I fredags beräknade FN:s flyktingorgan UNHCR att närmare 2,5 miljoner personer flytt Ukraina efter den ryska invasionen. Villigheten att ta emot och hjälpa dessa flyktingar tycks stor i Europa, EU och i Sverige. Det är bra i allt detta elände.
Lite grann påminner det om den situation som var i Sverige år 2014 – 2015. Innan Sverige och Europa började förstärka sina murar mot flyende människor. Nu tycks alla de som varit med och byggt murarna åter ha medkänsla (öpnna hjärtan?) med människor på flykt. Bra, men ändå inte så vackert.
Kriget i Syrien startade 2011 och pågår fortfarande. Landet är raserat. Enligt FN:s människorättschef Michelle Bachelet så har minst 350 209 människor dödats i Syrien fram till mars förra året. Den siffran är ”statistisk korrekt” med identifierade kroppar enligt Bachelet. Men hon framhåller samtidigt att ”mörkertalet är stort” och att det verkliga antalet dödade är mycket större än så.
När många flyktingar – varav en stor del var från Syrien – började komma till Europa och Sverige var attityden också då välkomnande både från ledande politiker och från allmänheten. Reinfeldt höll sitt berömda tal om att vi skulle ”öppna våra hjärtan” år 2014. Och året därpå talade Löfven vid en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm om att ”mitt Europa bygger inte murar”.
Vi vet att den attityden klingade av från såväl socialdemokrater som moderater. De anpassade sig till sd det parti som ända fram till nu haft en konsekvent negativ linje i frågan. De har alltid varit emot att öppna landet för flyktingar oavsett varifrån flyktingarna kom, hur många de var eller hur vidriga förhållanden de flydde ifrån. Ända tills nu.
Vem som ska betraktas som flykting och därmed ha rätt till skydd finns reglerat i FN:s flyktingkonvention från 1951. Enligt den är en flykting en person:
som flytt sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet.”
Flyktingar är människor som flyr från väpnade konflikter eller förföljelse……De blir erkända flyktingar därför att det är för farligt för dem att återvända hem. De behöver en fristad i ett annat land.
I dessa formuleringar görs inte några skillnader på människor beroende på varifrån de flyr. Men det görs nu tyvärr bland svenska politiker.
Några uttalar det till och med rakt ut . Som Christian Sonesson, moderat och kommunalråd i Staffanstorp – en kommun som tidigare utmärkt sig genom att inte vilja ta emot flyktingar, men som nu svängt. Han säger i radio just att ”det är skillnad på folk och folk”. Tydligast blir det naturligtvis i det parti (sd) som aldrig tidigare velat ta emot flyktingar någonsin, någonstans. På radion intervjuasSD:s partisekreterare Richard Jomshof. Han säger nu att vi i Sverige både har ”förmåga(landet är alltså inte längre fullt?) och skyldighet” att hjälpa till och ta emot flyktingar. Men han tillägger att de bara ska få stanna tillfälligt. På en fråga om han gör skillnad på folk svarar han att det är klart att han gör det:
Det är klart jag hellre hjälper kvinnor, barn och gamla från vårt närområde än män från andra delar av världen.”
Jomshof har alltså två argument för att nu vara lite mer öppen gentemot människor som flyr från ett krig men samtidigt fortsätta att vara kallsinnig mot dem som flyr från andra krig. Det ena argumentet handlar om att det nu är kvinnor som flyr, medan det från Syrien var män. Varför män som flyr från krig inte skulle ha rätt till skydd säger inte Jomshof. Flyktingkonventionen gör inte något sådant undantag för män. Men stämmer det ens att det bara var män som kom 2015? Låt oss gå till statistiken hos SCB över hur många män respektive kvinnor som kom till Sverige från andra länder då kring 2015. Som vi kan se kom det fler män (som mest 85 000) men det kom också 65 000 kvinnor. Dessa kvinnor lyckas Jomshof då ”bortse” ifrån.
Det andra argumentet handlar bara om hur nära ifrån som de flyende kommer. Och det är väl konsekvent och i linje med sd:s sätt att tänka. Den gamla vanliga rasismen helt enkelt.
Rysslands pågående invasion av Ukraina har utlöst en mängd olika reaktioner i vårt land. Det finns det som är vackert, som humanitära insamlingar och hjälp till flyktingar, eller ”bara” olika manifestationer för att uttrycka avsky inför Rysslands krig. Men detta avskyvärda krig framkallar också annat. Företeelser som inte är så vackra.
Ett av dem är den ökande propagandan för och tilltron till Nato som ett fredsprojekt. Jag tror inte att det bidrar till en fredligare värld att inordna Sverige i ett militärblock underställt USA – som också bedrivit angreppskrig på samma sätt som Ryssland gör nu. Här kommer jag inte argumentera mera i denna fråga utan hänvisar till sådant jag skrivit tidigare om Nato. Vi kan (och ska) vara på det utsatta ukrainska folkets sida och mot Putin men utan att rätta in oss i USA:s ledband.
Jag ser nu sympatiska ”vänstersossar” som byter ståndpunkt och vill ansluta Sverige till Nato. Det gör mig bedrövad. Jag ser också människor i min närhet som på felaktiga grunder tror att vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk inte står bakom det ukrainska folket och är emot invasionen. Igår antogs nämligen en resolution i EU-parlamentet som fördömer Rysslands anfallskrig. Men resolutionen stannade inte vid detta. Den talade också för att hela Europas säkerhetsordning ska byggas kring Nato, och att EU och Nato i stort sett sammanflyter till en enhet. Resolutionen uppmanar till och med Sverige och Finland att gå med i Nato.
Den svenska borgerligheten drev för många decennier sedan på för att Sverige skulle skaffa kärnvapen. De förlorade tack och lov den striden. Men nu hörs åter dessa tongångar. En ledarskribent i Expressen skriver:
För små stater med hotfulla stormaktsgrannar står det klart: Antingen behöver man egna kärnvapen, eller så behöver man bindande överenskommelse om att man får skydd under andras kärnvapenparaply.
Nu ställs två diametralt olika synsätt mot varandra. De som tror att en värld med fler vapen, inklusive kärnvapen blir en tryggare plats och vi som strävar efter nedrustning och avveckling av kärnvapen. Jag tror inte att vi blir mer trygga för att vi tillhör en sida som kan vara med och utplåna mänskligheten i ett kollektivt självmord. Att vara med i denna ”självmordspakt” tror jag istället ökar risken för angrepp.
Naiva om Putin?
Jag ser nu en hel del personer med medie-utrymme som skriver om att ”vänstern” varit naiv om Putin och inte förstått det verkliga hotet från hans regim. Om det kan flera saker sägas.
Ja, det finns en mycket liten del bland dem som kallas vänster som har haft och har en antingen försonlig eller direkt positiv syn på agerandet från Putins Ryssland. Men den alldeles övervägande delen av vänstern har absolut inte stått för en sådan hållning.
Ja, Natos utvidgning och inringning av Ryssland (läs om detta i tidigare bloggar) kan och får inte till någon del alls användas som ett argument för att berättiga Rysslands angrepp på Ukraina. Men det är fortfarande sant att Natos utvidgning inte har bidragit till att göra världen fredligare eller Putin-regimen mindre aggressiv.
Jag skrev tidigare på denna blogg om den svenska krigsretoriken och ifrågasatte talet om att ett angrepp på Sverige ”inte kunde uteslutas”. Jag ångrar inte det jag skrev då. Och även om hela världsläget nu är mycket mer hotfullt så tror jag fortfarande inte att Ryssland planerar en invasion av Sverige. Jag skrev däremot inte något om ifall jag trodde att Ryssland skulle angripa Ukraina. Men i likhet med väldigt många andra så hoppades och trodde jag inte att detta skulle ske. Nu har det skett. Det är förfärligt och vi måste förhålla oss till det. Men fortfarande utan att ryckas med i en aggressiv krigsretorik där vi ska inordnas i ett av USA dominerat militärblock eller skaffa kärnvapen.
När det gäller synen på Putin så skulle jag dessutom snarare säga att det är borgerligheten i de s.k. västländerna som har ett stort ansvar. Putin är den våldsamma ledaren för det gäng av oligarker som omger honom. Nu när ”väst” sätter in sanktioner mot Ryssland så sägs dessa vara riktade mot oligarkerna. Jag hoppas det stämmer. USA:s finansdepartement beskriver oligarkerna så här:
Eliten nära Putin fortsätter att använda sin närhet till den ryske presidenten för att plundra den ryska staten, göra sig själva rika och höja sina familjemedlemmar till några av de högsta maktpositionerna i landet på bekostnad av det ryska folket”,
Det är en förvånansvärt sann beskrivning av denna maktgrupp. Den uppstod genom plundring av den statliga egendomen i det Sovjetunionen som upplöstes av Jeltsin. De gamla makthavarna (partitoppar och chefer inom det statliga näringslivet) såg till att gynna sig själva i den av västekonomer understödda privatiseringsvågen och behöll makten fast i nya former. Det är viktigt att minnas att ”väst” var aktivt pådrivande i den nyliberala chockterapi som var en del av denna omvandling. De såg, som Naomi Klein uttryckte det, ”Ryssland kollaps som en geopolitisk seger”*. De såg inte heller några problem med Jeltsins efterträdare Putin så länge han bara verkade utveckla Ryssland till ett kapitalistiskt land. Den svenska ekonomen Anders Åslund var en av dem som deltog i detta. Från 1991 till 1994 arbetade han som ekonomisk-politisk rådgivare åt Jeltsins regering.
Motståndet mot denna maktgrupp och protester mot kriget, framförallt från det ryska folket, hör till det allra mest avgörande för att stoppa detta krig och för att störta de nya tsarerna.
Vapenhjälp till Ukraina?
Principerna för export av vapen från Sverige regleras av ett flertal olika lagar. En princip som uttrycks är att inte exportera vapen till länder i krig. Om det kan man ha många tankar både vad gäller själva principen och vad gäller dess tillämpning. Att först bidra till att rusta ett land för krig för att sedan när dessa vapen kommer till användning plötsligt säga stopp kan ju framstå som hycklande. Och vad gäller tillämpningen så har det funnits många undantag. Väldigt många. Sverige levererade till exempel vapen till USA under Irakkriget. Och Saudiarabien har försetts med vapen till kriget i Jemen. Och nyligen har svensktillverkade pansarvärnsvapen av modellen Nlaw från Saab exporterats från Storbritannien till Ukraina. Lagarna om vapenexport har alltså stora brister. Men är det ett skäl för att överge dem eller för att förbättra dem? Och vad har varit tankarna bakom dessa lagar? Annie Reuterskiöldskrev i SvD för några dagar sedan att ”Vapenexportlagarna från 1956 handlade om att vi som land inte skulle riskera att dras in i krig”. Är det en bedömning som inte gäller längre?
Sverige har en tradition av att inte exportera vapen för att påverka det politiska skeendet i något annat land. Exporten har traditionellt setts som ett ”nödvändigt ont” för att behålla en vapenindustri i Sverige. Att tillåta vapenexport till Ukraina för att påverka konflikten skulle bryta med den politiken på ett sätt som kan få mycket allvarliga följder för Sveriges vapenexportpolitik även till andra konfliktregioner.
Men nu i veckan beslöt Sveriges riksdag att utöver annan hjälp till Ukraina även skicka 5000 pansarskott. Ett splittrat vänsterparti – där flera ledamöter inte närvarade vid omröstningen – röstade ensamt emot detta. Bland argumenten för att rösta mot vapenhjälp till Ukraina fanns dels det faktum att det står i partiprogrammet att ”Svensk vapenexport ska avvecklas” och i valplattformen att ”Vänsterpartiet anser att Sverige ska vara en röst för fred och rättvisa, inte för ökad militarisering.”
Efter en storm mot och inom partiet ändrades den principiella uppfattningen om vapenhjälp redan efter några dagar vid ett nytt partistyrelsemöte. Några partimedlemmar som var kritiska till att motsätta sig vapenhjälp skrev i Expressen bland annat så här:
Pansarskotten till Ukraina handlar inte om vapenexport utan om att solidariskt ställa upp för ett grannland som drabbats av en lagvidrig och våldsam militär aggression……..Det är viktigt att det inte råder något tvivel om att Vänsterpartiet går i första ledet för att Ryssland ska ut ur Ukraina. Därför är partistyrelsens ställningstagande olyckligt.
Ja, naturligtvis kommer många i den nuvarande situationen framställa det som att de som inte är för vapenlösningar också är fiender till Ukrainas oberoende och smyg-anhängare till Putin.
Är mer vapen lösningen nu?
Själv tycker jag inte att det här är någon lätt fråga. Jag har flera gånger i mitt liv deltagit i solidaritetsrörelser som samlat in pengar till olika befrielserörelser runt om i världen. I min ungdom var det till FNL i Vietnam. Vi har då alltid vetat att pengarna också kunde användas till vapen. Men jag har också speciellt under de senaste 20 åren varit med i rörelser som bara riktat sig mot krig eller mot förtryckarens våld utan att för den skull se stöd till våld som en del av lösningen. Jag deltog i fredsrörelsearbete vid USA:s angrepp mot Irak. Det var många människor i Sverige och runt om i världen som demonstrerade mot detta krig. Men vi såg inte stöd till väpnat motstånd mot USA:s ockupation som en möjlighet. Jag har deltagit i olika typer av solidaritet med det palestinska folket som lever under ockupation och folkfördrivning. Jag har ibland stött på frågan ifall jag stöder rätten till motstånd, även väpnat sådant, från det palestinska folket. Jag har svarat att jag anser att de har denna rätt, men att jag tror att våld från deras sida ofta är oklokt. Det leder bara till ett ännu större övervåld från den av USA uppbackade Israeliska statsledningen. Nu vet vi ju att den svenska staten, eller för den delen någon annan stat i Europa, inte skulle skicka vapenhjälp till palestinierna. Men (i teorin) om detta skulle hända så skulle jag inte vara för det. Under rådande omständigheter skulle inte mera våld lösa den orättvisa som det palestinska folket utsätts för.
Det finns alltså situationer när vapenhjälp och våld inte är lösningen. Kanske är även Ukraina nu en sådan situation. Nato har enligt egen uppgift varit på plats i Ukraina och ”hjälpt till att utbilda, finansiera och reformera Ukrainas väpnade styrkor och försvarsinstitutioner sedan 2014”. Nu berättar organisationen att ”tusentals pansarvärnsvapen, hundratals luftförsvarsmissiler och tusentals lager av handeldvapen och ammunition skickas till Ukraina”.
Och New York Times skriver: “Västerländska vapen har kommit in i Ukraina i relativt stora men okända mängder under de senaste dagarna. Om de kan distribueras snabbt kommer det att ha effekt”.
Det kanske inte är brist på vapen alltså. Och de 5000 svenska pansarskotten (som vi inte ens vet om de kommer komma fram) gör kanske inte så stor skillnad för krigsutvecklingen i Ukraina. Däremot som symboler för olika hållningar i Sverige.
Folket i Ukraina har all rätt att försvara sig. Och de olika uttryck för försvarsvilja som vi ser är mycket berörande. Men jag tror inte att de stridande i Ukraina kan militärt besegra den ryska övermakten. Å andra sidan tror jag inte heller att Ryssland kan segra och kunna styra över ett ockuperat Ukraina. Men hur mycket mänsklig och materiell förödelse kommer det kosta på vägen innan kriget upphör?
Därför tror jag inte på mer våld och mer vapen som en del av lösningen. Motstånd från en hel befolkning kan dessutom ta sig många former som inte innebär våld men som kräver den sorts mod och enighet som nu stora delar av det ukrainska folket visar.
Hur hopplöst det än kan se ut nu vad gäller den skrämda och – när det gäller vissa grupper – vilseledda ryska befolkningen så är det till dem vi framförallt måste sätta vårt hopp. Att de ska resa sig och störta sin nya Tsar.
Vi då?
Vi i Sverige måste fortsätta med folkliga protester, insamlingar och stöd till flyktingar. Vi måste också hitta alla sätt som finns för att försöka nå och påverka den ryska befolkningen.
Just nu är en miljon människor på flykt från Ukraina och på väg in i EU. Denna gång öppnar EU både sina gränser och sina hjärtan för flyktingarna. Det får vi vara glada över även om det går att fundera över skillnaden på behandling av folk från olika platser i världen och vi också nås av uppgifter om att studenter från Afrika inte får samma hjälp att fly ut ur landet. Vi får också vara glada över att inte SD:s Jimmie Åkesson reser till gränsen och säger åt flyktingarna (så som han gjorde vid den förra flyktingvågen) att ”det är fullt” och att inga är välkomna. Vi slipper nog också se en bister moderatledare som säger att vi måste hålla gränsen.
Ett för mig nytt ord har dykt upp i medierna den senaste tiden. Ordet är ”hybridattack”. En hybrid är ju en blandform och här betyder det enligt Sveriges Radio: ”attacker som kombinerar traditionella militära och civila metoder”.
Hybridattack?
Enligt vår utrikesminister, Natochefen Stoltenberg och EU-ledare är det statschefen i Vitryssland/Belarus som står för attacken. De menar att de några tusen flyktingar som nu befinner sig vid den polska gränsen utnyttjas av Lukasjenko. Det är alltså dessa flyktingar som är ”vapnet”. Säkert driver Lukasjenko sitt spel och säkert är hans militärmakt inblandad. Men den militära makt jag främst kunnat se på nyheterna har varit den polska militär som med 6000 soldater vaktar EU:s gräns. Och krigsretoriken och vapenskramlet tenderar att skymma att det handlar om människor som nu befinner sig i en fruktansvärd situation.
Jag tror att ord har betydelse och att ord som ”hybridattack” i detta fall bidrar till att ytterligare avhumanisera människor på flykt, bidrar till vi accepterar att våra ledare i EU kan se på medan Polen attackerar flyktingar med vattenkanoner och stoppar dem med taggtråd.
Antal människor i hela världen som befinner sig på flykt uppgår enligt UNHCR nu till 82,4 miljoner. Det är den högsta siffran sedan andra världskriget. De allra flesta (48 miljoner) är så kallade internflyktingar, det vill säga människor som har tvingats på flykt i sitt eget hemland, medan 26,4 miljoner har tvingats fly från sitt hemland.
Dessa länder har tagit emot flest flyktingar enligt UNHCR:
Jämfört med detta är antalet flyktingar som nu försökt ta sig in i Europa via Belarus/Vitryssland bara en liten rännil. En av de få sansade, förnuftiga och medmänskliga röster som jag uppfattat i detta är Jan Egeland, generalsekreterare för norska organisationen NRC.
Han säger till SvD att EU med sitt agerande ”signalerar till världen att det delade ansvaret för att skydda människor på flykt från elände, det ansvaret deltar inte Europa i”. Han föreslår att det istället ”organiseras kontroller på plats av vilka migranter som har rätt till asyl och vilka som behöver ansöka om uppehållstillstånd på andra grunder” med hjälp av internationella flyktingorganet IOM och FN:s flyktingkommissariat UNHCR. ”De personer som visar sig ha asylrätt bör sedan delas mellan länderna i Europa som för tillfället tar emot få migranter”. Han tillägger:
Kostnaden för vård, skydd, bistånd och ett system som kan hantera asylansökningar skulle utgöra en bråkdel av vad det kostat att skicka soldater och bygga murar.
Fler människor än sedan andra världskriget är på flykt i världen. En del av dessa försöker ta sig till Europa och Sverige. Fler än på mycket länge har också kommit hit.
Hur vi förhåller oss till detta och vilken politik vi är för beror åtminstone på tre olika bedömningar: en moralisk bedömning, en bedömning av vad som är fakta och realistiskt att uppnå och en bedömning av vilket samhälle vi vill leva i. Jag tror att alla dessa faktorer måste vara med om vi inte ska hamna fel. Jag ska försöka förklara hur jag tänker här.
På slutet tar jag också upp ett ifrågasättande av den nuvarande asylrätten.
Moral och realism
Som medmänniskor har vi alltid en moralisk skyldighet att efter vår förmåga hjälpa andra människor som behöver vår hjälp. De flesta av oss tycker inte att var och en får klara sig bäst den kan. Vi bryr oss. Man kan väl säga att det svenska välfärdssamhället har byggt bland annat på sådana tankar. I en sådan tanke gör vi inte heller skillnad på människor. Det bör vi inte heller göra när det kommer människor hit från andra länder.
Om vi bara ser det ur moralisk synvinkel så borde vi ta emot alla människor som vill komma hit. Och i en bra värld borde det också vara så att alla människor – inte bara de som har mycket pengar – kunde bosätta sig var de ville. Men vi är inte där idag. Att idag avskaffa alla gränskontroller tror jag faktiskt istället skulle motverka syftet att hjälpa människor på flykt. Även om ingen kan ange en exakt gräns och även om vi vill ha en generös politik så anser de flesta att det finns en gräns för vad som är möjligt. Framförallt ifall vi främst vill hjälpa dem som mest behöver skydd. Alltså måste moralen också ha en förnuftssida – vara baserad på någon sorts realism – som inte alltid gör den helt vacker och innebär en mängd svåra avvägningar och gränsdragningar. Mer om det senare.
Men realismen måste också grundas på en korrekt bild av resurserna i det svenska samhället. Bilden av ett samhälle som inte har råd har stärkts av decennier av nedskärningar med försämrad välfärd och ökade klyftor. Men bilden om att det inte ”finns pengar” är falsk. Pengar finns det fast på fel ställen. De har omfördelats från offentligt till privat och från majoriteten av löntagare till de rikaste i samhället. Naturligtvis har det faktum att så många människor nu kommit hit på så kort tid inneburit svårigheter inom olika delar av våra offentliga system. Inte minst har det varit så p.g.a. de nedskärningar av både välfärd och krisberedskap som skett. Men problemen kan inte sanningsenligt beskrivas på det extrema sätt som det alltmer gjordes i media. Många påfrestningar har uppstått, men att tala om ”systemkollaps” gör att ett sådant ord förlorar sin betydelse. Dessa påfrestningar har inte heller drabbat så stora delar av befolkningen, däremot dem som jobbar inom dessa system. Naturligtvis finns det en gräns. Men vi ska inte heller låta lura oss av en propagandabild av våra resurser eller bli uppgivna och fantasilösa om vad som vore möjligt.
Samhällssyn
Vår syn på samhället är här helt avgörande. Ett fungerande välfärdssamhälle har naturligtvis mycket större möjligheter både att ta emot och inkludera människor som flyr hit än ett samhälle där välfärden raseras och alltmer lämnas till privata initiativ och fiktiva val. Ännu större skulle dessa möjligheter vara i ett samhälle som mer styrdes av behov än profit och där arbete både var en rättighet och en skyldighet. Därför borde en vänster som inte ger upp visionerna vara mycket trovärdigare än centern när det gäller flyktingpolitiken.
De borgerliga partierna blandar dessutom in en mängd andra frågor när det gäller flyktingpolitiken. Det är sådana ”hjärtefrågor”(plånboksfrågor?) för dem som t.ex. RUT-avdragen, som inte alls har något med varken integration eller asylpolitik att göra. Om det gäller att ”skapa jobb” via skattemedel så är det mer effektivt med offentliga arbeten till allt sådant som behövs – men inte görs därför att marknaden styr – än att hjälpa dem som har mest med att slippa städa själva eller betala vad det kostar. Centern driver dessutom kravet på sänkta ingångslöner speciellt för människor som nyss kommit till Sverige. De vill ha en arbetsmarknad med ”invandrarjobb” och ”invandrarlöner”. De vill alltså ytterligare förstärka sådant som redan finns i samhället. Sedan länge är det ju så att jobben med lägst status och lägst löner ofta görs av människor som inte är födda i detta land. Inte så vackert som ”asyl- eller integrations”-politik. Dessutom är argumentet om att det skulle underlätta anställningen för arbetsgivaren genomfalskt. Frances Tuuloskorpi skriver om detta på sin mycket läsvärda blogg:
…möjligheterna för nyanlända att lättare få sitt ”första jobb”, om det blir lättare ifall arbetsgivaren får en lägre kostnad, de finns redan. FINNS REDAN!
Frances Tuuloskorpi förklarar också varför dessa subventionerade “Nystartsjobb” och “Instegsjobb” inte duger för Lööf och Centern:
Jo, för egentligen är det inte i första hand lägre kostnader för anställningen de vill ha, utan lägre löner = lägre inkomster, vilket i förlängningen ger ökade klassklyftor och får en lönedumpande effekt på hela arbetsmarknaden. Det är avsikten.
Omsvängningen
Jag har skrivit om den totala omsvängning i flyktingpolitiken som skett i Sverige under hösten 2015. Den uttrycker det totala sammanbrottet för den nuvarande regeringen av s-mp. Bristen på krisberedskap och ledarskap har varit slående. Istället för att mobilisera, ta ledningen som om det verkligen vore en sådan kris som man sa, sätta press på EU genom att dra in avgiften, fördela ansvaret för att ställa upp över hela landet, ändra i stela regelverk, se det som en nationell satsning och visa ledarskap så genomför man istället åtgärder som ökar otryggheten bland dem som nu flytt hit. Det sker bland annat genom tidsbegränsade uppehållstillstånd för alla skyddsbehövande utom kvotflyktingar, begränsad rätt till anhöriginvandring och skärpta försörjningskrav. Att redan oroliga människor ska oroas ännu mer på detta sätt kommer inte bidra till att öka deras möjligheter att bli en del av samhället. Dessutom ska människor utan id-handlingar – vilket är majoriteten av dem som flyr – inte få åka båt, buss eller tåg till Sverige.
Med denna utveckling har det också skett en avhumanisering i det officiella språket av de människor som flyr. Det har i sin tur gett rasistiska och våldsamma grupper luft under vingarna.
Asylrätten?
Naturligtvis innebär införandet av id-kontrollerna i praktiken en inskränkning i asylrätten – så som den nu ser ut. Och det har naturligtvis varit avsikten även om man inte erkänner det. Naturligtvis måste vi protestera mot inskränkningar i asylrätten. Jag har också från början sällat mig till dem som protesterat mot detta. Men måste vi inte också fundera över om asylrätten i sin nuvarande form är det mest humana och kloka? Det är ju så med ord som sammanfattar någonting som är lite mer komplicerat att vi till slut kanske använder dem utan att ordentligt fundera över vad de betyder eller om de leder till det som vi vill (i mitt fall en generös politik gentemot människor på flykt). Kanske är ordet asylrätt ett sådant ord (också).
Det började med att jag av en tillfällighet stötte ihop med en man som heter Leif Elinder. Han ifrågasatte själva asylrätten på ett sätt som jag först inte förstod och hänvisade till en debattartikel som han skrivit i UNT som bara fanns på nätet. Eftersom den inte fanns i pappersupplagan hade jag annars missat den. Elinder vill i denna artikel ersätta den nuvarande asylrätten med en ”humanrätt” som ”prioriterar humanitära skäl framför formella regelverk”. Elinder formulerar där också ett flertal dilemman med den nuvarande asylpolitiken:
Att Sverige skulle kunna erbjuda asylrätt – till alla människor i nöd och som skulle vilja komma hit – är en utopi.
Att erbjuda asylrätt – och samtidigt göra vad man kan för att hindra flyktingar från att komma hit – är inte juste.
Att erbjuda asylrätt bara för personer – som kommer hit olagligt och som har ekonomiska möjligheter att göra det – är inte heller juste.
Att tala om en generell asylrätt utan att tala om hur många flyktingar det rimligtvis kan handla om är moraliskt sett som att rida på två hästar samtidigt.
Därför förordar Elinder ”En genuin humanrätt” som ”skulle innebära att Sverige, oavsett flyktingskäl, prioriterar de flyktingar i flyktinglägren som har det svårast. Denna prioritering skulle – förutom betydligt bättre hjälp på plats – inkludera ett generöst svenskt mottagande av kvotflyktingar”.
Jag tycker att han har många poänger här även om jag inte håller med om allt, t.ex. att Sverige ska harmonisera sin migrationspolitik till EU, som han också skriver. Men ändå har dessa resonemang legat och gnagt sedan dess fram till att jag läste en ledare i ETC av en av mina favoritskribenter där Lina Hjort: Hur skapar vi en feministisk asylpolitik? Hon skriver:
Den asylrätt vi säger oss värna är en cynisk paradox. Alla har rätt till skydd mot krig och förföljelse. Men bara om man tar sig hit. Och det har alltid varit svårt. Utgångspunkten att asyl bara kan sökas på plats är ett hån mot många kvinnor, barn, fattiga, funktionshindrade och sjuka. Även i sin mer generösa tappning är det en osolidarisk och antifeministisk ordning.
Alternativet är att skapa någon form av lagliga vägar till Europa.
Lina Hjort hänvisar till ”nationalekonomen Joakim Ruist som ”argumenterar för att avskaffa asylrätten och istället – utifrån ett fastställt tak – hämta flyktingar direkt från krisområden”.
Jag tror att detta är en mycket viktig diskussion för alla som vill värna en generös flyktingpolitik och bekämpa tilltagande rasism i samhället. Jag hoppas också att fler blandar sig i debatten, utan låsta positioner eller dumma beskyllningar.
Den 24 november 2015 presenterade regeringen en rad åtgärder för att minska antalet asylsökande i Sverige. De mest kända är att uppehållstillstånd till asylsökande bara ska vara tillfälliga även för barn, att de som får korta tillstånd inte ska få återförenas med sin familj och att människor utan id-handlingar inte får åka båt, buss eller tåg till Sverige. Planen innehåller fler punkter, som alla går ut på att hindra eller avskräcka flyktingar från att komma till Sverige. Åtgärdspaketet har fått många att reagera då det kommer att få förfärliga konsekvenser för redan utsatta barn och vuxna som tvingats fly. Många håller inte heller med om regeringens katastrofbeskrivning av situationen i Sverige.
I december samlades en mängd organisationer vars medlemmar dagligen möter flyktingar eller har egna erfarenhet av att vara på flykt. Man bestämde att starta Folkkampanj för Asylrätt. Kampanjen syftar till att protestera och bilda opinion mot regeringens åtgärdspaket. Några av de många organisationer som ingår i kampanjen är: Flyktinggruppernas Riksråd (FARR), Tillsammansskapet, Refugees Welcome Sverige, Jurister på Stockholms Central, Ingen Människa är Illegal, RFSL, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Ungdom mot Rasism och Kristna Fredsrörelsen
Man har enats bakom detta korta upprop:
Människor på flykt ska inte hindras att nå Sverige. Familjer ska kunna återförenas utan att riskera livet. Därför protesterar vi mot transportöransvar och alla hinder mot familjeåterförening!
Människor som behöver skydd ska vara trygga i Sverige. Barn ska bemötas med omsorg och framtidstro. Därför protesterar vi mot tillfälliga uppehållstillstånd och alla åtgärder som inskränker asylrätten och som strider mot barnkonventionen!
Jag tror att vi är ganska många i detta land som känner oss både ledsna och lite förvirrade just nu. Det svänger snabbt mot ett allt hårdare samhälle med värderingar som nyss kändes helt omöjliga.
I den förra valrörelsen kunde vi lyssna till den dåvarande moderata statsministern som talade om att vi skulle ”öppna våra hjärtan” för att ”se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa….”
Medborgarplatsen i Stockholm, där bland andra statsminister Stefan Löfven talade den 6 september2015.
Och i samma anda manifesterade tusentals människor runt om i landet i början på september i år (2015) för att välkomna människor på flykt. Den 6 september talade den nuvarande socialdemokratiska statsministern på Medborgarplatsen i Stockholm på manifestationen ”Refugees welcome”. Han sa att hans Europa ”bygger inte murar. Vi hjälps åt när nöden är stor.”
Men nu byggs det i alla fall murar även i Sverige. På olika mer eller mindre ogenomtänkta sätt försöker man nu verkligen hindra människor på flykt från att komma hit. Alla riksdagspartier utom Centern och Vänsterpartiet är överens om dessa åtgärder. Och på nyheterna kan vi höra att moderaterna nu ”ångrar” det som deras förre partiledare sa om öppna hjärtan. Moderaterna som verkligen skulle kunna ångra så mycket i deras mörka historia: deras motstånd mot såväl införandet av demokrati som alla steg till välfärdsstaten, deras stöd till apartheidregimen i Sydafrika eller kritik mot Nelson Mandela, deras förfalskning av sin egen historia, för att bara nämna några saker. Detta har jag aldrig hört någon ånger över. Men den öppenhet och humanism som alldeles nyligen uttrycktes av deras tidigare partiledare, trots att det avvek från många andra europeiska högerpolitikers åsikter, det ångrar man nu. När andra gör fel, då ska vi också göra det, säger man nu (ungefär). Det är en uppfattning om moral som vi aldrig skulle använda till våra barn, typ ”jaha de flesta andra stjäl, ja då är det inte någon idé att du är hederlig heller”.
Statsministern som tyckte att vi skulle hjälpas åt ”när nöden var stor” säger nu att ”vi” har varit naiva. Men nöden är fortfarande stor. Är vi då naiva om vi inte riktigt hänger med? Även folk på vänstersidan börjar ifrågasätta det som vi manifesterade för i september. En av dem är Göran Greider i ETC, en person som jag i de flesta fall brukar ha stort förtroende för.
Men innan vi säger att vi tidigare varit naiva måste vi fundera över både vad vi vill, vad vi tror att vi kan och vad som är möjligt. SD, partiet långt ute på den högra kanten, vill ju över huvud taget inte alls ta emot flyktingar. De har en generell och mycket statisk uppfattning om folk och nation som gör att de oavsett vad som händer i världen är emot ”öppna hjärtan”. Hatiska människor i och kring SD känner sig också uppmuntrade av den nuvarande utvecklingen. Under 2015 har det skett en dramatisk ökning av attacker på flyktingboenden. Fram till och med november rapporterades det om 50 misstänkta attacker. Det är fler än under de föregående fyra åren tillsammans.
Men övriga partier i det som nu formar en majoritet av allianspartier, socialdemokrati och miljöparti, säger att de vill ta emot flyktingar. Men, säger de, det är bara det att det blivit för många nu så att vi inte kan. Därför säger de att vi måste ta en ”paus”. Är det verkligen så?
De som flyr från helvetet i Syrien eller eländet i de flyktingläger som ligger i länderna kring Syrien, de kan knappast ”ta en paus”. För dem måste talet om att vi nu stänger våra hjärtan och gränser eftersom ni blivit för många, kännas oerhört cyniskt.
Vad vi vill måste alltså sättas i relation till det fruktansvärda som händer så många människor i vår värld just nu, människor vars enda hopp är att fly till en plats där de kan få fred och ro. Men vad vi vill måste naturligtvis också sättas i relation till vad vi kan och vilka resurser vi har. Vad som då blir uppenbart är att om vi verkligen vill öppna våra hjärtan så står möjligheten i direkt relation till hur vi ser på det samhälle vi lever i. Hur delar vi på resurserna och hur organiserar vi samhället så att allas behov blir tillfredsställda? De partier som står handfallna inför den nuvarande situationen och vars svar nu handlar om att hindra flyktingar hindras både av det samhälle de aktivt rivit ner och sina egna tankar om detta samhälle. Trots att vårt välstånd mätt i BNP ständigt ökat har de i decennier pratat om att vi inte har råd med det gemensamma. Så varför skulle vi ha råd nu?
De har aktivt bidragit till att montera ned välfärden och privatiserat tidigare gemensamma välfärdstjänster under flera decennier. De har också fört in möjligheten till vinst. Istället för att beskatta de rika har de accepterat ökade klyftor i vårt samhälle. Istället för att tillämpa solidaritet och tro på människors förmåga har de valt att bestraffa sjuka och arbetslösa för att driva dem till en arbetsmarknad där antalet jobb redan var färre.
När det gäller kostnaderna för att ta emot människor på flykt så borde de ekonomiska resurserna vara nog. Det räcker att titta på utvecklingen av BNP, antalet miljardärer, summan av de senaste årens skattesänkningar eller de nya rekorden i julhandeln. Läs t.ex. en artikel av forskaren Roland Paulsson om detta.
Men de problem med resurser som finns handlar inte så mycket om pengar utan om det som vi ska köpa för pengarna: administratörer, boenden, skolor, socialtjänst och så vidare. Naturligtvis finns det på olika ställen i landet mycket olika sorters problem både för migrationsverk och för kommuner. Man kallar detta för en kris. De nu dominerande politiska ledarna reagerar här på samma negativa och destruktiva sätt som de gjort i förhållande till välfärden. Istället för att i denna situation – som de kallar kris – mobilisera alla resurser och satsa, drar de i bromsen. Istället för att mobilisera, ta ledningen som om det verkligen vore kris, sätta press på EU genom att dra in avgiften, fördela ansvaret för att ställa upp över hela landet, ändra i stela regelverk, se det som en nationell satsning och visa ledarskap – ett ord som för en gångs skull känns befogat – så försöker man nu stänga Sverige.
Jag ser en artikel av en professor Trägård som menar att i flyktingmottagandet krockar två principer, å ena sidan principen om mänskliga rättigheter (t.ex. asylrätt) och å andra sidan medborgarskapsprincipen. Den senare principen beskriver han så här:
Det svenska samhällskontraktet är i sin grund mycket enkelt: medborgare som arbetar, betalar skatt och därmed förtjänar sina sociala rättigheter.
Jag tycker nog att professorn gör det lite för enkelt för sig här. Tack och lov tycker vi ju att människor som är medborgare förtjänar sina rättigheter även om de p.g.a. olika skäl inte arbetar, eller ens någonsin arbetat. Det som är nödvändigt är att tillräckligt många arbetar för att bära upp ett solidariskt samhälle. Och när det gäller flyktingar så tycks Trägård se mycket statiskt på dem. De flesta som stannar kommer ju att efterhand både arbeta och betala skatt. Kostnaden är nu. Hur många som kommer arbeta och betala skatt beror till en del på individerna själva, men framförallt på det samhälle som de lever i. Att organisera människor kring alla de nödvändiga behov som finns är inte främst en fråga varken för individen eller småföretagarna utan för politiken. Det handlar om vårt gemensamma organiserande av de resurser som finns.
Vi kan om vi vill. Men det kräver en helt annan politisk inriktning. Alternativet är att säga till våra barn och barnbarn att vi då 2015 stängde våra hjärtan och våra gränser för människor på flykt. Kommer vi då också att ha ett svar på frågan vad som hände med dem?
Jag njuter av stillheten i vår lilla oas i norduppland,
tystnaden som bara avbryts av en vindil i lövverket då och då
eller kraxandet från några korpar.
Gläds över att se hur höstanemonen tagit sig så bra och börjat blomma.
Njuter av skuggan från hasseln,
skuggan där solstrålarna silar in genom lövverket.
Stenröset där den vackra hostan blommat ut.
Jag gläds av klyvyxans delning av även de tjockaste kubbarna.
Det här är min lycka och glädje just i denna stund, sensommaren 2015.
I denna sommar som Maria-Pia Boëthius i ETC döper till ”The summer of hate” – med hänvisning till det allt mer uppblossande näthatet från mörka och fega krafter – har det ofta känts svårt både med lyckan och optimismen. Boëthius resonerar just om det pendlande mellan optimism och pessimism som många av oss kan känna varje dag. Hon citerar den uruguayanske författaren Eduardo Galeano som beskrev det så här för henne:
vaknar som optimist, läser morgontidningen, djup pessimist, vandrar till mitt stamcafé längs Montevideos vackra hamn, stor optimist, nyheter på caféet, pessimist, tar ett glas, optimist och så vidare.
Men även med glädjen och med lyckan kan det vara svårt när olyckan, hatet och misären i den stora världen tränger sig på mer än vanligt. Jag är ändå övertygad om att den är viktig, den där lilla lyckan. För hur ska vi annars hämta kraft? Och om vi inte har våra olika upplevda erfarenheter av lycka och glädje, hur kan då visionerna om en annan och bättre värld annars fyllas med liv och bli mer än abstrakta drömmar?
Men samtidigt, om jag stannade inne i den lilla världen av egen lycka, så skulle jag säkert också bli mindre lycklig. Så jag åker till manifestationen på Medborgarplatsen i Stockholm idag söndag ”för ett medmänskligt Europa. Ett Europa som inte blundar för den mest allvarliga flyktingsituationen sedan andra världskriget. Ett Europa som välkomnar de som behöver skydd och hjälp.”
Vi samlas och manifesterar, vi ger pengar till Radiohjälpen och Läkare utan gränser eller grejer till Vi gör vad vi kan. Vi vet att vi inte är ensamma utan många. Så lever hoppet om en annan och bättre värld för alla jordens invånare vidare, starkare och mer levande. Så blir vi också lyckligare även utanför oss själva, i den lilla världen.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 