Ett anförande att avsätta 12 minuter till

Trots att jag driver denna blogg som mest handlar om samhällsfrågor så har jag svårt för att lyssna till politiska debatter i TV. Det har dessutom blivit värre, tyvärr. Jag har svårt för den alltmer ovärdiga debattstilen, där det gäller att avbryta och överrösta, där ytlighet och rent ljugande passerar och där även de företrädare som jag står närmare dras med i detta.

Även att i radion lyssna till debatter från riksdagen gör mig mestadels irriterad och uttråkad. Men häromdagen kom jag att lyssna på ett anförande från riksdagen. Det handlade om regeringens budget och hölls av vänsterpartisten Ali Esbati.

Det är ett anförande som jag verkligen rekommenderar.

Det är skarpt, elakt och torrt roligt, elegant och pedagogiskt. Samtidigt går det att under den svala och korrekta ytan känna ett klappande hjärta. Det går att lära sig och förstå frågor om hur bördor kan fördelas och samtidigt uppskatta talekonst.

Det går att se och lyssna till på youtube. Avsätt 12 minuter till det.

Vad tjänar ”folk” egentligen?

Orkade du följa partiledardebatten på TV igår? Själv orkade jag en timme innan jag fick nog.

Två saker som fastnade i mitt huvud var vad som händer med välfärden och vad som faktiskt är vanliga löner.

Regeringen ger mindre i generella statsbidrag till kommuner och regioner än vad SKR anser att det skulle behövas för att de inte ska ”behöva vidta åtgärder för en budget i balans”, alltså skära i verksamheterna. Ändå sa Åkesson och kompani hela tiden att de inte alls ger för lite i förhållande till vad som behövs för att upprätthålla nuvarande (också otillfredsställande) nivå.

Framtiden lär visa vem som har rätt. Och jag tror inte vi kommer bli glada den här gången heller.

Ett sätt att få in mer pengar till staten och fördela dem till kommunerna och regionerna föreslogs från s, v och mp. Ifall man inte skulle räkna upp brytpunkten för att betala statlig skatt (de flesta av oss betalar ju bara kommunal skatt) till 51 200 kr/månad så skulle staten få in 13 miljarder.

Men detta förslag eller uppfattningen att regeringen istället prioriterar skattesänkningar för högavlönade gjorde alla på den brunblåa kanten mycket upprörda.

Johan Pehrson sa att förslaget om att inte räkna upp brytpunkten skulle drabba poliser, barnmorskor och lärare ”med lång tid i yrket” (jag återkommer till det lilla tillägget längre ner).

Kristersson sa i upprörd ton att ”det är en helt felaktig beskrivning, helt felaktig!” Istället menade han att poliser och barnmorskor med förslaget från s, v och mp skulle få 1000 kr mer i skatt varje månad. Och med darr på stämman tillade han: ”I tider av stigande priser så behöver människorna dom pengarna själva för att övervintra riktigt bistra tider”.

Därför funderade jag på vad ”vanligt folk” – sådana som Pehrson och Kristersson nämnde: poliser, barnmorskor och lärare –  egentligen tjänar. Ligger de verkligen på löner kring 50 000 i månaden?

Jag kollade hos statistiska centralbyrån (SCB).

Medellönen eller genomsnittslönen i Sverige är 37 100 kronor i månaden före skatt. Men intressantare är nog medianlönen, alltså den mittersta lönen om man sorterar från de lägsta till de högsta lönerna. Den är 33 200 kr i månaden.

Genomsnittslönen för poliser är 37 200. Men som du kan se på diagrammet från SCB så ligger inte någon i närheten av de nivåer som krävs för att betala statlig skatt:

När det gäller lärare så finns det olika kategorier. Lägst ligger förskollärare med en snittlön på 33 100 och ingen som ligger över 35 000. Gymnasielärare har en snittlön på 39 500 och de som tjänar mest ligger på 41 800. Alltså inte heller i närheten av att behöva betala statlig skatt.

Hur är det då med barnmorskor? Jo deras snittlön är 43 300. Och här finns det faktiskt några som kommer upp i löner kring 50 000. Det är kanske de som Pehrson avser med ”lång tid i yrket”? Men det är alltså inte de flesta, ens bland barnmorskorna.

De allra flesta kommer med Kristerssons ord få ”övervintra bistra tider” utan skattelättnader. Dessa går till en mindre grupp. Och det stöd till välfärden som de flesta av oss skulle behöva genom en skattemässig omfördelning, det uteblir.

Det här att skjuta fram några ”vanliga” yrkesgrupper som de flesta kan identifiera sig med är ett vanligt grepp i politiken, från såväl höger som vänster. När det används från högersidan så handlar det nästan alltid om att slippa betala skatt. Och sällan stämmer det med verkligheten. Men det är trots allt lite svårare även för högerfolk att försvara de riktigt rikas inkomster (som ju mest kommer från kapital) och deras undslippande av skatt. Därför kör man istället fram en lärare eller en barnmorska.

Då inställer sig nästa fråga. Är det så att Kristersson medvetet ljuger när han skjuter vissa yrkesgrupper framför sig för att till varje pris motverka skatteuttag? Eller lever han i den sorts okunnighet om skillnader som rika och gynnade människor ofta gör?

Men oavsett vilket: gå inte på bluffen.

Svikna vallöften till nytta för vänstern?

När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet.

Johan Pehrson, partiledare (L)

Funkar det inte så funkar det inte. Ibland är verkligheten och spökar.

 Oscar Sjöstedt, ekonomisk-politisk talesperson (SD)

Högerregeringen har ställts inför en svekdebatt. Aftonbladets Anders Lindberg skrev till exempel att: ”Frågan är om någon regering har ljugit så mycket som denna”.

Och även om det finns mer skamlöst skickliga sätt att blåneka och slingra sig ur angreppen för svek än hos herrarna ovan – se till exempel om du orkar 30 minuter med Ebba Busch – så tror jag de flesta ser den stora skillnaden mellan de fett tilltagna löftena och det verkliga utfallet.

Ändå bör vi nog tänka oss för lite grann innan vi deltar i kören av ”svek-kritiker”. Den samlade högern lovade till exempel stora sänkningar för bensin och diesel. SD lovade sänkning med 10 kr för diesel och 5 – 6 kr för bensin, KD 9 kr för diesel och 5 kr för bensin. Nu vet alla att det blev 40 öre för diesel och 14 öre för bensin vid pumpen. Det är uppenbart att de lurades. Men denna lilla sänkning vid pump kostar ändå staten 6,73 miljarder. Det är mer än de 6 miljarder som ges till välfärden (mer om det längre ner). Skulle vi som bryr oss om klimatet och miljön varit gladare ifall en generell satsning till alla typer av bilister hade kostat ännu mer? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Den här regeringen har ställt till det så det räcker på klimat- och miljöområdet ändå. Läs till exempel Naturskyddsföreningens analys av vad regeringens budget innebär för natur, klimat och miljö. De skriver inledningsvis att:

Regeringens och Sverigedemokraternas politik leder till stora utsläppsökningar. En tredjedel av reformutrymmet i budgeten läggs på subventioner till bensin, diesel och bilresor. Och pengar tas från järnväg till väg. Budgeten saknar effektiva åtgärder som ger resultat och som kompenserar för de stora utsläppsökningarna.

Att lägga kraft på att angripa ett sviket vallöfte som, om det infriats, hade gjort situationen ännu värre, tror jag alltså inte är rätt väg att gå. Vi måste ha en annan inriktning.

Det kommer framöver komma många tillfällen av nödvändig kamp mot försöken att omsätta Tidö-avtalet till lag och praktik. Om Tidö-avtalet skrev jag tidigare att:

Det är ett avtal som har en skarp högerkaraktär när det gäller välfärd, sociala klyftor, gynnande av de rikaste och en stor nedmontering av arbetet för klimatomställning och skydd av miljön. Slagriktningen är också övertydlig och direkt ondsint. Avtalet slår mot ”de andra”, flyktingar och ”utlänningar”. Det sparkar neråt.

När det gäller budgeten måste vi (som jag skrev ovan) påvisa dess katastrofala följder på miljöområdet, dess tydliga klasskaraktär (hur den gynnar de rika) och att den leder till nedskärningar inom välfärden.

Att gynna de rika

Då brytpunkten för att betala statlig skatt räknas upp med inflationen från 46 200 kr år 2022 till 51 200 kr år 2023 innebär det både att de som redan har det gott ställt gynnas och att staten förlorar inkomster. Skattesänkningen kostar staten 13 miljarder. Men den som har en månadslön på 50 000 kronor får en skattesänkning på 1 000 kronor i månaden. Bäst utslag får den som tjänar 70 000 eller mer, 1 400 kronor lägre skatt.

När det gäller elprisstödet så har ju mycket kritik riktats mot det faktum att högern även här lovade runt och höll tunt. Det som skulle vara på plats 1 november lovas nu komma i februari till exempel. Men det verkligt intressanta med stödet är att klasskaraktären visar sig även här. Näringslivets presschef Mia Widell skriver till GP att modellen ”bygger på att elkunderna, som har köpt mest el också får del av stödet i proportion till förbrukningen”. Det gynnar dem som har hög förbrukning och lever med ett stort fotavtryck, som miljardärer i stora villor med hög elförbrukning. GP ger en del exempel på sådana rika personer

Nedskärningar inom den gemensamma välfärden

Samtidigt som budgeten gynnar de rika leder den ofrånkomligen till nedskärningar inom den gemensamma välfärden. Sveriges kommuner och regioner (SKR) ” bedömer att kommuner och regioner totalt sett skulle få ett årligt underskott på cirka 20 – 30 miljarder kronor de kommande åren om kostnaderna ökar i takt med förväntade pris- och löneökningar”. Det ska jämföras med regeringens sex miljarder i ökade generella statsbidrag till kommuner och regioner, fördelade på 4,2 miljarder till kommunerna och 1,8 miljarder till de 21 regionerna. Här blir det stora hål i verksamheter som skola, vård och omsorg. SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog säger till SvD att hon ”har förståelse” för regeringen samtidigt som hon menar att det är ”klent utifrån de stora behov vi ser i kommunerna och framför allt i regionerna”.

Sämre tider mer orättvisa?

Vi går mot sämre tider sägs det. Orättvisorna kommer öka. Men att orättvisor ökar är inte en oundviklig följd av sämre tider. Bördorna kan fördelas på olika sätt. Det handlar om styrkeförhållanden mellan olika grupper (klasser) och vilken politik som styr. Sämre tider behöver varken betyda större orättvisor eller mindre gemensam välfärd. De enorma resurser som finns i ett land som Sverige går att omfördela så att den gemensamma välfärden inte slaktas. Men det kräver en annan politik. Framförallt kräver det aktivitet och motstånd på alla möjliga sätt. Kanske kommer stora grupper av människor här att göra nya erfarenheter.

Fotbolls-VM i Qatar och resurserna i världen

Mycket kan sägas och har också sagts – och dokumenterats – om det på alla sätt hemska med fotbolls-VM i Qatar.

Jag ska här bara ta upp detta med resurser. Jag har fastnat för två sifferuppgifter.

Precis innan Fotbolls-VM så avslutades klimattoppmötet COP27 i Sharm el-Sheick, Egypten. Alla rapporter därifrån tyder på att mötet inte kan betecknas som annat än en katastrof i förhållande till de gigantiska uppgifter som måste lösas i klimatkrisen. Ett av flera misslyckanden handlar om att de rika länderna inte betalat de 2000 miljarder som de lovat. Pengar som i klimaträttvisans namn skulle gå till omställning i de fattiga länder som minst orsakat, men mest drabbas av klimatkrisen.

Nu råkar 2000 miljarder kronor samtidigt vara ungefär lika mycket som regimen i Qatar har spenderat på att ordna Fotbolls-VM i sitt land, nämligen 1 781 miljarder kronor. Detta enligt BBC. SVT:s journalist Erika Bjerström kommenterar detta:

Om ett enda land kan lägga 2000 miljarder kronor på att bygga fotbollsarenor och hotell till ett VM förstår man att det inte vore omöjligt för FNs medlemsländer att skaka fram samma belopp. Men den politiska viljan saknas. Det står klart efter COP27 i Sharm el-Sheick. 

Kanske är kostnaderna för detta VM ännu högre. Enligt Fotbollsjournalisten Erik Niva så är en siffra ”som oftast nämns åtminstone 2,5 biljoner kronor” eller annorlunda uttryckt 2 500 miljarder kronor.

Oavsett de exakta beloppen så visar de på den sjuka fördelningen av resurser i världen. Resurser finns verkligen men de används på vansinniga sätt. De skulle kunna användas på andra sätt och ge möjligheter till en annan och bättre värld. Men det som hindrar är de som nu har makt och ett ekonomiskt system som driver vansinnet.

Något mer ska jag inte säga om själva fotbolls-VM. Däremot vill jag hänvisa till två bra artiklar i Aftonbladet. Den ena av Erik Niva. Han skriver bland annat:

Allt följer på vartannat och allt hänger samman. Från de oåtkomligt slutna styrelserummen i PSG, Man City och Newcastle till de sweatshops i Sydostasien där vi låter tillverka våra bollar, tröjor och skor. Från vår egen svenska handelskammare här i Dohas vräkiga West Point till alla de europeiska regeringar som nu står i kö till Qatars råvarukranar innan vintern verkligen slår till.

Någon gång är allt över, och aldrig tidigare under mitt liv med fotbollen har brytpunktskänslan varit lika stark. Måhända visar sig VM i Qatar vara början till slutet på fotbollens tidsålder, möjligen är vi så många som är på väg att tappa lusten att någon form av recession stundar.

Den andra är skriven av Simon Bank. Han skriver bland annat:

Det finns ingen anledning – det vore skamligt – att relativisera själva kritiken mot en antidemokrati som förtrycker, men det finns all anledning att ställa frågorna som kostar något även för väst: Är det systemen vi vill protestera mot? Eller är det bara Qatar?

”Invandrarna” eller ”de rika”?

Jag lyssnade på P1-morgonens partiledarintervju med Liberalernas Johan Pehrson. Han fick frågor om deras (nya) relation till SD. Som vanligt bland s.k. liberaler så kan Pehrson inte prata om SD utan att blanda in V. Han använder då uttrycket ”ytterkantspartier” och säger att på ”den ena kanten anser man att det är invandrarnas fel medan man på den andra kanten (alltså V) anser att det är de rikas fel”. Jag funderar på den saken. Är det så? Stämmer jämförelsen?

SD

Naturligtvis kan man säga om SD att deras udd alltid på alla möjliga områden riktas mot människor som invandrat eller barn till dem som invandrat. Visserligen tog SD bort det mystiska begreppet ”nedärvd essens” ur partiprogrammet 2019. Men det är deras syn på nation och demokrati som är det utmärkande. De skriver till exempel i partiprogrammet att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. De delar upp oss och ställer oss emot varandra utifrån sin syn på vad folket är. Dessutom kan enligt partiprogrammet ”man även som infödd svensk upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Detta ”upphörande” handlar alltså även om synen på demokrati.

Men Vänstern då?

Anser Vänstern på samma sätt att ”de rika” ska upphöra att tillhöra nationen, att de ska fråntas sitt medborgarskap och sina demokratiska rättigheter? Nej det finns det ingen grund för att påstå. När Vänstern kritiserar orättvisor i samhället så handlar det inte om att göra några till syndabockar utan om att förändra strukturer.

”De rika”

Det finns stora skillnader när det gäller löner. Men de verkligt stora skillnaderna handlar om inkomster från kapital.

År 2020 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 342 miljarder. För att förstå storleken så kan det jämföras med de totala arbetsinkomsterna från vanlig lön som uppgick till drygt 2 000 miljarder kronor.

De tio procent rikaste tog hand om 95 procent av kapitalinkomsterna. Den allra rikaste procenten av befolkningen tog hand om 201 miljarder, alltså 59 procent.

Inom den här gruppen har 40 – 50 procent ärvt sina rikedomar. År 2017 ärvdes totalt 376 miljarder i Sverige. Och tydligen gäller bristen på ”social rörlighet” allra mest inom den allra rikaste promillen, den grupp som ensam tar hand om en fjärdedel av kapitalinkomsterna.

Är detta ett problem?

Jag tänker att det finns åtminstone två viktiga problem med dessa mycket ojämnt fördelade tillgångar. Det ena handlar om rättvisa och det andra handlar om demokrati.

När det gäller rättvisan så menar jag inte rättvisa för rättvisans skull. Naturligtvis är det upprörande med dessa orimliga ökande klyftor. Då kan jag tänka som miljardären Sverker Lerheden som sa: ”Vid finanskrisen 2008 gödslades det med pengar över oss bemedlade. Det är konstigt att det inte blivit revolution”.

argumentsamling

Men en rättvisare fördelning är framförallt förnuftigt. Dels för att många undersökningar visat att mer jämlika samhällen har färre typer av problem inom befolkningen, men också för att det blir allt tydligare att resurserna inte är oändliga.

Rättvis fördelning av resurser

Jag läser en intressant artikel om detta i Aftonbladet av forskarna Oksana Mont och Carl Dalhammar. De skriver bland annat (läs gärna hela deras artikel):

En hållbar konsumtionsnivå måste respektera de planetära gränserna och ligga i linje med uppsatta klimatmål, samtidigt som konsumtionen hos de fattigaste delarna av jordens befolkning behöver öka för att de ska kunna leva ett värdigt liv.

Klimatpåverkan från svensk konsumtion består dels av klimatpåverkan från aktiviteter i Sverige, dels av klimatpåverkan från svensk konsumtion som sker i utlandet, där många varor tillverkas.

De argumenterar för att det inte räcker med att konsumera mer effektivt eller annorlunda utan att det också behövs en ”absolut minskning i konsumtionsnivåer av varor och tjänster som leder till minskning i miljömässig och social påverkan…”

Eftersom det är så att de rikaste också står för den allra största konsumtionen och den som tär mest på våra resurser så blir slutsatsen att:

allt fler forskare framför budskapet att konsumtionen från de rikaste individerna måste minska så att fattiga kan få möjlighet att konsumera mer för att kunna nå en tillräcklig nivå.

Detta gäller såväl globalt som nationellt. Omställningen kräver att vi minskar de skyhöga klyftorna i Sverige såväl som i världen. Omställningen är inte heller möjlig om den inte upplevs som rättvis.

Makten och demokratin

Men det är också så att med stor rikedom följer stor makt. En stor makt som ofta står utanför demokratins inflytande eller som, ännu värre, har makt över demokratins beslutsfattare på ett sätt som de flesta väljare inte har. Det handlar om beslut när det gäller rikedomens användning: vad ska produceras och hur ska det produceras. En större del av medborgarna måste få bli delaktiga i den typen av beslut. Det kan ske både genom politiken och genom inflytande som anställd i olika företag.

Därför är det viktigt att på olika sätt minska klyftorna och demokratisera ägandet.

Men för att återvända till Johan Pehrson. Att bryta ner klassamhället och demokratisera ägandet handlar inte om att ”det är de rikas fel”. Jag har inte ens hört eller läst  några som pekar ut de rika i Danderyd (en del av Djursholms kommun med 9 300 invånare varav en mycket stor andel extremt rika) som ett problem, att de borde ”integreras” till exempel, trots att det är ett extremt segregerat område.

De rika handlar naturligtvis utifrån sina egna klassintressen, inom ett givet ekonomiskt system. Även de som i likhet med miljardären Sverker Lerheden ser problemen. En politik för minskade klyftor och ekonomisk demokrati hotar inte de rika varken till livet eller när det gäller deras medborgerliga rättigheter. Däremot skulle de naturligtvis förlora fördelar och privilegier på samma sätt som överheten gjorde då den allmänna rösträtten infördes.

Klarna – ”en ohållbar affärsidé”

Sedan några år har jag, precis som många andra, märkt att om jag köper något på nätet så hamnar jag i de allra flesta fall hos ett företag som heter Klarna. Det blir så oavsett om jag vill det eller inte. Jag kan inte betala direkt till det företag jag köper av utan måste gå via Klarna. Företaget har snabbt blivit ett mycket stort företag. Klarna har enligt bolagets nätsida 147 miljoner aktiva konsumenter i 45 länder.

Därför var det nog fler än jag som reagerade på de stora uppsägningar på företaget som meddelades i förra veckan. Vd:n Sebastian Siemiatkowski sa i ett uttalande att 10 procent av personalstyrkan– eller 500 av de totalt 5 000 anställda – skulle sägas upp.

Det gick också att reagera på det sätt som detta meddelades till personalen och vad det säger om den låga nivån av rättigheter för de anställda.

Men jag reagerade också därför att jag nyss läst om detta företag i Andreas Cervenkas utmärkta bok: ”GIRIG-SVERIGE – Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”. I denna fakta-täta bok kan vi bland annat läsa om Klarnas snabba uppgång. En uppgång som handlar om ”snabb expansion enligt Silicon Valleys skolbok” nämligen genom ”planerade förluster”. Cervenka kallar det ”definitionen av en ohållbar affärsidé” där man i likhet med en hel del andra nyare företag hela tiden har större förluster än intäkter. Men eftersom investerare hel tiden skjuter till nya pengar så fungerade det. Och företagets börsvärde ökade hela tiden. Cervenka beskriver en ökning på tre år med 371 miljarder (från 19 till 390 miljarder). Men nu tog det stopp och värderingen har nu minskat till cirka 300 miljarder kronor enligt Wall Street Journal.

Naturligtvis har det gått mycket bra för grundarna av Klarna. Enligt Cervenka var deras förmögenheter 2021:

Jacobsson

Viktor Jacobsson: 33 miljarder

Siemiatkowski

Sebastian Siemiatkowski: 28 miljarder

Niklas Adelberth: 6 miljarder

Enligt uppgifter i nättidningen Breakit som citeras av Expressen har nu också Jacobsson sålt av drygt 211 000 av sina aktier i företaget i år. Det motsvarar cirka 0,9 procent av det totala antalet aktier i Klarna till ett värde av över 3 miljarder kronor.

Kort sagt: i detta företag med ”en ohållbar affärsidé” av uppblåst börsvärde, trots ständiga förluster, tycks inte ägarna gå lottlösa. Hur det går för 500 anställda är en annan sak.

”Det är konstigt att det inte blivit revolution” sa miljardären

En av Sveriges 542 miljardärer heter Sverker Lerheden. Han har blivit rik genom att ”driva upp” fastighetsbolag (Masmästaren) som han sedan sålt.

 En större artikel i dagens UNT berättar om honom med anledning av att han skänkt 300 miljoner till forskning, varav 100 miljoner till Institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala Universitet.

Till skillnad från Leif ”vad får jag för pengarna” Östlund menar Lerheden att han fått mycket av samhället. Som han uttrycker det så kan man ”inte bli rik utan samhällets strukturer, som utbildning”. Därför vill han nu ”betala tillbaka” till samhället. Dessutom tycker han (kanske också till skillnad från Östling och de flesta andra miljardärer) att ”det är roligt att ge, roligare än att få”.

Men Lerheden säger mer än så. Han menar att hans rikedom ”är en skänk från riksbankschefen Stefan Ingves och för att jag haft turen att vara med i lyckosamma projekt”. Han förklarar det med att det ”är Riksbanken och penningpolitiken som gjorde det möjligt att få ett måttligt eget kapital i Masmästarna att växa till 2,7 miljarder kronor”.

Han avrundar:

Vid finanskrisen 2008 gödslades det med pengar över oss bemedlade. Det är konstigt att det inte blivit revolution.

Jag vet inte riktigt vad Lerheden menar med revolution, men det är ett ovanligt uttalande från en av de riktigt rika i samhället. Fast även om det naturligtvis är bra att pengar kommer tillbaka till samhället och att det finns miljardärer som Lerheden, så kan jag inte låta bli att tänka att det vore betydligt bättre ifall samhället inte ”gödslade med pengar över de bemedlade” och att mer av pengarna istället kunde användas till olika välbehövliga förstärkningar av välfärden. Till exempel genom en ordentlig beskattning av kapitalinkomster. Men det är kanske en tanke som av många både miljardärer och andra makthavare skulle uppfattas som just revolution….

Det gamla vanliga ”utanförskaps”-gänget

Så har då journalistnätverket ICIJ (International Consortium of 

Investigative Journalists)

– som för några år sedan kom med de avslöjanden om skatteparadis som kom att kallas ”Panama Papers” –  kommit med en uppföljare: ”Pandora Papers”.

De delar sina avslöjanden med över 600 journalister i 117 länder, däribland SVT:s Uppdrag granskning. Denna gång handlar det enligt Guardian om ”100 miljardärer, 30 världsledare och 300 offentliga tjänstemän”. En av ”världsledarna” visar sig vara Tony Blair. Blev någon förvånad?

Blair

Bland de svenskar som finns med i avslöjandet ”finns bland annat en börs-vd och en av landets rikaste familjer, men också en misstänkt ekobrottsling, högerextremister och en medlem i Hells Angels”, skriver SVT. Precis som vid tidigare avslöjanden så framträder en grupp av människor som man mycket väl skulle kunna definiera som att de befinner sig i ”utanförskap”. De är illojala, vill inte bidra till samhället och lever efter helt andra värderingar än de allra flesta andra. Att betala skatt är ju nämligen något som är grundläggande för att vi ska ha ett fungerande samhälle och någon form av demokrati. Men det accepterar inte dessa ”utanförskapsmänniskor”.

Förra gången, för fem år sedan, var det ett liknande gäng som kom fram i ljuset. Då handlade det enligt SVT den gången bland annat om ”en medlem i den svenska kungafamiljen, en grevinna och jordägare som får skattefinansierade stöd” men också om svenskt näringslivs dåvarande ordförande Leif ”vad fan får jag för pengarna” Östling.

Enligt Taxjustice.net försvinner varje sekund motsvarande en sjuksköterskas årslön till skatteparadis. Det innebär att varje år förlorar världens stater 427 miljarder dollar i skatt till dessa skatteparadis. Omräknat till svenska kronor är det ungefär 3750 miljarder.

Hur mycket som på detta sätt försvinner från Sverige och därmed försämrar den svenska välfärden verkar vara svårt att få fram aktuella uppgifter om. Och det ligger ju också i sakens natur. Men år 2018 beräknade Skatteverket att det handlade om 130 miljarder kronor per år.

Om vi utgår från att det handlar om ungefär så mycket så kan man ju tycka att de som ständigt ryar om ”lag och ordning” på den högra sidan kunde lägga åtminstone en del av sin energi även på detta. Fast då skulle de ju å andra sidan bli tvungna att inte bara sparka neråt som de brukar. Här handlar det ju om folk av deras egen sort.

Gerard Ryle, direktören för journalistnätverkete ICIJ framhåller till Guardian att: ”Detta är pengar som går förlorade för statskassor runt om i världen och pengar som kan användas för att återhämta sig från Covid”. Samtidigt har han en pessimistisk syn på möjligheterna att komma åt dessa smitares pengar. Han motiverar det med  att eftersom så många av dem som har makt inom politik och ekonomi ägnar sig åt detta så kommer de inte vilja ändra på det heller.

Slutsatsen av det borde väl då vara  att vi måste ifrågasätta dessa människors maktinnehav, inte att ge upp.

Olika typer av ersättningar….

Det finns inget bonusförbud i lagstiftningen, men det är viktigt att ägarna agerar ansvarsfullt kring detta”. Så kommenterar Liberalerna de senaste bonusutdelningarna till vårdprofitörerna i Attendo,  enligt Aftonbladet.

Det handlar alltså åter om företaget Attendo – ökänt för skandaler med usel vård, dålig behandling av personalen, enorma vinstuttag, inbringande försäljningar och ägande ifrån skatteparadiset Jersey. Aftonbladet avslöjade nyligen att företaget, trots att det under år 2020 fått 120 miljoner i coronastöd från svenska skattebetalare och 10 miljoner kronor från Finland, har fördubblat bonusen till den högsta ledningen. Totalt fick de 4,8 miljoner i ren bonus. Den verkställande direktören Martin Tivéus ökade sin ersättning med 16 procent och fick därmed 12,9 miljoner under året. En summa som de flesta av oss inte ens får ihop efter ett helt yrkesliv.

Vänsterpartiets ledare gick självklart ut och fördömde detta på ett kraftfullt sätt. Även finansmarknadsminister Åsa Lindhagen (MP) är kritisk och vill se en annan lagstiftning där ”överskott ska återinvesteras i verksamheten”. Men också på högerkanten finns det de som tar avstånd. Åtminstone i ord. SD tycker att bonusar eller vinstutdelning bara är ”kompatibelt med att uppbära stöd från det offentliga” när det gäller småföretag. Och KD tycker att ”det ska inte ske”, men med det i sammanhanget mycket försiktiga uttalandet att det ”behöver utvärderas”. Svårast att ifrågasätta bidrag till fuskande vårdprofitörer tycks Liberalerna ha, då de inte lyckas klämma ur sig mer än att företagen bör vara ”ansvarsfulla”.

Enligt Aftonbladet har de inte lyckats få någon kommentar i frågan från Moderaterna. Själv har jag också förgäves letat efter det på nätet. Kontrasten är ju annars slående när det gäller synen på olika typer av ersättningar. Under alltför många år har det ju nästan varit en sport på högerkanten att jaga och driva tillbaka ersättningar till sjuka, arbetslösa eller människor med låga inkomster. Det senaste från den kanten är att vilja minska de redan låga ersättningarna till människor som flytt hit och ännu inte kommit i arbete. Det sägs vara ett sätt att få fler människor i arbete och att förbättra ”integrationen”. Som vanligt är vinkeln att det är individens eget fel ifall den inte lyckas skaffa ett jobb. Med fler piskor ska viljan öka att söka de jobb som oftast inte ens finns, enligt detta synsätt. Piskorna kommer driva ut ännu fler människor i ”skuggsamhället” och bidra till att pressa även alla andra löntagare till att böja på nacken och finna sig i mer. Men över bonusdirektörerna viner det inte några piskor.

21 procent i lönehöjning

Jag läser i en liten notis i tidningen om en lönehöjning på 21 procent. För många i slitsamma yrken med en lön på till exempel 25 000 kronor i månaden så skulle en ökning med 21 procent vara lika välkommen som ovanlig. Det skulle vara en ökning med 5 250 kronor. Något jag skulle önska alla undersköterskor i vården till exempel.

Men nu är det ju det här med procenten. Det är skillnad på vad vi utgår från. I den här notisen handlade det om vd:n för PostNord Annemarie Gardshol som fått denna höjning. För henne innebar det en löneökning på 125 000 kr i månaden. Hennes ökning är därmed nästan lika stor som hela lönen för regiondirektören Johan von Knorring, som jag skrev om i november/december. Hans lön på 150 000 i månaden var väl tilltagen, tyckte jag och säkert många sjukhusanställda. Men framstår i jämförelse som blygsam.

VD:n för PostNord har genom sin lönehöjning kommit upp i en månadslön på 708 333 kronor. Undrar hur många brevbärarlöner det går på den summan?

När jag läser om den här typen av löner så tänker jag ofta att min fantasi är för begränsad för att kunna föreställa mig vad en människa gör med så mycket pengar varje månad. Jag känner mig övertygad om att inte någon människa egentligen behöver så mycket pengar. Dessutom finns alltmer undersökningar som visar sambandet mellan hög lön, hög konsumtion och en tärande livsstil som bidrar till miljömässiga och klimatmässiga problem.

En av dem som sätter lönen för PostNords vd är styrelseordföranden Christian Jansson. Han säger att de med denna lönehöjning har rättat till vd:s lön vid anställningen 2019, så att den nu är ”korrekt marknadsmässig”. Tyvärr verkar det alltid som att det som är ”korrekt marknadsmässigt” innebär att en del verkligt viktiga men lågavlönade yrken kommer fortsätta att vara lågavlönade, medan andra till exempel vd-jobb kommer vara extremt välbetalda. Därför skulle jag föredra en lönesättning som istället utgick från vad de flesta människor tycker vore rimligt och från vad vi behöver.

Och jämföra kan vi alltid, både uppåt och nedåt. Den statliga bolagschef som har högst lön är vd:n för Vattenfall. Där är lönen 1 319 500 kr i månaden. Och som du väl också vet så kommer vi upp i ännu mer svindlande summor ifall vi söker oss till det privata näringslivet. Jag har ju skrivit om det förut.

Men naturligtvis kommer det inte bli något stopp för s.k. marknadsmässig lönesättning, ökade klyftor och svindlande månadslöner för några få så länge alltför många följer och röstar på olika högavlönade profeter. Som till exempel den mest välbetalda som är moderaternas Ulf Kristersson med en månadslön 2020 på 175 000 kr i månaden, KD:s partiledare Ebba Busch med 142 000 kr i månaden eller SD:s Åkesson som visserligen enligt SvD är hemlig med sin lön men 2017 skattade för en lön på 106 000 kr i månaden.

Här avviker Vänsterpartiet på ett positivt sätt. Partiledaren Nooshi Dadgostar får i dag ut ca 29 600 kronor i månaden efter skatt och den särskilda partiskatten. På partiets hemsida förklarar man det så här:

För att inte klyftan ska bli för stor mellan de folkvalda och folket de representerar vill Vänsterpartiet att riksdagsledamöternas arvoden sänks. Vi har också en partiskatt som innebär att alla som företräder Vänsterpartiet betalar en viss andel av sitt arvode till partiet istället för att behålla alla pengarna själva.

29 600 kr i månaden är också en lön som det går att leva bra på. Så himla mycket mer ska väl inte någon behöva, ens om de är höga chefer?

%d bloggare gillar detta: