Jag tittade på Kristina Lindströms och Maud Nycanders film om Olof Palme på TV häromdagen. I början av filmen ser man en intervju med Palme gjord av den brittiske journalisten David Frost. Där säger Palme att politik för honom handlar om ”att göra livet så anständigt som möjligt”.

År 1969 blir Palme ordförande för socialdemokraterna och dessutom statsminister. I filmen beskrivs de år av framgång som varit i ett land med den ”högsta levnadsstandarden i världen och låg arbetslöshet”. Därefter intervjuas tre grånade socialdemokratiska veteraner – Anders Ferm, Kjell-Olof Feldt och Ingvar Carlsson – om  perioden före och under Palmes regeringstid.

Ferm säger att (det socialdemokratiska) partiet var starkare än någonsin och det hade ”drabbats av hybris”. Det skulle vara: ”Allt genast!”

Kjell Olof Feldt talar om ”20 år av obruten hög tillväxt” och att ”pengarna ramlade in i statskassan”. Han talar om alla reformer som genomfördes: allmänna sjukförsäkringen, allmänna pensionen, barnbidragen, den nya skolan, utbyggnaden av universiteten. Och tillägger: ”allt var möjligt”.

Ingvar Carlsson får avrunda genom att tala om perioden som ”en otrolig framgångssaga” och att det ”gick väldigt bra för Sverige”. Varefter han tillägger: ”Det borde vi kanske ha förstått, att så kunde det inte fortsätta..”

Det är tre trötta äldre herrar som uttalar sig. De tror inte längre att ”allt är möjligt”. Men den uppfattning som Carlsson formulerar om att det ”inte kunde fortsätta så” är också en allmänt spridd uppfattning i hela samhället, inte minst inom socialdemokratin. Den uppfattas som helt självklar. Men är det självklart?

Carlsson säger att det ”gick bra för Sverige”. Han pratar inte om ökad rättvisa, minskade klassklyftor eller något sådant, utan om landet som en helhet. Men det som hände var ju inte bara att det ”gick bra för Sverige” utan att välståndet omfördelades och att välfärden byggdes ut på ett sätt som bidrog till minskade klyftor och ett anständigt liv för allt fler. Varför ”kunde inte detta fortsätta”? Varför har detta projekt till och med rullats tillbaka så att vi fått ökande klassklyftor och minskad välfärd istället? Har det gått ”sämre för Sverige”? Har vi totalt sett blivit fattigare så att det blivit svårare att fördela ”den gemensamma kakan”? Nej inte alls. Titta på de två nedanstående diagrammen som bygger på uppgifter från SCB. På det övre diagrammet kan vi se hur den totala Bruttonationalprodukten (BNP) har ökat sedan 1950. På det undre diagrammet kan vi se samma utveckling per capita, alltså i förhållande till alla invånare i landet:

Även i förhållande till den stora befolkningsökning som skett har BNP per capita ökat från 138 300 år 1960 till 424 000 år 2015. Det är en enorm utveckling.

Det fanns alltså inte något ödesbundet i att det, med Carlssons ord, ”inte kunde fortsätta”. Inom ramen för den enorma ekonomiska utveckling (tillväxt) som skett så skulle det varit möjligt både att fortsätta omfördelningen, bygga ut välfärden och att använda den ökade rikedomen till att korta arbetstiden. Med tanke på vad vi vet idag om hur vår konsumtion tär på den jord vi ska leva av och alla de baksidor som ett alltmer stressat arbetsliv leder till, så borde det senare ha varit ett klokt alternativ.

Även om inte ”allt” var möjligt för att citera Feldt – det är det nog aldrig – så var mycket möjligt. Framförallt hade en annan väg varit möjlig. Och den är fortfarande möjlig. Det finns aldrig bara en enda väg att gå så som Bildt och andra påstått. Politik handlar som Palme någon gång sa om ”att vilja”. Men för den som vill en politik för minskade klassklyftor handlar det då också om att våga ta strid för det man vill mot mäktiga ekonomiska intressen istället för att själv vara eller bli en del av den ekonomiska eliten. Ett samhälle som är ”anständigt att leva i” för majoriteten av dess medborgare kräver idag återigen också starka folkliga rörelser till försvar av välfärd och rättvisa.

Intressant?

Läs andra bloggar om Palme, socialdemokratin