Klimatet, valet och röstandet

I jättelandet Pakistan med 221 miljoner invånare ligger en tredjedel av landytan under vatten. Vägar och broar har spolats bort, odlingsmarker har utplånats och hela samhällen är översvämmade. 33 miljoner människor har tvingats lämna sina hem.

I Europa har vi istället uttorkade floder efter en sommar med extrem hetta och skogsbränder. Det är olika uttryck för extremväder som är en del av klimatkrisen.

I ett nyhetsbrev från AMNESTY INTERNATIONAL 26 augusti understryker man att ”klimatkrisen är här nu. Vi lever mitt i den”:

Samtidigt är den värmebölja vi just upplevt en västanfläkt jämfört med hur det kommer att bli framöver, om det är forskarna överens. Men vi drabbas inte alla lika hårt. Ny forskning visar inte bara att de mest sårbara samhällsgrupperna påverkas oproportionerligt hårt av klimatrelaterade värmeböljor och översvämningar, utan också att socioekonomiskt utsatta bostadsområden glöms bort när Sverige ställer om.

För som det också står i nyhetsbrevet: ”Hanteringen av klimatkrisen måste vara rättvis och rättighetsbaserad. Omställningen får inte förvärra redan existerande ojämlikheter.”

Det är en oerhört viktig sak att framhålla. Det handlar inte bara om moral. Det handlar också om att det är det enda tänkbara sättet att få med jordens befolkningsmajoritet, som minst har orsakat klimatkrisen genom sina utsläpp, men mest drabbas av dess konsekvenser. Det gäller i Sverige, men det gäller framförallt globalt.

Valet och klimatet

Trots detta är –  som AMNESTY skriver –  ”rättviseaspekten märkligt frånvarande i klimatdebatten inför valet den 11 september.”

Ännu skarpare är de 1 944 forskare och anställda från 45 svenska lärosäten och forskningsinstitut som skrev i Aftonbladet den 25 augusti (läs gärna hela artikeln sen):

Som forskare och medborgare är vi arga och förtvivlade över den senaste tidens utveckling. Vi ser hur en majoritet av våra politiska partier överger klimatpolitiken och i stället föreslår eller genomför politik som går stick i stäv med Parisavtalet och Sveriges klimat- och miljömål.

Forskarna hänvisar till forskarnätverket Researchers Desk som har räknat på partiernas klimatmål. De kom fram till att sex av åtta partier helt missar Parisavtalets 1,5-gradersmål där hänsyn tagits till avtalets rättviseaspekt. De sex partierna var (det skrev inte forskarna i artikeln): sverigedemokraterna, moderaterna, kristdemokraterna, liberalerna, centern och socialdemokraterna. De övriga två kan ni då räkna ut själva vilka de var…

Forskarna bakom artikeln framhåller också liksom Amnesty rättviseaspekten:

Resursutnyttjandet är dessutom extremt ojämlikt fördelat både mellan och inom världens länder. Forskare och internationella organisationer har påpekat att världens rikaste tiondel, där majoriteten av Sveriges befolkning ingår, och som står för cirka 50 procent av de globala utsläppen, behöver ändra sin livsstil och drastiskt minska sina utsläpp.

För det krävs en genomgripande omställning av hela vårt samhälle.

De skriver också:

Många politiker ser ny teknik som lösningen på samhällets omställning, men forskningen visar tydligt att en stor del av omställningen måste ske genom att vi ändrar våra beteenden: konsumerar mindre, flyger mindre, äter mindre kött. Det krävs både personliga och strukturella förändringar.

Att det är ”både och”, både personligt och strukturellt, inte bara det ena, är lika sant som viktigt. Men tyvärr är det något som även Vänsterpartiets nuvarande partiledare varit mycket ovillig att erkänna i  TV- eller radio-intervjuer. För visst är det så att omställningen måste vara rättvis inom Sverige och att de rikaste måste förändra sin livsstil mest. Men i ett globalt perspektiv tillhör (som forskarna skriver) även de flesta av oss som inte har de högsta inkomsterna i Sverige de stora utsläpparna i världen. Naturligtvis måste politiken gå före och göra det lättare att ”göra rätt”. Att till exempel underlätta möjligheterna att färdas med andra alternativ än bil, genom utbyggnad och billigare eller gratis kollektivtrafik. Men att som individer göra det vi kan redan nu är inte oviktigt. Det ska inte förringas. Det är dessutom en del i att förändra våra tänkesätt i den nödvändiga omställningen. Det uttrycks också bättre i Vänsterpartiets valplattform än av partiledaren i intervjuer:

Att som individ försöka minska sin klimat- och miljöpåverkan är bra, men det kommer aldrig att räcka. Vi måste ta oss an klimatkrisen som samhälle. Mycket av det vi konsumerar behöver vi för att leva bra liv – mat, kläder, boende och resor – men sättet sakerna och energin framställs på behöver ändras. För de flesta av oss sker en stor del av konsumtionen och resandet för att hållbara alternativ saknas. 

(s. 5 i Vänsterpartiets valplattform, antagen på kongress i februari 2022)

Politiker som är ärliga bör inte heller ge sken av att omställningen till ett rättvist och fossilfritt samhälle kan ske utan livsstilsförändringar för oss. Förändringar som innebär att vi avstår något. Men som inte nödvändigtvis behöver innebära att vi lever sämre liv. Kanske tvärtom. Mera liv, färre prylar.

Att rösta

Valet den 11 september handlar tyvärr väldigt lite om klimatkrisen och ännu mindre om rättvisa. Dessutom är det väl så att för många av oss handlar det mest om att det inte ska bli ännu värre. Då gäller frågan om ifall vi ska få en regering där SD har ett ännu större inflytande över rikspolitiken, eller inte. En situation med mer repression, minskad demokrati, ännu mer rasism och absolut inga som helst åtgärder mot klimatkrisen. Att rösta är därför viktigare än på mycket länge.

En del på vänstersidan. som till exempel Jan Guillou, har uttryckt att eftersom det finns risk för att Miljöpartiet inte skulle klara fyra-procent-spärren så borde vi ”stödrösta” för att säkra en majoritet mot det blåbruna gänget.

Jag känner också de som i likhet med mig blivit besvikna på Vänsterpartiets partiledning. Det gäller då både en sådan sak som ställningstagandet i bensinfrågan som sättet att formulerat sig kring omställningen, där det verkar som om det bara handlar om att massivt investera i fossilfritt och energibesparingar, men inte alls om förändring av konsumtionsmönster och livsstil.

En del har av detta också dragit slutsatsen att de nu ska rösta på Miljöpartiet. Jag håller inte med dem om den slutsatsen.

Jag  har liten förståelse för tanken på att ”stödrösta” för att hjälpa ett parti över spärren. Eftersom vi inte röstar i grupp så är det ju omöjligt att veta ifall ”stödrösten” kanske i alla fall är bortkastad, eftersom partiet ändå inte klarade spärren. Men om vi ska se till dessa ständiga opinionsmätningar som vi nås av varje dag så verkar beteendet att stödrösta fungera för Miljöpartiet som nu ligger över spärren i mätningarna. Det tycks alltså för närvarande inte ens ”behövas” fler stödröster till Miljöpartiet.

Men framförallt skulle jag inte rösta på Miljöpartiet av politiska skäl. Att kritik kan riktas mot Vänsterpartiets ledning – som uttrycker sig sämre i klimatfrågorna än de antagna programmen – innebär inte att Miljöpartiet plötsligt blir det perfekta partiet. När det gäller att inte konsekvent stå för klimat- och miljökamp så finns det en hel del att minnas när det gäller Miljöpartiet. Några exempel:

Vi kan minnas hur partiet talade för att Vattenfalls kolgruvor i Tyskland skulle stängas, för att sedan i regeringsställning istället vara med på sälja dem. Och i regeringsställning ställde sig Miljöpartiet också bakom de klimatskadliga motorvägsbyggena Förbifart Stockholm och Tvärförbindelse Södertörn liksom fossilgasterminalen i Göteborg. Man var också med och drev igenom 16 miljarder kronor i ökade subventioner till flygindustrin under pandemin.

Dessutom är det svårt att som socialist lita på Miljöpartiet. Då tänker jag inte bara på deras samarbeta med högern i Stockholms kommun som hör till det mer extrema, utan håller mig till rikspolitiken. Där räcker det att minnas den extrema högerpolitik som blev resultatet av det s.k. Januariavtalet som Miljöpartiet ingick med S+L+C. För oss som vill minska klyftorna och stärka välfärden så är helt enkelt inte Miljöpartiet ett parti att lita på.

PS: Till medlemmar, sympatisörer och intresserade av Vänsterpartiet vill jag påminna om det Ekologiskt ekonomiska program som antogs av kongressen 2016. Läs det. Det är bra även om det också skulle behöva uppdateras på en del punkter.

”Invandrarna” eller ”de rika”?

Jag lyssnade på P1-morgonens partiledarintervju med Liberalernas Johan Pehrson. Han fick frågor om deras (nya) relation till SD. Som vanligt bland s.k. liberaler så kan Pehrson inte prata om SD utan att blanda in V. Han använder då uttrycket ”ytterkantspartier” och säger att på ”den ena kanten anser man att det är invandrarnas fel medan man på den andra kanten (alltså V) anser att det är de rikas fel”. Jag funderar på den saken. Är det så? Stämmer jämförelsen?

SD

Naturligtvis kan man säga om SD att deras udd alltid på alla möjliga områden riktas mot människor som invandrat eller barn till dem som invandrat. Visserligen tog SD bort det mystiska begreppet ”nedärvd essens” ur partiprogrammet 2019. Men det är deras syn på nation och demokrati som är det utmärkande. De skriver till exempel i partiprogrammet att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. De delar upp oss och ställer oss emot varandra utifrån sin syn på vad folket är. Dessutom kan enligt partiprogrammet ”man även som infödd svensk upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Detta ”upphörande” handlar alltså även om synen på demokrati.

Men Vänstern då?

Anser Vänstern på samma sätt att ”de rika” ska upphöra att tillhöra nationen, att de ska fråntas sitt medborgarskap och sina demokratiska rättigheter? Nej det finns det ingen grund för att påstå. När Vänstern kritiserar orättvisor i samhället så handlar det inte om att göra några till syndabockar utan om att förändra strukturer.

”De rika”

Det finns stora skillnader när det gäller löner. Men de verkligt stora skillnaderna handlar om inkomster från kapital.

År 2020 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 342 miljarder. För att förstå storleken så kan det jämföras med de totala arbetsinkomsterna från vanlig lön som uppgick till drygt 2 000 miljarder kronor.

De tio procent rikaste tog hand om 95 procent av kapitalinkomsterna. Den allra rikaste procenten av befolkningen tog hand om 201 miljarder, alltså 59 procent.

Inom den här gruppen har 40 – 50 procent ärvt sina rikedomar. År 2017 ärvdes totalt 376 miljarder i Sverige. Och tydligen gäller bristen på ”social rörlighet” allra mest inom den allra rikaste promillen, den grupp som ensam tar hand om en fjärdedel av kapitalinkomsterna.

Är detta ett problem?

Jag tänker att det finns åtminstone två viktiga problem med dessa mycket ojämnt fördelade tillgångar. Det ena handlar om rättvisa och det andra handlar om demokrati.

När det gäller rättvisan så menar jag inte rättvisa för rättvisans skull. Naturligtvis är det upprörande med dessa orimliga ökande klyftor. Då kan jag tänka som miljardären Sverker Lerheden som sa: ”Vid finanskrisen 2008 gödslades det med pengar över oss bemedlade. Det är konstigt att det inte blivit revolution”.

argumentsamling

Men en rättvisare fördelning är framförallt förnuftigt. Dels för att många undersökningar visat att mer jämlika samhällen har färre typer av problem inom befolkningen, men också för att det blir allt tydligare att resurserna inte är oändliga.

Rättvis fördelning av resurser

Jag läser en intressant artikel om detta i Aftonbladet av forskarna Oksana Mont och Carl Dalhammar. De skriver bland annat (läs gärna hela deras artikel):

En hållbar konsumtionsnivå måste respektera de planetära gränserna och ligga i linje med uppsatta klimatmål, samtidigt som konsumtionen hos de fattigaste delarna av jordens befolkning behöver öka för att de ska kunna leva ett värdigt liv.

Klimatpåverkan från svensk konsumtion består dels av klimatpåverkan från aktiviteter i Sverige, dels av klimatpåverkan från svensk konsumtion som sker i utlandet, där många varor tillverkas.

De argumenterar för att det inte räcker med att konsumera mer effektivt eller annorlunda utan att det också behövs en ”absolut minskning i konsumtionsnivåer av varor och tjänster som leder till minskning i miljömässig och social påverkan…”

Eftersom det är så att de rikaste också står för den allra största konsumtionen och den som tär mest på våra resurser så blir slutsatsen att:

allt fler forskare framför budskapet att konsumtionen från de rikaste individerna måste minska så att fattiga kan få möjlighet att konsumera mer för att kunna nå en tillräcklig nivå.

Detta gäller såväl globalt som nationellt. Omställningen kräver att vi minskar de skyhöga klyftorna i Sverige såväl som i världen. Omställningen är inte heller möjlig om den inte upplevs som rättvis.

Makten och demokratin

Men det är också så att med stor rikedom följer stor makt. En stor makt som ofta står utanför demokratins inflytande eller som, ännu värre, har makt över demokratins beslutsfattare på ett sätt som de flesta väljare inte har. Det handlar om beslut när det gäller rikedomens användning: vad ska produceras och hur ska det produceras. En större del av medborgarna måste få bli delaktiga i den typen av beslut. Det kan ske både genom politiken och genom inflytande som anställd i olika företag.

Därför är det viktigt att på olika sätt minska klyftorna och demokratisera ägandet.

Men för att återvända till Johan Pehrson. Att bryta ner klassamhället och demokratisera ägandet handlar inte om att ”det är de rikas fel”. Jag har inte ens hört eller läst  några som pekar ut de rika i Danderyd (en del av Djursholms kommun med 9 300 invånare varav en mycket stor andel extremt rika) som ett problem, att de borde ”integreras” till exempel, trots att det är ett extremt segregerat område.

De rika handlar naturligtvis utifrån sina egna klassintressen, inom ett givet ekonomiskt system. Även de som i likhet med miljardären Sverker Lerheden ser problemen. En politik för minskade klyftor och ekonomisk demokrati hotar inte de rika varken till livet eller när det gäller deras medborgerliga rättigheter. Däremot skulle de naturligtvis förlora fördelar och privilegier på samma sätt som överheten gjorde då den allmänna rösträtten infördes.

COP26, Sverige och omställningen

I Glasgow pågår klimatkonferensen COP26. Ledarna för världens länder har bland annat  hittills lovat att stoppa avskogningen, att fasa ut kolen och minska metangasutsläppen. Viktiga åtgärder och SVT kallar dem för ”stora steg framåt”. Men är dessa löften värda något? Det har ju varit många konferenser och beslut tidigare utan att löften infriats. Greta Thunberg kallar konferensen för ”ett marknadsföringsevenemang där de som påverkas allra mest av klimatförändringarna inte får komma till tals”, en ”global greenwash-festival”.

Samtidigt som det är svårt att inte häpna över klyftan mellan de stora orden från de statsledare som talar och de faktiska handlingarna (som inte bara är bristfälliga utan ofta går åt helt fel håll), så tänker jag – i denna fråga liksom i många andra – att jag ändå föredrar hycklare framför cyniker. Hellre löften än förnekande. Det är en uppfattning som förstärkts hos mig sedan politiker som Trump började dyka upp på den politiska scenen. Hos dessa cyniker finns inget hopp alls, de förnekar i varierande grad själva problemet. Med hycklarna är det däremot så att de inte bara förstått problemet utan framförallt att de förstått att de som de hoppas ska välja eller stödja dem har förstått problemet. Alla de olika folkliga gräsrots-rörelserna mot krisen för klimatet och miljön är avgörande om vi ska lyckas. Men även fast vi naturligtvis skulle behöva byta ut de flesta av de nuvarande ledarna så kommer vi inte undan den politiska nivån, där makten att ta de avgörande besluten finns.

Om vi ska lyckas att hindra fortsatt upphettning av jorden så måste all fossil energi stanna kvar i jorden. På den högsta politiska nivån behövs beslut om globalt förbud mot ny exploatering och prospektering av fossil energi som olja, kol och naturgas liksom förbud mot fossila subventioner.

Det behövs också beslut på den politiska nivån som innebär att de rika länderna nu genomför det som de lovat i form av stöd till klimatfinansiering i utvecklingsländer. Det är inte bara en fråga om rättvisa utan också helt nödvändigt eftersom utsläppen inte bryr sig om nationsgränser.

De folkliga rörelserna kan och måste driva på för den här typen av beslut. Men besluten kan i slutändan bara fattas av dem som har den politiska makten. Att genomföra besluten kommer dessutom inte kunna ske utan konflikt med delar av den ekonomiska makten, de delar som består av fossilkapitalet.

Vi måste kräva att de ledare vi nu har går före i denna kamp.

Hur är det då i Sverige, ligger vi ”före”?

Sedan 2008 har, enligt Naturvårdsverket, de totala konsumtionsbaserade utsläppen i Sverige minskat med 16 procent fram till år 2019. Från totalt 110 miljoner ton till 93 miljoner ton växthusgaser (se graf). Under pandemiåret 2020 minskade de ytterligare, men nu är de på väg upp igen enligt SCB.

93 miljoner ton, det är cirka 9 ton per person och år. Av dessa utsläpp uppstår 63 procent i andra länder till följd av svensk konsumtion.

Jag tycker det är viktigt att vid jämförelser tala om utsläpp per capita, annars blir inte jämförelserna mellan olika länder rättvisande. Men ett problem här är att de jämförelser som finns mellan olika länder bara räknar utsläpp inom respektive land, så kallade territoriella utsläpp. Då framstår ett land som Sverige som mycket mer framgångsrikt i omställningen än det faktiskt är. Det enda sättet jag sett för att göra mer rättvisande jämförelser är att mäta det ekologiska fotavtrycket. Jag hittade en karta över detta på Folkbildning Klimat. De förklarar det så här:

Det ekologiska fotavtrycket tar hänsyn till den totala miljöbelastningen till följd av konsumtion från en genomsnittlig medborgare. I fotavtrycket ingår utsläpp av växthusgaser, landanvändning och påverkan på vattenresurser.

Nio ton per person i Sverige alltså. Men vilken nivå behöver vi komma ner till?

Jörgen Larsson, docent på Chalmers, sa till Ny Teknik 27 oktober i år att:

På sikt krävs en minskning till noll, men för att nå Parisavtalet handlar det enligt de flesta forskningsstudier om mellan 0,5 och 2,5 ton per person till 2050.

Jag vet att det finns olika beräkningar kring detta, men helt klart är att det handlar om en enorm omställning.

Men att mäta utsläpp per person innebär inte att vi kan lösa problemen genom att dra åt lika mycket allihopa. Utsläppen fördelar sig nämligen som mycket annat mycket olika mellan olika människor. Oxfam visar en hel del viktiga fakta i en studie från förra året. Så här stora är skillnaderna i Sverige till exempel mellan olika inkomstgrupper när det gäller utsläpp. Det är uppenbart att det är de rikaste som framförallt måste ändra sina koldioxidutsläpp. Begreppet ”klimaträttvisa” måste gälla även inom ett land. Men som framgår av grafen så har de rikaste istället minskat sina utsläpp mindre i procent mellan 1990 – 2015 än övriga grupper.  

De rikaste i Sverige och i världen är alltså de som måste lägga om mest. Och det effektivaste sättet är att befria dem från deras ur global och mänsklig synvinkel helt abnorma rikedomar. Men samtidigt är det så att även vi andra måste ställa om ordentligt om vi ska lyckas.

De svenska partierna och omställningen

Bland de svenska partierna står SD för den mest öppet cyniska attityden i klimatfrågan. De är numera inte totala förnekare av klimatkrisen, men deras formuleringar är avslöjande. Om Parisavtalet säger de att de ”inte motsäger sig” det men att ”vi i Sverige inte själva kan lösa världens miljöproblem”. Eftersom det inte finns någon alls som hävdar att landet Sverige ensamt ”kan lösa världens miljöproblem” så säger SD egentligen något annat med detta, nämligen att Sverige inte på något sätt ska eller kan ”gå före” vad det gäller åtgärder mot klimatkrisen. På en direkt fråga (i en undersökning på SVT) ”om det spelar någon roll ifall Sverige når de beslutade klimatmålen” svarade också SD nej (deras nya kompisar i KD svarade ”tveksamt”). SD-attityden är alltså att det vi gör inte har någon betydelse eftersom de inte tror att andra kommer göra något.

Bland en stor del av de övriga partierna är det den stora tilltron till tekniska lösningar som dominerar. Naturligtvis är tekniska lösningar som till exempel innebär att vi kan producera eller transportera fossilfritt och utan koldioxidutsläpp mycket viktiga. Men kommer det att räcka? Ett skäl till att tvivla på det är ju tidsfaktorn. Det är bråttom. Många av de nya teknikerna kommer inte kunna utvecklas och tillämpas inom den tid vi har på oss för att få ned utsläppen.

En aktuell forskningsrapport som gjorts på uppdrag från Sveriges parlamentariska miljömålsberedning svarar också nej på frågan om det räcker med tekniska lösningar. Rapporten undersöker fem scenarier med olika klimatpolitiska inriktningar och deras respektive utfall. Forskarnas slutsats är att:

En övergripande slutsats är att de sammantagna konsumtionsbaserade utsläppen som kan uppnås genom ett fokus på avancerad teknisk utveckling inte är tillräckliga för att med säkerhet ligga i linje med Parisavtalet”. (s. 5-6)

Omställningen och rörelsen

Vi måste alltså också ställa om vårt sätt att leva på ett omfattande sätt. Flera klimatdebattörer har använt jämförelsen med krigssituationer där enorma omställningar gjorts möjliga genom en kraftfull statlig politik. Jag tror det är en bra jämförelse. Om vi ser det som att vi befinner oss i en eskalerande kris där vi redan har hunnit uppleva några av dess uttryck även på nära håll (tänk på översvämningarna i somras) då blir det också tydligt att den bara kan lösas solidariskt, med ett rättviseperspektiv och genom en kraftfull och styrd mobilisering på nationell och global nivå.

Det som händer på Cop26 är viktigt oavsett vad vi tycker om de ledare som uppträder där. Men besluten kommer förmodligen vara både otillräckliga och svåra att lita på vad det gäller genomförandet. De rörelser som finns kring konferensen är oerhört viktiga. Att utveckla alla de olika rörelserna kring klimat och miljö och att bygga koalitioner kommer vara avgörande för framtiden.

Det handlar om alla de aktivister eller ursprungsbefolkningar som kämpar mot att förstöra jorden som en plats för människor att leva på, alla de olika rörelserna som Klimataktion, Jordens Vänner, organisationer som WWF eller Naturskyddsföreningen för att nämna några. Allt fler människor även i Europa drabbas och kommer att drabbas (som av översvämningarna i somras). Om de redan aktiva kan lyckas att dra med dem som direkt själva upplevt/upplever klimatkrisen så kommer det innebära att rörelsen stärks ytterligare. Om miljö- och klimatrörelsen också lyckas knyta band till fackföreningsrörelsen så kommer även det vara oerhört viktigt för att genomföra omställningen i produktionen på ett sätt som inte krockar med lönearbetarnas rätt till trygghet och nya jobb.

Hur hopplösheten stärks av Svanberg och SVT

För en vecka sedan skrev jag om den Novus-undersökning som menade att svenskarna hade en pessimistisk syn vad gäller möjligheterna att nå klimatmålen. Att ha någon sorts hopp för framtiden, en tro på att förändring till det bättre är möjlig, tror jag är viktigt för att vi tillsammans ska lyckas gå mot en bättre framtid, även när det gäller andra samhällsfrågor.

Men under den gångna veckan har jag sett två exempel på hur hoppet slås ner genom cynism eller genom att framställa det som att det inte finns några alternativ. Det finns naturligtvis och tyvärr fler exempel, men jag väljer dessa två. I dessa fall är det människor med makt som bidrar till att stärka hopplösheten och känslan av alternativlöshet.

Exemplet om skillnad på ”folk och folk”

Det ena exemplet handlar om rättvisa. Jag tror att de flesta åtminstone hoppas att vi behandlas någorlunda lika i samhället. Tänk dig till exempel att en person jobbat och tjänat pengar men ändå lyckats få ut ersättning från arbetslöshetskassan. Enligt regelverket ska den här personen då betala tillbaka pengarna. Jag tror att alla tycker att det är mycket rimligt. Tänk dig nu att personen då skulle säga att den gillar systemet med a-kassa men egentligen inte behövde ersättningen. Däremot vill den inte betala tillbaka pengarna eftersom det skulle verka som att den var emot systemet och ville protestera. Jag tror att de flesta skulle tycka att det var ett väldigt konstigt svar och en orimlig inställning.

Men nu handlar mitt exempel om en annan utbetalning, nämligen de 38 miljarder som permitteringsstödet under pandemin kostade. Stödet infördes våren 2020 och skulle enligt lag bara gå till företag med ”allvarliga ekonomiska svårigheter”. Syftet var att undvika varsel och uppsägningar.

En undersökning gjord av SVT visar nu att många storföretag gått med stora vinster men ändå mottagit stöd av staten trots att de alltså inte  hade ”allvarliga ekonomiska svårigheter”. Speciellt tre storföretag sticker ut: Volvo AB, Volvo Cars och Scania. De har mottagit 2,8 miljarder i stöd samtidigt som de gått med 43 miljarder i vinst.

Styrelseordföranden för Volvo AB, Carl-Henrik Svanberg, säger då exakt så här till SVT:

Svanberg

Vi var inte med i stödprogrammet för pengarna, utan för samarbetet mellan staten, företaget och de anställda. Att nu betala tillbaka skulle kännas som att man ”ger upp på systemet” och protestera, det vill inte vi.

Ett minst sagt provocerande och svårsmält svar från Svanberg.

Ett svar som stärker känslan av att det verkligen är skillnad på folk och folk och säkert bidrar till att öka hopplösheten hos många.

Och inte blir väl någon mer uppiggad av svaret om detta från den socialdemokratiska näringsministern Baylan, som sa:

Jag förstår att det kan sticka i ögonen på vanliga människor, när företagen blivit framgångsrika, men systemen finns för att rädda jobb och företag. Jag är glad att de lyckades.

”Sticka i ögonen” var ordet. Och Baylan förstärker här än mer känslan av hopplöshet och hjälplöshet hos en politisk makthavare i förhållande till samhällets verkliga makthavare.

Exemplet om klimatlösningar inom politiken

Häromdagen var det en sorts debattprogram på SVT om klimatfrågan och partiernas lösningar. Representanter för de åtta riksdagspartierna var där, men också några forskare och experter inom klimatområdet. Själva debatten var inte alls så plågsam att lyssna till som de normala partiledardebatterna, där de fräckaste ständigt skriker högst och avbryter. Men efter varje runda skulle experterna bedöma och ge betyg till fyra partier i taget. Att ge ett gemensamt betyg till fyra olika partier borde de flesta inse blir konstigt, de partier som är sämst i att ta itu med klimatfrågan sänker naturligtvis betyget. Och följdriktigt fick inte heller någon av panelerna godkänt av experterna.

Att göra på det här viset var mycket fegt av SVT. För hade de istället låtit experterna uttala sig om varje parti för sig så hade utslaget blivit helt annorlunda. Så skrev till exempel Naturskyddsföreningen om den undersökning de gjorde av partierna inför valet 2018 att: ”Vår granskning visar att Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill mest av alla partier”. Men att visa att det finns skillnader och att det finns partier som har en bättre politik i förhållande till klimatkrisen, det vågade uppenbarligen inte SVT.

Resultatet av denna feghet blir att man samtidigt som man sprider kunskap om klimatnödläget sänker förhoppningarna och tron på alternativa vägar framåt. Alla partier tycks ju ändå lika dåliga. Ett sätt att tänka som hittills bara gynnat den högerpopulistiska kanten. Och det är ju dessutom på den här kanten som man gått från direkt förnekande av klimatkrisen till en attityd av att vi egentligen inte kan göra något i Sverige.

Andra slutsatser

Både Svanberg och de som håller i SVT:s debattprogram har makt, om än på mycket olika sätt. Men de använder den i dessa fall på ett sätt som bidrar till att öka känslan av hopplöshet.

Men vi kan dra andra slutsatser. När vi hör det maktfullkomliga svaret från Volvo-ordföranden och det uppgivna suckandet från den socialdemokratiska ministern så kan vi tänka att detta visar att något är i grunden fel. Den här typen av exempel visar, tycker jag, att vi behöver mer av demokratisk kontroll över näringslivet om vi vill ha ett samhälle där vi alla behandlas lika och där skattepengar används på ett vettigt sätt.

Och även om det finns brister hos alla partier när det gäller att framställa allvaret i klimat- och miljökrisen och de minst sagt brådskande och mycket drastiska åtgärder som behövs, så finns det ändå väsentliga skillnader. Skillnader som är viktiga. Och tillsammans med starkare folkliga rörelser i samhället, som pressar partierna, kan de bidra till att vi tar viktiga steg åt rätt håll. Men då är det viktigt att vi känner till och ser dessa skillnader och inte tror att ”all politik är skit”. För en sådan attityd tror jag inte varken stärker rörelsen eller förbättrar oddsen i kampen för framtiden.

Coronakrisen som en möjlighet?

Jag såg häromkvällen Naomi Klein intervjuas på TV. Hon har kommit ut med en ny bok som heter ”I lågor”. Intervjuaren frågade vad hon tänkte om den nuvarande corona-krisen. Hon sa – med koppling till hennes kritik av konsumismen och den tidiga boken NO LOGO – att det hon tror folk saknar mest inte är att shoppa, utan att vi saknar andra människor. Men också att vi upplever det annorlunda som att ”vi kan höra fåglarna bättre, att det är mindre föroreningar i luften och att det är mer utrymme för fotgängare och cyklister i städerna”. Hon ville absolut inte utmåla detta som en utopi, ”för så många lider”. Däremot menade hon att en del av det som vi nu upplever är sådant som borde åstadkommas genom lagstiftning. Vi ser vad som är möjligt när man hanterar en kris som ett nödläge och lyssnar på forskarna. Hennes förhoppning var att vi skulle kunna behålla detta krismedvetande och använda det för att ta itu med klimatkrisen.

Naomi Klein tog upp de positiva miljömässiga förändringar som vi människor omedelbart kan uppleva i den nuvarande situationen. När det gäller utsläppen av växthusgaser så är det däremot inte något som vi upplever omedelbart med våra sinnen. Men även de påverkas nu när så mycket stannar av. Precis som vi har vi sett vid tidigare kriser så minskar utsläppen. Det hände under 1970-talets oljekriser, det hände i samband med sammanbrottet för det ekonomiska systemet i Sovjetunionen under början av 1990-talet, det hände vid finanskrisen 2008 och det händer nu. Men i ännu mycket större omfattning.

Enligt nyhetssajten Carbon Brief kan de fossila utsläppen av koldioxid nu krympa med mer än fyra procent under 2020, motsvarande 1,5 miljarder ton koldioxid. Enligt Rob Jackson, professor i jordsystemvetenskap vid Stanfords universitet, beräknas de globala utsläppen minska med fem procent i år. Bägge dessa mått är mer än vid några tidigare kriser. Ändå räcker inte ens detta för att nå Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5–2 grader.

På liknande sätt som Naomi Klein har en mängd svenska debattörer skrivit bra inlägg med olika vinklar som kopplar ihop förhållningssättet till corona-pandemin både med klimatkrisen och med ett ifrågasättande av hur vi över huvud taget använder och fördelar samhällets resurser.

Kris som vändning?

Vi är i en kris. Det är ett ord som missbrukats en hel del i Sverige under de senaste åren. Men det som vi nu upplever är en verklig kris. Det förnekar ingen. Själva ordet ”kris” kommer från grekiskans crisis. Jag läste någonstans att en betydelse av det är ”avgörande vändning”. Och det brukar ibland sägas att i det kinesiska språket är begreppet ”kris” sammansatt av två tecken, ett som betyder ”fara” och ett som betyder ”möjlighet”. Låt oss alltså se inte bara farorna utan också möjligheterna i de bägge parallella kriser som corona-pandemin och klimatkrisen är. Liksom  de möjligheter som öppnar sig att rusta samhället bättre inför andra typer av kriser.

När hela samhällen stänger ner och många normala aktiviteter upphör så leder det alltså till att de utsläpp som driver jordens uppvärmning (och på sikt hotar vår existens som mänsklighet) minskar. Samtidigt kan vi också uppleva andra mer direkta fördelar för miljön som till exempel renare luft. Men det är också så att olika typer av orättvisor och brister i samhället nu kommer i mycket mer uppenbar dager än innan pandemin.

Att stå rustade och beredda 

Det borde till exempel vara omöjligt att gå tillbaka till den urusla beredskap inför kriser som vi nu har på alla möjliga områden. I en vettig krisberedskap ingår, bland mycket annat, både ett statligt apotek, förkastande av ”just in time”- synen och en helt annorlunda jordbrukspolitik och djurhållning där lokal självförsörjning är målet.

Det borde också vara omöjligt att gå tillbaka till den både nedrustade och privatiserade vinstdrivna vården. Schyssta löner och arbetsförhållanden för alla dem som sliter i vården borde vara en självklarhet. Samma sak borde också gälla för äldrevården och hemtjänsten där upprustning efter många år av nedrustning (som både borgare och sossar ansvarat för och där hyckleriet hos Sveriges Busch är hårresande) måste vändas. Det handlar både om att bygga ut och att uppvärdera verksamheterna genom förbättrade arbetsförhållanden, bättre löner, mer utbildning och mer utbildad (och därmed statushöjande) personal i verksamheterna. Jämför med vikten av utbildade förskollärare inom Förskolan.

Dessa nödvändiga upprustningar är naturligtvis inte möjliga utan att synen på beskattning av oss alla, men främst av dem som har mest, ändras. Det borde inte efter denna pandemi vara möjligt att argumentera mot en via skatt välfinansierad men ej vinstdriven välfärd.

Att ta itu med klimatkrisen

Det nuvarande sättet att leva och organisera våra samhällen innebär som alla numera borde veta både vansinnig miljöförstöring, utrotande av djur och växter och ökande utsläpp av växthusgaser. Lösningen är naturligtvis inte att stänga ner allt även om nedstängningen visar på problemen. Däremot måste vi börja fråga oss hur vi ska använda de resurser vi har, vad som ska minska, vad som bör öka och vad som behöver göras på nya sätt.

Lugnt och stilla på Arlanda…

Nu minskar flygandet. En del av den personal som arbetar inom flyget har då gått in och arbetar inom den nu hårt trängda vården. Jag tänker att det är ett exempel bland många som visar på hur en omställning skulle kunna se ut. Om vi ska avskaffa den fossila energin så måste en mängd verksamheter som inte kan fungera utan fossil energi upphöra. Samtidigt måste vi se till att alla de som arbetar inom dessa verksamheter inte kastas ut i arbetslöshet (människorna är viktigare än just de speciella företagen). Därför måste vi gemensamt skapa andra typer av verksamheter som vi verkligen behöver. Jag skriver gemensamt för att detta bara kan ske om vi verkligen ser oss som ett samhälle och att problemen måste lösas genom demokratiska beslut. Vi kan inte bara förlita oss på att de privata företagen ska lösa detta. En del kommer kanske kunna eller vilja göra det. Men det kommer inte räcka.

När nu vi alla genom staten och våra skattepengar är med och räddar stora företag så borde det inte ske villkorslöst. Tanken borde inte vara att främst rädda företagen utan att rädda de anställda. Alla företag som räddas och där staten går in som delägare borde bli en del av en omfattande plan för omställning till fossilfritt.

Är det något vi kanske lärt oss under denna kris, så är det också att det visst finns pengar. På samma sätt som nu ofattbara summor används för att dämpa vådorna av corona-krisen borde alla som verkligen inser allvaret i klimatkrisen kräva att dessa pengar används till att ställa om samhället efter våra verkliga behov och till fossilfrihet. Det kan ske både genom ökad styrning och ägande av befintliga företag och genom skapandet av nya statliga företag. Framförallt en statlig bank – istället för de samhällsfarliga bankerna – för att vrida makten ur händerna på finansväldet och få verkliga muskler för att styra och ställa om.

 

PS: Exempel på mer specifika krav under och efter pandemin kan du hitta i ledaren i Dagens ETC 17/4, en artikel i Dagens Arena av Socialistiska vårdarbetare, några artiklar från rörelsen socialistisk politik eller från Vänsterpartiets krav på riksnivå

Klimatet och fossillobbyn

Vi vet att fossilanvändningen och den ökade mängden växthusgaser är orsaken till klimatkrisen. Vi vet att vi därför måste få ett stopp på fossilanvändningen. Det är fullt möjligt men det kräver en enorm och kanske delvis ofattbar omställning. Argument och förslag till lösningar finns och vetenskapen är övertygande. Men i den värld vi känner till har aldrig enbart kunskap och kloka argument varit nog. Det märks när vi stöter på de materiella intressena. Intressen som är starkare än förnuft och argument.

Ett exempel på dessa materiella intressen kan man läsa om i en aktuell rapport: “Big Oil and gas buying influence in Brussels” som tagits fram av bland andra Jordens Vänner och Greenpeace.

Rapporten berättar om att de fem största olje- och gasföretagen – BP, Shell, Chevron, ExxonMobil och Total – mellan år 2010 och 2018 har använt minst 2,7 miljarder kronor till lobbyverksamhet i EU för att påverka klimatpolitiken. De sysselsätter 200 lobbyister i Bryssel. Dessa lobbyister har hållit 327 möten med EU: s högsta tjänstemän sedan 2014. Alltså mer än ett möte per vecka.

Eftersom vinsten för dessa företag fortsatt att växa till över 796 miljarder kronor är 2018 så kan man nog anta att lobbyverksamheten varit väl använda pengar. Dessutom sker påverkan utan insyn och utåt kan företagen som numera sällan öppet framstår som ”klimatförnekare” framstå som om de vore med på den nödvändiga omvandlingen. Men för alla som undrar varför omvandlingen går så långsamt så finns nog en del av svaret här.

När intressen och makt på detta sätt är starkare än förnuft och argument så måste vi naturligtvis förutom kunskap och argument också använda den makt vi har. Förutom fortsatt mobilisering av den globala klimatrörelsen i alla dess delar och mångfald så handlar det om att värna demokratin mot de mäktiga fossilgrupperna. Även en sådan bristfällig form av demokrati som EU är. Rapportens avslutande krav handlar om ett sådant värnande:

  • Installera en brandvägg för att få slut på fossilindustrins tillgång till beslutsfattande: inga lobbymöten; inga platser i expert- och rådgivande organ; ingen roll i statliga forskningsorgan.
  • Undvik beslutsfattarnas intressekonflikter: ingen roterande dörr mellan offentliga kontor och fossilindustrin; inga branschjobb eller placeringar; ingen anställning av branschkonsulter.
  • Gör slut på förmånsbehandlingen av fossilbränsleindustrin: inget deltagande i klimatförhandlingar; ingen plats på regeringens delegationer till internationella förhandlingar eller handelsuppdrag; inga fler subventioner eller incitament.
  • Avvisa partnerskap med fossilbränsleindustrin: ingen sponsring eller partnerskap; inga gemensamma plattformar med branschrepresentanter; inget värdskap eller deltagande i branschevenemang; inga parti- eller kandidatdonationer.

 

…..för framtiden

Folk lider,  folk dör. Hela ekosystem kollapsar. Vi är i början av en massutrotning – och allt ni kan prata om är pengar och sagoberättelser om evig ekonomisk tillväxt. Att ni bara vågar!

Ur Greta Thunbergs tal inför FN:s klimatmöte måndag 23 september

Ungefär samtidigt som Greta Thunbergs starka tal mot världens makthavare fortsatte att vibrera runt om i världen släppte IPCC (FN:s klimatpanel) ännu en omskakande rapport. Denna handlar om vatten- och is-beståndet på vår planet där världens isar och glaciärer smälter i en aldrig tidigare skådad takt.

Alla människor är ju direkt eller indirekt beroende av oceanerna eller de is- och snötäckta delar av jorden som kallas kryosfären. På de ungefär 10 procent av jordens yta som är täckt av glaciärer eller is finns nästan 70 procent av allt sötvatten på planeten. Oceanerna har sedan 1970 tagit upp 90 procent av överskottsvärmen i klimatsystemen och därmed dämpat klimatkrisens värsta följder. Men nu har vi snart nått en gräns. Rapporten beskriver hur haven värms upp (både det övre lagret och ända ned till 2000 meter vilket bidrar till extrema värmeböljor och effekter som El Niño) och hur havsnivåerna stiger med förödande följder för människor i stora delar av världen.

Vi är alltså i ett nödläge som kräver drastiska förändringar av vår energianvändning. Enkelt uttryckt handlar det om att alla fossila energislag måste stanna i jorden. Alla de växthusgaser (främst koldioxid) som hittills släppts ut – och framförallt under en historiskt sett mycket kort period – ställer redan till det och kommer fortsätta ställa till det även om vi stoppade användningen av fossil energi i morgon.

Det är bråttom att minska utsläppen. I genomsnitt bidrar varje människa i Sverige med 11 ton CO2 per år. I genomsnitt alltså, en del mycket mer, en del mindre. Men alla mycket mer än de flesta andra människor i världen. Det ställer oss naturligtvis inför olika typer av individuella val om hur vi lever. Hur och vad vi konsumerar, vad vi äter, hur vi reser och så vidare. Men precis som det är med skillnaderna i levnadsvillkor i ett land som Sverige så är det också med våra faktiska utsläpp och våra möjligheter att göra skillnad. När tre partiledare flyger till andra sidan Medelhavet för en fest, fram och tillbaka på fyra dagar, så kan man ha en mängd åsikter om det. Många har haft det. En synpunkt skulle kunna handla om vilka signaler det ger till andra människor, varav de flesta inte alls har den möjligheten. Är det tre ledare som verkligen har tagit in vilket läge vi befinner oss i när det gäller klimatkrisen? När det gäller utsläpp, resande och konsumtion?

Jag tycker alltså (till skillnad från en del andra socialister, tror jag) att individuella val inte är oviktiga. Till exempel tycker jag att kampanjen för att få 100 000 svenskar att stanna på jorden och inte flyga under år 2020 är en bra kampanj. Kolla in den och anslut dig du också ifall du håller med och inte redan anslutit dig. Däremot tror jag inte att dessa individuella val är tillräckliga. De flesta av oss ingår i fossildrivna system som vi egentligen inte har så stort inflytande över. Till exempel så står 100 stora företag i världen – som vi för närvarande inte har något inflytande över – för 70 procent av de totala växthusgasutsläppen. Ett av dem är oljebolaget Exxon. De som har makten där har inte varit okunniga om växthusgasernas effekter. Redan 1977 hade de byggt upp kompetens om detta, enligt Laestadius*. Men de ägnade istället flera decennier åt att sprida desinformation. Är de då onda människor? Nja, kanske inte. Däremot är de på sina sätt fast i ett system där de själva har makten. I detta system är det bara ständigt ökande vinster som gäller. Dessa ökande vinster som är en del av detta system där vi mäter och strävar efter (ständig) tillväxt med BNP-mått.

Därför räcker inte våra individuella val. Det behövs att de många individerna förenas i rörelse så som den ungdomliga Klimatrörelsen är ett exempel på. Imorgon är det den extra stora samlingen kring klimatstrejken Fridays for future. Kolla på den här länken ifall du inte vet vad som sker på din ort.

Kraven på en fossilfri värld, en värld som sätter mänsklighetens gemensamma behov av att rädda planeten så som vi känner den, före tillbedjan av penningens makt och vinst som ett överordnat mått för mänsklig aktivitet, innebär konfrontationer. Dessa krav krockar med makten hos några mycket få men mycket mäktiga människor som själva är fångar i ett system som måste försvinna om vi ska klara det. Som det står på plakaten i manifestationer från Trumps stora land: ”Change the system not the climate”

 

*Staffan Laestadius: Klimatet och omställningen s. 68, Boréa 2018

%d bloggare gillar detta: