Är Obama också en massmördare?

Att åka runt i världen och godtyckligt avrätta dem man betraktar som fiender är inte lagligt alls.

Detta skriver professorn i folkrätt vid Uppsala universitet Inger Österdahl i en artikel på UNT debatt idag 22 februari. Det Österdahl syftar på är det dödande via fjärrstyrda och obemannade stridsflygplan som USA ägnar sig åt i ett flertal länder. Mördarmaskiner som styrs av en förare vid dator i USA, men med möjlighet att operera över hela världen. Det är CIA och inte militären som håller i detta och president Obama, som tog över systemet och tekniken från Bush, är i högsta grad inblandad genom att personligen godkänna varje attack.

drones-protest-683Hur många som hittills dödats finns det olika uppgifter om, men det verkar handla om tusentals människor. Enligt den republikanske senatorn Lindsey Graham handlar det om omkring 4 700 personer.

Det finns också många uppgifter om att dödandet – föga förvånande – inte är så ”kliniskt” så att bara utpekade terrorister stryker med. Många civila drabbas också.

Men oavsett detta så är metoden att ”åka runt i världen och godtyckligt avrätta dem man betraktar som fiender” inte heller laglig enligt FN:s människorättskonvention. ”Riktat dödande är lika med mord” som rubriken lyder till Österdahls artikel. Dessutom framstår det även för en juridiskt okunnig som uppenbart  omoraliskt och som uttryck för en stormakts arrogans.

Inger Österdahl avslutar sin artikel med att konstatera att  även om hon tvivlar på att detta dödande är en effektiv strategi för att utrota terrorismen så är det inte är någon rättslig fråga. Däremot är strategin  ”per definition”  olaglig.

Det är bra att en professor i folkrätt tar bladet från munnen i denna fråga. Annars tycker jag att det har varit obehagligt tyst både från regeringen och liberala ledarskribenter. Jag har däremot hört flera upprörda kommentarer om att författarinnan Maj Sjövall tagit emot det kufiska så kallade Leninpriset och filmaren Gabriela Pichler det lika kufiska Robespierrepriset. Om detta har jag sett flera artiklar där olika skribenter kallar två män som är döda sedan snart hundra respektive mer än två hundra år, för massmördare. En massmördare är enligt Wikipedia ”en person som avsiktligt dödat fler än tre människor vid ett och samma tillfälle, ett så kallat massmord”.  Det stämmer säkert att de båda herrarna genom sina beslut var skyldiga till andras död. Och precis som med drönar-dödandet så har de dödades eventuella skuld inte med detta faktum att göra. Avsiktligt dödande är avsiktligt dödande oavsett vem det riktas mot. Men då tycker jag att om man nu ska svänga sig med sådana etiketter att man också borde fundera över vad man ska kalla fredspristagaren och presidenten Obama. Går man fri från denna beskyllning om man valts i demokratisk och laglig ordning? Kan man då bryta mot internationell lag och demokratiska principer och bedriva dödande i masskala? Det tycks som om syftet med dödandet och valet av offer har stor betydelse för vilka massmord vi kan acceptera.

Intressant?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4

Blogg: Ulf Bjereld

Pyttiminpanna

Anders Romelsjö på Jinge, Loke

Bloggar om USA

Mali – kommer Frankrikes krig att minska ”Al Qaida-terrorismen”?

Frankrike har gått in militärt i Mali. Vad ska man tänka om det?

Mali

Guld, bauxit,uran, mangan, järn, diamant, fosfat.

 Jag såg bilden här bredvid på nätet. En bild som visar vilka mineraltillgångar som finns i Mali och antyder ett samband med det franska ingripandet. Det är ju det klassiska koloniala mönstret, men räcker det för att förstå detta krig?

De allra flesta människor i Mali är mycket fattiga och lever på mindre än en dollar om dagen. Nästan vart femte barn dör före fem års ålder – oftast av malaria eller ren undernäring – enligt Läkare utan gränser. Men så har det inte alltid varit. T.ex. var Mali under samma tid som Europa plågades av pest och digerdöden ett av jordens rikaste kungadömen, med stora guldreserver. Men det var alltså innan européerna anlände. Landet koloniserades av Frankrike i slutet av 1800-talet. Formellt självständiga blev man så sent som 1959. Det finns fortfarande mycket guld i Mali. Uran är en annan viktig resurs.

Men varför krigar nu Frankrike åter i Mali? Den svenska regeringen har ju ställt sig bakom krigsinsatsen och uttalat sitt stöd genom Carl Bildt. Till min förvåning så läser jag att den oftast kritiska bloggaren Cornucopia menar att Frankrikes ingripande inte alls handlar om några ekonomiska intressen . Han nämner bomull, guld och fosfat och menar att det är för obetydligt för att ha någon betydelse. Istället skriver han på fullt allvar(?):

Kort sagt så handlar Frankrikes intervention om altruism och att man vill stoppa ännu ett blivande islamistfäste, varifrån man kan dra igång attacker mot västvärlden, EU och specifikt Frankrike.

Att stormakter och gamla kolonialmakter av Frankrikes typ skulle drivas av några altruistiska motiv känner jag mig minst sagt skeptisk till.

Karl Sörenson, forskare på Försvarshögskolan har en något mer krass bedömning. Han anger i DN tre orsaker till Frankrikes krigsinsats. Dels anser han precis som Cornucopia att det handlar om att stoppa ett nytt islamistfäste, men han ser också de gamla koloniala – och allt annat än altruistiska – banden :

Frankrike sitter ihop med de här gamla kolonierna på många sätt, inte minst ekonomiskt. Ett exempel är uranet som utvinns i Mali och som den franska kärnkraften är beroende av.

Sen anser Sörensen också att en anledning är att ”Frankrike känner ett ansvar för säkerheten i sina forna kolonier.” Det tänker jag låter finare än det är. För den omtanken handlar nog också mest om den gamla kolonialmaktens egna säkerhetsintressen. Argumentet att man ska upprätta demokrati har däremot inte använts, vilket är naturligt med tanke på att Frankrikes allierade nått sin position genom en statskupp i mars 2012 då den valde presidenten Amadou Toumani Touré störtades.

Mali är redan innan detta krig delat mellan folken i södra Mali och folkgruppen Tuaregerna i norr.  Tuaregerna som allierade sig med islamistgrupperna mot styret i södra Mali har nu i sin tur blivit bortdrivna av islamisterna. Dessa islamister tycks vara av samma obehagliga sort som Talibanerna. Och vi ser bilder på folk som flyr islamisternas styre och tackar Frankrike för deras insats.

Ska vi då tänka att det trots att det knappast handlar om någon tjusig altruism och trots att det handlar om krig, ändå är rätt för att islamister och ”terrorister” (jag sätter citationstecken inte därför att jag vet något som talar emot att de vill utföra terrordåd utan därför att jag tycker att begreppet blivit så missbrukat) måste bekämpas? Jag betvivlar det mycket starkt.

Talibanerna gav Usama Bin laden fristad i Afghanistan. USA angrep Afghanistan i namn av kamp mot terrorismen och störtade Talibanerna. Men efter alla dessa år av krig verkar den krigsinsats som även Sverige deltar i allt längre från att lyckas med uppgiften att bekämpa och tränga tillbaka den islamistiska terrorismen.

Saddam Hussein var en obehaglig diktator, skyldig till många brott. Många irakier var säkert glada när han föll. Men han störtades inte av det irakiska folket utan av en ockupationsmakt: USA. Ett av USA:s angivna men falska skäl var att slå till mot terrorismen av Al Qaida-typ. Resultatet blev inte att terrorismen av Al Qaida-typ minskade i världen utan tvärtom.

Bara två exempel. Men risken är nog stor att även Frankrike dras in i ett långvarigt krig där även många civila och oskyldiga drabbas och de terroristiska rörelserna växer istället för att minska.

Jag vet att det kan låta svårt och rent av naivt, men precis som med brottslighet i enskilda länder, som inte minskas genom hårdare straff och mer repression, utan genom mer jämlika och anständiga samhällen, så tror jag att det internationellt är stöd till sociala förändringar och demokrati som är det enda på lång sikt effektiva sättet att driva tillbaka all typ av våldsbenägen politisk och/eller religiös extremism och fanatism, inte mera våld.

Media: DN1, DN2, SvD1, SvD2, Aftonbladet, Expressen

Bloggat: Lanestrand

Anders Romelsjö på Jinge.se

Andra bloggar om Mali

Intressant

Judar för fred protesterar mot Israels senaste upptrappning.

I onsdags eftermiddag mördade den israeliska militären Hamas militäre chef Ahmad Jaabari. De raketattacker från Gaza som detta utlöste var mer tekniskt avancerade än någon gång tidigare och nådde så långt som i närheten av Tel Aviv. Man kan tänka olika saker om dessa  raketattacker både ur taktisk och ur moralisk synpunkt. Jag ser dem som den undertrycktes förtvivlade och okloka men begripliga reaktion. Men som ofta förr är den Israeliska statens reaktion på de reaktioner som deras provokation (och ständiga förtryck) orsakar att ta till det militära övervåldet. Man har dragit i gång en militär attack som går under namnet “Pillar of Defense”. Under natten till fredagen dödades 19 palestinier och sårades 235 och i denna stund dödas och såras säkert många fler.

Från den USA-baserade organisationen  Jewish Voice for Peace (Judisk Röst för Fred) har jag fått detta uttalande med anledning av den våldsamma upptrappningen:

När Israel lanserar sin ” Pillar of Defense” mot Gaza kräver Judisk röst för fred (JVP) ett omedelbart upphörande av flyganfallen och de marina bombardemangen mot Gaza och ett slut på den pågående belägringen av Gaza. JVP uppmanar Israel att inte utnyttja sin asymmetriska makt för att förvärra instabiliteten i regionen.Vi uppmanar president Obama att ta ställning mot dessa attacker och använda kraften i USA för att kräva att Israel vidtar alla diplomatiska åtgärder som är möjliga för livets skull, för tryggheten och säkerheten på alla sidor. JVP motsätter sig alla attacker mot civila, och uppmanar till ett upphörande med  raketattackerna  från Gaza mot civila samhällen i Israel, som bara bidrar till att försvåra  insatser för en rättvis lösning på konflikten.

Denna operation är döpt med hänvisning till en biblisk passage i vilken en pelare av moln skyddar israeliterna när de vandrade i öknen efter att ha lämnat träldomen i Egypten.

”Och Herren gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att leda dem vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem, att de skulle gå på dagen och på natten”. Exodus 13:21

Det är opassande att åberopa skyddet av israeliterna som vandrade i öknen när Israel är den dominerande militära makten i regionen. JVP avvisar möjligheten att en sådan militär operation och upptrappning av våldet kommer att vara något skydd för israeler eller palestinier. Eftersom  Israel fortsätter att kontrollera Gaza med flyg, över land och hav, har Israel ansvar för välfärd och säkerhet för civila palestinier i Gaza som kommer att bli traumatiserade, skadade och dödade genom denna upptrappning av våldet.

JVP uppmanar våra avdelningar, medlemmar och supportrar att tillsammans med oss ​​fördubbla våra ansträngningar att verka för ett slut på USA: s villkorslösa militära bistånd till Israel och att intensifiera våra krav på försäljning av alla företag som tjänar på denna upptrappning av våldet och Israels pågående belägringen av Gaza.

I morgon lördag den 17 november ordnas en demonstration här i Uppsala i solidaritet med Palestina från Slottsbacken kl. 13 arrangerad av Palestinska folkets förening.

Media: SvD, DNAftonbladet

Bloggat: Röda Malmö

Läs andra bloggar om Gaza

Intressant?

Uppsala

Lättnad att Romney förlorade. Men vem vann?

Precis som många andra kände jag naturligtvis en lättnad över att Romney förlorade. Jag uttrycker mig medvetet så därför att min lättnad över detta är den dominerande känslan. Däremot kan jag inte känna någon stor glädje över Obamas seger.

För det första kan jag inte göra det av det uppenbara skälet att situationen för USA som samhälle och nation är mycket svår. Förutsättningarna är, oavsett med vilken politisk utgångspunkt som man betraktar landet, helt enkelt mycket svåra. Per Wirtén beskriver detta så här i en artikel i Dagens Arena:

Hans största fiende är verkligheten. Hög arbetslöshet. Familjer som i stort sett lämnats i sticket när de inte klarat sina huslån och i praktiken tvingats i konkurs. Nerlagda butiker och caféer i städerna. Utbredd pessimism…….

Ofta uppmärksammas de växande klasskillnaderna, de superrikas arrogans och den krympande medelklassen. Men det amerikanska förfallet märks även på många andra sätt: svajiga elnät, gator med stora potthål, järnvägar som rostar sönder, motorvägar utan underhåll. Behoven av offentliga investeringar är enormt. Facit efter 30 år av ständiga skattesänkningar är uppenbart för alla som vill se. Fattiga Vilnius är en oändligt mer välskött stad än Richmond.

 För det andra är det svårt att känna entusiasm mot bakgrund av den stora besvikelse som Obama orsakat som ”hoppets fredspresident” och fredspristagare (men det sista får man väl mer skylla på den skojfriska norska Nobelkommittén). Christopher Holmbäck visade en aspekt av detta i Aftonbladet:

Barack Obama har avslutat CIA:s system av hemliga fängelser. Han låter avrätta ”misstänkta terrorister” direkt i stället. Dödandet utförs bortom i princip någon möjlighet till demokratisk kontroll. Underrättelsetjänsten CIA, som under Obama vrids från en spionorganisation till en militär avrättningsstyrka, utför två gånger i veckan attacker med obemannade flygplan i framför allt Pakistan, och etablerar nya drönarbaser i Mellanöstern och Afrika (där USA länge lovat att inte bygga nya militärbaser). Enligt de små pusselbitar som journalister grävt fram har åtminstone 1 500 människor dödats i drönarattacker sedan Barack Obama tillträdde. Minst lika många har dödats av legosoldater och exempelvis afghanska specialförband i markoperationer ledda av CIA.

Men det är också svårt att känna något hopp hos Obama helt enkelt för att han inte infriat de förhoppningar han skapade hos arbetarklassen och de fattiga i USA. Istället för att rädda de fattiga har han räddat bankerna. Istället  för att minska klyftorna har de fortsatt att öka.

För det tredje är det svårt att känna entusiasm av det avgörande skälet att ett presidentval i USA ändrar så lite i sig i det amerikanska samhället. Det avgörande inflytandet över samhällsutvecklingen  ligger inte i Vita Huset utan hos den stenrika lilla minoritet som styr såväl över finanser som över krigsindustri eller medier. Och som dessutom i sina olika fraktioner bekostar det mesta av valkampanjerna och räknar med och får valuta för sina insatser. Detta synsätt som illustreras av den bild här från några australiska socialister som jag såg på nätet och sprider vidare.

Detta betyder naturligtvis inte att samhället är helt statiskt för att vi har denna grundläggande klassmakt. Det förändras hela tiden. Men dessa förändringar beror främst på styrkeförhållanden mellan olika kämpande grupper och denna härskande klass. Om man ser till välståndets fördelning eller olika gruppers rättigheter så har det gått stadigt bakåt under en lång följd av år. Klyftorna har ökat, fackliga rättigheter har beskurits, kvinnors rättigheter (som t.ex. rätten till abort) har attackerats, miljöfrågorna har tagit stryk och den samhälleliga välfärden har minskat. Detta har alltså skett oavsett president i Vita huset. Detta har blivit möjligt därför att olika folkliga rörelser har trängts tillbaka och försvagats, medan istället reaktionära och (delvis) folkliga rörelser som Tea Party-rörelsen klivit fram på scenen. När stora folkmassor samlades kring Obamas tal om ”hope” inför det förra presidentvalet (minns scenen där Bruce Springsteen och Pete Seeger sjöng This Land Is Your Land inför entusiastiska människor som firade Obamas seger) visade de på en del av den rörelse som måste till för att verklig ”change” ska kunna ske såväl i vårt stora ”grannland” som i vårt eget lilla land.

Media: Aftonbladet1, Aftonbladet2, DN, Dagens Arena

Dagens Arena2

Andra bloggare om detta val: Annarkia, Anna Herdy, Kildén&Åsman, Svensson, Röda Malmö

Intressant?

Media om socialistiskt forums talare…

Häromdagen skrev jag om vilka som kommer till Socialistiskt forum Uppsala nu på söndag 11 november. En av dem som kommer är Malin Beeck som skrivit en bok om den kristna högern i USA:

Guds folk: Ett reportage om USA:s kristna höger.

Idag intervjuas hon om sin bok och presidentvalet i UNT.

En annan av dem som kommer, Volvoarbetaren Lars Henriksson (författare till boken Slutkört), var också i media häromdagen med anledning av att han under många år drivit fabrikstidningen Kvasten. Lyssna till reportaget om kritiska röster på arbetsplatserna. Intervjun med Henriksson kommer 22 minuter in i programmet.

Uppsala

Intressant?

 

 

 

 

 

 

Att välja en president eller en lokförare.

Den amerikanske nobelpristagaren i ekonomi (2001) Joseph E Stiglitz skriver igår på SvD Brännpunkt om presidentvalet och utvecklingen vad gäller jämlikhet. Han menar att denna fråga inte debatterats tillräckligt trots att den är så allvarlig:

Ojämlikheten i USA har nått en historisk höjdpunkt. Den är större här än i något annat utvecklat land och den ökar. Vår växande klyfta beror inte enbart på marknadskrafterna. Regeringsinsatser, eller avsaknaden av sådana, har spelat en stor roll för att skapa och upprätthålla dessa orättvisor.

Stieglitz riktar sin kritik främst mot Mitt Romney. Han menar att Romneys attityd varit att ”Jämlikhet bör vi endast prata om i slutna rum”. Han tar  ställning för att rösta mot Romney eftersom han menar att dennes politik ”skulle leda till ett mer kluvet samhälle, ett samhälle som äventyrar vår framtid”.  Samtidigt innebär ju konstaterandet om den ökande ojämlikheten även en faktisk kritik av den nuvarande regeringen, vilket understryks då han skriver:

Vår regering gör mindre nu än den gjorde förr för att korrigera dessa ojämlikheter – och mindre än vad andra länder gör. Det handlar inte bara, som en del antytt, om omfördelning utan om att se till att de som sitter på toppen bär sin rimliga del av skattebördan. Att få ordning på detta är inte en fråga om avund. Det handlar om kalla, hårda ekonomiska fakta. Skattesmitning och låga skatter på kapitalinkomster – och den förstärkande effekt det har på ojämlikheten – försvagar vår ekonomi och förvränger vår resursfördelning.

Han kritiserar också skarpt en hel del myter som känns bekanta även i vårt land, t.ex. att:

de rikas framgång sprider sig neråt”,

de rika är jobbskapare och det blir fler jobb om de blir rikare”,

”marknader är självreglerande och effektiva, därför är varje regeringsingripande i marknaden ett misstag”

”kostnaderna för att minska ojämlikheten är för höga.

Visst låter det bekant?

Stieglitz menar att ”Dessa myter ställer till med skador långt bortom ekonomin” och att t.o.m. demokratin korrumperas så att ”Det håller på att bli mer av en dollar/en röst än en person/en röst”.

Men Stieglitz ser alltså Romney som det mest onda i detta amerikanska presidentval.

För mig som utomstående betraktare är det ändå svårt att känna någon riktigt intresserad entusiasm över utgången av det amerikanska presidentvalet. Jag minns en klok vän som en gång använde bilden att valet av president i USA är som att välja lokförare. Rälsen ligger ju där den ligger…

Och om man betänker att den mycket lilla gruppen av mycket rika kommer fortsätta ha samma makt både i samhället som helhet och över de politiker som de finansierat och att det militärindustriella komplexet kommer fortsätta styra över USA:s utrikespolitik oavsett president så tycker jag att det ligger mycket i den bilden.

Emellanåt har jag t.o.m. känt mig lite irriterad på den stora bevakningen av detta val i Sverige, åtminstone över den okritiska hovreporter-attityd som präglar de ledande medierna där inget sägs om de många odemokratiska faktorer som finns: lågt valdeltagande och faktiskt utestängande av stora grupper av fattiga, röstande på en vardag, röstmanipulation, pengarnas makt över propagandan, den låga debattnivån o.s.v. Samtidigt är det ju som bloggaren Annarkia skriver att:

Med tanke på det inflytande USA har över såväl kultur som ekonomi och numera även utrikespolitiken är det inget att förundras över. Egentligen borde vi få lov att delta i ett val som kan påverka vår egen situation.

Men jag är ändå glad att jag slipper rösta i detta val  där man för att citera bloggaren Mattias Lundbäck på Den hälsosamme ekonomisten ska välja mellan:

…. en kandidat som lovat guld och gröna skogar, men som kört landet ännu längre ner i dyn, och en kandidat som lovar att rätta till problemen, utan att kunna förklara hur.

Hans slutsats av detta blir:

Om man är amerikan finns det bara ett rationellt val och det är att inte välja alls. Som protest mot särintressenas dominans över politiken och retorikens dominans över förnuftet.

Personligen tror jag nog att jag istället skulle ”kasta bort min röst” genom att rösta på någon av de mer eller mindre okända kandidater som finns men som vi sällan hör om. Det finns ju faktiskt socialister och gröna politiker även i USA, även om de har svårt att göra sig hörda.

Däremot kommer jag nog ändå känna mig mer ledsen ifall Romney skulle vinna. Inte för att det kanske skulle göra så stor skillnad mot den faktiska politik som Obama fört. Men för att det skulle vara ett uttryck för att tilltron till en mängd osunda och reaktionära föreställningar (kvinnofientliga, rasistiska, homofoba, bokstavstroende, miljö-ignoranta och anti-intellektuella) har stärkts bland vanligt folk.

Apropå detta ser jag i DN att Kristdemokratiska ungdomsförbundets internationella sekreterare är i USA tillsammans med sex partikamrater och kampanjar för den republikanske utmanaren Mitt Romney. Det är ett faktum som borde spridas ordentligt i Sverige i förhoppningen att KD verkligen ramlar ur den svenska riksdagen i nästa val!

För övrigt ser jag att min blogg emellanåt följs av en del människor från USA. Det skulle vara intressant att ta del av era tankar och synpunkter på situationer i det stora landet ”over there”!

BloggatRöda Berget, Annarkia1, Annarkia2,  Den hälsosamme  ekonomisten

Media: SvD, Aftonbladet, DN

Intressant?

En annan röst från och om Afghanistan.

I lördags hade jag tillfälle att lyssna på Saman Basir från Afghanistan (se tidigare blogginlägg om detta möte). Hon representerar ett oppositionellt vänsterparti som heter Afghanistans Solidaritetsparti. Här är ett försök till kort återgivande av det som hon sa och berättade under sitt anförande och under frågestunden:

Saman sa att den bild som hon fått av vad media i väst säger om utvecklingen i hennes hemland är en alltför ljus bild om ökande frihet och demokrati. Det menade hon var helt fel. Hon använde uttrycket att väst-journalisterna bara tittar från hotellfönster i huvudstaden Kabul.

Efter att talibanerna avlägsnats från makten av USA inrättades något som hon kallade för en marionettregim baserade på olika mäktiga krigsherrar. Och även om USA och talibanerna krigar mot varandra så menade Saman att både talibanerna, maffian, de stora jordägarna och krigsherrarna tillsammans med USA:s ockupation trycker ner det stora folkflertalet. Saman menade att de som nu sitter i parlamentet och styr har blod på sina händer och är skyldiga till dödande av 65 000 personer bara i Kabul. Detta syftar på de som dödades under inbördeskriget 1992-1996 (efter att ryssarna lämnat landet) då stora delar av Kabul bombades sönder.

Saman: USA säger att de bekämpar terrorismen, men de är själva de största terroristerna på jorden. De var också från början med och ”skapade” talibanerna i kampen mot ryssarna. Dessutom har den terrorism som de säger sig bekämpa fått en plats och grogrund för att vidareutvecklas just i Afghanistan på grund av deras ockupation och förstörelse av det afghanska samhället, menade hon. Ockupationen har stärkt både talibanerna och krigsherrarna. Hon tog också som exempel upp de TV-sändningar från ISAF i Afghanistan som talar om fred och frihet. Men, sa hon, USA dödar i sitt krig fler civila än talibanerna och de kommer aldrig att kunna bli trovärdiga eller lyckas med att upprätta fred och demokrati när deras huvudsakliga lösning är våld.

Att USA säger att de ska lämna Afghanistan i slutet av 2014 gav Saman inte mycket för. De har redan tre fasta baser och planerar för ytterligare två som de knappast kommer lämna, dessutom avtal om att ha kvar baserna i många år, sa hon.

Saman menade att situationen för kvinnors rättigheter inte förbättrats i landet under ockupationen. Dessutom har de etniska konflikterna mellan olika folkgrupper och regioner ökat, en uppdelning som hon menade att ockupationsmakten också bidragit till. Afghanistan som tidigare var ett land som välkomnade utlänningar har blivit ett land där man avskyr alla utlänningar utan åtskillnad. Hon betonade att hennes parti (Afghanistans Solidaritetsparti) bekämpade den etniska uppdelningen och att deras parti, till skillnad från de flesta andra partier, inte var baserat på etnicitet utan organiserade alla folkgrupper och i alla delar av landet.

Istället för att se kriget med vapen mot talibanerna (och samtidigt indirekt hela befolkningen) som ett sätt att nå fred och frihet menade hon att ockupationen och våldet bara förvärrar situationen. Istället för alla dessa pengar till vapen och förstörelse menade Saman att det behövs pengar och stöd till fredlig uppbyggnad. Hon såg detta som en både lång – hon talade om hundra år… – och farlig kamp, men sa sig ändå inte vara rädd.

När det gäller stödet till den fredliga uppbyggnaden så har nog många av oss som motsätter oss detta krig och Sveriges deltagande i det inom ISAF och under NATO-befäl ändå haft en positiv bild av den Svenska AfghanistanKommitén (SAK). Men Saman var även kritisk till deras arbete som hon om jag förstod rätt kritiserade för att ha samarbetat med olika krigsherrar. Just detta är en sak som jag ska försöka rota i lite mera och kanske återkomma om.

Media: Aftonbladet, SvD,

Läs andra bloggar om Afghanistan

Intressant?

Hugo Chávez

Häromdagen skrev jag om presidentvalet i Venezuela och USA. Det tycks nu som om Hugo Chavez åter har vunnit. I mitt förra inlägg hänvisade jag till bloggen FRASSE för en bakgrund till valet i Venezuela. Det vill jag göra igen. Jean-Luc Mélenchon ledare för franska vänsterpartiet Parti de Gauche och den tidigare chefredaktören för Le Monde Diplomatique Ignacio Ramonet har skrivit en gemensam artikel om Hugo Chavez som de anser mycket orättvist behandlad i media. Artikeln som publiceras i ett flertal dagstidningar i världen finns att läsa på svenska på FRASSES BLOGG. Läs den!

 

Intressant?

Ett folkmord att fira?

Klockan två på morgonen den 12 oktober upptäcker Rodrigo de Triana, utkik på Pinta, något som i månskenet ser ut som en vit klippa, och ropar ”Tierra! Tierra!” Land! Land! Kapten Pinzon kontrollerar att det verkligen är land man ser, låter avfyra ett kanonskott som man kommit överens om och minskar segelytan för att låta flaggskeppet komma upp i jämnhöjd. När Santa Maria närmar sig ropar eskaderchefen över de skummande vågorna: Senor Martin Alonso, ni har verkligen hittat land!  ”Femtusen marvedis till er som belöning!…..

Så beskriver Samuel Eliot Morison, i sin bok ”Christopher Columbus, Mariner”, ankomsten till den plats som de kallade Hispaniola och senare har ansetts vara San Salvador, det som har kommit att kallas ”upptäckten av Amerika”. Denne Christofer Columbus eller Cristóbal Colón, som var den högste chefen för denna seglats, landsteg från fartyget Santa Maria, det största av de tre fartygen. Han mötte då de människor som för flera tusen år sedan hade invandrat och upptäckt denna kontinent.  Han blev förvånad över invånarnas vänskapliga uppträdande:

Så snart de hade fått förtroende för oss, kom de alla, män och kvinnor, så att ingen, stor eller liten, höll sig undan, och alla förde med sig något att äta eller dricka, saker som de erbjöd oss med stor älskvärdhet….Jag har inte kunnat utröna om de ägde privat egendom, men det tycktes mig att alla fick sin del av allt som någon hade, särskilt när det gällde livsmedel.

Deras uppträdande fyllde Columbus med glädje, ”men det var inte en vänskaplig glädje” skriver Kenneth Neill Cameron i boken ”Människan och samhället”:

Under nära ett år sysselsatte sig bröderna Columbus med att underkuva och organisera folket på Hispaniola för att pressa fram så mycket guld som möjligt. Flera små fort byggdes i det inre av ön och beväpnade soldater sändes ut för att tvinga infödingarna att leverera vissa mängder guld, vid hot att annars bli dödade….En folkräkning 1508 visade att omkring 60 000 av en befolkning som 1492 uppskattades till omkring 250 000 fortfarande levde, men då hade Bahamas och Kuba hemsökts för att skaffa fler slavar. Femtio år senare hade antalet infödda minskat till 500. Den grymma politik som inletts av Columbus och som fortsattes av hans efterföljare resulterade i ett totalt folkmord.

Denna bild av Columbus gärning har också betonats av senare forskning. Columbus och hans efterföljare påbörjade ett gigantiskt folkmord och plundringståg på den amerikanska kontinenten. Eduardo Galeano berättar i boken Latinamerikas öppna ådror att Mexiko före Columbus invasion hade en befolkning mellan 30 och 37,5 miljoner invånare, den andinska regionen ungefär lika många och Centralamerika mellan 10 och 13 miljoner. 150 år senare var dessa människor, azteker, mayas, inkas och andra, reducerade till en spillra på endast 3,5 miljoner.

Trots detta firas Columbusdagen i USA och Spanien varje år den 12 oktober. Det är ett av många uttryck för att det är erövrarnas perspektiv som har fortsatt att dominera. Men naturligtvis finns det också motreaktioner. I USA samlas organisationer för olika delar av ursprungsbefolkningen till protest just denna dag. Även här i Sverige uppmärksammas detta perspektiv bland annat av Latinamerikagrupperna. Det sker inom ramen för evenemanget INSPIRATION VÄRLDEN som ordnas av ett 30-tal organisationer och folkhögskolor engagerade i global rättvisa nu på lördag den 13 oktober på ABF-huset i Stockholm. Apropå Columbusdagen skriver de:

1492 invaderades den amerikanska kontinenten. Ursprungsfolk, afroättlingar och fattiga mestiser har i 520 år aktivt motstått ett samhällssystem som är fientligt mot natur och människor. Kom till minneshögtiden och fira motståndet!

Intressant?

%d bloggare gillar detta: