Bland de mer udda nyheter som man kunnat läsa om de senaste dagarna var det faktum att börsen i Venezuela ökade mest av alla världens börser 2012; upp ungefär 300 procent. Man förklarar det med att Caracasbörsen är ”liten med begränsad handel i ett litet antal bolag där få utländska investerare vågar satsa” eftersom de är rädda för förstatliganden. Oavsett hur det är med den saken – och aktieuppgångar tror jag inte brukar vara till någon större glädje för de flesta människor – så finns det viktigare saker som är anmärkningsvärda och borde framhållas om Venezuela.

Till dem som önskar att jag ska dö önskar jag ett långt liv så att de ska kunna fortsätta att se hur den Bolivarianska revolutionen fortsätter att avancera från kamp till kamp och seger till seger.

I medierna kan vi också läsa om Venezuelas återvalde president Hugo Chavez. Han är svårt sjuk i cancer och har behandlats på Cuba ett flertal gånger. I rapporteringen från Venezuela eller i uttalanden från borgerliga politiker finns det nästan alltid en kritisk grundton. Det är en grundton som handlar om att man menar att Chavez styre inte är demokratiskt. Folkpartisten Birgitta Ohlsson kallade honom t.o.m. ”diktator” för några år sedan. Denna kritik står i en intressant kontrast till de svårigheter en del av dessa borgerliga politiker har att uttala sig om demokratin i direkt vidriga stater som t.ex. Saudiarabien. Säkert finns det saker att kritisera Chavez regering för, men samtidigt är denna kritik mot bristande demokrati i Venezuela mycket falsk om man ser till några grundfakta:

När Chavez valdes till president 1998 fick han 56,2 % av rösterna i demokratiska val.

1999 röstades en ny grundlag igenom med 71,8% av rösterna som innebar att alla folkvalda skulle kunna återkallas om minst 20 % av de röstberättigade kräver det. Ganska demokratiskt eller hur?

År 2000 valdes Chavez åter till president med 59,7 % av väljarna.

Och apropå kupp så genomfördes år 2002 en USA-stödd statskupp, som varade i 47 timmar, men misslyckades tack vare en stark folklig mobilisering till stöd för den demokratiskt valde presidenten. Jag har aldrig hört några svenska borgerliga politiker kritisera denna kupp, sina politiska vänner som deltog i kuppförsöket eller USA som stödde det.

År 2004 utnyttjade oppositionen den nya grundlagen från 1999 och genomdrev en ny folkomröstning för eller mot presidenten. Men 59% av väljarna röstade nej till att avsätta Chavez.

År 2005 genomfördes parlamentsval och i december 2006 valdes åter Chavez med 63% till president.

År 2007 genomfördes ännu en folkomröstning. Den här gången gällde det ett omfattande förslag till ändringar i grundlagen. Av de röstande sa 50,7% nej till Chavez förslag, en mycket knapp majoritet. Chavez förklarade då omedelbart att han accepterade utfallet. Inte en diktators handlingssätt precis.

I det senaste presidentvalet vann Chavez med 54 procent trots att oppositionen tog emot över  40 miljoner dollar från USA för sin kampanj. På plats var också internationella observatörer under ledning av f.d. USA-presidenten Jimmy Carter som då uttalade att:

 Av de 92 val som vi har övervakat, skulle jag säga att det är ett faktum att valprocessen i Venezuela är den bästa i världen.

Att den cancersjuke Chavez segrade handlade framförallt om den framgångsrika minskningen av fattigdomen som genomförts under de senaste åren. Det skriver tre forskare (verksamma i  Canada, Spanien och Venezuela) Carles Muntaner, María Páez Victor och Joan Benach i en mycket intressant artikel i Counterpunch. Denna minskning av fattigdomen blev möjlig:

”….eftersom regeringen tog tillbaka kontrollen över det nationella oljebolaget PDVSA och har använt de rikliga oljeinkomsterna, inte till nytta för en liten klass av rentiärer som tidigare regeringar hade gjort, utan till att bygga infrastruktur som behövs och investera i social välfärd….”

De räknar upp en mängd förbättringar för fattiga människor som skett under de senaste 13 åren som till exempel:

Venezuela är nu det land i regionen som har den lägsta nivån av ojämlikhet mätt med den s.k. Ginikoefficienten. Fattigdomen har reducerats  från 70,8% 1996 till 21% 2010 och den extrema fattigdomen från 40% 1996 till 7,3% 2010.

Enligt UNESCO har analfabetismen utrotats och det finns gratis utbildning från dagis till universitetet. När det gäller andelen universitetsstuderande ligger landet på 2:a plats i Latinamerika och på femte plats i världen.

Innan Chavez regering 1998 var 21% av befolkningen undernärd och 90 procent av maten importerades 1980. Idag är undernäringen nere i fem procent.  Misión Agro-Venezuela har genom krediter till lokala producenter på landsbygden  lyckats minska detta utlandsberoende så att idag importeras mindre än 30 procent av maten. Fyra miljoner barn får idag gratis mat i skolorna.

Barnadödligheten har minskat från 25/1000 till 13/1000.

96 procent av befolkningen har tillgång till rent vatten.

1998 fanns det 18 läkare per 1000 innevånare. Nu är det 58/1000.

Se där några uppmuntrande fakta. Mark Weisbrot tar också upp liknande information i en artikel i The New York Times. Varför får vi inte läsa den här typen av information i våra svenska stormedier?

Media: Expressen, DN1, DN2, DN3, DN4, HD, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,   AB

Intressant?

Bloggat: Anders Romelsjö på Jinge, Pierre Gilly

Läs andra bloggar om Venezuela