. Jag tycker det är svårt att inte tänka att det finns ett samband mellan denna offensiv, arbetarrörelsens försvagning och framväxten av den nationalistiska ytterhögern.

Rothstein avvisar också en ökande rasism som förklaring. Han skriver bland annat:

Tillgängliga undersökningar av väljarkårens attityder talar inte heller för att främlingsfientligheten eller rasismen skulle ha ökat. Den samhällsvetenskapliga metodläran säger oss att något som är konstant kan inte förklara en förändring.

Det är ett argument som det ligger mycket i. Den rasism som finns inom SD och bland många av dess väljare är inte i huvudsak en ny rasism. När det gäller unga så är det naturligtvis det i en viss mening. Men bland äldre som tidigare stött andra partier – främst moderaterna och socialdemokraterna – handlar det förmodligen om rasistiska uppfattningar som alltid funnits.

Rothsteins egen förklaring till det ökade stödet till SD  (istället för dessa två) är ”att Sverige under den gångna valperioden tagit emot ett exceptionellt antal flyktingar.” Det tycker jag däremot inte är en speciellt övertygande förklaring. För det första kom dessa rasistiska strömningar in i den svenska riksdagen genom Ny Demokrati redan 1991. Att partiet sedan förlorade sina mandat 1994 och gick i konkurs år 2000 berodde mest på partiledningens oskicklighet.

Det är också så att vi ser en högerreaktionär nationalistisk och rasistisk våg över hela världen. Nationalister av olika sort använder sig av migrationen i världen i sin ”argumentation”. Men sambandet mellan större flyktingströmmar och ökat stöd till de högernationella är inte alls enkelt här. Till exempel har även Finland med sitt begränsade mottagande sina ”sannfinländare”. Den nuvarande reaktionära vågen i Sverige är en del av en internationell utveckling på samma sätt som vänstervågen från 1960-talet var det. Det verkar då lite futtigt att förklara just utvecklingen i Sverige med hänvisning till ett stort flyktingmottagande.

Debatten i Aftonbladet

Men det viktiga med att förstå olika utvecklingar i samhället måste ju vara att veta vad vi ska göra med denna kunskap. Alltså frågan hur vi bekämpar nationalisterna/rasisterna.

I Aftonbladet har det varit en förvånansvärt hätsk debatt i samma ämne mellan Greider/Linderborg på den ena sidan och Petter Larsson på den andra. Jag tycker inte den är så lätt att få grepp om. Framförallt när det gäller just frågan om vad vi ska göra.

Greider/Linderborg skriver (syftande på bland annat Petter Larsson) att ”många vänsterskribenter helt sonika förnekar att det existerar materiella omständigheter i botten på avgörande politiska skeenden.” Jag kan inte utläsa detta i Petter Larssons artiklar även om jag inte är säker på att jag i alla delar begriper dem. Han skriver ju till exempel: ”det finns ett tydligt klassröstande, både på SD och andra högerradikala partier i Västeuropa. De attraherar, som vi vet, oproportionerligt många, framför allt manliga, arbetare och småföretagare”. Snarare läser jag att han förutom klass också betonar ideologi, alltså de reaktionära värderingar som han –  med hänvisningar till olika undersökningar – visar på att de sverigedemokratiska väljarna har. När Greider/Linderborg ska beskriva och förklara sd:s framgångar finns det också en stor brist i analysen:

…hur man än ser på valresultatet är det ett glasklart maktlandskap som framträder ur röstlängderna: Ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD.

Naturligtvis stämmer det att många av SD:s väljare och lokalpolitiker tillhör dem som upplevt försämringarna, det som Greider i en DN-artikel beskrev som ”de bortglömda platsernas och de bortglömda människornas revolt”. Naturligtvis finns dessa. De sjukskrivna, de arbetslösa, men också en stor del av LO-arbetare. De som vi på vänstersidan tycker borde rösta på arbetarrörelsens partier. Men dels är denna beskrivning ofullständig. Förutom att partiledningen alltid bestått av ett gäng högbetalda broilerpolitiker så samlar idag själva partiet många andra kategorier än delar av arbetarklassen. Idag är SD ett socialt betydligt bredare parti med stöd långt in bland de allra rikaste och mest inflytelserika. Dessutom stämmer det inte att ”ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD”. Här försvinner en stor grupp av den moderna arbetarklassen i analysen: kvinnorna och de utrikesfödda. För som Larsson påpekar: ”För in den utrikesfödda arbetarkvinnan i bilden och chansen är mycket liten att hon röstar på SD. Se på landets fattigaste områden, storstädernas röda förorter”.

Men åter till frågan: vad ska vi ha de olika analyserna till och vad ska vi göra?

Som jag tolkar denna diskussion som väl finns och funnits på olika sätt och i olika former inom vänstern i många år så blir det så att de som i likhet med Greider/Linderborg mer betonar den ekonomiska och klassmässiga nivån och mer bortser från de ideologiska och värderingsmässiga frågorna, de tänker sig att vi kan komma runt dessa. Som Greider formulerar det i den tidigare citerade DN-artikeln: ”Det enda jag märkt kan vända en diskussion med en sverigedemokratisk väljare är när man lämnar migrationspolitiken och kommer in på ekonomiska orättvisor”.

Bilden är från en kamp bland taxiförarna i Stockholm 2016. Jag har lånat den från Frances Tuuloskorpis utmärkta blogg

Naturligtvis är det riktigt att vi inte uppnår någonting varken med moralism eller med avsky. Jag tror också det är mycket viktigt att vi i högre utsträckning betonar det falska i SD:s anspråk på att vara ett parti för arbetarklassen eller samhällets förlorare. Att vi angriper dem som det högerparti de är. Framförallt är det kamp och rörelse som är avgörande. Den stora bristen på motstånd och kamp är, tror jag, en mycket viktig förklaring till att den pessimistiska och reaktionära rasismen kan stärkas.

Men jag tror inte att vi kommer runt eller kan undvika värderingsfrågorna, det faktum att en stor del av SD:s väljare har en reaktionär och rasistisk världsbild. Däremot måste dessa värderingsfrågor kopplas till klassfrågorna och frågorna om jämlikhet och rättvisa. Rasismen är ju inte bara dum och avskyvärd, den hindrar också den nödvändiga enheten av de många mot de få rika.