Alla inlägg i kategori Lag pch rättvisa

En ny terrorlag anpassad till terroristen i Ankara

Den första svenska terroristlagen tillkom 1972 efter OS i München. Den skärptes efter 11 september-attentaten i USA 2001 och har därefter utvecklats i olika omgångar. Nu vill den nuvarande regeringen ytterligare skärpa denna lagstiftning genom förslag till:

1. lag om ändring i terroristbrottslagen (2022:666),
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott.

Enligt Tomas Ramberg i DN försökte den socialdemokratiska regeringen få igenom en liknande lag redan 2019. Statsminister Kristersson säger till TT att lagen kommer nu ”eftersom vi har ett behov av att visa andra Natoländer att vi tar väldigt hårt på all form av terror”. Frågan är varför Kristersson använder pluralformen här. Det vi vet är ju att det är ett speciellt land som varit missnöjt med hur Sverige förhåller sig till dem som kallas terrorister, av det landets terroristiska regim. Men lagförslaget, säger Kristersson, ”har ingenting med Natoanslutningen att göra alls”.

Det regeringen nu föreslår är att det ska införas ett nytt brott i terroristbrottslagen, ”deltagande i en terroristorganisation”. Enligt lagförslaget ska det bli straffbart att delta i verksamheten i en terroristorganisation om det sker på ett sätt som är ”ägnat att främja, stärka eller understödja organisationen, allt i den mån som gärningen inte är ringa eller med hänsyn till omständigheterna är försvarlig”.

I Sverige granskar och yttrar sig Lagrådet över lagförslag ”efter anmodan från regeringen eller ett riksdagsutskott”. Det ska Lagrådet göra utifrån hur förslag förhåller sig till grundlagarna, till ”rättsordningen i övrigt”, ”rättssäkerhetens krav” och ”problem som kan uppstå vid tillämpningen”.

Nelson Mandela

Lagrådet kritiserar i sin skrivelse (på 27 sidor) regeringens förslag på flera sätt. Bland annat skriver man att organisationer vars verksamhet antagligen skulle ha betraktats som terrororganisationer enligt förslaget hade varit ”de dåvarande frihetsrörelserna i södra Afrika, däribland African National Congress (ANC) i Sydafrika under den tid som organisationen arbetade mot apartheidsystemet. Även FNL i Sydvietnam ” torde ha träffats av definitionen på terroristorganisation….om denna bestämmelse hade funnits då”.

Därefter konstaterar Lagrådet att:

Såväl frihetsrörelserna i södra Afrika som FNL-rörelsen hade många sympatisörer i Sverige som samlade in pengar, tillhandahöll lokaler för möten, ordnade studiecirklar och gjorde propaganda för dessa rörelser. Som Lagrådet förstår det hade dessa personers handlande varit straffbart enligt föreslagna 4 a §, om det inte hade undantagits genom försvarlighetsrekvisitet.

Och här börjar det kännas mer personligt. Jag hörde till dem som var aktiv i dessa solidaritetsrörelser. Jag vill också fortsatt kunna vara solidarisk med rörelser i andra länder som kämpar för frihet och rättvisa, till exempel i Turkiet. Men nu finns det alltså risk att dessa möjligheter kommer begränsas av ny lagstiftning. Att vi kan bli straffade för sådan aktivitet.

Lagrådet går tack och lov också emot regeringens förslag till ny lagstiftning. De skriver:

Lagrådets sammanfattande bedömning av det framlagda förslaget är att det finns en tydlig risk för att det kommer att innebära en alltför långtgående kriminalisering sett till det behov som kan finnas. Det är också tveksamt om det uppfyller de krav på tydlighet som måste ställas på strafflagstiftning. Slutsatsen blir att förslaget inte i nuvarande skick bör läggas till grund för lagstiftning.

Även Advokatsamfundet går emot regeringens förslag och skriver att behovet av att bekämpa terrorism inte ”motiverar en inskränkning av den i regeringsformen skyddade föreningsfriheten” samt att ”begreppen ´deltagande´ och ´terrorism´ båda är oklart definierade, och att en kriminalisering därmed är riskabel ur legalitetssynpunkt”.

Respekt för Erdoğan

Men regeringen bryr sig inte om experter i detta fall heller (de har ju på en mängd andra områden struntat i forskning och expertis). Statsminister Kristersson säger på sitt typiska sätt att: ”De (Lagrådet) underkänner inte, de har synpunkter. Det har Lagrådet ofta och det har vi alltid respekt för”. Vad denna ”respekt” innebär framstår som minst sagt oklart eftersom regeringen struntar i synpunkterna och ”är fast besluten att införa lagen”.

Tomas Ramberg skrev i den ovan nämnda DN-artikeln att ”Lagen hade från början inget alls med den svenska Natoansökan att göra men blev ett behändigt bytesobjekt när Turkiet började ställa krav på svenska eftergifter”.

”Nato-processsen” som inleddes med den dåvarande s-regeringens hastiga ansökan den 16 maj 2022 för med sig många saker. En sådan sak är att demokratin i form av yttrande- och föreningsfrihet inskränks under rop om att vi ska försvara just demokratin.

Om du vill veta mer om den vidriga regimen i Turkiet och hur den ingriper i grannländer och i Europa med spioneri och våld så läs denna artikel av Olle Svenning i Aftonbladet.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 5 mars, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Lag pch rättvisa, Rörelser och solidaritet
Märkt

Publicerat av anders fraurud den 5 mars, 2023

https://pepprat.org/2023/03/05/en-ny-terrorlag-anpassad-till-terroristen-i-ankara/

Redo för ordning?

Budskapet från högersidan i årets valrörelse handlar om att de är ”redo att ta över” och att det ska bli ”ordning”. Vi möts av olika utspel med en lika tydlig som obehaglig slagriktning. De talar om den misslyckade integrationen, men menar egentligen assimilationen (så som de gjort nu i flera år). De talar om ”lag och ordning” men menar egentligen bara hårdare tag.

Det är ganska konstigt att högern har lyckats få en sorts monopol på begreppet ”lag och ordning”. Det är ju inte precis så att de är mer laglydiga än andra. Det visar väl till exempel den senaste skandalen där deras partiföreträdare inte tvekade att bryta mot lagen om privata bidrag till partier. För att inte tala om alla kriminella skandaler inom SD. Sen är det ju också en fråga om hur vi tolkar lagen. Att det egentligen står en massa fina saker i grundlagen som samhället inte lever upp till har jag skrivit om förut. Men det problemet hör jag aldrig högern prata om.

Och ordning, vem är emot ordning? Vi som motsätter oss vinstuttag och marknadsstyrning inom välfärdssektorn gör ju det bland annat för att det skulle bli mer ordning. Är det något som kännetecknar den välfärdssektor som styrs av privata företag och marknadslogik så är det däremot kaos.

Våldet

Det har skett en upptrappning av skjutvapenvåldet i Sverige på senare år. Samtidigt som andra former för dödligt våld har minskat på längre sikt så har just detta våld ökat. Ett våld som ofta handlar om konflikter mellan olika kriminella, konflikter om marknadsandelar när det gäller narkotikaförsäljningen, men där ibland även människor som står utanför dessa konflikter drabbas.

Det ökande gängkriminella våldet på senare år har gjort att statistiken över dödligt våld blivit värre (se bild):

Enligt BRÅ konstaterades 113 fall av dödligt våld i Sverige år 2021, och:

Sedan 2002, då Brå började ta fram statistiken, har nivån på antalet konstaterade fall av dödligt våld varierat mellan 68 och 124 fall per år. Sedan 2015 har antalet fall av dödligt våld fluktuerat kring en högre nivå än tidigare år.

Hur hemskt det än är med detta våld så är det ändå ett faktum att de flesta människor egentligen inte själva drabbas av det. Det kan till exempel jämföras med bedrägeribrott:

Under 2021 anmäldes omkring 195 900 bedrägeribrott….. 5,5 procent av befolkningen uppger att de blivit utsatta för försäljningsbedrägeri under 2020, medan 4,1 procent uppger att de utsatts för kort- eller kreditbedrägeri.

Det kan också jämföras med statistiken över våld i nära relationer:

år 2021 anmäldes totalt 57 600 fall av misshandel där den utsatta var bekant med gärningspersonen. För anmälda misshandelsbrott mot vuxna kvinnor 2021 begicks brottet av en bekant person i 81 procent av fallen”.

Det kan också jämföras med en annan typ av död som det inte talas så mycket om: år 2021 dog 48 människor i arbetsplatsolyckor.

Dessa jämförelser innebär inte att jag vill förminska det allvarliga med skjutvapenvåldet, bara att det finns en del annat våld och en del andra brott som det hörs mindre om bland de politiska slagorden.

Att motverka våldet med mer repression

Som Göran Greider klokt påpekat (i en kritik av den socialdemokrati som han tillhör) så kan vi som inte är höger aldrig ”vinna” över dem när det gäller olika typer av förslag som innebär hårdare tag mot brottslingarna. Högern kommer alltid trumfa över, när det gäller denna typ av lösningar. Lösningar som innebär att straffa de enskilda kriminella mer.

Naturligtvis kan det vara så att en del typer av straff borde skärpas. Men det kommer knappast minska antalet våldsbrott. När det gäller repressiva åtgärder från samhällets sida så tror jag att det i så fall är viktigare att komma åt pengarna och möjligheterna till penningtvätt. Den möjligheten har istället ökat som en följd av olika avregleringar av välfärdstjänster. Vi måste också komma åt  vapnen: läs t.ex. här om boken Vapensmederna och de som tjänar på vapenhandeln i Sverige. Dessutom måste vi hitta sätt att strypa inflödet av narkotika, till exempel genom att skärpa gränsbevakningen.

Men även dessa åtgärder kommer att vara otillräckliga. Vi måste helt enkelt se och förändra de förhållanden i samhället som skapar och göder denna typ av kriminalitet.

En enkel jämförelse för att visa detta är att titta på ”föregångslandet” USA. Ett land med betydligt strängare straff och fler människor i fängelse än Sverige. I USA inträffade 21 570 mord och dråp under 2020. Det var 7,8 mord per 100 000 invånare. Att jämföra med Sverige där det var 1,2 fall per 100 000 invånare. Allt enligt BRÅ.

Problemet är att det samhälle som vi får om inte kapitalismen regleras eller begränsas, alltså det samhälle som högern vill ha, det är ett samhälle som orsakar kriminalitet och våld.

Samhällsförhållanden

Vad är det då för samhällsförhållanden som driver kriminalitet och våld? Det är naturligtvis en mängd olika förhållanden. Att förändra dem är tyvärr inte något som kommer gå snabbt. Men i grunden är det ändå den enda realistiska vägen. Låt mig försöka förklara med några olika områden.

Jämlikhetsanden

En viktig faktor vad gäller våld i ett samhälle är graden av ojämlikhet i samhället. Jag brukar ofta hänvisa till boken Jämlikhetsanden av Wilkinson och Picket som kom 2010. De visade på övertygande samband mellan olika missförhållanden och graden av ojämlikhet. Här en bild från boken när det gäller sambandet inkomstskillnad och antal mord per invånare:

En del av den ökande ojämlikheten i Sverige handlar om boendet. Vi bor mycket mer åtskilda nu än vi gjorde för 40 – 50 år sedan. Det beror bland annat på att staten inte alls har en lika aktiv roll när det gäller byggande och boende längre. Denna segregation är bara självvald när det gäller de som har mer ekonomiska resurser. Tydligast är den i områden som Danderyd i Djursholms kommun. Men den segregationen talas det inte om utan det är bara den som finns i de förortsområden som många journalister och politiker kallar ”utsatta”. Det vore sannare att kalla dessa områden eftersatta eller underordnade. Arbetslöshet är ett annat gissel som skapar risk för kriminalitet. Ännu mer gäller detta ifall du växer upp i ett fattigt underordnat område med många arbetslösa, där skolan dessutom har för lite resurser i förhållande till de behov som finns.

Men till samhällsförhållanden hör också de tankar och värderingar som styr. Här är det tydligt att en borgerlig livsstil har tagit över alltmer de senaste decennierna. En livsstil där de rika visar att det är dyra klockor och bilar som gäller har alltmer börjat sippra ner i samhället. Det har även kommit att prägla den kriminella världen.

hårding?

Ytterligare en viktig aspekt är det faktum att det nästan bara är unga män som dras in i den här typen av kriminalitet. Det finns helt enkelt problem som är kopplade till ”manligheten”. Jag tror inte att detta är något i huvudsak biologiskt utan framförallt format av mönster som präglar oss tidigt. Bland annat därför tror jag att det är jättedumt att som KD, SD och andra angripa de skolor och förskolor som arbetar med att försöka förändra dessa mönster och roller (genuspedagogik). Att i skolan och genom andra kanaler arbeta för jämställdhet och förändring av stereotypa ”manlighetsideal”, tror jag är jätteviktigt för att motverka att unga män dras till den kriminella livsstilen.

För att sammanfatta:

Högern och den oreglerade kapitalismen skapar ett samhälle med stora klyftor, boendesegregering, arbetslöshet och en alltmer ojämlik skola. Deras ideologi gynnar också en ytlig materialism och längtan efter en status som du inte kan få i och genom vanliga jobb, men däremot kan få genom kriminalitet. Den förvridna ”manligheten” hos de kriminella  måste långsiktigt förändras genom en kamp både mot kvinnors underordning och mot det negativa i ”mansrollen”.

Högerns samhälle driver fram våld och kriminalitet. Samtidigt vill de ”lösa” dessa konsekvenser genom hårdare tag. Det kommer inte lyckas. Det kan långsiktigt bara ske genom att vi lyckas i kampen mot högerns samhälle.

2 kommentarer
by anders fraurud on 21 augusti, 2022  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Kapitalism, Klass, Lag pch rättvisa
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 21 augusti, 2022

https://pepprat.org/2022/08/21/redo-for-ordning/

Hur hopplösheten stärks av Svanberg och SVT

För en vecka sedan skrev jag om den Novus-undersökning som menade att svenskarna hade en pessimistisk syn vad gäller möjligheterna att nå klimatmålen. Att ha någon sorts hopp för framtiden, en tro på att förändring till det bättre är möjlig, tror jag är viktigt för att vi tillsammans ska lyckas gå mot en bättre framtid, även när det gäller andra samhällsfrågor.

Men under den gångna veckan har jag sett två exempel på hur hoppet slås ner genom cynism eller genom att framställa det som att det inte finns några alternativ. Det finns naturligtvis och tyvärr fler exempel, men jag väljer dessa två. I dessa fall är det människor med makt som bidrar till att stärka hopplösheten och känslan av alternativlöshet.

Exemplet om skillnad på ”folk och folk”

Det ena exemplet handlar om rättvisa. Jag tror att de flesta åtminstone hoppas att vi behandlas någorlunda lika i samhället. Tänk dig till exempel att en person jobbat och tjänat pengar men ändå lyckats få ut ersättning från arbetslöshetskassan. Enligt regelverket ska den här personen då betala tillbaka pengarna. Jag tror att alla tycker att det är mycket rimligt. Tänk dig nu att personen då skulle säga att den gillar systemet med a-kassa men egentligen inte behövde ersättningen. Däremot vill den inte betala tillbaka pengarna eftersom det skulle verka som att den var emot systemet och ville protestera. Jag tror att de flesta skulle tycka att det var ett väldigt konstigt svar och en orimlig inställning.

Men nu handlar mitt exempel om en annan utbetalning, nämligen de 38 miljarder som permitteringsstödet under pandemin kostade. Stödet infördes våren 2020 och skulle enligt lag bara gå till företag med ”allvarliga ekonomiska svårigheter”. Syftet var att undvika varsel och uppsägningar.

En undersökning gjord av SVT visar nu att många storföretag gått med stora vinster men ändå mottagit stöd av staten trots att de alltså inte  hade ”allvarliga ekonomiska svårigheter”. Speciellt tre storföretag sticker ut: Volvo AB, Volvo Cars och Scania. De har mottagit 2,8 miljarder i stöd samtidigt som de gått med 43 miljarder i vinst.

Styrelseordföranden för Volvo AB, Carl-Henrik Svanberg, säger då exakt så här till SVT:

Svanberg

Vi var inte med i stödprogrammet för pengarna, utan för samarbetet mellan staten, företaget och de anställda. Att nu betala tillbaka skulle kännas som att man ”ger upp på systemet” och protestera, det vill inte vi.

Ett minst sagt provocerande och svårsmält svar från Svanberg.

Ett svar som stärker känslan av att det verkligen är skillnad på folk och folk och säkert bidrar till att öka hopplösheten hos många.

Och inte blir väl någon mer uppiggad av svaret om detta från den socialdemokratiska näringsministern Baylan, som sa:

Jag förstår att det kan sticka i ögonen på vanliga människor, när företagen blivit framgångsrika, men systemen finns för att rädda jobb och företag. Jag är glad att de lyckades.

”Sticka i ögonen” var ordet. Och Baylan förstärker här än mer känslan av hopplöshet och hjälplöshet hos en politisk makthavare i förhållande till samhällets verkliga makthavare.

Exemplet om klimatlösningar inom politiken

Häromdagen var det en sorts debattprogram på SVT om klimatfrågan och partiernas lösningar. Representanter för de åtta riksdagspartierna var där, men också några forskare och experter inom klimatområdet. Själva debatten var inte alls så plågsam att lyssna till som de normala partiledardebatterna, där de fräckaste ständigt skriker högst och avbryter. Men efter varje runda skulle experterna bedöma och ge betyg till fyra partier i taget. Att ge ett gemensamt betyg till fyra olika partier borde de flesta inse blir konstigt, de partier som är sämst i att ta itu med klimatfrågan sänker naturligtvis betyget. Och följdriktigt fick inte heller någon av panelerna godkänt av experterna.

Att göra på det här viset var mycket fegt av SVT. För hade de istället låtit experterna uttala sig om varje parti för sig så hade utslaget blivit helt annorlunda. Så skrev till exempel Naturskyddsföreningen om den undersökning de gjorde av partierna inför valet 2018 att: ”Vår granskning visar att Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill mest av alla partier”. Men att visa att det finns skillnader och att det finns partier som har en bättre politik i förhållande till klimatkrisen, det vågade uppenbarligen inte SVT.

Resultatet av denna feghet blir att man samtidigt som man sprider kunskap om klimatnödläget sänker förhoppningarna och tron på alternativa vägar framåt. Alla partier tycks ju ändå lika dåliga. Ett sätt att tänka som hittills bara gynnat den högerpopulistiska kanten. Och det är ju dessutom på den här kanten som man gått från direkt förnekande av klimatkrisen till en attityd av att vi egentligen inte kan göra något i Sverige.

Andra slutsatser

Både Svanberg och de som håller i SVT:s debattprogram har makt, om än på mycket olika sätt. Men de använder den i dessa fall på ett sätt som bidrar till att öka känslan av hopplöshet.

Men vi kan dra andra slutsatser. När vi hör det maktfullkomliga svaret från Volvo-ordföranden och det uppgivna suckandet från den socialdemokratiska ministern så kan vi tänka att detta visar att något är i grunden fel. Den här typen av exempel visar, tycker jag, att vi behöver mer av demokratisk kontroll över näringslivet om vi vill ha ett samhälle där vi alla behandlas lika och där skattepengar används på ett vettigt sätt.

Och även om det finns brister hos alla partier när det gäller att framställa allvaret i klimat- och miljökrisen och de minst sagt brådskande och mycket drastiska åtgärder som behövs, så finns det ändå väsentliga skillnader. Skillnader som är viktiga. Och tillsammans med starkare folkliga rörelser i samhället, som pressar partierna, kan de bidra till att vi tar viktiga steg åt rätt håll. Men då är det viktigt att vi känner till och ser dessa skillnader och inte tror att ”all politik är skit”. För en sådan attityd tror jag inte varken stärker rörelsen eller förbättrar oddsen i kampen för framtiden.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 26 oktober, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Ekosocialism, Klass, Klimat och miljö, Lag pch rättvisa, Media, Socialdemokratin
Märkt , , , ,

Publicerat av anders fraurud den 26 oktober, 2021

https://pepprat.org/2021/10/26/hur-hopplosheten-starks-av-svanberg-och-svt/

Släpp cementen loss – det är höst…

Igår röstade en enig riksdag för regeringens undantagslag gällande Cementas kalkbrytning på Gotland. Riksdagen sa ja till regeringens förslag om tillfälliga ändringar i miljöbalken. Genom denna lagändring ”blir det möjligt för regeringen att pröva en ansökan om förlängt tillstånd för kalkstensbrytning”.

Även Vänsterpartiet inordnade sig i ledet och underordnade sig den utpressning som handlar om risk för inställt byggande och arbetslöshet. Det handlar då om att man menar att sådant som bostadsbyggandet, gruvdriften och stora infrastrukturprojekt hotas om Cementas anläggning i Slite skulle stängas. Det går också att uttrycka detta som att vi då måste acceptera  att riskera att förstöra grundvattnet på Gotland för jobbens och produktionens skull.

Sen är ju inte heller cementproduktionen oproblematisk.  Det handlar om klimatkrisen och utsläppen av koldioxid. Vi måste få ner koldioxid-utsläppen från den nuvarande cementproduktionen. Är då detta riksdagsbeslut ett nödvändigt avsteg på vägen mot nollutsläpp eller hindrar det rentav ett påskyndande av lösningar?

Bakgrunden

Det tyska företaget Heidelberg Cement Group är en av världens största byggmaterialproducenter. De äger Cementa i Slite på Gotland. Där har en cementfabrik som bryter kalk (med olika ägare) funnits sedan länge.

På Gotland finns redan nu problem med grundvattnet. En risk med fortsatt och utvidgad kalkbrytning är större problem genom saltvatteninträngning. År 2011 beviljades Cementa tillstånd för tio års fortsatt brytning av kalksten vid Slite. Men trots krav från olika myndigheter så har inte Cementa kunnat säkerställa att deras kalkbrytning inte påverkar grundvattnet. Därför godkände inte Mark- och miljööverdomstolen fortsatt brytning. Det i sin tur ledde fram till den lag som beviljade undantag från miljölag och som  antogs av riksdagen.

Förutom att Cementas produktion hotar grundvattnet på Gotland så är cementproduktion en av de stora utsläpparna av koldioxid. En granskning från SVT häromdagen visar att 15 storföretag i Sverige står för 25 procent av de svenska utsläppen. Sveriges tre största utsläppare är SSAB, Cementa och Preem. Totalt står cementtillverkning för omkring 4 procent av de svenska utsläppen.

En klassisk motsättning

Är det inte egentligen nästan alltid så att miljökrav krockar med ”utvecklingen”, ”tillväxten”, produktionen eller jobben? Åtminstone på kort sikt. Och kort sikt är det som för det mesta gäller i vårt system.

Vi har alltså miljöproblem som vattenbrist eller en allt mer upphettad jord vilka hotar vår existens. Å andra sidan har vi ett ekonomiskt system som vilar tungt på stål, betong och bensin. Eller som SVT-journalisten Lagerström uttryckte det i en artikel nyligen: ”Stål, betong och bensin har skapat det moderna samhället”.

Vi vet numera att det är nödvändigt att bryta loss från detta och skapa ett fossilfritt samhälle utan utsläpp av växthusgaser och utan det orimliga uttag av jordens resurser och eko-system som sker nu.

De flesta vet också att vägen framåt inte är enkel. Vi har både det mäktiga fossilkapitalet mot oss samt styrande och fega politiker som också ser kortsiktigt på problemen. Men dessutom är inte vägen framåt rak. Även klimatsatsningar på vind- och solkraft eller järnvägar kräver resurser och bidrar till utsläpp, samtidigt som tiden för att vända utvecklingen är kort.

Så vilka avvägningar är rimliga och nödvändiga när det gäller cementproduktionen? Det handlar då, tror jag, bland annat om:

  • Alternativ till cement, alltså en helt eller delvis annan produktion.
  • Ifrågasättande av en del av de projekt som använder cement.
  • Skyddande av jobben och anställningstryggheten.

Alternativ till cement

Cement används som bindemedel i betong. Den utgör 14 % av betongen men fungerar som ett sorts klister när grus, sten, vatten och cement blandas. Den ger betongen dess hållfasthet. Finns det då några alternativ till kalk i cement?

Katarina Malaga, forskare inom cement och betong vid forskningsinstitutet Rise i Göteborg menar att det inte helt går att ersätta kalksten. Men att den ”kan kompletteras med andra material”. Hon menar att lera ”har rätt egenskaper och finns i tillräckliga mängder”. Jämfört med den traditionella kalkstenen ger leran inte upphov till några koldioxidutsläpp.

Holger Wallbaum – professor i hållbart byggande inom arkitektur och samhällsbyggnadsteknik på Chalmers – är inne på samma tankebana. Han säger till SVT att  ett cementstopp skulle kunna tvinga fram en ”påskyndning” av omställningen till alternativa byggmaterial. De han nämner är ”hybridlösningar” och användande av trä i byggproduktionen.

I  facktidningen Byggnadsarbetaren hittar jag en artikel där man menar att ”slaggsten från stålproduktion kan delvis ersätta kalksten från Gotland”. Masugnsslaggen som är en avfallsprodukt vid stålproduktion har också cementliknande egenskaper. I Oxelösund  har Swecem startat en produktionsanläggning  för sådan tillverkning med slagg som hämtas från SSAB på orten. Utsläppen av CO2 minskar med detta från 700-900 kg per ton till 20 – 40 kg.

Det pågår också forskning i USA där man blandar sand, bakterier och näringsrikt vatten, ett slags bakterieproducerat ”lim” i stället för cement. I blandningen skapas kristaller som binder samman sandkornen på samma sätt som cement.

Det går naturligtvis också att på många områden ersätta cement genom att bygga i trä, något som ju redan sker, men som skulle behöva öka. Björn Elmbrant skrev om detta i Dagens Arena att ”det visat sig att stommar av trä limmade med ett nytt sorts lim är lika starka som de i betong” och att det vid renoveringar ”går att återvinna den betong som sitter i väggar och golv och ersätta den med trästommar. Detta gör att utsläppen av koldioxid minskar med 90 procent”.

Att ifrågasätta det cementen används till

Åtgärder mot klimatkrisen handlar om att utveckla alternativ för sådana material vi använder idag. Men det måste också handla om att ifrågasätta vad vi faktiskt producerar. Jag tror helt enkelt inte att vi bara kan ”satsa” oss ut ur klimatkrisen eftersom vinsterna av satsningarna i form av minskade utsläpp kommer på längre sikt, samtidigt som vi nu har en kort och begränsad tid att vända utvecklingen. Därför måste vi också hitta sätt att dra ner och helt enkelt sluta med en del produktion.

När det sagts att produktionen hotas av cementbrist så har ett exempel varit vägprojektet Förbifart Stockholm. Detta ur många aspekter miljöfientliga projekt borde inte användas som en förevändning. Tvärtom är det just ett exempel på sådant som vi måste bort ifrån.

Så förutom att utveckla alternativ till cement genom nya bindemedel i betong och ökat användande av trä så måste vi också grundligt ifrågasätta olika typer av cement- och penningslukande projekt ifall vi tar miljö- och klimatkrisen på det allvar som är nödvändigt för att vi ska lyckas.

Jobben

Om produktionen i Slite på Gotland skulle upphöra därför att miljön sätts i första rummet så går det inte att strunta i dem som arbetar på Cementa. Det måste vara en självklarhet för miljörörelsen att de som arbetar inom industrier som måste ställa om på grund av klimatkrisen inte ska drabbas av detta. På samma sätt som staten måste ta ledningen i omställningen och inte lita bara till marknaden, så måste staten också garantera tryggheten för dem som arbetar inom dessa industrier. Den typen av stora penningbelopp har gått att få fram vid andra kriser som vid finanskrisen (då bankerna räddades) eller nu senast under pandemin. Klimatkrisen som är en mycket allvarligare och för mänskligheten avgörande kris kräver den typen av insatser för att vi ska klara oss.

Riksdagens beslut eller något annat…?

Jag kan i detta fall förstå en del av de politiker som fattade beslutet att böja sig för Cementa och för ägarna inom byggnadsindustrin. De flesta av riksdagens politiker är ju sådana som alltid främst ser till ägarintresset i samhället, av dem förväntar jag mig ingenting. Men bland dem som sätter vanliga löntagares intressen främst så fanns naturligtvis denna rädsla för att bli beskyllda för att riskera jobben eller det nödvändiga bostadsbyggandet.

Ändå tror jag att de valde fel. Man har böjt sig för Cementa utan att ha fått svar på frågan om vilka konsekvenser brytningen kan få för miljön eller grundvattnet. Det ger samtidigt signaler både om att miljö- och klimatkrisen ändå inte är så allvarlig och nödvändig att lösa på kort sikt och att storföretag alltid får som de vill. Kanske skulle ett ”cementstopp” – som professor Holger Wallbaum sa i den citerade SVT-artikeln ovan – istället vara ett sätt att få fart på den nödvändiga omställningen. Han sa:

Vi tappar arbetstillfällen men det ökar också potentialen för nya lösningar. Om politikerna skulle stödja omställningsprocessen skulle vi inte drabbas så mycket av inställda infrastrukturprocesser och infrastrukturprojekt”.

För att återigen jämföra med pandemikrisen där vi kunde se hur snabbt det gick att få fram vacciner så kanske en kombination av press i form av miljökrav och stöd för omställning vore bättre här, istället för detta underordnande. Då bör vi också till detta lägga en politik för omställningsprocessen som skyddar de anställda.

Eller som den också ovan citerade SVT-journalisten Lagerström sa angående politikens förhållande till industrin och klimatutsläppen: ”morötter och marknad tycks inte räcka”.

Ett problem är också att Cementa nästan har monopol på tillverkningen i Sverige. Ett sådant monopol på en så viktig produkt borde ägas och stå under samhällets kontroll istället för under ett privat utländskt jätteföretag.

Läs också:

1 kommentar
by anders fraurud on 30 september, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Ekosocialism, Klimat och miljö, Lag pch rättvisa
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 30 september, 2021

https://pepprat.org/2021/09/30/slapp-cementen-loss-det-ar-host/

De gängkriminellas vapen och en ny bok.

Den här rubriken mötte mig i tidningen igår. Den senaste av många liknande. Det har skett en upptrappning av skjutvapenvåldet i Sverige. Samtidigt som andra former för dödligt våld har minskat på längre sikt så har just detta våld ökat. Ett våld som ofta handlar om konflikter mellan olika kriminella, konflikter om marknadsandelar när det gäller narkotikaförsäljningen, men där även människor som står utanför dessa konflikter drabbas.

Så här ser utvecklingen ut för allt dödligt våld i Sverige sedan 2002, enligt BRÅ. Efter 2007 minskade antalet fall, men åren 2015 – 2019 gick antalet fall upp till samma nivå som 2007 för att sedan ytterligare öka under 2020. Inom det dödliga våldet är det alltså främst skjutvapenvåldet som ökar och som vi ofta möts av på nyheterna. Som BRÅ uttrycker det: ”Andelsmässigt uppgick det dödliga skjutvapenvåldet till 39 procent av samtliga konstaterade fall av dödligt våld 2020”.

För alla – utom möjligen för de kriminella – är detta skjutvapenvåld mycket skrämmande. Det blir inte mindre skrämmande för att andra typer av dödligt våld har minskat under åren eller för att det finns andra otäcka och orättfärdiga sätt att dö på (som t.ex. arbetsplatsolyckor som började öka i antal efter 2015 men inte alls fått samma uppmärksamhet i medierna).

Olika partier kommer med förslag om hur staten ska komma åt de gängkriminella och deras våldsanvändande. Jag hör t.ex. moderatledaren säga samma sak som han gjorde för precis ett år sedan om att staten ska ta ifrån de kriminella deras bilar och klockor. Tydligen stör dessa statusattribut hos fel personer honom extra mycket. Annars talar den politiska högersidan (som vanligt) mest om att slå tillbaka hårdare. Och naturligtvis behövs det ett effektivt polisarbete med tillräckliga resurser för komma åt de kriminella och lagföra dem. Så verkar det inte vara idag. Men som polisområdes-chefen Fredrik Lennartsson sa i ett berörande reportage från Lövgärdesskolan i Göteborg i onsdagens Aktuellt (27 min in i programmet) så ”går det inte att arrestera bort problemen”. Om vi inte också söker efter orsakerna till kriminaliteten och formerna för rekryteringen till de kriminella gängen så kommer aldrig en ökad polisinsats hjälpa. Lennartsson pratar om sådant som jobb och godkända betyg. Men det finns många fler förhållanden som är viktiga. Jag ska inte gå in på det mera här. Men det är viktigt. Återkommer lite till det mot slutet av denna blogg.

Däremot tycker jag att det verkar som om en fråga i stort sett är frånvarande, den om beväpningen. Hur kommer vi åt och stoppar vapnen?

När det gäller att förhindra ”vanlig” krigföring har jag till exempel skrivit om att ”utan vapen går det inte” och om italienska arbetare som vägrade delta i distributionen av vapen till Saudiarabien. Om vi tittar på USA så är det för de flesta i Sverige uppenbart att de ”liberala” vapenlagarna och den rika tillgången på vapen försvårar ett minskande av det dödliga våldet i det landet. Men i Sverige då?

Den bild som nog många har av hur de gängkriminella skaffat sig vapen är att de smugglas in från de gamla öststaterna. Att det alltså ”bara” är ett importerat problem. Det handlar då om vapen som kom ut på den svarta marknaden efter att de gamla stalinist-regimerna rasade samman. Men är det bara ett importerat problem? Och är det fortfarande så att de flesta vapnen kommer från Balkanländerna? Dessa frågor tas upp i den nyutkomna boken ”Vapensmederna” av de två journalisterna Jani Pirttisalo Sallinen & Mathias Ståhle.

De har undersökt vapnens väg och upptäckt att ”några få personer i Sverige har tjänat pengar på att sprida pistoler och automatvapen till gäng och andra kriminella”. De berättar att Tullen och polisen redan 2014 varnade för fenomenet med ”svenska illegala vapenverkstäder”. 

De menar vidare att om man vet ”vilka som förser de svenska gängen med skjutvapen så skulle flera av de kriminella leverantörskedjorna kunna slås sönder…..då måste man också våga vända blicken inåt – mot Sverige och svensk vapenhandel”.

I boken beskriver de sex personer som ”slussat ut över 700 vapen till Sveriges kriminella inom loppet av åtta år”. De har beskrivit dessa personer och kartlagt de vapen som de spridit. De jämför de 700 vapen de kartlagt med de 444 olika vapen som identifierats av polisen vid de nära femhundra skjutningar som skett i Stockholms polisregion under perioden 2015 till 2019. De skriver:

Dessa identifierade vapen är inte alla vapen som cirkulerat bland kriminella i Stockholmsregionen. Det är så många vapen som polisen vet har använts vid bekräftade skjutningar. Sjuhundra vapen är alltså fler än vad som använts i hela Stockholm i fem års tid. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att om just de sjuhundra vapen vi kartlagt kunnat plockas bort från marknaden innan de användes, då hade nästan alla personer du läst om i den här boken sluppit skottskador och varit vid liv.

Skorpion vz.61 *

Att vända blicken inåt och granska svenskar som förser de kriminella med vapen har enligt författarna inte varit populärt. När de granskade vapenhandeln i en artikelserie i SvD 2019 fick de beröm från sportskyttar och jägare för att de lyfte frågan om ursprunget till de kriminellas vapen, ”men bara när de skildrade insmugglingen”. När de ”istället granskade ett par jägare, polisens slarviga kontroller och vilka svenska jaktbutiker de kriminella helst handlade i, övergick förståelsen i ren ilska, blandad med näthat…”.

Det ligger ett omfattande arbete bakom det som presenteras i denna bok och jag tror att det är ett viktigt spår att söka de svenska leverantörskedjorna för att stoppa vapentillförseln till de kriminella gängen.

För att återknyta till det som jag skrev ovan om diskussion kring hårdare straff skriver Jani Pirttisalo Sallinen & Mathias Ståhle att ”Debatten om strafflängder tenderar att lägga sig som en våt filt över många andra diskussioner som är nog så viktiga. Till exempel: oviljan att se pengaflödenas roll i vapenhandeln och svårigheterna med att driva vapenutredningar vidare som penningtvättsärenden.”

Läs boken! Den går redan att låna från bibliotek både som fysisk bok och som E-bok.

_______________________________________________________________________________________-

*användes vid skjutningarna på Vårväderstorget i Göteborg 2015

1 kommentar
by anders fraurud on 16 september, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Lag pch rättvisa, Läsvärt, Vapen och krig
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 16 september, 2021

https://pepprat.org/2021/09/16/de-gangkriminellas-vapen-och-en-ny-bok/

Den oskyldiga partiledaren

”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda…” (Bibeln: Matteus 7:1-2).

Ledaren för det parti som kallar sig kristet och demokratiskt har erkänt sig skyldig till brottet grovt förtal. Hon har accepterat något som kallas strafföreläggande och fungerar som en fällande dom. Hon döms till 60 dagsböter á 1 000 kronor men  undviker samtidigt genom sitt ”erkännande” det som i Expressen kallas ”en uppslitande rättegång”. Enligt Expressen så rådde hennes advokat henne att erkänna ”eftersom han bedömde risken för en fällande dom som överhängande”.

Jag skriver ”erkänner” inom citationstecken, för omedelbart efter att hon ”erkänt” förklarar hon att: ”I själ och hjärta är jag oskyldig”. Hon förklarar att hon gör så här för att hon prioriterar och inte har tid med en rättegång.

Jag har ingen uppfattning när det gäller partiledarens husaffär och tvist med den gamle mannen som ägde huset. Jag tycker också ofta att juridiska frågor är svåra att begripa och jag kan inte bedöma det som domstolen kommit fram till. Men jag tänker ändå tre saker om detta:

  1. I likhet med andra som påpekat det så anser jag också att det är något uppenbart falskt i att både erkänna sig skyldig för att slippa undan samtidigt som man direkt säger att man inte egentligen anser sig vara skyldig. Är det ett värdigt beteende hos en ledare som ofta talar om ”lag och ordning”? Den som anser sig oskyldig bör väl låta detta prövas i domstol.
  2. Det som partiledaren döms för är något som hon skrivit på nätet. Jag håller därför också med dem som påpekat det inkonsekventa i att partiledaren ganska nyligen krävde hårdare straff för just sådant  förtal. I Aftonbladet skrev hon:

”Att förolämpa, kränka, mobba eller hota någon över internet eller sms är lika allvarligt som att göra det i verkligheten. Därför behöver lagstiftningen förändras, dels för att anpassa lagstiftningen så att den träffar brott som begås på nätet, dels för att öka polisens möjligheter att beivra brott som begås där”.

3. För min egen del anser jag att det grövsta förtal jag hört partiledaren uttala var när hon den 7 juni 2020 under SVT:s partiledardebatt om corona-krisen uttalade att regeringen med “berått mod” ( alltså ”avsiktligt”, ”med flit” eller ”uppsåtligt”) hade tillåtit coronaviruset  spridas i Sverige. Men mot ett sådant hårresande yttrande kanske det inte går att väcka åtal? Som sagt: juridik är knepigt. Men att begripa vilka ledare som är opålitliga kan vi nog göra ändå.

1 kommentar
by anders fraurud on 5 juli, 2021  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Lag pch rättvisa, Osorterat
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 5 juli, 2021

https://pepprat.org/2021/07/05/den-oskyldiga-partiledaren/

Lag och ordning?

”Lag och ordning”. Smaka på det begrepp som dessa tre ord formar. Vad tänker du på? Högerpropaganda? Mer repression?

Det är precis som med många andra ord eller begrepp så, att de lever sitt eget liv och får en betydelse som egentligen inte finns i orden. TV-orakel som Mats Knutsson säger till oss att det här begreppet är något som fått allt större betydelse för partierna och för hur vi röstar. Det sägs också att när just det här begreppet dominerar i medier och i den offentliga debatten, så är det mest till fördel för partierna på högerkanten. Det beror i sin tur på att högern lyckats få begreppet i sig att stå för en viss syn på vad som avses med ”lag och ordning”.

Högerns syn på ”lag och ordning” ska jag inte ta upp här. Istället tänkte jag fundera lite kring själva begreppet och ifall vi skulle kunna ha ett annat sätt att se på det.

Om vi börjar med ordet ordning så har det ju en mängd betydelser om vi till exempel tittar på synonymer.se. Då är det nästan lättare ifall vi tar de motsatsord som finns där, som:

Oordning, kaos, oregelbundenhet, slarv eller oskick.

Även om vi människor är väldigt olika när det gäller vårt behov av (eller vår förmåga till) ordning, så tror jag att nästan alla när det gäller samhället inte gillar oordning, slarv eller (ännu mindre) kaos. Vi vill helt enkelt ha en viss ordning när det gäller det gemensamma. Jag tror inte heller att det här är något som skiljer sig mellan människor som uppfattar sig som vänster eller höger.

Men lag då? Är det något som främst högern gillar, men vänstern struntar i? Det beror väl på. Innan demokratins genombrott så var lagen, definitivt och helt och hållet, något som högern gillade och som arbetarklassen och den tidiga arbetarrörelsen drabbades utav. I dagens samhälle ser det rätt annorlunda ut. Och vad människor till höger eller vänster tycker om, eller hur de förhåller sig till, olika lagar beror väl på vilka lagar det handlar om. Välavlönade människor med högeråsikter brukar till exempel inte vara så förtjusta i skattelagstiftningen hur de än gynnas av den.

Men låt oss gå till själva grundlagarna och titta på en av dem, den som kallas regeringsformen som handlar om statsskickets grunder och där vi redan i det första kapitlets första paragraf* kan läsa att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Den andra paragrafen i detta kapitel* innehåller en hel del att fundera över. Där står till exempel att ”det allmänna” ska:

  • ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”
  • ”verka för social omsorg och trygghet”
  • ”främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer”
  • ”verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden”
  • ”verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara”
  • ”motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person”

Det låter väl väldigt bra, eller hur? Jag skulle tro att de flesta människor och definitivt alla som räknar sig till vänster tycker att detta är bra saker. Däremot har jag svårare att förstå eller tro på att människor som befinner sig till höger verkligen kan tycka att denna grundlag är bra. Dessutom finns det väl minst sagt en hel del brister när det gäller hur dagens samhälle lever upp till lagen.

För inte är väl alla människor i Sverige trygga när det gäller arbete eller bostad? När det gäller högern har jag inte ens uppfattat att de tycker att det är en uppgift för samhället utan att det är individens ensak om den vill sova under tak eller under en bro.

Och med det som vi nu vet om klimatkrisen, vårt ”fotavtryck” i form av uttag av jordens resurser eller den snabba takten i utrotandet av djur och växter (den viktiga biologiska mångfalden) kan vi då säga att vi främjar en hållbar utveckling ”för kommande generationer?

Och är verkligen demokratin ”vägledande inom samhällets alla områden”? Räknas inte företagen eller finanssektorn till samhället? Vilket demokratiskt inflytande har vi där? Och tycker verkligen högern att demokratin ska utvidgas till HELA samhället?

Likaså finns det väl en hel del problem när det gäller att ”alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället” eller när det gäller att motverka olika typer av diskriminering?

Det finns alltså en mycket stor klyfta mellan verkligheten och det som står i denna lag. Men jag skulle verkligen önska att vi kunde förverkliga denna grundlag. Man kanske kan säga att jag önskar att det i detta avseende blev mer av lag (och ordning).

Lag och ordning!

Genomför regeringsformen 1 kapitlet 2§!

————————————————————————————————

*Regeringsform

1 kap. Statsskickets grunder

1§ All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.

2§ Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa. Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer. Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Lag (2010:1408).

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 27 oktober, 2020  •  Permalänk
Publicerad i Lag pch rättvisa
Märkt

Publicerat av anders fraurud den 27 oktober, 2020

https://pepprat.org/2020/10/27/lag-och-ordning/

”Den allvarligaste brottstypen…”

Den brottstyp som av flera myndigheter lyfts fram som den allvarligaste just nu är kriminalitet riktad mot välfärdssystemen.

(UNT 12 november 2019)

Vi lever i en tid då vi upplever fullständigt vansinniga skandaler som de kring Apotekstjänst eller Karolinska sjukhuset i Stockholm. Skandalerna är en följd av politiska beslut som slagit mot välfärden och välfärdens tanke. Beslut som handlat om utförsäljningar och privatiseringar har lett oss dit där vi är idag. Det känns då dubbelt ironiskt att läsa om en myndighetsrapport som pratar om ”kriminalitet riktad mot välfärdssystemen”. Dels därför att det går att tänka att en del av skurkarna finns direkt inom en del politiska partier som till exempel stockholmsmoderaterna. Men också för att – som en gammal vän brukade säga – man ”inte ska skylla på grisen utan på den som matar den”. Jag ska förklara hur jag menar. Först bara en liten bakgrund.

Under ledning av Polisens nationella underrättelsecentrum sammanställer alltså en rad myndigheter regelbundet en rapport om den organiserade brottsligheten. I årets rapport samverkar 21 myndigheter, fler än någonsin tidigare. Bland de medverkande finns såväl Åklagarmyndigheten som Finansinspektionen och Bolagsverket. Flera myndigheter framhåller i rapporten att den allvarligaste kriminaliteten är den som riktar sig mot olika välfärdssystem för att komma åt pengar där. Ett sådant sätt är att delta i och vinna olika upphandlingar som sker enligt LOU.  I rapporten kallar man offentlig upphandling för ”ett särskilt riskområde” och skriver:

Kriminella aktörer inom organiserad brottslighet visar intresse i olika typer av upphandlingar. Allt fler kontakter söks i legala samhällsstrukturer såsom myndigheter och kommuner för att skaffa information de behöver för att vinna upphandlingar.

Rapporten visar hur den fria rörligheten och reglerna för arbetskraftsinvandring underlättat tillgången på billig utländsk arbetskraft i Sverige:

Ett nytt tillvägagångssätt för att importera billig arbetskraft till Sverige är att bemanningsföretag i andra EU-länder ger arbetstillstånd till tredjelandsmedborgare.

Branscher där användning av svart arbetskraft förekommer ”oftare än inom andra” är till exempel ”restauranger, nagelvårdssalonger och handbiltvättar”.

RUT och ROT är en annan syltburk:

Systematiska angrepp mot andra utbetalande system såsom ROT- och RUT-avdrag samt mervärdesskatt förekommer också.

Vad jag menade ovan med att mata grisen är att denna kriminalitet ju gjorts möjlig genom att öppna syltburkarna genom alla dessa olika system som beslutats politiskt. Utan LOU, RUT och ROT skulle dessa kriminella inte ha det lika lätt. Slutsatser…?

 

En annan sak att fundera över i rapporten

När det gäller narkotikahandeln skriver man i rapporten:

En betydande del av den konstaterade kriminaliteten i de särskilt utsatta områdena utgörs av narkotikahandel.

Men vilka är då de främsta konsumenterna av denna narkotika? Om detta säger rapporten:

Gängens verksamhet med distribution är oftast lokalt begränsad till respektive särskilt utsatt område. Även kunderna och missbruket återfinns i stor utsträckning inom samma område.

Men att de främsta konsumenterna skulle finnas i de fattigområden där varorna säljs motsägs av en del andra rapporter. Därför är uppgifterna i rapporten förvånande. Några exempel här:

I ett pressmeddelande från BRÅ från förra året kan man läsa:

I rikare stadsdelar i Stockholm misstänks ungdomar mer sällan för narkotikabruk än i områden med lägre medelinkomst, trots att de rapporterar högre narkotikakonsumtion.

Radions Konflikt hade häromveckan ett reportage som följde:

….det vita pulvret från över- och medelklassens kicksökande till hur kokainet göder grov kriminell verksamhet och har direkt koppling till vissa av de dödsskjutningar som skett i Sverige de senaste åren…… Risken för någon som tar kokain i till exempel Danderyd, Täby eller Lidingö är statistiskt sett lägre än för någon i exempelvis Södertälje.

Och i ett längre reportage från Malmö i Expressen kan man läsa:

Knarkande medel- och överklass finansierar gängvåldet i Malmö. Att leverera narkotika till adresser i stadens överklassområden är riskfritt, enligt langare och konsumenter. Här syns inga spår av knarkkriget och poliser spanar inte efter langare.

Klassamhället syns, som det verkar, även här. Frågan är varför myndigheterna då beskriver det så som de gör. Är kanske även det en återspegling av klassamhället?

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 16 november, 2019  •  Permalänk
Publicerad i Klass, Lag pch rättvisa
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 16 november, 2019

https://pepprat.org/2019/11/16/den-allvarligaste-brottstypen/

Skjutningar, upplevelser och åtgärder

Så har ännu en ung människa skjutits ihjäl. Polisen går nu upp i stabsläge. Samtidigt larmar partierna på högerkanten i ännu högre tonlägen i förhoppning om att vinna röster på det.

För ungefär två år sedan skrev jag här på bloggen att det var viktigt  att inte ”låta sig dras med i överdrivna och osanna verklighetsbeskrivningar. Det existerande våldet är illa nog som det är.” Men i det läge vi är nu används och uppfattas tal om sans och måtta ofta som bevis på slapphet och undfallenhet mot kriminaliteten. Jag tänker det när jag läser Andreas Magnussons artikel i Magasinet Para§raf om den trygghetsundersökning som polisregion Syd gjort där 71 000 medborgare tillfrågats. Den visar att tryggheten aldrig har varit större och att färre personer har anmält brott än vad som någonsin tidigare uppmätts. Den visar att 82,25% av alla tillfrågade inte utsatts för något brott. Den visar också att andelen medborgare som utsatts för våld eller skadegörelse aldrig varit lägre. Det är säkert sant. Vi har haft en generell minskning av brott i Sverige under 2000-talet. Samtidigt visar Nationella trygghetsundersökningen under samma period att 80 procent tror att brottsligheten ökar. Siffror av den här typen  – hur sanna de än är – lugnar knappast heller någon i förhållande till det ökande skjutvapenvåldet. Som kriminologen Jerzy Sarnecki skriver i tidskriften Kvartal:

Det är omöjligt att värdera människors upplevelse av oro och otrygghet i termer av om den är överdriven eller inte. Det är viktigt att ha respekt för hur människor upplever sin livssituation. Däremot är rädsla för brott ett allvarligt demokratiproblem. Jag brukar säga att rädda människor är dåliga demokrater. Ett intressant fynd i detta sammanhang är att människors upplevelser av oro för brott varierar beroende på vilket politiskt parti de sympatiserar med. Kan det vara så att de har olika information om brottsligheten?

Det är ett faktum att det sedan 2012 skett en kraftig uppgång av det dödliga skjutvapen-våldet inom kriminella miljöer (se bild). Under en lång följd av år minskade det dödliga våldet i Sverige från en topp omkring år 1990. Under dessa år förändrades samtidigt våldet från att ha dominerats av våld mot kvinnor i hemmet till att alltmer handla om gängkriminalitet. Brottsförebyggande Rådet skriver i en rapport från i år:

Efter en längre tids nedåtgående trend har antalet fall av dödligt våld ökat något de senaste åren. Med antalet fall avses här antalet offer. Dagens nivå, motsvarande omkring 1 fall per 100 000 i befolkningen, är dock fortfarande lägre än nivån i början av 90-talet, när antalet fall var omkring 1,3–1,4 per 100 000 i befolkningen. I ett globalt perspektiv uppvisar Sverige mycket låga nivåer av dödligt våld.

Oavsett hur det var förut eller att Sverige har låga nivåer av dödligt våld så är det naturligtvis mycket allvarligt att det åter ökar.

Men vad behövs och vad måste göras?

Det som inte behövs är politiska ledare som skriker ut enkla lösningar eller kräver att andra ska avgå. Att skrämma människor är –  för att använda Sarneckis ord ovan – då ett sätt att göra fler människor till ”sämre demokrater”. Det gynnar kanske en del av dessa politiker, men inte demokratin så som vi känner den. Vi måste istället precis som när det gäller klimatfrågan, skolan eller andra frågor lita till vetenskap och forskning. Det finns olika åtgärder och lösningar. Både långsiktiga och mer kortsiktiga. Däremot finns ingen ”quick fix”. För inte ens polisens stabsläge kommer att ge stora omedelbara resultat.

Högern skriker mycket om mer och längre straff. Men  det kommer inte lösa några problem. Nu skärps dessutom olika typer av straff. Men det är ändå någonting som den politiska högern aldrig tycks få nog av. De vill alltid ha mer och längre. Vi på vänstersidan bör inte delta i en sådan primitiv tävlan om att skrika högst och signalera mest. Tyvärr kommer det vara svårt och i det nuvarande samhällsklimatet är det inte lätt. Men ändå. Vi måste som sagt istället se till kunskap grundad på forskning. Och enligt forskningen fungerar hot om straff väldigt olika för olika typer av brott och för olika grupper av människor. Enligt forskningen fungerar straffhot till exempel väldigt dåligt i förhållande till människor som har en svag förankring i samhället, som de som är inblandade i gängskjutningarna. De står utanför skola och arbete, de har som individer låg självkontroll och finns i miljöer där den här typen av våld premieras. Andra metoder måste alltså till. Avväpning är en sådan sak. För något som däremot har stöd i forskning och sannolikt ger ganska omedelbara resultat är att samhället på olika sätt lyckas begränsa vapentillgången och få kontroll över vapnen. Här har faktiskt lagstiftningen skärpts och tullen fått mer resurser. Det går nu att både avväpna och låsa in dem som bär farliga vapen. Kanske kan mer göras här?

Dessutom måste naturligtvis polisen förstärkas och förbättra sina arbetsmetoder så att möjligheterna att gripa kriminella ökar. Detta tycks också vara på gång.

Men som polisen själv alltmer påpekar så räcker inte heller deras arbete för att stävja den här typen av kriminalitet. Om det ständigt kommer nya kriminella så räcker det inte med gripanden och fängslanden. Som många påpekat så måste nyrekryteringen till de kriminella miljöerna stoppas. Här behövs en mängd åtgärder där bara fantasin sätter gränser, men där resultaten inte kommer vara omedelbara. Det handlar om åtgärder som är en del av  byggandet av ett mer rättvist, tryggt och jämlikt samhälle. Åtgärder som inte passar högerns agenda. Det är åtgärder som det efter alla år av nedriven välfärd och ökade klyftor kommer ta tid innan vi ser resultaten av. Men de är helt nödvändiga. Sådant som en bra skola för alla, där de flesta lyckas. Sådant som trygga och säkra jobb till alla. Och så vidare, och så vidare. Jag tänker också bland allt som påverkar oss att en nedmontering av den tankevärld som styrs av reklam, utseendefixering, statusjakt och konsumtionsbegär också vore en stor hjälp på vägen mot ett samhälle där fler kan känna sig ”lyckade” och nöjda med sig själva, just så som dom är.

Vad tänker du?

 

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 13 november, 2019  •  Permalänk
Publicerad i Lag pch rättvisa, Välfärden
Märkt , , , ,

Publicerat av anders fraurud den 13 november, 2019

https://pepprat.org/2019/11/13/skjutningar-upplevelser-och-atgarder/

Olika extremister

Toleransen ökar för yttranden som generaliserar om andra människor, sprider hat och bygger upp ännu fler murar mellan olika grupper i samhället. Numera sprids denna typ av yttranden inte bara från SD och dess svans utan också till exempel från olika politiker inom moderaterna. Häromdagen kunde vi i lokaltidningen UNT läsa om m-politikern Anna-Lena Söderblom från Östhammar.

Söderblom

Hon har sedan en tid spridit extremt generaliserande och grova uttalanden om muslimer. På facebook har hon målat upp hotbilden om att ”Vi har snart total islamisering i det här landet” och till UNT sa hon i tisdags att ”Jag tycker inte att muslimsk tro är en religion. Jag tycker att det är en elak sekt.” Dagen därpå ”ber hon om ursäkt” enligt UNT: ”Jag har pratat med min gruppledare om det här och jag fick ett mejl från vår partiombudsman.” Så nu säger hon: ”jag inser att jag uttryckt mig klumpigt”. Tja, ”klumpigt” är – tycker jag – en klar underdrift i detta fall. Och ursäkten är inte speciellt övertygande. Det mörka giftet har redan spridits och kanske förmörkat sinnena på ytterligare ett antal människor.

Extrema?

Under de senaste månaderna har moderaterna, och tyckare som är närstående dem, försökt framställa Vänsterpartiet som ett extremt ”ytterkantsparti”, jämförbart med SD. I ett politiskt landskap där det som betraktas som mitten i politiken står för en aggressiv nyliberal politik kan en sådan bisarr beskrivning passa in. Det nuvarande Vänsterpartiets reformpolitik är ju den enda politiska kraft av betydelse som går emot den allenarådande högerpolitik som – när det gäller faktisk politik – förenar alla de övriga från s till sd. Men att beskriva denna reformpolitik för jämlikhet och fackliga rättigheter som extrem säger verkligen något om var vi hamnat. Sann är den däremot inte.

Däremot kan den växande skaran av hatpredikanter inom borgerligheten verkligen betecknas som extrema i sin beskrivning av vilka som är problemen i Sverige och i sitt sätt att angripa olika minoriteter.

Andra extremister

Betyder det att det inte finns muslimer som kan betecknas som extrema. Jo, naturligtvis finns det sådana. Precis som det finns extrema högerkristna eller ”helsvenska” (kanske också kristna?) nazister av olika slag. Inom kristdemokraterna har vi sådana extrema personer som Adaktusson som inte ser några som helst problem med den israeliska statens apartheid-politik* och som angriper varje litet försiktigt försök att yttra sådan kritik av vår utrikesminister. Adaktusson agerar som den israeliska högerregeringens förlängda propaganda-arm i Sverige. En riktig extremist.

Det har nu blivit en del av det allmänna språkbruket att tala om ”våldsbejakande” extremister. Det är ett lika märkligt som diffust och icke-klargörande ord. För per definition så ”bejakar” ju alla som inte är konsekventa pacifister i någon mening och under vissa omständigheter våld. Men en del gör det i större utsträckning än andra. En stor del av borgerligheten brukar till exempel sällan vara emot det våld som utövas av USA runt om i världen. Samma borgerlighet säger till och med ja till att använda sig av det värsta förstörelsevapen som finns. De tycker att kärnvapen ska kunna användas som skydd. De kallar det då för ett ”paraply”.

Nu är ju detta exempel på statligt våld och då brukar det av någon anledning inte kallas varken för våld eller för krig utan för ”försvar”. På senare år har vi till och med hört en del politiker som vädrat tanken på att använda militärt våld inom det egna landet. Det har då gällt för att ”lösa” problem i fattiga förorter. Ingen har däremot kallat dessa politiker för ”våldsbejakande”.

 

De direkt här och nu våldsamma

Men så har vi då också dessa grupper som ger sig själva rätten att använda våld, inom det egna landet eller i andra länder. Bland dessa finns olika nationalsocialistiska grupper som bevisligen vid ett flertal tillfällen utövat våld inom Sverige, men också rest utomlands och övat eller deltagit i krig. Bland de svenska nationalsocialisterna finns det både grupper som stridit på regeringssidan i Ukraina och de som tränat strid i Ryssland och senare använt kunskaperna aktivt genom bombdåd i Sverige. Flatheten mot dessa nationalsocialister från svensk polis och rättsväsende har varit slående och upprörande. Sättet att tillämpa lagparagraferna om hets mot folkgrupp har varit så generösa mot dessa grupper att jag i likhet med juristen Peter Nobel kommit att tycka att dessa organisationer helt borde förbjudas.

Det har också funnits en fåtal våldsamma människor på vänstersidan. Elitistiska typer  som ansett sig ha rätten att använda våld och representera folkflertalet utan att vara valda. En sådan liten grupp var t.ex. den s.k. Revolutionära fronten som kroknade efter ett antal fängelsedomar för några år sedan och lades ner officiellt  2015.

Till sist har vi då de våldsamma och reaktionära anhängarna till det s.k. IS-kalifatet. Dessa har ju blivit aktuella på ett speciellt sätt då de tvingats återvända från de delar av Syrien och Irak som de invaderade. De flesta av dessa blev anhängare till IS i sina europeiska hemländer. Men nu vill många europeiska länder inte ta emot de slagna och infångade invaderande krigarna. Jag förstår de kurder och andra som stridit mot IS-krigarna och som är upprörda över detta. Naturligtvis är det dessa europeiska länders ansvar, på mer än ett sätt. Men hur ska de då ”tas emot”? Här verkar Sverige sticka ut. Samma flathet som den svenska staten visar mot nationalsocialister, samma flathet tycks gälla när det gäller deras tvillingar inom IS. Juridik är ofta svårt att förstå för oss som inte är jurister. Och jag vet att när man inte är insatt är det lätt att hamna i förenklade svar och åtgärder. Men i mitt huvud borde själva deltagande i det mordiska IS-kalifatet per definition vara straffbart oavsett hur en person deltagit i det. Att resa till ett annat land för att bidra till våld, död, all sorts förstörelse och extremt förtryck borde i sig vara straffbart. Det borde därför vara självklart att de som återvänder från dessa mördar-resor låses in under utredning av graden av deltagande i olika typer av mer specifika brott. Jag tar gärna emot argument mot detta.

 

I Sverige idag finns det en hel del personer och riktningar som med fog kan betecknas som extrema. Vänsterpartiet hör definitivt inte till dem. En del av dessa extrema finns däremot inom den svenska borgerligheten och måste bekämpas med argument så gott vi kan i mötet med andra människor eller från olika mer eller mindre starka rörelser eller alternativa medier. Några andra av de extrema är direkt och omedelbart farliga för oss andra här och nu. Mot dem räcker inte argument.

 

*När det gäller den israeliska apartheidpolitiken läs en bra genomgång i en artikel av professor Pär Salander i Västerbottens-Kuriren.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 21 februari, 2019  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Lag pch rättvisa
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 21 februari, 2019

https://pepprat.org/2019/02/21/olika-extremister/

« Äldre inlägg
%d bloggare gillar detta: