Jag tror att vi är ganska många i detta land som känner oss både ledsna och lite förvirrade just nu. Det svänger snabbt mot ett allt hårdare samhälle med värderingar som nyss kändes helt omöjliga.
I den förra valrörelsen kunde vi lyssna till den dåvarande moderata statsministern som talade om att vi skulle ”öppna våra hjärtan” för att ”se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa….”
Medborgarplatsen i Stockholm, där bland andra statsminister Stefan Löfven talade den 6 september2015.
Och i samma anda manifesterade tusentals människor runt om i landet i början på september i år (2015) för att välkomna människor på flykt. Den 6 september talade den nuvarande socialdemokratiska statsministern på Medborgarplatsen i Stockholm på manifestationen ”Refugees welcome”. Han sa att hans Europa ”bygger inte murar. Vi hjälps åt när nöden är stor.”
Men nu byggs det i alla fall murar även i Sverige. På olika mer eller mindre ogenomtänkta sätt försöker man nu verkligen hindra människor på flykt från att komma hit. Alla riksdagspartier utom Centern och Vänsterpartiet är överens om dessa åtgärder. Och på nyheterna kan vi höra att moderaterna nu ”ångrar” det som deras förre partiledare sa om öppna hjärtan. Moderaterna som verkligen skulle kunna ångra så mycket i deras mörka historia: deras motstånd mot såväl införandet av demokrati som alla steg till välfärdsstaten, deras stöd till apartheidregimen i Sydafrika eller kritik mot Nelson Mandela, deras förfalskning av sin egen historia, för att bara nämna några saker. Detta har jag aldrig hört någon ånger över. Men den öppenhet och humanism som alldeles nyligen uttrycktes av deras tidigare partiledare, trots att det avvek från många andra europeiska högerpolitikers åsikter, det ångrar man nu. När andra gör fel, då ska vi också göra det, säger man nu (ungefär). Det är en uppfattning om moral som vi aldrig skulle använda till våra barn, typ ”jaha de flesta andra stjäl, ja då är det inte någon idé att du är hederlig heller”.
Statsministern som tyckte att vi skulle hjälpas åt ”när nöden var stor” säger nu att ”vi” har varit naiva. Men nöden är fortfarande stor. Är vi då naiva om vi inte riktigt hänger med? Även folk på vänstersidan börjar ifrågasätta det som vi manifesterade för i september. En av dem är Göran Greider i ETC, en person som jag i de flesta fall brukar ha stort förtroende för.
Men innan vi säger att vi tidigare varit naiva måste vi fundera över både vad vi vill, vad vi tror att vi kan och vad som är möjligt. SD, partiet långt ute på den högra kanten, vill ju över huvud taget inte alls ta emot flyktingar. De har en generell och mycket statisk uppfattning om folk och nation som gör att de oavsett vad som händer i världen är emot ”öppna hjärtan”. Hatiska människor i och kring SD känner sig också uppmuntrade av den nuvarande utvecklingen. Under 2015 har det skett en dramatisk ökning av attacker på flyktingboenden. Fram till och med november rapporterades det om 50 misstänkta attacker. Det är fler än under de föregående fyra åren tillsammans.
Men övriga partier i det som nu formar en majoritet av allianspartier, socialdemokrati och miljöparti, säger att de vill ta emot flyktingar. Men, säger de, det är bara det att det blivit för många nu så att vi inte kan. Därför säger de att vi måste ta en ”paus”. Är det verkligen så?
De som flyr från helvetet i Syrien eller eländet i de flyktingläger som ligger i länderna kring Syrien, de kan knappast ”ta en paus”. För dem måste talet om att vi nu stänger våra hjärtan och gränser eftersom ni blivit för många, kännas oerhört cyniskt.
Vad vi vill måste alltså sättas i relation till det fruktansvärda som händer så många människor i vår värld just nu, människor vars enda hopp är att fly till en plats där de kan få fred och ro. Men vad vi vill måste naturligtvis också sättas i relation till vad vi kan och vilka resurser vi har. Vad som då blir uppenbart är att om vi verkligen vill öppna våra hjärtan så står möjligheten i direkt relation till hur vi ser på det samhälle vi lever i. Hur delar vi på resurserna och hur organiserar vi samhället så att allas behov blir tillfredsställda? De partier som står handfallna inför den nuvarande situationen och vars svar nu handlar om att hindra flyktingar hindras både av det samhälle de aktivt rivit ner och sina egna tankar om detta samhälle. Trots att vårt välstånd mätt i BNP ständigt ökat har de i decennier pratat om att vi inte har råd med det gemensamma. Så varför skulle vi ha råd nu?
De har aktivt bidragit till att montera ned välfärden och privatiserat tidigare gemensamma välfärdstjänster under flera decennier. De har också fört in möjligheten till vinst. Istället för att beskatta de rika har de accepterat ökade klyftor i vårt samhälle. Istället för att tillämpa solidaritet och tro på människors förmåga har de valt att bestraffa sjuka och arbetslösa för att driva dem till en arbetsmarknad där antalet jobb redan var färre.
När det gäller kostnaderna för att ta emot människor på flykt så borde de ekonomiska resurserna vara nog. Det räcker att titta på utvecklingen av BNP, antalet miljardärer, summan av de senaste årens skattesänkningar eller de nya rekorden i julhandeln. Läs t.ex. en artikel av forskaren Roland Paulsson om detta.
Men de problem med resurser som finns handlar inte så mycket om pengar utan om det som vi ska köpa för pengarna: administratörer, boenden, skolor, socialtjänst och så vidare. Naturligtvis finns det på olika ställen i landet mycket olika sorters problem både för migrationsverk och för kommuner. Man kallar detta för en kris. De nu dominerande politiska ledarna reagerar här på samma negativa och destruktiva sätt som de gjort i förhållande till välfärden. Istället för att i denna situation – som de kallar kris – mobilisera alla resurser och satsa, drar de i bromsen. Istället för att mobilisera, ta ledningen som om det verkligen vore kris, sätta press på EU genom att dra in avgiften, fördela ansvaret för att ställa upp över hela landet, ändra i stela regelverk, se det som en nationell satsning och visa ledarskap – ett ord som för en gångs skull känns befogat – så försöker man nu stänga Sverige.
Jag ser en artikel av en professor Trägård som menar att i flyktingmottagandet krockar två principer, å ena sidan principen om mänskliga rättigheter (t.ex. asylrätt) och å andra sidan medborgarskapsprincipen. Den senare principen beskriver han så här:
Det svenska samhällskontraktet är i sin grund mycket enkelt: medborgare som arbetar, betalar skatt och därmed förtjänar sina sociala rättigheter.
Jag tycker nog att professorn gör det lite för enkelt för sig här. Tack och lov tycker vi ju att människor som är medborgare förtjänar sina rättigheter även om de p.g.a. olika skäl inte arbetar, eller ens någonsin arbetat. Det som är nödvändigt är att tillräckligt många arbetar för att bära upp ett solidariskt samhälle. Och när det gäller flyktingar så tycks Trägård se mycket statiskt på dem. De flesta som stannar kommer ju att efterhand både arbeta och betala skatt. Kostnaden är nu. Hur många som kommer arbeta och betala skatt beror till en del på individerna själva, men framförallt på det samhälle som de lever i. Att organisera människor kring alla de nödvändiga behov som finns är inte främst en fråga varken för individen eller småföretagarna utan för politiken. Det handlar om vårt gemensamma organiserande av de resurser som finns.
Vi kan om vi vill. Men det kräver en helt annan politisk inriktning. Alternativet är att säga till våra barn och barnbarn att vi då 2015 stängde våra hjärtan och våra gränser för människor på flykt. Kommer vi då också att ha ett svar på frågan vad som hände med dem?
Läs andra bloggar om flyktingfrågan
PEPPRAT RÖDGRÖNT 