Anna-Karin Klomp och det privata alternativet som en avlastning.

År 1971 myntade den engelska läkaren Julian Tudor Hart begreppet ”The inverse law och care”, alltså ”den omvända vårdlagen”. Enligt Hart så tenderar tillgängligheten till bra medicinsk vård att variera i motsatt förhållande till behovet inom den grupp som skall betjänas av vården”. Och om man vill göra det värre istället för att motverka detta, så ska man säger Hart, lita till marknadskrafter:

”Denna lag om det motsatta förhållandet mellan erhållen vård och vårdbehov är mest uttalad när den medicinska vården är som mest utsatt för marknadskrafter och i mindre utsträckning när denna utsatthet är begränsad. Marknadsanpassning av medicinsk vård är en primitiv och historisk föråldrad form och varje återanpassning till denna skulle förvärra den ojämlika fördelningen av medicinska resurser”.

Ändå har vi i Sverige sedan sedan många år  gått mot ökad marknadsanpassning . Ett av argumenten för denna marknadsanpassning brukar vara att det är bra med konkurrens. Den gemensamt ägda (och styrda) vården ska bli mer effektiv genom att utsättas för konkurrens.

Några sådana vinster har förespråkarna inte kunnat visa på. Tvärtom. 2011 kom en vetenskaplig antologi från Studieförbundet Näringsliv och samhälle: Konkurrensens konsekvenser – vad händer med svensk välfärd? Där säger man på försiktig forskarprosa bland annat att:

”Antologin har påtalat en rad problem på de svenska kvasimarkna­derna för välfärdstjänster. Konkurrensutsättningen ser inte ut att ha gett de entydiga vinster som många hade förväntat sig”.

Skriften avslutas så här:

”… en växande segregation kan komma att strida mot det grundläggande målet med det svenska välfärdssam­hället, att garantera välfärdstjänster av god kvalitet för alla”.

Dessutom tycks denna konkurrens ofta inte alls vara på ”lika villkor” så som sägs när man t.ex. vill stoppa bidrag till ideell läxverksamhet. Istället har vi sett olika exempel på hur de privata alternativen gynnas på de gemensammas bekostnad. Här i landstinget i Uppland var ett exempel nyligen när den moderata Alliansen skänkte bort några vårdcentraler för underpris till Carema utan offentlig upphandling. Landstingsstyrelsens ordförande Erik Weiman (m) hade då märkligt nog argumentet att ”det skulle vara negativt för såväl patienter som anställda om vårdcentralerna övertogs av en ny vårdgivare”. Det är ju ett argument som låter konstigt i munnen på en förespråkare av fri konkurrens inom välfärden. Betyder inte konkurrens och privat drift bland annat att ägare kan skifta?

Det senaste exemplet från Uppland på gynnande av de privata är landstingets stöd till Aleris-ägda Närakuten som nu får en ökning av sin budget med 22,7 % medan landstingsägda Akademiska sjukhuset bara får 3,8 %.

Miljöpartisten Johan Edstav uttrycker det i regionala ABC-nyheterna rakt på sak som att ”Förutsättningarna är inte lika för att driva vård utan det är en gräddfil som de privata har.”

Men kristdemokraten Anna-Karin Klomp menar att Närakuten får mer för att man TROR (!) att fler kommer söka sig dit. Sen kommer Klomp med en variant som jag inte hört förut, då hon säger:

”Det vore ju bra om vi hade mer pengar att dela ut till akademiska sjukhuset, men det har vi ju inte. Men det står ju inte i motsats till Närakuten. Om Närakuten inte fanns så skulle Akademiska sjukhuset ha ännu mer att göra”.

Det är alltså av ren omtanke om Akademiska som man ger dem mindre stöd. Att se det privata alternativet som en avlastning för det gemensamma som därmed inte ska få ”ännu mer att göra”. Det var en ny vinkel på saken!

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om sjukvården

Läs andra bloggar om välfärden

Läs Anders Romelsjö på Jinge om hur företagspengar påverkar forskningsresultat

Weiman, integrationen och valfriheten.

Häromdagen berättade jag ( i Mer ojämlik vård i Uppsala) om ”den omvända vårdlagen”- ett begrepp som myntades av den engelska läkaren Julian Tudor Hart. Det var med anledning av att UNT den 24 juni berättade om en följd av det som kallas det fria vårdvalet i Uppsala. Det har nämligen lett till  att det nu finns tre privatägda vårdcentraler i Luthagen medan Gottsunda bara har en vårdcentral som drivs av landstinget.

I dagens UNT 29 januari, kan man läsa en intervju med landstingsstyrelsens ordförande moderaten Erik Weiman, där han kommenterar detta. Han säger:

–         Jag har inga synpunkter på var de externa vårdgivarna lokaliserar sig. Vi bidrar till ökad integration om vi genom en valfrihetsreform gör så att Gottsundabor kan söka sin primärvård någon annanstans.

Det är ju ett uttalande som det finns anledning att både fundera över och lägga på minnet. Först harhan inga synpunkter på var vårdgivarna lokaliserar sig. Det verkar ju rimligt eftersom Weiman och hans kompisar har varit med om att avskaffa det demokratiska inflytandet över vårdens lokalisering. Men sen säger han i alla fall att denna nya geografiska fördelning av vården är bra. Bra för integrationen.

Om man svänger sig med fina ord som valfrihet så borde man fundera över om alla som bor i Gottsunda verkligen önskar och vill åka till en annan stadsdel för att söka vård. För dem som inte önskar eller vill göra det är det ju knappast en ökad valfrihet. Och när landstingsordföranden pratar om integration så kan jag inte låta bli att undra ifall han, eller hans väljare i Luthagen, skulle ha resonerat på samma sätt ifall det istället var Luthagenborna som måste åka till Gottsunda.

Weiman säger också i intervjun:

–         Det finns inga bevis för att konkurrens leder till vare sig bättre eller sämre kvalitet av den medicinska vården. Men om vi inte prövar nya tänkesätt, hur ska vi då kunna se hur vi kan bli bättre.

Här låter det ju som om Weiman är en sorglös pragmatiker som bara vill pröva nytt. Men den förda politiken som varken här eller på andra områden grundar sig på forskning och kunskap är inte något som handlar om att ”pröva nytt”. Det handlar istället om ett totalt systemskifte vad gäller utformningen av välfärden, med tydliga ideologiska förtecken och en tillämpning som mer är dogmatiskt marknadsliberal än pragmatiskt prövande. När skandalerna inom vården och andra välfärdsområden sedan hopar sig så säger man antingen:

1. ”oj, det var inte vad vi hade tänkt oss..”

2. Man förnekar  problemen som Fredrik Reinfeldt (se min blogg: Tigandet och förnekandet som debattmetod)

3. Eller så tiger man helt som en mussla som Filippa Reinfeldt och blir osaklig när det påpekas.

intressant

%d bloggare gillar detta: