Är vänstern velig mot Putin? Det tycker journalisten Peter Kadhammar. Jag läser en artikel av honom i Aftonbladet, där han skriver det. Jag vet inte så mycket om Kadhammar. Minns att jag gillade hans bok ”Fru Anna och Generalen”. Jag får intrycket att han har en bakgrund i någon sorts vänster som han inte längre känner sig hemma i. Han undrar vad vänstern gör i förhållande till den ryske ledaren Putins imperiebygge. Han skriver:

För den ­moderna vänstern skapades självbilden under solidaritets­arbetet med Vietnam, mot USA:s bombningar och orättfärdiga krig.

Så rätt vi hade!

Men lika ofta har ju ­vänstern haft fel. Vänsterpartiet kommunisterna, ­nuvarande Vänsterpartiet, la inte två strån i kors för att bistå oppositionella som spärrades in i läger och på mentalsjukhus i Sovjet­unionen, inte heller för att hjälpa de kämpande demokraterna i Tjecko­slovakien och Polen.

Att kalla den vänster ”som skaffade sig en självbild” under solidaritetsarbetet med Vietnam – alltså 1965 – 1975 – för ”den moderna vänstern” tycker jag är mycket konstigt. Den vänster som fanns eller uppstod då i slutet av 1960-talet kan väl knappast – i den mån den finns kvar – kallas för modern? Det tror jag nog att en hel del senare generationer skulle kunna ha berättigade invändningar mot.

Den vänster som fanns då var inte heller enad ens i sin syn på vad som hände i Vietnam. Till exempel var den vänster som då kunde kallas gammal, nämligen det svenska kommunistpartiet, inte så aktiv i att utveckla stöd till det vietnamesiska motståndet. Man var naturligtvis mot USA:s krig, men man hamnade tidigt i konflikt med den mer ungdomliga svenska FNL-rörelsen då partiets linje koncentrerades i parollen ”fred i Vietnam” istället för ”stöd till FNL”. (Detta är naturligtvis också en förenklad beskrivning. För den som vill rota i historien kring detta rekommenderar jag t.ex. Werner Schmidts biografi över C-H. Hermansson. Den berättar även en hel del om försöken att bryta upp från stalinismen inom SKP.)

Men Peter Kadhammar har inte heller rätt i sitt sätt att beskriva hur vänstern ofta haft fel. Naturligtvis har alla som överhuvudtaget gjort något i sina liv också gjort och haft fel. Men när det gäller sådana avgörande fel som att ställa sig på en förtryckares sida är det däremot inte riktigt att klumpa ihop alla som i någon mening kan kallas (eller själv kallar sig) vänster. Stalinismen i kommunistpartierna byggde på uppslutningen kring och underordning under den sovjetryska maktapparaten. Naturligtvis var dessa partier och dess medlemmar ansvariga för att ha stött eller tigit om en mängd avskyvärda handlingar både inom det Sovjetkontrollerade blocket och i den ryska utrikespolitiken. Men det har också alltid funnits andra inom vänstern i bred mening som har intagit andra och i historiens ljus mer hedervärda ståndpunkter. Hur många de har varit har varierat i olika perioder, men de har alltid funnits.

Det är också viktigt att tillägga gentemot dem som vill jämställa dessa kommunistpartiers medlemmar med nazisterna och deras brott att många av dessa kommunister också utförde hedervärda insatser i kampen för frihet, rättvisa och bröd i sina egna länder. Ett sådant tydligt exempel i förhållande till nazismen gäller arbetet i motståndsrörelserna mot den nazistiska ockupationen under andra världskriget. Många judar både i Norge och i Nederländerna (som är två exempel som jag känner till av mer personliga skäl) hade aktiva kommunister att tacka för att de överlevde.

Men nu då?

Men detta är historien. Den kan vi diskutera och förhoppningsvis lära något av. Men viktigare är naturligtvis nuet.

Här anser Kadhammar att vi idag har ett hot om krig:

Europa är i större fara än någon gång sedan 1945. Putins framfart kan utlösa en rad mekanismer utan att någon egentligen vill det. Som Europa 1914.

Och vad gör vänstern? ­Delar av den hejar på Putin. Andra kvider och gnyr och säger å ena sida, å andra. Läs citatet ovan och byt Tyskland mot Ryssland och ­Hitler mot Putin. Så låter de. Och de har lika fel nu som Vennberg hade då.

Visst kan vi se ett hot om krig som påminner om situationen före det första världskriget. Men vilken sorts krig var det och hur ställde sig arbetarrörelsen och vänstern då? Jo, det var ett krig mellan olika imperialistiska makter, ett krig som den internationella arbetarrörelsen hade lovat varandra att inte låta sig dras med i.

Men när kriget kom var det ändå precis vad som hände. Unga män från olika länder gick ut och slog ihjäl varandra istället för att ta itu med de viktiga frågorna om demokratisering och sociala förändringar i sina egna länder. Arbetarrörelsen splittrades då på frågan om inställningen till kriget. Vänstern inom arbetarrörelsen var emot kriget, var emot alla krigförande parter inklusive sin egen regim. En modern vänster – för att använda Kadhammars ord – borde lära av den historien. I den situation vi står i nu borde det innebära ett nej till allt vapenskrammel, ett nej både till Putin och till Nato/EU. Vi måste våga gå emot och kritisera krigsliknande hysteri av olika slag, t.ex. på det sätt som Kadhammar själv gjorde nyligen då han i AB kritiserade mediernas förhållningssätt under ”Ubåtsjakten”:

Medierna dansar till en melodi som flottans musikkår spelar upp.

Över huvud taget tycker jag att det är så tydligt att vi alla ser vad vi ser beroende på hur vi bedömer olika maktgrupper. För dem som ser Nato som ett värn för freden och demokratin blir Natos utbredning på vår jord något helt naturligt. Uppsalaprofessorn Li Benich-Björkman skriver i lördagens UNT och kritiserar ironiskt dem som försöker se även Natos/EU:s ansvar för den militära upptrappningen:

Vi ”måste förstå” Rysslands handlande. Med andra ord att makt fortfarande i det 21:a århundradet är rätt. Häpnadsväckande nog hävdas på sina håll till och med att ansvaret för det som nu händer i Ukraina och kring Europaavtalen vilar på EU som ”provocerat” Ryssland.

Uppenbarligen kan inte professorn göra skillnad på att förstå i meningen begripa något och på att förstå i meningen acceptera/gilla något.

Ryssland är idag ett kapitalistiskt land som knappast kan kallas en demokrati. Regimen är reaktionär och nationalistisk. Men när det gäller militära muskler är man jämfört med Nato som i praktiken leds av USA en mygga. Det finns inte heller några ryska militärbaser runt USA, däremot rader av USA-baser som omringar ryskt territorium. Och dessa har ökat liksom antalet länder som nu tillhör Nato (se bild).

Natos utbredning sedan 1990

Enligt Sipri stod 2011 USA, Väst- och Centraleuropa för 58 procent av världens samlade militärbudgetar, Östeuropa (inklusive Ryssland) för sex procent! För att knyta an till Kadhammars jämförelse med Vennberg och nazityskland så var situationen en helt annan i början av det andra världskriget. Tyskland hade 1939 en vapenproduktion för 3,4 miljarder dollar som ökade till 6 miljarder 1940. Det kan jämföras med Storbritannien som producerade vapen för 1 miljard dollar1939 och 3,5 miljarder dollar1940 eller USA 0,6 respektive 1,5.

I vårt land pågår en alltmer öppen anknytning till kärnvapenmakten Nato, t.ex. i form av gemensamma militärövningar på svenskt territorium. Detta måste vi som bor i detta land gå emot. Att göra det eller att påvisa den militära expansionen hos Nato innebär inte i sig flathet mot Putinregimen. Båda dessa linjer går mycket väl att förena. En vänster som vill vara både modern (leva i nuet) och lära av historien bör klara det. Alla andra linjer innebär ökade risker för krig och dumnationalism.

Intressant?

Läs andra bloggar om Ryssland, krig, Nato