Under den period av regeringsförhandlingar som nu pågår har jag funderat på hur det ”var förut” och hur vi hamnat där vi är. Vad var det som förändrades under 2000-talet? Och hur var det senast när ”liberaler i mitten” både försökte och lyckades sätta avtryck. Alltså först en kort tillbakablick för minnet:
Omsvängningen efter 2006 och SD:s växt
I valet 2002 fick S+V+MP 191 mandat och socialdemokraterna fortsatte att regera. Men detta ändrades i valet 2006. Sedan dess har vi hela tiden haft en annan situation i Sveriges riksdag. I valet 2006 fick de borgerliga partierna (M+FP+C+KD) i den s.k. Alliansen 178 mandat och vi fick regeringen Reinfeldt. Sedan dess har S+V+MP aldrig lyckats få en egen majoritet. Det är en avgörande förändring.
En annan viktig förändring är att SD kom in i riksdagen 2010 och har växt och efterhand förändrat de partier som tillhör det som kallades ”alliansen”. Först förändrades KD och M. De anpassade sig till SD och öppnade för samarbete.
Valet 2018 och Januariavtalet
Efter valet 2018 försökte Kristersson skapa en ny ”allians”-regering. Men han lyckades inte med det eftersom han bara hade stöd av 143 mandat i riksdagen. Med stöd av SD hade han kunnat få 205 mandat och då kunnat regera. SD var också villiga att ge detta stöd. Men C och L var (ännu) inte beredda att regera med stöd av SD. Så Kristersson misslyckades. Han samlade bara 154 mandat (M+KD+SD), medan 195 ledamöter röstade mot en sådan regering.

Löfven lyckades splittra den s.k. alliansen, men till priset av att ge upp det mesta av det som eventuellt fanns kvar av socialdemokratisk politik. I en uppgörelse på 73 punkter (Januariavtalet) enades S, MP, L och C om ett politiskt program för att släppa fram Löfven som statsminister. Programmet var en stor framgång för C+L. Björklund som då var partiledare för L sa om uppgörelsen att: ”Det här är mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde på det ekonomiska området”.
Dessutom stod det i inledningen till de 73 punkterna att: ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Det visade sig inte riktigt stämma. I juni 2021 bidrog V till att fälla Löfvens regering på grund av förslaget om marknadshyror.
Men om V i januari 2019 röstat rött (nej) till Löfven så hade S+MP inte kunnat bilda regering eftersom en majoritet i riksdagen i så fall varit emot den. Då som nu handlade det om det svåra valet mellan att släppa fram eller att orsaka nyval. V:s riksdagsgrupp valde (säkert med stor vånda) att släppa fram regeringen Löfven, genom att rösta gult och lägga ned sina röster. Därmed fanns det inte en majoritet mot denna regering. Vi fick Löfven som statsminister med S+MP i regering och en mycket borgerlig politik grundad på Januariavtalet.
Valen 2022 och 2026
Till valet 2022 hade SD växt ytterligare och starka lobby-grupper hade fått ledningen i L att acceptera samarbete med SD. Tidö-regeringen bildades med SD:s stöd och starka inflytande.
C var nu det enda borgerliga partiet som fortsatte att markera motstånd mot samarbete med SD. Det gjorde C även i valrörelsen 2026. Det tycktes som om människovärde fortfarande var en överordnad fråga i förhållande till ekonomisk politik.
Tidögänget lyckades denna gång inte få majoritet. SD backade för första gången. Många var glada och lättade. Samtidigt lyckades inte heller S+MP+V att samla en egen majoritet, trots att det såg ut så i opinionsundersökningar en tid innan valet. Främst berodde det på en mycket stor förlust för S, som trots detta firade på valdagen.
Nu är vi där igen i en liknande situation som efter valet 2018. C vill åter upprepa det som man lyckades med i Januariavtalet 2019. Men den här gången ser det inte ut som om de kommer lyckas med det. Kanske går de istället samma väg som L gjorde tidigare och ingår i en av SD dominerad borgerlighet.
Centern: näringslivslobbyisternas parti
Det tycks finnas en klyfta mellan partiledningen i C och dess basmedlemmar och väljare. Enligt Dagens Nyheter är basmedlemmarna mot Kristersson som statsminister, men partiledningen gör vad de kan för att manipulera:

Enligt DN:s källor finns ett starkt motstånd mot partiledningens linje att välja Ulf Kristersson som statsminister ute i distrikten. Under veckan har partiledningen haft samtal med varje distrikt för att diskutera frågan.
– Ute i landet är man lojala med partiet och partiledaren. Men alla fattar att en borgerlig regering skulle vara beroende av SD, och mot det finns ett stort motstånd, säger en C-källa.
Om ett nytt beslut ska tas i regeringsfrågan måste Förtroenderådet kallas in, efter att beslut har tagits i partistyrelsen. Rådet består av ett ombud från varje distrikt och partiledningen. Enligt DN:s källor har partiledningen därför arbetat för att ändra majoriteten som uppges finnas i Förtroenderådet, som hittills ska ha varit till S-ledaren Magdalena Anderssons fördel.
Det här beskrivs också mycket bra i en artikel på Klägget av Max Andersson. Han skriver:
Centerledningens kovändning om SD går inte att förklara utan lobbyismen. Näringslivets kampanjorganisationer har genom åren lagt stora summor på att påverka partiet. Inte bara genom vanlig lobbyism där man förklarar för politikerna vad man vill att de ska tycka, utan också genom att aktivt rekrytera centerpartister som lobbyister.
Näringslivshögern försöker köpa över Centerpartiet genom att ge jobb till lovande och uppsatta centerpartister som lobbyister. Ge dem en schysst lön med att påverka sina partikamrater och andra att rösta som arbetsgivaren vill. När de senare återvänder till politiken fortsätter de i samma riktning.
Max Andersson visar hur Centerns ledning är och varit nerlusad av dessa lobbyister med en lång lista av namn. Läs den.
Johannes Klenell beskriver samma fenomen i en mycket intressant artikel i Arbetet. Den behandlar lobbyisternas del i att förändra L och speciellt lobbyorganisationen Nordic Public affairs.
Just nu är det M-ledaren Kristersson som har uppdraget att försöka bilda regering fram till på tisdag. C-ledaren Tand-Ringqvist har sagt att hon ska granska ”totalpaketen” från M och S, innan hon bestämmer sig. Alltså en helt annan linje än den som drevs under valrörelsen. Kommer människovärdet nu underordnas den ”kapital-vänliga” politiken?
Socialdemokratins roll
S-ledaren Magdalena Andersson svarar med en debattartikel i Expressen där hon utvecklar en mycket allmänt hållen politisk plattform, där inget sägs om till exempel sådant som att ta bort karensdag eller vinster i välfärden. Dessutom säger hon igen att hon vill ”bilda en regering bestående av” S+C+MP ”i samarbete med Vänsterpartiet”. Men därefter skriver hon:
Om ett sådant regeringsalternativ inte går i lås är det bara en regering där både Socialdemokraterna och Moderaterna ingår som har förutsättningar att kunna fungera i praktiken, ta ansvar för Sverige och inte vara beroende av Sverigedemokraterna.
De enda alternativ Andersson kan se är alltså antingen ett sorts nytt Januariavtal fast i ”samarbete” med V som då förutsätts rösta för detta eller en regering tillsammans med M.
Inget uppiggande perspektiv ur vänstersynvinkel.
En ny Tidö-regering skulle naturligtvis vara det värsta och en oerhörd besvikelse mot bakgrund av att de faktiskt förlorade valet. Men bortsett från att Kristersson knappast är intresserad av Anderssons invit så skulle en S+M-regering också betyda att mycket av det som Tidö-gänget påbörjade kommer fortsätta. Att hoppas på några ”vänstersmulor” i en regering S+C+MP känns inte heller något vidare.
Kanske vet vi mer på tisdag?
Läs också: Varje motståndare till….

Lämna ett svar