Klimatpolitiska rådet är regeringens oberoende expertråd som ska granska regeringens klimatpolitik.
Häromveckan kom de ut med en rapport där de slår fast att:
Den politik som den nya regeringen hittills presenterat är inte tillräcklig för att nå klimatmålen för år 2030. I stället för att snabbt minska utsläppen kommer hittills beslutade och aviserade förändringar tvärtom, också enligt regeringens egen bedömning, att i närtid öka utsläppen. Det gäller framför allt från inrikes transporter och arbetsmaskiner.
”Inte tillräcklig” är en mycket snäll värdering av en ”klimatpolitik” som leder till ökade utsläpp. Den senaste rapporten från IPCC konstaterar att det fortfarande globalt investeras mer i fossila bränslen än i klimatomställningen och att de kommande sju åren är helt avgörande för möjligheten att vända klimatkrisen. Mot bakgrund av detta känns det riktigare att kalla den svenska regeringens politik för katastrofal.
Långsamt?
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) säger om rapporten från Klimatpolitiska rådet att ”Regeringen delar helt bilden om att det går för långsamt”. Men regeringens politik går inte ”för långsamt”, den rör sig åt fel håll. Samtidigt hävdar ministern att regeringen kommer besluta om ”långsiktiga satsningar som leder till minskade utsläpp under mandatperioden”. Det känns inte förtroendeingivande.
Det från Timbro avknoppade Näringslivets Medieinstitut tycker att medierna varit ensidiga och taskiga mot Klimatministern. De skriver att:
Klimatminister Romina Pourmokhtari står i media närmast ensam som försvarare mot Klimatpolitiska rådets kritik av klimatpolitiken. Samtidigt ges ett antal företrädare för oppositionen, ett antal miljöaktivister och ytterligare några akademiker utrymme att förstärka kritiken. Slagsidan är massiv.
Att Pourmokhtari ser ut att stå ensam är lätt att hålla med om. Frågan är väl om det bara ”ser ut” så, med tanke på styrkeförhållandena inom regeringen och i förhållande till skuggkabinettet i SD. Annars är det kul att höra språkrör för ”näringslivet” klaga på ”massiv slagsida” när de för en gångs skull inte dominerar en fråga i medierna.
En intressant sak är också att det uppenbarligen finns olika intressen och riktningar inom kapitalägarklassen när det gäller klimatomställningen. Enkelt uttryckt som en motsättning mellan dem som surrar sig fast vid fossilkapitalet och dem som vill satsa på nya energislag.
Även tunga företag som t ex Scania och branschorganisationer är kritiska till regeringens klimatpolitik och Svenskt Näringsliv presenterar ett startprogram för mer vindkraft i Sverige. Där skriver man om ”beslut som behöver fattas av en regering som vill ta ansvar för att säkra vindkraftens del i ett fungerande kraftsystem” och om att ”Ett utbyggt energisystem (där ”vindkraften måste ha en bärande roll”) är ”avgörande för Sveriges konkurrenskraft”.
Det är samma tongångar som i en artikel i Aftonbladet från 7 september skriven av representanter för ”över 200 små, medelstora och stora bolag, som tillsammans omsätter över 1 000 miljarder svenska kronor”. De krävde att Sverige skulle gå före i klimatomställningen men menade att det då krävdes ”både incitament och tuffare regleringar” från politikerna ”eftersom sådana krav gör oss bättre”.
I valrörelsen gick Kristdemokraterna till hårt angrepp mot en utbyggnad av vindkraften. Då var budskapet: ”Sätt stopp för MP:s stålskogar av vindkraft”. Men Ebba Busch är ju en politiker som har en stor förmåga att svänga utan att låtsas om vad hon tidigare sagt. Och nu verkar hon lyssna mer på direktörerna i vindkraftsfrågan.
Men regeringens största parti (sd), som styr utan att behöva ta ansvar, har en helt annan inriktning. De menar att ”Sverige inte ska anstränga sig för att nå klimatneutralitet 2045”. I en intervju med Sveriges Radio den 25 mars säger sd:s klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen att de ”vill istället rikta fokus mot att få ned utsläppen i andra länder”. Dessutom är 1,5-graders-målet ”fullständigt orealistiskt” enligt Kinnunen: ”Nu ligger vi snarare på en bana mot någonstans mellan 2-3 grader”. Något som inte tycks bekymra Kinnunen alls.
Och medanKlimatminister Romina Pourmokhtari säger att satsningar för att få ned utsläppen kommer ske under mandatperioden har Kinnunen sagt att ”Det har av någon anledning inte fungerat med miljöministern”. Han menar att sd på sikt måste sitta i regeringen: ”Det är komplext att dels vara med i processerna i regeringskansliet och dels bedriva oppositionspolitik”.
Medan de formella regeringspartierna representerar den politik som Rockström och Earth4All kallar ”för lite och för sent” så står SD för både förnekande av vetenskap (mer extremt hos några företrädare som Elsa Widding) och en kurs som innebär att i stort sett inte göra någonting åt klimatkrisen inom Sveriges gränser. Framtiden kommer utvisa ifall detta kommer krocka med delar av näringslivet och de formellt regerande partierna. Även om vi skulle behöva så mycket mer, ja det ”Jättesprång” som Earth4All förordar så får vi ändå hoppas att en sådan krock sker snart. Men vi behöver mycket mer.
Att kommentera den politiska utvecklingen i vårt land känns just nu svårare än på länge. Inte för att det fattas saker att reagera över utan snarare tvärtom. Det känns som om vi översköljs av dumhet, ondska, falskhet och ”dålig vandel” (se föregående blogginlägg) i en så strid ström att det knappt finns tid att hämta andan.
Vi kan se det på kommunnivå som till exempel i Sölvesborg eller Norrtälje.
I Sölvesborg valde moderaterna att avsluta sitt samarbete med SD. Det innebar att SD förlorade makten i kommunen och många drog säkert en lättnadens suck. Men genast mobiliserade SD:s stormtrupper mot moderaternas gruppledare i Sölvesborg genom telefonsamtal, mejl och angrepp på sociala medier. Det ledde till att hon fick ”hålla sig hemma med stresspåslag”. Att må dåligt på grund av kränkande och grova verbala påhopp är inte konstigt. Dessutom är det ju så att de verbala mobbarna också triggar dem som inte tvekar att använda fysiska medel. I somras avslöjade nazisten Theodor Engström (som mördade Ing-Marie Wieselgren) att han haft ett ”högre mål”, nämligen att mörda C-ledaren Annie Lööf. Sambandet mellan detta och den kampanj som bedrivits av SD:s kommunikationsenhet via progandakanalen Riks går inte att bortse från. Kanalen har gjort mer än 120 klipp om Annie Lööf där hon attackerats, hånats och förlöjligats. I det våldsamma språkets förlängning finns alltid från dessa grupper hotet om rent fysiskt våld.
Vi bör även notera hur partiledaren Åkesson kommenterade det som hände i Sölvesborg:
Många är, med all rätt, förbannade, och självklart har var och en rätt att – inom lagens och anständighetens ramar – ge uttryck för det. Det ingår i det politiska uppdraget att tåla tuff kritik.”
Man kan inte direkt säga att han tyglar sina stormtrupper….
I Norrtälje kommun samarbetar däremot moderaterna med SD. Där ska kommunen nu efter valet styras av M, SD, L och KD. Genast såg man då till att räkna om beräkningsgrunderna för kommunstyrelse-ordförandens lön. Tidigare hade den beräknats som 60 procent av en statsrådslön. Nu skulle det istället vara 60 procent av statsministerns lön. Kommunstyrelsen ordförande Bino Drummond skulle därmed öka sin lön med 23 000. Det blev tack och lov en hel del ståhej om detta i medierna. Inte minst kanske på grund av den 27 sekunder långa tysta tankeperiod som Staffan Tjörnhammar, kommunstyrelsens vice ordförande tog i TV. Det var efter frågan om det inte fanns andra grupper som kunde förtjäna dessa pengar. Hans svar att de ”måste prioritera” kändes nog för de flesta och med tanke på ”eftertanken” inte så övertygande. Men efter stormen i medierna har nu Drummond meddelat att han backar från beslutet om sin lönehöjning. Han säger nu att beslutet ”gick för fort”. Men hade han tyckt det ifall det inte blivit en ”storm” kring beslutet? Det betvivlar jag.
Eftertanke?
Vi ska inte heller glömma att SD som nu sitter i styret i Norrtälje var med på detta beslut. Det kanske inte rimmar så bra med formuleringarna i deras lokala valmanifest om att ”minska kostnaderna för politiken” eller att ”förbättra kommunikationen med kommuninvånarna innan beslut fattas”. Bryr sig deras väljare om detta?
På riksnivå
På riksnivå har regeringen och dess Tidö-avtal mötts av kritik från många håll. En organisation som riktat kritik mot Tidö-avtalet från perspektivet mänskliga rättigheter är Civil Rights Defenders. Organisationen hette tidigare Helsingforskommittén och arbetar på fyra kontinenter med att bevaka mänskliga rättigheter. Det är en organisation som uppbär statsunderstöd. CRD har tidigare krockat med SD:s Björn Söder då man kritiserade regimen Orban i Ungern. Det borde man inte ha gjort enligt Söder då man har statsbidrag för sin verksamhet. Nu när CRD även kritiserar Tidö-avtalet från samma utgångspunkter återkommer samma synpunkter från Söder och partistyrelsekollegan Kinnunen. De borde inte ha statsbidrag menar de. Åkesson som alltid är lite mer slipad än sina kollegor sa i riksdagen om detta att han inte förstod varför staten ska skicka pengar till ”olika vänsterliberala organisationer” för att upprätthålla vårt demokratiska system. Han instämmer alltså också i kollegornas åsikter. Politiken ska inte granskas av några som får bidrag för sin verksamhet.
Även Naturskyddsföreningen har kritiserat Tidö-avtalet. Det ”kommer inte ens i närheten av att leverera på miljö- och klimatområdet”, skrev organisationen bland annat i sin granskning. Då dröjde det inte länge innan Naturskyddsföreningen fick ett mejl från SD:s kansli där man ville få reda på vilka privatpersoner som gett pengar till organisationen. I detta fall är det inte lika tydligt vad SD är ute efter. Men sambandet mellan kritik av SD och granskande av bidrag finns även här.
Högerstyret och vad som väntar
Det här var bara fyra exempel. Men de visar, tror jag, på en del av det som vi har framför oss.
Angreppen på allt som står i deras väg från SD:s politiker, stormtrupper av ”nätkrigare” och våldsverkare kommer inte att avta. Liberalerna har inte tämjt dem utan istället gett dem ännu större självförtroende och makthunger.
Angreppen kommer ske både mot misshagliga individer och mot institutioner, organisationer eller medier som på olika sätt får stöd av samhället. Angreppen kommer ske både via politiken och med hjälp av stormtrupperna. Vi som vill skydda den form av demokrati som vi uppnått måste gå samman med en mängd olika grupper i försvar av olika organisationer, institutioner och medier.
En viktig fråga blir om SD kommer kunna fortsätta att spela rollen som folklig underdog. Kommer fler människor se att de både luras och ljuger eller att de inte alls är ovilliga att roffa åt sig av skattepengar för egen del? Kommer fler se att de inte alls skyddar fattiga pensionärer, sjukskrivna eller arbetslösa? Att de inte ens infriar sina klimatfientliga löften om enorma sänkningar av bensin- och dieselpriserna kanske gör en och annan besviken. Men att omvandla den besvikelsen till något vettigt är däremot svårt. Oavsett det så måste vi avslöja dem på alla områden där vi kan. Och exemplen kommer att bli fler och fler.
I december 2018 skrev den dåvarande politiska chefredaktören för UNT Håkan Holmberg i en ledarartikel att: ”När liberalismen trängts undan har följderna ofta blivit allvarliga för hela samhället”.
Karl Staaf, liberal ledare vid erövrandet av rösträtten
Efter helgens beslut på Liberalernas partiråd så kom den meningen i mitt huvud. Man kan väl helt klart säga att socialliberalismen trängts tillbaka. Kanske kan man även säga att själva liberalismen nu trängts undan i det liberala partiet. I alla fall är det ett avgörande vägval. Om partiet Liberalerna röstmässigt kommer vinna på det återstår ju att se.
När Stefan Löfven nyligen påpekade riskerna för demokratin när de borgerliga partierna börjar att samarbeta med SD blev tonläget från M och KD mycket högt. Det var ju förväntat. Men märkligare är den typen av analyser som görs av TV-orakel på Public Service som Mats Knutsson. Hans analys efter Löfvens uttalande var ungefär att det (bara) handlade om ett politiskt spel. Knutsson verkade däremot inte anse att det skulle finnas någon saklig grund för att ifrågasätta SD:s demokratiska trovärdighet. Det är feg eller okunnig journalistik. Att SD är ett hot mot den demokrati som vi har är ett faktum. Och det förändras inte av att SD idag har ett större röststöd än flera av de andra partierna i riksdagen.
SD klarar sig oftast undan väldigt lätt i debatter och utfrågningar. Tyvärr är det inte så många motdebattörer eller journalister som gör något vidare jobb vid dessa konfrontationer. Sannolikt är det nog också så att många journalister helt enkelt inte vågar konfrontera SD. När någon intervjuad konfronterat SD på TV eller i radio, utan att SD varit på plats, tycker jag mig alltför ofta ha hört den onödiga och förskrämda journalist-kommentaren att ”de (SD) håller nog inte med” eller ”de är ju inte här och kan svara”. Journalister och andras rädsla är tyvärr inte obefogad. Till SD:s hjälp – antingen det styrs direkt inifrån partimaskineriet eller om jobbet utförs av olika ”friryttare” – finns ju alla dessa nätkrigare eller våldsmänniskor som hotar journalister och meningsmotståndare verbalt och fysiskt.
Hur SD ska drivas tillbaka är något som diskuterats en hel del inom vänstern och arbetarrörelsen. Den frågan har inte jag något svar på annat än att jag är övertygad om att mer nyliberal politik bara gör det ännu svårare att stoppa dem. Men vilka argument ska vi använda? Jag tror att vi inte ”bara” ska argumentera mot deras rasism och islamofobi utan framförallt visa att de är ett hot mot demokratin och alla oss andra. Här kommer en sådan liten genomgång.
Principprogrammet, demokratin och dess avskaffande för vissa.
Ett partis program talar om vad ett parti vill på lite längre sikt även om det ofta är formulerat så att det låter ”bättre än det är” och kan uppfattas som rimligt av många utanför partiet. Detta gäller i ovanligt hög grad när det gäller SD:s program. I det nuvarande programmet från 2019 tog SD dessutom bort det mystiska begreppet ”nedärvd essens” och i olika formuleringar försöker de framstå som fria från rasism. Ändå går det att se hur demokratin hotas ifall de får möjligheten att genomföra sina idéer.
Om demokrati skriver man ”att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Vilka är det då som SD själva ”räknar till folket”?
Enligt SD kan man bli ”medlem av den svenska nationen…genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den”. Man kan vara antingen ”infödd” eller ”assimilerad”. Men både ”infödda” och ”assimilerade” kan utestängas från nationen och demokratin. För här kommer det som SD kallar det ”problematiska”:
”Upphörande”
På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.
Det tror jag är en av de viktigaste meningarna i detta program! Vi kan alltså ”upphöra” att ingå i nationen och därmed demokratin om vi inte uppfyller SD:s krav på lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det behövs inte alltför mycket fantasi för att föreställa sig vad detta ”upphörande” skulle innebära för människor med andra typer av uppfattningar än SD:s. Historien är full av exempel.
SD:s kompisar säger något om dem själva.
Vilka vänner vi har säger rätt mycket om oss själva. Det gäller i livet såväl som inom politiken. I politiken är det ju extra intressant ifall dessa vänner dessutom nått makt och kunnat genomföra en del av sina idéer. Det blir då tydligare vad programmen står för.
SD ingår i en internationell trend av liknade partier, rörelser och ledartyper. Ett sätt att se vartåt det pekar ifall SD får mer makt är därför att titta på dessa och hur SD har förhållit sig till dem.
SD och Åkesson stödde och stöder Trump. Det ändrades inte ens efter stormningen av Kapitolium i Washington. Det borde vara uppenbart för alla människor som tror på någon typ av demokrati att det är farligt att låta ett sådant parti och dess ledare få mer makt.
Utvecklingen i Ungern är ett annat exempel som på ett skrämmande sätt visar vad vi har framför oss om dessa nationalkonservativa skendemokrater får makten. Banden mellan Orbáns auktoritära regim och SD har utvecklats sedan länge, inte minst sedan ledande företrädare flyttade dit. Ändå så förnekade både Åkesson och Jomshof nyligen dessa band efter att Löfven använt det argumentet i en TV-intervju. Men vi är många som minns dessa ord av Jomshof:
Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.
Det uttalandet är ju också en väldigt bra illustration till vad SD:s omvandling framförallt handlat om: ”anpassning av retoriken”.
Men vi kan också minnas när Åkesson efter ett tal i Almedalen 2018 fick en sådan här typisk journalistfråga om ”vem han föredrar”: Viktor Orbán eller Angela Merkel? Han skulle ju kunnat svara att han inte föredrog någon av dem. Men han svarade att han valde Orbán.
Ett ständigt städ- och tätningsjobb för att hålla fasaden.
Svårstädat
Ledningen i SD har talat en hel del om nolltolerans mot rasism, de har rensat ut och de har tagit avstånd. Men olika avskyvärda exempel på hat, hets, rasism och odemokratiska tankar fortsätter att välla ut från SD. Ibland är det sådant som är uttryck för partiledningens dubbelspel när de genom olika kanaler släpper fram sådant som de gillar men inte hävdar officiellt. Andra gånger är det sådant som partiledningen helst inte skulle vilja kom ut. Att det ändå gör det handlar om att det finns så mycket av sådant inom partiet och rörelsen att det helt enkelt inte går att dölja.
Dessa exempel borde SD-ledningen konfronteras med mycket mer än vad som sker. Den som vill se exempel på en del av allt det som väller ut kan gå till den väldokumenterade sidan SD-citat där mycket finns dokumenterat.
SD:s rötter och Åkessons märkliga inträde
Att SD har nazistiska rötter är ju ett faktum. När SD bildades 1988 hade de dessa rötter och flera gamla nazister och till och med en gammal SS-veteran ingick. Ändå har det argumentet nästan blivit lite tröttsamt. Dels slingrar sig partiledningen alltid undan dessa kopplingar bakåt, dels är det ju sant att partiet på flera sätt förändrats sedan 1980- och 1990-talet. Framförallt till det yttre.
Men en sak som jag tycker att journalister istället borde fråga Åkesson om är det han själv skriver i sin ”självbiografi” Satis Polito, från 2013. Där säger han att han gick med i SD 1995. Men vad var då hans utgångspunkt när han gick med? jo:
Jag gick in i partiet med utgångspunkten att förändra det i grunden, och den som i dag påstår att jag inte lyckats med det är antingen oerhört trångsynt eller bara allmänt illvillig.
Partiinträde som renoveringsprojekt
Att påstå att Åkesson inte lyckats med att på sitt sätt förändra partiet vore dumt. Han är, tror jag, en viktig framgångsfaktor, inte minst när det gäller att undvika svåra frågor i TV eller med sin förmåga att snygga till partiets yttre. Men hur trovärdigt är det att han gick med i SD för att ”förändra det i grunden”? Inte bara därför att en sådan grundlig förändring inte skett utan för att det låter så otroligt osannolikt. Varför över huvud taget gå med i ett parti som man vill förändra i grunden? Om han tyckte att det mesta var fel (i grunden), varför sökte han sig i så fall till just SD? Varför inte till något parti som inte behövde förändras lika grundligt? Jag menar det fanns ju ett antal andra partier att välja på. Och 1995 var SD dessutom ett mycket litet parti. I andra intervjuer har han istället gett intryck av att han inte visste vad det var för sorts parti han gick med i. Att han ”inte visste”(ett vanligt Åkesson-uttryck) eller märkte att det var ett rasistiskt parti med gamla nazister på ledande poster. Samtidigt ville han alltså ”förändra det i grunden”.
Alltså kan man liksom ofta annars anta att Åkesson inte talar sanning. Det leder i sin tur vidare till varför han behöver mörka om detta….
För att sammanfatta
SD är inte ”bara” ett rasistiskt, islamofobiskt, reaktionärt och fackföreningsfientligt parti som dessutom numera driver en ekonomisk politik som i huvudsak är nyliberal. De är också, och kanske framförallt, ett farligt odemokratiskt parti som inte bör ges ett lillfinger. Tyvärr verkar Liberalerna nu beredda att ge betydligt mer än så.
Något socialliberalt alternativ tycks inte längre finnas kvar bland riksdagspartierna. Centern håller visserligen fortfarande avstånd till SD men är knappast socialliberalt numera, kanske istället det mest nyliberala partiet. Vilka uppgifter ställer då detta läge arbetarrörelsen och vänstern inför? Jag tycker att Martin Klepke formulerar det bra i en artikel i Arbetet häromdagen, där han drar slutsatser från det hittillsvarande ”mittensamarbetet”:
En återgång till ett fruktbart samarbete mellan arbetarrörelsen och någon form av socialliberalism är därför i praktiken omöjlig, helt enkelt för att det inte längre finns någon socialliberalism i svensk politik. Försöken till mittensamarbete under den gemensamma devisen att ”vi säger i alla fall nej till extremhögern” har inte varit fruktbart.
Om Nobelstiftelsens årliga middag kan man ha olika åsikter, både vad gäller själva det exklusiva elitupplägget och när det gäller vilka som bjuds in. Det går också att ha synpunkter på själva Nobelstiftelsen och dem som de väljer till prismottagare. Men jag ska inte ha några synpunkter om det här.
Däremot tycker jag att Nobelstiftelsens styrelse har tagit åtminstone ETT bra ställningstagande. Det gäller ett parti som man för tio år sedan valde att inte bjuda in till middagen. Så här uttryckte man det:
Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. Partiets bakgrund i högerextremism och företrädarnas agerande i nuet visar på en bristande respekt för den grundläggande principen om att alla människor är lika värda och rättigheter – oavsett hudfärg, härkomst eller religion.
Det hedrar också Nobelstiftelsen att man inte ändrat denna uppfattning. SD har putsat lite i det yttre skalet och ändrat vissa ståndpunkter, men i grunden har inte partiet förändrats. Därför borde inte heller detta vara någon stor nyhet. Men det som istället händer är att medierna (som alltför ofta) väljer att ställa frågor som om detta vore ett väldigt konstigt beslut och därmed spela SD:s spel. Det börjar med att någon på TT ställer frågan till Nobelstiftelsens styrelse så här:
TT: Går det inte att utveckla resonemanget ändå, med tanke på att partiet i de flesta mätningar är jämnstora med Socialdemokraterna?
Den journalist som ställde den här frågan anser alltså på fullt allvar att karaktären på ett parti och hur vi ska bedöma det är beroende av hur många som stödjer det. Det är ju hårresande. SD är numera inte ett nationalsocialistiskt parti, men de tillhör historiskt sett samma tradition av bruna rörelser som det tyska NSDAP. Denna rörelse består idag förutom av rena nazister idag framförallt av partier och ledare runt om i världen som har dessa ”enkla lösningar”, siktar på utvalda syndabockar med mindre värde än andra människor och i olika grad är ett hot mot den demokrati som vi känner till. På motsvarande sätt skulle en sådan journalist ha tyckt att man skulle bedöma karaktären på NSDAP annorlunda år 1928 då de fick 2,6 % i ett val och 1930 då de ökat till 18,3 %. Och naturligtvis fanns det sådana journalister i Sverige även då som ändrade sin uppfattning om Hitlers parti vartefter som det stärktes.
Det sorgliga är att TT:s idiotiska fråga mångfaldigas av andra som till exempel SVT och Aftonbladet. Det är svårt att längre bara se detta som dum obetänksamhet. Det börjar snarare bli ett mönster som när en journalist på TV:s Agenda lyckas framkalla en ”skandal” vid en intervju med statsministern genom att försöka pressa denne att koppla ihop gängkriminaliteten med invandringen. Löfven var inte skicklig där, men han vägrade kliva ner i rasistgropen. För detta blev han utskälld av medier och den alltmer samlade och aggressiva högern.
Jag börjar undra om det håller på att hända samma sak som hände efter att TV-programmet Robinsson trots kritik etablerade sig som lördagsunderhållning. Därefter blev det som fritt fram för s.k. förnedrings-TV. På samma sätt tycks något ha hänt i sättet att behandla SD. I vår uppochnedvända värld är SD inte ens tacksamma och om de får mer makt kommer de knappast gynna fria medier.
Under en lång följd av år har det i olika medier diskuterats varför SD har växt så som de gjort. Statsvetaren Bo Rothstein tog till exempel upp detta i en artikel i DN 19 september. Han menar att två förklaringar förekommit, dels det som han kallar ”globaliseringen” men mer konkret handlar om ”ökningen av antalet med osäkra jobb och antalet som står utanför arbetsmarknaden”, dels en ökad rasism i samhället. Han avvisar bägge dessa förklaringar. Den första avvisar han med hänvisning till ”strukturomvandlingarna under perioden från 1950-talet till slutet av 1980-talet. Då hela branscher såsom den stora varvsindustrin, stora delar av stålindustrin, de mindre och medelstora jordbruken och merparten av beklädnadsindustrin slogs ut.” Han menar att detta inte ledde till att det uppstod ”något parti som sade sig särskilt företräda dessa grupper”.
Här kan jag tycka att Rothstein missar andra väsentliga förändringar sedan 1980-talet, både materiella och mer ideologiska. Jag tänker på nedrustningen av och de allt större revorna i välfärden, de alltmer ökande klyftorna och alla de kulturella och ideologiska förändringar som minskat kollektivt eller mer klassmässigt tänkande. I bägge fallen har det varit en del av en medveten offensiv från högern, borgerligheten och kapitalet. En offensiv som arbetarrörelsen i bästa fall vacklat inför och i värsta fall surfat med i. Jag tycker det är svårt att inte tänka att det finns ett samband mellan denna offensiv, arbetarrörelsens försvagning och framväxten av den nationalistiska ytterhögern.
Rothstein avvisar också en ökande rasism som förklaring. Han skriver bland annat:
Tillgängliga undersökningar av väljarkårens attityder talar inte heller för att främlingsfientligheten eller rasismen skulle ha ökat. Den samhällsvetenskapliga metodläran säger oss att något som är konstant kan inte förklara en förändring.
Det är ett argument som det ligger mycket i. Den rasism som finns inom SD och bland många av dess väljare är inte i huvudsak en ny rasism. När det gäller unga så är det naturligtvis det i en viss mening. Men bland äldre som tidigare stött andra partier – främst moderaterna och socialdemokraterna – handlar det förmodligen om rasistiska uppfattningar som alltid funnits.
Rothsteins egen förklaring till det ökade stödet till SD (istället för dessa två) är ”att Sverige under den gångna valperioden tagit emot ett exceptionellt antal flyktingar.” Det tycker jag däremot inte är en speciellt övertygande förklaring. För det första kom dessa rasistiska strömningar in i den svenska riksdagen genom Ny Demokrati redan 1991. Att partiet sedan förlorade sina mandat 1994 och gick i konkurs år 2000 berodde mest på partiledningens oskicklighet.
Det är också så att vi ser en högerreaktionär nationalistisk och rasistisk våg över hela världen. Nationalister av olika sort använder sig av migrationen i världen i sin ”argumentation”. Men sambandet mellan större flyktingströmmar och ökat stöd till de högernationella är inte alls enkelt här. Till exempel har även Finland med sitt begränsade mottagande sina ”sannfinländare”. Den nuvarande reaktionära vågen i Sverige är en del av en internationell utveckling på samma sätt som vänstervågen från 1960-talet var det. Det verkar då lite futtigt att förklara just utvecklingen i Sverige med hänvisning till ett stort flyktingmottagande.
Debatten i Aftonbladet
Men det viktiga med att förstå olika utvecklingar i samhället måste ju vara att veta vad vi ska göra med denna kunskap. Alltså frågan hur vi bekämpar nationalisterna/rasisterna.
I Aftonbladet har det varit en förvånansvärt hätsk debatt i samma ämne mellan Greider/Linderborg på den ena sidan och Petter Larsson på den andra. Jag tycker inte den är så lätt att få grepp om. Framförallt när det gäller just frågan om vad vi ska göra.
Greider/Linderborg skriver (syftande på bland annat Petter Larsson) att ”många vänsterskribenter helt sonika förnekar att det existerar materiella omständigheter i botten på avgörande politiska skeenden.” Jag kan inte utläsa detta i Petter Larssons artiklar även om jag inte är säker på att jag i alla delar begriper dem. Han skriver ju till exempel: ”det finns ett tydligt klassröstande, både på SD och andra högerradikala partier i Västeuropa. De attraherar, som vi vet, oproportionerligt många, framför allt manliga, arbetare och småföretagare”. Snarare läser jag att han förutom klass också betonar ideologi, alltså de reaktionära värderingar som han – med hänvisningar till olika undersökningar – visar på att de sverigedemokratiska väljarna har. När Greider/Linderborg ska beskriva och förklara sd:s framgångar finns det också en stor brist i analysen:
…hur man än ser på valresultatet är det ett glasklart maktlandskap som framträder ur röstlängderna: Ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD.
Naturligtvis stämmer det att många av SD:s väljare och lokalpolitiker tillhör dem som upplevt försämringarna, det som Greider i en DN-artikel beskrev som ”de bortglömda platsernas och de bortglömda människornas revolt”. Naturligtvis finns dessa. De sjukskrivna, de arbetslösa, men också en stor del av LO-arbetare. De som vi på vänstersidan tycker borde rösta på arbetarrörelsens partier. Men dels är denna beskrivning ofullständig. Förutom att partiledningen alltid bestått av ett gäng högbetalda broilerpolitiker så samlar idag själva partiet många andra kategorier än delar av arbetarklassen. Idag är SD ett socialt betydligt bredare parti med stöd långt in bland de allra rikaste och mest inflytelserika. Dessutom stämmer det inte att ”ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD”. Här försvinner en stor grupp av den moderna arbetarklassen i analysen: kvinnorna och de utrikesfödda. För som Larsson påpekar: ”För in den utrikesfödda arbetarkvinnan i bilden och chansen är mycket liten att hon röstar på SD. Se på landets fattigaste områden, storstädernas röda förorter”.
Men åter till frågan: vad ska vi ha de olika analyserna till och vad ska vi göra?
Som jag tolkar denna diskussion som väl finns och funnits på olika sätt och i olika former inom vänstern i många år så blir det så att de som i likhet med Greider/Linderborg mer betonar den ekonomiska och klassmässiga nivån och mer bortser från de ideologiska och värderingsmässiga frågorna, de tänker sig att vi kan komma runt dessa. Som Greider formulerar det i den tidigare citerade DN-artikeln: ”Det enda jag märkt kan vända en diskussion med en sverigedemokratisk väljare är när man lämnar migrationspolitiken och kommer in på ekonomiska orättvisor”.
Bilden är från en kamp bland taxiförarna i Stockholm 2016. Jag har lånat den från Frances Tuuloskorpis utmärkta blogg
Naturligtvis är det riktigt att vi inte uppnår någonting varken med moralism eller med avsky. Jag tror också det är mycket viktigt att vi i högre utsträckning betonar det falska i SD:s anspråk på att vara ett parti för arbetarklassen eller samhällets förlorare. Att vi angriper dem som det högerparti de är. Framförallt är det kamp och rörelse som är avgörande. Den stora bristen på motstånd och kamp är, tror jag, en mycket viktig förklaring till att den pessimistiska och reaktionära rasismen kan stärkas.
Men jag tror inte att vi kommer runt eller kan undvika värderingsfrågorna, det faktum att en stor del av SD:s väljare har en reaktionär och rasistisk världsbild. Däremot måste dessa värderingsfrågor kopplas till klassfrågorna och frågorna om jämlikhet och rättvisa. Rasismen är ju inte bara dum och avskyvärd, den hindrar också den nödvändiga enheten av de många mot de få rika.
Att förhålla sig till Jimmie Åkesson och hans parti känns ofta som att förhålla sig till en tvål i ett badkar. Svår att få tag på. Hal helt enkelt.
På TV-Aktuellt igår (3 september) hör jag en ilsken Åkesson två gånger säga att ”det är en komplett lögn”. Det handlar då om något som socialdemokraterna sagt om SD när det gäller det kommunala utjämningssystemet och frågan om marknadshyror.
Det är ju inte precis ett ovanligt uttalande från Åkesson. Det brukar vara ett av hans standardsvar tillsammans med ”jag vet inte” eller ”jag minns inte”.
Socialdemokraterna hade alltså sagt att SD ville avveckla det kommunala utjämningssystemet. Det är ett system som innebär att pengar fördelas till Sveriges kommuner och landsting för att de ska kunna tillhandahålla en mer likvärdig service oberoende av lokala förhållanden. Trots detta är orättvisorna mellan kommunerna stora och ökande. Till exempel när det gäller skatteuttag så kan det skilja nästan sex skattekronor per hundralapp. Skulle systemet tas bort så skulle orättvisorna bli ännu större.
Men hur var det då med detta? Var det en ”en komplett lögn”, alltså något som inte stämmer ett endaste dugg, som Åkesson sa?
I SD:s kommunalpolitiska program står det:
Den långsiktiga utgångspunkten är att enskilda kommuner så långt som möjligt ska finansiera sig själva. En kommuns kostnader bör i längden inte finansieras av andra kommuner.
Det går ju inte att tolka på något annat sätt än att det kommunala utjämningssystemet ska avvecklas åtminstone på sikt. Alltså inte en komplett lögn. Snarare en sanning. Att den ekonomisk-politiske talespersonen Oscar Sjöstedt säger att sd inte har några ”skarpa förslag på ändringar” och att programskrivningen ska ses som ”visionär” ändrar knappast på det. Jag skulle gissa att det handlar om det som deras partisekreterare Richard Jomshof kallar att ”anpassa retoriken”.
Men frågan om marknadshyrorna då? Ja, här är det lite knepigare eftersom SD sagt olika saker i frågan. De har sagt att de är emot marknadshyror och föredrar dagens bruksvärdesystem. Men å andra sidan har Oscar Sjöstedt sagt till Dagens Industri den 25 november förra året att de visserligen inte har något förslag om marknadshyror, men att ”han är beredd att diskutera åtgärder som går i den riktningen”. Kanske menar han att ”visionen” är att säga nej samtidigt som han kan diskutera att ändra den? Så även om det inte var helt sant det som socialdemokraterna sa i denna fråga så var det inte heller totalt osant eller en ”komplett lögn”. Det är med sanningen här som med den där tvålen.
Summa summarum: Lita aldrig på en lögnare som säger att andra ljuger.
Efter valet den 9 september 2018 kan mycket vara annorlunda i Sverige. Ett möjligt resultat av valet kan bli att SD får ett mycket stort inflytande över regeringspolitiken.
Men, vadå? säger många idag. ”Om de får många röster, så ska de så klart ha inflytande”. Det är ett sätt att resonera som i bästa fall är naivt. Att ge inflytande till detta parti ökar nämligen inte bara riskerna för genomförandet av en mycket bakåtsträvande politik utan framförallt för att demokratin så som vi känner den kan monteras ned.
Den klassiska jämförelsen här är Tyskland då de borgerliga och deras partier hjälpte fram Hitler och nationalsocialisterna till makten. Det var efter valet i november 1932, det sista val som kunde betecknas som fritt, ett val där nationalsocialisterna för övrigt hade gått bakåt med ungefär 2 miljoner röster. Tillsammans med det Tysknationella Folkpartiet bildade nazisterna då en koalitionsregering med Hitler som kansler. Herbert Tingsten skrev i sina memoarer att ”Bland de borgerligt inställda grupper, främst medelklassen och bönderna, vilkas röster nazisterna vann, anade inte många vad den nya regimen skulle innebära.”(Mitt liv, del 2, s. 225). Men historien om hur demokratin därefter monterades ned och terrorn utvecklades borde idag tillhöra historiska fakta som alla ska ha kunskap om.
En del, inte minst de som kan tänka sig att rösta på SD, ser detta som en mycket grov och orättvis jämförelse. Men jämförelsen handlar inte om ifall SD fortfarande kan definieras som ett fascistiskt parti. Frågan om etiketterna är inte den viktiga frågan utan vad SD faktiskt vill. Frågan handlar dels om vad de faktiskt skriver i sitt eget program, men också om deras förebilder och att deras agenda är delvis dold.
Om förebilden och anpassning av retoriken
För att börja med det sista så finns det ett numera ganska känt och omtalat citat av SD:s partisekreterare Richard Jomshof på Facebook:
Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.
Att ”anpassa retoriken” är vad herrarna i SD:s partiledning sysslar med samtidigt som de ömsom döljer, åtgärdar/utesluter eller drar nytta av diverse nätkrigare, våldsverkare eller öppna fascister.
Fidesz ledare Orban
Att Jomshof nämner Ungern är inte en tillfällighet. Här kan vi få en vink om åt vilket håll SD vill vrida Sverige. Sedan partiet Fidesz kom till makten i Ungern 2010 har det där skett en successiv sammansmältning mellan parti och statsapparat i landet. Man har omformat grundlagar, domstolar och medier som stått i vägen. Regimkritiska journalister inom public service har sparkats. Där styr partiet/staten över radio och tv med järnhand, och där förföljs människor som tänker på egen hand.
Några av de SD:are inom ledningen som gjort sig omöjliga i förhållande till partiets taktik att ”anpassa retoriken” har till och med valt att flytta till Ungern. Två ur ”järnrörstrion”: Erik Almqvist och Kent Ekeroth har gjort det. När Almqvist för fem år sedan flyttade dit sa han att det berodde på att “frihetlig socialkonservatism och nationalism är norm” där.Ekeroth sa att “till att börja med har de ingen invandring. Det är det viktigaste”. Varefter han la till: ”Jag flyttar temporärt till Ungern främst för att slippa de totala idiotierna i dårhuset Sverige”.
Principprogrammet
Hur behandlar då SD frågan om demokratin i sitt principprogram?
När de skildrar demokratins framväxt i Sverige finns inget med om vilka krafter som drev fram utvecklingen mot demokrati. Inte heller namnges de krafter som på alla sätt försökte bromsa utvecklingen. Det är knappast någon tillfällighet. Att berätta om arbetarrörelsen och liberalismen passar inte i deras beskrivning av det svenska nationsbygget. Inte heller att högern och de konservativa kämpade mot i det längsta. Efter att SD ändrat sig från sina ursprungliga nazistiska förebilder till att numera kalla sig nationella och socialkonservativa så blir ju även detta en ofördelaktig koppling i förhållande till demokratins utveckling.
Så här beskriver SD demokrati i principprogrammet:
Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket.
Detta är ett inlindat sätt att säga att alla medborgare i ett land inte kan vara en del av demokratin. Enligt SD tillhör inte alla människor som bor och är medborgare i ett land kategorin ”folket”. När SD:s partisekreterare, och riksdagens andra vice talman, Björn Söder 2014 intervjuades i DN av Niklas Orrenius underströk han också det som står i principprogrammet: ”För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket”. Därefter förtydligade han att till exempel ”samer, tornedalingar, judar, kurder och araber kan vara svenska medborgare” men ”tillhör inte den svenska nationen”. Orrenius frågade då specifikt ”Kan man inte vara både jude och svensk, samtidigt?” Varpå Söder svarade att ”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet”.
Som SD uttrycker det med sin ”anpassade retorik” så blir det ”i längden mycket problematiskt att upprätthålla” demokratin med alla dessa olika ”ickesvenska folk”. ”I längden”, i framtiden och med SD vid makten kan man alltså räkna med inskränkningar här.
Vem är då svensk ? – alltså en sådan person som kan få fortsätta att vara en del av demokratin. Jo enligt principprogrammet finns det två typer av svenskhet: infödd svensk eller assimilerad svensk.
Som ”infödd svensk” räknas ”den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”. Observera att det inte räcker att vara adopterad. Du måste dessutom vara adopterad i ”tidig ålder” och av föräldrar med ”nordisk identitet”. Annars är du alltså inte svensk.
Som ”assimilerad svensk” räknas den ”med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation”. Vad som är ”flytande svenska” definieras inte. Programmet accepterar inte att en person faktiskt kan uppfatta sig ha flera identiteter som till exempel både jude och svensk. Vad som är ”den svenska kulturen” som man ska leva efter eller vad det innebär att ”se den svenska historien som sin egen” definieras inte heller. Under talet om ”lojalitet med den egna nationen” kan mycket rymmas. Det har det också gjort genom historien när auktoritära härskare använt det för att tilltvinga sig okritisk lojalitet. Det oklara och tänjbara lojalitetsbegreppet är ytterligare ett effektivt instrument i händerna på en auktoritär regim.
Helt klart är att det med SD:s definitioner är många människor som på ett tänjbart sätt kan definieras som ”problem för demokratin” och därmed exkluderas och motivera inskränkningar i demokratin.
När jag läser detta principprogram undrar jag naturligtvis över hur jag själv eller människor med liknande åsikter som jag passar in här, oavsett om vi är infödda eller assimilerade. Sådana som inte ser flera nationella eller andra identiteter som ett problem, sådana som inte funderar över ifall de lever efter ”den svenska kulturen”, sådana som tycker att kunskap om historien är viktig men inte nödvändigtvis ser den svenska historien som ”sin egen”, sådana som misstror begrepp som lojalitet mot nationen. Vi ligger illa till. Och naturligtvis avhandlas vi också i principprogrammet:
På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.
Ja här finns instrumenten för att utestänga ytterligare människor med fel åsikter dolt under en slöja av ”lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Vi är nog helt enkelt ganska många som är sådana som gör att ”att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla” ifall SD får makten.
Så ge dem inte chansen. Det kan kosta mycket för många människor.
PS: Ett aktuellt exempel på en svensk variant av Fidesz odemokratiska kultursyn var Åkessons öppenhjärtiga åsikter om/angrepp på radions P3, som enligt SD-ledaren borde läggas ner.
Kan vi inte visa kärlek på Alingsås gator istället. Vi skulle kunna ha händer som omfamnar varandra i olika färger eller hjärtan.
Sverigedemokraten Zandra Pettersson
Med anledning av ett aktuellt beslut i Alingsås återanvänder jag delar av ett blogginlägg från mars 2014 med tillägg om diskussionen i Alingsås:
Betrakta denna bild från 1985:
Kanske är du tillräckligt gammal för att minnas händelsen. Men om du inte är det eller om du försöker bortse från vad du vet om bilden: vad ser du?
Ser du en galen och våldsam kvinna som med en handväska som tillhygge angriper en stackars skallig man bakifrån?
Det ser ju i alla fall inte just i den stund då vi ser bilden ut som om kvinnan är attackerad och behöver sätta sig till motvärn. Eller?
I denna tid då det verkar bli svårare och svårare att skilja på olika sorters våld och att se vilka som är de verkligt farliga skurkarna tror jag att denna bild från 1985 har mer att säga oss än någonsin.
Jag kan inte minnas någon som räknade sig till de demokratiska krafterna som då 1985 tog avstånd från kvinnans handling eller såg henne som en värre eller åtminstone lika vedervärdig figur som den skallige mannen. Det hade naturligtvis att göra med det vi visste eller fick veta:
Vi visste att mannen var en demonstrerande nazist.
Vi visste vad nazism betydde, kände till den nationalsocialistiska ideologi där våld är en framträdande avgörande och ständigt närvarande del. Vi ansåg att nazismens brott inte fick glömmas.
Vi visste att kvinnan med handväskan som tillhygge själv var överlevande från de nazistiska koncentrationslägren och att hon angrep en vålnad från sitt förflutna.
Detta gjorde att vi både kunde förstå och sympatisera med hennes handling. Vi kunde se den som ett uttryck för mod och civilkurage. Det var viktigare än bedömningen av det ”taktiska”, ”korrekta” eller ”lämpliga” i hennes handling.
Idag kan nazistiskt våld mot människor som demonstrerar på kvinnodagen i dominerande medier beskrivas som ”våld mellan olika grupper”.
Och i det galna debattprogrammet ”Debatt” på TV, där den som skriker högst får tala mest, kunde vi häromkvällen se och höra hur den som talar om rätten till motvärn (mot nazistvåld) av debattmotståndarna framställs som en lika ful fisk som de våldsamma nazisterna.
Det pågår en normaliseringsprocess bland dominerande svenska politiker och media när det gäller synen på nazism och fascism. Men det finns undantag och motvikter. Uppsalas liberala dagstidning UNT tycker jag har varit en sådan konsekvent motkraft under många år. Det kan jag säga trots att jag själv inte är liberal. Men jag kan se skillnader. Och jag tycker att dessa skillnader är viktiga.
_________________________________________________
Så skrev jag alltså i mars 2014. Tyvärr har inte de tendenser som jag skrev om där upphört.
En konstnär som heter Susanna Arwin gjorde en staty som skildrade denna händelsen i Växjö 1985: ”Med handväskan som vapen”. Den ser ut så här:
Den blev mycket omdebatterad. Dessutom nobbades den både i Växjö kommun och i flera andra kommuner. Men nu har den alltså tagits emot (som en donation) i Alingsås kommun. Detta har inte skett utan lokalt motstånd. Även bland politikerna i den nämnd som beslutade i frågan var 4 av 13 emot statyn. Yttrandet ovan från sverigedemokraten Zandra Pettersson om kärlek och ”händer som omfamnar varandra i olika färger eller hjärtan” känns svårt att läsa. Hon representerar ju ett parti där hat, hot eller öppet våld ständigt pyser ut, trots Jimmy – ”jag vet inte” – Åkessons alla dementier. Kanske några bilder skulle behövas?
För oss andra har SD ju mera framstått så härsom på bilden till vänster:
Partiföreträdaren Eric Almqvist med järnrör blir nog aldrig staty. Dessutom känns den långt från talet om ”omfamnande händer”:
Almqvist med järnrör
Tidigare ville SD se sig själva på det här viset:
Men när det gäller kärleksfulla händer så är det enda som kommer i mitt huvud denna affisch från det tyska NSDAP från 1930-talet. Kanske är det något i den vägen som Pettersson tänker sig?
PS: Efter att jag skrev ovanstående artikel (som var en omarbetning/komplettering av artikel från 2014) har jag nåtts av ytterligare synpunkter och informationer.
Ett argument mot själva statyn har handlat om hänsyn till kvinnan och hennes familj. Karolin Lundström har tagit upp det i kommentarsfältet här nedan. Jag kan förstå det argumentet. Men jag tycker att kulturhusets argument om att det inte är ett porträtt utan en handling och en symbol ändå håller.
Jag har också nåtts av en Expressenartikel där man hävdar att Danuta, som kvinnan hette, inte själv upplevt nazismens fasor. Men där framgår att hennes mor gjort det och drabbats mycket hårt personligen. Dottern Danuta dottern drabbades indirekt av nazisternas maktutövning då hennes mor for illa. Hon hade alltså ändå starka personliga skäl att både känna fasa, fruktan och avsky för nazismen. Jag tycker alltså inte att det förändrar saken på ett grundläggande vis. Men fakta ska vara korrekta.
Och min huvudpoäng handlade om SD:s hyckleri och självsyn.
Att tycka om någon innebär väl för de flesta att tycka om en person som den är. Men vi förändras och vänskap kan ta slut. Vi brukar då sällan säga att vi tycker om någon för något som den var om vi nu starkt ogillar hur den har blivit. Det brukar för det mesta istället leda till att vi går skilda vägar.
Men är det kanske annorlunda med ett land? Jag funderar över det med anledning av sverigedemokraternas senaste utspel då de skrev i en amerikansk tidning att Trump hade helt rätt om landet Sverige.
Det är ju knepigare att vara vän med ett helt land. Men SD kallar sig ju själva för ”sverigevänner”. Fast det är ju mycket svårt att uppfatta att de tycker om Sverige som det blivit och är idag. Om någon är ens vän så brukar man ju beskriva den i huvudsak positivt inför andra. Man brukar definitivt inte högljutt snacka skit om sina vänner bland andra. De ”sverigevänliga” känslorna tycks alltså minst sagt svala när det gäller det faktiskt existerande Sverige. Däremot säger man sig tycka om ett Sverige så som det var, eller åtminstone så som man själva beskriver att det var.
Det är alltså ett svunnet Sverige SD tycker om? Frågan är vilket. Att de skulle ha tyckt om Sverige på den tiden då välfärdssamhället byggdes upp, klassklyftorna minskade och där arbetarrörelsens värderingar i högre grad än idag påverkade utvecklingen är inte ett dugg sannolikt. Det räcker med att se hur de i alla väsentliga beslut i riksdagen röstat med högern för motsatsen.
Två aktuella exempel just nu visar samma sak:
Ska vi ta bort vinsterna i välfärden så att skattepengarna används till det som de är avsedda för eller ska vi fortsätta och bryta ner välfärdssamhället?
Ska vi få bort lex Laval och möjligheten till lönedumpning eller ska vi låta arbetsgivarna fortsätta försämra villkoren på svensk arbetsmarknad?
I det första exemplet var SD före valet mot vinstläckaget (precis som majoriteten av folket) men efter valet och kontakter med näringslivets företrädare har de tagit ställning för fortsatta läckage till skatteparadisen.
I det andra exemplet håller de också – som det verkar – på att svänga till att även här förenas med kapitalägarna.
Löntagarvänliga är SD definitivt inte och det land de tycker om är i alla fall inte det faktiskt existerande Sverige.
Det Sverige som SD skulle gilla är snarare Sverige i början av 1900-talet, innan demokratins genombrott, innan välfärd och modernisering. På den tiden då kungen, kyrkan, armén och överklassen hade makten helt i sin hand. Dessa potentater brukade också prata i hela folkets namn.
Jag läser i tidningen att SD-ledaren Jimmie Åkesson talat inför några hundra åhörare på Långholmen i Stockholm. Åkesson sa där enligt TT att ”Sverige genomgår just nu den värsta och djupaste samhällskrisen i modern tid där splittring och polarisering sliter sönder landet”.
Att vi idag är ett mer splittrat folk än på länge är nog sant. Till exempel har väl aldrig polariseringen i tankarna mellan dem som frivilligt och i praktisk handling vill hjälpa människor på flykt och dem som bränner ner de förläggningar som flyktingar anvisats, varit större. Men att SD själva på något sätt bidragit till denna ” splittring och polarisering” höll inte Åkesson med om. Konflikten handlade enligt honom om ”huruvida du sköter dig eller inte och om du vill vara en del av det svenska samhället”.
Å ena sidan har vi alltså enligt Åkesson den grupp som sköter sig och vill vara en del av samhället å andra sidan några som inte sköter sig och inte vill vara en del av samhället. Vi kan här för en stund bortse från att det för SD har en speciell ideologisk betydelse att betona just ”det svenska” när man talar om samhället. Samhället som vi antingen skötsamt deltar i eller saboterar kan ju inte vara något annat än det som omger oss, samhället i landet Sverige.
Den stora majoriteten av människor i vårt samhälle måste man väl betrakta som skötsamma och ansvarstagande. De flesta av oss jobbar, betalar skatt och sköter oss så gott vi kan. Vi vill också vara en del av samhället. Men en hel del människor har inte något jobb att gå till. I de allra flesta fall är inte detta deras eget fel. Det gör dem inte mindre skötsamma eller ansvarstagande. Det är främst en brist hos samhället som inte kan organisera de flesta människor i alla de verksamheter som behövs. Även de flesta av de sjuka eller arbetslösa vill sköta sig och vara en del av samhället.
Vilka är det då som inte sköter sig och ställer sig utanför samhället? Det finns naturligtvis en del olika grupper man kan sikta på. Enstaka myglare eller olika kriminella till exempel. Märkligt nog hittar vi en hel del av dessa som medlemmar i Åkessons parti även om det inte är någon betydelsefull grupp i samhället. Men en grupp som man aldrig hör SD hetsa mot är den superrika överklassen som verkligen ställer sig utanför och alls inte sköter sig eller vill vara med och betala de skatter som behövs för det gemensamma samhället. Det är en grupp som blev lite mera synlig i samband med avslöjandena om skattesmitandet till skatteparadiset Panama (läs tidigare blogginlägg). Denna oskötsamma grupp som ställer sig utanför samhället har istället SD gött genom sina beslut i riksdagen. SD har gett den här gruppen kraftiga skattesänkningar och olika typer av subventioner och bidrag (avdragsmöjligheter). För detta visar dessa rika inte någon tacksamhet mot samhället. Istället vill de ha ännu mer och bidra ännu mindre. Men gentemot SD och Jimmie Åkesson sänder de säkert en tacksam tanke.
Som vanligt med SD så handlar det om att sparka neråt och slicka uppåt. Om vi ska komma framåt mot ett bättre samhälle för de flesta av oss så måste vi göra ungefär tvärtom, alla vi skötsamma.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 