Om 60 miljoner män och kvinnor, från gubbarna till barnen endräktigt och bestämt förklarar: Vi vill inte! då skall miljonernas vilja åtminstone tillförsäkra oss den respekt, som man vägrar dem som kysser piskan. Vi är människor och inte hundar!

Propaganda från NSDAP – det tyska nazistpartiet i februari 1921 efter skadeståndsförhandlingarna i samband med Versaillefreden*

Efter valet av Trump till president i USA pågår diskussioner lite varstans om vilka det var som stödde Trump (där The Guardian haft en intressant genomgång), varför Clinton förlorade och vad som kommer hända nu med Trumps ”löften”. Förutom försök till förklaringar görs också jämförelser och överföringar till Europa och Sverige.

En förklaring till Trumps seger är den psykologiska förklaring som Katrine Marcal förordar i Aftonbladet:

De väljare som tycker ordning, auktoriteter och stabilitet är av stor betydelse, är samma väljare som oavsett inkomst verkar mer benägna att rösta högerpopulistiskt.

Men med den typen av förklaringar kan man ju inte förstå varför det sker förändringar som gör att antingen denna psykologiska grupp ökar eller att den förblir konstant men söker sig till nya alternativ.

Visserligen lägger Marcal direkt till att ”det förstås finns saker som komplicerar bilden”. En sådan ”komplicerande sak” menar hon är att

….även om de fattigaste i USA röstade på Clinton var det hela 16 procent i denna grupp som gick direkt från demokraterna till Donald Trump. ­Något fick dem att ta detta steg: en ­ekonomisk revolt, eller en kulturell?

Ja, kan vi inte tänka oss att det är en kombination, helt enkelt? Men när det gäller vårt svar för att möta dessa grupper så tror jag att ”ekonomin” måste vara det avgörande. Kort sagt: Bernie Sanders kampanj för social rättvisa hade haft en större chans att slå Trump.

Högerpopulismen

Trump ingår på ett övertydligt sätt i det som brukar kallas högerpopulism, det vill säga

Nazistpropaganda till arbetarklassen.

rörelser eller ledare som ger sken av att vända sig mot makten och tala i folkflertalets namn – såsom i citatet från NSDAP ovan – men som antingen är en del av överklassen eller har dess stöd. Samtidigt pekar man ut andra grupper än samhällets verkliga makthavare som fiender, splittrar folkflertalet och slår efterhand ut grupp efter grupp. Så gjorde de tyska nazisterna. De fick stöd av delar av storfinansen samtidigt som de i sitt självmotsägande program och i sin retorik hade inslag som påminde om socialism och social rättvisa.

Det är min utgångspunkt när jag går över till en annan skribent: Ann Heberlein.

Heberlein och Trump

På en webtidning som heter Ledarsidorna har Ann Heberlein skrivit en artikel om valet av Trump. Det är en mycket försåtlig  artikel. Den blandar på ett sätt som har börjat förekomma bland en del skribenter någon sorts ”vänsterkritik” med beskrivningar av klyftorna i det nuvarande svenska klassamhället och kritik av olika uttryck för brist på förståelse för klassfrågor hos några ”kulturdebattörer” med en mycket förvriden verklighetsbeskrivning och angrepp på en inte närmare specificerad vänster.

Heberlein inleder med att säga att de (som jag tänker) uppenbart falska orden i Trumps segertal om att nu ska de glömda ”no longer be forgotten” gick ”rakt in i hennes hjärta”. Redan här inser jag att min och Heberleins verklighetsbild skiljer sig kraftigt åt. Uppenbarligen uppfattar vi inte personen Trump på samma sätt. Där jag ser högerpopulism, demagogi och den grövsta form av falskhet, där ser Heberlein någon som talar direkt till hennes hjärta. De som i skrift uttryckte liknande uppskattning av nazisternas falska retorik under 1920 och 30-talet har av de flesta dömts av historien. Men kanske håller historien på att glömmas bort?

Att Heberlein på traditionellt borgerligt vis beskriver ”USA, som (varit) ett land som alltid premierat hårt arbete, ett land där vem som helst kan skapa sig en framtid bara hon anstränger sig tillräckligt hårt”, är en diskussion för sig, som jag lämnar därhän här. Men att en person som kritiserar en odefinierad vänster för bristande klassanalys samtidigt kan beskriva Trump som ”den amerikanska drömmen personifierad”, tycker jag är minst sagt magstarkt. Trump började ju inte alls med några tomma händer utan med ett affärsimperium som han ärvde efter sin far. När Heberlein fortsätter med att skriva att Trump: ”återupprättar dem som makten i åratal ignorerat” så börjar det bli riktigt obehagligt. Dels därför att en sådan beskrivning fullständigt bortser från falskheten i detta tal – försök åter att tänka tanken att någon, utan resonemang, skulle beskriva Hitler som den som återupprättade ”det tyska folket” – men också därför att alla de som Trump hetsade mot uppenbarligen inte ingår i dessa som behöver återupprättas. När Heberlein fortsätter med att beskriva en presidentkandidat som spridit rena lögner, vädjat till alla sorters fördomar och förnekat grundläggande vetenskapliga fakta som att ”han talar till de amerikanska medborgarna som om de vore myndiga, tänkande, handlande varelser” då inser jag att det är en konsekvent reaktionär som skriver.

Heberlein fortsätter med att skriva om att olika skribenter sett ner på dem som röstade på Trump som okunniga rasister. Det är de inte fastslår hon rakt av om 60 miljoner människor. Och hon för över detta till Sverige och de ”dugliga samhällsmedborgare som sköter sin del av samhällskontraktet och undrar varför de får så lite tillbaka. Varför blir mammas hemtjänst dyrare? Varför kommer inte polisen när man ringer? Varför blir barnens skola sämre? Varför fungerar inte sjukvården?”

Grovt sett finns det ju  fyra  olika sätt att se på de ökade klyftorna och den försämrade välfärden:

• De borgerliga som i huvudsak tycker att vi gått mot ökad valfrihet
• Socialdemokraterna som har väldigt svårt att förklara detta eftersom deras eget ansvar för utvecklingen ställer till det med självbilden.
• Högerextremisterna som ser det som en följd av invandringen
• Vänstern som ser det som en följd av högerpolitik och offensiv från borgarklassen.

Vilken förklaring som Heberlein har framgår inte, men jag har mina misstankar.

Nazistisk idyll på 1930-talet

För hennes huvudkritik riktas inte mot den ekonomiska överklassen eller högern utan mot en odefinierad vänster. Det betyder inte att även en reaktionär som Heberlein kan pricka in en del viktiga problem – förutom de ovan nämnda också klyftan mellan stad och land, oförståelsen för problemen inom arbetarklassen eller för människor på landsbygden och det Stockholmscentrerade sättet att se på Sverige. Heberlein har säkert också rätt i att det finns sådant som kan kallas klassförakt även bland människor som uppfattar sig själva som vänster. Det vore konstigt annat i ett klassamhälle. Hur många är det inte till exempel som börjat använda det vidriga begreppet ”white trash” även här i Sverige. Men att i en artikel som handlar om Trump och samhällenas förlorare ha vänstern i sin helhet som huvudmål för ett angrepp är helt barockt. Heberlein talar om ”vänsterns hat av sina egna män, av arbetarklassens män, föraktet för lågutbildade män med låga inkomster, bosatta i mindre samhällen och på landsbygden”. Hon tycker att ”vänstern” bör ”återvända till klassanalysen” som om hon brydde sig om vänsterns öde eller själv tillhörde den. Förutom att detta tal om klassförakt i svepande ordalag inte träffar några avgörande delar av vänstern utom möjligen någon enskild kulturskribent så är det faktiskt inte vänstern som bär huvudansvaret för den försämrade välfärden. Tvärtom! Om vi ska leta efter några krafter som kämpat emot alla de försämringar, ökade klyftor och orättvisor som skett de senaste decennierna, så hittar vi dem bland det som kan kallas vänster i någon mening.

En annan högerdemagog

Ledarskribenten, Karin Pihl på Expressen tar upp tråden från Heberlein. Hon skriver – också i någon sorts märklig ”analys” av USA-valet:

Vänstern har skaffat sig en konstig samhällsanalys…….Frågan är om stora delar av vänstern inte har tappat klassanalysen helt……Ibland verkar det nästan som att vänstern utsett arbetarklassen till det samhällssegment som ska bekämpas till varje pris. LO-män har nog aldrig fått ta så mycket dynga från progressiva politiker och debattörer. Men om inte vänstern bryr sig om verklighetens folk, vem ska göra det då?

Pihl försöker inte på något sätt leda dessa anklagelser i bevis. Men vi kan notera att Pihl tar upp ett begrepp som Göran Hägglund (KD) försökte lansera utan större framgång för några år sedan: ”verklighetens folk”. Det är nog inte en tillfällighet. Det handlar inte om lönearbetarna som klass, de många utan makt som inte äger annat än sin arbetskraft att sälja. Det handlar istället om någon sorts kulturella beskrivningar, där uttrycket ”verklighetens folk” i sig står för ett schablonmässigt klassförakt.

Det är lustigt att Pihl – ledarskribent på en borgerlig tidning ägd av familjen Bonnier – å ena sidan anklagar vänstern för att inte försvara arbetarklassen och å andra sidan slår fast att ingen annan (än vänstern) kommer att försvara arbetarklassen om inte vänstern gör det. I det sista har hon ju rätt. Men den vänster som försvarat välfärden mot nedskärningar, privatiseringar eller kapitalets intrång i välfärden, som försvarat arbetsrätten, bekämpat lönedumpning,  kämpat för mer rättvisa skatter, för att nämna några saker, har inget att skämmas för när det gäller försvarat av arbetarklassens intressen. Motståndarna har varit högern och borgarklassen. Men dessa de verkliga motståndarna finns inte med i Pihls synfält. Hon skriver:

Om man i stället försöker förstå samhället utifrån ett klassperspektiv hamnar de med utbildning, kulturellt kapital och ekonomiska resurser högst i hierarkin. Och vilka är det? Bland andra är det vänsterpolitiker, skribenter på kultursidorna och statligt finansierade sociala entreprenörer. Vänstern själv, helt enkelt.

Jaha, så det är ”vänstern” som är överklassen? Det är Pihls ”klassperspektiv”. Hon nämner dem som har ”ekonomiska resurser” utan att närmare gå in på vilka dessa är. Familjen Bonnier? Inom kategorin ”skribenter på kultursidorna” finns det naturligtvis de som har vänsteråsikter, men om man ser vilka som dominerar de stora medierna och deras åsiktsbildning, så är det främst olika borgerliga tyckare eller journalister. Till exempel sådana som Pihl själv. När det gäller gruppen ”statligt finansierade entreprenörer” är det oklart vilka som åsyftas och hur avgörande delar av dessa ens i en mycket vid mening skulle ingå i vänstern.

Precis som Heberlein faller Pihl in i en Trumpsk ”klassanalys” som försöker blanda bort korten, förvirra, dra bort ljuset från dem som varit de senaste decenniernas segrare: borgarklassen och istället vända ilskan mot andra. I det svenska fallet: vänstern. En vänster som förvisso inte är enhetlig. Som förvisso gjort många misstag. Som är alldeles för svag. Som har delvis olika förklaringar, deltar i delvis olika strider och där en del även ibland låter sig luras av högertroll, men som i sina huvuddelar är de enda som stått upp mot de nyliberala härjningarna.

Giftet från mister Trump har spritt sig ända hit. Bidra inte till att det sprids mer.

———-

 *Citerat från Bruna boken om riksdagshusbrand och Hitlerterror

       – Georg Branting, Clartéförlaget 1933

Intressant?

Läs andra bloggar om vänstern, Trump, klassanalys