Under veckan har den politiska maskeraden accelererat. Den maskerad som innebär att nästan alla politiska partier byter bort sin gamla klädnad till en ny som i sin tur liknar de andras intill en oroväckande likformighet. Till och med en gammal politisk journalist som Elisabet Höglund beskrev detta som att:

Aldrig har det varit så trångt på det politiska mittfältet som i dag. Där trängs inte bara allianspartierna utan numera även Socialdemokraterna. Miljöpartiet och även Sverigedemokraterna vill också ­vistas där emellanåt.

Hon deklarerar stolt (?) att hon inte har röstat i ett riksdagsval sedan 1994, en uppfattning som hon inte haft anledning att ändra. Nu är det ju dessutom så säger Höglund att:

…..själva röstandet har blivit mer och mer meningslöst. Det ­spelar ju ingen roll vilken ­politisk konstellation man ­röstar fram. Politiken blir ju ändå densamma. Reinfeldt + Löfven = Sant.

Det här med vad som är den politiska ”mitten” kan man ju alltid diskutera. Själv tror jag inte att politiska åsikter går att beskriva eller positionera på en rät linje. Men att kalla den plats där de flesta politiska partier idag möts för en mitt tycker jag dessutom är dubbelt felaktigt. Det missar den förskjutning som har skett. Göran Greider beskriver detta bättre i ett inlägg på Newsmill:

Det finns en och endast en tydlig agenda i svensk politik idag och den är borgerlig.

Ett av uttrycken för denna sedan länge pågående förändring var ett inlägg i DN av den socialdemokratiska partiledningen som presenterade det som de kallade ”en ny affärsplan för Sverige”.

Som den socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld konstaterar i en artikel i Dagens Arena så är artikeln i sak ”tom på politiska nyheter” . Den är också tom på sådant som avviker från det Greider kallar den ”borgerliga agendan”. Innehållet hade lika väl kunnat vara undertecknat av Reinfeldt & kompani . Det snackas om kompetens, utbildning, innovationer och jobb, men ingenting om vilka satsningar och nya jobb som skulle behövas vid en verklig klimatomställning. Ingenting egentligt sägs heller om rättvisefrågorna, vad man ska göra åt de ökande klyftorna. Jo, man säger att ”Ingen tjänar på orättvisor”. Det är möjligen sant i den meningen att även många högavlönade, friska och arbetsföra som fått mer i plånboken genom jobbskatteavdragen också skulle få ett bättre liv i ett mer jämlikt samhälle med en fungerande välfärdssektor (så som Wilkinsson & Picket visade i boken Jämlikhetsanden).  Men samtidigt är det ju ett faktum att det finns de högst upp på samhällstoppen som definitivt har tjänat och tjänar på de ökande klyftorna och orättvisorna. Hur ska detta brytas? Löfven & kompani skriver att de vill ”överbrygga inkomstklyftor” och ”minska skillnader mellan kvinnor och män”. Men de säger inte ett ord om HUR detta ska gå till.

Väldigt många har med rätta också reagerat över ”ordvalet”, att man talar om politiken som en ”affärsplan”.  Till exempel skriver Ulf Bjereld i den ovan nämnda artikeln:

Ordvalet är olyckligt, eftersom det symboliserar ett marknadifiering av politiken. Men politiken är ingen marknad. Medborgarna är inga kunder. Politiska förslag är inga varor som skall köpas och säljas. Politik handlar i stället om värderingar och om intressekonflikter. Glömmer socialdemokratin bort den skillnaden så förlorar partiet sitt existensberättigande.

Existensberättigande var ordet!

Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson är lite snällare. Hon tycker att ”Affärsplan är ett fånigt ord när man pratar om politik.” Sen lägger hon till att:

Stefan Löfven kommer inte att bli Margaret Thatcher för att han pratar konsultsvenska, även om det kan kännas fattigt. Det ­viktiga är trots allt politikens innehåll.

Ja, men om politiken inte bara är tom på innehåll utan dessutom nästan helt identisk med den borgerliga regeringens så är detta med ordvalet inte bara ett ”fånigt ordval” utan ett konsekvent ordval för en konsekvent borgerlig politik. Politiken är det viktiga och här håller någonting mycket allvarligt på att gå mot sitt slut.

Bloggen Ett hjärta rött beskrev dessa fenomen i ett som vanligt utmärkt inlägg som att ”retorik-kleptomanin” brer ut sig. Kildén i bloggduon Kilden&Åsman har också skrivit ett både personligt och skarpt inlägg i frågan som utifrån egna fackliga erfarenheter påminner oss om en av arbetarrörelsens rötter: Kampen för att upphäva konkurrensen mellan arbetarna .

Nästa maskeradnummer har i veckan begåtts av Miljöpartiets ledning som också kommer ut i en artikel i DN med en presentation av förslaget till nytt partiprogram som enligt dem själva ”speglar ett parti i utveckling”. Man vill göra ”ett förtydligande av Miljöpartiets roll som en resultatinriktad kraft i svensk politik.”

När man på DN:s ledarsida jublar över förslaget och kallar det ett ”farväl till fantasipolitiken” så tycker jag att det finns anledning att bli misstänksam på samma sätt som när de tar Löfven till sitt bröst. Den gamle miljöparti-ledaren (förlåt språkröret) Birger Schlaug ironiserar på sin blogg över detta beröm från dem som inte vill se något som helst problem med den ständiga tillväxten. Och till och med Mikael Andersson, en centerpartist från Tingsryd, skriver på sin blogg att ett till slätstrukenhet likriktat program är att vänta från Miljöpartiet.

Trängseln kring den borgerliga agendan har alltså ökat ytterligare. Borde inte då utrymmet för politiska krafter som både driver rättvisefrågorna och miljöfrågorna på ett konsekvent sätt, en riktigt rödgrön politik helt enkelt, få ökade möjligheter att ta plats i svensk politik?

Media: DN1, DN2, DN2, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Dagens arena

Blogg: Ett hjärta rött, KildénÅsman, Newsmill, Jinge, Mikael Andersson, Schlaug

Intressant?