Här i Uppsala finns det (i Hågaby) något som heter Kulturoasen. Där brukar olika typer av musikarrangemang anordnas. I april skulle folkmusikorkestern Södra Bergens Balalajkor ha kommit dit. Det skulle ha varit en insamlingskonsert för krigets offer i Ukraina. Men enligt dagens UNT så ställdes konserten in. Anledningen var enligt arrangören att de fick så mycket ”upprörda kommentarer från olika håll” med högt tonläge eftersom ”instrumentet balalajka förknippas med rysk kultur”.
Inför den här typen av idioti är det lätt att känna en stor hopplöshet. Denna reaktion är ju tyvärr inte heller en isolerad händelse utan bara ett av många exempel efter Rysslands angreppskrig. Det är inte ens den enda gången som Södra Bergens Balalajkor har drabbats. De som tänker och reagerar på det här sättet har det för nationalismen typiska sättet att tänka på länder och kulturer som homogena helheter. På samma sätt som vi bör vara misstänksamma mot tal om att vara för den egna nationen i största allmänhet utan att förklara vad det är man är för och vad man är emot, så är det alltid skumt när man på liknande sätt vill fördöma och ta avstånd från allt i en annan nation. Jag har skrivit om detta förut. Läs gärna.
Den ryska kulturen är naturligtvis lika sammansatt och full av förändringar, motsägelser och kamp som alla olika fenomen som vi kallar kulturer. Men oavsett det så är ”den ryska kulturen” på inget sätt en anledning till detta krig. Naturligtvis finns det inslag och olika uttryck inom denna kultur som vi starkt kan ogilla. Sådant som reaktionär religiositet, homofobi eller kvinnoförtryck för att nämna några exempel. Men samtidigt vet vi att det finns motkrafter som ofta med stora personliga risker kämpar mot dessa uttryck. De är också en del av kulturen. Men musikinstrumentet balalajka eller den musik som spelas på detta instrument bidrar inte på något sätt i sig till att stärka den ryska krigsmakten eller Putinregimen.
Jag minns att det på 1970-talet fanns en del tokstollar som i sitt motstånd mot USA:s imperialism även inkluderade elektrifierad rockmusik. För dem var det bara akustisk (svensk) fiolmusik som gällde. De flesta av oss andra kunde då skilja på olika saker. Vi motsatte oss USA:s imperialism och insåg dessutom att olika kulturella uttryck från USA hade en verkligt dominerande roll i världen. En kulturell dominans som Ryssland aldrig haft. Och denna USA:s kulturella dominans var inte utan problem: tänk heroiserande krigsfilmer. Men vi tog inte avstånd från allt som kom från Hollywood för det. Inte heller tog vi avstånd från elgitarrer från Gibson eller Fender.
När det gäller Rysslands angreppskrig mot Ukraina så är det den reaktionära (och nationalistiska!) Putinregimens krig. Även om fortfarande en alltför stor del av den ryska befolkningen sväljer regimens propaganda (hur många vet vi inte) eller är rädda att motsätta sig den, så är det mot makten, regimen, som vår ilska ska riktas. Om allt ryskt buntas ihop och fördöms eller bojkottas så försvårar vi dessutom lösningen på de problem som Putinregimen orsakar. Den största fredsfrämjande åtgärden vore ju om det ryska folket skulle resa sig mot den nuvarande regimen och upprätta någon form av demokrati och social rättvisa. Nu kan vägen dit tyckas mycket lång. Och kanske störtas Putin istället på kort sikt av några ruttna oligarker. Men om vi på sikt vill se en fredligare värld så är en sådan verklig folklig demokratisk revolution i Ryssland nödvändig. Då måste vi också stödja alla de krafter som idag verkar för detta, hur svaga de än kan framstå just nu. Om vi istället buntar ihop alla ryssar och allt ryskt så gör vi tvärtom och det blir bara de krigiska lösningarna som blir kvar.
Och hur det gick med den inställda balalajka-konserten? Jo, måndag 20 juni kommer Södra Bergens Balalajkor i alla fall till Uppsala och spelar utanför Gula villan i Stadsträdgården. Men nu samlas det inte in några pengar till Ukrainas krigsoffer. Se där ännu ett exempel på nationalismens dumhet. Krigets offer tjänar inte på den, varken i det lilla eller i det stora.
Rysslands pågående invasion av Ukraina har utlöst en mängd olika reaktioner i vårt land. Det finns det som är vackert, som humanitära insamlingar och hjälp till flyktingar, eller ”bara” olika manifestationer för att uttrycka avsky inför Rysslands krig. Men detta avskyvärda krig framkallar också annat. Företeelser som inte är så vackra.
Ett av dem är den ökande propagandan för och tilltron till Nato som ett fredsprojekt. Jag tror inte att det bidrar till en fredligare värld att inordna Sverige i ett militärblock underställt USA – som också bedrivit angreppskrig på samma sätt som Ryssland gör nu. Här kommer jag inte argumentera mera i denna fråga utan hänvisar till sådant jag skrivit tidigare om Nato. Vi kan (och ska) vara på det utsatta ukrainska folkets sida och mot Putin men utan att rätta in oss i USA:s ledband.
Jag ser nu sympatiska ”vänstersossar” som byter ståndpunkt och vill ansluta Sverige till Nato. Det gör mig bedrövad. Jag ser också människor i min närhet som på felaktiga grunder tror att vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk inte står bakom det ukrainska folket och är emot invasionen. Igår antogs nämligen en resolution i EU-parlamentet som fördömer Rysslands anfallskrig. Men resolutionen stannade inte vid detta. Den talade också för att hela Europas säkerhetsordning ska byggas kring Nato, och att EU och Nato i stort sett sammanflyter till en enhet. Resolutionen uppmanar till och med Sverige och Finland att gå med i Nato.
Den svenska borgerligheten drev för många decennier sedan på för att Sverige skulle skaffa kärnvapen. De förlorade tack och lov den striden. Men nu hörs åter dessa tongångar. En ledarskribent i Expressen skriver:
För små stater med hotfulla stormaktsgrannar står det klart: Antingen behöver man egna kärnvapen, eller så behöver man bindande överenskommelse om att man får skydd under andras kärnvapenparaply.
Nu ställs två diametralt olika synsätt mot varandra. De som tror att en värld med fler vapen, inklusive kärnvapen blir en tryggare plats och vi som strävar efter nedrustning och avveckling av kärnvapen. Jag tror inte att vi blir mer trygga för att vi tillhör en sida som kan vara med och utplåna mänskligheten i ett kollektivt självmord. Att vara med i denna ”självmordspakt” tror jag istället ökar risken för angrepp.
Naiva om Putin?
Jag ser nu en hel del personer med medie-utrymme som skriver om att ”vänstern” varit naiv om Putin och inte förstått det verkliga hotet från hans regim. Om det kan flera saker sägas.
Ja, det finns en mycket liten del bland dem som kallas vänster som har haft och har en antingen försonlig eller direkt positiv syn på agerandet från Putins Ryssland. Men den alldeles övervägande delen av vänstern har absolut inte stått för en sådan hållning.
Ja, Natos utvidgning och inringning av Ryssland (läs om detta i tidigare bloggar) kan och får inte till någon del alls användas som ett argument för att berättiga Rysslands angrepp på Ukraina. Men det är fortfarande sant att Natos utvidgning inte har bidragit till att göra världen fredligare eller Putin-regimen mindre aggressiv.
Jag skrev tidigare på denna blogg om den svenska krigsretoriken och ifrågasatte talet om att ett angrepp på Sverige ”inte kunde uteslutas”. Jag ångrar inte det jag skrev då. Och även om hela världsläget nu är mycket mer hotfullt så tror jag fortfarande inte att Ryssland planerar en invasion av Sverige. Jag skrev däremot inte något om ifall jag trodde att Ryssland skulle angripa Ukraina. Men i likhet med väldigt många andra så hoppades och trodde jag inte att detta skulle ske. Nu har det skett. Det är förfärligt och vi måste förhålla oss till det. Men fortfarande utan att ryckas med i en aggressiv krigsretorik där vi ska inordnas i ett av USA dominerat militärblock eller skaffa kärnvapen.
När det gäller synen på Putin så skulle jag dessutom snarare säga att det är borgerligheten i de s.k. västländerna som har ett stort ansvar. Putin är den våldsamma ledaren för det gäng av oligarker som omger honom. Nu när ”väst” sätter in sanktioner mot Ryssland så sägs dessa vara riktade mot oligarkerna. Jag hoppas det stämmer. USA:s finansdepartement beskriver oligarkerna så här:
Eliten nära Putin fortsätter att använda sin närhet till den ryske presidenten för att plundra den ryska staten, göra sig själva rika och höja sina familjemedlemmar till några av de högsta maktpositionerna i landet på bekostnad av det ryska folket”,
Det är en förvånansvärt sann beskrivning av denna maktgrupp. Den uppstod genom plundring av den statliga egendomen i det Sovjetunionen som upplöstes av Jeltsin. De gamla makthavarna (partitoppar och chefer inom det statliga näringslivet) såg till att gynna sig själva i den av västekonomer understödda privatiseringsvågen och behöll makten fast i nya former. Det är viktigt att minnas att ”väst” var aktivt pådrivande i den nyliberala chockterapi som var en del av denna omvandling. De såg, som Naomi Klein uttryckte det, ”Ryssland kollaps som en geopolitisk seger”*. De såg inte heller några problem med Jeltsins efterträdare Putin så länge han bara verkade utveckla Ryssland till ett kapitalistiskt land. Den svenska ekonomen Anders Åslund var en av dem som deltog i detta. Från 1991 till 1994 arbetade han som ekonomisk-politisk rådgivare åt Jeltsins regering.
Motståndet mot denna maktgrupp och protester mot kriget, framförallt från det ryska folket, hör till det allra mest avgörande för att stoppa detta krig och för att störta de nya tsarerna.
Vapenhjälp till Ukraina?
Principerna för export av vapen från Sverige regleras av ett flertal olika lagar. En princip som uttrycks är att inte exportera vapen till länder i krig. Om det kan man ha många tankar både vad gäller själva principen och vad gäller dess tillämpning. Att först bidra till att rusta ett land för krig för att sedan när dessa vapen kommer till användning plötsligt säga stopp kan ju framstå som hycklande. Och vad gäller tillämpningen så har det funnits många undantag. Väldigt många. Sverige levererade till exempel vapen till USA under Irakkriget. Och Saudiarabien har försetts med vapen till kriget i Jemen. Och nyligen har svensktillverkade pansarvärnsvapen av modellen Nlaw från Saab exporterats från Storbritannien till Ukraina. Lagarna om vapenexport har alltså stora brister. Men är det ett skäl för att överge dem eller för att förbättra dem? Och vad har varit tankarna bakom dessa lagar? Annie Reuterskiöldskrev i SvD för några dagar sedan att ”Vapenexportlagarna från 1956 handlade om att vi som land inte skulle riskera att dras in i krig”. Är det en bedömning som inte gäller längre?
Sverige har en tradition av att inte exportera vapen för att påverka det politiska skeendet i något annat land. Exporten har traditionellt setts som ett ”nödvändigt ont” för att behålla en vapenindustri i Sverige. Att tillåta vapenexport till Ukraina för att påverka konflikten skulle bryta med den politiken på ett sätt som kan få mycket allvarliga följder för Sveriges vapenexportpolitik även till andra konfliktregioner.
Men nu i veckan beslöt Sveriges riksdag att utöver annan hjälp till Ukraina även skicka 5000 pansarskott. Ett splittrat vänsterparti – där flera ledamöter inte närvarade vid omröstningen – röstade ensamt emot detta. Bland argumenten för att rösta mot vapenhjälp till Ukraina fanns dels det faktum att det står i partiprogrammet att ”Svensk vapenexport ska avvecklas” och i valplattformen att ”Vänsterpartiet anser att Sverige ska vara en röst för fred och rättvisa, inte för ökad militarisering.”
Efter en storm mot och inom partiet ändrades den principiella uppfattningen om vapenhjälp redan efter några dagar vid ett nytt partistyrelsemöte. Några partimedlemmar som var kritiska till att motsätta sig vapenhjälp skrev i Expressen bland annat så här:
Pansarskotten till Ukraina handlar inte om vapenexport utan om att solidariskt ställa upp för ett grannland som drabbats av en lagvidrig och våldsam militär aggression……..Det är viktigt att det inte råder något tvivel om att Vänsterpartiet går i första ledet för att Ryssland ska ut ur Ukraina. Därför är partistyrelsens ställningstagande olyckligt.
Ja, naturligtvis kommer många i den nuvarande situationen framställa det som att de som inte är för vapenlösningar också är fiender till Ukrainas oberoende och smyg-anhängare till Putin.
Är mer vapen lösningen nu?
Själv tycker jag inte att det här är någon lätt fråga. Jag har flera gånger i mitt liv deltagit i solidaritetsrörelser som samlat in pengar till olika befrielserörelser runt om i världen. I min ungdom var det till FNL i Vietnam. Vi har då alltid vetat att pengarna också kunde användas till vapen. Men jag har också speciellt under de senaste 20 åren varit med i rörelser som bara riktat sig mot krig eller mot förtryckarens våld utan att för den skull se stöd till våld som en del av lösningen. Jag deltog i fredsrörelsearbete vid USA:s angrepp mot Irak. Det var många människor i Sverige och runt om i världen som demonstrerade mot detta krig. Men vi såg inte stöd till väpnat motstånd mot USA:s ockupation som en möjlighet. Jag har deltagit i olika typer av solidaritet med det palestinska folket som lever under ockupation och folkfördrivning. Jag har ibland stött på frågan ifall jag stöder rätten till motstånd, även väpnat sådant, från det palestinska folket. Jag har svarat att jag anser att de har denna rätt, men att jag tror att våld från deras sida ofta är oklokt. Det leder bara till ett ännu större övervåld från den av USA uppbackade Israeliska statsledningen. Nu vet vi ju att den svenska staten, eller för den delen någon annan stat i Europa, inte skulle skicka vapenhjälp till palestinierna. Men (i teorin) om detta skulle hända så skulle jag inte vara för det. Under rådande omständigheter skulle inte mera våld lösa den orättvisa som det palestinska folket utsätts för.
Det finns alltså situationer när vapenhjälp och våld inte är lösningen. Kanske är även Ukraina nu en sådan situation. Nato har enligt egen uppgift varit på plats i Ukraina och ”hjälpt till att utbilda, finansiera och reformera Ukrainas väpnade styrkor och försvarsinstitutioner sedan 2014”. Nu berättar organisationen att ”tusentals pansarvärnsvapen, hundratals luftförsvarsmissiler och tusentals lager av handeldvapen och ammunition skickas till Ukraina”.
Och New York Times skriver: “Västerländska vapen har kommit in i Ukraina i relativt stora men okända mängder under de senaste dagarna. Om de kan distribueras snabbt kommer det att ha effekt”.
Det kanske inte är brist på vapen alltså. Och de 5000 svenska pansarskotten (som vi inte ens vet om de kommer komma fram) gör kanske inte så stor skillnad för krigsutvecklingen i Ukraina. Däremot som symboler för olika hållningar i Sverige.
Folket i Ukraina har all rätt att försvara sig. Och de olika uttryck för försvarsvilja som vi ser är mycket berörande. Men jag tror inte att de stridande i Ukraina kan militärt besegra den ryska övermakten. Å andra sidan tror jag inte heller att Ryssland kan segra och kunna styra över ett ockuperat Ukraina. Men hur mycket mänsklig och materiell förödelse kommer det kosta på vägen innan kriget upphör?
Därför tror jag inte på mer våld och mer vapen som en del av lösningen. Motstånd från en hel befolkning kan dessutom ta sig många former som inte innebär våld men som kräver den sorts mod och enighet som nu stora delar av det ukrainska folket visar.
Hur hopplöst det än kan se ut nu vad gäller den skrämda och – när det gäller vissa grupper – vilseledda ryska befolkningen så är det till dem vi framförallt måste sätta vårt hopp. Att de ska resa sig och störta sin nya Tsar.
Vi då?
Vi i Sverige måste fortsätta med folkliga protester, insamlingar och stöd till flyktingar. Vi måste också hitta alla sätt som finns för att försöka nå och påverka den ryska befolkningen.
Just nu är en miljon människor på flykt från Ukraina och på väg in i EU. Denna gång öppnar EU både sina gränser och sina hjärtan för flyktingarna. Det får vi vara glada över även om det går att fundera över skillnaden på behandling av folk från olika platser i världen och vi också nås av uppgifter om att studenter från Afrika inte får samma hjälp att fly ut ur landet. Vi får också vara glada över att inte SD:s Jimmie Åkesson reser till gränsen och säger åt flyktingarna (så som han gjorde vid den förra flyktingvågen) att ”det är fullt” och att inga är välkomna. Vi slipper nog också se en bister moderatledare som säger att vi måste hålla gränsen.
Så hände det då. Ryssland invaderar Ukraina idag den 24 februari. Massivt och från flera olika håll. Enligt uppgifter nu på morgonen, när jag skriver detta, har minst 100 människor redan dödats.
Vad som rör sig inne i huvudet på en ledare av Putins typ är inte lätt att förstå. Själv brukar jag tendera att tro att även onda maktmänniskor är rationella utifrån sina egna intressen. I det här fallet undrar jag. Kommer ens Putin och den maktelit som omger honom tjäna på detta? Eller är kanske Putin lika ensam på toppen som han framstår i de TV-bilder där vi ser honom sitta ensam vid ena sidan av ett bisarrt långt bord eller för sig själv vid ett bord med underhuggarna sittande på utplacerade stolar? Oavsett vad som rör sig i huvudet på Putin så är kriget nu ett faktum. Och det är förfärligt.
Putin är en mycket otäck politisk ledare. Inte minst så som han framträder i det tal som aviserar invasionen av Ukraina. Kanske också galen som många tidigare envåldshärskare.
Jag har inte något förtroende för dem som har makten i Ukraina. Oligarkernas makt är nog inte över där heller. Presidenten Zelenskyj som är en f.d. komiker och TV-kändis stöttades ju av oligarken Ihor Kolomoyskyi. Men detta har lika lite någon betydelse nu som att Irak styrdes av diktatorn Saddam Hussein när USA 2003 med falska argument angrep Irak och störtade det landet i fördärvet.
Alla vi som är på vänstersidan och mot upprustning och vapenskrammel måste mobilisera mot detta krig på samma sätt som vi gjorde då USA angrep Irak 2003. Vi måste demonstrera mot den ryska invasionen, för Ukrainas självständighet och till stöd för den undertryckta fredsopposition som finns i Ryssland.
Militarismen har sin egen logik. Krigsivrare drar alltid nytta av krig och vapenskrammel för att stärka den egna positionen och avleda uppmärksamheten från väsentliga problem. Det gäller inte bara för Putin. I en situation då kriget brutit ut blir det alltid svårare att tala för avspänning. Nu stärks högernationalismen och de krafter som vill trappa upp både i öst och i väst.
Men lika lite som vi låtit vårt motstånd mot USA:s krig och militära ingripanden bli ett argument för svensk anslutning till något annat block bör vi göra det denna gång. Vi får inte låta detta krig bli en förevändning för att inordna Sverige i Nato-blocket.
Det största hotet mot oss alla – alla människor på jorden – är naturligtvis klimatkrisen. Här hotar så omfattande förändringar av betingelserna för våra liv på jorden att det kan vara svårt att ta in. Men det är verkligt. Det pågår nu och det är bråttom om vi ska kunna stoppa utvecklingen. Detta borde orsaka djärva planer och satsningar från styrande politiker på en krigsliknande nivå. Men ändå är det inte så. Vi har de elaka clownerna som styr till exempel i USA eller Brasilien. De både förnekar problemen och bidrar aktivt till att förvärra dem. Men även svenska och europeiska politiker, som ändå erkänner problemen, lyckas inte alls möta problemen på den nivå som de faktiskt är.
Ett annat stort hot är hotet mot demokratin så som vi känner den sedan ungefär 100 år. Det är hotet från de högernationella som överallt i världen flyttar fram sina positioner. Jag ska inte här resonera kring orsakerna till högernationalismens framgångar eller varför vi inte lyckats stoppa dess tillväxt. Jag vill bara här ta upp det som ett annat stort och akut hot. Det finns både inom varje enskilt land och som en global rörelse över hela världen.
Ett tredje stort hot är den kombination av nedriven välfärd och återkomsten av ett tydligare klassamhälle med superrika som drar ifrån och alltfler fattiga på botten som lämnas i sticket, som vi ser såväl i Sverige som i resten av världen. Även här skulle det behövas omfattande satsningar och radikala omfördelningar för att ta itu med problemen. Men vi ser inte något av detta från dem som nu styr.
Och om dessa tre stora hot talades det inte alls när elit och krigsmakt möttes i Sälen för att ha konferens och berätta om det som det verkligen ska satsas på. Jag vet att de som samlades egentligen kallar sig för Folk och Försvar men jag tycker att den etiketten alltmer börjar likna Orwell-språk. Det var knappast ”folket” som samlades där i Sälen.
Hotet i Sälen
Den elit som samlades i Sälen talade alltså varken om hotet från klimatkrisen, hotet mot demokratin eller om hotet från ett samhälle som slits isär. Nej där talades bara om hotet från främmande makt. Och för att möta detta hot finns det resurser. Resurser vi annars inte varken hör talas om eller ser till. Enligt ministern med ansvar för krigsmakten kommer man nu göra en satsning på denna krigsmakt ”som saknar motsvarighet sedan 1950-talets början”. Att moderatledaren trots detta ville ha ytterligare miljarder förvånar ju inte. Det tillhör det politiska spelet. Men uppenbarligen är de alla överens om att pengarna både behövs och ska och kan fixas fram.
Innan jag resonerar om ifall det hot som de talar om verkligen är så allvarligt som de hävdar så vill jag alltså åtminstone försöka ställa dem i relation till de tre hot som jag nämnde ovan. Hur kan det vara så att enigheten om hotet från främmande makt och nödvändigheten av att få fram enorma resurser för att möta det hotet är så oerhört mycket större än när det gäller de tre hot som jag nämnde? Borde det inte vara rimligt att se liknande satsningar eller helst ännu större åtminstone i förhållande till klimathotet?
Är Sverige som nation mer militärt hotat än tidigare?
Sedan ett antal år – och framförallt efter att Ryssland 2014 annekterade Krim och Sevastopol – har talet om hotet från Ryssland trappats upp. Det har skett som ett sorts förspel till dessa ökade anslag till krigsmakten.
Att regeringen i Ryssland är obehaglig på olika sätt och inte tvekat att använda våld innebär inte automatiskt att den utgör ett direkt nuvarande militärt hot mot Sverige. Det är därmed inte heller självklart att vi ska rusta upp, knyta oss närmare till Nato eller till och med gå med i Nato. Ett sådant existerande hot måste ledas i bevis utifrån argument om styrkeförhållanden, intressen och verkliga substantiella hot.
Tyvärr har vi en sådan debattsituation att de som talar om hot från Ryssland och upprustning inte ens behöver bevisa eller argumentera för det som de påstår. Men vi som varken vill knytas till Ryssland eller USA, som inte heller tror på den militära logiken (om att hot möts bäst med hot) måste ändå kräva mer av vapenskramlarna.
Om det faktum att en osympatisk och militärt starkare makt hotar andra länder automatiskt skulle innebära att Sverige som nation också är hotad så kan man undra varför detta aldrig har hänt under USA:s alla militära ingripanden runt om i världen. Men för dem som tveklöst alltid ställer sig sida vid sida med USA så är det naturligtvis omöjligt att se något hot därifrån. Förstå mig rätt. Jag anser inte att det föreligger något militärt hot från USA heller. Men det behövs helt enkelt betydligt mer övertygande bevis för ett militärt hot mot Sverige från Ryssland än exemplet Krim.
Det är naturligtvis också omöjligt för dem som ser USA som en naturlig allierad att tänka sig att Ryssland kan känna sig hotat av den inringning (från Nato) som skett efter Sovjetblockets fall eller då Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjön som tydligt riktar sig mot Ryssland. Men för den som inte vill ansluta Sverige till varken det ena eller det andra militärblocket borde det vara något att fundera över.
Om vi ser till faktiska militära kostnader eller upprustning så tycker jag inte heller att det stärker bilden om hotet från Ryssland. USA plus Natoländerna Storbritannien, Frankrike, och Tyskland har tillsammans en militärbudget som är 12,6 gånger större än Rysslands. 2017 satsade USA 604 miljarder dollar på krigsmakten. 2019 hade detta ökat till 649 miljarder. Ryssland satsade 59 miljarder 2017 och ökade 2019 till 61,4 miljarder. USA rustade alltså upp för ytterligare 45 miljarder samtidigt som Ryssland ökade med 2,4 miljarder. Vad man än tänker om Ryssland så är det uppenbarligen inte värst när det gäller militär upprustning.
Ett försök till bevis för en rysk upptrappning är förekomsten av ryska u-båtar i svenska vatten. Hur det ligger till med den saken vet inte jag. Däremot vet jag att bevisen varit klena eller rent av bluff. Nu, samtidigt men inte samordnat med Sälenkonferensen, avslöjades det ganska (o?)passande att det senaste ”intrånget” som det var mycket rabalder om 2014 visade sig vara signaler från en av SMHI:s väderbojar. Läs f.ö. Göran Greiders ledare i ETC om detta och om krigsmaktens försök att stoppa avslöjandet.
Det talas också om ryska (och andra) cyberattacker mot Sverige. Men här finns ett stort mått av hyckleri. Redan för några år sedan avslöjades det i The New York Review of Books att Sverige genom FRA tillsammans med USA:s NSA utvecklat ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. Att bli upprörd över att Ryssland ägnar sig åt cyberattacker mot Sverige och andra västländer samtidigt som man tiger om att Sverige ägnar sig åt detta i mer avancerad form tillsammans med USA är inte hederligt. Det bidrar inte heller till fred och avspänning.
Nej vad vi behöver nu är varken falska hotbilder eller ökat vapenskrammel och upprustning. Vad som istället skulle behövas var att vårt land tog täten i kampen mot klimathot, högernationalism och ökande klyftor. Att vi gick i täten för nedrustning av det militära och istället satsade massiva resurser för omställningen till ett fossilfritt samhälle, för upprustning av välfärden och demokratin.
Förra veckan skrev jag angående massutvisningarna av ryska diplomater att jag saknade bevisen för den ryska statens skuld till giftattacken i Salisbury.
Jag har inte kunnat se något som ändrar på detta. Att på detta sätt trappa upp ett sorts kallt krig i dagens värld innebär ett mycket stort ansvar. Birger Schlaug skrev mycket bra om detta i ETC den 31 mars:
Må de inte trappa upp utan att de fått tydliga bevis……
Att trappa upp krigsretorik och handlingar är inte vilket beslut som helst. Det är allvar eftersom det kan leda till en spiral av handlingar som man till slut tappar kontrollen över……….Just nu är det alldeles för många som leker med elden. Vi behöver nedtrappning, inte upptrappning. Vi behöver tal om fred, inte om krig. Vi behöver konfliktlösning, inte byggande av nya konfliktzoner. Vi behöver sans och måtta. Vi har inte råd med politiska ledare som ägnar sig åt krigsretorik och militär upprustning. Vi har inte råd med medlöpare heller.
Så sant.
Förråd av kemiska vapen vid Pueblo chemical depot, Colorado i USA
När Gary Aitkenhead, den verkställande direktören för försvarsvetenskap och tekniklaboratoriet i Storbritannien, intervjuades av Sky News identifierade han giftet som novichok. Han sa också att:
Vi har inte identifierat den exakta källan, men vi har lämnat den vetenskapliga informationen till regeringen som sedan har använt ett antal andra källor..
De källor han syftade på var sådana som kommer från olika typer av underrättelsetjänst.
Men något som kan kallas bevis har inte visats för alla oss andra som befinner oss utanför dessa hemliga spionorgan.
Ett mycket stort antal länder – däribland Sverige – har nu ändå utvisat nästan 150 ryska diplomater och den ryska staten svarar med liknande motåtgärder. Men det finns ett lika förvånande som intressant undantag. Undantaget är dessutom en av USA:s främsta allierade, den nation som brukar rösta i stort sett ensamt nej tillsammans med imperiet i FN när det gäller omröstningar gällande olika folk eller staters rättigheter, nämligen staten Israel.
Israel var alltså inte en av de stater som utvisade ryska diplomater. Enligt den israeliska DEBKA file var skälen till detta bland annat att en hemlig rapport från den israeliska underrättelsetjänsten till premiärminister Netanyahu och försvarsminister Lieberman avslöjade att fastän det kemiska stridsmedlet novichok ursprungligen utvecklats i Sovjetunionen ”så är det idag åtminstone 20 andra regeringar som tillverkar och lagrar det olagliga stridsmedlet”. Dessutom hade israelerna när de kontaktade sin vän Donald Trump fått svar som var ”vaga och till intet förpliktigande (noncommittal)”.
Under alla omständigheter bör vi motverka upprustning och krigsretorik, som bara gör världen farligare. Att idag gå emot krigsretoriken är inte lätt så som vindarna nu blåser. Men så länge bevis saknas borde det åtminstone vara lite lättare.
Naturligtvis kan vi också under tiden fundera över vilka särskilda skäl den mycket trängda brittiska regeringen kan ha till att vilja rikta elden utåt och åt ett annat håll. Annars kan vi erinra oss den ubåtshysteri som rådde i Sverige för några decennier sedan. Den visade sig ju vara helt ogrundad. Men den fyllde säkert sin funktion för dem som drog igång den. Om du glömt detta, fortfarande tror på lögnerna om de ryska ubåtarna eller helt enkelt inte var född då rekommenderar jag en ny artikel i Magasinet Filter.
Idag lever vi i en värld som nästan totalt domineras av det kapitalistiska systemet. Under några decennier av 1900-talet var det inte riktigt så. Sovjetunionen och en hel rad av andra länder upprätthöll ett system som inte var kapitalistiskt men knappast heller socialistiskt.
Idag finns inte längre Sovjetunionen. I Ryssland råder en sorts kapitalism och delar av den gamla maktapparatens män (gubbdominansen är överväldigande) från Sovjettiden har ”bytt kostymer” men behållit makten. Även i Kina råder kapitalism men statsmakten innehas fortfarande av ett parti som kallar sig kommunistiskt.
I förra veckan var det 100 år sedan den ryska oktoberrevolutionen. Då i november skedde det som var inledningen till upprättandet av Sovjetunionen. (I november för 100 år sedan var det ännu oktober enligt den dåvarande julianska kalender som gällde i Ryssland– skillnaden var 13 dagar – därför namnet Oktoberrevolutionen.)
Under flera decennier sågs detta Sovjetunionen som ett ideal bland världens kommunistpartier och man följde mer eller mindre slaviskt instruktionerna från ”kamraterna i Moskva”. Idag är de flesta delarna av den svenska vänstern överens om att det som Sovjetunionen utvecklades till inte är den typ av samhälle som man idag eftersträvar. I Vänsterpartiets program kan man till exempel läsa:
Sovjetunionen och de länder som följde samma väg föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats. De socialistiska idealen krossades i stater som tog sig socialismens namn.
Jag är överens om bedömningen att de socialistiska idealen krossades. Möjligen skulle man kunna anmärka på formuleringen ”de länder som följde samma väg”.
Churchill och Stalin
För när det gäller flera av de stater som upprättades i Europa efter andra världskriget (”följde samma väg”) så upprättades de ju till stor på grundval av Röda armén och uppgörelser på toppnivå mellan Stalin och Churchill. Det var nog mindre av ”människors drömmar” redan vid starten när det gäller flera av dessa länder.
Men om nu de socialistiska idealen krossades i Sovjetunionen så är det ju inte en oviktig fråga när och hur det gick till? Liksom hur vi ska se på själva upprinnelsen: Oktoberrevolutionen. Och vilken betydelse hade existensen av Sovjetunionen i världen?
När man bedömer olika typer av stater eller system så är bilden ofta motsägelsefull, allt är sällan bara uselt och utan utveckling eller framgångar. Det gällde även Sovjetunionen. Men för den större delen av Sovjetunionens existens är bilden mörk. Mycket mörk. För många människor innebar den stat som upprättades förtryck, elände och död på samma vis som under Tsar-tiden. Inte minst gällde det många av de kommunister som deltagit i revolutionen men senare avrättades efter skenrättegångar eller dog i fångläger.
Men ett lika ironiskt som viktigt faktum som man inte kommer undan är att denna stat gav fler fördelar för andra människor i världen än för dem som bodde inne i Sovjetunionen. På samma sätt som en odemokratisk och toppstyrd fackförening, där byråkraterna har motbjudande förmåner långt från medlemmarnas villkor, samtidigt kan upplevas som ett hinder och ett hot av kapitalisterna så var Sovjetstaten trots alla sina motbjudande drag ändå ett hot för alla i väst som ville upprätthålla det kapitalistiska systemet. Kombinationen av detta hot och arbetarrörelsens egen kamp i Sverige och andra länder bidrog såväl till framväxten av välfärdssamhället som till demokratin. Högern och överklassen motsatte sig i det längsta alla reformer. Men till slut tvingades de att backa. Resultatet blev en sorts kompromiss orsakad av de rådande styrkeförhållandena. Ökade rättigheter, välfärd, parlamentarisk demokrati och viss reglering av kapitalet men bevarad privat egendomsrätt till produktionsmedlen. Kort sagt: bevarad kapitalism men med ett mänskligare ansikte.
Även för kämpande människor i Asien, Afrika och Latinamerika hade existensen av Sovjetunionen en betydelse som inte går att bortse från. Inte så att statsledningen i Sovjet från Stalin och framåt levde upp till de vackra fraserna om proletär internationalism. Men även om stödet från Sovjet både var osäkert och knutet till villkor och krav på kontroll, så var det ändå emellanåt ett stöd. Och ett stöd som inte var utan betydelse.
Och när vi tittar på dagens värld där kapitalismen tycks härska närmast oinskränkt, arbetarrörelsen försvagats drastiskt överallt och klassorättvisorna ökar samtidigt med tilltagande miljökatastrofer så handlar detta om förändrade styrkeförhållanden. Sammanbrottet för Sovjetunionen är en del av dessa förändrade styrkeförhållanden.
Sovjetunionen blev 74 år innan den upplöstes i december 1991. Men åter till födelsen. Vad var Oktoberrevolutionen? Varför skedde den? Vad var ”de kämpande människornas drömmar” och de viktigaste frågorna de stred kring? Hur och varför gick det fel? Och kan vi också lära något positivt av Oktoberrevolutionen? Om du är intresserad av dessa omfattande frågor har jag här några lästips:
Rasmus Landström har skrivit en artikel i Flamman som punkterar olika myter om Oktoberrevolutionen och reser några intressanta tankar:Stick hål på Rysslandsmyterna.
Håkan Blomqvist berättar i en artikel i Aftonbladet: Därför blev det revolution i Rysslandom bakgrunden, fredsfrågans avgörande betydelse liksom förhållandet mellan sovjeterna och den konstituerande församlingen.
Om du vill gräva mer ordentligt kan jag rekommendera Marxistarkivsom har en mängd artiklar i ämnet.
Senaste numret av tidskriften Clarté (3/2017) som har rubriken Hundraåringen som försvann och i huvudsak behandlar den ryska revolutionen.
Den nyutkomna boken Den ryska arbetarrevolutionen av Paul Le Blanc med flera som getts ut av föreningen bokförläggarna Röda Rummet.
Det är mycket om Ryssland just nu. Det talas om militära hot, om cyberattacker och om propaganda-inflytande. Jag vill försöka skilja ut några olika saker här.
Hotas Sverige militärt av Ryssland?
Att den nuvarande ryska regimen under Putin på många sätt är mycket obehaglig är inte svårt att hålla med om. Världen är full av olika sorters obehagliga regimer. Regimer som till exempel på olika sätt inskränker demokratin, så som Putinregimen gör. De är oftast hotfulla främst mot sina egna befolkningar. I vissa fall är de även hotfulla mot sina grannar. I några fall väjer de inte ens för att hota länder och folk långt borta från det egna territoriet. Det har gällt och gäller delvis fortfarande för de europeiska imperiemakterna. Främst gäller det för den enda kvarvarande supermakten USA med sin utbredning av militärbaser runt om i världen och en lång historia av militära ingripanden på många kontinenter. Ryssland spelar här för närvarande fortfarande i en betydligt lägre division. Deras mest avlägsna militära ingripande hittills är Syrien där man tillsammans med andra obehagliga regimer och organisationer backat upp Assad-regimen. Annars har Ryssland ägnat sig åt att hota eller angripa grannar. Främst har detta drabbat Tjetjenien i två långa krig (1994 – 1996 och 1999 – 2009) med många döda och stor förödelse.
Var det några som då – under något av de två Tjetjenienkrigen – sa att detta innebar ett ökat hot även mot Sverige? Jag kan inte påminna mig det. Minns jag fel? Eller är det kanske helt enkelt andra förhållanden som ändrats?
Men 2014 annekterade Ryssland Krim och Sevastopol. I jämförelse med Tjetjenienkriget var detta en förhållandevis fredlig insats. Dessutom hade den nog stöd av en ganska stor del av befolkningen på Krim. Men denna aggression används nu ständigt för att ”bevisa” inte bara att Ryssland är hotfullt utan att det också hotar Sverige. Alltså måste vi både rusta upp och gå med i Nato. Tyvärr har vi en sådan debattsituation att de som säger detta inte ens behöver bevisa eller argumentera för det som de påstår. Det beror i sin tur på maktförhållanden inom opinionsbildningen och är på det sättet inte konstigt alls. Men ur en rent logisk synpunkt är det däremot svårt att förstå. Om det faktum att en osympatisk och militärt starkare makt hotar andra automatiskt skulle innebära att vi också är hotade och måste stärka vårt försvar så kan man undra varför detta aldrig hänt under USA:s alla militära ingripanden. Men för dem som tveklöst alltid ställer sig sida vid sida med USA så är det naturligtvis omöjligt att se något hot därifrån. Förstå mig rätt. Jag anser inte att det föreligger något militärt hot från USA heller. Men det behövs helt enkelt betydligt mer övertygande bevis för ett militärt hot mot Sverige från Ryssland än exemplet Krim.
Det är naturligtvis också omöjligt för dem som ser USA som en naturlig allierad att tänka sig att Ryssland kan känna sig hotat av den inringning som skett efter Sovjetblockets fall eller då Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjön. Men för oss som inte tänker att upprustning är den naturligaste vägen till en fredligare värld borde det vara en sak att fundera över.
När det gäller detta med den militaristiska logiken så anser jag för övrigt att det ofta handlar just om att få en hotbild bekräftad. Jag har skrivit tidigare om detta utifrån exemplet med Natos bildande.
Cyberattacker
Man har också talat om ryska, cyberattacker mot Sverige. Den borgerliga oppositionen använde denna information för att skruva upp tonläget. Men försvars- och statsministern såg också allvarligt på detta, sa de. Häromdagen kunde man så i Expressen läsa en artikel med uppgifter hämtade från The New York Review of Books. Det visar sig då att Sverige genom FRA tillsammans med USA:s NSA utvecklat ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. De svenska attackerna riktas alltså mot Ryssland. Carl Bildt får som så (alltför) ofta uttala sig. Han bekräftar dessa svenska attacker genom att säga att det ”knappast är någonting nytt”
Hyckleriet är alltså monumentalt. Sverige cyberattackerar/spionerar på Ryssland. Det vet naturligtvis alla de som skrikit högt de senaste dagarna. När det visar sig att Ryssland (föga förvånande) gör samma sak mot Sverige då går etablissemanget i taket. När de slår på krigstrummorna så låtsas de inte om att de vet om och accepterar det spionerande mot Ryssland som de själva redan bedriver. Eller så är det som i fallet med Bildt. De hör naturligt hemma på samma sida som USA i alla väder. Det gör att de inte kan se att de själva är med och bygger upp de hotbilder som behövs för att upprusta och gå med i Nato. De kan inte heller se att det bidrar till att trigga Ryssland till att rusta på sin kant.
Rysslands övriga ingripanden
En annan sak som det talats och skrivits om är de ryska kontakterna med politiska rörelser i olika europeiska länder. Det har främst talats om kontakterna med olika högerextrema organisationer.
Här måste vi skilja på tre saker: materiella band, plantering av propaganda och att detta letande efter konspirationer också kan leda till ohederliga angrepp på oskyldiga.
Dels finns det rent materiella band, alltså att högerextrema rörelser lånat eller fått pengar från Ryssland. Dels har mindre högerextrema rörelser deltagit i möten och mottagit pengar från motsvarande rörelser i Ryssland. I vad mån den ryska regimen varit inblandad i detta, vet inte jag.
Mest känt är väl att franska Front National har stora ryska banklån. Men det finns också trovärdiga uppgifter om att den ryska regimen har utvecklade kontakter med högerextrema Jobbik (Ungern) och Attack (Bulgarien) samt ett vänskapsavtal med FPÖ i Österrike. Vi har också fått reda på att Alexander Fridback då han var anställd på SD:s riksdagskansli fick köpa ett hus av en dömd rysk affärsman med kopplingar till ryska myndigheter. Genom att snabbt själv sälja huset tjänade Fridback sex miljoner kronor. En ganska uppenbar muta. Fridback har varit mer känd under pseudonymen ”Egor Putilov” som lyckades sprida falska nyheter inom delar av svensk press där man inte borde kunna vänta sig det, som Aftonbladet eller Arbetaren.
Det leder över till detta med plantering av propaganda. Naturligtvis förekommer det. Från alla och från alla håll. Mest naturligtvis från dem som har stora resurser för att göra det och samtidigt starka skäl att bidra till sådana uppfattningar som gynnar dem själva och låter dem sitta i orubbat bo..
En av dem som skrivit om detta är högermannen Patrik Oksanen. Han tar i en artikel i Expressen upp att ”Kent Ekeroths egna nätprojekt Avpixlat sprider bland annat rysk propagandafilm. Samtidens Erik Almqvist sitter i Budapest och delar rysk propaganda. Och Almqvists band till SD i riksdagen är intakta”. Det är ju intressant som en del av förståelsen av SD (och Ryssland). Det kan säkert också bli ett problem för SD ifall de vill fördjupa samarbetet med M+KD.
Faran med att se konspirationer
Men Oksanen drar detta vidare och skriver: ”Numera har nazisterna och fredsrörelsen samma berättelse”. Det låter ju förskräckligt och kan verka som ett tungt argument mot fredsrörelsen. Det handlar i det här fallet om synen på Nato. Men huvudfrågan måste ju vara vad som är sant. Att fredsrörelsen är mot krigsprojektet Nato nu som tidigare måste ju diskuteras för sig och med dess egna argument. Dessutom är det inte sant att Fredsrörelsen som ju består av flera olika delar har ”samma berättelse” som nazisterna bara för att man är mot Nato.
Ännu längre går Martin Kragh och Sebastian Åsbergi en rapport som de skrivit för Utrikespolitiska institutet. De nöjer sig inte med att påstå att spridningen av rysk desinformation och falska nyheter ökar i Sverige, vilket säkert är sant. Man riktar även mycket allvarlig kritik mot Aftonbladet Kultur för att bidra till denna spridning. De påstår att AB Kultur är ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom påstår man att tre icke namngivna medarbetare är medlemmar i Kremlvänliga forum på nätet.
Martin Aagard på AB Kultur bemöter detta på ett mycket övertygande sätt, med en sorgsen ton, i en längre artikel som visar att vi håller på att hamna i ett mycket allvarligt samtalsklimat även när det gäller dessa frågor. Läs den.
Aleksey Sachnin
Med tanke på att de bägge skribenterna Kragh och Åsberg talar om planterad propaganda blir det som de skriver om den i Sverige landsflyktige Aleksej Sachnin ännu mer obehagligt, ohederligt och ologiskt. Sachnin är politisk flykting från Ryssland och aktiv i det radikala partiet Vänsterfronten. Men de bägge rapportörerna utnämner honom till Putinagent. De vidriga här är att de hämtar de uppgifter som leder fram till den felaktiga slutsatsen på uppgifter som kommer från den ovan nämnde Egor Putilov. Alltså just en sådan person som ägnat sig åt att sprida falsk information, dessutom under falskt namn.
För att sammanfatta:
Att regimen i Ryssland är obehaglig och inte tvekat att använda våld innebär inte automatiskt att den utgör ett direkt nuvarande hot mot Sverige. Ett sådant existerande hot måste ledas i bevis utifrån argument om styrkeförhållanden, intressen och verkliga substantiella hot.
Att bli upprörd över att Ryssland ägnar sig åt cyberattacker mot Sverige och andra västländer samtidigt som man tiger om att Sverige ägnar sig åt detta i mer avancerad form tillsammans med USA är inte hederligt. Det bidrar inte till fred och avspänning heller.
Att leta efter falsk information och söka efter materiella intressen bakom olika skribenter och medier är viktigt för att kunna orientera sig i vår värld. Men även jakten på falska informanter kan leda synen fel. Speciellt gäller detta då man kan misstänka att någon har en egen dold agenda.
PS/Tillägg: Dagen efter att jag skrivit denna blogg läste jag en utmärkt artikel av Åsa Linderborg där hon bemöter angreppen från Martin Kragh och Sebastian Åsberg. Hon visar dessutom var skon klämmer…
Häromdagen meddeIade Trump vem han ville ha som utrikesminister. I den blivande regeringen som redan består av reaktionära storkapitalister och militärer tillkom nu Rex Tillerson, den verkställande direktören för oljeföretaget Exxon Mobil. Det är ett av världens största (och mäktigaste) företag med verksamhet i mer än 50 länder.
Att USA:s regeringar krigat eller deltagit i statskupper för olja genom historien är inte nytt. Inte heller att de som ingått i regeringarna haft egna intressen i både krigs- och oljeindustrin och sett till att med våld sköta om dessa intressen (minns Busch-administrationen). Det var ju därför demonstranter mot USA:s Irak-krig ropade ”No blood for oil”.
Ändå måste man nog säga att Trump fört detta ett steg ännu längre.
Enligt The New York Times äger Tillerson aktier för 218.000.000 dollar (2.009.216.590 kr) i Exxon, och hans pensionsplan var värd nästan 70.000.000 dollar (645.161.290 kr). Oavsett hur man ser på det politiska systemet i USA eller hur demokratiskt man tycker att det egentligen är så borde det vara uppenbart att här finns problem. Även för en ärlig liberal.
Men det allvarligaste problemet här kanske ändå är det som rör klimatet och mänsklighetens överlevnad här på jorden. Olja, gas och kol måste stanna under jord, det vet vi. Men med Exxon i regeringen och bättre samarbete med Putin så kommer det sannolikt bli tvärtom.
I mars 2014 infördes sanktioner mot Ryssland som svar på annekteringen av Krim. Oavsett vad vi tänker om dessa sanktioner så stoppade de för ett tag de enorma uttag som var på gång som en följd av samarbetet mellan Exxon och den ryska regeringens oljebolag Rosneft. Exxon hade just gjort en affär med Rosneft för 500.000.000.000 dollar som blockerades av sanktionerna. Naturligtvis vill de gå vidare med detta. Vi vet inte hur mycket Trump kommer hinna sabotera av ingångna klimatavtal. Det är tillräckligt oroande. Men han kan se till att verkligen förstöra otroligt mycket med hjälp av Ryssland och oljeindustrin. Det handlar om ett område i Arktis med enorm potential att utvinna olja, där Exxon Mobile har rättigheterna att arbeta med utvinningen tillsammans med Rosneft. Det enda hindret just nu är sanktionerna. Framöver kommer kanske det enda hindret vara stora folkliga mobiliseringar.
Jag har precis läst en liten bok om Ryssland: Solen skiner alltid på segerdagen. Den är skriven av journalisten Per Leander. Han talar ryska och har i olika perioder bott och studerat i Ryssland. I bokens förord säger han att han har försökt:
att skriva ur ett ryskt perspektiv. Jag har velat förstå och förklara hur saker och ting upplevs av ryssarna själva.
Det är en sympatisk ingång tycker jag. Jag gillar också själva boken.
Men säkert tycker ganska många illa redan om denna utgångspunkt. Ofta tycker jag att folk som diskuterar olika saker har svårt att göra skillnad på att förstå, i meningen begripa något och på att acceptera/gilla något. Naturligtvis är det svårare att försöka förstå sådant som man avskyr. Själv tycker jag t.ex. att det är svårt att förstå nazister, svenska IS-krigare eller olika sorters bokstavstroende, för att ta några extrema exempel. Men alternativet till att inte försöka förstå, i betydelsen begripa orsaker och drivkrafter, är att få svårare att handla på det vettigaste sättet.
Jag tror att Per Leanders bok har en del att erbjuda för den som vill lära sig och samtidigt förstå mer om Ryssland. Samtidigt som den är skriven på ett personligt och samtidigt opretentiöst sätt innehåller den en hel del information. Jag ser att boken har kritiserats i en recension i Aftonbladet för faktafel och för att ”kritiskt upprepa rysk statlig propaganda”. Det är mycket möjligt att det finns faktafel i boken. Möjligen är det också en brist att det inte finns någon källförteckning eller notapparat. Men det skulle då också ha varit en helt annan typ av bok än den lättlästa men ändå tankeväckande bok som Leander skrivit. Däremot har jag svårt att instämma i beskyllningen att den torgför rysk statlig propaganda. Boken är genomgående mycket kritisk mot olika sovjetiska eller ryska makthavare fram till Putin.
Boken berättar en del om rysk historia, t.ex. om Ivan den förskräcklige och Stalin, om Leninkultens uppkomst, den ryska kyrkan och dess förhållande till makten eller om hur synen på homosexualitet har skiftat mycket under de senaste 100 åren.
Leander berättar om platser, byggnader och arkitektur, tunnelbanan i Moskva och de många terroristattackerna i Moskva. Du får också en snabb och lättsam orientering om rysk litteratur: Gogol, Dostojevskij, Bulgakov, Majakovskij m.fl.
Dessutom får du reseberättelser från och beskrivningar av några centraleuropeiska länder.
Bland mycket annat som hinns med berättar Leander också om Jurij Gagarin, den första människan i rymden. Han som sa att han ”från rymden kunde se hur vacker vår planet är”. Varför han utropade dessa vackra ord som får avrunda denna recension:
Människor! Låt oss beskydda denna ömtåliga skönhet och göra allt vi kan för att inte förstöra henne.
Den är skriven av journalisten Per Leander. Han talar ryska och har i olika perioder bott och studerat i Ryssland. I bokens förord säger han att han har försökt:
, den första människan i rymden. Han som sa att han ”från rymden kunde se hur vacker vår planet är”. Varför han utropade dessa vackra ord som får avrunda denna recension:
PEPPRAT RÖDGRÖNT 