Klimatpolitiska rådet är regeringens oberoende expertråd som ska granska regeringens klimatpolitik.

Häromveckan kom de ut med en rapport där de slår fast att:

Den politik som den nya regeringen hittills presenterat är inte tillräcklig för att nå klimatmålen för år 2030. I stället för att snabbt minska utsläppen kommer hittills beslutade och aviserade förändringar tvärtom, också enligt regeringens egen bedömning, att i närtid öka utsläppen. Det gäller framför allt från inrikes transporter och arbetsmaskiner.

”Inte tillräcklig” är en mycket snäll värdering av en ”klimatpolitik” som leder till ökade utsläpp. Den senaste rapporten från IPCC konstaterar att det fortfarande globalt investeras mer i fossila bränslen än i klimatomställningen och att de kommande sju åren är helt avgörande för möjligheten att vända klimatkrisen. Mot bakgrund av detta känns det riktigare att kalla den svenska regeringens politik för katastrofal.

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) säger om rapporten från Klimatpolitiska rådet att ”Regeringen delar helt bilden om att det går för långsamt”. Men regeringens politik går inte ”för långsamt”, den rör sig åt fel håll. Samtidigt hävdar ministern att regeringen kommer besluta om ”långsiktiga satsningar som leder till minskade utsläpp under mandatperioden”. Det känns inte förtroendeingivande.

Det från Timbro avknoppade Näringslivets Medieinstitut tycker att medierna varit ensidiga och taskiga mot Klimatministern. De skriver att:

Klimatminister Romina Pourmokhtari står i media närmast ensam som försvarare mot Klimatpolitiska rådets kritik av klimatpolitiken. Samtidigt ges ett antal företrädare för oppositionen, ett antal miljöaktivister och ytterligare några akademiker utrymme att förstärka kritiken. Slagsidan är massiv.

Att Pourmokhtari ser ut att stå ensam är lätt att hålla med om. Frågan är väl om det bara ”ser ut” så, med tanke på styrkeförhållandena inom regeringen och i förhållande till skuggkabinettet i SD. Annars är det kul att höra språkrör för ”näringslivet” klaga på ”massiv slagsida” när de för en gångs skull inte dominerar en fråga i medierna.

En intressant sak är också att det uppenbarligen finns olika intressen och riktningar inom kapitalägarklassen när det gäller klimatomställningen. Enkelt uttryckt som en motsättning mellan dem som surrar sig fast vid fossilkapitalet och dem som vill satsa på nya energislag.

Även tunga företag som t ex Scania och branschorganisationer är kritiska till regeringens klimatpolitik och Svenskt Näringsliv presenterar ett startprogram för mer vindkraft i Sverige. Där skriver man om ”beslut som behöver fattas av en regering som vill ta ansvar för att säkra vindkraftens del i ett fungerande kraftsystem” och om att ”Ett utbyggt energisystem (där ”vindkraften måste ha en bärande roll”) är ”avgörande för Sveriges konkurrenskraft”.

Det är samma tongångar som i en artikel i Aftonbladet från 7 september skriven av representanter för ”över 200 små, medelstora och stora bolag, som tillsammans omsätter över 1 000 miljarder svenska kronor”. De krävde att Sverige skulle gå före i klimatomställningen men menade att det då krävdes ”både incitament och tuffare regleringar” från politikerna ”eftersom sådana krav gör oss bättre”.

I valrörelsen gick Kristdemokraterna till hårt angrepp mot en utbyggnad av vindkraften. Då var budskapet: ”Sätt stopp för MP:s stålskogar av vindkraft”. Men Ebba Busch är ju en politiker som har en stor förmåga att svänga utan att låtsas om vad hon tidigare sagt. Och nu verkar hon lyssna mer på direktörerna i vindkraftsfrågan.

Men regeringens största parti (sd), som styr utan att behöva ta ansvar, har en helt annan inriktning. De menar att ”Sverige inte ska anstränga sig för att nå klimatneutralitet 2045”. I en intervju med Sveriges Radio den 25 mars säger sd:s klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen att de ”vill istället rikta fokus mot att få ned utsläppen i andra länder”. Dessutom är 1,5-graders-målet ”fullständigt orealistiskt” enligt Kinnunen: ”Nu ligger vi snarare på en bana mot någonstans mellan 2-3 grader”. Något som inte tycks bekymra Kinnunen alls.

Och medan Klimatminister Romina Pourmokhtari säger att satsningar för att få ned utsläppen kommer ske under mandatperioden har Kinnunen sagt att ”Det har av någon anledning inte fungerat med miljöministern”. Han menar att sd på sikt måste sitta i regeringen: ”Det är komplext att dels vara med i processerna i regeringskansliet och dels bedriva oppositionspolitik”.

Medan de formella regeringspartierna representerar den politik som Rockström och Earth4All kallar ”för lite och för sent” så står SD för både förnekande av vetenskap (mer extremt hos några företrädare som Elsa Widding) och en kurs som innebär att i stort sett inte göra någonting åt klimatkrisen inom Sveriges gränser. Framtiden kommer utvisa ifall detta kommer krocka med delar av näringslivet och de formellt regerande partierna. Även om vi skulle behöva så mycket mer, ja det ”Jättesprång” som Earth4All förordar så får vi ändå hoppas att en sådan krock sker snart. Men vi behöver mycket mer.