Den amerikanske nobelpristagaren i ekonomi (2001) Joseph E Stiglitz skriver igår på SvD Brännpunkt om presidentvalet och utvecklingen vad gäller jämlikhet. Han menar att denna fråga inte debatterats tillräckligt trots att den är så allvarlig:
Ojämlikheten i USA har nått en historisk höjdpunkt. Den är större här än i något annat utvecklat land och den ökar. Vår växande klyfta beror inte enbart på marknadskrafterna. Regeringsinsatser, eller avsaknaden av sådana, har spelat en stor roll för att skapa och upprätthålla dessa orättvisor.
Stieglitz riktar sin kritik främst mot Mitt Romney. Han menar att Romneys attityd varit att ”Jämlikhet bör vi endast prata om i slutna rum”. Han tar ställning för att rösta mot Romney eftersom han menar att dennes politik ”skulle leda till ett mer kluvet samhälle, ett samhälle som äventyrar vår framtid”. Samtidigt innebär ju konstaterandet om den ökande ojämlikheten även en faktisk kritik av den nuvarande regeringen, vilket understryks då han skriver:
Vår regering gör mindre nu än den gjorde förr för att korrigera dessa ojämlikheter – och mindre än vad andra länder gör. Det handlar inte bara, som en del antytt, om omfördelning utan om att se till att de som sitter på toppen bär sin rimliga del av skattebördan. Att få ordning på detta är inte en fråga om avund. Det handlar om kalla, hårda ekonomiska fakta. Skattesmitning och låga skatter på kapitalinkomster – och den förstärkande effekt det har på ojämlikheten – försvagar vår ekonomi och förvränger vår resursfördelning.
Han kritiserar också skarpt en hel del myter som känns bekanta även i vårt land, t.ex. att:
”de rikas framgång sprider sig neråt”,
”de rika är jobbskapare och det blir fler jobb om de blir rikare”,
”marknader är självreglerande och effektiva, därför är varje regeringsingripande i marknaden ett misstag”
”kostnaderna för att minska ojämlikheten är för höga.”
Visst låter det bekant?
Stieglitz menar att ”Dessa myter ställer till med skador långt bortom ekonomin” och att t.o.m. demokratin korrumperas så att ”Det håller på att bli mer av en dollar/en röst än en person/en röst”.
Men Stieglitz ser alltså Romney som det mest onda i detta amerikanska presidentval.
För mig som utomstående betraktare är det ändå svårt att känna någon riktigt intresserad entusiasm över utgången av det amerikanska presidentvalet. Jag minns en klok vän som en gång använde bilden att valet av president i USA är som att välja lokförare. Rälsen ligger ju där den ligger…
Och om man betänker att den mycket lilla gruppen av mycket rika kommer fortsätta ha samma makt både i samhället som helhet och över de politiker som de finansierat och att det militärindustriella komplexet kommer fortsätta styra över USA:s utrikespolitik oavsett president så tycker jag att det ligger mycket i den bilden.
Emellanåt har jag t.o.m. känt mig lite irriterad på den stora bevakningen av detta val i Sverige, åtminstone över den okritiska hovreporter-attityd som präglar de ledande medierna där inget sägs om de många odemokratiska faktorer som finns: lågt valdeltagande och faktiskt utestängande av stora grupper av fattiga, röstande på en vardag, röstmanipulation, pengarnas makt över propagandan, den låga debattnivån o.s.v. Samtidigt är det ju som bloggaren Annarkia skriver att:
Med tanke på det inflytande USA har över såväl kultur som ekonomi och numera även utrikespolitiken är det inget att förundras över. Egentligen borde vi få lov att delta i ett val som kan påverka vår egen situation.
Men jag är ändå glad att jag slipper rösta i detta val där man för att citera bloggaren Mattias Lundbäck på Den hälsosamme ekonomisten ska välja mellan:
…. en kandidat som lovat guld och gröna skogar, men som kört landet ännu längre ner i dyn, och en kandidat som lovar att rätta till problemen, utan att kunna förklara hur.
Hans slutsats av detta blir:
Om man är amerikan finns det bara ett rationellt val och det är att inte välja alls. Som protest mot särintressenas dominans över politiken och retorikens dominans över förnuftet.
Personligen tror jag nog att jag istället skulle ”kasta bort min röst” genom att rösta på någon av de mer eller mindre okända kandidater som finns men som vi sällan hör om. Det finns ju faktiskt socialister och gröna politiker även i USA, även om de har svårt att göra sig hörda.
Däremot kommer jag nog ändå känna mig mer ledsen ifall Romney skulle vinna. Inte för att det kanske skulle göra så stor skillnad mot den faktiska politik som Obama fört. Men för att det skulle vara ett uttryck för att tilltron till en mängd osunda och reaktionära föreställningar (kvinnofientliga, rasistiska, homofoba, bokstavstroende, miljö-ignoranta och anti-intellektuella) har stärkts bland vanligt folk.
Apropå detta ser jag i DN att Kristdemokratiska ungdomsförbundets internationella sekreterare är i USA tillsammans med sex partikamrater och kampanjar för den republikanske utmanaren Mitt Romney. Det är ett faktum som borde spridas ordentligt i Sverige i förhoppningen att KD verkligen ramlar ur den svenska riksdagen i nästa val!
För övrigt ser jag att min blogg emellanåt följs av en del människor från USA. Det skulle vara intressant att ta del av era tankar och synpunkter på situationer i det stora landet ”over there”!
Bloggat: Röda Berget, Annarkia1, Annarkia2, Den hälsosamme ekonomisten
Media: SvD, Aftonbladet, DN