Alla inlägg märkta antisemitism

Hoppet som Jeremy Corbyn väckte

I september 2015 utsågs Jeremy Corbyn till ny ledare för det brittiska Labour party. Han fick då nästan 60 procent av rösterna i partiledarvalet. Den närmsta rivalen fick 17 procent.

Högersossen Katrin Marcal skrev då i Aftonbladet att det var både ”tragiskt” och svårförklarligt att ”en skäggig marxist valdes till partiledare”. Men det tyckte inte de 14 500 personer som anslöt sig till Labour dygnet efter att Corbyn blivit vald. Inte heller alla de som gick med och bidrog till att Labour ökade till en halv miljon medlemmar och under en tid var västvärldens största parti.

Corbyn uttryckte det själv som att: ”Politiken går inte tillbaka in i den låda där den var förut. Vad som hänt är att människor har sagt att de har haft nog med åtstramningspolitik”. Det var en tydlig vänsterlinje formulerad i parollen: FOR THE MANY, NOT THE FEW (För de många inte de få).

Naturligtvis hände det som alltid händer när politiker med sådana rättvisetankar får ett ökat stöd. Corbyn angreps med alla medel av högern och de rika och dem med tillgång till TV och press. Angreppen var så kraftfulla och hårda så att man skulle kunnat tro att det gällde deras egna liv istället för deras pengar. Ja Corbyn angreps även av högern inom Labourpartiet, både öppet och bakom hans rygg.

Ett av de mest oärliga och smutsiga angreppen gick ut på att Corbyn var antisemit. Något som även förmedlades vidare och stöddes här i Sverige av dominerande medier och även av den fega chefredaktören för tidningen ETC. Jag skrev en blogg om detta och om vad som är antisemitism i oktober 2020.

Partihögern i Labour menade naturligtvis också att det inte skulle vara möjligt att få stöd i val för en tydlig vänsterpolitik av det slag som Labour stod för under Corbyn. Trots detta gick partiet framåt i valet 2017. Man vann inte. Men ökade. Labour fick 39,99 procent mot de konservativas 42,45 procent. Partiet fick 36 fler platser i parlamentet. På grund av det brittiska enmansvalsystemet blev utdelningen i mandat större för de konservativa i förhållande till antalet röster. Men resultatet visade ändå att det var möjligt att gå fram med en vänsterpolitik.

I valet 2019 gick Labour fram med krav på förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. Man hade ett program för klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030. Och man lovade att höjda anslagen till sjukvården. Men Brexitfrågan och partiets oklarhet i denna fråga fällde avgörandet. Valet blev ett bakslag för Labour. Man föll tillbaka till 32,3 procent. Naturligtvis ett stort bakslag, men ändå ett resultat långt över de flesta socialdemokratiska partier i Europa. Och inte ett bevis för att en högersväng skulle gett bättre resultat. Det var också så att Labour hade det största stödet bland yngre väljare: 57% i åldersgruppen 18 – 24 år och 55% i i åldersgruppen 25 -34 år. Även i gruppen 35 – 44 hade Labour ett större stöd än Tories: 45% jmf med 30%. Tories var däremot störst bland äldre. De hade 49% i gruppen 55 – 64 år och 62% bland 65+. Det gav dem en majoritet.

I oktober 2020 lyckas partihögern i Labour äntligen i alla sina manövrer för att få bort Corbyn. Han blev avstängd från partiet med hänvisning till den falska anklagelsen om att han underlåtit att bekämpa anti-semitism inom partiet. Se även här mer om detta i den blogg som jag nämnde ovan.

Och nu fullföljer partihögern/den nuvarande ledningen under Starmer dessa angrepp på vänstern och Corbyn. De meddelades att Corbyn inte kommer tillåtas att ställa upp som partikandidat i sin traditionella valkrets i nästa parlamentsval, den valkrets som han har företrätt sedan 1983. Som Jonas Elvander skriver i Flamman så handlar inte angreppen på Corbyn ”så mycket om honom som person, utan om att visa för väljarna att den period som bär hans namn aldrig kommer att upprepas igen”.

På samma sätt som Corbyn gav hopp till de många, de som hoppades att en politik för rättvis omfördelning, social välfärd och rättvis klimatomställning var möjlig, så blir nu många av hans anhängare nedslagna och desillusionerade. De har lämnat och lämnar nu Labour. Enligt Elvander har också de fula angreppen på Corbyns politik fått negativa konsekvenser för opinionssiffrorna. Och då ska vi tänka på att de konservativa nu samtidigt ligger mycket sämre till än tidigare på grund av olika kriser inom det partiet.

Samtidigt finns det något kring detta med ledarskap som stör mig. Hur det så ofta är så att vi människor koncentrerar allt hopp till en viss person (en ledare). Även vi på vänstersidan. Så mycket att det mesta faller med denna ledare. Jag vet att ledare behövs. Men det är ändå att skapa en rörelse inte bara för utan också med och av ”de många” som vi måste lyckas med. Hur detta görs bäst i Storbritannien vet inte jag. Om det är genom att fortsätta kämpa inom Labour eller om det är genom det svåra arbetet med att bygga upp ett nytt parti. Men frågan måste lösas. Av och med ”de många”.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 11 april, 2023  •  Permalänk
Publicerad i Antisemitism, Höger, Internationellt, Socialdemokratin
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 11 april, 2023

https://pepprat.org/2023/04/11/hoppet-som-jeremy-corbyn-vackte/

Men vad är då antisemitism – och vad är inte antisemitism?

För ungefär två veckor sedan skrev jag om antisemitismen som ”ett dödligt gift”. Det var med anledning av fallet Hamid Zafar som bland olika typer av reaktionära uppfattningar även uttryckt antisemitism.

Svensk antisemitism

Men vad menas då med antisemitism? Jag känner mig tvungen att skriva detta med anledning av det som nu händer i det brittiska Labourpartiet. Men först själva begreppet och vad det innefattar. Och låt oss då först stanna i Sverige och gå till Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). På deras hemsida finns en genomgång av begreppet. Den inleds så här:

Antisemitism betyder fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar dels om stereotypa föreställningar och myter, dels om en negativ inställning till judar som grupp. Antisemitism kan ta sig olika uttryck och variera i styrka. Den kan uppträda som allt ifrån ganska milda fördomar till ett ursinnigt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visar kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Exempel på antisemitism. Frankrike

Det är en bra definition. Det är också en definition som i huvudsak skulle kunna användas för att beskriva andra typer av rasism. Texten fortsätter med att gå igenom och förklara själva ordet, resonera om hur antisemitism kan förklaras och hur den yttrat sig i den moderna historien. Texten tar också upp olika stereotyper som är typiska för just denna rasism som legenderna om ritualmord (dödande av kristna barn) och brunnsförgiftningar eller myterna om den penningdyrkande och snåle juden. eller den om den judiska världskonspirationen.

Texten behandlar också frågan om förhållandet mellan antisemitism och kritik mot staten Israel. Där skriver man att:

Kritik av Israels politik är av självklara skäl inte antisemitism. Israel är en stat vars politik och agerande kan och bör granskas och kritiseras på samma sätt som andra staters politik och agerande.

Det är bra, och det skiljer enligt min erfarenhet SKMA från en del av dem som kallar sig ”Israelvänner” som konsekvent avvisar all kritik mot den israeliska statsledningen som just antisemitism. En sådan person är till exempel kristdemokraten Adaktusson som för några år sedan menade att ”Sveriges hållning” gentemot Israel ”sanktionerar antisemitism”. Så det finns skillnader och denna markering är viktig.

SKMA tar vidare upp ”gränsen mellan kritik och fördomar” och menar att den överskrids:

… när antijudiska motiv vävs in i en politisk debatt. Till de antisemitiska bilder som emellanåt förekommer i debatten om Israel hör bland annat anklagelsen om Kristusmord, föreställningar om judendomen eller judar som hämndlystna och blodtörstiga, mytbildningar om judisk makt och konspirationer och likställanden mellan Israel och Nazityskland och mellan Israels politik och Förintelsen. Även i politiska teckningar som kommenterar Israel och sionismen förekommer i vissa fall stereotypa och rastiska framställningar av judar

Även här håller jag med. Speciellt måste vi som kritiserar Israel och stödjer palestiniernas rättigheter vara uppmärksamma på sådant.

Jag instämmer också när man skriver att: ”slutligen överskrids gränsen mellan antisemitism och politisk kritik när judar kollektivt hålls ansvariga för Israels politik”. Samtidigt måste jag säga att just det är ett grepp som också används av en del s.k. Israelvänner som inte heller kan eller vill göra någon skillnad mellan staten Israel, israeler och judar.

Men däremot blir det mer problematiskt när man skriver att det också finns ”en antisionism som förvägrar judar rätten till politiskt självbestämmande men erkänner denna rätt för andra folk ….”.

Det här är ett helt abstrakt resonemang som helt bortser från den faktiska historien och framväxten av den nuvarande staten Israel. Resonemanget bortser ju från att staten Israel upprättades på bekostnad av ett annat folk, de palestinier som bodde i området innan men fördrevs därifrån. Liksom de 4,8 miljoner som lever i Gaza, Västbanken och östra Jerusalem eller de 1,2 miljoner som idag lever som andraklassens medborgare inom staten Israel. Hur vi ska förhålla oss till detta idag finns det olika uppfattningar om. Men att inte erkänna detta övergrepp och se problemet med denna fortgående etniska rensning, detta eskalerande våld och förtryck och den rasism som riktar sig mot palestinierna, det är för mig obegripligt.

Fördrivningen av palestinier 1948

När det gäller att erkänna olika folks rätt till självbestämmande så är min egen uppfattning att kampen för rätten till eget språk och egen kultur är en nödvändig del av kampen för all mänsklig frigörelse och demokrati. Men den rätten måste kunna förverkligas utan upprättande av nya stater. Speciellt om dessa stater bygger på tanken om att en nation = (bara) ett folk, eller sker på bekostnad av andra folk.

Ilan Papés bok ”Den etniska rensningen av Palestina”.

Jag anser alltså att SKMA tyvärr beskriver frågan på ett felaktigt sätt. Ett sätt som leder till att de som kritiserar Israel som ett kolonialt och rasistiskt projekt kan betecknas som antisemiter. Det innebär att till exempel den judiske historikern och statsvetaren Ilan Papé (som tvingades lämna Israel 2008) som skrivit om den etniska rensningen och som förordar ett demokratiskt Palestina för både judar och palestinier, hamnar i den kategorin. Jag håller alltså inte med här.

Om du vill läsa mer om dessa frågor och mina uppfattningar om dem så finns det en hel del artiklar på bloggen under kategorin Palestina/Israel, till exempel en artikel från 2011 om filmen Gazas tårar där jag tar upp dessa frågor i kommentarsfältet.

Men Corbyn då?

Nu nås vi av nyheten att den tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyn blir avstängd från partiet med hänvisning till en rapport om antisemitism i partiet under den tid då han ledde det. Tyvärr ser jag att ETC:s ansvarige utgivare Andreas Gustavsson tycker att detta är ”rätt beslut”. Själv tror jag inte på beskyllningarna om antisemitism mot Jeremy Corbyn. Jag har inte sett några övertygande argument för det. Istället tror jag att detta handlar om att den högerfraktion med Keir Starmer i spetsen som tagit över ledningen i Labour använder detta för att komma åt Corbyn  och vänstern inom partiet.

I ett uttalande med anledning av den rapport som ligger till grund för avstängningen säger Corbyn själv att:

Antisemitismen är absolut motbjudande, felaktig och ansvarig för några av mänsklighetens största brott. Som ledare för Labourpartiet var jag alltid fast besluten att eliminera alla former av rasism och utrota antisemitismens cancer. Jag har kämpat för att stödja judiska människor och samhällen hela mitt liv och jag kommer fortsätta göra det.

Jag tror att detta är helt sant. Ett sätt att se det finner du i en artikel på nättidningen eFolket som innehåller en lång lista med ”axplock” över Corbyns livslånga kamp mot antisemitismen med början 1977 och fram till 2019.

Efter att han påpekat att de påbörjade åtgärder för att utesluta antisemiter 2015 – förhindrades av partibyråkratin men började nå framgång 2018 –  säger Corbyn i uttalandet att:

′Den som påstår att det inte finns någon antisemitism i Labourpartiet har fel. Självklart finns det, som det finns i hela samhället, och ibland uttrycks det av folk som ser sig själva som varande vänster. En antisemit är en för mycket, men problemets omfattning var också dramatiskt överskattat av politiska skäl av våra motståndare inom och utanför partiet, samt av mycket av media.

Att läsa vidare

Den som vill läsa mer om dessa beskyllningar mot Corbyn rekommenderar jag två artiklar av Daniel Finn i USA-tidskriften Jacobin magazine från 2018 0ch 2020: Corbyns antisemitism och Corbyns motståndare brände ned huset. De är översatta till svenska på den utmärkta marxistarkiv.

1 kommentar
by anders fraurud on 30 oktober, 2020  •  Permalänk
Publicerad i Antisemitism, Palestina/Israel
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 30 oktober, 2020

https://pepprat.org/2020/10/30/men-vad-ar-da-antisemitism-och-vad-ar-inte-antisemitism/

Antisemitism är ett dödligt gift, men inte det enda.

Det var 1984 som redaktionen på Rapport började med att utse någon som de kallade ”årets svensk”. Men de upphörde med det redan 1989. Utmärkelsen hade, som det står på Wikipedia, ”fått ett något dåligt rykte, eftersom det sedan gått illa för de flesta av dem som Rapport utnämnde.” Tidskriften Fokus som år 2006 tog upp ”traditionen” med att utse en ”årets svensk”, tycks ha en liknande otur. Nu är det Hamid Zafar, ”årets  svensk” 2018, känd skoldebattör, f.d rektor, sommarpratare och ledande moderat som faller.

Grävande journalister har dragit fram en mängd oerhört reaktionära åsikter som Zafar under pseudonym framfört på nätets mörkare sidor. Det är homofobiska och rasistiska yttranden som han skrivit under ett antal år. Om du vill se några ”smakprov” kan du läsa artiklar av Andreas Magnusson i Magasinet Para§raf eller Emanuel Karlsten i GP. Det som fått mest uppmärksamhet är antisemitismen. Men där finns också rasism mot andra grupper som till exempel kroater eller hazarer.

Jag lyssnade på radio när denna nyhet togs upp och Svante Weyler, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism och Paulina Neuding som kallas ”borgerlig skribent” diskuterar just rasismen riktad mot judar: antisemitismen. 

Neudings perspektiv här var att Sverige haft en stor invandring från länder där antisemitismen är stark. Hon menade att det därför var en oundviklig utveckling att antisemitismen ökat i Sverige. Hon sa: ”En enskild person kan ändra uppfattning men inte stora populationer”. Hon vände sig emot Sveriges ”migrationspolitik” och fortsatte: ”Man sviker en minoritet som funnits här sedan 1700-talet med denna migrationspolitik”. Jag kan inte låta bli att undra ifall Neuding tycker att rätten att slippa att utsättas för förtryck och hot är större för en minoritet som levt här länge.

Då var det skönt att höra Weyler som har en – som han själv uttrycker det – mer optimistisk syn på vad som kan ändras, på samma sätt som den antisemitism som fanns i Sverige fram till andra världskriget kunnat trängas tillbaka:

Vi måste tro på att det går att förmedla att detta är ett gift. Vi måste genom skolan rädda barnen från detta. Det är lätt att framstå som naiv när man tror på upplysning …och rättsstaten. Men vad ska vi göra istället?

Ja, det är ju den rimliga frågan. Vad kan vi göra annat än att på alla sätt sprida upplysning om hur all sorts rasism är ett hot mot demokratin? Att vara på vår vakt och se den överallt och var den än dyker upp, även i våra egna led.

För Neudings inställning är ju riktigt sorglig. Den löser inte några problem här och nu. Den minskar inte antisemitismen. Istället stärker den bara en annan form av rasism som idag är på frammarsch inom borgerligheten och drivs som huvudfråga av ett riksdagsparti: den rasism som riktas mot muslimer.

En av de ledande företrädarna för det riksdagsparti som gjort hatet mot muslimer till sin huvudfråga sa för övrigt för några år sedan att han inte hade några ”problem med den judiska gruppen”. Men anledningen till det, var inte några principer, utan att ”den judiska gruppen är så liten” och ”hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt det var ett problem heller”.

Vi bekämpar inte antisemitismen om vi accepterar att en del som kallar sig ”Palestinavänner” för fram, accepterar eller blundar för hat mot judar. Men vi gör det inte heller om vi buntar ihop alla muslimer, kallar dem antisemiter eller ser själva deras existens här i Sverige som ett olösligt problem.

Journalisten Per Björklund skrev för några år sedan en bra artikel om dessa olika typer av rasism i Fria tidningen. Han skrev bland annat:

Israelkritik är inte antisemitism och religionskritik är inte islamofobi. Men så länge den stundtals hårfina distinktionen inte erkänns kommer vänsterns problem med antisemitism ha en spegelbild i högerns problem med islamofobi. Palestinavänner och religionskritiker har ett tungt ansvar att hålla rent i de egna leden och vara vaksamma mot de som sprider hat mot judar eller muslimer under falsk flagg.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 18 oktober, 2020  •  Permalänk
Publicerad i Antisemitism, Integration och mångfald eller rasism
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 18 oktober, 2020

https://pepprat.org/2020/10/18/antisemitism-ar-ett-dodligt-gift-men-inte-det-enda/

80 år sedan Kristallnatten

Den förföljelse som Hitler gjorde på oliktänkande på sin tid, det är samma idag. Då var det judarna, idag är det SD.

Bert Karlsson till Nyheter24.

Denna hårresande jämförelse mellan ett folkmord och det faktum att SD ännu inte släppts in i ett regeringssamarbete i Sverige säger väldigt mycket om den tid vi lever i. Jag har inte sett att KD-ledaren Busch-Thor tagit avstånd från detta yttrande av hennes kompis från årets valrörelse.

Men låt mig påminna lite om historien och ge ett tips för dem som bor i Stockholm.

I november 1938 hade de tyska nationalsocialisterna haft makten i sex år sedan de släppts fram till den av det borgerliga Tysknationella Folkpartiet. Tyskland hade under året anslutit Österrike och annekterat delar av Tjeckoslovakien. I Tyskland hade alla delar av arbetarrörelsen krossats och man hade påbörjat ”ariseringen” som syftade till ett ”judefritt” Tyskland. Detta började med att judarna fråntogs sina medborgerliga rättigheter men blev med tiden allt våldsammare.

      Grynszpan

Den 7 november fick de nationalsocialistiska makthavarna en förevändning för att ytterligare trappa upp våldet. Denna dag 1938 blev den tyske diplomaten Ernst vom Rath skjuten på den tyska ambassaden i Paris. Skytten var den 17-årige polske juden Herschel Grynszpan som flytt från Tyskland till Frankrike. Han hade precis nåtts av budet om att hans familj, som var kvar i Tyskland, var på väg att deporteras till Polen och en säker död. Grynszpans attentat ledde till att han själv skickades tillbaka till Tyskland där han dog 1944 eller -45. Men attentatet blev en förevändning för och en del i den nazistiska propaganda som ledde till Novemberpogromerna* mot judar i Tyskland mellan den 7 och den 13 november 1938. Dessa pogromer var noga planerade sedan länge. Men genom attentatet fick nationalsocialisterna en förevändning som de använde väl i sin propaganda. Denna våldsorgie kulminerade natten mellan den 9 och 10 november. Hundratals judar mördades, 267 synagogor brändes ned och mellan 20 – 30 tusen judar fördes till koncentrationsläger. 7500 butiker ägda av judar vandaliserades. Den mängd med krossat glas som täckte gatorna har gett upphov till namnet Kristallnatten för den 9 november. En egentligen allt för mild beskrivning av de avskyvärda pogromerna som var inledningen på Förintelsen. Men detta namn och minnet av dessa händelser har levt vidare.

Torsten Kälvemark berättar i en mycket intressant artikel i Aftonbladet om hur den tidens högerparti (föregångaren till dagens moderater) agerade 1938 i förhållande till det som hände i Tyskland:

När en rad politiska partier efter Novemberpogromen inbjöd till ett opinionsmöte i Stockholm med bland andra Torgny Segerstedt som talare tackade det dåvarande Högerpartiet nej. Deras talesperson pekade på vikten av utrikespolitisk balans och framhöll att politiska partiers meningsyttringar om händelser och företeelser i främmande stater alltid måste ske med ”måtta och behärskning”.

Kälvemark skriver bland annat också:

Åttio år har gått och man kunde tro att tiderna förändrats. Ändå finns det i dag politiska partier där man funderar på om det finns religioner som inte kan uppblandas med andra folk. Det diskuteras om judar och samer är svenskar. Eller om de som flyr från krig och förtryck möjligen är ideologiska smittbärare. Främlingsföraktet tycks alltså vara konstant. Det är föremålen som växlar.

 

I morgon fredag den 9 november kan du som bor i Stockholm delta i en manifestation till minne av Kristallnatten 1938 som ordnas på Sergels torg kl. 17:30 av Rött Forum och några andra organisationer inom arbetarrörelsen i Stockholm.

 

*Pogrom är ett ryskt ord som betyder våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 8 november, 2018  •  Permalänk
Publicerad i Antisemitism, Höger, Historia, Integration och mångfald eller rasism
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 8 november, 2018

https://pepprat.org/2018/11/08/80-ar-sedan-kristallnatten/

Antisemitismen och staten Israel

Bokhandlare Åbergs skyltfönster med antisemitisk propaganda, Stockholm 1941.

Olika uttryck för antisemitism har förekommit i Sverige efter Donald Trumps beslut att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Antisemitism är ett gift på samma sätt som islamofobi eller antiziganism. Men de antisemitiska utrop och attacker som skett nu senast är inte orsakade av Trumps farliga beslut. Detta reaktionära gift har funnits länge och i olika former, men alltid genom historien med en kärna av mytbildning om judarnas ondska och förmåga att ta kontroll.

Att antisemitismen för närvarande inte samlar stora skaror i Sverige är inte på något sätt en anledning att tona ned allvaret. Samtidigt är det viktigt att understryka att de som organiserat demonstrationer mot Trump och Israel på inget vis stöder någon form av antisemitism. Tvärtom har man på alla sätt agerat mot sådana uttryck. Majoriteten av Sveriges muslimer står inte heller bakom detta. Inte heller religiösa ledare står bakom detta. I Aftonbladet kunde vi till exempel läsa en artikel av en större grupp svenska imamer som skrev att:

…..det är en stor skam för oss muslimer att antisemitiska hatbrott förekommer bland en del av Sveriges muslimer. Det är hög tid att ta itu med antisemitismen på allvar, både i muslimska och i icke-muslimska led.

Det är alltså oerhört viktigt att på alla sätt göra klart att kritik mot staten Israel inte är en kritik mot judar. All sorts rasism är farlig och skadlig om vi vill leva i ett demokratiskt och jämlikt samhälle. Alla olika typer av rasism samverkar och stärker varandra.

Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas.

Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina som resulterade i staten Israel) var en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten, speciellt av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.

Sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande i Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrivits från sina hem har rätt att återvända.

Antisemiter gör inte någon åtskillnad mellan staten Israel och judar. Men inte heller sionister gör denna skillnad. En av sionismens varmaste anhängare i Sverige är kristdemokraternas europa-parlamentariker Lars Adaktusson. I söndags var han med och organiserade en manifestation i Stockholm där han talade tillsammans med Marcus Birro och Israels ambassadör. Manifestationen vände sig inte bara mot de senaste uttrycken för antisemitism. Den tog ett steg till och kopplade ihop detta med en okritisk uppslutning bakom staten Israel. Adaktusson menade även att ”Sveriges hållning” gentemot Israel ”sanktionerar antisemitism”. Vad Adaktusson gör är att blanda ihop de svenska judarnas trygghet och säkerhet med staten Israel.

Så samtidigt som vi bekämpar antisemitism var den än uppträder bör vi också hålla ett öga på sionisternas försök att använda detta för egna syften.

Intressant?

Läs andra bloggar om Israel, Palestina, Jerusalem, antisemitism

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 19 december, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Antisemitism, Palestina/Israel
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 19 december, 2017

https://pepprat.org/2017/12/19/antisemitismen-och-staten-israel/

SD och antisemitismen

Inom SD pågår nu en strid där ledningen håller på att utesluta grupper som man bland annat kallar för antisemitiska.

För en utomstående betraktare verkar det här mer vara en fråga om kamp mellan nyanser av olika sorters rasism. Ett ganska tydligt exempel på det är några ord från partisekreteraren Jomshof i en intervju i Expressen.

Han säger där att han inte ser den judiska minoriteten i Sverige som ett problem. Men med det lilla tillägget ” eftersom den judiska gruppen är så pass liten”.

Han fortsätter:

Jag har inga problem med den judiska minoriteten. Hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt det var ett problem heller.

Slutsatsen av detta måste ju vara att om det hade bott många judar i Sverige då skulle det också vara ett problem för Jomshof och SD.

Nyanser som sagt.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD, om antisemitism

 

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 12 april, 2015  •  Permalänk
Publicerad i Antisemitism
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 12 april, 2015

https://pepprat.org/2015/04/12/sd-och-antisemitismen/

Svegfors har fel, men också en viktig poäng

Mats Svegfors – f.d. chef för Sveriges radio – har stuckit ut mot den storm som drabbade Studio Ett-journalisten Helena Groll när hon frågade den israeliske ambassadören ”om inte judarna själva hade något ansvar för den tilltagande antisemitismen”.

Så här skriver Mats Svegfors bland annat i sin artikel i DN:

Helena Groll frågade i tisdagens Studio Ett Israels Stockholmsambassadör om inte judarna själva hade något ansvar för den tilltagande antisemitismen i Europa. Ambassadören var tillräckligt alert för att inse att nu hade redaktören sagt något som tillhörde det som den språkliga korrektheten inte tillåter. Så han svarade inte utan vände frågan mot Helena Groll.

 Men vad skulle man överhuvudtaget KUNNA svara på den frågan. Om man inte tror på varken kollektiv skuld, kollektivt ansvar eller det berättigade i någon form av antisemitism, så finns det ju inte något svar på frågan. Annat än möjligen ett kort nej.

Nu tycker ju Svegfors att ”det är hårresande att göra ”judar” eller ”judarna” enskilt och kollektivt ansvariga för den politik som staten Israel driver eller för de åsikter som ett antal konfrontatoriska judiska aktivister har.”

Men han anser att på grund av att ”tankefiguren”  finns och är alltför vanlig så är det rimligt ”att ta fram och demontera den”. Men att argumentera mot (demontera) denna felsyn måste man väl kunna göra utan att ställa denna fråga som det inte finns något vettigt svar på?

Om du tillhör ett parti, en speciell kyrka eller någon förening så har du naturligtvis en sorts ansvar för det som den organisation du tillhör gör eller uttrycker. Om en medlem i en sådan organisation får frågor om föreningens ansvar så är det inte alls en orimlig fråga.

Men att tillhöra en etnisk grupp eller en religion är däremot inte samma sak. Det bör visserligen vara den enskilda individen som själv bestämmer över sin identitet. Ingen annan har rätt att bestämma ens tillhörighet. Ofta är det ju tyvärr så att andra buntar ihop människor till att tillhöra olika grupper utan att fråga dem själva. Men även om identiteten får vara ett individuellt val så innebär inte det att kategorier som t.ex. jude, muslim, kristen eller för den delen socialist kan användas på samma sätt som när det gäller medlemskap i en förening eller organisation. Inom alla dessa kategorier finns ju en mängd olika tolkningar och strömningar, liksom enskilda individer.

Jag betraktar mig som socialist. Men jag är inte villig att ta ansvar för allt som gjorts, görs, sagts eller sägs av andra som också kallar sig socialister. På samma sätt borde det vara med begreppet jude. Vad det betyder att vara jude är något som varje individ måste få svara på själv. Och ingen kan avkrävas någon som helst kollektiv skuld eller ansvar.

Men finns det då handlingar som enskilda judar eller strömningar bland världens alla judar kan ställas till ansvar för när det gäller att befrämja antisemitism? Att någon eller några bidragit till att främja antisemitism? Nej, naturligtvis inte. Inga handlingar kan någonsin rättfärdiga antisemitism. I den mån antisemitismen hämtar sin näring ur t.ex. kritik mot staten Israel eller reaktionära bosättare så är det en reaktionär och fullständigt felaktig reaktion. Lika reaktionära och befängda är olika former av hat mot muslimer eller islam som religion som hänvisar till vidriga uttryck eller strömningar inom denna religion som den s.k. islamiska staten.

 Däremot har Svegfors en viktig poäng när det gäller begreppet ”islamism”. Begreppet islamism är inte bra:

Språkliga strategier kan vara mycket framgångsrika i det moderna mediesamhället, oavsett om det handlar om att förbjuda eller anbefalla ord och begrepp. Skulle jag för ett antal år sedan ha hittat på en språklig strategi för att odla hat mot islam så skulle jag ha döpt det som förenade ett antal terrorgrupper i Mellanöstern till ”islamism”. Därmed skulle varje rapport om dessa gruppers våldsdåd språkligt och begreppsmässigt komma att förbindas med islam.

 I detta har Svegfors verkligen rätt. Vi talar ju inte om ”judaism” eller ”kristianism” när vi ska beteckna reaktionära uttryck inom dessa religioner. Låt oss försöka börja använda andra uttryck.

Läs för övrigt en bra artikel av Per Björklund i Fria tidningen om ” den stundtals hårfina distinktionen” mellan Israelkritik och antisemitism respektive religionskritik och islamofobi.

Intressant?

Läs andra bloggar om antisemitism

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 24 februari, 2015  •  Permalänk
Publicerad i Antisemitism
Märkt

Publicerat av anders fraurud den 24 februari, 2015

https://pepprat.org/2015/02/24/svegfors-har-fel-men-ocksa-en-viktig-poang/

70 år sedan förintelsen

Nu på tisdag 27 januari är det den internationella dagen till minne av förintelsens offer och för motstånd mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.

Andra världskriget som ledde till döden för 60 miljoner människor, såväl soldater som civila, avslutades 1945, för 70 år sedan. Nazisternas folkmord innebar dessutom att sex miljoner av Europas judar utrotades. Koncentrationslägren var en del av nazisternas gigantiska folkmordsapparat.  Det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger var Auschwitz. Dit deporterades 1 300 000 personer. Av dessa dog 1 100 000. Nittio procent av dem var judar.

Den 27 januari 1945 befriades de överlevande ur Auschwitz av sovjetiska trupper.

År 2005 deklarerade FN den 27 januari som en internationell dag till minne av förintelsens offer och för motstånd mot intolerans, främlings-fientlighet, rasism och antisemitism. Tyvärr är detta viktigare än på länge.

Nazisternas folkmord byggde på tanken om över- och undermänniskor. En tanke som på intet sätt var ny i historien. Kolonialismens fasansfulla historia, t.ex. slavhandeln och slaveriet byggde också på och hade som en förutsättning tanken om undermänniskor och olika ”raser”. Det var inte heller så att antisemitismen uppfanns av nazisterna. Myten om den ”internationella judiska sammansvärjningen” kom snarare från Ryssland  ( Sions vises protokoll var ett påhitt av tsarens hemliga polis) liksom ordet (och praktiken) Pogrom.

Nazisternas folkmord riktade sig inte enbart mot judarna utan också mot romerna.  Men samma tanke om undermänniskor fanns också om slaverna (ryssar, polacker, ukrainare och andra) som man också på sikt ville utrota.

Nazisternas folkmord var inte heller bara en pogrom (=våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp) utan ett industriellt utrotningsprojekt med massproduktion av Zyklon B-gas, gaskammare, kaserner, krematorier och järnvägstransporter. Med alla dessa människor som var industriellt sysselsatta bland annat som bödlar, vakter och organisatörer.

Kombinationen av rationell vetenskap i genomförandet av folkmordets alla detaljer med det övergripande totala vansinnet gör förintelsen delvis svår att förstå. Men den kan naturligtvis inte heller ”förstås” utan att sättas in i sitt historiska, ekonomiska och politiska sammanhang: Weimarrepublikens kris, den ekonomiska krisen från 1929 och arbetarrörelsens oförmåga att formulera ett gemensamt alternativ och tillsammans bekämpa nazismen, det sammanhang som möjliggjorde nazismens framväxt.

Naturligtvis fanns det motstånd. Men många av dem som gjorde motstånd blev själva offer. Och så skrämmande många teg eller lydde order. Något som uttrycks så bra i den klassiska dikten av pastor Martin Niemöller:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Det är idag 70 år sedan andra världskriget och Förintelsen. Men antisemitismen är inte utrotad. Isac Deutscher skrev 1966 i artikeln ”Vem är jude?”:

Vi kanske tror att antisemitismen redan är en förbrukad kraft därför att människorna i vår välfärdsstat på det hela taget är belåtna och tillfredsställda. ….Men låt detta samhälle drabbas av en svår chock ….Låt det åter bli miljoner arbetslösa och vi kommer att få se samma medelklass förena sig med det lumpproletariat, som Hitler rekryterade sina anhängare från och löpa amok av antisemitism.

                       (från boken Den ojudiska juden, s. 75)

Men på samma sätt som då är också romer utsatta i dagens Europa. Dessutom har rasismen mot judar och romer kompletterats med rasism riktad mot muslimer . Samtidigt som högerextrema nationalistiska partier använder sig av och stärker såväl islamofobin som anti-ziganismen (rasism mot romer) så lever också antisemitismen vidare. Den lever och praktiseras förutom av traditionella nazister eller en del av de nya högerextrema också bland en del av de människor som tvingats till Europa på grund av staten Israel eller av olika arabiska diktaturer.

Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina som resulterade i staten Israel) är naturligtvis en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.

Sionismen och antisemitismen tycks fortsätta att följas åt. Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas. För sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande i Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrevs från sina hem har rätt att återvända.

Så låt oss minnas förintelsen och bekämpa all rasism och all nationalism. Mänskligheten borde ha haft nog nu.

Läs andra bloggar om antisemtism, rasism, islamofobi, fascism, Palestina, Israel, Förintelsen,

Läs också minnen och tankar från tre överlevare i DN

Intressant?

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 24 januari, 2015  •  Permalänk
Publicerad i Antisemitism, Historia, Palestina/Israel
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 24 januari, 2015

https://pepprat.org/2015/01/24/70-ar-sedan-forintelsen/

Rasism bland motståndare och sympatisörer till staten Israel

Jag har just sett Uppdrag gransknings reportage om antisemitism i Malmö. Man kan ha en del synpunkter på enskildheter eller stilen i reportaget. Den journalistiska stilen i  program från Uppdrag granskning är ju alltid att driva en tes stenhårt och att belägga den utan några som helst nyanser eller komplikationer. Men bortsett från det så går det inte att betvivla det faktum att det finns en aggressiv antisemitism både i Malmö och i övriga Sverige, liksom att den inte bara kommer från traditionella nazister utan också från människor som anser att judar i Sverige är ansvariga för den israeliska statens handlingar. Hur stark eller utbredd denna antisemitism är, vet inte jag. Men att den finns alls är illa nog.

Ett sätt att beskriva rasism – all sorts rasism – är att den alltid tillskriver ett helt folk eller en hel grupp av människor vissa egenskaper, läggningar eller åsikter. Att alla klumpas ihop. Detta är alltid skadligt ifall det är människornas frigörelse som vi vill uppnå. Rasismen ställer människor mot varandra på felaktiga grunder. Istället för att hitta beröringspunkter och gemensamma grunder för att tillsammans förändra, så splittras vi. Det hindrar oss alltid att se de politiska motsättningarna eller klasskonflikterna klart.

Att identifiera alla judar med staten Israel är felaktigt. Att säga att alla judar har samma uppfattning om Israel eller företräder Israel är också fel. Det är rasism. Inom Ship to Gaza-rörelsen i Sverige eller Palestinagrupperna i Sverige har jag heller aldrig sett eller hört något sådant. Inte heller bland palestinska vänner här i Uppsala. Men naturligtvis finns sådan rasism. Jag har stött på det både från individer och från grupper som sagt sig vara ”Palestinavänner”.

Men de (både judar och icke-judar) som menar att kritik mot staten Israels ockupations- och bosättarpolitik är antisemitiskt per definition, gör samma rasistiska fel. De klarar inte heller att göra skillnad på judar och staten Israel. Men dessa rasister brukar kalla sig ”israelvänner”.

PS: En lång tid efter att jag skrivit denna bloggartikel så nås jag av en intressant artikel av författaren och filmvetaren Taliah Pollack, med rötter i Israel, som bor i Malmö. Hon ger en väsentligt annorlunda verklighetsbeskrivning än Uppdrag granskaning. Det förvånar mig inte, men gläder mig. Läs artikeln i litteraturmagasinet.

Media: ETC

Intressant?

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 21 januari, 2015  •  Permalänk
Publicerad i Antisemitism, Palestina/Israel
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 21 januari, 2015

https://pepprat.org/2015/01/21/rasism-bland-motstandare-och-sympatisorer-till-staten-israel/

%d bloggare gillar detta: