Min far växte upp i ett fattigt arbetarhem i Oslo med fem syskon. Hans mamma dog tidigt och den äldsta systern tog över hennes roll och uppgifter i den tidens hushåll. Vid något tillfälle hade de det så knapert så att de fick någon sorts fattighjälp. Om det berättade min far ibland. Saken var den att syskonen då hade använt pengarna – eller åtminstone det mesta av pengarna – till att gå på ett fik och smälla i sig lite godsaker. Nu kanske du tror att min far berättade det här för att visa hur dumma människor kan vara. Att de inte köpte och åt något nyttigare och mer mättande. Men så var det inte. Tvärtom berättade han det alltid som att de tyckte att de hade någon sorts rätt att unna sig denna njutning. Om du inte förstår den känslan så tror jag inte att jag kan förklara den. Den handlar om att ha upplevt att ha det knapert eller att åtminstone kunna leva sig in i hur det är och känns.
Jag kom att tänka på det här när jag lyssnade på en debatt i morgonens P1. Den handlade om att författaren och SvD-skribenten Lena Andersson skrivit en artikel i SvD om att barn i fattiga familjer borde få gröt att äta ifall de var så hungriga som vissa numera hävdar. Sådana som till exempel Röda Korset eller Verdandi. Man borde inte säga att några barn i Sverige går hungriga, tyckte Andersson. För om barnen är hungriga så är det föräldrarnas fel.
Anderssons artikel och tänkande passar in i ett allt vanligare mönster från högersidan och gynnade grupper. Den sparkar neråt. Aldrig hör vi dessa skriftställare och debattörer kräva att ägare till pooler eller stora energislukande bilar borde lära sig att hålla igen istället för att få elstöd (det där som är hemligt ni vet, för att det inte ska synas vilka som gynnas mest) eller kräva sänkta bensinpriser. Eller att de allra rikaste som flyger privatjet (vilket ökat till rekordnivåer) kunde tänka på klimatkrisen.
En skribent som svarar mycket bra på Lena Anderssons artikel är Lars Henriksson. I Göteborgsposten skriver han bland annat:
…visst har hon rätt, även de som lever på existensminimum kan i Sverige hålla sig vid liv genom att äta gröt. Precis som att den som drunknar borde ha lärt sig att simma, att alla som fått förslitningsskador genom att arbeta med kroppen borde ha bytt jobb eller att de deprimerade borde rycka upp sig istället för att söka skattefinansierad psykiatrisk hjälp eller överdosera medicin.
……Eller så kan vi välja att se att det finns samband mellan människors liv, samband som tillsammans skapar villkoren i samhället. Att det till exempel finns ett samband mellan ojämlikheten och att vinsterna ökat dramatiskt på lönernas bekostnad, mellan att Sverige är ett av de länder som sänkt skatterna mest och att kommuner och regioner nu förbereder en lavin av nedskärningar, att bankerna aldrig gjort så stora vinster och att det svenska folket är belånat upp till hakan.”
Om du lyckas öppna artikeln via länken (det går ibland) så läs den i sin helhet.
Ibland hör eller ser man ett reportage på radio eller TV som verkligen berör. Igår (lördag) lyssnade jag på Konflikt i P1. Det handlade om arbete, vad det är värt, hur länge och hur mycket vi ska arbeta.
Det för mig starkt berörande var en intervju med den ensamstående mamman Jenny Karlsson i Haninge utanför Stockholm. Hon berättade om sitt liv och att hon nu tvingas jobba dubbla städjobb för att få lönen att räcka till.
Jag kan inte återge intervjun, utan uppmanar dig att lyssna på den. Jenny Karlsson beskriver utan att beklaga sig de svårigheter hon gått igenom och de svårigheter hon nu har. När jag lyssnar grips jag av både sorg och ilska över att vi inte kommit längre ens i Sveriges rika land. Inte när det gäller allas möjligheter att leva i lugn och trygghet utan stress över att få det att gå ihop ekonomiskt.
Jag vet att många, fortfarande, även av så kallat vanligt folk, har det bra materiellt, trots att klyftorna ökat. Men samtidigt har vi medmänniskor som Jenny som trots att de sliter hårt inte får ”lön för mödan”.
Jag tänker när jag lyssnar på reportaget att bland oss som inte tillhör de rika så handlar det mest om tur eller otur. Tur att inte bli långvarigt sjuk. Tur att dela livet och hushållsekonomin med en annan människa. Tur på bostadsmarknaden att hitta ett bra boende till rimligt pris. En massa andra olika sorts tur eller otur som avgör väldigt mycket hur du får det och hur du har det. Så skulle det inte behöva vara ifall vi hade ett samhälle där alla garanterades grundläggande tryggheter. Där inte långvarig sjukdom ska tvinga dig att leva sämre än andra. Där vi inte behövde höra skitsnacket om att ”det ska löna sig att arbeta” utan där det istället verkligen gjorde det för alla.
Så lyssna på intervjun (på SRPlay, den tar ungefär en kvart) och fundera sedan på vad du tror att vår nuvarande stats- eller finansminister skulle säga till Jenny Karlsson.
Om du sitter kvar och lyssnar vidare kan du höra om fransmännens ilska mot Macrons pensionsreform och eventuellt se att deras reaktion kanske inte är så konstig, medan däremot vår brist på reaktioner är det. Du kan också få höra argument för 4-dagarsvecka från bland annat Storbritannien.
Mat tillhör det allra mest grundläggande när det gäller våra behov. Vi måste äta, även om vår statsminister uppmanat oss att ”bita ihop”. De höga matpriserna drabbar nu många människor, men framförallt de som redan innan de stora prishöjningarna hade det svårt.
Hjälporganisationer som Stadsmissionen hör till dem som ser detta mycket tydligt. Deras utdelning och försäljning av mat i de sociala matbutikerna Matmissionen (där de som har en inkomst under 12 163 kan handla) ökade under 2022 med 67 procent. Av de som besöker Stadsmissionen för att få mat är 62 procent människor med långvarigt ekonomiskt bistånd. En annan grupp är människor med garantipension. Naturligtvis möter Tidö-regeringen detta på sitt typiska vis genom att vilja införa det som de kallar ”bidragstak”. Deras tanke är ju att människor som får det som de kallar bidrag inte är villiga nog att arbeta (då räknas inte RUT-bidragstagare men däremot just de som nu tvingas till Stadsmissionen). Genom att sänka deras ekonomiska bistånd hoppas man få dem att bli mer ”arbetsvilliga”. Sveriges stadsmissioner har här en helt annan linje. De föreslår istället att försörjningsstödet höjs och att också grundavdraget höjs för dem med låg förvärvsinkomst som inte längre räcker till mat och hyra.
Ditt fel
Andra maktmänniskor som på sina sätt är med och skapar bilden av att fattigdomen är de fattigas eget fel är riksbankschefen Erik Thedéen eller Icas vd Eric Lundberg. Thedéen tycker att vi ska välja billigare butiker, vilket ju är ett lysande råd från en riksbankchef. Eller som det står i rubriken till artikeln i SvD: ”Dämpa semmelpriserna” (vilket får en del av oss att tänka på en viss Marie Antoinette). Eric Lundberg, säger att det är konsumenterna som har störst makt över matpriserna i Sverige: ”Det är i slutändan de som avgör”.
Forskarna Jonas Bååth och Christian Fuentes bemöter dessa uppfattningar i en artikel i Aftonbladet. De skriver:
Att lägga ansvaret för att lösa bredare samhällsproblem på konsumenterna är en gammal beprövad metod. I relation till miljöfrågan har det gjorts så länge att det till och med finns ett akademiskt begrepp för det, ”responsabilization”.
De menar att det ”i både ekonomisk och sociologisk forskning” saknas empiriskt stöd för idén att det är konsumenterna som styr marknaden. Istället är det så att:
handlarna i första hand agerar på signaler från sina konkurrenter – antingen genom att imitera dem eller avsiktligt göra något annat än konkurrenterna. Vad kunderna efterfrågar är helt enkelt sekundärt.
Den huvudsakliga makten över prissättningen ligger hos de stora koncerner som dominerar på den svenska matmarknaden. Som Konkurrensverket skriver:
Marknaden för dagligvaruhandel i Sverige består av fem dagligvarukedjor där ICA har en marknadsandel på omkring 50 procent. Det är en koncentrerad marknad med få aktörer, en så kallad oligopolmarknad.
Men som Konkurrensverket också skriver: ”Det är inte förbjudet för ett företag att ha en dominerande ställning på sin marknad”. Verket tar ändå upp frågan om dessa koncerner drar ”nytta av inflationen genom att passa på att höja priset och sina egna marginaler lite extra”. Men konstaterar samtidigt att: ”Det är inte Konkurrensverkets sak att ha åsikter om vilken nivå marginalerna ska ligga på”.
Inte heller regeringen tycktes vilja ha någon uppfattning om den saken för några veckor sedan. Då debatterade de detta med Vänsterpartiet som ville att regeringen skulle få livsmedelsjättarna att komma överens skriftligt om att hålla igen på matpriserna. Men till sist kallade finansministern till sig de tre största matjättarna. Och märkligt nog tycks faktiskt några saker ha hänt. Bland annat gick en fjärde matjätte ut med att de utmanade de andra med att sänka priser.
Oavsett hur det blir och ifall en del priser på viktiga basvaror av mat faktiskt sänks så tyder det som hänt på att koncernernas marginaler inte är sådana att de tvingas lägga ner ifall de håller igen på priserna. Det är inte heller rimligt att alla bördor i dyrtiden ska läggas på människor som har svårt att få pengarna att räcka till för det nödvändigaste. Även företagen och dess bonusdirektörer och alla som har det riktigt gott ställt borde ta någon sorts ansvar för att dela bördorna.
Det är som ofta annars inte heller rimligt att bara låta den så kallade marknaden ha sin gång och betrakta den som lika opåverkbar som vädret. Naturligtvis behövs det politiska beslut och prisregleringar. Finansminister Elisabeth Svantesson tyckte att det var ”en riktigt dålig idé” att ”sätta ett pristak och kanske reglera det i lag”. Men det är absolut inte något verklighetsfrämmande eller extremt. Istället är det den nyliberala extremismen som ”står i kontrast till både lagstiftning och erfarenhet”, enligt historikern Håkan Blomqvist som skriver om detta i tidningen Internationalen: ”Visst går det att reglera priserna”. Läs den artikeln.
Matprisprotest 1972 Skärholmen, Stockholm
Och fortfarande förstår jag inte varför vi inte skulle kunna göra något åt matmomsen, åtminstone på livsnödvändiga basvaror.
Varje dag möts vi i TV, radio och tidningar av olika procentsiffror för inflationen. Allting blir dyrare, men mest stiger tydligen priserna på mat. Enligt sajten Matpriskollen är prisökningen på mat i februari den största sedan de började mäta 2015.Matpriserna stiger dessutom snabbare i Sverige än i både de nordiska grannländerna och i eurozonen.
Varje månad mäter SCB priserna på 100 000-tals varor och tjänster som svenska hushåll konsumerar. Därifrån räknar SCB ut ”inflationssiffran” så här:
En sammanvägning av de olika prisutvecklingarna görs för att få fram en inflationssiffra. Varorna och tjänsterna viktas för att spegla hur stor del de utgör av konsumtionen för ett genomsnittligt hushåll i Sverige. Den officiella inflationssiffran representerar därmed inte hur prisökningarna ser ut för varje enskilt hushåll, utan för de svenska hushållen i genomsnitt. Varje hushåll skiljer sig mer eller mindre ifrån detta.
SCB:s siffror visar alltså inte hur prisökningarna slår olika mot olika grupper i samhället. Där skiljer det sig nämligen med SCB:s ord ” mer eller mindre ifrån detta”.
Den faktiska inflationen är högre och slår hårdare ju mindre inkomst du har. Om varor som alla måste köpa stiger extra mycket, så drabbar det låginkomsttagare mera, eftersom dessa varors andel av konsumtionen är större ju lägre inkomst (och konsumtion) någon har.
Precis före valet genomförde Novus en undersökning om folks oro för inflationen. Var femte svensk var enligt undersökningen ”mycket orolig” för inflationens inverkan på den egna privatekonomin. Bland dem som var mest oroliga var det främst låginkomsttagare, LO medlemmar, boende i hyresrätt och kvinnor i åldern 30-49.
När det gällde partisympatier så var SD sympatisörer de mest oroliga. Jag undrar om de känner sig nöjda med vad de röstade på?
Samtidigt har vi hört statsminister Kristersson säga att ”Det är bara att bita ihop”. Han uttrycker där en brist på fantasi och handlingskraft som Tidöregeringen verkligen inte saknat när det gäller att göra livet svårare för många grupper som redan har det svårt.
Vänsterpartiet har lite försiktigt framfört att regeringen kunde göra en liknande överenskommelse som den som slutits i Frankrike, där politiker tillsammans med ledande matvarukedjor beslutat om ett pristak. V hänvisade till att matkedjorna (främst ICA, Axfood och Coop som behärskar 90%) gör historiskt höga vinster och att det behövs antingen bättre konkurrens eller regleringar. Men ”Att sätta ett pristak och kanske reglera det i lag är en riktigt dålig idé”, sa genast finansminister Elisabeth Svantesson.
Så vi får väl bita ihop då…det gör det ju i alla fall svårt att äta.
Annars minns jag ett gammalt krav om att ta bort moms på maten. Det skulle naturligtvis kosta väldigt mycket idag när staten drar in så mycket på det. Men även denna skatt har ju alltid slagit orättvist och mest mot dem med minst köpkraft. Och nog vore det möjligt att istället öka skatten på dem med de högsta (kapital-)inkomsterna. Även om de kräver andra politiska förhållanden och att inte folk låter lura sig av typer som Åkesson.
När jag nuförtiden får frågan om hur jag mår/hur är läget (eller hur det nu formuleras), så svarar jag ofta att det är bra med mig i ”den lilla världen”, alltså då underförstått att jag tycker att det är ordentligt hemskt i ”den stora världen” och att det naturligtvis också påverkar hur jag mår.
Jag tycker alltså att det är ”naturligt” att tycka att det egna livet är ganska ok för det mesta samtidigt som jag känner oro, sorg och ilska över utvecklingen i Sverige och världen. Jag till och med försöker upprätthålla denna skillnad för att inte dras ner i mörker av allt elände i den ”stora världen”. Men är det ”naturligt”? Eller är det kanske snarare ett typiskt men samtidigt avvikande förhållningssätt bland svenska medborgare? I alla fall verkar det så när jag läser en undersökning av tankar om detta i EU-länderna på Europaportalen. Det är alltså EU-kommissionens opinionsundersökning Eurobarometern som genomfördes mellan den 12 januari och den 6 februari 2023 i de 27 EU-länderna, där 26 468 personer tillfrågades i personliga intervjuer. Om undersökningen står det nämligen, bland annat att:
Svenskarna har den mest pessimistiska framtidssynen i EU för ekonomin och jobben i landet. Men på det privata planet hör man paradoxalt nog till de mest positiva.
I undersökningen ställdes frågor om hur de tillfrågades förväntningar var på utvecklingen de kommande tolv månaderna när det gäller:
Situationen i [ditt land] i allmänhet?
Ekonomiska situationen i landet
Sysselsättningssituationen
Det egna livet
Hushållsekonomin
Både när det gällde situationen i allmänhet, ekonomin och sysselsättningen tillhörde de svenska medborgarna de mest pessimistiska i EU tillsammans med medborgarna i Slovakien. Mellan 50 – 60 procent trodde att det skulle bli sämre. Men när det gällde bedömningen av hur det egna livet skulle bli var det alltså tvärtom. Här svarade bara sex procent av de svenska medborgarna att de trodde att livet skulle bli sämre. När det gällde hushållsekonomin var det 15 procent som trodde att de kommer få det sämre – tydligt under EU-snittet på 24 procent.
Europaportalen skriver:
Detta resultat skiljer sig från de flesta EU-länder där en mer pessimistisk syn på det egna landets framtid korrelerar med en mer pessimistisk syn på den egna framtiden. I Sverige verkar de dystra framtidsutsikterna bara gälla landet och inte en själv.
Värderingsmässigt avvikande
Men oavsett hur man ska tolka denna opinionsundersökning så är det inte en ny kunskap att Sverige på många sätt är ett avvikande land. Så har till exempel forskningsprojektet ”World values survey”, som har samlat data om värderingar i världen sedan 1981, menat att Sverige stuckit ut som rent av extremt.
Politiskt avvikande
Och när det gäller politiska förhållanden eller politiskt beslutade förhållanden har Sverige också blivit ett extremt land. Att ett parti med rötter i nazismen sitter med och styr i bakgrunden över den svenska regeringen är ju en sak som väckt uppmärksamhet internationellt. Men också sådant som att börsbolag kan tjäna pengar på den skattefinansierade skolan, något som vi är ensamma om i världen, bidrar till att Sverige sticker ut.
Apropå det extrema med skolsituationen i Sverige så kunde vi på Rapport igår höra hur flera skolkoncerner använt skolpengen till fastighetsaffärer i miljardklassen. Skolminister Edholm säger då i programmet:
Det är tveksamt med den typen av transaktioner. Skolpengen ska ju användas till skolverksamhet…
Edholm verkar lika skicklig med orden som sin partiledare. Att kalla det ”tveksamt” att använda skolpengen till fastighetsaffärer som berikar ägarna, istället för till skolverksamhet, känns ju minst sagt svagt. Och om skolministern verkligen tycker att skolpengen ska användas till skolverksamhet så är det svårt att förstå både att hon för ett halvår sedan röstade emot begränsningar i vinstuttaget och att hon nu bara vill begränsa vinstuttaget. All skolpeng till skolverksamhet borde betyda att vinstuttag är uteslutet.
Den f.d. stats- och ekonomiministern och partiledaren för socialdemokraterna Magdalena Andersson tar däremot i ordentligt och säger som en kommentar att det både är ”förjävligt” och ”sjukt” och unikt i världen. Vi får hoppas att Andersson och SAP kommer driva denna åsikt med samma glöd ifall de åter får chansen….
Avvikande ekonomisk politik
Enligt ekonomijournalisten Cervenka sticker Sverige också ut när det gäller den ekonomiska politiken. Han skriver i Aftonbladet:
I rädsla för att driva upp inflationen har regeringen hittills suttit på händerna när lågkonjunkturen närmat sig, statens budget gick under 2022 med ett rekordöverskott på hela 164 miljarder kronor.
Sverige utmärker sig därmed i Europa. Vi är det land där ekonomin spås falla mest under 2023 och samtidigt den nation där politikerna lägger mest pengar på hög.
Vad som bör göras är förstås en fråga om politisk uppfattning. Men det är lite oklart hur investeringar i att skola om arbetslösa, fixa en dåligt fungerande infrastruktur och se till att människor inte dör i operationsköer skulle kunna leda till okontrollerad inflation.
Jag tar framförallt fasta på den sista meningen. För det är ju alltid så att när en orättvis fördelningspolitik eller nedrustning ska försvaras så hänvisas det till något som verkar ”objektivt” och innebär att det bara finns en väg fram, även då den vägen är extrem och avvikande.
Trots att jag driver denna blogg som mest handlar om samhällsfrågor så har jag svårt för att lyssna till politiska debatter i TV. Det har dessutom blivit värre, tyvärr. Jag har svårt för den alltmer ovärdiga debattstilen, där det gäller att avbryta och överrösta, där ytlighet och rent ljugande passerar och där även de företrädare som jag står närmare dras med i detta.
Även att i radion lyssna till debatter från riksdagen gör mig mestadels irriterad och uttråkad. Men häromdagen kom jag att lyssna på ett anförande från riksdagen. Det handlade om regeringens budget och hölls av vänsterpartisten Ali Esbati.
Det är ett anförande som jag verkligen rekommenderar.
Det är skarpt, elakt och torrt roligt, elegant och pedagogiskt. Samtidigt går det att under den svala och korrekta ytan känna ett klappande hjärta. Det går att lära sig och förstå frågor om hur bördor kan fördelas och samtidigt uppskatta talekonst.
Orkade du följa partiledardebatten på TV igår? Själv orkade jag en timme innan jag fick nog.
Två saker som fastnade i mitt huvud var vad som händer med välfärden och vad som faktiskt är vanliga löner.
Regeringen ger mindre i generella statsbidrag till kommuner och regioner än vad SKR anser att det skulle behövas för att de inte ska ”behöva vidta åtgärder för en budget i balans”, alltså skära i verksamheterna. Ändå sa Åkesson och kompani hela tiden att de inte alls ger för lite i förhållande till vad som behövs för att upprätthålla nuvarande (också otillfredsställande) nivå.
Framtiden lär visa vem som har rätt. Och jag tror inte vi kommer bli glada den här gången heller.
Ett sätt att få in mer pengar till staten och fördela dem till kommunerna och regionerna föreslogs från s, v och mp. Ifall man inte skulle räkna upp brytpunkten för att betala statlig skatt (de flesta av oss betalar ju bara kommunal skatt) till 51 200 kr/månad så skulle staten få in 13 miljarder.
Men detta förslag eller uppfattningen att regeringen istället prioriterar skattesänkningar för högavlönade gjorde alla på den brunblåa kanten mycket upprörda.
Johan Pehrson sa att förslaget om att inte räkna upp brytpunkten skulle drabba poliser, barnmorskor och lärare ”med lång tid i yrket” (jag återkommer till det lilla tillägget längre ner).
Kristersson sa i upprörd ton att ”det är en helt felaktig beskrivning, helt felaktig!” Istället menade han att poliser och barnmorskor med förslaget från s, v och mp skulle få 1000 kr mer i skatt varje månad. Och med darr på stämman tillade han: ”I tider av stigande priser så behöver människorna dom pengarna själva för att övervintra riktigt bistra tider”.
Därför funderade jag på vad ”vanligt folk” – sådana som Pehrson och Kristersson nämnde: poliser, barnmorskor och lärare – egentligen tjänar. Ligger de verkligen på löner kring 50 000 i månaden?
Medellönen eller genomsnittslönen i Sverige är 37 100 kronor i månaden före skatt. Men intressantare är nog medianlönen, alltså den mittersta lönen om man sorterar från de lägsta till de högsta lönerna. Den är 33 200 kr i månaden.
Genomsnittslönen för poliser är 37 200. Men som du kan se på diagrammet från SCB så ligger inte någon i närheten av de nivåer som krävs för att betala statlig skatt:
Olika polislöner
När det gäller lärare så finns det olika kategorier. Lägst ligger förskollärare med en snittlön på 33 100 och ingen som ligger över 35 000. Gymnasielärare har en snittlön på 39 500 och de som tjänar mest ligger på 41 800. Alltså inte heller i närheten av att behöva betala statlig skatt.
Hur är det då med barnmorskor? Jo deras snittlön är 43 300. Och här finns det faktiskt några som kommer upp i löner kring 50 000. Det är kanske de som Pehrson avser med ”lång tid i yrket”? Men det är alltså inte de flesta, ens bland barnmorskorna.
Löner barnmorskor
De allra flesta kommer med Kristerssons ord få ”övervintra bistra tider” utan skattelättnader. Dessa går till en mindre grupp. Och det stöd till välfärden som de flesta av oss skulle behöva genom en skattemässig omfördelning, det uteblir.
Det här att skjuta fram några ”vanliga” yrkesgrupper som de flesta kan identifiera sig med är ett vanligt grepp i politiken, från såväl höger som vänster. När det används från högersidan så handlar det nästan alltid om att slippa betala skatt. Och sällan stämmer det med verkligheten. Men det är trots allt lite svårare även för högerfolk att försvara de riktigt rikas inkomster (som ju mest kommer från kapital) och deras undslippande av skatt. Därför kör man istället fram en lärare eller en barnmorska.
Då inställer sig nästa fråga. Är det så att Kristersson medvetet ljuger när han skjuter vissa yrkesgrupper framför sig för att till varje pris motverka skatteuttag? Eller lever han i den sorts okunnighet om skillnader som rika och gynnade människor ofta gör?
När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet.
Johan Pehrson, partiledare (L)
Funkar det inte så funkar det inte. Ibland är verkligheten och spökar.
Oscar Sjöstedt, ekonomisk-politisk talesperson (SD)
Högerregeringen har ställts inför en svekdebatt. Aftonbladets Anders Lindberg skrev till exempel att: ”Frågan är om någon regering har ljugit så mycket som denna”.
Och även om det finns mer skamlöst skickliga sätt att blåneka och slingra sig ur angreppen för svek än hos herrarna ovan – se till exempel om du orkar 30 minuter med Ebba Busch – så tror jag de flesta ser den stora skillnaden mellan de fett tilltagna löftena och det verkliga utfallet.
Ändå bör vi nog tänka oss för lite grann innan vi deltar i kören av ”svek-kritiker”. Den samlade högern lovade till exempel stora sänkningar för bensin och diesel. SD lovade sänkning med 10 kr för diesel och 5 – 6 kr för bensin, KD 9 kr för diesel och 5 kr för bensin. Nu vet alla att det blev 40 öre för diesel och 14 öre för bensin vid pumpen. Det är uppenbart att de lurades. Men denna lilla sänkning vid pump kostar ändå staten 6,73 miljarder. Det är mer än de 6 miljarder som ges till välfärden (mer om det längre ner). Skulle vi som bryr oss om klimatet och miljön varit gladare ifall en generell satsning till alla typer av bilister hade kostat ännu mer? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Den här regeringen har ställt till det så det räcker på klimat- och miljöområdet ändå. Läs till exempel Naturskyddsföreningens analys av vad regeringens budget innebär för natur, klimat och miljö. De skriver inledningsvis att:
Regeringens och Sverigedemokraternas politik leder till stora utsläppsökningar. En tredjedel av reformutrymmet i budgeten läggs på subventioner till bensin, diesel och bilresor. Och pengar tas från järnväg till väg. Budgeten saknar effektiva åtgärder som ger resultat och som kompenserar för de stora utsläppsökningarna.
Att lägga kraft på att angripa ett sviket vallöfte som, om det infriats, hade gjort situationen ännu värre, tror jag alltså inte är rätt väg att gå. Vi måste ha en annan inriktning.
Det kommer framöver komma många tillfällen av nödvändig kamp mot försöken att omsätta Tidö-avtalet till lag och praktik. Om Tidö-avtalet skrev jag tidigare att:
Det är ett avtal som har en skarp högerkaraktär när det gäller välfärd, sociala klyftor, gynnande av de rikaste och en stor nedmontering av arbetet för klimatomställning och skydd av miljön. Slagriktningen är också övertydlig och direkt ondsint. Avtalet slår mot ”de andra”, flyktingar och ”utlänningar”. Det sparkar neråt.
När det gäller budgeten måste vi (som jag skrev ovan) påvisa dess katastrofala följder på miljöområdet, dess tydliga klasskaraktär (hur den gynnar de rika) och att den leder till nedskärningar inom välfärden.
Att gynna de rika
Då brytpunkten för att betala statlig skatt räknas upp med inflationen från 46 200 kr år 2022 till 51 200 kr år 2023 innebär det både att de som redan har det gott ställt gynnas och att staten förlorar inkomster. Skattesänkningen kostar staten 13 miljarder. Men den som har en månadslön på 50 000 kronor får en skattesänkning på 1 000 kronor i månaden. Bäst utslag får den som tjänar 70 000 eller mer, 1 400 kronor lägre skatt.
När det gäller elprisstödet så har ju mycket kritik riktats mot det faktum att högern även här lovade runt och höll tunt. Det som skulle vara på plats 1 november lovas nu komma i februari till exempel. Men det verkligt intressanta med stödet är att klasskaraktären visar sig även här. Näringslivets presschef Mia Widell skriver till GP att modellen ”bygger på att elkunderna, som har köpt mest el också får del av stödet i proportion till förbrukningen”. Det gynnar dem som har hög förbrukning och lever med ett stort fotavtryck, som miljardärer i stora villor med hög elförbrukning. GP ger en del exempel på sådana rika personer
Nedskärningar inom den gemensamma välfärden
Samtidigt som budgeten gynnar de rika leder den ofrånkomligen till nedskärningar inom den gemensamma välfärden. Sveriges kommuner och regioner (SKR) ” bedömer att kommuner och regioner totalt sett skulle få ett årligt underskott på cirka 20 – 30 miljarder kronor de kommande åren om kostnaderna ökar i takt med förväntade pris- och löneökningar”. Det ska jämföras med regeringens sex miljarder i ökade generella statsbidrag till kommuner och regioner, fördelade på 4,2 miljarder till kommunerna och 1,8 miljarder till de 21 regionerna. Här blir det stora hål i verksamheter som skola, vård och omsorg. SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog säger till SvD att hon ”har förståelse” för regeringen samtidigt som hon menar att det är ”klent utifrån de stora behov vi ser i kommunerna och framför allt i regionerna”.
Sämre tider mer orättvisa?
Vi går mot sämre tider sägs det. Orättvisorna kommer öka. Men att orättvisor ökar är inte en oundviklig följd av sämre tider. Bördorna kan fördelas på olika sätt. Det handlar om styrkeförhållanden mellan olika grupper (klasser) och vilken politik som styr. Sämre tider behöver varken betyda större orättvisor eller mindre gemensam välfärd. De enorma resurser som finns i ett land som Sverige går att omfördela så att den gemensamma välfärden inte slaktas. Men det kräver en annan politik. Framförallt kräver det aktivitet och motstånd på alla möjliga sätt. Kanske kommer stora grupper av människor här att göra nya erfarenheter.
Mycket kan sägas och har också sagts – och dokumenterats – om det på alla sätt hemska med fotbolls-VM i Qatar.
Jag ska här bara ta upp detta med resurser. Jag har fastnat för två sifferuppgifter.
Precis innan Fotbolls-VM så avslutades klimattoppmötet COP27 i Sharm el-Sheick, Egypten. Alla rapporter därifrån tyder på att mötet inte kan betecknas som annat än en katastrof i förhållande till de gigantiska uppgifter som måste lösas i klimatkrisen. Ett av flera misslyckanden handlar om att de rika länderna inte betalat de 2000 miljarder som de lovat. Pengar som i klimaträttvisans namn skulle gå till omställning i de fattiga länder som minst orsakat, men mest drabbas av klimatkrisen.
Nu råkar 2000 miljarder kronor samtidigt vara ungefär lika mycket som regimen i Qatar har spenderat på att ordna Fotbolls-VM i sitt land, nämligen 1 781 miljarder kronor. Detta enligt BBC. SVT:s journalist Erika Bjerström kommenterar detta:
Om ett enda land kan lägga 2000 miljarder kronor på att bygga fotbollsarenor och hotell till ett VM förstår man att det inte vore omöjligt för FNs medlemsländer att skaka fram samma belopp. Men den politiska viljan saknas. Det står klart efter COP27 i Sharm el-Sheick.
Kanske är kostnaderna för detta VM ännu högre. Enligt Fotbollsjournalisten Erik Niva så är en siffra ”som oftast nämns åtminstone 2,5 biljoner kronor” eller annorlunda uttryckt 2 500 miljarder kronor.
Oavsett de exakta beloppen så visar de på den sjuka fördelningen av resurser i världen. Resurser finns verkligen men de används på vansinniga sätt. De skulle kunna användas på andra sätt och ge möjligheter till en annan och bättre värld. Men det som hindrar är de som nu har makt och ett ekonomiskt system som driver vansinnet.
Något mer ska jag inte säga om själva fotbolls-VM. Däremot vill jag hänvisa till två bra artiklar i Aftonbladet. Den ena av Erik Niva. Han skriver bland annat:
Allt följer på vartannat och allt hänger samman. Från de oåtkomligt slutna styrelserummen i PSG, Man City och Newcastle till de sweatshops i Sydostasien där vi låter tillverka våra bollar, tröjor och skor. Från vår egen svenska handelskammare här i Dohas vräkiga West Point till alla de europeiska regeringar som nu står i kö till Qatars råvarukranar innan vintern verkligen slår till.
Någon gång är allt över, och aldrig tidigare under mitt liv med fotbollen har brytpunktskänslan varit lika stark. Måhända visar sig VM i Qatar vara början till slutet på fotbollens tidsålder, möjligen är vi så många som är på väg att tappa lusten att någon form av recession stundar.
Det finns ingen anledning – det vore skamligt – att relativisera själva kritiken mot en antidemokrati som förtrycker, men det finns all anledning att ställa frågorna som kostar något även för väst: Är det systemen vi vill protestera mot? Eller är det bara Qatar?
Jag lyssnade på P1-morgonens partiledarintervju med Liberalernas Johan Pehrson. Han fick frågor om deras (nya) relation till SD. Som vanligt bland s.k. liberaler så kan Pehrson inte prata om SD utan att blanda in V. Han använder då uttrycket ”ytterkantspartier” och säger att på ”den ena kanten anser man att det är invandrarnas fel medan man på den andra kanten (alltså V) anser att det är de rikas fel”. Jag funderar på den saken. Är det så? Stämmer jämförelsen?
SD
Naturligtvis kan man säga om SD att deras udd alltid på alla möjliga områden riktas mot människor som invandrat eller barn till dem som invandrat. Visserligen tog SD bort det mystiska begreppet ”nedärvd essens” ur partiprogrammet 2019. Men det är deras syn på nation och demokrati som är det utmärkande. De skriver till exempel i partiprogrammet ”att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. De delar upp oss och ställer oss emot varandra utifrån sin syn på vad folket är. Dessutom kan enligt partiprogrammet ”man även som infödd svensk upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Detta ”upphörande” handlar alltså även om synen på demokrati.
Men Vänstern då?
Anser Vänstern på samma sätt att ”de rika” ska upphöra att tillhöra nationen, att de ska fråntas sitt medborgarskap och sina demokratiska rättigheter? Nej det finns det ingen grund för att påstå. När Vänstern kritiserar orättvisor i samhället så handlar det inte om att göra några till syndabockar utan om att förändra strukturer.
”De rika”
Det finns stora skillnader när det gäller löner. Men de verkligt stora skillnaderna handlar om inkomster från kapital.
År 2020 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 342 miljarder. För att förstå storleken så kan det jämföras med de totala arbetsinkomsterna från vanlig lön som uppgick till drygt 2 000 miljarder kronor.
De tio procent rikaste tog hand om 95 procent av kapitalinkomsterna. Den allra rikaste procenten av befolkningen tog hand om 201 miljarder, alltså 59 procent.
Inom den här gruppen har 40 – 50 procent ärvt sina rikedomar. År 2017 ärvdes totalt 376 miljarder i Sverige. Och tydligen gäller bristen på ”social rörlighet” allra mest inom den allra rikaste promillen, den grupp som ensam tar hand om en fjärdedel av kapitalinkomsterna.
Är detta ett problem?
Jag tänker att det finns åtminstone två viktiga problem med dessa mycket ojämnt fördelade tillgångar. Det ena handlar om rättvisa och det andra handlar om demokrati.
När det gäller rättvisan så menar jag inte rättvisa för rättvisans skull. Naturligtvis är det upprörande med dessa orimliga ökande klyftor. Då kan jag tänka som miljardären Sverker Lerheden som sa: ”Vid finanskrisen 2008 gödslades det med pengar över oss bemedlade. Det är konstigt att det inte blivit revolution”.
argumentsamling
Men en rättvisare fördelning är framförallt förnuftigt. Dels för att många undersökningar visat att mer jämlika samhällen har färre typer av problem inom befolkningen, men också för att det blir allt tydligare att resurserna inte är oändliga.
Rättvis fördelning av resurser
Jag läser en intressant artikel om detta i Aftonbladet av forskarna Oksana Mont och Carl Dalhammar. De skriver bland annat (läs gärna hela deras artikel):
En hållbar konsumtionsnivå måste respektera de planetära gränserna och ligga i linje med uppsatta klimatmål, samtidigt som konsumtionen hos de fattigaste delarna av jordens befolkning behöver öka för att de ska kunna leva ett värdigt liv.
Klimatpåverkan från svensk konsumtion består dels av klimatpåverkan från aktiviteter i Sverige, dels av klimatpåverkan från svensk konsumtion som sker i utlandet, där många varor tillverkas.
De argumenterar för att det inte räcker med att konsumera mer effektivt eller annorlunda utan att det också behövs en ”absolut minskning i konsumtionsnivåer av varor och tjänster som leder till minskning i miljömässig och social påverkan…”
Eftersom det är så att de rikaste också står för den allra största konsumtionen och den som tär mest på våra resurser så blir slutsatsen att:
allt fler forskare framför budskapet att konsumtionen från de rikaste individerna måste minska så att fattiga kan få möjlighet att konsumera mer för att kunna nå en tillräcklig nivå.
Detta gäller såväl globalt som nationellt. Omställningen kräver att vi minskar de skyhöga klyftorna i Sverige såväl som i världen. Omställningen är inte heller möjlig om den inte upplevs som rättvis.
Makten och demokratin
Men det är också så att med stor rikedom följer stor makt. En stor makt som ofta står utanför demokratins inflytande eller som, ännu värre, har makt över demokratins beslutsfattare på ett sätt som de flesta väljare inte har. Det handlar om beslut när det gäller rikedomens användning: vad ska produceras och hur ska det produceras. En större del av medborgarna måste få bli delaktiga i den typen av beslut. Det kan ske både genom politiken och genom inflytande som anställd i olika företag.
Därför är det viktigt att på olika sätt minska klyftorna och demokratisera ägandet.
Men för att återvända till Johan Pehrson. Att bryta ner klassamhället och demokratisera ägandet handlar inte om att ”det är de rikas fel”. Jag har inte ens hört eller läst några som pekar ut de rika i Danderyd (en del av Djursholms kommun med 9 300 invånare varav en mycket stor andel extremt rika) som ett problem, att de borde ”integreras” till exempel, trots att det är ett extremt segregerat område.
De rika handlar naturligtvis utifrån sina egna klassintressen, inom ett givet ekonomiskt system. Även de som i likhet med miljardären Sverker Lerheden ser problemen. En politik för minskade klyftor och ekonomisk demokrati hotar inte de rika varken till livet eller när det gäller deras medborgerliga rättigheter. Däremot skulle de naturligtvis förlora fördelar och privilegier på samma sätt som överheten gjorde då den allmänna rösträtten infördes.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 