Valanalyser och ”käpphästar”

Dagen efter valet för en vecka sedan skrev jag några funderingar om det som hänt. Jag skrev bara lite om Vänsterpartiet, bland annat detta:

Helt klart har många som tidigare röstat på V valt att denna gång ”stödrösta” på MP. Men personligen tror jag till exempel att partiledarens sätt att prata om livsstilsförändringar i förhållande till klimatfrågans betydelse har ökat antalet ”stödröstare” till MP.

Att ett antal människor som tidigare röstat på Vänsterpartiet nu valde att istället rösta på Miljöpartiet stämmer. Enligt valundersökningen var det 13 procent av dem som 2018 röstade på V som denna gånga röstade på MP. En del gjorde det för att helt enkelt hålla MP kvar i riksdagen (sådana kampanjer förekom t.ex. på nätet). Andra gjorde det kanske för att de var missnöjda med en förändrad betoning av klimatpolitiken från V:s ledning.

Men hela 22 procent som röstade på V i förra valet röstade denna gång på S. Det är inte helt lätt att ta in för någon som i likhet med mig uppfattat att socialdemokratin på många sätt gått åt höger. Det är alltså en ännu viktigare sak att fundera över för oss som hoppades på framgång för Vänsterpartiet.

Detta med valanalyser

Ofta verkar s.k. valanalyser i många partier mer fungera som ett vått finger i luften. Om det gick dåligt så ska politiken läggas om och anpassas. Det är ju för övrigt precis det som vi sett hos alla de partier som under de senaste åren alltmer anpassat sig till SD:s agenda.

Jag är därför motståndare till ett tänkande där kortsiktiga upp- eller nedgångar styr valanalysen, även för Vänstern. Ett parti måste stå för vissa saker – sitt program – oavsett om det ger framgång i det korta perspektivet.

När det gäller Vänsterpartiet så är ju inte bilden entydig. Partiet har under flera år haft en mycket stor medlemstillströmning och den fortsatte även efter valet. Det är fler medlemmar nu än på flera decennier. I flera städer och regioner går också partiet fram starkt röstmässigt. Det är utanför städerna som Vänsterpartiet backar, vilket ger ett försämrat resultat i riksdagsvalet.

Om detta skriver Vänsterpartiets partisekreterare Hanna Gedin i ETC:

….det går redan att konstatera att Vänsterpartiets resultat, trots en fin valrörelse, är en besvikelse. Nu behöver vi göra en ordentlig analys av vad som hänt, en analys baserad på fakta om varför människor röstat som de gjort…….Att istället snabbt lyfta fram just de käpphästar som man alltid lyfter fram, det tror jag är en mindre fruktbar form av debatt.

Jag tror jag förstår hur hon menar. Det är ju inte säkert att det som man själv ogillat i partiets valkampanj eller olika riksdagsbeslut är det som orsakat röstnedgången.

Men det är inte heller så att all politik som kan ge röstmässig framgång är den rätta på längre sikt. Ett vänsterparti bör ha ett längre perspektiv än en valperiod. Därför vill jag här rida ut till käpphästarnas försvar.

Några käpphästar

Ett vänsterparti måste vara systemkritiskt och inte ducka för frågor om socialismen. Det betyder inte att frågan om vad begreppet socialism står för idag är enkel. Jag har skrivit om den saken många gånger. Men utan en vision om ett samhälle som är något annat än det kapitalistiska så blir vi bara ett nytt socialdemokratiskt parti. Alltså ett parti som visserligen har skrivningar om detta i sitt program men aldrig lyfter fram visionen eller låter den prägla de krav som reses. Att i vision, krav, attityd och även valaffischer skilja sig från alla de andra partierna är kanske inte i alla lägen en väg till röstframgång. Men det är ändå viktigt ifall våra perspektiv sträcker sig längre än till en valrörelse. Det gäller också till exempel en sådan sak som valaffischer

Ett ekologiskt socialistiskt parti måste våga säga att även en rättvis klimatomställning kommer innebära stora livsförändringar vad gäller vår konsumtion, vårt resande och annat. Tyvärr vågade inte heller MP säga det. Förmodligen för att de trodde att det skulle minska antalet röster. Och kanske skulle det i det korta perspektivet vara ett problem att säga som det är även för Vänsterpartiet. Ändå anser jag att det är något vi både måste säga och agera efter. Vi måste förbereda oss alla, både på de konflikter som kommer ske i omställningen och de solidariska åtgärder som innebär att också avstå materiella fördelar.

Hillersberg om Mao-kulten, för dem som minns….

Ett socialistiskt parti som vill åstadkomma en stor demokratisering av hela samhället måste också hela tiden präglas av tanken på att det är de många som ska med och som är nödvändiga för förändring. Det måste genomsyra såväl organisationen som formen på de tankar och krav som förs ut. Ledare är viktiga, men det är bara ledare som vill bevara det bestående som tjänar på att de många är passiva, eller alternativt följer som en fårskock. Att genomföra en valkampanj som ibland liknade ett presidentval där partiledaren Nooshi fördes fram på kepsar, t-shirts, affischer och andra bilder tycker jag står i motsättning till en socialistisk folkrörelseinriktning. Även om det skulle vara så att Vänsterpartiet tjänade på det upplägget så tror jag att det är felaktigt ur det längre perspektivet. Vi fostras då i att (som vanligt) lita på ledare, på att andra ska fixa det, istället för att vi själva måste organisera oss och aktivera oss.

Jag vet alltså inte ifall de saker jag här kritiserar i Vänsterpartiets valkampanj orsakade bakslaget på riksplanet. Men oavsett det så anser jag att det innebar en riktning som leder oss fel.

Det var några käpphästar.

En gissning i valanalysdebatten

Men om vi då ska försöka fundera över det korta perspektivet, alltså varför Vänsterpartiet backade i riksdagsvalet, så är det en annan fråga än mina ”käpphäst-tankar”.

Bland de fakta vi vet (om vi ska lita på valundersökningen) så har, som jag skrev ovan, sannolikt 13 procent av de som förra gången röstade på V denna gång röstat på MP. Ännu fler, 22 procent lämnade för att istället stödja S.

Jag tycker fortfarande att det då verkar sannolikt att de som röstat på MP antingen gjort det för att rädda MP och/eller för att de var missnöjda med V. Kanske har det som uppfattats som en omsvängning av politiken hos V när det gäller miljö och klimat också spelat roll.

När det gäller de som lämnat för att stödja S finns det åtminstone två (kanske fler?) tänkbara förklaringar. Antingen valde de S denna gång för att de tyckte att V är för extrema i sina krav och åsikter eller så gjorde de det för att de hade svårt att se några stora och avgörande skillnader. Med tanke på den fortsatta högervridningen av S och den ganska utslätade kampanjen från V så tycker jag att det är en del som talar för den senare förklaringen.

Några första eftervalstankar

Alla röster är ännu inte räknade och vi vet inte det slutliga resultatet, framförallt när det gäller regeringskonstellationen. Men helt klart är SD den stora vinnaren. De går fram med 3,1 procent till 20,6 och blir näst största parti. Socialdemokraterna gick också fram. De ökade med 2,2 procent till 30,5 och behåller ställningen som största parti. Men då ska vi minnas att socialdemokraternas valresultat 2018 var det sämsta som partiet uppnått. Nu är man tillbaka till nivån från 2014 som även den var låg i ett historiskt perspektiv.

Miljöpartiet ökar med 0,6 procent sedan förra valet. Med tanke på att de i de flesta av de ständiga opinionsundersökningarna länge låg under fyraprocent-spärren så kan jag förstå att de är glada för egen del.

Alla övriga partier backar i detta val. Moderaterna som backade för tredje gången sedan valet 2010, backade denna gång med 0,7 procent. KD och L backade med vardera  0,9%. Ändå är kanske ledningarna för dessa partier lika nöjda som de låter på valvakan. De har ju nu chans att ta över regeringsmakten med hjälp av SD.

Att Centerpartiet backade med 1,9 procent känns sorgligt. De var ju faktiskt det enda anständiga icke-rasistiska alternativet för borgerliga väljare. 25 procent av deras väljare drogs istället till M,KD och L enligt VALU.

Ännu mer sorgligt är tillbakagången för Vänsterpartiet med 1,3 procent. Partiet går visserligen fram i storstäderna, framförallt i kommunal- och regionvalen där stödet ligger mellan 13 – 15 procent. Ja även riksdagsvalet går bättre i storstäderna. Men i landet som helhet landar Vänsterpartiet på blygsamma 6.7 procent. Vilken betydelse inriktningen och formen på valkampanjen haft för detta bakslag är en sak att fundera över. Helt klart har många som tidigare röstat på V valt att denna gång ”stödrösta” på MP. Men personligen tror jag till exempel att partiledarens sätt att prata om livsstilsförändringar i förhållande till klimatfrågans betydelse har ökat antalet ”stödröstare” till MP.

Att kratta manegen för SD

De borgerliga partierna har på olika sätt krattat manegen för SD. Inte bara för att de släppt in dem i sin gemenskap utan kanske framförallt för att de också drivit olika typer av populistiska utspel som riktar sig mot invandrare eller barn till invandrare. Moderatledaren har dessutom i Almedalen prisat SD för deras uthålliga och långvariga främlingsfientlighet. Eller som han uttryckte det:

Inget annat parti har som SD i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen,”

Men tyvärr har även socialdemokratin förfallit till samma typ av främlingsfientliga utspel som de SD-härmande borgerliga partierna. De både sympatiska socialdemokraterna Palm och Gustavsson skriver självkritiskt om detta i Rörelsen:

Socialdemokraterna måste bjuda motstånd mot hatet. Och vi måste visa en annan väg. För många väljare har intrycket av den socialdemokratiska kampanjen varit ett annat. Uttalanden har uppfattats som att Socialdemokraterna håller med om den falska koppling mellan bakgrund och brottslighet som de högerkonservativa försöker etablera.

Då alltför många alltså gjort rasismen rumsren så är det inte så förvånande att så många väljare sökt sig till det konsekvent rasistiska originalet.

Tydligen har också valdeltagandet gått ner från 87 procent 2018 till 83 procent detta val. Det är illa och vi vet dessutom att lägre valdeltagande brukar gynna högersidan. En valrörelse som präglats av hat och hemska valdebatter i TV har säkert bidragit till att öka uppgivenheten bland många människor.

Regeringsfrågan

Just nu ser det i rösträkningen ut som om högersidan har det övertag som innebär att de kan komma att bilda regering. Det är det som är allra mest nedslående med resultatet av detta val. Inte bara det att vi riskerar att få en högerregering. Det kommer då också vara en regering där SD är det största partiet. Jag skrev häromdagen att vi i stolthet och glädje skulle rösta men ”utan illusioner om att något förändras av sig självt”. Det var mitt vanliga tjat om att en förutsättning för parlamentariska framgångar är rörelserna utanför riksdagen. Om vi får en rasistisk högerregering i Sverige så är detta ännu viktigare. Vi kommer på område efter område behöva bemöta och strida mot dem när de påbörjar sitt nedrivnings-projekt.

Klimatet, valet och röstandet

I jättelandet Pakistan med 221 miljoner invånare ligger en tredjedel av landytan under vatten. Vägar och broar har spolats bort, odlingsmarker har utplånats och hela samhällen är översvämmade. 33 miljoner människor har tvingats lämna sina hem.

I Europa har vi istället uttorkade floder efter en sommar med extrem hetta och skogsbränder. Det är olika uttryck för extremväder som är en del av klimatkrisen.

I ett nyhetsbrev från AMNESTY INTERNATIONAL 26 augusti understryker man att ”klimatkrisen är här nu. Vi lever mitt i den”:

Samtidigt är den värmebölja vi just upplevt en västanfläkt jämfört med hur det kommer att bli framöver, om det är forskarna överens. Men vi drabbas inte alla lika hårt. Ny forskning visar inte bara att de mest sårbara samhällsgrupperna påverkas oproportionerligt hårt av klimatrelaterade värmeböljor och översvämningar, utan också att socioekonomiskt utsatta bostadsområden glöms bort när Sverige ställer om.

För som det också står i nyhetsbrevet: ”Hanteringen av klimatkrisen måste vara rättvis och rättighetsbaserad. Omställningen får inte förvärra redan existerande ojämlikheter.”

Det är en oerhört viktig sak att framhålla. Det handlar inte bara om moral. Det handlar också om att det är det enda tänkbara sättet att få med jordens befolkningsmajoritet, som minst har orsakat klimatkrisen genom sina utsläpp, men mest drabbas av dess konsekvenser. Det gäller i Sverige, men det gäller framförallt globalt.

Valet och klimatet

Trots detta är –  som AMNESTY skriver –  ”rättviseaspekten märkligt frånvarande i klimatdebatten inför valet den 11 september.”

Ännu skarpare är de 1 944 forskare och anställda från 45 svenska lärosäten och forskningsinstitut som skrev i Aftonbladet den 25 augusti (läs gärna hela artikeln sen):

Som forskare och medborgare är vi arga och förtvivlade över den senaste tidens utveckling. Vi ser hur en majoritet av våra politiska partier överger klimatpolitiken och i stället föreslår eller genomför politik som går stick i stäv med Parisavtalet och Sveriges klimat- och miljömål.

Forskarna hänvisar till forskarnätverket Researchers Desk som har räknat på partiernas klimatmål. De kom fram till att sex av åtta partier helt missar Parisavtalets 1,5-gradersmål där hänsyn tagits till avtalets rättviseaspekt. De sex partierna var (det skrev inte forskarna i artikeln): sverigedemokraterna, moderaterna, kristdemokraterna, liberalerna, centern och socialdemokraterna. De övriga två kan ni då räkna ut själva vilka de var…

Forskarna bakom artikeln framhåller också liksom Amnesty rättviseaspekten:

Resursutnyttjandet är dessutom extremt ojämlikt fördelat både mellan och inom världens länder. Forskare och internationella organisationer har påpekat att världens rikaste tiondel, där majoriteten av Sveriges befolkning ingår, och som står för cirka 50 procent av de globala utsläppen, behöver ändra sin livsstil och drastiskt minska sina utsläpp.

För det krävs en genomgripande omställning av hela vårt samhälle.

De skriver också:

Många politiker ser ny teknik som lösningen på samhällets omställning, men forskningen visar tydligt att en stor del av omställningen måste ske genom att vi ändrar våra beteenden: konsumerar mindre, flyger mindre, äter mindre kött. Det krävs både personliga och strukturella förändringar.

Att det är ”både och”, både personligt och strukturellt, inte bara det ena, är lika sant som viktigt. Men tyvärr är det något som även Vänsterpartiets nuvarande partiledare varit mycket ovillig att erkänna i  TV- eller radio-intervjuer. För visst är det så att omställningen måste vara rättvis inom Sverige och att de rikaste måste förändra sin livsstil mest. Men i ett globalt perspektiv tillhör (som forskarna skriver) även de flesta av oss som inte har de högsta inkomsterna i Sverige de stora utsläpparna i världen. Naturligtvis måste politiken gå före och göra det lättare att ”göra rätt”. Att till exempel underlätta möjligheterna att färdas med andra alternativ än bil, genom utbyggnad och billigare eller gratis kollektivtrafik. Men att som individer göra det vi kan redan nu är inte oviktigt. Det ska inte förringas. Det är dessutom en del i att förändra våra tänkesätt i den nödvändiga omställningen. Det uttrycks också bättre i Vänsterpartiets valplattform än av partiledaren i intervjuer:

Att som individ försöka minska sin klimat- och miljöpåverkan är bra, men det kommer aldrig att räcka. Vi måste ta oss an klimatkrisen som samhälle. Mycket av det vi konsumerar behöver vi för att leva bra liv – mat, kläder, boende och resor – men sättet sakerna och energin framställs på behöver ändras. För de flesta av oss sker en stor del av konsumtionen och resandet för att hållbara alternativ saknas. 

(s. 5 i Vänsterpartiets valplattform, antagen på kongress i februari 2022)

Politiker som är ärliga bör inte heller ge sken av att omställningen till ett rättvist och fossilfritt samhälle kan ske utan livsstilsförändringar för oss. Förändringar som innebär att vi avstår något. Men som inte nödvändigtvis behöver innebära att vi lever sämre liv. Kanske tvärtom. Mera liv, färre prylar.

Att rösta

Valet den 11 september handlar tyvärr väldigt lite om klimatkrisen och ännu mindre om rättvisa. Dessutom är det väl så att för många av oss handlar det mest om att det inte ska bli ännu värre. Då gäller frågan om ifall vi ska få en regering där SD har ett ännu större inflytande över rikspolitiken, eller inte. En situation med mer repression, minskad demokrati, ännu mer rasism och absolut inga som helst åtgärder mot klimatkrisen. Att rösta är därför viktigare än på mycket länge.

En del på vänstersidan. som till exempel Jan Guillou, har uttryckt att eftersom det finns risk för att Miljöpartiet inte skulle klara fyra-procent-spärren så borde vi ”stödrösta” för att säkra en majoritet mot det blåbruna gänget.

Jag känner också de som i likhet med mig blivit besvikna på Vänsterpartiets partiledning. Det gäller då både en sådan sak som ställningstagandet i bensinfrågan som sättet att formulerat sig kring omställningen, där det verkar som om det bara handlar om att massivt investera i fossilfritt och energibesparingar, men inte alls om förändring av konsumtionsmönster och livsstil.

En del har av detta också dragit slutsatsen att de nu ska rösta på Miljöpartiet. Jag håller inte med dem om den slutsatsen.

Jag  har liten förståelse för tanken på att ”stödrösta” för att hjälpa ett parti över spärren. Eftersom vi inte röstar i grupp så är det ju omöjligt att veta ifall ”stödrösten” kanske i alla fall är bortkastad, eftersom partiet ändå inte klarade spärren. Men om vi ska se till dessa ständiga opinionsmätningar som vi nås av varje dag så verkar beteendet att stödrösta fungera för Miljöpartiet som nu ligger över spärren i mätningarna. Det tycks alltså för närvarande inte ens ”behövas” fler stödröster till Miljöpartiet.

Men framförallt skulle jag inte rösta på Miljöpartiet av politiska skäl. Att kritik kan riktas mot Vänsterpartiets ledning – som uttrycker sig sämre i klimatfrågorna än de antagna programmen – innebär inte att Miljöpartiet plötsligt blir det perfekta partiet. När det gäller att inte konsekvent stå för klimat- och miljökamp så finns det en hel del att minnas när det gäller Miljöpartiet. Några exempel:

Vi kan minnas hur partiet talade för att Vattenfalls kolgruvor i Tyskland skulle stängas, för att sedan i regeringsställning istället vara med på sälja dem. Och i regeringsställning ställde sig Miljöpartiet också bakom de klimatskadliga motorvägsbyggena Förbifart Stockholm och Tvärförbindelse Södertörn liksom fossilgasterminalen i Göteborg. Man var också med och drev igenom 16 miljarder kronor i ökade subventioner till flygindustrin under pandemin.

Dessutom är det svårt att som socialist lita på Miljöpartiet. Då tänker jag inte bara på deras samarbeta med högern i Stockholms kommun som hör till det mer extrema, utan håller mig till rikspolitiken. Där räcker det att minnas den extrema högerpolitik som blev resultatet av det s.k. Januariavtalet som Miljöpartiet ingick med S+L+C. För oss som vill minska klyftorna och stärka välfärden så är helt enkelt inte Miljöpartiet ett parti att lita på.

PS: Till medlemmar, sympatisörer och intresserade av Vänsterpartiet vill jag påminna om det Ekologiskt ekonomiska program som antogs av kongressen 2016. Läs det. Det är bra även om det också skulle behöva uppdateras på en del punkter.

Vill du ha det som i Sovjet, va´?

För oss som var politiskt aktiva på vänsterkanten under 1970- och 80-talet var det vanligt att mötas av frågan: ”Vill du ha det som i Sovjet va´?” Det ville vi ju inte. Åtminstone inte de flesta av oss. En ganska stor del av den svenska ”68-generationen” ville inte det för att de gjorde ett annat val. De hade istället valt ett annat land i öst att se upp till: Kina. De gjorde i stort sett om samma misstag som den äldre kommunist-generationen med att okritiskt följa ett odemokratiskt ledarskikt långt borta. Men de flesta av oss andra som inte var ”maoister” ville ju inte heller ”ha det som i Sovjet”. Och även om Vänsterpartiets föregångare hade problem med sin historiska anknytning till Sovjet så påbörjades en brytning under partiledaren C H Hermansson på 1960-talet. Han hade till exempel en hedervärd roll i förhållande till såväl Pragvåren 1968 som till Sovjets ockupation av dåvarande Tjeckoslovakien. Och de verkligt Sovjettrogna inom vänstern bröt sig också ur 1977, bildade APK (numera SKP) och påbörjade en ökenvandring. Men visst fanns det ändå band kvar i dåvarande VPK. När upproret med fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen pågick i början av 1980-talet fördömde visserligen partiledaren Lars Werner undantagstillståndet, men samtidigt upprätthölls förbindelserna med det styrande kommunistpartiet. Men de band som fanns fortsatte ändå att töjas och sprack efterhand ända tills det inte ens längre fanns något Sovjetimperium att ha några band till.

Idag den 26 december 2021 är det exakt 30 år sedan Sovjetunionen upplöstes 1991. Jag påminns om detta av en återpublicerad artikel i veckotidningen Internationalen skriven av journalisten Per Leander. Frågan om vi ”ville ha det som i Sovjet” var ju en fråga som alla vi som var på ”vänstersidan” var tvungna att förhålla oss till. Numera är den inte så vanlig av naturliga skäl, även om jag hört en del äldre stötar som ilsket skrikit om Ryssland även numera, då jag delat något blad på stan.

Det system som utvecklades i Sovjetunionen, framförallt under Stalin, var fruktansvärt. Det var inte bara diktatoriskt förtryckande och innebar döden för ofattbart många människor (även ett mycket stort antal medlemmar i kommunistpartiet) det var också ett system där en nytt privilegierat byråkratiskt skikt hade fördelar på ett sätt som var ett hån mot socialistiska rättvisetankar. Detta är sant och viktigt att inte glömma speciellt för alla som önskar alternativ till kapitalismen.

Men precis som med många andra saker så är det också en bitter erfarenhet att många saker som vi trodde var illa nog faktiskt kunde bli ännu värre. Eller som muntergöken Bob Dylan uttryckt det i en sång: ”When you think that you´ve lost everything, you find out you can always lose a little more”*. För att du ska förstå vad jag menar:

  • kunde vi tro att ett utträde ur EU (som vi var mot) skulle upplevas som något annat än en seger (tänk Brexit)?
  • Kunde vi föreställa oss att en typ som Trump skulle kunna bli president i USA?

Och frågan när det gäller det Sovjet (som vi alltså var emot) är då på samma sätt:

blev det inte faktiskt ännu värre i Sovjet efter dess upplösning?

Per Leander svarar i sin artikel definitivt ja på den frågan och kallar Sovjetunionens fall för en katastrof. Han påpekar att beslutet om att upplösa Sovjetunionen togs bakom ryggen på den dåvarande presidenten Gorbatjov. Att det togs av Jeltsin och ledarna för de ukrainska och vitryska sovjetrepublikerna i motsättning till en folkomröstning där 78 % av sovjetmedborgarna röstat FÖR  att bevara Sovjetunionen.

Gorbatjov och Jeltsin

Leander menar också att:

Den verkliga demokratiseringen av Sovjetunionen och Ryssland påbörjades under Gorbatjovs styre på 1980-talet och innebar en tidigare aldrig skådad frihet i debatt och framväxten av ett starkt civilsamhälle. Jeltsin satte stopp för denna utveckling med sin blodiga statskupp 1993, då han lät stridsvagnar spränga sönder parlamentet för att kunna driva igenom sin nyliberala chockterapi mot folkets vilja.

Leander visar på att varken demokrati eller levnadsförhållanden utvecklades i Ryssland eller de nya republikerna. Han beskriver också varför ryssar ser tillbaka med nostalgisk blick på Sovjet efter Stalin och ger en mer nyanserad bild av livet i 1960- och 70-talets Sovjetunionen.

Läs artikeln!

Tyvärr ligger inte artikeln i Internationalen på nätet (ännu?) men den skrevs ursprungligen av Leander tillsammans med Aleksej Sachnin för fem år sedan. Och den artikeln ligger på den utmärkta eFolket. Läs den.

______________________________________________

*Dylan: Tryin´To Get To Heaven (before they close the door) på Time Out Of Mind 1997

Upprörande kaos eller logiskt resultat?

Det här är en bra dag för Sverige.

Elisabeth Svantesson (m) till DN

En jättestor milstolpe.

Oscar Sjöstedt (sd) till SvD

Magdalena Andersson valdes alltså till statsminister men tvingades avgå samma dag som hon blev vald.

På något sätt känns det både ganska typiskt och samtidigt orättvist. När Sverige till slut får en kvinnlig statsminister så får hon det direkt ovanligt jobbigt på jobbet, precis som det varit för kvinnor på andra delar av ”arbetsmarknaden” när de klivit fram. Denna känsla hos mig har naturligtvis inte mycket med varken analys eller politiska slutsatser att göra. Så istället några funderingar om läget:

Den nuvarande situationen där miljöpartiet lämnar regeringen och vi sannolikt i nästa vecka får en rent socialdemokratisk regering som ska regera på en budget förändrad av m-kd-sd, beror på att centerpartiet (tillsammans med Liberalerna) avstod från att rösta på regeringens budget. De 51 nedlagda rösterna från C+L gjorde att m-kd-sd-budgeten vann med 154 röster mot 143.

Att mp nu lämnar regeringen är lätt att både förstå och även respektera. MP är ju det parti som med rätta kan känna sig svikna av centern. De har förhandlat och backat i fråga om skyddet av skogen och stränderna för att få med centern och ”tackas” på det här sättet.

Ådahl

När centerns Martin Ådahl säger i TV att ”alla förstår att kaoset inte är skapat av oss”, så ger det för mig en närmast komisk effekt. Centern menar (naturligtvis) istället att det är vänsterpartiets fel. Annie Lööf förklarade sitt partis agerande så här för DN:

Den socialdemokratiska vänstersvängen är mycket oroande. Det avtal som presenterats mellan S och V drar regeringen ytterligare vänsterut…. Vi kan inte stötta en budget från en regering som rör sig långt vänsterut.

Som jag skrivit förut så är höger och vänster i politiken bara positionsbeskrivningar i förhållande till andra och mycket föränderliga till sitt innehåll över tid. Den som på allvar menar att förbättringar för de 700 000 pensionärer som har det sämst ställt, innebär att någon rör sig ”långt vänsterut”, beskriver mera sin egen faktiska position, som knappast är ”i mitten”. Ännu mer märkligt och komiskt blir det ju av att kravet på att höja nivån ”för dem som bara har garantipension eller låg inkomstpension” finns med som krav på centerpartiets egen hemsida. Extremt alltså.

Från hemsidan

Fast nu handlar det väl inte om detta utan egentligen om själva principen att vänsterpartiet till varje pris ska stängas ute från något som helst inflytande.

Även om företrädare för flera olika politiska riktningar verkar anse att det är centern som har ”ställt till det” så ser jag också på nätet en del socialdemokrater som anser att det är vänsterpartiets fel. Att partiet gått fram för hårt och borde accepterat den roll som numera kallas ”dörrmattans”. Det är en kritik som jag har svårt att förstå. Dels ur rent demokratisk synvinkel. Det är orimligt att ett parti som bildar underlag (aktivt eller passivt) för en regering ska ha noll inflytande. Men också för att det verkligen inte handlade om några ”extrema krav” eller ”73 punkter”. Kravet i detta fall var – förutom kravet på respektfullt samarbete – inte mer extremt än att Magdalena Andersson själv med glädje och entusiasm presenterade förslaget om förbättringar för de sämst ställda pensionärerna.

Det är förvisso ett dystert parlamentariskt läge. Vi har sedan länge en borgerlig majoritet i riksdagen. Denna borgerliga majoritet har både splittrats och skapat nya allianser där vi har ett nationalkonservativt block med de sjunkande liberalerna som påhäng och det mest nyliberala partiet centern utanför. De som i denna situation förespråkar ”dörrmattepolitiken” menar och tror att det är det enda sättet att hålla sd utanför inflytande. Men att låta centern fortsätta driva på för ökade klyftor och fortsatt nyliberalism som administreras av socialdemokraterna kommer sannolikt istället bara leda till motsatsen. Vi får mer av hopplöshet, mindre tilltro till att politik gör någon skillnad och kanske ännu fler som röstar på sd.

En del är besvikna på centern. Besviken kan man vara ifall man har några förväntningar. Det ska vi nog inte ha. Trots att Annie Lööf deklarerat att centern inte ville ge sd ”inflytande över budgeten” så valde de alltså ändå att göra det, hellre än att stödja en budget där vänsterpartiet fått ett litet inflytande. En lärdom av det borde vara att centerpartiet inte kan vara eller kommer att vara en allierad i motståndet mot sd och högern. Det ”kaos” som nu råder på regeringsfronten är kanske istället ganska logiskt, som ett uttryck för svagheten hos alla nu existerande alternativ.

Högern kommer framöver att göra allt för att förändra detta och stärka sina positioner. Vi på vänstersidan måste göra detsamma: allt det vi kan för stärka vårt alternativ såväl ute i samhället som i valet till riksdagen nästa år. Vilken roll ”centerextremisterna” kommer spela i denna kraftmätning borde nu stå mera klart.

PS: Du kan läsa uppgörelsen (på en A4) om garantitillägget till pensionärerna och det fortsatta samarbetet mellan s-mp-v i denna länk.

Annie Lööf och konsten att inte svara på en fråga.

Så backade då centerpartiet från punkt 44 i Januariavtalet, punkten om att ”Fri hyressättning vid nybyggnation införs”. Anledningen var naturligtvis att vänsterpartiet gjorde det som Busch m.fl. sagt att vänsterpartiet inte skulle göra och som socialdemokraterna inte heller verkade tro var möjligt. Vänsterpartiet deklarerade att gränsen var nådd. Att de, som de lovat när de med gul knapp (nedlagd röst) släppte fram regeringen under Stefan Löfven,inte skulle acceptera marknadshyror.

Som många från olika politiska vinklar såg låg då bollen hos centerpartiet. De höll den ganska länge. Så länge att misstroendeomröstningen genomfördes. Den fråga som många då ställer sig är naturligtvis varför centerpartiet inte släppte kravet på marknadshyror redan innan omröstningen i riksdagen. Till exempel dagen innan omröstningen i måndags.

Ett vanligt politiskt konstnummer från många politiker är att undvika att svara på frågor. Det är så vanligt så att man nog kan anta att det ingår i den medieträning som de får. Men ganska irriterande för oss andra. I gårdagens Aktuellt på SVT gör Annie Lööf en uppvisning som slår det mesta.

Intervjuaren frågar naturligtvis Lööf varför centerpartiet nu släppt kravet i punkt 44.

Lööf svarar att de nu vill stryka punkt 44 för ”det är en politisk realitet” då det ”inte finns någon politisk majoritet för att genomföra detta”. På detta följer den naturliga följdfrågan från intervjuaren:

”Varför gjorde ni inte det här redan i söndags, då hade ju inte Stefan Löfven fallit?”

Efter detta börjar Annie Lööfs akrobatik i konsten att inte svara på en fråga.

Svar nummer 1 löd: Vi mötte v med ”partförhandlingslösningen”. Det är alltså det här fiffiga förslaget att låta hyresgästföreningen (HGF) få förhandla med fastighetsägarna, men på grundval av punkt 44 som genomförs ifall parterna inte når en lösning. Birger Schlaug skrev om detta i Aftonbladet:

…det Löfven erbjuder Dadgostar är ett förhandlingsupplägg som vore värdigt Putin.  Regeringen genomför det en part (Fastighetsägarna) vill om inte motparten (Hyresgästföreningen) gör det innan dess … Det är en förhandling som kunnat beskrivas i Djurfarmen. Grisen Napoleon hade ansett det vara en fri förhandling i demokratisk ordning.

Lööfs sätt att framställa saken som ett ”erbjudande” är alltså falskt. Men dessutom visste hon och centerpartiet ju redan innan omröstningen i riksdagen att vänsterpartiet avvisade ”erbjudandet”. Det säger hon själv också i intervjun att hon visste. Intervjuaren gör alltså ett  nytt försök och upprepar frågan om varför de inte redan i söndags drog tillbaka punkt 44.

Svar nummer 2 lyder då: ”att vi nu går fram handlar inte om utpressningshot från V utan om att m och kd varit vänsterpartiets nyttiga idioter” därför har ”vi nu lagt saken åt sidan”.

Då det ju inte heller är ett svar på frågan gör intervjuaren ett nytt försök.

Svar nummer 3 är då att ”det var ju andra partier som avsatte Löfven och ställde till oreda”. Alltså ett sorts moraliserande som inte heller svarar på frågan. Intervjuaren gör då ett nytt försök och säger: ”jag förstår men du kände ju till att det skulle bli så här….varför backade ni inte redan i söndags?

Svar nummer 4 lyder då: ”vi kunde inte backa i söndags utan vi gav vänsterpartiet ett av de huvudalternativ som de hade…men nu räckte inte det, utan förslaget föll”. Det är ju som alla kan se bara ett upprepande och ett konstaterande men inte heller det något svar på frågan. Efter det fortsätter Lööf att upprepa  kända ståndpunkter (för att fylla ut tiden?) och intervjuaren ger upp (?) och lämnar frågan om varför centerpartiet inte släppte punkt 44 om marknadshyror innan misstroendeomröstningen och det tillstånd av ”politisk oreda” som enligt centerpartiet blev resultatet.

1 maj 2021 – och lite att minnas

Som du väl vet och förstår så ställs de fysiska 1 maj-tågen in även i år.

Jag har skrivit om 1 maj-firandet ur olika synvinklar flera gånger sedan denna blogg startades för snart tio år sedan. Tänkte tipsa här om några äldre inlägg. Klicka på länkarna och läs.

Förra året hade jag rotat lite i det historiska 1 maj-firandet i Uppsala. Då visade det sig att det faktiskt inte var första gången sedan starten för 130 år sedan som 1-majtågandet ställdes in, vilket lär oss bland annat att vägen framåt aldrig är rak och enkel, men däremot möjlig.

En annan sak är att 1 maj som helgdag inte får vara ifred för angrepp från olika högertyper. Människor som definitivt själva representerar ett ”särintresse” angriper 1 maj med detta argument och talar för en fördemokratisk enhetskultur där vi firar kungen.

Bland dessa argument mot 1 majfirandet har även gjorts försök med ”rent ekonomiska” argument.

Konservativa människor talar ofta om vikten av traditioner. De vill dessutom ofta tvinga på alla andra de traditioner som de själva uppskattar. För oss som är socialister och känner oss hemma i arbetarrörelsen finns naturligtvis också traditioner. 1 maj är en av dem. Vi vill gärna samla så många som möjligt. Däremot varken kan eller vill vi tvinga några att delta i denna tradition.

I år blir det alltså extra svårt. Vi måste fortsätta att hålla oss hemma och träffa få andra. En sak som vi kan göra och som sprids som idé är då att ”visa rött” hemifrån genom att till exempel hänga ut ett rött tyg från något fönster.

Själva firandet får bli digitalt. Det som jag känner till är att Vänsterpartiet centralt har ett livesänt förstamajfirande med musik, kultur olika gäster och tal av Nooshi Dadgostar. Det börjar kl. 11:45 och du kan följa det på den här länken.

Vänsterpartiet i Uppsala kan du följa från kl. 14:00 på den här länken. Där kan du bland annat lyssna till musik av  Jimi & Coste Apetrea och Kaya Ålander.

Om du som läser detta har andra tips vad gäller digitala 1maj-firanden så hör dig!

Uppätna skor och spekulationer om vem som tar vem 2022.

Låt mig backa bandet ungefär tio år för att få perspektiv på det som nu händer.

År 2010 hade Sverige haft en majoritetsregering i fyra år bestående av den s.k. alliansen, alltså de partier som inte bara är, utan även kallar sig själva, för borgerliga. Men i valet 2010 kom SD  för första gången in i riksdagen. De fick 5,7% av rösterna. Ungefär som Vänsterpartiet som fick 5,6%. Regeringen under Reinfeldt fortsatte att regera, men var nu i minoritet eftersom SD inte garanterade att de skulle stödja regeringen. Under år 2013 var det en nyhet att den ganska nya s-ledaren Löfven sade sig vilja ”bryta blockpolitiken” genom samarbete med FP och C. Annie Lööf besvarade då detta med att hon hellre skulle äta upp sin ”högra sko än bli ett stödhjul åt socialdemokraterna”.

2014 bildade socialdemokraterna tillsammans med MP en minoritetsregering, som var tvungen att förhandla om budgeten med Vänsterpartiet. I detta val mer än fördubblade SD sina mandat. De fyra partier som kallar sig borgerliga och det femte (SD) som också är det (fast dessutom odemokratiskt och rasistiskt) hade nu tillsammans fler mandat än S+MP+V. Trots detta så lyckades denna regering hålla i fyra år.

2018 ökade SD ytterligare. Resultatet blev att inte någon ”vanlig” konstellation skulle kunna samla majoritet. Vi fick en höst med en mängd förhandlingar och sittningar hos riksdagens talman. Till slut lyckades förhandlaren Löfven splittra den s.k. alliansen, men till priset av att ge upp det mesta av det som eventuellt fanns kvar av socialdemokratisk politik. Centern och Liberalerna var knappast några ”stödhjul” i den s.k. januariöverenskommelsens 73 punkter. Snarare satt de i baksätet och styrde hela ekipaget. För som en genomgång i Dagens Nyheter 19 januari 2019 visade så hade de ”fått igenom mest av sin politik”. Det var därför knappast aktuellt för Anni Lööf att äta upp någon högersko, även om den yttersta högerkanten i form av MUF eller KD:s Skyttedal skrek högt om förräderi.

Knepigare var det för Vänsterpartiet som enligt en punkt i avtalet inte skulle ha ”inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Trots detta la partiet i riksdagen ner sina röster och släppte därmed fram minoritetsregeringen S+MP och dess program av överenskommelser med C+L.

Ett regeringsstyre med stöd av SD hindrades. Men vi fick en fortsättning och skärpning av den reaktionärt nyliberala politiken. Samtidigt också en tilltagande anpassning till de nationalkonservativa synsätten. Denna avgörande inriktning ändrades inte av att Vänsterpartiet märkligt nog lyckades stoppa nedrivningen av arbetsförmedlingen och få ytterligare miljarder till välfärden tillsammans med högern. Även om de summor som tillfördes välfärden efteråt framstår som nålpengar i jämförelse med de av pandemin orsakade miljardbelopp som staten delat ut till företagen.

Nu och 2022

Nu har vi tre partier (MP, KD och L) som enligt opinionsmätningar ligger kring fyraprocentspärren. Liberalerna ligger allra mest illa till och mycket talar väl för att de åker ur riksdagen. Dessutom tycks de nu klyvas av frågan om att samarbeta med SD för att få regera. I detta läge, då C tycks stå ensamt kvar bland de borgerliga i att hålla avstånd till SD, deklarerar Annie Lööf att hon kan tänka sig att sitta i en regering med socialdemokraterna efter nästa val.

Naturligtvis är det bra att inte Centern också förenar sig med de nationalkonservativa. Men innebär det att vi som står på den vänstra sidan nu bara har två på olika sätt dåliga alternativ att förhålla oss till? Där vi antingen ska leva med och under en nyliberal regering eller en regering som dessutom förenar nyliberalism med rasism och inskränkningar i demokratin?

Naturligtvis verkar det rimligt att (fortsätta) välja det minst onda. Men kommer det att på längre sikt innebära att vi minskar hotet från SD?

Vi vet att många av SD:s väljare kommer från grupper som tidigare i huvudsak stödde socialdemokraterna. Många tillhör också grupper som drabbats av åtstramningar inom välfärden. I valet 2018 var det till exempel 24 % bland de arbetslösa och 30 % av dem som hade sjuk- eller aktivitetsersättning som röstade på SD. Att delar av arbetarklassen tagit till sig SD:s perspektiv av att sparka neråt är ett faktum. Om, eller hur, den rasism som segrat över klassolidariteten går att tränga tillbaka, det har ingen på vänstersidan egentligen lyckats svara på. Men det lär knappast bli lättare med en fortsatt nyliberal politik. Som socialdemokraten och Katalys-utredaren Kalle Sundin skrev i Aftonbladet häromdagen:

Det finns en legitim misstro till den politik som urholkat välfärden och bidragit till att många delar av landet halkat efter ekonomiskt. Den måste bemötas med en ny politisk riktning.

Vid det här laget vet vi vad som inte fungerar: stora skattesänkningar, försämrade trygghetssystem och privatiseringar. Med andra ord kärnan i Centerpartiets nuvarande ekonomiska politik……om Centerpartiet på allvar vill stoppa högerpopulismen, är det då verkligen rimligt att fortsätta propsa för reformer som visat sig fungera som bensin på elden?

Därför får det inte heller bli dessa parlamentariska uppgörelser och spekulationer om vem som tar vem som är det avgörande i synfältet för arbetarrörelsen och vänstern. En regering baserad på Centerns nyliberalism (eller för den delen socialdemokratisk anpassning till den) kommer inte lösa problemet med faran från den moderna fascismen. Det enda som i grunden kan ändra detta och möjliggöra en annan politisk inriktning är rörelser, opinionsbildning och sociala strider ute i samhället som förändrar hela dagordningen. Daniel Suhonen visar på en sådan viktig strid i en annan Aftonbladet-artikel:

Om arbetarrörelsen på riktigt och enat tar strid mot profitjakten i skolan kommer man ha en folkmajoritet och professioner som lärare, läkare och vårdpersonal, liksom stora delar av LO-kollektivet i ryggen, även SD-väljarna. Vinstfrågan rör liksom löntagarfonderna själva kärnan i ett demokratiskt samhälle.

Dessutom skapar vinstfrågan konflikt längs höger–vänster-skalan och i centrum för diskussionen. Men det kräver att frågan drivs ordentligt och ideologiskt uthålligt och oavsett hur mycket kulturkrig Oikos och Bulletins sponsorer kan köpa för pengar när kampanjerna drar igång från Storfinansen.

Det är den här typen av strider som måste vara vänsterns avgörande fokus såväl före som efter valet 2022, strider som för att bli framgångsrika inte får begränsas till den parlamentariska nivån.

PS: om du utan att ens aktivera dig vill bidra till kampen mot vinst i skolan så skriv på namninsamlingen för folkomröstning.

Ung Vänster, Utvik och ”kommunismen”

I början av januari detta år, 2021, hade Ung Vänster kongress. Där antogs bland annat ett principprogram. En tid efter detta uppmärksammades några ord ur detta principprogram i ett kort nyhetsinslag på TV-nyheterna. I programmet står det nämligen att ”Vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle”. Det är detta ord: ”kommunism”, som det handlar om.

Såvitt jag kunnat se har det inte uppstått så mycket rabalder eller angrepp från högerkanten på grund av detta ord i Ung Vänsters principprogram. Men författaren Magnus Utvik gör sitt bästa för att bidra till det med en artikel i Expressen. Utvik var själv i sin ungdom med i KPS, en extrem stalinistisk grupp som såg Albanien som det stora föredömet. Senare gick han med i VPK. Där och då anklagade han VPK ”för att inte vara tillräckligt kommunistiskt”. Detta enligt en gammal f.d. kamrat till Utvik från KPS, som recenserar Utviks bok om KPS-tiden (”Med Stalin som gud”) på Clartébloggen”.

Men numera har Utvik avlägsnat sig från allt detta och kallar sig socialdemokrat. Han har ägnat en del skrivande till att angripa Vänsterpartiet för ”kommunism”, bland annat i en bok. I Expressenartikeln tycker Utvik till exempel att Vänsterpartiet ”kommit för lätt undan” kritisk granskning. Han menar att eftersom Vänsterpartiet visserligen inte använder ordet kommunist eller talar om kommunismen men säger sig vara för ”ett klasslöst samhälle” så är de också för ”kommunismen”. Det ju är samma sak enligt honom. Men läs i så fall denna mening:

Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo-och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.

Meningen är från socialdemokraternas nu gällande partiprogram, antaget 2013. Ett samhälle utan klasskillnader är väl ett ”klasslöst samhälle”? Är då även socialdemokraterna kommunister?

Jag har resonerat om den här typen av begrepp förut. Till exempel angående begreppet ”vänster” eller om visionen om det klasslösa samhället (där jag fick en del tänkvärda kommentar-synpunkter från en läsare) i en polemik för några år sedan mot den nu bortgångne liberala ledarskribenten Håkan Holmberg på UNT. Det går ju att hoppa över sådana resonemang ifall vi enkelt slår fast att ”kommunism” är detsamma som den typ av system som Utvik gillade i sin ungdom. System där olika typer av demokratiska rättigheter inte fanns/finns. Samhällen som styrdes av en stalinistisk byråkratkast. Såvitt jag vet är de inom vänstern som idag bekänner sig till den typen av samhällen ytterst få.

Kan man då anklaga Ung Vänster för att sträva efter ett sådant samhälle. Nej, de skriver ju också i sitt program att: ”Erövrade demokratiska fri- och rättigheter ska försvaras, utvecklas och fördjupas”. De skriver också att:

Vår rörelse avvisar sedan länge varje tanke på att en socialistisk samhällsomvandling skulle ske utan folk- majoritetens stöd, bekräftat i allmänna och fria val.

Utviks idoler i ungdomen

Jag tror alltså inte att medlemmarna i Ung Vänster är kommunister i den mening som Utvik var i sin ungdom. Detta är viktigt, men numera omöjligt att hinna förklara i en TV-soffa. De som numera använder ordet kommunist om sig själva, men inte tillhör någon av de små grupperingar som fortfarande hyllar Stalins Sovjet eller Maos Kina, har för att uttrycka sig milt, en rejäl pedagogisk uppförsbacke att kämpa i.

Jag kan därför förstå Vänsterpartiets nuvarande partiledare Nooshi Dadgostar när hon bara blankt ”tar avstånd” då hon får frågor om ”kommunismen”. Samtidigt tycker jag att det är synd att arbetarrörelsens historia på detta vis förenklas och fördunklas. Dels för att det nuvarande Vänsterpartiet har en historia och kommer från en kommunistisk/stalinistisk tradition som det är helt nödvändigt att hårt kritisera och ärligt analysera, även om det inte finns mycket kvar av historien idag. Men också för att det faktiskt funnits personer, rörelser och perioder i arbetarrörelsens historia då ordet kommunist och kommunism stått för något annat än de hemska regimer som uppstod i Sovjet och senare i dess lydstater. Pionjärerna Marx och Engels använde ju ordet kommunist. Och det lilla manifest med detta namn som de skrev redan 1848 var senare spritt i hela arbetarrörelsen även då arbetarpartierna började bli masspartier och i huvudsak kallade sig socialistiska eller socialdemokratiska. Men det är bara för reaktionärer och för stalinister som det går en rät och obruten linje från Marx till Stalin.

Kommunistiska manifestet 1848

Själv tycker jag att vi kan låta dem som inte vill ifrågasätta eller kritisera den förfärliga utvecklingen i Sovjetunionen få fortsätta att ha monopol på ordet kommunist eller kommunism. Därför kallar jag mig socialist, trots att även detta ord missbrukats och förknippas med så mycket elände. Att en annan (socialistisk) värld inte bara är önskvärd utan också nödvändig är självklart för mig. Däremot finns det all anledning att inte tvärsäkert måla upp hur ett sådant samhälle (en sådan värld) kan komma att se ut. Det mesta av det som funnits av samhällen som inte var kapitalistiska är inte sådant som vi vill upprepa. Vi har inte heller några som helst exempel eller erfarenheter från att bygga sådana samhällen i den ekonomiskt mest utvecklade delen av världen. De viktigaste lärdomarna tror jag handlar främst om att upprätthålla, utvidga och ständigt kämpa för demokratin och att motverka sådana byråkrati- och privilegiesystem som utvecklades både i öststaterna och lever och frodas inom våra egna fackföreningar eller partier.

Om vi ska kämpa mot klassklyftor så tror jag ändå att det även idag behövs en vision om ett samhälle utan klasskillnader. En sådan vision som hela arbetarrörelsen har haft på sitt program sedan begynnelsen. Jag hoppas också på ett samhälle där inte vinst är den avgörande drivkraften och där så mycket som möjligt av det vi behöver inte är varor utan något som möter våra behov. Där demokratin också handlar om att vara med och styra på sin arbetsplats och över avgörande delar av ekonomin. Socialism alltså.

Valborg i Uppsala 2020 och dan därpå….

I studentstäder som Uppsala och Lund har Valborgsfirandet sedan länge varit mycket mer omfattande och med en annan prägel än på andra platser i landet. Det brukar innebära mycket stora folksamlingar. Men nu lever vi som alla vet under en pandemi som de flesta verkar ta på det allvar som krävs. Ändå var det många som var oroliga för att det i alla fall skulle bli stora smittspridande folksamlingar i Uppsala på Valborg. I Ekonomikum-parken brukar det kunna vara 30 000 personer tätt sammanpackade på gräsmattorna. Inför detta problem talades det till och med om att sprida ut gödsel som en ”preventiv åtgärd”. Men det förslaget förkastades och istället har det varit linjen med vädjan till förnuft och ansvarstagande som gällt. Det tycks också ha fungerat. När jag promenerade förbi där på eftermiddagen var det helt tomt.

Ekonomikumparken i Uppsala Valborg 2020

I Lund tycks man ha litat mindre på ungdomen. Där stängs istället hela stadsparken ner  med ett 3 km långt staket. Enligt Kvällsposten ska man dessutom ha spridit ut ett ton hönsgödsel på platsen, vilket den lokale kd-politikern Gustav Lundblad tyckte ”var ett gott initiativ”.

Två olika förhållningssätt alltså. Och små lokala exempel på den större diskussionen om hur vi ska eller kan få stora grupper av människor att följa regler som påverkar resten av samhället och är livsavgörande för en del. Jag måste säga att jag kände mig glad över att det fungerade i Uppsala.

 

Att förhålla sig till hot

Annars har jag på senaste tiden sett två exempel på sätt att förhålla sig till hot som kan få en att undra. Även de är från Uppsala respektive Skåne.

Här i Uppsala läser jag en mängd reportage i lokaltidningen där blivande studenter intervjuas om hur förskräckligt de tycker det är att inte få genomföra det traditionella studentfirandet på grund av de restriktioner som nu gäller. Jag vet att min inlevelse i studentfirandets glädje inte är så stor. Och jag förstår också att så unga människor inte på samma sätt upplever eller ser hot på samma sätt som en äldre person som jag gör. Men ändå. Det känns så helt utan perspektiv att betona denna förlust så mycket i en situation där både människoliv och levnadsförhållanden för de många står på spel.

Men även äldre människor kan ha denna svårighet att verka förstå hot som reella. Jag tänker då på de fastighetsägare och golfklubbsmedlemmar i Falsterbo och Skanör som protesterar mot den skyddsmur som planeras för att skydda bebyggelsen mot havsnivåhöjningarna. De är inte alls tacksamma för detta skydd utan verkar tänka mer på sin utsikt och sina golf-ängar.

 

1 maj

Själv hör jag till dem som i år ”avstår” från att gå ut och demonstrera på 1 maj. Det har jag faktiskt bara gjort två gånger tidigare sedan 1968. Nu är ju ”avstår” fel ord. Av helt rimliga skäl så ska vi inte ha sådana här folksamlingar heller under nuvarande situation. Det känns annorlunda. Men så är läget. Det är självklart inget som får mig att klaga.

Jag läste en artikel om detta av Mathias Wåg i Aftonbladet som uttryckte känslor och tankar jag också haft. Han skrev att han ”genom åren”:

..fnyst många gånger åt hur vänstern tenderat att fastna i ritualer och slentrianmässigt göra som man alltid har gjort. Demonstrationen har varit den enklaste handlingen att ta till, den mest självklara i vår protestrepertoar. Till den grad att den närmast blivit uttjatad.

Ensam

Men därefter skriver han: ”Att sitta i karantän fick mig att omvärdera demonstrationernas bärande betydelse för politiska och sociala rörelser.” Det handlar bland annat om ”att veta att man inte är ensam.” Läs artikeln!

Men förutom att efter förmåga upprätthålla de band som vi kan  upprätthålla så handlar även 1 maj nu som mycket annat i denna tid om det digitala. Vänsterpartiet – som ju annars numera brukar samla flest människor i sina tåg – kommer ha någon sorts 1 maj-firande på nätet som det går att följa från kl. 12:00, bland annat med tal av Jonas Sjöstedt. Enligt uppgift behöver man inte ha något facebook-konto för att se det. Strömningen socialistisk politik utlovar också ”Sveriges längsta första majtåg”. Vet inte vad det innebär. Men ska kolla det också.

%d bloggare gillar detta: